Eftersom jag skrivit mängder med blogginlägg om missbruket av begreppet ”islamofobi” och mängder med inlägg om antidemokratiska Salahuddin Barakat

ger jag här en sammanfattning av hans antidemokratiska uttalanden och varför han och hans Islamakademi tillhör shariapolitiska extremhögern, som jag även kallar Allah-ensam-rörelsen, och som bör behandlas på exakt samma sätt som andra högerextrema grupper och inte finansieras med offentliga medel. Både Vit Makt-rörelsen och Allah-ensam-rörelsen strävar efter separatism. Valley Ghanem,

intensiv förespråkare för användandet av begreppet ”islamofobi, eftersom det ger otroligt klirr i Islamakademins kassa, se exempelvis den här videon, skriver i insändaren i DN att ”islamofobiförnekarna” ”tillåts jobba med nästintill obefintliga krav på förkunskap, vetenskap och belägg”.

I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag flera kapitel om shariapolitiska extremhögerns 1900-talsideologer som Hassan al-Banna och Sayyid Qutb, Muslimska brödraskapet; Sayyid Abu al-Ala Mawdudi, Jamaat-e-Islami; Taqiuddin an-Nabhani, Hizb ut-Tahrir.

Notera att Valley Ghanem är iförd shariadoket,

ett 1900-talsplagg som jag kallar Muslimska brödraskapets uniformspersedel. Profeten Muhammed dog år 632. Det finns inga arkeologiska fynd om hur kvinnorna på Arabiska halvön var klädda under 600-talet.

I min bok har jag också ett helt kapitel om Salahuddin Barakat och hans samarbete med Muslimska brödraskapets Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och Yasri Khan.

Jag har också skrivit mängder med blogginlägg om Salahuddin Barakat.

Jag ger här en förklaring till varför jag anser att Salahuddin Barakats Islamakademi tillhör shariapolitiska extremhögern genom att citera Stieg Larssons definition av extremhöger, medgrundaren av Expo, som gjort det till sin uppgift att bevaka extremhögern i Sverige, dock inte shariapolitiska extremhögern av någon anledning:

Den gemensamma nämnaren för alla dessa partier är ett ifrågasättande av det demokratiska samhällets legitimitet.
I verkligheten är det så att den enda gemensamma målsättningen för alla fascistiska partier i alla länder och i alla tider har varit att ”krossa demokratin”.

Citatet är hämtat ur Expos VD Daniel Pohls samlingsvolym En annan sida av Stieg Larsson. Artiklar och andra texter (2011, s. 24, 46).

Ända sedan Salahuddin Barakat grundade Islamakademin 2013 har hans verksamhet gått ut på att krossa demokratin, det vill säga krossa den svenska sekulära rättsstaten och införa sharia. Här är exempel på hur han marknadsförde sig själv i samband med att Islamakademin inrättades 2013. I ett inlägg 11 november 2013 förespråkar han att han i egenskap av islamisk rättslärd står över juridikprofessor emeritus Reinhold Fahlbeck, som han sågar och kallar inkompetent.

Han förespråkar enklaver i inlägget 4 augusti 2013 ”Den islamiska kvinnosynen” när han besvarar frågan om en ”gammal” islamisk kvinnosyn går att kombinera med en jämlik och modern kvinnosyn ”som folk har i väst”:

En ”modern kvinnosyn” är reglerad i lag i Sverige. Den lagstiftningen kan man sätta sig över enligt Salahuddin Barakat och hävdar att svenska lag uppmuntrar separatism.

Han förespråkar könsseparering i det här inlägget betitlat ”Kvinnans deltagande i moskén” 9 augusti 2013:

Den här separatisten bjuds in till Sagerska huset för samtal med statsminister Ulf Kristersson och socialminister Jakob Forssmed.

Notera att Valley Ghanem kallar Kristerssons regering för en ”populistiskt underbyggd regering”, att valresultatet 2022 var ”en chock”.

När låter DN representanter för separatistiska Vit Makt-rörelsen skriva insändare där de utmålar sig själva som offer och värnar om flödet av offentliga bidrag till sin separatistiska verksamhet?

Valley Ghanem menar i sin insändare att ”islamofobi” är ett vetenskapligt belagt begrepp därför att bland annat FN infört det, utan att nämna att det var Pakistan som låg bakom införandet.

Är Pakistan en förebild för Sverige?

26 augusti 2023

Mona Lageström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Både kristendomen och islam är baserade på judendomen. Utan judendomen, ingen kristendom, ingen islam. Och ingen svartsjuk Gud som inte tål andra gudomar. Eller falska gudar kontra sanna gudar. Eller avgudar.

Tre viktiga namn i judendomens utveckling var kung Josia (639–609 fvt, Andra kungaboken 22 och 23), verksam före babyloniska fångenskapen och Jerusalems förstöring 586 fvt, och Esra och Nehemja som i mitten av 400-talet fvt begav sig till Jerusalem då Juda efter det att perserna besegrat Babylonien var en persisk provins och templet i Jerusalem återuppbyggts. Israel Finkelstein och Niel Asher Silberman, se bok nedan, skriver att Esra är en av den bibliska tidens mest inflytelserika gestalter. Det är han som kräver att judarna avskiljer sig från den övriga befolkningen, som blir rasande när han upptäcker att israeliterna gift sig med främmande kvinnor och kastar ut både kvinnorna och barnen. Rasbiologi kallas det med modernare terminologi.

Bibelforskningen är ett minfält. Det är inte min avsikt att blanda mig i den forskningen. Den här serien handlar om baron d’Holbachs religionskritik då katolska kyrkan var allenarådande i Frankrike och den religiösa intoleransen brutal. Ett utmärkande ord hos de franska upplysningsfilosoferna är tolerans, och med det avses religiös tolerans. Protestanter, kallade hugenotter i Frankrike, betraktades av franska kronan och katolska kyrkan som kättare. De franska religionskrigen från 1562 mellan katoliker och hugenotter kulminerade i den blodiga Bartolomeinatten 24 augusti 1572 i Paris, då tusentals hugenotter mördades, och fortsatte fram till 1598 då Ediktet i Nantes deklarerade att katolicismen var Frankrikes statsreligion samtidigt som hugenotterna gavs viss religionsfrihet. Ludvig XIV återkallade Ediktet 1685, vilket ledde till nya blodbad och också till att över 300 000 hugenotter lämnade Frankrike. Full religionsfrihet fick hugenotterna först efter franska revolutionen 1789, vilket var efter baron d’Holbachs tid. Franska revolutionen ledde också till att judarna i Frankrike fick medborgerliga rättigheter.

Med tanke på det skakiga säkerhetspolitiska läget i Sverige just nu och hot om våld i religionens namn kommer d’Holbachs beska kritik av våldet i Guds namn väl till pass. Han har efterföljare i dagens Frankrike, se nedan Jean Soler och Jean-Pierre Castel som båda utforskar Guds svartsjuka och våldet och intoleransen i de tre monoteistiska religionerna det ger upphov till. Båda lyfter fram antika Grekland och dess avspända förhållande till gudavärlden som föredöme.

I Mellanöstern rådde polyteism, man tillbad olika gudar och gudinnor som inte krävde något av sina följare. Det fanns stamgudar, stadsgudar, nationella gudar och hierarkier inom gudavärldarna. Ingen gudom krävde total utplåning av de andra gudarna och gudinnorna.

Både judendomens och islams lära är tydliga med att Gud är en. I Gamla testamentets Femte Moseboken (vars originalversion skrevs ner under kung Josias tid) står det ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en” (6:4). (I den här engelska versionen lyder texten: ”Yahwe, our God, is one, Yahwe.” I den hebreiska texten nämns stamguden Jahve, YHWH, drygt 6800 gånger, ett namn som i översättningar suddats ut och omvandlats till den universalistiska Gud, kallad Herren i svenska Bibeln och Allah i Koranen.) I samma kapitel står också: ”Ni skall inte följa andra gudar, ingen av dem som era grannfolk dyrkar. Ty Herren, din Gud, finns mitt ibland er, och han är en svartsjuk Gud. Väck inte vreden hos Herren, din Gud, ty han kan utplåna dig från jordens yta” (6:14–15).

Så hotfullt uttryckte sig ingen gud eller gudinna i den omgivande gudavärlden eller den grekisk-romerska gudavärlden, gudavärldar som förpassats till historiens fantasivärld. Jean Soler vill med sina böcker att även monoteismens Gud ska gå samma öde till mötes. Jean-Pierre Castel vill avhelga de heliga skrifterna.

Viktigt är också att Jahve inte fick avbildas i något konkret verk skapat av människohand. I Andra Moseboken står det: ”Detta är vad Gud sade: ’Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig [. . . ]’” (20:1–5).

Åtskilliga ställen i Bibeln visar att folket vördade många gudomar och även att Jahve hade en gemål, Ashera, representerad av det som i Bibeln kallas Asherapåle. Exempelvis när kung Josia i Sydriket (Juda) på 600-talet fvt, efter det att Nordriket (Israel) utplånats av assyrierna 722 fvt, en stor del av befolkningen förflyttats, nya folk installerats, och Sydriket blivit en assyrisk vasallstat, i hopp om att inlemma det tidigare Nordriket i Sydriket gav order om att centralisera gudstjänsten till Jerusalem och att Jerusalems tempel skulle rensas från alla andra gudomar, alltså ett politiskt färgat beslut.

Kungen befallde översteprästen Hilkia, prästerna närmast under honom och tröskelväktarna att de skulle från Herrens tempel skaffa undan alla föremål som tillverkats för Baal och Ashera och himlens hela härskara. Därefter brände han upp dem utanför Jerusalem [. . .]. De avgudapräster som Judas [Sydrikets tidigare] kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerplatserna i Judas städer och runtomkring Jerusalem körde han bort, likaså dem som tänt offereld år Baal, åt solen och månen, åt stjärnbilderna och himlens hela härskara. Asherapålen i Herrens hus tog han bort [. . .]. Josia utplånade också alla tempel som Israels [Nordrikets] kungar hade byggt på offerplatserna i Samariens städer och med vilka de hade väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel. På altarna slaktade han alla präster som fanns vid offerplatserna där och brände dessutom människoben. Sedan återvände han till Jerusalem (Andra kungaboken 23:4–6, 19–20).

Som jag nämner i föregående inlägg läste d’Holbach Bibeln bokstavligt, vilket inte var konstigt med tanke på det dåvarande forskningsläget. Första gången Israel som benämning på ett folk nämns i ett utombibliskt sammanhang är på den egyptiska Merneptahstelen rest cirka 1208 fvt, Merneptah var farao i Egypten 1213–1203 fvt. Stelen upptäcktes 1896. Det finns inga arkeologiska fynd som stöder Bibelns berättelse om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob och de 450 årens fångenskap i Egypten, inte heller berättelsen om Mose och den 40 år långa ökenvandringen, trots idoga arkeologiska utgrävningar. Enligt Bibeln utvandrade israelernas stamfar Abraham med sin far från Mesopotamien där hans släkt ska ha tjänat andra gudar (Första Moseboken 11:31; Josua 24:2). Enligt arkeologen Israel Finkelstein kom inte israeliterna  utifrån utan de var en del av den kanaaneiska befolkningen som gradvis utvecklade en egen etnisk identitet, bland annat åt de inte griskött.

Jean Soler säger att Mose är en lika fiktiv gestalt som Akilles i den grekiska sagan Iliaden. Femte Mosebokens originalversion är som nämnts från kung Josias tid. Jean Soler menar att det är nu, när judarna efter Assyriens erövring, är på väg att försvinna som man uppfinner den ”svartsjuka” Jahve och lägger skulden till sakernas tillstånd på folket genom att påstå att de syndat och avfallit från Jahve och lyfter fram en praktiskt taget okänd profet, Mose. Soler kallar Mose för kung Josias språkrör och säger att Josias rensning av gudavärlden och förstörelse av gudabilder och altare inte har någon motsvarighet i regionen, inte heller att den som vördar andrar gudar straffas med döden. Soler skildrar utvecklingen från stamguden Jahve till guden Gud, den universella Gud med stort G, den som kristendomen och islam övertagit och som förpassat tidigare gudavärldar ur folks medvetande.

Baron d’Holbach om Guds vrede
Det är den svartsjuka, hämndlystna, straffande guden som upprör d’Holbach. Han skräder inte orden i Le christianisme dévoilé (Kristendomen avslöjad), första gången publicerad 1761. Han skriver att människans främsta strävan bör vara sin egen och sina medmänniskors lycka. Men hur är det möjligt att sträva efter lycka när den kristna religionen avfärdar livet på jorden som enbart ett mellanspel till livet efter detta och kräver att människan lever i ständig fruktan för ett övernaturligt väsens vrede. ”Hur kan ett samhälle existera som består av människor övertygade om att de nitiskt måste omfamna religionen och hata och tillintetgöra alla, vars värderingar skiljer sig från de egna? Hur kan vi förvänta oss humanitet, rättvisa eller redbarhet bland en samling fanatiker som uppmanas ha en grym, hycklande och ond Gud som förebild?

Som den naturvetare han är har han synpunkter på hur Gud skapade världen. Kristna tror att Bibelns skrifter har dikterats av Gud själv och därför är heliga, säger han. Låt oss då undersöka om dessa skrifter verkligen avslöjar den visdom, det allvetande och den fulländning vi tillskriver gudomen. Han säger att hebréernas heliga skrifter kallas Gamla testamentet och att de inleds med fem böcker som tillskrivs Mose, som var, sägs det, Guds sekreterare när han skrev dem. Mose går tillbaka till alltings ursprung och försöker inviga oss i mysteriet hur världen skapades, vilket han bara har de vagaste och mest förvirrade idéer om. Vartenda ord avslöjar hans djupa okunnighet om naturlagarna. Enligt Mose skapade Gud solen, som i vårt planetsystem är källan till ljus, flera dagar efter det att han skapade ljuset. Gud som inte får avbildas skapade människan till sin avbild. Han skapar människan till man och kvinna men glömmer snart vad han gjort och skapar kvinnan från ett av mannens revben. Med andra ord ser vi redan här i Bibelns inledning inget annat än okunnighet och motsägelser, framhåller d’Holbach.

En bestickande motsättning är när Mose efter att ha talat med Gud i 40 dagar och nätter och kommer ner från berget med de två stentavlorna med Guds tio bud, bland annat ”Du skall inte döda” och upptäcker att folket har gjutit en guldkalv som de firar trots Guds befallning att han inte får avbildas av människohand och Mose sammankallar prästerna (leviterna) och beordrar massdöd: ”’Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner grannar.’ Leviterna gjorde som Mose sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket” (Andra Moseboken 32:27–28).

Det blir enligt d’Holbach inte bättre i de andra böckerna och lagarna är löjliga och godtyckliga. Författaren, alltså Mose, avslutar med att beskriva sin egen död. Böckerna efter Mose visar lika stor okunnighet. Bland annat får Josua solen och månen att stå stilla samtidigt (Josua 10:12–13). Hebréernas historia är bara en enda samling sagor, ovärdiga ämnets allvar och i strid med allt förnuft. d’Holbach gör ingen hemlighet av vad han anser om judarna som tror på det som står i Bibeln.

Så blir det när man läser Bibeln bokstavligt, och så blir det när man läser Koranen bokstavligt, vilket är värt att tänka på när folk gapar och skriker om den förfärliga Koranen. Bibeln är sannerligen inte bättre.

Baron d’Holbach hade inte kunskap om att flera redaktörer av teologiska och ideologiska skäl har författat texterna och andra redaktörer, också av teologiska och ideologiska skäl, har redigerat texterna när omvärlden har förändrats. Exempelvis skriver Finkelstein och Silberman att inget stämmer av Josuas erövring av Kanaan när man placerar biblisk berättelse, arkeologiska fynd och egyptiska skriftliga urkunder sida vid sida. Erövringen av Kanaan är en krigssaga, mycket brutal och handlar om etnisk rensning och total avsaknad av respekt för människoliv. Det är våld, våld, våld. Kanaan var en egyptisk provins och bestod av pyttesmå stadsstater som var vasaller till Egypten och strängt kontrollerade av egyptiska administratörer. Dessutom var egyptiska garnisoner utposterade längs hela kuststräckan. Kanaan omvandlades gradvis under 100 år visar arkeologiska fynd, inte genom belägring av städer och erövring. Berättelsen om Josuas erövring är menar Finkelstein och Silberman ett uttryck för 600-talets vision om framtida territoriella erövringar, alltså då kung Josia hoppas på att inlemma det tidigare Nordriket med Juda. Men han dog.

Lika illa blir det när d’Holbach ger en kortfattad historik över judarna och skriver att i ett litet nästan okänt land levde ett folk vars förfäder sedan länge levt som slavar i Egypten och befriades från slaveriet av en präst som skaffade sig makt över dem. Denne man vid namn Mose uppfostrad i en religion fullspäckad med vidskepelse och mystik placerade sig som chef över en samling förrymda slavar som han övertygade om att han var deras Guds språkrör vars befallningar han påstod sig vara mottagare av. Enligt d’Holbach var Mose ytterst angelägen om att i gruppen inpränta hat gentemot andra gudar och andra nationer och utöva de grymmaste straff mot dem som vördade andra gudar och skapade därmed en samling hatfyllda monster. Denna samling förintade kanaaneiska nationer med en barbariskhet varenda människa som inte är genomsyrad av vidskepelse måste revoltera mot. Så småningom slog de sig ner i ett litet land som tedde sig väldigt bördigt efter den långa ökenvandringen och blev slavar under ett synligt prästerskap och en osynlig gudom. De övertygades om att genom att lyda prästerskapet lydde de Gud.

Baron d’Holbach ger en inträngande beskrivning av alla hemskheter Gud lät drabba Egypten när han lät Mose föra dem i frihet. Och det värsta av allt: De kristna inte bara övertog hebréernas svartsjuka, hämndlystna, straffande Gud, de gjorde saken ännu värre genom att uppfinna helvetets evighetspina.

Under d’Holbachs tid gällde fortfarande Bibeln som Guds ord. Inget i Bibeln fick ifrågasättas. Kungen var kung av Guds nåde. Sedan kom franska revolutionen, prästerskapet miste sin makt, inte bara kyrka och stat skildes åt i flera europeiska länder, lagstiftningen blev sekulär, utan minsta koppling till Bibeln.

Sverige är i dag en sekulär rättsstat. Starka krafter vill på nytt underställa lagen en gudoms påbud. Den massiva oreglerade invandringen och lika oreglerade integrationen har skapat en avgrund mellan svenskar hemtama med den sekulära rättsstaten och invandrare slavar under islamiska prästerskapets maktambitioner att underställa Svea rikes lag Koranens bud.

De som i decennier har höjt en varnande röst har stämplats som ”rasister”, ”islamofober”, ”främlingsfientliga”, ”högerpopulister” och mobbats ut ur det offentliga samtalet av de ”rättrogna”.

I särklass värst av de ”rättrogna” är SVT:s och SR:s journalister. SVT:s journalist Evin Rubar gjorde flera konsekvensneutrala dokumentärer om islamiska friskolor för länge sedan och en om islamismens utbredning i Sverige 2009. Sedan inträdde tystnaden. Om Evin Rubar hade ersatt Anders Holmberg i ”30 Minuter” och ersatt alla journalisterna i ”Agenda” hade vi haft ett helt annat diskussionsklimat i Sverige. Det finns ingen journalist inom SVT och SR som lever upp till hennes kaliber.

Den islamiska enklaviseringen i Sverige
Jean-Pierre Castel skriver om hur judarna definieras utifrån blod, vilket man kan läsa om i Esras bok och Nehemjas bok i Bibeln, jämfört med antikens greker som definierade greker utifrån den som kunde grekiska språket. Socialantropolog Aje Carlbom har i över två decennier varnat för de konsekvenser den islamiska enklaviseringen, som bygger på samma avskiljande princip som judarnas, leder till. Den nyblivna doktorn Sameh Egyptson

bygger vidare på Aje Carlboms forskning och visar i sin doktorsavhandling hur Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi förespråkar just en gettoisering av den islamiska gemenskapen i icke-islamstyrda länder.

Vad jag vet är biträdande professor Aje Carlbom den enda universitetsforskare som analyserat hur islam i svenskspråkiga texter marknadsförs i Sverige och då har Muslimska brödraskapet var aktiva i Sverige i fyra decennier. I det föregående inlägget lyfter jag fram de texter på svenska som Muslimska brödraskapets Mostafa Malaekah sammanställt och som är spridda över hela Sverige och som Aje Carlbom satt sig in i och varnat för.

Finns Gud?
Jean Soler säger att frågan om Gud existerar eller inte är en icke-fråga. Alla gudar existerar, guden Gud i lika hög grad som alla andra. Gudarna existerar i de människors medvetande som tror på dem. De kommer att existera så länge gemenskaperna som är övertygade om deras existens existerar. Den här existensformen är inte en illusion, framhåller han, utan den medför reella konsekvenser, goda eller skadliga, ibland blodiga, för folken och individerna vars liv den reglerar. Han betonar också att det inte finns någon universell religion. Kristendomen är européernas religion och folken de dominerat. Islam är arabernas religion och nationerna de har erövrat. Judendomen är judarnas religion. Resten är enbart ideologisk förpackning.

Sveriges politiker bör ta till sig Jean Solers ord. Huruvida Allah existerar eller ej, huruvida profeten Muhammeds liv och leverne är verklighetsbaserad historia eller sagor påhittade långt efter hans död är i sammanhanget betydelselöst. Det viktiga är att Allah och Muhammed existerar i hundratusentals invandrares medvetande och att det får reella konsekvenser för Sveriges del. Exempelvis övertygelsen att Koranen är lag, att profeten Muhammed är den sista profeten och att varje ”sann” muslim bör imitera hans liv och leverne på 600-talet, att islam är en universell religion, att den är överlägsen alla andra religioner, att den kommer att segra, att homosexuella förtjänar döden, att avfällingar förtjänar döden, att Sverige bör förbjuda hädelse i lag, att judar är apors och grisars avkomma, att Muhammed kastade ut judarna ur Medina och lät avrätta mängder av dem, att Muhammed var krigsherre och massmördare, att han likt kung Josia rensade Kaba från alla gudabilder.

Det är hot om helvetet sida upp och sida ner i Koranen, sida upp och sida ner om alla människors olika värde. Hur många hundratusentals invandrare som ser svenskarna som ”otrogna”, som mindre värda är det ingen som vet. Här i Sverige har tolerans bara förespråkats en väg, inte ömsesidig tolerans.

Ända sedan regeringen Carl Bildt (M) i december 1991 upphävde regeringen Ingvar Karlssons (S) Luciabeslut från 13 december 1989, som gick ut på att i huvudsak enbart ta in FN-flyktingar, har svenska folket år efter år beskyllts för att vara orsaken till den bristande integrationen. I decennier har politikerna gett både sig själva och alla invandrare ansvarsfrihet.

Det som hade behövts ända från regeringen Bildts beslut var stenhårda krav på kunskap om svenska språket och massiv undervisning av hela befolkningen om vad demokrati innebär, att folkstyre kräver kunskap.

I Sverige är diskussionen om demokrati i princip stendöd inom de politiska partierna. Som om demokrati är något självklart, något ingen behöver arbeta på och utveckla. Och definiera.

Torsdag 24 augusti 2023

Mona Lagerström

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Två män är huvudpersoner i det här inlägget. Riksdagsledamot Richard Jomshof och koranbrännaren Salwan Momika. Vem är det största hotet mot Sverige med tanke på det skakiga säkerhetspolitiska läget? Man tycker att svaret borde vara en självklarhet, men det är det inte.

Den katolska kyrkan härskade i Frankrike under baron d’Holbachs tid. Han skrev sin religionskritik med livet som insats. Han läste Bibeln lika bokstavstroget som Richard Jomshof läser Koranen och den inomislamiska traditionen om profeten Muhammed. Att baron d’Holbach läste Bibeln bokstavstroget är ursäktligt med tanke på att det på hans tid inte fanns någon filologisk forskning av Bibelns olika texter att tala om eller någon arkeologisk forskning som belade eller bestred det som står i Bibeln, och då framför allt Gamla testamentet. Före franska revolutionen var det straffbart i Frankrike att behandla Bibeln som vilken text som helst och utsätta den för samma granskning som just vilken text som helst.

Både Bibeln och islams tidiga historia har sedan baron d’Holbachs tid utsatts för kritisk vetenskaplig granskning, vilket man kan tycka att riksdagsledamot Richard Jomshof, som är så pigg på att uttala sig om islam, och dessutom utbildad historielärare, borde ha satt sig in i.

Vi har en grundlagsskyddad yttrandefrihet i Sverige. Jomshof har rätt att säga vad han vill och tycka vad han vill om vilken religion han vill.

Vi har också en grundlagsskyddad religionsfrihet, vilket koranbrännaren Salwan Momika inte respekterar. Han säger till TT att yttrandefriheten ger honom rätt att bränna Koranen och att han kommer att fortsätta att bränna Koranen därför att: ”Jag vill förbjuda den”.

Man hade kunnat förvänta sig, med tanke på det säkerhetspolitiska läget, att alla partiledare med en röst förklarade att det aldrig kommer att hända att Sverige förbjuder Koranen, om så Momika bränner ett exemplar av Koranen om dagen resten av livet.

Momikas skäl att bränna Koranen är med andra ord utsiktslöst.

Vad jag vet har varken statsminister Ulf Kristersson (M) eller utrikesminister Tobias Billström (M) med kraft förklarat att i Sverige har vi religionsfrihet, det strider mot grundlagen att förbjuda en bok som Koranen. Inte heller Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi har med kraft förklarat den svenska religionsfriheten för Salwan Momika. I stället är det Richard Jomshofs uttalande om profeten Muhammed och islam Shekarabi dyker ner på och anför som skäl att avsätta Jomshof som Justitieutskottets ordförande, där han själv sitter som vice ordförande.

Jomshof har inte gjort något olagligt. Salwan Momika sätter hela Sveriges existens på spel av skäl som aldrig kommer att infrias.

Vad ett förbud av Koranen skulle innebära för religionsfriheten är inte värt uppmärksamhet?

Momika påstår att statsministern inte har läst Koranen och vet vad som står i den. Inte heller det påståendet har Ulf Kristersson vad jag vet bemött.

Min fråga är: Har Ardalan Shekarabi läst Koranen? Kan han med sakargument bemöta Momikas påståenden att Koranen är en farlig bok, att den bör förbjudas?

Jomshof har alltså inte gjort något olagligt, han har uttryckt kritik mot en religion och dess religionsstiftare. Ändå har Richard Jomshofs uttalande om islam och profeten Muhammed väckt betydligt häftigare reaktioner än Momikas uttalande att han vill förbjuda Koranen, så häftiga att fyra partier vill avsätta honom från justitieutskottets ordförandepost, helt i strid med praxis, en fullkomligt horribel reaktion med tanke på det säkerhetspolitiska läget.

Två personer uttrycker kritik mot Koranen och islam, Säpo har höjt terrorhotnivån. Men kritiken riktas inte mot en man som utför en handling mäktiga länder betraktar som skändlig, utan mot en man som har uttryckt ord. Ord är allvarligare än handling?

Har det funnits ett lämpligare tillfälle att bredda kunskapen om demokratifientliga tolkningar av islam, exempelvis Muslimska brödraskapets totalitära politiska tolkning som Sameh Egyptson

nyligen skrivit en doktorsavhandling om, och som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i februari 2017 publicerade en kunskapsöversikt om, författad av terrorforskaren Magnus Norell, socialantropolog Aje Carlbom och tidigare medlemmen Pierre Durrani?

Det har i åratal skrikits högt och ljudligt, från framför allt Muslimska brödraskapets aktivister, som Sameh Egyptson namnger i sin doktorsavhandling, och som också jag namnger i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, och två som anges i MSB:s kunskapsöversikt, Omar Mustafa och Abdirizak Waberi (M) riksdagsledamot 2010–2014, att man vet alldeles för lite om islam i Sverige. Ge oss pengar! Både Erik Ullenhag (L) när han var integrationsminister 2010–2014 och Alice Bah Kuhnke (MP) när hon var kultur- och demokratiminister 2014–2019 öste skattekronor på ”kampen mot islamofobi”, skattemedel som gick via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), utöver de 80 miljoner myndigheten delar ut varje år. Trots att det inte var kunskap om islam aktivisterna ville höja, de ville med hjälp av anklagelsen om ”islamofobi” strypa all kritik av islam. Erik Ullenhag, Alice Bah Kuhnke och SST gick dem till mötes med råge. Tillsammans med landets islamologer, dessa ovetenskapliga församlingspräster som jag strax återkommer till. Utbildningsminister Mats Persson, var uppmärksam. Universitetet är ditt område.

Här står vi i dag. Med förmodligen de mest taffliga och pinsamma politiker Sverige haft någonsin, både i riksdagen och inom regeringen.

Vad ”vet vi” om profeten Muhammed?
Frågan bör som nämnts ovan ställas till Mohammad Fazlhashemi, idéhistorikern från Umeå som utnämndes till professor i islamisk teologi och filosofi, Uppsala universitet, standardmannen SVT och SR inkallar så snart något rör islam. En inte oviktig upplysning är att naturvetaren baron d’Holbach kallade teologi för alkemi och prästerna för alkemister som påstår att de ”besitter hemligheten att skapa guld medan de i själva verket knappt har kläder att skyla sin nakenhet med”. Och att filosofiprofessor Ingemar Hedenius, vars kritik av biskoparnas märkliga förklaringar av kristendomens lära jag lyft fram i tidigare inlägg i den här serien, kallade teologi för humbug och att teologi inte hör hemma på universitetet.

Den 11 december 2021 skrev jag det här inlägget om att Richard Jomshof skriver en skrämmande okunnig artikel i Göteborgs-Posten om allt ”vi vet” om profeten Muhammed och räknar upp allt ”vi vet”. Vad jag minns var det ingen av landets islamologer som kommenterade Jomshofs artikel. Jag citerar ur mitt inlägg: ”Att påstå att det är kristendomen som är grunden för demokratin är rent nonsens. ’Sverige är ett av världens bästa länder, byggt på kristen värdegrund’, skriver Jomshof. Så kan man skriva som man utan kunskap om det helvete prästerna i Sverige utsatte kvinnorna för.”

Jomshof skriver: ”Jag har dessutom läst en lång rad böcker om islam. Vad gäller Koranen läste jag den för första gången på 90-talet under min studietid i Lund och jag håller på att läsa den en andra gång.” Jag frågar hur många gånger han läst Bibeln från pärm till pärm.

Vidare skriver jag:

Allt ”vi vet” om profeten Muhammed har Richard Jomshof hämtat från Tor Andræs bok Muhammed – Hans liv och hans tro, som kom ut första gången 1930 och som bygger på den islamiska traditionen om Muhammed, inte på källkritiska studier. Som historielärare bör Richard Jomshof veta värdet av källkritik. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett kapitel (11a), ”Vad källkritiska historiker säger om islams tidiga historia”. Ett avsnitt heter ”Biografier om Muhammed byggda på den islamiska traditionen” där jag nämner Tor Andræ.

Tor Andræ (1885–1947) var biskop. Hans bok om Muhammed blev när den kom mycket uppskattad. Den franska marxistiska sociologen Maxime Rodinson skriver exempelvis i sin bok Muhammed (1961, reviderad 1968, på svenska 1981) att Andræs bok (bearbetad av Geo Widengren) är ”en fin biografi som huvudsakligen sysslar med de psykologiska och religiösa sidorna”. Maxime Rodinson myntade begreppet le fascisme islamique i samband med den islamiska revolutionen i Iran 1979. Även Rodinson följer den inomislamiska beskrivningen av Muhammed. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag att den källkritiska islamforskaren Patricia Crone 1980 säger att hans och några andras böcker lämpar sig för studenter att läsa men att ingen islamforskare arbetar med dem.

Vidare skriver jag i blogginlägget: ”Uppmaning till Richard Jomshof: Uppdatera dina kunskaper om islams tidiga historia eller håll tyst. Du kommer att förstöra hela valrörelsen med ditt tjat om islam.” Jag betonar att islamister, alltså de, som exempelvis Muslimska brödraskapet, som hävdar att islam och politik är oupplösligt förenade, är hotet mot vår demokrati, grupperna som är anhängare av islam som en totalitär politisk ideologi.

I mitten av 1980 utnämndes prästvigda Jan Hjärpe till professor i islamologi. För att komma bort från Ingemar Hedenius tillintetgörande kritik av biskoparnas förklaringar av den kristna läran, närmare bestämt själen, själens odödlighet och uppståndelsen från de döda, bestämde sig Hjärpe för att fokusera universitetens islamutbildning på hur individer upplever sin religion, med påföljd att han utbildade församlingspräster, vars uppgift det är att försvara islams trosfränder, inte källkritiskt vetenskapliga forskare. Jag ger i detta inlägg exempel på två islamologer som agerar församlingspräster, professor Jonas Otterbeck och professor Simon Sorgenfrei, mer om dem strax.

Om vi på universiteten sedan fyra decennier hade haft en vetenskapligt och källkritiskt inriktad islamutbildning hade kanske Richard Jomshof aldrig uttryckt sig om profeten Muhammed och hans verksamhet som historiskt belagda, utan behandlat dem som den myt de är på samma sätt som filologer och arkitekter visat att Gamla testamentets skildring av Abraham, Isak och Jakob, utvandringen från Egypten, Mose, Josua och erövringen av Kanaan, Davids och Salomos mäktiga riken är myter, författade av målmedvetna ideologer och teologer långt efter det att händelserna ska ha ägt rum, inte historia. Israel var aldrig ett rike under kungarna David och Salomo som Bibeln vill ge sken av. Nordriket (Israel) och Sydriket (Juda) var alltid två riken, det bördiga, blomstrande Nordriket och det karga efterblivna lilla Juda med byhålan Jerusalem. Först när assyrierna ödelade Nordriket 722 före vanlig tideräkning, ägnade sig åt folkförflyttning och inlemmade Juda som vasallstat blomstrade Juda, tack vare den arabiska karavanhandeln, och växte till en nation med ett skriftspråk, vars ideologer och teologer kunde sätta nationens historia på pränt. Bibelns Gamla testamentet är segrarnas historia, Nordrikets kungar förtalas på ett nedrigt sätt. Om assyrierna inte hade ödelagt Nordriket hade Bibeln sett helt annorlunda ut, eller kanske inte ens existerat.

Så varför ska man läsa Koranen bokstavligt? Eller acceptera den inomislamiska redogörelsen för profeten Muhammeds verksamhet som historisk?

Det finns två utomislamiska belägg för att en man kallad Muhammed existerat, vilket den extremt källkritiska forskaren Patricia Crone skrivit om. Men det är också allt. Profeten ska ha avlidit 632, men först runt år 750 – 800, fyra eller fem generationer efter hans död, började skriftliga källor om hans liv dyka upp. Som jämförelse kan man nämna exempelvis egyptiska och mesopotamiska härskare vars krigiska insatser för över tre tusen år sedan noggrant dokumenterats, stolta och självgoda som de var, vilket man exempelvis kan läsa i Israel Finkelsteins och Niel Asher Silbermans bok, se bild nedan. Arkeologen Israel Finkelstein var verksam vid Tel Avivs universitet. Det är i deras bok man kan läsa att originalversionen av Femte Moseboken är den lagbok som ”hittades” vid restaureringen av templet under kung Josias tid på 600-talet fvt (se Andra kungaboken, kapitel 22 och 23), alltså många hundratals år efter det att det som skildras i Femte Moseboken ska ha ägt rum.

Muhammed nämns i en grekisk text i bysantiska Syrien under den arabiska invasionen 632–634, han kallas ”falsk profet” eftersom profeter inte kommer med ”svärd och stridsvagnar”. Han nämns också vid namn i en armenisk text, förmodligen författad strax efter 661, där det också står något om hans monoteistiska predikande. Hans namn förekommer inte på mynt, inskriptioner eller papyrus förrän ungefär på 680-talet, femtio år efter hans död. Koranen, med hans uppenbarelser, fanns inte under hans samtid, utan uppenbarelserna ställdes samman först efter hans död, exakt när har forskarna ännu inte enats om. Koranen går inte att använda som en historisk text, Patricia Crone förklarar varför. Koranen är heller inget biografiskt verk om Muhammed, han nämns vid namn enbart några få gånger. Men man får en uppfattning om att det rör sig om en monoteistisk religion med mycket hämta från Gamla testamentet, vars inledande böcker skildrar myter, inte historiska händelser.

Att göra en bokstavstrogen läsning av Koranen och döma ut islam som en antidemokratisk, våldsförespråkande och kvinnofientlig religion är samma sak som att göra en bokstavstrogen läsning av Gamla testamentets Fem Moseböcker och döma ut judendomen som en antidemokratisk, våldsförespråkande och kvinnofientlig religion. Mycket har hänt när det gäller tolkningen av judendomen sedan Assyrien ödelade Nordriket 722 fvt, Babylonien ödelade Sydriket på 500-talet fvt, förflyttade judar tilläts återvända till Jerusalem, Juda blev en persisk provins, Alexander den store vann över Persieriket, uppdelningen av hans rike efter hans död, hellenismen, Mackabéerupproret, romarnas ockupation, Jerusalems förstörelse år 70. För att bara nämna några milstolpar.

Församlingspräst Jonas Otterbecks kritik av Richard Jomshofs uttalande om profeten Muhammed
Jonas Otterbeck, tidigare professor Lunds universitet, är ett skrämmande exempel på den skada Jan Hjärpes utformning av universitetens islamutbildning har åstadkommit. Otterbeck är numera professor vid Agha Khan University, London, Institute for the Study of Muslim Civilisations. Universitetet är ett privat religiöst universitet kopplat till den shiitiska grenen Nizari Ismailis. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige kritiserar jag Otterbeck, bland annat hans vilseledande kommentar till MSB:s kunskapsöversikt i SR ”Människor och tro” 23 mars 2017. Jag skriver även om det inslaget i det här blogginlägget 7 april 2017, scrolla ner till rubriken med hans namn ”Professor Jonas Otterbecks kritik av MSB-studien”, och i det här blogginlägget 17 juni 2017 skriver jag också om hur han agerar församlingspräst inte vetenskapsman, scrolla ner till rubriken med hans namn, ”Professor Jonas Otterbeck om islamisten Helena Benaouda Hummasten”.

Jonas Otterbeck skriver krönikor i Magasinet Konkret. Hans två artiklar om Richard Jomshofs Muhammedkritik är hårresande, fullkomlig hårresande, ännu mer hårresande med tanke på det säkerhetspolitiska läget. I den första artikeln i Magasinet Konkret 30 juli, ”Sheikh Jomshof vet bäst”, väljer Otterbeck att i stället för att ge en saklig källkritisk beskrivning av profeten Muhammed spela översittare och markera hur lite Richard Jomshof vet om islam. Artikeln visar den skrämmande låga nivån på professorer i islamologi utbildade vid ett svensk universitet enligt Jan Hjärpes modell. Enbart genom att kalla riksdagsledamot Jomshof för sheikh visar nivån. För att ytterligare markera sin överlägsenhet strösslar han artikeln med arabiska begrepp. Hela artikeln är en attack på Richard Jomshof som person.

I Magasinet Konkret 19 augusti, artikeln ”Total okunskap om Muhammed”, ger Otterbeck en utförlig beskrivning av Muhammed utifrån det han kallar ”islamisk historiografi”. Det är fullkomligt sanslöst, som att utgå från Bibeln när man vill beskriva Israels historia. Exakt så agerar en församlingspräst, inte en vetenskapsman. Till råga på allt lyfter han i slutet av artikeln fram Tor Andræs bok om Muhammed, den bok Jomshof i artikeln i Göteborgs-Posten säger sig ha läst. Otterbeck skriver: ”faktum är att den svenska forskaren och prästen Tor Andrae gjorde internationell karriär för mer än 100 år sedan med sin fina bok om hur Muhammed uppfattas olika i olika sammanhang och tidsåldrar”.

Alltså den bok och liknande böcker som utgår från den islamiska traditionen och som den källkritiska islamforskaren Patricia Crone för över 40 år sedan menar att ingen islamforskare längre använder.

Utom uppenbarligen här i Sverige. Hela Otterbecks artikel utgår från det han kallar ”islamisk historiografi”. Han låter som om det är Tor Andræ han utgår från när han beskriver profeten Muhammeds verksamhet!

Han vägrar konsekvent låtsas om islamism, och då i synnerhet det hot mot den svenska demokratin Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige ägnar sig åt.

Det är inte konstigt att statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Tobias Billström beter sig som yra höns med Billströms skrämmande underdåniga brev till OIC. Ingen av dem har kunnat föra en saklig diskussion om Richard Jomshofs kommentar om islam och profeten Muhammed, bara kritiserat den, ”lawful but awful”.

Församlingspräst Simon Sorgenfrei
Professor Simon Sorgenfrei är ytterligare en islamolog som låtsas att Muslimska brödraskapet inte utgör ett hot mot den svenska demokratin och som likt Jonas Otterbeck agerar församlingspräst.

I boken Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), finansierad av SST, skriven på uppdrag av Muslimska brödraskapet, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 2 mars 2019 om de religionsvetenskapliga institutionernas hårdvinklade och förljugna utbildning om islam, scrolla ner till bokens rubrik, lyfter Simon Sorgenfrei fram en av grundarnas av Muslimska brödraskapets svenska gren och nyckelperson i den inre kärnan, Mostafa Kharraki

som om Kharraki är vilken muslim som helst. Bilden ovan markerar MB:s koppling till Mussolinis fascism och Hitlers nazism, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg. Islamism är den fjärde totalitära ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen, nazismen.

Det borde vara en självklarhet att inte bara landets professorer i islamologi tydligt markerar vilka personer och föreningar som är kopplade till Muslimska brödraskapet utan också att SST agerar grindvakter så att inte MB:s aktivister bjuds in till Sagerska huset, som här:

Och här:

I det här blogginlägget 29 maj 2023 om kritiken mot Sameh Egyptsons doktorsavhandling nämner jag både Jonas Otterbeck och Simon Sorgenfrei och det är uppenbart hur de agerar församlingspräster och inte som källkritiska forskare. Simon Sorgenfrei värnar mer om islamiska föreningars försörjning via skattemedel än om Sveriges demokrati.

Det märkliga är att islamforskarna över huvud taget inte går in på de texter på svenska som Muslimska brödraskapet gett ut och diskuterar hur de förhåller sig till svensk lag.

Muslimska brödraskapets krypskytte mot den svenska demokratin via Mostafa Malaekah
I nästan varje blogginlägg ända sedan 2016 har jag lyft fram Muslimska brödraskapets aktivist, vänsterpartisten i Göteborg, Mostafa Malaekah och hans häften där han bedriver krypskytte mot den svenska demokratin och förespråkar sharia, texter som gått att ladda ner från Muslimska brödraskapets hemsidor, bland annat stora moskén i Stockholm, vars VD är Mahmoud Khalfi. Bland annat dessa två:

Vad du inte vet om Islam och Vad är meningen med livet? Samt Vad är en människa? För att inte tala om Kvinnan i Islam. Dessa häften är spridda över hela Sverige, de går att ladda ner från Islamguiden, olika moskéer har låtit publicera dem i pappersform, inklusive stora moskén i Stockholm, Zayed Moské, vilket bilden ovan visar.

Universitetens islamforskare tiger om dem. Socialantropolog, biträdande professor Aje Carlbom har lyft fram dem. SVT:s journalist Evin Rubar lyfte fram Kvinnan i Islam i dokumentären Slaget om muslimerna 2009, där Aje Carlbom intervjuas.

Men universitetens islamforskare tiger!

Vi har en regering som inte kan hantera angreppen mot Sverige från utländska islamiska militanta grupper och stater efter fyra decenniers universitetsforskning om islam. Statsminister Ulf Kristersson, utrikesminister Tobias Billström, socialminister Jakob Forssmed bjuder in Muslimska brödraskapets aktivister för dialog!

Och lägger större vikt vid vad riksdagsledamot Richard Jomshof skriver på X/Twitter än koranbrännaren Salwan Momikas handlingar!

Utbildningsminister Mats Persson: Kräv att professor Mohammad Fazlhashemi ger en källkritisk, vetenskaplig redogörelse för profeten Muhammeds verksamhet inför regeringen, riksdagen, svenska folket. Släck med omedelbar verkan ner universitetens islamutbildningar, tillsätt en utredning om universitetens islamutbildningar och hur de kan förändras i en källkritisk vetenskaplig riktning. Jag efterlyste det för flera år sedan.

Söndag 20 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Biskop Åke Bonnier har offentligt efterlyst att koranbränning ska klassas som hets mot folkgrupp, trots att islams trosfränder inte är någon folkgrupp. Även förra året gick biskopen ut med ett pressmeddelande om koranbränning som kränkande. ”Jag tar självklart starkt avstånd från kränkningar som riktar sig mot den tro, tradition och sammanhang som mina muslimska syskon lever i”, skriver han.

Den femte av islams sex trossatser lyder: Tron på livet efter döden. Den andra trossatsen lyder: Tron på Allahs änglar.

I Koranen berättas det om de två änglarna som cirkulerar kring människan på jorden och skriver ner allt som människan gör och som hon sedan måste stå till svars för inför domedagen:

Vi har skapat människan och Vi vet vad hennes själ viskar till henne; ja, Vi är närmare henne än hennes egen halspulsåder. När de två [änglarna som har till uppgift] att skriva ned [hennes ord och hennes handlingar] skriver, sittande på höger och vänster sida, kommer inte ett ord över hennes läppar utan att en övervakare är hos henne, färdig [att skriva] (sura 50: 16–18, Mohammed Knut Bernströms översättning).

Vi hava ju skapat människan, vi veta vad hennes själ viskar till henne, och vi äro henne närmare än halsådern. När de båda uppsnappande, som sitta till höger och vänster, uppsnappa. Hon yttrar ej ett ord, utan att en iakttagare är till hands hos henne” (sura 50:15–16, K.V. Zetterstéens översättning).

Själen är alltså lika central inom islam som inom kristendomen. Så biskop Åke Bonnier, är det inte dags för en ny diskussion om själens anatomi så här 70 år efter debatten i Dagens Nyheter om själen, själens odödlighet och livet efter döden, som filosofiprofessor Ingemar Hedenius sammanfattar i sin bok Tro och vetande (1949) och som i decennier fick ett sådant enormt genomslag, som nu vänts i sin motsats då tron på och vördnad för en övernaturlig makt genomsyrar inte minst ägarfamiljen Bonniers medier.

Du gör en enastående samhällsinsats om du inleder en ny debatt i din familjs tidning Dagens Nyheter nu när en ny religion har invandrat hit och förklarar på vad sätt änglars uppsnappande av vad människans själ viskar som grund inför domedagen om människans plats i livet efter döden ska bli paradiset eller helvetets eviga pina stämmer överens med normen ”Alla människors lika värde”.

Hotet om helvetet förekommer sida upp och sida ner i Koranen. Du är rätt person att svara på det eftersom du både är biskop och ingår i ägarfamiljen Bonnier. Ingen kan med bästa vilja i världen säga att skrifter som hotar med helvetet för de trolösa värnar om alla människors lika värde, vilket ägarfamiljen Bonnier, där du ingår, stolt säger sig göra.

Ägarfamiljen Bonnier skriver: ”Bonniers verksamheter kommer aldrig att driva agendor som förminskar den enskilde individen eller utesluter grupper ur samhällsgemenskapen. Demokrati, allas lika värde och människors grundläggande fri- och rättigheter är orubbliga fundament.”

Att hota trolösa med helvetet, är inte det att förminska den enskilda individen? Är inte det samma sak som att alla människor inte är lika mycket värda?

Hotet om helvetet är intimt förknippat med själen. Utan själ, inget hot om helvetet. Alltså behövs en omfattande debatt om själens vara eller inte vara i dagens Sverige med den så normerade sentensen ”Alla människors lika värde”.

Biskop Åke Bonnier:

Du måste känna till att Bibeln, både Gamla och Nya testamentet, luslästs av filologer i ett par hundra år och ifrågasatts senaste århundradet av arkeologer, se exempelvis bilden nedan av Israel Finkelsteins och Niel Asher Silbermans banbrytande bok om arkeologiska fynd, att texterna i Gamla testamentet är ett lapptäcke, redigerade i omgångar under olika århundraden och utifrån olika teologiska perspektiv, att det aldrig förekom någon utvandring från Egypten eller något ”slavläger” där, att i Sverige viftar inte judar och kristna med Bibeln och kräver att riksdagen ska anpassa våra lagar till Bibeln för att någon som kallas Gud har skapat lagarna, exempelvis lagarna i de fem Moseböckerna, att de är eviga och gäller för alla människor i alla tider.

Du måste också känna till att den som kritiskt vill granska Koranen på samma sätt som de granskningar Bibeln har utsatts för är dödsdömd.

Eftersom du tagit så stark ställning för Koranen att du till och med vill att den svenska lagen ändras måste du känna till vad det står i Koranen, exempelvis att mycket av det som står i Koranen är hämtat från Gamla testamentet och redan utdömt som ohistoriskt, att någon som heter Abraham exempelvis ungefär runt 1400 före vanlig tideräkning utvandrade från Mesopotamien och blev lovad Kanaan av en gud kallad Jahve, numera kallad Herren i Bibeln, urfadern till de tre abrahamitiska religionerna, omhuldad i Koranen, mannen som tillsammans med sonen Ismael byggde Kaaba i Mekka, är en myt och inte historisk sanning.

Du måste också känna till att dessa tre religioners gud är en svartsjuk gud, fruktansvärt svartsjuk, du skall inga andra gudar hava jämte mig, hämndlysten, vredgad, en gud som utan att blinka utplånar trolösa folk från denna jord, ”viger till förintelsen” som det står. Tre religioner i vars namn fasansfullt våld i årtusenden har utförts. Men att kristna präster och rabbiner i Sverige inte uppmanar sina anhängare till våld i Guds namn, som exempelvis det här utländska gänget:

De tre abrahamitiska religionerna svepte hänsynslöst undan den religionsfrihet vi känner från den grekiska och romerska gudavärlden, liksom Mesopotamiens gudavärld och gudavärlden i Juda och Israel och dess närmaste omgivningar och att hädelse blev ett brott som straffas med döden.

Du vet att kristna präster och rabbiner i Sverige inte använder Bibeln så som islams prästerskap i Sverige använder Koranen, som en lagbok stående över svensk lag, att inte ett kommatecken får ändras. Du vet att det är omöjligt. Hur många rabbiner och judar i Sverige hänvisar exempelvis till Femte Moseboken kapitel 13:

Om din egen bror, din son eller din dotter eller kvinnan i din famn eller din närmaste vän i hemlighet söker förleda dig och övertala dig att tjäna andra gudar, som varken du eller dina fäder har lärt känna, sådana gudar som folken omkring er dyrkar, nära eller fjärran, från jordens ena ände till den andra, då skall du inte ge efter eller lyssna till en sådan person. Visa ingen förskoning eller barmhärtighet. Skydda honom inte utan ta hans liv. Du skall själv vara den förste som lyfter handen för att döda honom, och sedan skall hela folket göra på samma sätt. Du skall stena honom till döds, därför att han försökte locka dig bort från Herren, din Gud, som har fört dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Hela Israels folk skall känna fruktan när de hör om detta, och sedan skall ingen göra något så ont hos dig (vers 6–11).

Eller Tredje Mosebokens 24:e kapitel om hädelse? ”Och du skall säga till israeliterna: Var och en som förbannar sin Gud drar skuld över sig. Var och en som smädar Herrens namn skall straffas med döden, hela menigheten skall stena honom” (vers 15–16).

Hur många av islams prästerskap och trosfränder i Sverige anser att avfall från islam ska straffas med döden därför att det står så i Koranen?

Du måste också känna till att islams prästerskap anser att Koranen är Sista testamentet, att Koranen ogiltigförklarar Gamla och Nya testamentet och att profeten Muhammed har ersatt alla tidigare profeter, inklusive Jesus.

Du måste vara medveten om hur viktig en debatt om själens vara eller inte vara är för Sveriges säkerhet, alltså hur ”helig” Koranen är i förhållande till hur ”helig” Bibeln, som genomtröskats av forskare, är. Du har hela ägarfamiljen Bonniers medier till ditt förfogande.

Det vimlar av texter att ladda ner från internet om själen och islam, exempelvis den här texten Vad är en människa? av Muslimska brödraskapets översättare (Muslimska brödraskapet som Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén inledde samarbete med) Mostafa Malaekah, en man som förekommer i mängder av mina blogginlägg. Han skriver:

En del muslimska lärda anser att själen (nafs) är densamma som anden (rooh) efter det att den har förenat sig med kroppen, eftersom anden påverkas av kroppen när den förenar sig med den. Dessa effekter orsakas av kroppens behov och anden (rooh) omfattar dem. När kroppen har ohälsosamma önskningar och själen (nafs) är okontrollerad och hjärtat inte sunt, blir själens begär ändlösa och kroppen tjänar dem, vilket leder till fördärv.²¹ När anden (rooh) förenar sig med kroppen har den strävanden, bland dem önskan om ett evigt liv. Detta är vad Satan utnyttjade när han fick Adam att göra fel genom att säga till honom: ”Skall jag leda dig till det eviga livets träd och till ett rike som aldrig skall gå under?” (K 20:120) På det sättet genereras inom själen idéer, som ofta blir sjukdomar, och dessa sjukdomar i sin tur ger upphov till andra. Medan de kan öka eller minska, är de fortfarande sjukdomar (s. 6).

Själ (ande) och kropp är alltså förenade. Jag återkommer till Muslimska brödraskapsaktivisten Mostafa Malaekah, även aktiv i vänsterpartiet, Göteborg, och hans skrifter som spridits över hela Sverige men sticker emellan med vad naturvetaren baron d’Holbach hade att säga om själen för över två och ett halvt sekel sedan, närmare bestämt 1772.

Baron d’Holbachs kommentarer om själen
Allt är natur, säger baron d’Holbach. Det finns inget utom naturen. Människans övermodiga anspråk på att stå högre än djuren grundar sig i huvudsak på åsikten att människor är i exklusiv besittning av en odödlig själ. Men frågar man dem vad själen består av blir de ställda. De kommer att svara att det är en okänd substans, en hemlig makt helt skild från deras kroppar, något andligt de inte har en aning om. Fråga dem hur det här andliga, som de antar liknar deras Gud, helt och hållet utan förgreningar, kan kombineras med deras materiella kroppar och de kommer att svara att de inte vet, att det för dem är ett mysterium, att den här kombinationen är skapad av deras allsmäktige Gud. Det är vad människan säger om den dolda, eller snarare fantiserade substans som de anser är den avgörande fjädern för alla deras handlingar!

Om nu själen är en substans helt och hållet avskild från kroppen och inte kan ha något som helst samband med kroppen skulle deras förening inte vara ett mysterium utan en omöjlighet, säger d’Holbach. Det är kroppen som känner, tänker, dömer, lider, njuter. Allt handlar om sinnesförnimmelser. Även om det är fullständigt omöjligt för människor att beskriva själen är de ändå övertygade om att den är odödlig, att den kan handla och känna utan att kroppen är inblandad, med andra ord att denna själ, frikopplad från både kroppen och sinnesförnimmelserna kan leva, njuta, lida, uppleva lycka eller känna olidliga plågor. På en sådan härva av absurditeter grundas den extravaganta åsikten att själen är odödlig.

Människan dör och efter döden är den mänskliga kroppen inget annat än massa, oförmögen att producera de rörelser som gjort kroppen levande, ingen blodcirkulation, andning, matsmältning, tal, tanke. Inget är enklare än att säga att den döda människan inte längre lever, inget är mer orimligt än att tro att den döda människan fortfarande lever. d’Holbach säger att vi skrattar åt andra nationer som begraver förnödenheter tillsammans med den döda under tron att de kommer att vara användbara och nödvändiga i nästa liv. Är det löjligare och mer absurt att människan kommer att äta efter döden än att föreställa sig att de kommer att tänka, kommer på trevliga eller otrevliga idéer, att de kommer att njuta eller lida, att de kommer att uppleva ånger eller glädje, efter det att organen, anpassade att framkalla sensationer eller idéer, är upplösta. Att säga att människans själ kommer att vara lycklig eller olycklig efter döden är med andra ord att säga att människan kommer att se utan ögon, höra utan öron, känna smak utan gom, lukta utan näsa och vidröra utan händer. Och människor som anser att de är mycket förnuftiga anammar det!

Dogmen om själens odödlighet utgår från att själen är en enkel substans, en ande. Men, frågar sig d’Holbach igen, vad är en ande? Det är, säger du, en substans utan förgreningar, oförstörbar, utan något samband med materia. Om det nu är så, hur föds själen och börjar växa, hur stärker eller försvagar den sig, hur kommer den i olag och blir gammal i enlighet med din kropps utveckling? På alla dessa frågor svarar du, det är ett mysterium. Om det förhåller sig så kan du inte förstå det. Om du inte kan förstå, varför fattar du beslut om något du inte har den blekaste aning om? För att tro på eller bekräfta något är det nödvändigt att veta vad det består av. Att tro på din immateriella själs existens är detsamma som att säga att du är övertygad om ett tings existens om vilket det är omöjligt för dig att bilda dig någon som helst sann uppfattning, det är att tro på ord utan mening. Att bekräfta att saken är som du säger att den är, är höjden av dårskap och fåfänga.

Resonerar inte teologer märkligt? frågar d’Holbach. Varenda gång de inte kan gissa sig till sakers naturliga orsaker hittar de på det de kallar övernaturliga skäl, som andar, ockulta orsaker, oförklarliga krafter eller ord, betydligt dunklare än sakerna de försöker förklara.

Biskop Åke Bonnier: Förklara vad som hänt på själens front sedan Ingemar Hedenius gick i närkamp med biskoparnas förklaringar. Det är synnerligen viktigt att vi får veta varför Koranen är så helig enligt islamiska prästerskapet och varför detta prästerskap blir så kränkta att de kräver lagändringar. Skriv dina debattartiklar tillsammans med Muslimska brödraskapets översättare Mostafa Malaekah, som utöver den ovan nämnda skriften också producerat skrifterna Vad du inte vet om Islam och Vad är meningen med livet?

där Koranen utmålas som ett vetenskapligt verk. All den kunskap vi i dag har om universum och världen finns redan i Koranen, enligt Mostafa Malaekah. Hans skrifter har kunnat laddas ner från Muslimska brödraskapets huvudsäte Stora moskén i Stockholm och finns sedan åratal spridda över hela Sverige.

Biskop Åke Bonnier: Det är på tiden att Mostafa Malaekah och hans skrifter uppmärksammas av ägarfamiljen Bonniers medier så att vi får klarhet i varför Koranen är så helig att Sveriges säkerhet hotas. Ta gärna hjälp av ärkebiskop Martin Modéus. Svenska kyrkan samarbetar ju med Muslimska brödraskapets svenska gren och Malaekahs skrifter är kanoniserade av Brödraskapet. Det måste ni ju känna till.

Ge oss en uttömmande beskrivning av själen, uppståndelsen, livet efter detta, paradiset och helvetet och hur allt detta förhåller sig till normen om ”Alla människors lika värde”.

Torsdag 17 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Två år efter det att baron d’Holbach publicerade Système de la nature (1770), som vände upp och ner på den dittills rådande teologiska världsbilden att Gud skapade universum och människan, gav han ut en förkortad version Le bon sens, ou Idées naturelles opposées aux idées surnaturelles (1772, Sunt förnuft eller Det naturliga kontra det övernaturliga) vars engelska, anonyma, översättning Good sense without God: or Freethoughts opposed to supernatural ideas, jag utgår ifrån.

I Bibelns Första Moseboken står det: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden’” (1:26–28).

Baron d’Holbach sade: Teologer och prästerskap försäkrar oss om att vi bör vara oändligt tacksamma för försynens alla gåvor den välsignar oss med och som den pessimist han är räknar han sedan upp allt elände som drabbar människan. Ändå inbillar människan sig att hon är sin gudoms favorit, att hon står i centrum för Guds omtanke, att hon är det enda målet med Guds verk, att universum skapades för hennes skull. Människan tror sig vara naturens härskare och anser sig stå höjd över djuren. ”Dödliga människa! Vad baserar du dina högfärdiga anspråk på?” mästrar han och svarar: på själen, på förnuftet, på överlägsna förmågor.

Men blir inte djurens härskare också till slut maskarnas föda? ”Du talar om din själ! Men vet du vad en själ är?” fortsätter d’Holbach retoriskt och säger att själen bara är den samling organ som ger liv. Och varför då förvägra djuren en själ? Människan stoltserar med att hon har förnuft samtidigt som religionen kräver att hon förnekar förnuftet och till och med låter religionen driva henne till att döda sina medmänniskor, något djuren inte gör med sina artfränder. De dödar på grund av hunger. Exakt var går gränsen mellan människan och de djur hon kallar vilda djur och på vad sätt skiljer de sig?

Man [det vill säga teologer, prästerskap, filosofer] har övertygat oss om att själen enbart är en enkel substans, framhåller d’Holbach. Den borde därför vara exakt likadan hos alla människor, vilket ju inte är fallet, eftersom människor föds med olika förmågor.

Baron d’Holbach säger det jag nämnt tidigare: att människors hjärnor/medvetande skiljer sig lika mycket åt som människors ansikten. Det finns människor som skiljer sig lika mycket från varandra som människor skiljer sig från en häst eller hund, säger han också.

Skillnaden mellan människor och djur är uppfostran och utbildning, framhåller han. Baronen har en pessimistisk syn på människan. Många djur uppvisar mer mildhet och förnuft än det djur som anser sig vara mer förnuftigt än alla andra. ”Finns det bland människor, så ofta förslavade och förtryckta, samhällen lika väl inrättade som myrors, bins och bävrars?”

Genomgående i d’Holbachs verk är strävandet efter människors lycka. Han kommenterar att människor som hävdar att allt i universum är skapat för människans skull blir pinsamt berörda när man frågar dem på vad sätt alla djur som är farliga för människan bidrar till människans lycka. ”Vilka kända fördelar har gudarnas vän av att bli biten av en huggorm, drabbad av myggbett, plågad av skadedjur, sliten i stycken av en tiger med mera? Skulle inte alla dessa djur med samma rätt som våra teologer kunna påstå att människan var skapad för dem?”

Good sense består av 206 numrerade stycken, nummer 98 är ett av de få med en rubrik, ”An Eastern tale” (En österländsk saga), fritt från den engelska översättningen:

En bit från Bagdad tillbringade en eremit, känd för sin helighet, dagarna i behaglig avskildhet samtidigt som hans böner fick de omkringboende grannarna som också ville inneslutas i dem att dagligen strömma till hans eremitboning med förnödenheter och presenter. Den helige mannen tackade för försynens många gåvor Allah skänkte hans tjänare och frågade vad han gjort för att förtjäna allt det goda som så frikostigt östes över honom. ”O himlarnas Monark! O naturens Fader!” skanderade han och undrade med vilka lovord han kunde prisa Allahs generositet och faderliga omsorg. ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!”

Uppfylld av tacksamhet avlade eremiten ett heligt löfte att göra en sjunde pilgrimsfärd till Mekka. Kriget som då rasade mellan perser och turkar fick honom inte att skjuta upp sitt fromma åtagande. Fylld av förtröstan på Gud gav han sig av, skyddad av sin religiösa klädsel. Utan problem passerar han genom fiendernas trupper, i stället för att bli ofredad möts han vid varje steg han tar av vördnad från de två stridande parternas soldater. Uttröttad söker han sent omsider skydd från den brännande solen under en palmdunges svalkande skugga. På denna ensliga plats finner Guds man inte bara en härlig tillflyktsort utan också en utsökt måltid. Han behöver bara sträcka ut handen för att fylla den med dadlar och andra smakrika frukter, en bäck gör att han kan släcka törsten, en grön plätt inbjuder till sömn. När han vaknar utför han sin heliga tvagning och utbrister glädjefylld: ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!” Stärkt och med glatt mod vandrar den helige vidare, färden går genom ett leende landskap, blomsterrika kullar och grönskande ängar och träd fyllda med frukter möter hans blick. Rörd fortsätter han lovprisandet av försynens rika och givmilda hand som visar sig överallt till gagn för den mänskliga rasens lycka.

Färden fortsätter, bergen är svåra att ta sig över men när han väl når toppen blickar han plötsligt ut över en fasansfull syn. Hans själ fylls av skräck. Framför honom breder en vidsträckt slätt ut sig, ödelagd av eld och svärd, fylld av hundratals döda kroppar, de sorgliga resterna av det blodiga krig som utspelat sig på denna slätt. Örnar, gamar, korpar och vargar slukade glupskt de döda kropparna marken var täckt av. Åsynen slungar vår pilgrim in i ett djupt bedrövat tillstånd. Som ett särskilt ynnestbevis hade himlen försett honom med förmågan att förstå djurens språk. Han hörde en varg, frossande på mänskligt kött, glädjefylld utropa: ”O Allah, stor är din godhet mot vargars barn! Din omtänksamma vishet har sett till att dessa avskyvärda människor, som är så farliga för våra arter, är sinnesrubbade. Tack vare din försyn, som vakar över dina varelser, sliter de här förstörarna halsen av varandra och förser oss med rikliga skrovmål. O Allah, stor är din godhet mot vargars barn!”

Söndag 13 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologer och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Som jag nämnt tidigare pläderade upplysningsfilosoferna för förnuftet mot uppenbarelsereligioners dogmer. Baron d’Holbach var naturalist och materialist, inget förutom naturen existerar enligt honom. Natur och existens är samma sak, allt som existerar är natur. Människor är inte undantagna. I Système de la nature som kom ut 1770, kallad den vetenskapliga materialismens och ateismens bibel, förkastade han helt den dittills allenarådande teologiska världsbilden att Gud skapade världen och människan. Han inleder första kapitlet i Système de la nature med att människan följer exakt samma naturlagar som all annan natur, hon kan inte frigöra sig från naturlagarna, hon kan inte ens tänka utanför naturlagarna, det är fåfängligt att tro att medvetandet kan sträcka sig bortom den synliga världens gränser eftersom alla förnimmelser, sinnesintryck och idéer är ett resultat av de inre organens reaktion på intryck från kroppens yttre organ. Människorna tror felaktigt att de är begåvade med en exceptionell ställning i världen, att de skulle stå över naturen, att de är odödliga eller att de är undantagna från det som gäller naturens alla andra kroppar.

Redan 1748 gav den franska läkaren Julien Offray de La Mettrie (1709–1751) ut skriften Maskinen människan där han hävdar samma sak, varken människan eller djuren har en själ. Idéhistorikern Rolf Lindborg gav år 1984 ut en översättning av La Mettries text tillsammans med en inledande kommentar (se bild nedan) där han i en not skriver att La Mettries skrift bara omnämns en gång i d’Holbachs bok ”i en undanskymd och (förmodligen) av Diderot skriven fotnot” (s. 74, not 3). Lindborg menar att d’Holbachs ”torra systematiserande ligger [. . .] långt från La Mettries gnistrande lilla infall” (s. 84).

La Mettries text är en polemik mot filosofer som hävdar att människan har en själ. Det finns filosofer som inte är läkare, säger han, och så finns det läkare som är filosofer och som kan maskineriet, det vill säga människokroppen. Likt d’Holbach hade han studerat vid universitetet i Leiden och likt d’Holbach tillhörde han också Berlins Vetenskapsakademi. Enligt La Mettrie är den mänskliga kroppen dödlig, den kan inte återuppstå, när kroppen dör då dör också ”själen”. ”Själen” är enligt honom ett tomt ord, bara den del av människans organisation som tänker, tänkandet är inget annat än förnimmelseförmåga, det finns inga medfödda idéer. Erfarenheten och iakttagelsen bör vara människans enda vägvisare. Den läkare är bäst ”som är mest hemma i människokroppens fysik och mekanik, som förkastar ’själen’ och alla de bekymmer denna chimär ger de dumma och okunniga och som allvarligt intresserar sig bara för den rena naturalismen” (s. 158).

La Mettrie säger att han inte vill kasta tvivel på existensen av ett Högsta Väsen men eftersom en sådan existens ”ej bevisar nödvändigheten av en kult hellre än alla andra” handlar det bara om en teoretisk sanning och har därför ingen praktiskt betydelse (s. 139).

Teologerna, inklusive svenska teologer som Nils Wallerius, ursprungligen fysiker och bror till den tidigare nämnda kemisten och mineralogen Johann Gottschalk Wallerius vars verk om mineraler d’Holbach översatt, gick till motattack. Brödernas far var prost. Rolf Lindborg redogör för en disputation vid Uppsala universitet 1756 då respondenten försvarade en avhandling i teologi, Försvar för religionen mot Herr de La Mettrie, del ett (s. 17). Nils Wallerius var respondentens lärare. Wallerius menade att ”all religions grund är människosjälens odödlighet, eftersom eljest dygdens lön och lastens straff skulle ryckas upp med roten” (s. 19). Om det inte finns en straffande och belönande Gud, fruktan för helvetet och hoppet om himlen återstår bara anarki och samhällets upplösning. Wallerius var även filosof och ansåg att ”filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin” (s. 18).

La Mettrie var bosatt i Leiden när han skrev Maskinen människan men boken var för stark till och med för de toleranta nederländarna. Han tvingades lämna landet och välkomnades i Berlin av Preussens Fredrik den store, som i samband med La Mettries död skrev ett lovtal över honom, också det översatt av Lindborg.

Enligt d’Holbach, som publicerade sin bok cirka tjugo år efter La Mettries död, är uppfattningen att människan skulle vara odödlig bara en illusion, att illusionen hållits vid liv av lögner och religiösa fördomar från det att de första religiösa systemen skapades för tusentals år sedan ända fram till samtidens filosofer. Fåfänga, menar d’Holbach, ligger bakom människors tro att de står över naturen i stället för att ifrågasätta illusionen om odödlighet. Även om människor ställs inför materialistiska och naturalistiska fakta vägrar de flesta enligt d’Holbach att inse att människan inte är en metafysiskt privilegierad art. Den ”prästerliga stoltheten” gör att präster är fulla av lögner och bedrar de okunniga människorna.

Till skillnad från Wallerius anser d’Holbach inte att filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin. Filosofens uppgift är sökandet efter sanning och att göra människan fri från religionens slaveri och förtryckande politiska system.

År 1949 publicerade filosofiprofessorn Ingemar Hedenius Tro och vetande där han bland annat gjorde upp med biskoparnas och de teologiska professorernas svammel om själen, vilket orsakade en debatt som gav eko i flera decennier och som nu har vänts i dess motsats när till och med kommunisterna har kapat banden till sina materialistiska rötter och unisont utnämnt sig till islams, och därmed själens, försvarare, se del 2.

Glädjande nog finns åtminstone en materialist i Sverige som går i La Mettries, baron d’Holbachs och Ingemar Hedenius fotspår, biologen Farshid Jalalvand. Den 2 januari 2023 skriver han en artikel i Sydsvenskan, ”Därför är det farligt att tro på själen” som ett svar på en artikel av en som han kallar ”andlig” kulturskribent som menar att fienden till dagens samhällsutveckling, där konst och kultur hamnat i bakvattnet, är den som inte tror att människan har en själ.

En mycket läsvärd artikel. Jalalvand skriver:

Jag är en naturalist, det vill säga att jag är övertygad om att verkligheten består av materia och energi. Jag anser varje människa vara en säck med celler som uppstått ur andra säckar av celler, i en oavbruten kedja ända tillbaka till den första cellen som uppstod på jorden. Det finns inget övernaturligt med homo sapiens – vi är en naturligt utvecklad art bland många andra.

Även om kunskapen om det komplexa medvetandet fortfarande har luckor är vetenskapen enhällig, det finns ingen själ, säger Jalalvand.

Innan vi hade vetenskaplig kunskap förklarade människan upplevelsen av medvetandet med existensen av en osynlig själ. Men om själar existerade borde vi ha funnit dem vid det här laget: någon partikel, någon våglängd, någon puls.

”Någonstans måste man medge att en fantasi är en fantasi.” Tron på en osynlig själ och övernaturliga väsen och skeenden kan få ödesdigra konsekvenser, säger Jalalvand:

När man godtagit tro utan rationalitet kan man ge sig på både kvinnors reproduktiva hälsa och klädsel på grund av heliga uppmaningar skrivna i antika böcker. Irrationalitet har ingen bortre gräns – speciellt när den gör anspråk på upphöjdhet.

Över 250 år efter La Mettrie och baron d’Holbach har vi här i Sverige en myndighet, Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som har en enda uppgift, att vara tjänsteflicka åt teologin, och som årligen med 80 miljoner kronor göder illusionen om själen, och därmed illusionen om evigt liv, domedagen, paradiset och HELVETET, dygdens lön och lastens straff.

Jag repeterar: dygdens lön och lastens straff. Det är detsamma som att religionen behövs för att markera alla människors olika värde, att en övernaturlig makt kommer att sända människor till evig pina i HELVETET om de inte uppfört sig enligt vad den övernaturliga maktens jordiska ombud anser är ett rättfärdigt leverne på jorden.

Vi har en myndighet som årligen betalar ut 80 miljoner kronor för att motarbeta den så normerande sentensen ”alla människors lika värde”.

En myndighet som också motarbetar kritik av islam och frossar i ”islamofobi”, exempelvis här där de ger ordet till Salahuddin Barakat, vars demokratifientlighet jag skrivit om i mängder med inlägg, bland annat det här riktat till justitieminister Gunnar Strömmer, där man kan läsa Barakats egna ord, scrolla ner till rubriken ”Shariaförespråkaren Salahuddin Barakat”.

När anordnar SST ett webbinarium där de bidragsberättigade samfunden ger sin beskrivning av själen, själens odödlighet och nödvändigheten av dygdens lön och syndens straff? Så vi vet vad de 80 miljoner skattekronorna går till.

Baron d’Holbach är angelägnare än någonsin.

Torsdag 10 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

 

 

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologer och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Det mest utmärkande för de franska upplysningsfilosoferna var att förnuftet skulle ersätta tron på uppenbarelsereligioner, att det var viktigare att koncentrera sig på förhållandena här och nu i stället för på ett lyckorike, eller helvete, efter döden. Organiserade religioner med alla dogmer, mirakel, mysticism, profetior, vidskepelser, skrämselpropaganda är skapade av människan och inte resultatet av en gudoms uppenbarelse, hävdade de. Det är inte samma sak som att alla upplysningsfilosofer var ateister. Några anammade idén att en opersonlig kraft har skapat universum och naturlagarna och sedan dragit sig tillbaka, deism, till skillnad från tron på en personlig gudom som styr och ställer, via prästerskapet, och då framför allt katolska kyrkan i Frankrike. Voltaire exempelvis var inte ateist, hans berömda ”Krossa den skändliga!” avsåg katolska kyrkan.

Nyligen visades Monty Pythons film Life of Brian från 1979 på SVT. En samling människor i Jerusalem under Roms ockupation ser Brian som sin Mästare och jagar honom och vill ha honom som ledare. Brian står i ett fönster och ropar till den uppjagade folkmassan: ”Ni behöver inte följa mig. Ni behöver inte följa någon. Tänk själva! Ni är alla individer! Ni är olika allihop. Ni måste själva finna en väg! Låt ingen bestämma över er!”

Det är kärnan i upplysningsfilosofernas religionskritik.

Den österrikiska konvertiten Muhammad Asad/ Leopold Weiss formulerar en rakt motsatt uppmaning i Islam at the crossroads (1934),

vilket jag nämner i Del 2. Den bok alla som vill veta vad islamism är bör läsa, jag ger ett långt referat av boken i det här inlägget 24 maj 2023. Muhammad Asad blev förälskad i islams urkunder och sharia. Han citerar vad Allah säger i sura 51:56: ”Jag har skapat djinnerna och människosläktet blott för att de skola dyrka mig” (K.V. Zetterstéens översättning).

Längre ifrån Brians uppmaning kan man inte komma.

Som framgått av de tidigare inläggen i den här serien influerade Asad dessa inflytelserika självutnämnda jordiska ombud: Ayatollah Ruhollah Khomeini (Iran), Ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak).

Paul-Henri Thiry, baron d’Holbach baserade sin religionskritik på omfattande naturvetenskapliga kunskaper. Han var den fränaste och mest produktiva ateisten bland upplysningsfilosoferna i Frankrike och bemödade sig om att täppa igen alla spår som kunde leda till honom i de religionskritiska verk han skrev och finansierade tryckningen av. Han gjorde heller inget väsen av sig offentligt, därför är mycket litet känt om hans tidiga liv och om honom som person, det mesta man känner till får man vetskap om genom andra. Han föddes i en katolsk familj i Pfalz, Tyskland, modern, född d’Holbach, var syster till den stenrike börsmäklaren François-Adam d’Holbach, faderns namn var Jakob Thiry som dog när sonen var ung. Paul-Henri flyttade till morbrodern i Paris, som var ungkarl och utan barn, och som adopterade honom 1730. Morbrodern hade redan adopterat Suzanne, dotter till en annan syster, som han lät få utbildning i ett kloster. Suzannes två döttrar kom senare att efter varandra gifta sig med Paul-Henri.

År 1744 skrivs han in vid det protestantiska universitetet i Leiden, som ansågs vara det mest ansedda lärosätet i Europa. Han studerade bland annat kemi och blev också bekant med deismen och Englands fritänkare eftersom samtidigt som han var i Leiden tjugofem engelsmän studerade där, av vilka några blir livslånga vänner. År 1748 bosätter han sig i Paris, 25 år gammal, i en magnifik våning. År 1749 blir han bekant med den tio år äldre Denis Diderot (1723–1784), som tillsammans med matematikern Jean le Rond d’Alembert, (1717–1783) var redaktör för Encyklopedin som kom ut mellan 1751 och 1772. Baron d’Holbach kom att skriva runt 400 artiklar i Encyklopedin om kemi, fysik, mineralogi, metallurgi, geologi och fysisk geografi, vulkaner, berg, glaciärer, jordbävningar plus några om religion och politik, alla utan hans namn utsatt.

Jacques Attali skriver i biografin om Denis Diderot (se bild nedan), i Jim Jakobssons översättning, att det av Företalet till Volym II av Encyklopedin var lätt att känna igen d’Holbach: ”Framför allt är vi stort tack skyldiga en person som har tyska som modersmål och är mycket bevandrad i ämnena mineralogi, metallurgi och fysik; på dessa olika områden har han givit oss en enastående mängd artiklar som man kan finna ett stort antal av redan i denna andra volym. [. . .] men han har krävt att hans namn ska förbli okänt, vilket hindrar oss från att offentliggöra namnet på denne medborgarfilosof som odlar vetenskaperna intresselöst, utan ärelystnad eller uppståndelse” (s. 133). Attali skriver att d’Holbach på Diderots och d’Alemberts enträgna begäran gick med på att presenteras i band III:s Företal. ”Monsieur le baron d’Holbach [. . .] ägnar sig åt att göra Frankrike bekant med de bästa tyska författare som skrivit om kemi” (s. 146). Man visar den markering som följer på hans osignerade artiklar.

Baron d’Holbach översatte också vetenskapliga böcker från kända tyska forskare utan att sätta ut sitt namn, men eftersom böckerna vände sig till vetenskapsmän var det ingen hemlighet bland dessa lärda vem som var översättaren. Bland annat översatte han 1753 från tyska den svenska kemisten Johann Gottschalk Wallerius bok Mineralogia, eller mineralriket indelt och beskrifvet (1747). Baronen ska ha brevväxlat med Wallerius i samband med översättningen till franska. Det fanns i Frankrike inte någon allmänt vedertagen gemensam benämning på de olika mineralerna, vilka d’Holbach noggrant preciserade och klassificerade, hans översättning ska ha utgjort ett oumbärligt verktyg för franska kemister och naturforskare. Viktigt är också att han översatte böcker om jordens historia som inte utgick från Bibeln utan från empiriska studier. Han var medlem i Berlins Vetenskapsakademi, Mannheims Vetenskapsakademi och Ryska Vetenskapsakademin.

Som jag nämner i Del 1 höll baronen överdådiga middagar i Paris varje söndag och torsdag för ett tjugotal upplysta män från början av 1750-talet till 1780-talet. Somrarna tillbringade han och familjen på svärmoderns slott Grandval, där middagarna också var överdådiga och dit även kvinnor välkomnades. Mycket av det man vet om baronen och hans middagar i Paris och på slottet Grandval kommer från den mycket nära vännen Denis Diderots många brev 1759–1774 till Sophie Volland (se bild nedan, översättning Olof Nordberg). Diderot var en flitig gäst på Grandval där han ibland bodde och arbetade längre perioder. Han och baronen tycks ha varit två helt olika personligheter. Diderot var till skillnad från baronen en fridens man. Han skriver till Sophie Volland hur han står i tacksamhetsskuld till baronens svärmor och hustru för deras gästfrihet och tar på sig att agera fredsstiftare när baronen är på dåligt humör och också hur han agerar som hjälpande hand med baronens skrifter. Även under baronens middagar i Paris ska Diderot ha fungerat som åskledare när baronen slänger ur sig någon provocerande kommentar som skapar en spänd stämning, vilket han ofta lär ha gjort.

Diderot ger en beskrivning av d’Holbach i ett brev till Sophie Volland 10 maj 1759 där han skriver om en utflykt en grupp gjort och där d’Holbach benämns ”vår baron” för att skilja honom från en annan baron Diderot just nämnt. Baronen är vid tillfället 36 år: ”Alla åt middag med god aptit. Vår baron, vår alltså, blev makalöst tokig. Han är originell både i tonfall och tankar. Föreställ er en glad satyr, skarp, oanständig och kraftfull, mitt i en samling kyska, mjuka och grannlaga varelser. Så var han bland oss andra” (s. 14). Efter middagen strövar man omkring i en park: ”Vi pratade om konst, filosofi, poesi och kärlek, om det stora och det fåfängliga i våra förehavanden, om känslan och skenet av odödlighet, om människor, gudar och konungar, om tid och rum, om liv och död, det var en konsert där baronens dissonanser alltid lät höra sig” (s. 15).

Paul-Henri gifter sig år 1750 med Suzannes ena dotter. Morbrodern dör 1753, Paul-Henri ärver hans titel och hälften av förmögenheten, den andra halvan ärvs av börsmäklarens adoptivdotter Suzanne. År 1754 dör till baronens förtvivlan hustrun, bara tjugofem år gammal, middagarna upphör, han reser otröstlig runt i Frankrike, först 1756 återupptas middagarna. Han gifter sig med Suzannes andra dotter. Det sägs att skälet till baronens filosofiska system och hans kompromisslösa ateism främst var att han sett sin första hustru dö under fruktansvärt svåra plågor och skräcken för helvetets eviga pina. Efter det blev baronen en svuren ateist.

Men, viktigt att notera, baronens svidande religionskritik var grundad på hans omfattande naturvetenskapliga kunskaper. Han menade att religioner uppstod på grund av människors okunskap om naturfenomen, att människan är vidskeplig därför att hon är rädd och hon är rädd enbart för att hon är okunnig. På grund av att människan inte förstår sig på naturkrafterna tror hon att hon kontrolleras av osynliga makter som hon inbillar sig är antingen vredgade på henne eller välvilligt inställda till henne. Baronen menar att all världens religioner är baserade på en gud som blir vredgad och som kan blidkas. Och att prästerskapet har utnyttjat det.

Den stora skrällen kom 1770 då d’Holbach gav ut det som kallas hans mästerverk, Système de la nature, ou Des lois du monde physique et du monde moral (1770, Naturens system eller Den fysiska och moraliska världens lagar), som med sin materialistiska beskrivning av naturen, inklusive människan som omöjligt kan ha en själ och uppstå från de döda, i ett slag vände upp och ner på den dittills nästan allenarådande teologiska världsbilden (Gud har skapat universum och människan, Gud är allsmäktig, Gud ser dig överallt, Gud dömer dig på domedagen antingen till helvetet eller himlen) och den deistiska (Gud skapade världen och drog sig sedan undan). Max Pearson Cushing säger att boken kan kallas den vetenskapliga materialismens och dogmatiska ateismens bibel (s. 35). Två år senare gav d’Holbach ut en förkortad version, Le bon sens, ou Idées naturelles opposées aux idées surnaturelles (Good sense without God på engelska, Sunt förnuft utan Gud).

De senaste dagarna har visat att sunt förnuft saknas helt av ministrarna Jakob Forssmed och Tobias Billström, liksom av SVT. Den här bilden på minister Forssmed bugande

för ett övernaturligt väsens självutnämnda jordiska ombud säger allt om politikernas slaveri under prästerskapet. Och den här bilden på Faraj Semmo,

VD Göteborgs moské som är Muslimska brödraskapet, vilket Sameh Egyptson redogör för i sin doktorsavhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige, säger allt om SVT:s smörande för Muslimska brödraskapet. Av alla inbjudna till mötet väljer SVT att intervjua en representant för samhällsomstörtande Muslimska brödraskapets svenska gren. Och inte nog med det. Faraj Semmo uttalar Muslimska brödraskapets slogan ”Vi är en del av lösningen”, vilket SVT omvandlar till ”Det är en del av lösningen”. Vi förvandlas till det! ”Vi är en del av lösningen” är exakt samma slogan Abdirizak Waberi

körde med inför inbjudna dignitärer när han var vice ordförande för Brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet: ”If there are some problems and issues then we should be part of the solution” (2018, s. 345). Jag skriver också att Muslimska brödraskapets motto är ”Islam är lösningen” och att chefsideologen Sayyid Qutb i Milstolpar (1964) är mycket tydlig med att brobyggande inte handlar om att båda sidor beblandar sig med varandra utan enbart att icke-muslimer ska komma över till islam.

Det är skrämmande slappt av SVT att efter Sameh Egyptsons avhandling inte ha gjort upp en lista på Muslimska brödraskapets alla organisationer i Sverige och sett till att varenda anställd på SVT kan namnen och ser till att ingen kopplad till Brödraskapet ges utrymme i public service.

Det är lika skrämmande slappt av SST att inte utifrån Sameh Egyptsons avhandling ha gjort upp en lista på Muslimska brödraskapets alla svenska organisationer och gett listan till minister Forssmed och hans stab.

Aldrig någonsin har baron d’Holbach varit nödvändigare än nu. Bilda studiecirklar! Läs på, proppa er fulla med argument mot osynliga makters självutnämnda jordiska ombud och politikers slaveri under dessa självutnämnda jordiska ombud! Och framför allt proppa er fulla med argument varför SST med omedelbar verkan bör läggas ner!

Söndag 6 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

Ett urval

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Baron d’Holbach lät år 1761 i hemlighet i Nancy publicera Le Christianisme dévoilé (Kristendomen avslöjad) under den år 1759 avlidne Nicolas-Antoine Boulangers namn och med London som tryckort. Jaques Attali nämner i sin biografi om baronens nära vän Denis Diderot (se bild nedan) att ingen gissade att baronen skrev religionskritiska verk. Attali skriver, i Jim Jakobssons översättning, att 1761 publicerades ”d’Holbachs förfärande antikristna pamflett, Le Christianisme dévoilé i Holland eller London, signerad av en viss Nicolas Boulanger, väg- och broingenjör, beundrad av Diderot och medarbetare i Encyklopedin – och lägligt nog bortgången när texten publiceras. Boken väcker skandal i Paris [. . .] Polisen utfärdar en belöning till den som kan bidra till att identifiera författaren. Ryktet utpekar Voltaire, [Étienne Noël] Damilaville eller Diderot som verkets upphovsman [. . .]. Ingen tänker på d’Holbach, som därför inte besväras; något som för övrigt förargar honom lite grann. Voltaire fördömer verkets ateism men räknar det ändå till de ’goda böckerna’” (s. 261).

Bokhandlaren/förläggaren Marc-Michel Rey (schweizare bosatt i Amsterdam) gav ut alla d’Holbachs religionskritiska böcker, vars kostnader d’Holbach stod för, baronen krävde inte heller betalt för sålda böcker. Manuskripten förmedlades under stort hemlighetsmakeri till Amsterdam, de tryckta böckerna smugglades sedan till Frankrike. Marc-Michel Rey är av avgörande betydelse för att upplysningsfilosofernas, i synnerhet d’Holbachs, religionskritiska böcker över huvud taget nådde tryckpressarna. Man ska komma ihåg att alla involverade riskerade inte bara fängelse utan till och med dödsstraff.

Le Christianisme dévoilé gavs ut på nytt 1766 och 1767. Diderot skriver i brev 8 oktober 1768 till Sophie Volland (se bild nedan) om hur farligt det var att över huvud taget komma i beröring med förbjudna böcker. En lärlingspojke studerade kemi som inkvarterad elev, han betalade per kvartal, läraren begärde betalning för andra kvartalet trots att eleven redan betalat, eleven vägrade betala på nytt. I Olof Nordbergs översättning:

”Saken drogs inför magistraten. Läraren får gå ed på saken, och han svär. Han har inte mer än hunnit begå sin mened förrän eleven lägger fram sitt kvitto och läraren står där bötfälld och vanärad. Han var en skurk och han förtjänade det, men eleven var åtminstone en tanklös människa, och detta kostade honom mer än livet.”

Eleven hade av någon anledning av en kolportör tagit emot två exemplar av Le Christianisme dévoilé, ett exemplar hade han sålt till läraren, som lämnar det till polisen.

”Kolportören, hans hustru och eleven arresterades alla tre, och de har nu fått schavottera, piskats och brännmärkts, eleven har dömts till nio år vid galärerna, kolportören till fem år och hans hustru till fattighuset för hela sitt liv. [. . .] inser ni konsekvenserna av denna dom? En kolportör lämnar mig en förbjuden bok. Om jag köper mer än ett exemplar av den döms jag för medhjälp till illegal handel och utsätts för en fruktansvärd förföljelse” (s. 348).

Inte att förvåna därför att d’Holbachs ”ateismens bibel”, Système de la nature publicerad två år senare, hade som författare den sedan tio år avlidna franska akademiledamoten Jean-Baptiste de Mirabaud. Båda böckerna brändes offentligt av Paris bödel tillsammans med La contagion sacrée (Den heliga smittan) och ett verk av Voltaire.

När Jean-Jacques Rousseau 1762 publicerade Emile eller Om uppfostran med ett avsnitt om en prästs trosbekännelse som stred mot kyrkan förklarade det mäktiga Parisparlamentet att det var dags att inte bara bränna böcker utan också böckernas författare.

Franska revolutionen 1789 satte stopp för det och banade väg för de individuella fri- och rättigheterna, inklusive religionsfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet.

Exakt 200 år senare, den 14 februari 1989, förkunnade Irans högsta ledare Ayatolla Khomeini en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie

eftersom hans roman Satansverserna ansågs vara hädisk.

En ny världsordning inträdde.

I augusti 2022 utsattes Rushdie för en knivattack av en religiös fanatiker, 23 år efter dödsdomen.

Och vi får inte glömma det helvete på jorden konceptkonstnären Lars Vilks

tvingades leva under ända fram till sin död 2021 efter det att han 2007 ritat profeten Muhammed som rondellhund.

Ayatollah Ruhollah Khomeinis efterföljare är bland andra Ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak).

Ända sedan Khomeinis dödsdom mot Rushdie angrips västs yttrandefrihet av allt starkare hotelser från den islamiska världens inte bara prästerskap utan även politiska makthavare som vill utplåna de individuella fri- och rättigheter vi i väst kan tacka de djärva upplysningsfilosofernas religionskritik för och driva väst tillbaka till före 1700-talets upplysning.

Den islamiska samarbetsorganisationen OIC och Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna
I dagarna har vi fått en upprepning av den islamiska samarbetsorganisationen OIC:s ansträngningar sedan den danska Muhammedkrisen 2005 att kräva att väst inför blasfemilagar. Under 2006 försökte OIC ta hjälp av FN för att förbjuda hädelse i hela världen. Demonstrationerna i Mellanöstern januari och februari 2006 till följd av Muhammedteckningarna som publicerades i Jyllands-Posten i september 2005 var inga spontana demonstrationer av ”muslimen i gemen”. Det gick flera månader mellan publiceringen och de våldsamma, iscensatta, demonstrationerna mot danska beskickningar.

Sverige är en bricka i de 57 islamiska ländernas samarbetsorgan med säte i Jidda i Saudiarabien, och detta samarbetsorgans ansträngningar att via FNs Råd för mänskliga rättigheter införa hädelselagar i hela världen, och då i synnerhet förbud mot att tala nedsättande om islam och ”negativ stereotypisering” av islam. Ett led i OIC:s globalisering av hädelseförbudet är att förmå väst att föra in religion under lagar som ”hets mot folkgrupp” och ”hatbrott”.

Det finns inte bara FN:s allmänna deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna från 1948 och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna signerad 1950 (gäller som lag i Sverige sedan 1 januari 1995). Det finns också en tredje: Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter på islamisk grund (The Cairo Declaration on Human Rights in Islam) från 1990. Islam betyder i deklarationen sharialagar. Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter på islamisk grund stadgar att alla mänskliga rättigheter är underordnade det odefinierade sharia och antogs på den nittonde islamiska konferensen i Kairo av medlemsstaternas utrikesministrar 5 augusti 1990. Då hette organet The Organization of Islamic Conference (OIC). År 2008 bytte det namn till Organisation of Islamic Cooperation (OIC). Islamiska samarbetsorganisationens 57 medlemsstater är enligt hemsidan ”the collective voice of the Muslim world”. Denna ”kollektiva röst” sitter på världens oljereserver och kan med fog definieras som en synnerligen kapitalstark röst.

Kairodeklarationen antogs året efter det att ayatolla Khomeini 14 februari 1989 uttalade dödsdomen mot författaren Salman Rushdie. Dödsdomen mot Salman Rushdie handlade om maktkampen mellan Saudiarabien och Iran och deras allierade världen över. Kollektivet ”muslimer” blev en världsomspännande politisk maktfaktor, vilket inte minst Danmark och Lars Vilks fick känna av. Och nu Sverige.

År 2011 gav Paul Marshall och Nina Shea från Center for Religious Freedom, Hudson Institute, ut rapporten Silenced. How apostasy & blasphemy codes are choking freedom worldwide.

De kommenterar att sharia inte definieras i Kairodeklarationen, att det inte finns någon entydig tolkning av sharia, att de 57 medlemsländerna i OIC tolkar sharialagarna olika och att somliga av medlemsländerna till och med har ett sekulärt rättsväsende. I rapporten ger de mängder med exempel på hur länder med sharialagstiftning godtyckligt använder hädelse och anklagelser om avfall från islam i syfte att förfölja religiösa minoriteter och tysta (fängsla, tortera, avrätta) obekväma kritiker av landets politik, och hur OIC till en början inom FN fick gehör för att Kairodeklarationen skulle accepteras, alltså en deklaration om mänskliga rättigheter baserad på en religion, en deklaration som går stick i stäv med den allmänna deklarationen om individuella fri- och rättigheter (s. 209). Marshall och Shea beskriver hur OIC med varierande framgång sedan 1999 använt sig av FN i syfte att förbjuda all kritik världen över av islam och därmed kritik av medlemsländernas egna regimer och hur OIC har förskjutit västvärldens innebörd av religionsfrihet från att gälla individens rätt att utöva sin religion till att gälla respekt för religionen, och då i synnerhet islam. Först år 2011 gav OIC upp försöket att omdefiniera religionsfrihet eftersom de insåg att västländerna inte skulle ge vika (s. 211).

Via OIC och med hjälp av Pakistans dåvarande premiärminister Imran Khan beslutade FN att införa 15 mars som International day to combat islamophobia. Pakistans utrikesminister håller 15 mars 2022 ett lovtal över Imran Khan och FN:s beslut. Bland annat skriver han att Imran Khan i sitt jungfrutal 2019 var den första muslimska ledaren att inför FN ta upp islamofobi, utrikesministern säger också:

It is pertinent to mention here that the 47th session of the OIC Council of Foreign Ministers, held in Niamey, Niger, in November 2020, unanimously adopted a resolution initiated by Pakistan for the designation of 15 March as the International Day to Combat Islamophobia. Over the past year, Pakistan, together with other Islamic countries, pursued an extensive diplomatic process with UN Member States.

När ayatolla Khomeini utfärdade fatwan 14 februari 1989 och sa att det är islamtroendes plikt i hela världen att avrätta den brittiska medborgaren Salman Rushdie och alla inblandade i utgivningen av boken för att Rushdie hädade islam innebar det, skriver Paul Marshall och Nina Shea, startskottet för en ny världsomspännande rörelse inställd på att inskränka yttrandefriheten och religionsfriheten via exporten och tillämpningen av islamiska hädelselagar, lagar som redan förtryckte religiösa minoriteter och oliktänkande i länder där islam var den dominerande religionen. Detta skedde i en tid då reaktionära tolkningar av islam fått ett uppsving, skriver de, vilka backades upp av politiska och religiösa ledare i både Iran och Saudiarabien, de benhårda konkurrenterna om makten över den islamiska världen. Marshall och Shea betonar faran med att politik och religion flätas samman, eftersom en fri religiös debatt är förutsättningen för en fri politisk debatt och att många medlemsländer i OIC använder sig av inskränkningar i yttrandefriheten av politiska skäl för att förhindra att deras styre i islams namn ifrågasätts (s. 3, 4, 9).

Paul Marshalls och Nina Sheas huvudsyfte med rapporten är att varna för hur lagar i väst som ”hets mot folkgrupp” och ”hatbrott” utnyttjas av OIC i syfte att i väst inskränka yttrande- och religionsfriheten. Marshall och Shea betonar att de pågående kraven från OIC:s medlemsländer att förmå väst att inskränka vad de anser är oacceptabelt att säga om islam är oförenliga med de individuella fri- och rättigheterna i en demokrati. Svårigheten, skriver de, är att exakt veta vad OIC:s medlemsländer försöker begränsa i väst. Det finns ingen tydlig definition av hädelse eller religiöst hate speech. Inte ens i OIC:s medlemsländer finns någon praxis angående hädelsebrott utan bedömningen utgår från prejudikat som vanligtvis inte är skriftliga och ofta baserade på lokala myndigheters subjektiva och ibland egennyttiga tolkningar (s. 5).

Utrikesminister Tobias Billströms undfallande brev till OIC och användning av begreppet ”islamofobi”
Ända sedan begreppet islamofobi, som fastnat som en kardborre hos alla som vill strypa kritik av islam, användes av den brittiska tankesmedjan the Runnymede Trust 1996 har begreppet utsatts för kritik, vilket alltså utrikesminister Tobias Billström anser sig stå höjd över och anklagar religionskritiker för att vara psykiskt störda, vilket i sin tur innebär att regeringen förklarar att religionskritik ska betraktas som en psykisk störning! Mer än två och ett halvt sekel efter baron d’Holbachs religionskritik.

Så här skriver Billström till OIC:s medlemsländer:

”I wish to assure all of you that Islamophobic acts in any form are condemned by the Swedish government.”

”In no way does the Swedish Government support Islamophobic opinions, whether expressed during demonstrations or elsewhere.”

Vem, vilka rådgjorde Billström med innan han skrev brevet? SST? UD? TV- och radioprofilen iransvenske Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi, tidigare rådgivare åt Erik Ullenhag (L), varm anhängare av begreppet ”islamofobi”, rabiat motståndare till upplysningen? I hans bok Vems islam? från 2008 är han starkt kritisk till Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten och Lars Vilks rondellhund. Han talar om yttrandefrihetens gränser och anser att väst behöver genomgå en mentalitetsförändring. Av de cirka 800 000 invånarna i Sverige med rötter i islamdominerade länder har SVT, SR och TV4 i två decennier valt denna enda man att uttala sig om islam. Jag skriver om honom i bland annat i det här inlägget 12 februari 2017, scrolla neråt till rubriken ”Könsapartheidmissionären Mohammad Fazlhashemi”.

Svärmen bananflugor
Baron d’Holbach hade inga höga tankar om att få genomslag för sina religionskritiska böcker hos den breda massan som han menade föredrog myter och mysterier framför kalla fakta om naturen och naturlagarna, och som för den delen huvudsakligen var analfabeter och helt i händerna på prästerskapet. I Le bon sens (1772, Sunt förnuft) skriver han att bekämpa religion och dess hjärnspöken med förnuft är som att slåss mot en svärm bananflugor med ett svärd, så snart man slagit till är hela svärmen bananflugor tillbaka.

I Sverige utmanade professorn i filosofi Ingemar Hedenius (1908–1982) i debattartiklar och boken Tro och vetande (1949) landets biskopar och teologer och begärde att de förklarade exakt vad absurditeterna i den kristna läran, som själen, uppståndelsen ifrån de döda, ett evigt liv, himmel och helvete innebar. Det var ett rejält svärdshugg som gav upphov till en enorm debatt. En stor del av folket slutade lyda prästerskapet och insåg värdet av att tänka självständigt och inte vara slavar under ett övernaturligt väsens jordiska ombud och deras dogmer och därmed blev ett av världens mest toleranta folk.

Biskoparna var ofta professorer som tack för sin gärning utnämnts till biskopar. Enligt Hedenius kan teologi inte klassas som vetenskap utan är rena kvacksalveriet, vilket baron d’Holbach också skriver.

Hedenius svärdshugg är för länge sedan igentäppt av svärmen bananflugor som kretsar som ett kolsvart moln över Sverige, sänker landet i mörker och drar Sverige tillbaka till före upplysningen. Tack vare landets olika regeringar.

Tobias Billström skryter i brevet till OIC att Sverige till och med ger ”governmental grants to all religious communities and their work”.

Via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) som årligen delar ut 80 miljoner skattekronor till landets prästerskap. En myndighet som med omedelbar verkan bör läggas ner, en myndighet som olika regeringar slussat skattemiljoner till i syfte att ”bekämpa islamofobi” och som således för sin överlevnads skull helt har anammat begreppet ”islamofobi”, en myndighet som med sin verksamhet bidrar till att bananflugsvärmen blir tätare och tätare.

De 80 årliga miljonerna skulle göra större nytta hos Doku.nu som i senaste inlägget, ”Svenska moskéer vill ha ett totalt kränkningsförbud” skriver om hur de kontaktat 31 moskéer och ställt frågor, varav 30 svarat att de vill ha ett förbud inte bara mot koranbränningar utan allt som ”förolämpar” islam, åsikter som framfördes 2007 i samband med Lars Vilks rondellhund. Doku ställer de viktiga frågorna, till skillnad från David Thurfjell och Erika Willander, finansierade av SST, och Ahmed Abdirahman som jag skriver om i del 1.

Baron d’Holbach är angelägnare än någonsin nu när Sveriges regering inför OIC klassar religionskritik som psykisk störning.

Och skryter med att skattemedel finansierar prästerskapet i Sverige.

Invånare i Sverige: Bilda studiecirklar! Läs d’Holbach! Boken Le bon sens, på engelska Good sense (Sunt förnuft), är utmärkt att börja med. Läs vad han skriver om religiös intolerans. Kräv att SST, bananflugsvärmmöjliggöraren, läggs ner med omedelbar verkan.

Torsdag 3 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

Ett urval

 

 

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologer och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Med tanke på det starka stödet för islamism, även kallat politisk islam, alltså att islam och politik är oupplösligt förenade, inom grupper i Sverige som definierar sig som vänster anknyter jag, innan jag ger en bakgrundsteckning av baron d’Holbach, till det jag nämnde i föregående inlägg att det inte finns några översättningar till svenska av hans många religionskritiska verk. Däremot översattes han redan på 1700-talet till ryska. I antologin om d’Holbach (se bild nedan, red. Laura Nicolì) skriver Iryna Mykhailova om d’Holbach i Ryssland och Sovjetunionen i artikeln ”D’Holbach’s legacy in the Russian Empire and the Soviet Union”.

Baronen var en känd och respekterad naturvetare. Utan att han visste om det valdes han in i ryska Vetenskapsakademin 1780, först två år senare fick han kännedom om invalet. Även hans religionskritiska böcker hittade vägen till Ryssland, och i synnerhet till Sovjetunionen. Överklassen behärskade franska och kunde föra in böcker utan att censuren alltid märkte det. Mykhailova ger flera exempel på hur delar av d’Holbachs verk översattes och publicerades i olika tidskrifter under senare delen av 1700-talet och 1800-talet trots att censuren hårdnade alltmer. Censuren slog inte bara ner på religionskritik. I Ryssland härskade envälde liksom i Frankrike, och d’Holbach nöjde sig inte med att kritisera teologer och prästerskapet, utan despoti över huvud taget.

Oktoberrevolutionen 1917 banade väg för all slags ateistisk litteratur. Lenin insåg värdet av 1700-talets religionskritiska verk i sin antireligiösa propaganda, åtskilliga av d’Holbachs religionskritiska verk översattes de kommande åren, bland annat Théologie portative (1768, Teologi i fickformat) som består av ett Förord och korta stycken från A till Z (Aaron till Zèle), ofta skämtsamma. Aron var äldre bror till Mose. I Gamla testamentets Andra Mosebok beskrivs hur Aron och hans söner av Herren utnämns till dennes präster. Vers 28 beskriver ingående prästdräkten. Både prästdräkten och Arons inblandning i den av folket skapade tjurkalven av guld (vers 32) och hur Aron skonas medan den vredgade Herren straffar folket som gjorde guldkalven då Mose var uppe på berget och tog emot de två tavlorna med de tio budorden av Herren, driver d’Holbach med. Enligt Bibeln mördades 3 000 män (32:28). Aron får representera allt prästerskap. Zèle definierar d’Holbach som helig feber (fièvre sacrée) och beskriver vad den leder till när den angriper hjärnan.

I Sovjetunionen illustrerades Théologie portative 1930 med satiriska teckningar av den kända konstnären Dmitry Moor (Dmitry Stakhievich Orlov), skaparen av mänger med antikapitalistiska och prosovjetiska propagandaposters. På internet finns otaliga bilder på hans propagandaposters. Enligt engelskspråkiga Wikipedia illustrerade han också den antireligiösa tidskriften Bezbozhnik (”Godless”), vars bilder man kan ta del av här. Tidskriften gavs ut två gånger i månaden mellan 1925 och 1941. Bakom tidningen stod The League of Militant Atheists vars slogan var ”Struggle against religion is struggle for socialism”.

Just Théologie portative ansågs mycket användbar av de sovjetiska makthavarna eftersom språket var relativt enkelt och kunde förstås av en bred allmänhet och boken inte behövde läsas från pärm till pärm i ett svep. Enbart år 1959 publicerades i Moskva 200 000 exemplar. Mykhailova skriver att baron d’Holbach kallas ”en pre-Marxist materialist”.

Här är omslaget till en engelskspråkig upplaga av Théologie portative

Det är svårt att föreställa sig en liknande bild på islams prästerskap lutade över en bok som driver med religion.

Drygt hundra år efter oktoberrevolutionen och mottot ”Kampen mot religion är kampen för socialism” stöder skribenter på Sveriges kommunisttidningar Aftonbladet, Dagens ETC och Expo helhjärtat det oupplösliga bandet islam och politik, inte minst västfientliga Muslimska brödraskapet, vilket jag kommenterar i det här inlägget om Aftonbladets recension (professor Mattias Gardell) av Sameh Egyptsons avhandling om Muslimska brödraskapet och i det här inlägget om Dagen ETC:s många ”recensioner” av avhandlingen (Bilan Osman, Martin Aagård, Anna Ardin och Henrik Arnstad).

Som jag diskuterar i det här blogginlägget 24 mars 2023 får man en utmärkt inblick i vad islamism står för i den österrikiske konvertiten Muhammad Asads/Leopold Weiss extremt västfientliga och kommunistfientliga lilla bok Islam at the crossroads (1934)

som han skrev när han var trettiofyra år och tillägnade ”den muslimska ungdomen”. Islam vid vägskälet innebär: välja väst eller islam, alltså inte ett val mellan två religioner utan ett val mellan två världsåskådningar: religion och politik ska hållas åtskilda, som i väst och kommunistiska Sovjetunionen, eller islam och politik är ett.

Det är en lättillgänglig bok alla som inte vill att Sverige islamiseras och alla som försvarar islamism bör läsa, alla, precis alla. Inte minst biskop Åke Bonnier

bör läsa den lilla boken grundligt för att veta vad imam Othman Tawalbeh,

som Svenska kyrkan anställde, anser om den kristna läran och sprida till ägarfamiljen Bonnier och uppmana dem att i sin tur sprida innehållet i Asads bok till varenda chefredaktör inom Bonnierkoncernen så att chefredaktörerna vet vad en islamist står för och hur islamism förhåller sig till den liberala demokratin.

Asad har influerat imamen och VD:n i Stockholms stora moské som tidigare ärkebiskop Antje Jackelén skrev en debattartikel tillsammans med och samarbetade med, Muslimska brödraskapets Mahmoud Khalfi, som nu med hjälp av medierna arbetar intensivt på att få till stånd en ”dialog” med regeringen. Han representerar inte ens en bråkdel av landets alla invånare med ursprung i islamiska länder.

Biskop Åke Bonnier, för att du ska förstå vad Muhammad Asads bok handlar om, en totalitär politisk ideologi som ska konkurrera ut den västerländska liberala demokratin, Stalins gudlösa kommunism, Mussolinis fascism och Hitlers nazism, omger jag Khalfis bild

med Mussolini och Hitler, som båda inspirerat Muslimska brödraskapet. Khalfi lät i många år på moskéns hemsida västfientliga texter ligga ute som kunde ha skrivits av Asad och som jag har kritiserat på den här bloggen. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse som samarbetade med Hitler under andra världskriget.

Så biskop Bonnier, gör en samhällsinsats, informera Bonnierfamiljen och ägarkoncernens alla chefredaktörer vad islamism är och vad Mahmoud Khalfi står för.

Som nämnts i föregående inlägg har Asad influerat dessa inflytelserika herrar: Ayatollah Ruhollah Khomeini (Iran), Ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak).

Ska Sverige böja sig för ett övernaturligt väsens jordiska ombud, eller utgår all makt från folket? Helig feber eller sunt förnuft?

Söndag 30 juli 2023

Mona Lagerström fil dr

Ett urval:

 

 

Hotet om helvetet finns i Nya testamentet och i Koranen. Böckernas beskrivning av vilka som hamnar i helvetet visar hur ohållbar frasen ”alla människors lika värde” är samtidigt som miljoner skattekronor, inte minst via SST, går till att göda tron på alla människors olika värde.

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Läs gärna den här serien om den tyskfödde naturvetaren Paul-Henri Thiry, baron d’Holbachs (uttalas ålbacks) religionskritik som en kritik riktad inte bara mot kristendomens prästerskap, som exempelvis biskop Åke Bonnier,

som vill inskränka yttrandefriheten när det gäller religioner, utan också mot islams teologer/prästerskap som exempelvis de här fyra västfientliga prästerna: Ayatollah Ruhollah Khomeini (Iran), Ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak),

och islams prästerskap verksamma i Sverige och deras försök att radera upplysningens framgångar och inskränka yttrandefriheten när det gäller religioner, till exempel ordförande Haider Ibrahim, Islamiska shiasamfunden i Sverige, kopplad till Imam Ali Center som styrs av västfientliga Irans prästerskap, västfientliga Muslimska brödraskapets Mahmoud Khalfi, Stockholms stora moské, som alla journalister springer till, inte minst DN:s journalister, den av politikerna så omhuldade lika västfientliga Salahuddin Barakat, Islamakademin, Malmö, och lilla Ahmadiyyas flitiga missionär Kashif Virk.

Plus naturligtvis resten av islams västfientliga prästerskap som spottas ut i en aldrig sinande ström från lärosätet al-Azhar i Kairo och islamiska universitetet i Medina, Saudiarabien, och sprids över hela världen. Och förstås alla jordiska ombud som påstår att flickors och kvinnors beslöjning är ett gudomligt påbud, att beslöjningen är en plikt ”utifrån kärlek till Gud och lydnad inför Guds påbud” som västfientliga Muslimska brödraskapets aktivist Mostafa Malaekah uttrycker det.

När jag gick i folkskolan på 1950-talet då skoldagen inleddes med fröken vid orgeln och psalmsång, och kristendomsundervisningen gick ut på att allt som stod i Bibeln var historisk sanning, fick vi lära oss att de kristna missionärerna som omvände hedningarna Afrika och Asien var hjältar.

Nu är det Sverige som utsätts för islams västfientliga missionärer från hela världen, uppbackade av fabulösa oljeintäkter. Det kryllar av missionärer i Sverige som vill förändra landets lagstiftning i grunden. Med politikernas goda minne.

Mina kommande inlägg om baron d’Holbach riktar sig också till somalisvenska entreprenören Ahmed Abdirahman, som först och främst är marknadsförare, av sig själv och sin verksamhet. Han skriver debattartiklar och slipper den vägen betala för annonser. Han behandlar invandrare som tomma burkar Sveriges politiker med hjälp av skattemedel ska fylla med innehåll, när det absolut viktigaste är att upplysa svenskarna om innehållet i invandrarnas egna värderingar. Han är VD och grundare av stiftelsen The global village som anordnar Järvaveckan och släpper enkätstudier om kollektivet ”muslimer”. Inför nästa års Järvavecka efterlyser jag en enkätstudie om hur många som tror på helvetet, de intervjuades beskrivning av helvetets fasor, vilka helvetet är avsett för, när det avgörs att man hamnar i helvetet och hur man kommer dit. Vad undervisar de vuxna sina barn om helvetet. Hur många koranskolor finns det i Järvaområdet. Vad undervisar koranskolorna barn om helvetet. Det är en kunskap hela Sveriges befolkning, inklusive politikerna, är i skriande behov av.

I den SST-finansierade enkätundersökningen Rapport 2023 från Institutet för forskning om mångreligiositet och sekularitet, Postmuslimer. Om sekularitet i ett mångreligiöst Sverige, författad av David Thurfjell och Erika Willander, kan man läsa att 70 procent bland muslimerna tror på helvetet, alltså människors olika värde (s. 24, 25). Dock finns ingen beskrivning av helvetet och vilka det är avsett för. Enkätundersökningen besvarades av 23 procent. Förhoppningsvis kan Ahmed Abdirahman försöka få en högre svarsprocent.

Ahmed Abdirahman: Du kan ju börja med din egen beskrivning av fasorna i islams helveteslära och vilka som avses hamna där. I det här blogginlägget 3 juli 2017, ”Helvetesläran enligt Bibeln, Koranen och Ingemar Hedenius”, ger jag en kort överblick.

Jag efterlyser också en enkätundersökning om varför somaliska flickor/kvinnor sticker ut när det gäller beslöjning, alltså en undersökning av just det somaliska prästerskapets teologi och påverkan, och på vad sätt deras verksamhet är integrationsfrämjande, eftersom inkludering ligger Ahmed Abdirahman varmt om hjärtat.

I samband med fastemånaden ramadan skrev Ahmed Abdirahman 8 april 2023 en artikel på DN Debatt, ”Ett år efter påskupploppen har vi inte lärt oss något”, där han kör det tröttsamma tjatet om rädslan för islam, att okunskap föder rädsla, att det behövs en större allmänbildning om islam, exakt samma tjat som den nyutnämnda kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) 2014 ägnade sig åt, och sedan avsatte skattemedel till att bekämpa ”islamofobi” i stället för en omfattande upplysningskampanj om alla människors olika värde och helvetets fasor enligt Koranen, och inte minst, en uppräkning av alla tolkningar av islam som finns i Sverige.

Ahmed Abdirahman vill att ”imamer och föreningsföreträdare som behärskar både teologin och det svenska språket” ska bli mer delaktiga så att den icke-islamiska befolkningen får ”möta islam”.

Ahmed Abdirahman: Vi är många som har kunskap, inte bara om islam utom om alla de tre engudsreligionerna judendomen, kristendomen och islam. Och inte bara om dessa tre religioner utan också om den vassa kritik som riktats mot uppenbarelsereligioner ända sedan den franska upplysningstiden. Det kanske är du själv som behöver öka dina kunskaper om den västerländska demokratins utveckling för att förstå det bristande intresset i Sverige för islam och organiserade religioner i största allmänhet. Det du försöker med din artikel i DN om att ”släppa in religion i värmen” och den skrämmande intervjun med dig i TV 4 Efter Fem 13 april 2023 där du kräver att regeringen ska hjälpa dig i dina religiösa marknadsföringsplaner är att radera upplysningen och släpa Sverige bakåt till före 1700-talets upplysning. Vilket också är alla islammissionärernas mål.

Och din fullkomligt absurda begäran att det svenska samhället ska satsa mer på religionskunskap och ”att utbilda svenska imamer som kan säkerställa att de har kunskap om svenska värderingar, lagar och regler”. Det är som att begära att alla kristendomens präster: Svenska kyrkans präster, romersk-katolska präster, grekisk-ortodoxa präster, serbisk-ortodoxa präster, Jehova vittnens präster, Plymouthrörelsens präster, Livets ords präster, Pingströrelsens präster, Frälsningsarméns präster, mormonernas präster, Maranatarörelsens präster med mera med mera ska genomgå exakt samma utbildning.

Det finns inte en islam. Det finns hundratusentals tolkningar. Människors hjärnor/medvetande skiljer sig lika mycket som människors ansikten. År 2008, alltså för femton år sedan, tillsattes en statlig utredning om en svensk imamutbildning. Det blev nej. Ahmed Abdirahman, läs den.

Bilda studiecirklar!
Kära läsare. Alla ni som inte vill ”släppa in religion i värmen” gör en samhällsinsats. Bilda studiecirklar över hela Sverige och diskutera naturvetaren och upplysningsfilosofen baron d’Holbachs över 250 år gamla religionskritiska texter och vad han har att säga om teologerna och prästerskapet och deras intolerans mot oliktänkande så att vi får i gång en landsomfattande genomgripande och förnuftsbaserad diskussion om helvetet, värdet av en grundlagsskyddad sekulär stat där religionen stadfästs som en privat angelägenhet finansierad av den enskilda, att obligatoriskt civiläktenskap införs och att SST läggs ner. Skattemedel ska inte göda tron på helvetet och absolut inte göda prästerskap av vilken sort det vara månde, vilket är exakt vad SST gör.

Jämför gärna vad baron d’Holbach skriver med den österrikiske konvertiten journalisten Muhammad Asads/ Leopold Weiss snart hundra år lilla skrift Islam at the crossroads (1934)

som jag skriver om i det här blogginlägget 24 maj 2023.

OBS! Muhammad Asad har influerat de svarta turbanerna ovan.

Asads bok, tillägnad ”den muslimska ungdomen”, är extremt västfientlig och en utmärkt beskrivning av islamism, att religion och politik är ett. Både han och d’Holbach är lika kritiska till den kristna läran, men Asad är polemisk och syftar till att visa islams överlägsenhet. Asad kritiserar västs materialism, d’Holbach, som den naturvetare han är, är kompromisslös materialist och avfärdar domedagen och livet efter detta. Asad kopplar ihop materialism med tron på domedagen och menar att detta livet är en förberedelse för livet efter detta, därför ska den islamtroende i detalj följa Koranen och i detalj imitera profeten Muhammeds liv och leverne. Där d’Holbach säger Använd ditt förnuft. Tänk själv, säger Asad: Sudda ut ditt förnuft. Lyd blint.

Baron d’Holbach gav ut alla sina religionskritiska böcker under antaget namn på grund av den stenhårda censuren för att skydda både sig själv och sin familj från fängelse, tortyr, galärerna, till och med döden. I dag ges de flesta av hans böcker ut under hans eget namn på franska och engelska. Men inte ett enda av alla hans religionskritiska verk finns på svenska. Han är den främsta föregångaren till ateismens ”fyra ryttare”, Christopher Hitchens (1949–2011), Richard Dawkins, Daniel Dennett, Sam Harris och en hängiven förespråkare för tolerans. Kättare brändes fortfarande på bål under hans tid.

Studenten Wilhelm Lind skrev 2006 en uppsats i idé- och bildningshistoria som med fördel kan läsas som en introduktion, ”Baron d’Holbach – hans antireligiösa filosofi och John Tolands inflytande på denna”. Irländaren John Toland (1670–1722) var ett av de stora namnen bland Englands fritänkare.

Den stormrika baron d’Holbach höll i tre decennier i Paris middagar varje torsdag och söndag från början av 1750-talet till 1780-talet för runt tjugotalet män (!), där tidens intelligentia både fransk och utländsk på genomresa kunde tala öppet och fritt utan rädsla att bli angivna av spioner för sitt fritänkande. Ingen okänd släpptes in. Jag har därför valt just torsdagar och söndagar att en tid framöver publicera korta inlägg om baron d’Holbachs religionskritik och då framför allt hans kritik av teologers och prästerskapets anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud. Baronens kritik är inget för svaga nerver.

Torsdag 27 juli 2023

Mona Lagerström fil dr

Ett urval: (Nicolas-Antoine Boulanger dog två år innan d’Holbach första gången (1761) gav ut boken Kristendomen avslöjad under hans namn, nästa bok (Den heliga smittan. Vidskepelsens naturhistoria) gav han ut under den engelska (döda) politikern John Trenchards namn, nästa (Brev till Eugenia eller Ett skydd mot religiösa fördomar) gavs ut anonymt, i nästa bok (Teologi i fickformat, korta skämtsamma texter från A till Z, mycket populär i Sovjetunionen) står att den är av ”M. l’Abbé Bernier, Licencié en Théologie”, den femte (Sunt förnuft utan Gud) gavs ut 1772 under namnet Jean Meslier (d. 1729), en präst vars ”Testamente”, en svidande vidräkning med kyrkan och gudstron, gavs ut efter prästens död. Det är Meslier som myntat uttrycket ”må alla adelsmän hängas upp och strypas med prästernas tarmar!”)

Cushings bok kom 1914, Laura Nicolìs antologi 2022. Cushing har många långa citat på franska, somliga av artiklarna i Nicolìs antologi är på engelska, andra på franska.