Västeråsmoderaterna, Muslimska brödraskapet och skolflickors beslöjning

OBS! Detta inlägg handlar uteslutande om politisk islam, främst Muslimska brödraskapet, och inte om fromhetsislam.

Beslöjningen, som Västeråsmoderaterna vill stoppa i skolan, är politisk och handlar om en politisk tolkning av islam. Politik faller inte under religionsfriheten. Förslaget att skolan via samtal ska försöka förhindra att små flickor bär huvudduk avvisas av Ami Netzler, som sägs arbeta med mänskliga rättigheter inom Västerås, och som sätter likhetstecken mellan en keps och beslöjning och talar om trender och mode i stället för om en politisk ideologi. Längre har vi inte kommit i Sverige.

Det finns ingen totalitär ideologi bakom en keps. En keps är en keps. Beslöjningen är symbolen för en totalitär ideologi som sedan början av 1900-talet signalerar västfientlighet, demokratifientlighet, kvinnofientlighet, homofientlighet, judefientlighet, fientlighet mot religionsfrihet, fientlighet mot ett sekulärt statsskick. Och att Allahs lag, sharia, står över lagar stiftade av människan.

Bibeln och Koranen
Religionen islam skiljer sig från kristendomen på en viktig punkt. Bibeln betraktas inte av regering och riksdag som en lagbok och ligger därför inte till grund för rättsväsendet i väst, i synnerhet inte i Sverige. Inom islam har jordiska män utarbetat ett helt lagsystem, sharia, baserat på Koranen och vad profeten Muhammed (570–632) ska ha sagt och gjort. Olika tolkningar av detta lagverk ligger till grund för rättsväsendet i åtskilliga länder där islam är den dominerande religionen, exempelvis Saudiarabien, Qatar, Iran.

Källkritiska islamhistoriker betonar att kunskapen om islams framväxt och den historiska personen Muhammed är ytterst knapphändig. Det finns ingen skriftlig dokumentation bevarad från Muhammeds samtid. Inte förrän flera generationer efter Muhammeds död började man sammanställa berättelserna om hans liv och islams tidiga historia. Professor Patricia Crone (1945–2015) tillhör de källkritiska islamhistorikerna. Professor Michael Cook är en annan källkritisk islamhistoriker vars tunna bok Muhammad (1983) i serien Past masters, Oxford University Press, är mycket läsvärd. Han redogör för det lilla man faktiskt kan belägga om Muhammed och islams tidiga historia. Michael Cook är huvudredaktör för The new Cambridge history of Islam (2010) i 6 volymer om vardera cirka 800 sidor.

Islams så kallade guldålder (622–661) alla salafisters utopi, tiden då Muhammed och de fyra rätt ledda kaliferna (Abu Bakr, Omar, Uthman, Ali) verkade, vilar på en skakig grund. Salafi betyder person som imiterar sina förfäder, i det här fallet Muhammed och hans fyra efterträdare fram till 661 då Damaskus i Syrien blev islams högsäte. Salafi-tron bäddar för fanatism även i de mest triviala frågor.

Muslimska brödraskapet och sharia
Muslimska brödraskapet grundades i Egypten 1928 och har sedan dess varit en destabiliserande faktor i hela Mellanöstern. Målet är att införa sharia, att islam ska styra både landet och individens liv in i minsta detalj. Offentligt är Brödraskapet en fredlig rörelse men den har också sedan begynnelsen en ”hemlig insats” modellerad efter Mussolinis och Hitlers paramilitära avdelningar, en elitstyrka som skaffar vapen, tränar medlemmarna på hemliga träningsläger, en paramilitär styrka som under kalla kriget brutalt slog ner ”gudlösa” kommunister och vänsteranhängare, utförde rena terrorhandlingar och lönnmord i Egypten och närliggande länder och i dag härjar i Syrien.

Muslimska brödraskapet har funnits i Syrien ända sedan mitten av 1930-talet då studenter från lärosätet al-Azhar i Kairo återvände och skapade avdelningar i flera stora städer. Under president Gamal Abdel Nassers (d. 1970) nerslag mot Brödraskapet i Egypten på 1950- och 1960-talen flydde åtskilliga till Syrien. Det styrande Baath-partiet i Syrien var liksom Nassers regim sekulärt. Både under 1960- och 1970-talet bedrev Muslimska brödraskapet kampanjer mot Syriens regeringschef Hafez al-Assad (d. 2000) under parollen ”Islam eller Baath”, vilket eskalerade till regelrätt inbördeskrig när Assad i författningen skrev in att landet skulle vara en demokratisk och socialistisk stat. Från mitten av 1970-talet skakades landet av lönnmord, bombdåd och terroristattacker utförda av Muslimska brödraskapets paramilitära gren, de försökte till och med mörda Assad. Assad slog tillbaka lika brutalt.

Åtskilliga anhängare av syriska Muslimska brödraskapet bor i Sverige. En familjemedlem, Mustafa al-Sayed Issa, i en aktiv klan valdes 2012 till ordförande i Sveriges unga muslimer (SUM), Muslimska brödraskapets ungdomsförbund.

Muslimska brödraskapet förbjöds första gången i Egypten 1948 av kung Farouk, andra gången 1954 av Nasser efter ett mordförsök på honom då mängder av Brödraskapets anhängare hamnade i fängelse. För närvarande är rörelsen terroriststämplad i Egypten, liksom i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. Även USA:s president Donald Trump vill terroriststämpla rörelsen.

Jag vill inte gå så långt som att kalla Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) med syster- och dotterföreningar för en terroriströrelse. Men nätverket är en destabiliserande faktor i Sverige. Deras mål är att införa sharia. Rörelsens svenska nätverk är ett islamofascistiskt nätverk och nätverkets ledare som exempelvis Helena Hummasten, tidigare Benaouda (Ibn Rushd), Omar Mustafa (Ibn Rushd, tidigare IFiS ordförande), Mohammed Amin Kharraki (IFiS talesperson, tidigare SUM:s ordförande), Rashid Musa (SUM:s ordförande), Yasri Khan (generalsekreterare för den från IFiS avknoppade Svenska muslimer för fred och rättvisa, tillika styrelseordförande i den religiösa friskolan på islamisk grund Gryningeskolan) ska behandlas på exakt samma sätt som nynazistiska ledare behandlas. De är inga demokrater. De är shariaextremister. Sharia är politik. Sharia handlar om hur ett land ska styras. Sharia handlar om svart och vitt. Religiöst styre kontra sekulärt styre.

Jag är övertygad om att vi i Sverige och Europa aldrig hade haft en debatt om islam över huvud taget om Muslimska brödraskapet hade nöjt sig med att finnas i Egypten och inte spridit sin demokratifientliga ideologi globalt och ställt mängder med krav ”i islams namn” och påstått att de representerar islams trosfränder. De representerar bara sig själva och sitt nätverk med bas i Stockholms moské på Södermalm. Det som kallas ”det svenska muslimska civilsamhället” utgörs av detta lilla nätverk shariaextremister.

I mitten av 1970-talet när Nassers efterträdare Anwar Sadat släppt de sista ledarna i Muslimska brödraskapet ur fängelset, utfärdat allmän amnesti för alla politiska fångar som dömts före 1971 och öppnat upp Egypten för en oreglerad kapitalism som motoffensiv mot Nassers socialism fick Muslimska brödraskapet efter år av förbud och marginalisering i Egypten vind i seglen tack vare massiv finansiell uppbackning av Saudiarabien och kunde sprida sin totalitära ideologi världen över, inklusive till Sverige.

Mahmoud Aldebe säger att han bildade Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och skrev dess stadgar. IFiS driver stora moskén på Södermalm i Stockholm, dit politikerna vallfärdar. Mahmoud Aldebe säger också att Sveriges unga muslimer (SUM) är IFiS ungdomsförbund (se tidigare blogginlägg). SUM fick avslag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor på sin ansökan om organisationsbidrag för 2017 bland annat på grund av koppling till Muslimska brödraskapet och bristande jämställdhet. I många år kunde man från SUM:s hemsida ladda ner Muslimska brödraskapets kvinnofientliga skrift Kvinnan i Islam som bland annat hävdar att det är kvinnans plikt att dölja kroppen och bara visa ansikte och händer för män utanför den närmaste familjen. SUM har överklagat beslutet till förvaltningsrätten och också lämnat in en anmälan till JO.

Mahmoud Aldebe utnyttjade även han flitigt det svenska rättsväsendet trots att Muslimska brödraskapets bärande ideologi är förkastandet av lagar stiftade av människan.

Beslöjningen är, som bland annat framkommer av skriften Kvinnan i Islam, Muslimska brödraskapets profilfråga. Skriften är ingen neutral skrift om islam. Den handlar om Muslimska böraskapets kvinnosyn. Det bör en tjänsteman som arbetar med mänskliga rättigheter känna till, liksom vad beslöjningen symboliserar.

Purdah/al-hijab – en statusfråga
De två fotografierna ovan, de beslöjade kvinnorna till vänster och den täckta vagnen till höger avsedd för kvinnor så att ingen manlig blick må vila på dem, är tagna i Indien för hundra år sedan. Purdah/al-hijab, samlingsnamnet för kvinnors beslöjning, avskildhet, inlåsning, mannens slavinna, var en statusfråga och gällde både hinduiska och islamiska kvinnor. Ju högre upp på den sociala rangskalan familjen befann sig desto mer hölls kvinnorna i avskildhet, desto mer täckta var de utomhus, desto mer förslavade var de. Samma sociala normer gällde i Egypten för kristna, judiska och islamiska kvinnor. Det hindrade inte kvinnor från att ha en avsevärd makt, över andra kvinnor, och över sina barn.

Småflickor har ingen makt.

Purdah/al-hijab betyder alltså slaveri. Så låt oss tala om barnslaveriet i Sverige. Låt oss kalla saker och ting vid sitt rätta namn. Beslöjningen är en slavmarkör och signalerar förutom de ovan nämnda fientligheterna även fientlighet mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som är individuella. Den lilla flickan i huvudduk riskerar att bli dödad om hon vägrar bära huvudduken, om hon som äldre vill konvertera till en annan religion, om hon öppet deklarerar att hon inte tror på islam, eftersom avfall från islam enligt Koranen ska straffas med döden och många tar Koranens uppmaning i egna händer.

Skolflickan riskerar också att dödas om hon har sex före äktenskapet. Hon får bara lov att gifta sig med en islamisk man. En islamisk man däremot kan gifta sig med vem han vill. Kvinnan är förbjuden enligt islamisk rätt att ta ut skilsmässa. Är hon gift enligt islamisk rätt i en moské räcker inte en skilsmässodom i en svensk tingsrätt om mannen vägrar gå med på skilsmässan. En imam måste upplösa äktenskapet. En imam som vill upplösa äktenskapet kan hotas av mannen eller mannens släktingar ifall mannen vägrar skilsmässa. Mannen kan gifta om sig, eftersom han kan hänvisa till tingsrättens dom. Om kvinnan gifter om sig kan hon, om hon vill besöka släkten i sitt ursprungsland, hamna i fängelse för bigami. Denna situation kallas haltande äktenskap och är ett stort problem för många kvinnor i Sverige. De är inlåsta i ett äktenskap som enligt svensk dom och svensk lagstiftning är upplöst.

Så låt oss diskutera vad beslöjningen symboliserar, låt oss diskutera beslöjningen på samma sätt som vi diskuterar nazistsymboler. Ingen person med självaktning hävdar offentligt individens rättighet att bära nazistsymboler, att det är upp till var och en att bestämma. Eller jämför nazistsymboler med en keps.

Så låt oss en gång för alla sluta upp att jämföra en keps med purdah/al-hijab.

Fromhetsislam kontra politisk islam
Skilj på fromhetsislam och politisk islam. Ju snabbare denna åtskillnad ligger till grund för allt tal om islam i Sverige desto sakligare och mindre känsloladdad bör diskussionen bli.

Fromhetsislam är en privat andlig relation mellan den troende och Allah, utan dogmer, utan tvingande lagar.

Politisk islam är något helt annat. Egyptiern Hassan al-Banna (1906–1949), Muslimska brödraskapets grundare, och indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979), tvillingorganisationen Jamaat-e-Islamis grundare, båda fanatiska förespråkare av purdah/al-hijab, är upphovet till den backlash islamiska kvinnor i hela världen har drabbats av under 1900-talet, i synnerhet från 1970-talet efter det att Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb hängdes 1966 och hans bok Milstolpar (1964) blev bibeln för islamister och jihadister världen över (se tidigare blogginlägg och länken till höger om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige).

Anhängarna av politisk islam, islamisterna, shariaextremisterna, anser att islam så som religionen uppenbarades för profeten Muhammed och efterföljdes av honom och hans följeslagare under islams så kallade guldålder ska styra samhället och individens liv in i minsta detalj. Denna guldålder är en myt, en dröm, en fantasi skapad av framför allt Sayyid Qutb, alla jihadisters Gudfader. Han fängslades första gången 1954 när Nasser slog ner på Brödraskapet, släpptes fri 1964, fängslades på nytt ett halvår senare och hängdes 1966. Han var sjuklig och vistades större delen av tiden på fängelsesjukhuset där han skrev och skrev, bland annat Milstolpar där han utvecklar sin aversion mot all politisk makt som inte är baserad på sharia, sin aversion mot den ”gudlösa” kommunismen, mot nationalismen, mot pan-arabismen, mot sekulär lagstiftning, mot sekulära ledare, mot kvinnors självständighet och för glorifieringen av den så kallade guldåldern, för väpnad jihad, för upprättandet av en förtrupp som banar väg för islams slutliga seger över ”gudlösa” styren och islams pånyttfödda guldålder då ”ren” islam härskar. Sayyid Qutbs ideologi och drömda guldålder syftade i första hand till att störta ”avfällingen” Nasser. Sayyid Qutb var övertygad antisemit och skrev, innan han fängslades, essän Vår kamp mot judarna (1950).

Nasser dog oväntat 1970 och efterträddes av Anwar Sadat. För att hålla Brödraskapet i schack släppte Sadat från 1971 gradvis ut anhängare. Efter det att han frigett de sista i Muslimska brödraskapets ledarskikt 1975 försökte ledarna förmå regimen att göra rörelsen laglig men fick nej. Däremot gav Anwar Sadat 1976 rörelsen tillstånd att publicera en månatlig tidning al-Da’wa som gavs ut fram till 1981. Den franska islamforskaren Gilles Kepel har studerat tidskriftens innehåll. I första numret deklarerar man att rörelsens mål är att byta ut Egyptens existerande lagstiftning, som sedan 1920 var baserad på fransk lag, mot sharia baserad på Koranen och Muhammeds exempel. I nummer efter nummer förtalar tidningen det de anser är islams värsta fiender och som Gilles Kepel kallar ”apokalypsens fyra ryttare”: judarna, korstågen, kommunismen, sekularismen.

Det är, bland annat, dessa fyra fiender till Muslimska brödraskapets tolkning av islam småflickors beslöjning symboliserar. Beslöjningen är som nämnts Muslimska brödraskapets profilfråga. Muslimska brödraskapets ideologi och Saudiarabiens petrodollar ligger bakom alla miljontals huvuddukar som plötsligt började dyka upp på 1970-talet när islamisterna i Egypten startade den ena cellen efter den andra enligt Sayyid Qutbs uppmaning om förtruppens vikt. Islamisterna, de yngre, de revolutionära till skillnad från det gamla, försiktiga, gardet som gav ut tidskriften al-Da’wa, var särskilt aktiva på universiteten och, med Sadats goda minne, slog ner nasserister, kommunister och andra vänsteranhängare och tvingade de kvinnliga studenterna att beslöja sig. Denna förändring i kvinnliga studenters kläder ser man tydligt på fotografier som finns på internet. På 1950-talet och fram till början av 1970-talet är inga kvinnor beslöjade. Sedan blir de gradvis fler och fler. I dag är alla kvinnliga studenter på Kairos universitet beslöjade.

Redan 1961 grundade Saudiarabien Islamiska universitetet i Medina. Muslimska brödraskapets anhängare, som sedan 1940-talets förföljelser i Egypten fått en fristad i Saudiarabien, övertalade saudierna att starta ett universitet eftersom det berömda al-Azhar i Kairo var för nära Nasser som strävade efter att modernisera al-Azhars utbildning. Mawdudi var en av styrelseledamöterna i Medina. Mängder med lärare tillhörde Muslimska brödraskapets exilkoloni som förutom affärsmän bestod av just lärare, professorer, läkare, ingenjörer som inte fick anställning under Nassers regim. Flertalet av studenterna i dag är från utlandet, de lär sig wahhabismens ultrareaktionära tolkning och återvänder till sina hemländer och predikar wahhabismens lära i moskéer världen över som saudierna har finansierat. Jamal Badawi har för övrigt examen från det universitetet. Banden är täta mellan Mawdudi och Muslimska brödraskapet. Att Jamal Badawi i skriften Kvinnan i Islam (första gången publicerad 1971 av en amerikansk studentförening) är påverkad av Mawdudis extremt kvinnofientliga Purdah and the status of woman in Islam (1939) är uppenbart (se tidigare blogginlägg).

När Anwar Sadat öppnade upp Egypten för en oreglerad kapitalism strömmade saudierna in och vred snart al-Azhar i en wahhabitisk riktning. Även Muslimska brödraskapets anhängare, många av dem vid det laget mångmiljonärer och ledare för stora företag i Saudiarabien, återvände och etablerade sig i Egypten. Och placerade färgannonser i al-Da’wa och bidrog därmed till tidskriftens finansiering.

Talibanerna i Afghanistan har sina rötter hos Mawdudi, Muslimska brödraskapet och Saudiarabiens wahhabism. De är ett resultat av islamismens globalisering och ropet på heligt krig mot sovjettrupperna som invaderade Afghanistan 1979 och stöttade den marxist-leninistiska regeringen och inte lämnade landet förrän 1989. Talibanerna är också resultatet av USA:s, Saudiarabiens och Pakistans finansiella stöd och vapenutbildning. Religion och politik i en dödlig blandning.

Från det att Muslimska brödraskapet föddes och fram till och även efter terrorattacken 11 september 2001 underskattade USA kraften i politisk islam. USA, det vill säga CIA, betraktade politisk islam som en viktig allierad i det kalla kriget mot allt som luktade kommunism. Kvinnors rättigheter brydde de sig inte om.

Sveriges politiker, tjänstemän och myndigheter har all anledning att ta lärdom av CIA:s underskattning och resultatet av den, inte bara när det gäller IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab, Hamas, Hizbollah, kvinnors beslöjning, småflickors beslöjning, utan också kraften i islamisternas judefientlighet.

Muslimska brödraskapets glödande judehat
Det är på tiden att landets politiker och journalister inser att det inte är någon slump att IFiS, SUM och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd gång på gång bjuder in talare med en judefientlig retorik till Muslimska familjedagarna eller att Mehmet Kaplan (MP) till Sveriges riksdag bjöd in Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika egyptiern Jamal Badawi, författaren till Kvinnan i Islam, och journalisten Yvonne Ridley. De ljuger ogenerat folk rakt i ansiktet när de hävdar att de brustit i bakgrundskontrollen. De vet mycket väl vilka som är bröder och systrar. Muslimska brödraskapet var en globaliserad rörelse redan på 1960-talet, utan hjälp av internet.

Det är väl känt att Hassan al-Banna stod på nära fot med Jerusalems extremt judefientliga stormufti Amin al-Husseini (d. 1974) som under andra världskriget vistades i Berlin och arbetade för nazisterna. När Husseini 1946, då kriget var över efterlystes för krigsförbrytelser, fick han en fristad i Egypten tack vara kung Farouk och välkomnades av Muslimska brödraskapet. Hassan al-Banna höll ett lovtal till Husseini och kallade honom hjälte.

I tidskriften al-Da’was styrelse satt bland andra egyptiern Yusuf al-Qaradawi (f. 1926), som fick en fristad i Qatar när det blev hett om öronen i Egypten och som är Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog med påvestatus i arabländerna. Han är ökänd för sin judefientlighet, sin homofientlighet, sin västfientlighet, sin kvinnofientlighet, sitt krav att det är islamiska kvinnors plikt att vara beslöjade. Han är TV-predikant och har ett program varje vecka sänt från Qatar. Fredagen den 3 februari 2006, fyra månader efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningarna, utropade han en ”vredens dag”. ”Islams umma [nation] måste vredgas! Vi är inte en nation av åsnor! Vi är inte ridåsnor, utan lejon som ryter!” Dagen efter sätts danska beskickningen i Damaskus i brand. På söndagen den 5 februari marscherar tusentals till danska beskickningen i Beirut och tänder eld på huset. På måndagen ansluter sig Iran. Det var inga spontana demonstrationer av ”mannen på gatan”. De var noggrant regisserade visar den danska filmare Karsten Kjaer i dokumentären Muhammedteckningarna (Bloody Cartoons) som visades på SVT2 den 11 oktober 2007.

Qaradawi var femtio år när han satt i al-Da’was styrelse, en riktigt garvad ”broder” som har sitt finger med överallt i världen där Muslimska brödraskapet slagit rot, inklusive Europeiska fatwarådet.

Journalisten Ian Johnson var med på ett av Europeiska fatwarådets möten i London 2004 då styrelseledamoten Muhammed El-Hawari anklagade judarna för den sexuella revolutionen som han ansåg var ett hot mot familjen och läste högt ur ryska hemliga polisens ökända falsarium Sions vises protokoll (1905) som påstås bevisa att judarna konspirerar för att ta över världsherraväldet. Muhammed El-Hawari bjöds in till Tredje imamkonferensen i Stockholms moské 29–30 september 2012 efter kritiken Uppdrag gransknings reportage ”Imamernas råd” 16 maj 2012 gav upphov till då imamernas råd stred mot svensk lag. Nio år tidigare, i juni 2003, bjöd IFiS in Qaradawi till Stockholms stora moské.

Av det Gilles Kepel kallar apokalypsens fyra ryttare, alltså det Muslimska brödraskapet anser är islams värsta fiender, är judarna den i särklass värsta fienden. Judarna utmålas i al-Da’wa som onda av naturen. Ingen skillnad görs mellan judar världen över och Israels regering. Tidningen hade en bilaga riktad till barn, kallade Lejonungarna. I bilagan lär man Lejonungarna att hata judar och varnar dem för deras fiende bland annat med citat ur Koranen och också ur ”en av deras böcker”, som syftar på Sions vises protokoll. Judar ska utrotas. Det är samma glödande judehat som Adolf Hitlers. Och detta judehat lär Muslimska brödraskapet små barn.

De små flickornas beslöjning, som Västeråsmoderaterna vill förbjuda och som Ami Netzler jämför med en keps och använder ord som trender och mode, symboliserar judehat. Det ska alla politiker och tjänstemän, inklusive tjänstemännen på Skolverket, vara utomordentligt medvetna om.

Expo och islamofascisterna
Stiftelsen Expo, som säger sig kämpa mot antisemitismen, anlitar en beslöjad utbildare. Fotot på den beslöjade Bilan OsmanExpo Idag 3 februari 2017 över hennes artikel ”Hedersvåldets offer sviks av de som säger sig värna dem” skulle kunna ha som rubrik: Utrota judarna.

Det är inte samma sak som att säga att Bilan Osman sympatiserar med Muslimska brödraskapet eller andra islamofascistiska grupper i Sverige. Men av texten att döma är det uppenbart att hon anammat postkolonialisternas ideologi i Expos antologi Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004) att det är rasism att lyfta fram kulturens roll bakom hedersmord. Expos antologi är ett enda långt försvar av barnslaveri i Sverige.

I den här artikeln 7 december 2016 i Ottar, ”Barns kroppar blir slagträn”, sprider Bilan Osman desinformation om beslöjningen när hon, med hjälp av ordet islamofobi, kritiserar moderatpolitiker i Norrköping som vill stoppa beslöjning av småflickor. Bilan Osman förtiger vad beslöjningen faktiskt symboliserar ända sedan Muslimska brödraskapet gjorde gemensam sak med Saudiarabien.

Bilan Osman får kritik av den erfarna kvinnorättsaktivisten Maria Hagberg som skriver: ”Jag trodde inte mina ögon då jag blev varse att tidningen Ottar publicerat en artikel med sexualmoralistiska budskap under täckmantel av så kallad antirasism och religionsfrihet.”

I tidigare blogginlägg har jag visat symbiosen mellan postkolonialisterna och Muslimska brödraskapet. Muslimska brödraskapet är en islamofascistisk rörelse. Det finns inget demokratiskt hos denna rörelse. Expo har, vilket man kan ta del av på deras hemsida och valet av Bilan Osman som utbildare, av någon anledning bestämt sig för att vara islams beskyddare i Sverige utan att definiera vilken islam de stöttar. Expo ansöker och får projektbidrag. Eftersom demokratikriteriet numera ska gälla vid beviljande av bidrag är det av vikt att bidragsgivaren granskar vilka demokratifientliga värderingar Expo sprider via sina utbildare.

All heder åt Moderaterna i Västerås och Norrköping som vill få ett slut på barnslaveriet i Sverige.

Könsapartheidmissionären Mohammad Fazlhashemi
En av Sveriges främsta försvarare av barnslaveriet är professor Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker, tidigare Umeå universitet, nu verksam vid Uppsala universitets teologiska institution. Han kom från Iran till Sverige 16 år gammal 1977 för att studera och blev tyvärr kvar. Mohammad Fazlhashemi är islamist, han vill, liksom Muslimska brödraskapets aktivister, påtvinga Sverige sin tolkning av islam. Han har gjort offentlig karriär i Sverige som akademiker och specialist på islam. Han är missionär, könsapartheidmissionär. Och flitig debattör. Han bedriver beslöjningskampanjer. Han likställer religionskritik med rasism. Han uppträder som ayatolla Khomeinis speciella sändebud i Sverige med syftet att omvända Sverige till islam. Han borde kallas mulla Fazlhashemi.

Muslimska brödraskapet är sunni, Fazlhashemi shia. I det här fallet spelar det ingen roll. Khomeini var förtjust i Sayyid Qutbs revolutionära idéer, han uppskattade särskilt Qutbs uppmaning att Allah ska styra världen, att Allah är den enda laggivaren, skriver Hamed Abdel-Samad (2016, s. 124, 125).

År 2008 gav Fazlhashemi ut boken Vems islam. De kontrastrika muslimerna, pocket 2009, där han ger ett veritabelt idolporträtt av Khomeini och revolutionen utan att med ett ord nämna alla oreligiösa iranier som bidrog till shahens fall, som slängdes i Khomeinis fängelse, som torterades, som dödades (2009, s. 131, 132). Idolporträttet är en skymf mot alla exiliranier i Sverige, som fängslats, torterats, fått se släkt och vänner dödade, som tvingats i exil för att inte själva dödas.

Boken påstås ge en saklig och insiktsfull inblick i islam. Boken är en partsinlaga riktad mot sekularister. Fazlhashemi använder uttryck som ”en sekulärfundamentalistisk världsbild” (s. 259), ”sekteristisk sekularism” (s. 260), ”den sekulära överheten”, det senare i samband med att han skriver om ”de islamofobiska nidteckningarna” (s. 308), alltså Muhammedteckningarna.

Sekularismen ingår bland det Fazlhashemi kallar extremistiska idétraditioner: ”Bland dessa finns de mest vulgära kritikerna av islam [min kursiv], vilkas föreställningar står i paritet med de främlingsfientliga, populistiska, högerextremistiska och andra islamofobiska krafterna i väst” (s. 260).

Mohammad Fazlhashemis definition av källkritik är nytolkning av islams urkunder, inte källkritik av Koranens språk och innehåll och haditernas tillförlitlighet. Han har ett avsnitt, ”Dialog med Guds ord”, där han inte någonstans ifrågasätter att Koranen är av gudomligt ursprung eller att innehållet i Koranen förmedlades till Muhammed av en ängel eller att Koranen är skriven på arabiska. ”När det gäller Koranen använder man sig av ett källkritiskt tillvägagångssätt där det sunda förnuftets och logikens principer utgör måttstocken. Med tanke på att nytolkningen sker inom ramen för den religiösa debatten måste den rationella metoden legitimeras och förankras i Koranen” (s. 99, 100). Det är inte källkritik. Det är inte så källkritiska forskare har studerat Bibeln de senaste två hundra åren.

En påminnelse: Det är som universitetslärare Fazlhashemi har skapat sig ett namn i det offentliga Sverige. Av en universitetslärare har man rätt att förvänta sig ett vetenskapligt förhållningssätt.

Beslöjningen handlar inte om religion. Den är politisk. Ändå bedriver Fazlhashemi beslöjningskampanjer. Enligt uppgift i Aftonbladet 16 mars 2003 vill Mohammad Fazlhashemi att Diskrimineringsombudsmannen ska pröva om Minervaskolan gjorde sig skyldig till diskriminering när den förbjöd en sjuårig flicka att vara beslöjad eftersom skolan kommit överens med föräldrar och elever att inga huvudbonader skulle bäras i klassrummet. ”Rektorn såg inga problem med att jämföra en keps med en sjal.” Jo, jämförelsen är ett problem. Drygt tio år senare har vi inte kommit längre när Ami Netzler i Västerås gör samma jämförelse.

Den sjuåriga flickans mamma anmälde skolan till Skolverket. Mulla Fazlhashemi lägger sig i och hänvisar till religionsfriheten som regleras i grundlagen. ”En privatskola kan inte avtala bort de rättigheterna. Deras regler väger lätt i förhållande till grundlagen, säger han till tidningen” (Västerbottens-Kuriren).

En sjuårig flicka.

Fazlhashemi, som lovprisar ayatolla Khomeini, vet exakt vad beslöjningen står för. Sharias överhöghet. Mäns överhöghet. Flickors/kvinnors slaveri. Allah som den enda laggivaren.

Man förväntar sig att Fazlhashemi efter den barnfientliga demonstrationen klassades som den ultrareaktionära man han är och att hans röst inte hörde hemma inom svenska myndigheter. I stället får han en  plats i DO:s råd.

För Fazlhashemis övriga beslöjningskampanjer se länken till höger, Shariadoket och manligheten.

I SVT:s artikel om Västeråsmoderaterna skriver journalisten Johanna Olofsson: ”Religions- och övertygelsefriheten är väl etablerad i Sverige och Skolverket har kritiserat skolor som försökt förbjuda elever att bära slöja.” Hon skriver vidare: ”Diskrimineringsombudsmannen gör bedömningen att religionsfriheten innefattar att bära religiös klädsel och menar att en skolas beslut att förbjuda elever att bära slöja kan anses strida mot lagen om förbud mot diskriminering.”

Som framkommer av tidigare blogginlägg är DO helt i händerna på Muslimska brödraskapet.

Som Maria Hagberg skriver i den ovan nämnda artikeln i Ottar: ”Att bagatellisera slöja på småflickor, liksom andra traditionella och religiösa symboler, är att göra sig okänslig för barns utveckling.” Hon beskriver uppgifter hon tagit del av om flickors negativa förändring från en dag till en annan när de tvingas bära slöja.

Jag föreslår att Skolverket, DO:s personal och Ami Netzler gör en studieresa till Vorderasiatisches Museum i Berlin med Mohammad Fazlhashemi som guide. Där kan han ställa sig framför lertavlan som innehåller de lagar den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt) kodifierade och hålla en föreläsning om hur § 40 om kvinnors beslöjning i denna lagsamling via ärkeängeln Gabriel blir en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön någon gång mellan 622 och 632.

Jag föreslår också att Skolverket på sin hemsida förklarar för Sveriges befolkning att det är helt i sin ordning att småflickor i klassrummet bär en symbol som säger ”Utrota judarna. Sions vises protokoll är ett autentiskt historiskt dokument”.

Det är vad man lär skolbarnen i Saudiarabien.

Det enda raka är att ändra diskrimineringslagen och ta bort religion. Lagen missbrukas av islamister i syfte att införa sharia i Sverige. Myndigheter ska inte medverka till att sharia införs. Inte en enda myndighet eller skola ska behöva vara rädd för att dra på sig en DO-anmälan för att de förhindrar att sharia sprids i Sverige.

I Vems islam framställer Fazlhashemi Kemal Atatürks (Turkiet) och Reza shahs (Iran) ”avislamiseringsprojekt” som bland det värsta som hänt i islams historia och kallar det ”ett frontalangrepp på islam” (s. 147, 148). Kemal Atatürk avskaffade kalifatet 1924.

I en utgåva av Vems islam, publicerad av Studentlitteratur 2014, har Fazlhashemi skrivit ett tillägg om det som kom att kallas den arabiska våren. Han inleder med en positiv skildring av hur det turkiska partiet AKP har påbörjat en demokratisk utveckling i Turkiet. Den AKP-ledda regimen har bekämpat det Fazlhashemi kallar den djupa staten ”som allt sedan grundandet av den turkiska staten på 1920-talet varit ett stort hinder för demokratiseringen”. Bland grupperna som utgör den djupa staten nämner han ”odemokratiska sekulära grupper” (2014, s. 217).

Trots att Fazlhashemi betonar Muslimska brödraskapets det han kallar övermod och ovilja att kompromissa om sin ideologi kan han inte dölja sina sympatier för Brödraskapet och negativa inställning till de sekulära krafterna i Egypten. Tre gånger nämner han Brödraskapets över 80 år långa kamp mot diktaturer och främmande makter (s. 221, 226, 229) utan att nämna att kampen gällde att sharia skulle styra landet. Han skriver att de sekulära krafterna tog hjälp av militären för att störta Muslimska brödraskapet (s. 226).

Fazlhashemi citerar en sekulär egyptisk akademiker som en tid efter störtandet av president Muhammad Mursi skrev ett inlägg i en tidning online ”som avslöjar de sekulära aktörernas syn på demokratins grundregler”. Mannen ansåg att det var för tidigt att hålla allmänna och fria val, en tredjedel av befolkningen var fortfarande analfabeter. Man måste börja i en annan ände, som Fazlhashemi återger det: ”nämligen att först inrätta institutioner, fri press och utbildning för de okunniga [min kursiv] och fattiga i landet så att de ska lära sig att rösta på rätt [min kursiv] kandidater. Det är först därefter man kan hålla allmänna val” (s. 228, 229). Fazlhashemi skriver ett så här vinklat tillägg i Vems islam inför Studentlitteraturs utgivning av boken.

Mohammad Fazlhashemi är en man med vidöppna dörrar rakt in i maktens korridorer. Den 14 maj 2011 skrev han tillsammans med integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och bland andra Muslimska brödraskapets aktivist Helena Benaouda och representanter för den judiska församlingen en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Den 23 maj 2012 skrev han ett blogginlägg till Socialdemokraternas programkommission om islamofobi före och efter 11 september 2001. I vanlig ordning sätter han likhetstecken mellan religionskritik och rasism. Han använder samma ”vetenskapliga” metod som Mattias Gardell. Motståndarna klassas som höger, trots att han själv samarbetade med alliansen som ju bestod av högerpartiet Moderaterna bland annat. Bland de förkastliga högerpolitikerna räknar han Ayaan Hirsi Ali, utan att nämna vad hon gjort för att uppmärksamma politiker i väst på hur små flickor könsstympas på köksborden och om hedersmord. Dessutom sätter han likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi, vilket är helt förkastligt och osant.

Det vore på sin plats att demokratikriteriet även gäller statsanställda universitetslärare.

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, författare till boken Islamic fascism är född (1972) och uppvuxen i Egypten, fadern imam (sunni), sedan 1995 bosatt i Tyskland, var under studentåren medlem i Muslimska brödraskapet. Han säger att Muslimska brödraskapet finns i 70 länder, har ett välutvecklat nätverk och miljarder dollar till sitt förfogande. År 2013 höll han ett föredrag i Kairo om islamisk fascism varpå en professor från lärosätet al-Azhar omedelbart utfärdade en dödsdom för att han hädat. Han spårar de fascistoida dragen inom islam ända tillbaka till profeten Muhammed. Verksam som han är i Tyskland har han god kännedom om nazismen. Svagheten i boken, när Abdel-Samad använder Muhammeds gärningar som exempel på fascism, är att han utgår från att den kunskap som i dag finns om Muhammed gäller den historiska personen, när den historiska Muhammed i själva verket är i princip okänd enligt källkritiska historiker.

Hamed Abdel-Samad har vuxit upp med islam, vet hur islam tillämpas inom det egyptiska skolväsendet (den som inte älskar Muhammed mer än sina föräldrar eller barn har inte rätt att kalla sig troende), har själv omfattat politisk islam, levt i väst och vänt religionen ryggen. Bortsett från referenserna till Muhammeds gärningar som om de vore historiskt korrekta är boken värdefull för alla som vill sätta sig in i dagens politiska islam och dess fascistoida rötter både före och i Hitlers nazism och Mussolinis fascism.

Hamed Abdel-Samad efterlyser en islam som inte delar upp världens befolkning i troende och ”otrogna” utan en islam som är den enskilda individens privatsak, fri från underkastelse under en straffande Gud, fri från uppmaningen att blint älska och lyda Muhammed och se honom som förebild, fri från sharia, fri från kvinnoförtryck och könssegregering, fri från uppmaningar till jihad mot ”otrogna”, fri från glorifieringen av martyrskap, fri från hotelser om domedagen och helvetet och löften om paradiset och 72 jungfrur.

Det är bara att instämma.

Mona Lagerström fil dr

 

Ett urval böcker och skrifter som visar att Muslimska brödraskapet inte är några islamdemokrater som religionsprofessor Mattias Gardell påstår:

Abdel-Samad, Hamed (2014) på engelska Islamic fascism 2016

Aldebe, Mahmoud, projektledare, Att förstå Islam 1988, 1991, 2002

Armajani, Jon, Modern Islamist movements. History, religion and politics 2012

Badawi, Jamal (1971), på svenska av Mostafa Malaekah, Kvinnan i Islam 2003, 2007

Carlbom, Aje, The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden 2003

Carlbom, Aje, ”Oförutsedda konsekvenser av dialog med självutnämnda muslimska ledare”, Socialvetenskaplig tidskrift nr 3–4 2009, s. 369–389

Dreyfuss, Robert, Devil’s game. How the United States helped unleash fundamentalist Islam 2005

Fourest, Caroline (2004) på engelska Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan 2008

Hirsi Ali, Ayaan, (2006) på svenska En fri röst. Min självbiografi 2008, s. 120–129

Johnson, Ian, A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West 2010

Kepel, Gilles (1984) på engelska The Prophet & Pharaoh. Muslim extremism in Egypt 1985

Mitchell, Richard P., The Society of the Muslim Brothers 1969

Moussalli, Ahmad S., Radical Islamic fundamentalism: The ideological and political discourse of Sayyid Qutb 1992

Norell, Magnus, Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser 2016

Pekgul, Cheko & Pekgul, Nalin, Jag är ju svensk 2014

Qutb, Sayyid (1964) på engelska Milestones 2005

Wendell, Charles har översatt fem traktat av Hassan al-Banna, Five tracts of Hasan al Banna (1906–1949) 1978

Vidino, Lorenzo, The new Muslim Brotherhood in the West 2010

Wright, Lawrence (2006) på svenska Al-Qaida och vägen till 11 september 2007

En reaktion på “Västeråsmoderaterna, Muslimska brödraskapet och skolflickors beslöjning”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *