World Hijab Day och Muslimska brödraskapet i USA och Sverige

Council on American-Islamic Relations (CAIR) är en av Muslimska brödraskapets organisationer i Nordamerika se här och här och här och här och här.

I maj 2018 deltog Rashid Musa, Sveriges unga muslimers ordförande, på en konferens arrangerad av CAIR Minnesota.

CAIR och kvinnors beslöjning
Den 21 december 2015 skrev Asra Q. Nomani (född i Indien, författare och tidigare journalist på Wall Street Journal) och Hala Arafa (född i Egypten, pensionerad journalist) en artikel i The Washington Post där de uppmanar kvinnor att inte bära hijab i ett slags interreligiös solidaritetsgest, ”As Muslim women, we actually ask you not to wear the ’hijab’ in the name of interfaith solidarity”.

De skriver att CAIR driver juridiska processer och kampanjer mot företag i USA som förbjuder anställda att bära hijab på arbetet och att medarbetare inom CAIR till och med kallat sin organisation för ”hijabrättshjälpen” (”the hijab legal defense fund”). Legal defense fund är benämningen i USA på ett konto som upprättas i syfte att finansiera de kostnader en rättegång medför.

Upprinnelsen till artikeln var att tre kvinnliga religiösa ledare (en rabbin och två kristna pastorer) samt en manlig imam tillsammans trätt in i en moské i delstaten Utah och att de tre kvinnorna var beslöjade för att stödja ”Bär en hijabdagen”. En tidning publicerade ett foto som visade beslöjade icke-islambekännande tonårsflickor bland moskéns åhörare. En TV-kanal rapporterade att ”Hijab – eller sjal – är en symbol för anständighet och värdighet”, ett påstående de två artikelförfattarna vänder sig emot. Hijab (förhänge) betyder avskildhet, isolering.

De skriver att för dem, födda i Indien och Egypten, var tillställningen i moskén en smärtsam påminnelse om hur islams konservativa trosfränder gör allt de kan för att dominera moderna islamiska samhällen och sprida politisk islam (islamism) genom att engagera välmenande interreligiösa blåögda idealister och medierna i syfte att lansera idén att hijab är islams sjätte pelare efter de fem pelarna trosbekännelsen, tidebönen, allmosan, fastan under ramadan och vallfärden till Mekka.

De två kallar islamiströrelsen för ett sentida fenomen och säger att länder som Saudiarabien, Iran, och talibanerna i Afghanistan och IS felaktigt har gjort det arabiska ordet hijab synonymt med det sekulära ordet sjal. De skriver att ordet hijab i Koranen aldrig kopplas till fromhet eller nämns i betydelsen sjal, att på arabiska säger man tarha om sjal, att när Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser i ett tal i början av 1960-talet berättade att Muslimska brödraskapets ledare krävde att alla egyptiska kvinnor skulle bära hijab visste åhörarna inte vad ordet hijab betydde. Då Nasser förklarade att det betydde sjal började åhörarna skratta.

De två artikelförfattarna skriver att de båda växte upp i konservativa familjer men aldrig ombads att täcka håret. Det var först på 1980-talet efter den islamiska revolutionen i Iran och Saudiarabiens världsomspännande missionsverksamhet i syfte att sprida den ultrareaktionära tolkningen wahhabismen som kvinnor beordrades att dölja håret för män och pojkar och trakasserades och överöstes med glåpord och nedsättande kommentarer om de inte var beslöjade eller beslöjade på fel sätt, till exempel ihop med tajta jeans.

Asra Nomani och Hala Arafa vägrar acceptera uppfattningen att kvinnor gör män sexuellt upphetsade och att det därför åligger kvinnorna att skydda männen, som anses vara den svaga parten. En sådan ideologi, hävdar de, gynnar mentaliteten att män som trakasserar kvinnor slipper ta ansvar för sina handlingar, skuldbördan läggs i stället på kvinnorna som inte anses ha klätt sig korrekt.

De förklarar att de koranverser som nämner kvinnors klädsel handlar om plagg som var vanliga på profeten Muhammeds tid, jilbab (löst sittande långkappa) och khimar (sjal) och inte om några nymodigheter för islams kvinnliga trosfränder i syfte att skilja ut dem från den övriga befolkningen, att khimar i äldre arabisk poesi betecknade en elegant sidenscarf som bars av välbärgade kvinnor ägnad att förföra män och stoltsera med sin rikedom. En khimar fästes mitt på huvudet och hängde ner över ryggen.

Asra Nomani och Hala Arafa skriver att en kvinna vid namn Nazma Khan, ursprungligen från Bangladesh och ägare till en sjalfabrik i Brooklyn, år 2013 lanserade 1 februari som ”World Hijab Day” i syfte att uppmuntra både islambekännande och icke-islambekännande kvinnor att bära hijab för en dag. De skriver att det råder en febril aktivitet bland mängder med ultrareaktionära islamiska organisationer, intressegrupper och hemsidor som syftar till att sprida tolkningen att kvinnor måste vara beslöjade. Artikelförfattarna nämner oroade att en konservativ islamisk studentförening en vecka tidigare sponsrat ett evenemang för flickor i en high school utanför Chicago att ta en promenad beslöjade, ”Walk a mile in her hijab”.

De skriver att godtrogna människor i namn av interreligiös dialog duperas av islamister som påstår att en kvinnas heder ligger i hennes ”kyskhet” och därmed omedvetet bidrar till att befrämja en agenda att klä varenda kvinna i hijab. Därför ber de kvinnor att inte beslöja sig av ”solidaritet” med en politisk ideologi som syftar till att underordna, tysta och isolera kvinnor från offentligheten och sätta likhetstecken mellan en kvinnas kropp och hennes heder. Stöd oss i stället, ber de, mot islamisterna som kräver att vi täcker håret.

Det är samma vädjan Zeliha Dagli framförde i en debattartikel i Aftonbladet 1 juni 2015, ”Jag kan inte längre vara mig själv här”. Hon skriver att hon efter trettio år i Sverige på nytt vill söka asyl här i landet därför att religiösa fundamentalister dominerar stadsdelen hon är bosatt i och förvägrar henne och andra kvinnor rätten att tala fritt, röra sig fritt i offentligheten, klä sig som de vill. ”En gång i tiden rymde jag, livrädd från min barndoms imamer i forna hemlandet. Några av dem kontrollerade stenhårt flickorna i byn. Äldre flickor fick inte passera över torget i byn utan fick smyga och ta omvägen och göra sig ’osynliga’”, skriver Zeliha Dagli. Hon vädjar om hjälp att finna en fristad från religiöst förtryck i Sverige. Hon och många kvinnor i hennes stadsdel är oroade över utvecklingen och hotet mot jämställdheten.

Det är en oro Sveriges politiker bör dela och samtidigt i grunden se över vilka organisationer som får offentliga bidrag. Fryshuset i Stockholm exempelvis har tagit ställning för Muslimska brödraskapets islamofascister vars ideologi gör kvinnor livegna, se här.

Den 30 januari 2015 skriver Fryshuset på sin hemsida att det treåriga projektet Tillsammans för Sverige (TFS) uppmärksammar World Hijab Day. TFS utbildar unga i interreligiös vägledning och vill visa hur religionen kan vara en väg till integration. ”På söndag den 1 februari är det World Hijab Day. En dag som startats för att främja religiös tolerans och förståelse genom att bjuda in kvinnor som inte bär slöja att uppleva hur det är för en dag. För många människor är hijab en symbol för förtryck och segregation. Kvinnor som väljer att bära slöja känner en allt större utsatthet. Islamofobi och hatbrotten ökar både i Sverige och utomlands och ofta drabbar detta just kvinnor. Ungdomar från verksamheten Tillsammans för Sverige väljer att uppmärksamma dagen genom att dela ut rosor till de kvinnor de ser på stan som bär sjal.”

Fryshuset uppmanar ungdomarna att ta en selfie när de är beslöjade för att visa sitt stöd.

I debattartikeln ”Vi tar självfallet avstånd från IS grymheter” i Göteborgs-Posten 5 september 2014 skriver den förre fredsagenten och rektorn på Ibn Rushd Othman al-Tawalbeh att han är en av TFS grundare, imam och projektledare i TFS, Fryshuset Malmö. På Ibn Rushds hemsida för kontakt Ibn Rushd, Södra, i januari 2016 står Othman al-Tawalbeh som studiekonsulent. Studieförbundet Ibn Rushd ingår i Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige. Likt andra föreningar i detta nätverk säger sig TFS utgå från de mänskliga rättigheterna. Muslimska brödraskapet verkar för en inskränkning av flickors och kvinnors mänskliga fri- och rättigheter och i förlängningen att mänskliga rättigheter ska vara underställda deras tolkning av sharia.

För mer om Othman al-Tawalbeh och hans koppling till Muslimska brödraskapet se forskaren Sameh Egyptsons upplysande artikel i Kyrkans tidning.

Beslöjningen är en herrefolksmarkör och kränker andras fri- och rättigheter. Beslöjningen är politisk och markerar hur långt islamiseringen av ett land har kommit. Det är ingen tillfällighet att talibanerna och IS terrorister det första de gör kräver att kvinnor är beslöjade.

World Hijab Day hör inte hemma i Sverige.

31 januari 2019

Mona Lagerström fil dr

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *