Pappa Said Ramadan och sönerna Hani och Tariq Ramadan

 

”Islamofobiska konspirationsteorier” är den vanliga frasen Muslimska brödraskapets aktivister som Helena Benaouda Hummasten, Omar Mustafa, Rashid Musa slänger sig med så snart kritik riktas mot rörelsens svenska nätverk. Muslimska brödraskapet är ingen konspirationsteori. Rörelsens europeiska nätverk har sitt ursprung i München i dåvarande Västtyskland i början av 1960-talet. En nyckelfigur är Said Ramadan, Hassan al-Bannas svärson.

Moskén i München
Journalisten Ian Johnson gav år 2010 ut boken A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West, en väldokumenterad skildring av hur en moské i München i dåvarande Västtyskland som ett resultat av det kalla kriget mellan USA och Sovjetunionen och att Gamal Abdel Nasser 1954 förbjöd rörelsen i Egypten och fängslade mängder med anhängare kom att bli Muslimska brödraskapets bas och hur de med oljemiljarder i ryggen från 1960-talet fram till 11 september 2001 metodiskt byggde upp ett maktcentrum i Europa med förgreningar internationellt.

Nazityskland använde sig under andra världskriget av krigsfångar från islamdominerade länder i Kaukasus och Centralasien som Sovjetunionen inkorporerat och som var villiga att strida mot Sovjet. Vid krigsslutet fanns i Tyskland mängder med flyktingar och krigsfångar som skulle återföras till sina ursprungsländer. En säker död väntade männen som stridit mot Sovjetunionen och många fick på olika vägar uppehållstillstånd i Västtyskland. De var inte överdrivet religiösa, de hade i Sovjetunionen inte fått någon religiös fostran men de var hängivna antikommunister. USA (läs CIA) ville samarbeta med antikommunister och strävade efter att använda islam som ett politiskt vapen mot kommunisterna. Även Västtyskland ville fortsätta att bekämpa Sovjet med hjälp av ex-soldaterna och beslutade att hjälpa till att bygga en moské som ett sätt att samla islams trosfränder i Västtyskland.

Som ett första steg samlades därför juldagen 1958 i ett rum i en kyrka i München ett 50-tal vid det laget medelålders ex-soldater och unga studenter från arabländer för att bilda en kommitté. Västtyskland backade upp ex-soldaterna, CIA backade upp studenterna.

Said Ramadan, som undkommit Nasser och då bosatt sig i Genève, var hängiven motståndare till den gudlösa kommunismen och föredrog att arbeta med unga, formbara individer. Han backades upp av både CIA och Saudiarabien.

I Syrien var Muslimska brödraskapet näst störst efter Egypten. En ung student från Syrien, Ghaleb Himmat, enlig egen utsago medlem i Muslimska brödraskapet, hade bjudit in Said Ramadan till mötet och Said Ramadan blev kommitténs ordförande. År 1961 tog han och studenterna kontroll över kommittén genom att utmanövrera ex-soldaterna, som bara ville ha en böneplats och var motståndare till politisk inblandning i moskébygget. Said Ramadan och studenterna förvandlade kommittén till en politisk cell.

Eftersom moskén skulle vara till för flyktingar drog Västtyskland sig ur projektet och i och med USA:s inblandning i Vietnam under 1960-talet förlorade CIA intresset för att använda islam som ett politiskt vapen i kampen mot kommunisterna.

Ghaleb Himmat däremot använde moskén som bas för Muslimska brödraskapets verksamhet ända fram till dess att han 2002 tvingades avgå.

År 1973 stod moskébygget klart, finansierat av Libyen. Därefter står Saudiarabien för finanserna och Muslimska brödraskapet för ideologin. Västtyskland behövde arbetskraft och mängder med turkar flyttade till München. Flera ville bli medlemmar i moskén, men vägrades medlemskap som enbart var till för araber. Så småningom löste man det så att en grupp var ledning och en annan grupp fick be och donera pengar till moskén, men inte rösta. Ledningen bestod av ett 40-tal medlemmar. Det verkar vara samma arrangemang som det Mahmoud Aldebe beskriver för Södermalmsmoskén i Stockholm.

Ian Johnson kommenterar att personerna han beskriver i boken inte nödvändigtvis är formella medlemmar i Muslimska brödraskapet utan att de delar en gemensam ideologi, att islam ska styra världen och vikten av att det i länder där islam inte är den dominerande religionen skilja ut islams trosfränder och vaka över att de troget håller sig till islam och inte sugs upp i det omgivande samhället.

Ian Johnson beskriver hur judefientlighet är en integrerad del av ideologin. Han visar också hur nära banden är mellan Muslimska brödraskapet och pakistanska Jamaat-e-Islami som startat verksamhet i Storbritannien, the Islamic Foundation i Leicester [vars skrifter Helena Benaouda Hummasten introducerade i Sverige], hur Ghaleb Himmat samarbetar med institutets två nyckelpersoner Khurshid Ahmad och Khurram Murad och hur satsningen på studenter går igen i Muslimska brödraskapets uppbyggnad i Nordamerika.

Muslimska brödraskapets högsta ledare i Egypten 2004–2010, Mohammed Mahdi Akef, var imam i moskén i München 1984–1987 och, enligt Johnson, instrumentell i uppbyggnaden av Muslimska brödraskapets internationella verksamhet. Han gick med i Brödraskapet 1949, elva år gammal, satt fängslad i Egypten 1954–1974 och frigavs i samband med att Nassers efterträdare Anwar Sadat gav mängder med Brödraskapets anhängare amnesti.

I och med Sovjets invasion av Afghanistan 1979 dammade USA av insatserna i München och började på nytt använda islam som politiskt vapen mot Sovjet och finansierade heliga krigare som sedan kom att bilda al-Qaida och vända sig mot väst. Efter 11 september 2001 och det faktum att några av flygplanskaparna varit bosatta i Tyskland riktades Tysklands blickar mot moskén i München.

Said Ramadan (1926–1995, född i Egypten, död i Genève)
Said Ramadan, Hassan al-Bannas svärson, var väckelsepredikant, svuren antikommunist och hängiven organisatör världen över av föreningar baserade på Muslimska brödraskapets ideologi att återupprätta kalifatet, att islam är lösningen, att islam ska styra hela världen samt en uttalad judefientlighet.

Han blev medlem i Muslimska brödraskapet redan som fjortonåring 1940 efter att ha hört Hassan al-Banna tala, tog en juridikexamen 1946 och blev Bannas privatsekreterare och redaktör för rörelsens tidning. Muslimska brödraskapet förbjöds i Egypten efter våldsamma upplopp 1948 och mordet på landets premiärminister. Samma år for Ramadan tillsammans med kolleger till Palestina för att slåss för palestiniernas sak och etablerade en förening i Jerusalem. Mellan 1948 och 1950 vistades han i det år 1947 nybildade Pakistan och umgicks med Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979), som 1941 grundat Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami. Said Ramadan hjälpte Mawdudi att bygga upp den pakistanska verksamheten särskilt bland universitetsstudenter. Han ska ha byggt upp en pakistansk studentfalang baserad på Mussolinis paramilitära grupper. År 1949 deltog han i Världsmuslimkongressen i Karachi som då var Pakistans huvudstad. Kongressen leddes av Jerusalems stormufti Amin al-Husseini, som under andra världskriget vistades i Berlin och samarbetade med Nazityskland och spred judefientliga åsikter i radioprogram riktade till arabvärlden. Ramadan blott 23 år var, enligt historiken på Centre Islamique de Genèves hemsida, föreslagen som kongressens generalsekreterare men det betraktades som alltför radikalt. Said Ramadan fungerade som Pakistans kulturambassadör till arabvärlden och hade ett eget radioprogram.

Han återvände till Egypten när förbudet mot Muslimska brödraskapet 1950 hävdes (Hassan al-Banna mördades 1949). År 1952 började han ge ut månadstidningen Al Muslimoon där han bland annat publicerade Mawdudis tankar. Han lärde känna Sayyid Qutb och ska ha uppmanat Qutb att studera Mawdudi. Kung Farouk störtades av Gamal Abdel Nassers Fria officerare 1952. Alla politiska partier förbjöds utom Muslimska brödraskapet, som officiellt inte var ett politiskt parti men en mycket välorganiserad rörelse. En man ur Brödraskapet försökte mörda Nasser 1954. Brödraskapet förbjöds på nytt, mängder fängslades, bland andra Sayyid Qutb. Meningarna går isär om huruvida Ramadan fängslades i fyra månader och sedan släpptes (Centrets hemsida) eller råkade befinna sig i Damaskus när Nasser slog ner på Brödraskapet. Han anklagades för förräderi, dömdes i sin frånvaro, förlorade sitt egyptiska medborgarskap, publicerade sin tidning i Damaskus med en syrisk man som utgivare, reste med pakistanskt diplomatpass, hoppade mellan Syrien, Jordanien, Libanon och Saudiarabien, insåg att det var i det fria Europa med västs lagar om yttrandefrihet och föreningsfrihet han hade störst möjligheter att sprida Brödraskapets ideologi globalt.

Han bosatte sig till slut i Genève 1958, avlade 1959 i Köln i Västtyskland en doktorsexamen i islamisk lag, sharia. Handledaren ansåg att han var intelligent men också fanatisk. År 1961 grundade Said Ramadan Centre Islamique de Genève där han fortsatte att publicera sin tidning och sprida Muslimska brödraskapets ideologi. Han backades upp av Saudiarabien. Han var med och bildade World Muslim League i Saudiarabien 1962, där även Mawdudi deltog. Samarbetet med saudierna bröts 1971 när de ville ta kontroll över Centret i Genève och pengarna upphörde.

Redan 1953 var Said Ramadan i USA. Han deltog i ett nio dagar långt symposium på Princeton University om islamisk kultur. USA:s ambassadör i Kairo hade skrivit ett väl friserat rekommendationsbrev. Ramadan fick till och med hälsa på president Eisenhower som var mycket för att använda religioner politiskt. CIA letade efter antikommunister i det kalla kriget mot Sovjet men just då ansågs Ramadan inte lämplig att backa upp. Han betraktades som politisk agitator. I en rapport beskrivs han som en politisk snarare än religiös reaktionär person och liknas vid en falangist eller fascist mest intresserad av att bilda en grupp i syfte att få makt och att han bara pratade om Muslimska brödraskapet, inte om kultur som var symposiets ämne. CIA ändrade sig senare och backade upp honom och de arabiska studenterna när de 1960 tog kontroll över kommittén som bildats för att åt flyktingar bygga moskén i München som med hjälp av saudiska oljepengar kom att utgöra centrum för Brödraskapets internationella uppbyggnad och verksamhet ända fram till terrorattacken 11 september 2001.

Hani Ramadan (f. 1959)
Hani Ramadan är chef för Centre Islamique de Genève och lärare men portad sedan 2003 från Genèves allmänna skolor på grund av att han inte följde reglerna om att undervisningen ska vara konfessionsfri, att religionsundervisningen ska vara neutral och baserad på vetenskap. Hani Ramadan anser att det är rätt att stena kvinnor som haft utomäktenskapligt könsumgänge. Han liknar beslöjade kvinnor vid pärlor som skyddas av sitt musselskal och obeslöjade kvinnor vid pengar som vandrar från ficka till ficka.

Den franska journalisten Caroline Fourest, som lyssnat på Tariq Ramadans inspelade predikningar och skrivit en bok om hans dubbla budskap, säger att bröderna Hani och Tariq Ramadan aldrig är långt borta när beslöjningen skapar rubriker, att Centret idogt uppmanar kvinnliga lärare i Schweiz att vara beslöjade i klassrummet, att kritisera lagen som förbjuder lärare att i klassrummet demonstrera sina religiösa preferenser och att gå till domstol. I april 2017 deltog Hani Ramadan i en konferens i Frankrike men utvisades som icke önskvärd på fransk mark.

Tariq Ramadan (f. 1962 i Schweiz)
Tariq Ramadan är som fadern väckelsepredikant. Caroline Fourest säger att Tariq Ramadan har ärvt faderns och morfaderns energi, att han likt fadern har insett att islamismens framtid ligger i väst där yttrandefrihet och föreningsfrihet råder, att hans långsiktiga mål är en global islamisk väckelse i enlighet med Muslimska brödraskapets totalitära ideologi, därför är han ständigt på resande fot ”besatt av idén om att samordna denna ’islamiska väckelse’” (2008, s. 233).

Tariq Ramadans professur i Oxford sedan 2009 är finansierad av Qatar där wahhabismen är statsreligion. Även the Research Center for Islamic Legislation and Ethics (CILE), som han är chef för, finansieras av Qatar och har sitt säte i Doha där han lär tillbringa två veckor varje månad. Syftet med institutet är forskning om relationen mellan islams urkunder och etik, alltså inte om förhållandet islam och politik. Institutet sägs sträva efter att skilja mellan islams oföränderliga principer och de principer som kan nytolkas så att de passar dagens moderna samhälle. Enligt Tariq Ramadans predikningar ingår kvinnors ställning i de oföränderliga principerna.

Han har verksamheter i London (där han är bosatt), Genève, Washington och en förstad till Paris. Han har liknats vid Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels. Propagandacentralen sägs ligga i förstaden till Paris. En forskare säger att Qatar har köpt Tariq Ramadan.

Caroline Fourest visar i sin bok hur han använder sig av dubbla budskap, säger en sak till blivande anhängare, en annan till västerlänningar, predikar komplementaritetsideologin (mannen är hjärnan, kvinnan är känslan), hävdar att kvinnor har en kollektiv natur, predikar ständigt att kvinnor ska var beslöjade för att visa att de är anständiga och för att skydda män från att bli sexuellt upphetsade av kvinnligt hår och kvinnlig hud, att beslöjningen är en trohetshandling samtidigt som han tillägger att beslöjningen är frivillig.

Han har utvecklat en ”diskurs” för kvinnor, det vill säga lägger orden i munnen på kvinnor eftersom kvinnor som talar om beslöjningen har större trovärdighet än män, säger han. Caroline Fourest framhåller att Tariq Ramadans predikningar ligger bakom det ökade antalet beslöjade kvinnor i Frankrike, särskilt bland yngre kvinnor, att beslöjningen är ett medel att synliggöra islam och vänja befolkningen för att enklare få till stånd en samhällsförändring i islamistisk riktning.

Tariq Ramadan, vars fru och barn är franska medborgare, sökte franskt medborgarskap i februari 2016. Dåvarande premiärminister Manuel Valls sa i en intervju att när man vill bli fransk medborgare innebär det att man vill dela gemensamma värderingar och att Tariq Ramadans budskap är oförenligt med Frankrikes värderingar (i Frankrike skildes kyrka och stat åt 1905). Frankrikes definition av en sekulär stat (laïcité) innebär att landet ska skyddas från religiösa institutioners påverkan till skillnad från USA där separationen kyrka stat innebär att religioner skyddas från politikers påverkan.

I juni 2017 hävdade Tariq Ramadan att kvinnlig könsstympning är en del av islamisk tradition.

Källor:

DREYFUSS, Robert, Devil’s game. How the United States helped unleash fundamentalist Islam, The American Empire Project 2005
FOUREST, Caroline, Frère Tariq. Discours, stratégie et méthode de Tariq Ramadan (2004), engelsk översättning Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan, Encounter Books 2008
JOHNSON, Ian, A mosque in Munich. Nazis, The CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West (2010), Mariner Books 2011
VIDINO, Lorenzo, The new Muslim Brotherhood in the West, Columbia University Press 2010

2 juli 2017

Mona Lagerström fil dr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *