Alla inlägg av Mona Lagerström

Marie Demker – charlatan och Muslimska brödraskapets nyttiga idiot

 

Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, meddelar att professor Marie Demker har föreslagits till dekan för Humanistiska fakulteten 2017–2022. Marie Demker är missionär.

Se det föregående inlägget om Vetenskapsrådet, Ulf Bjereld och det den franska islamkännaren Gilles Kepel säger om islamovänstern, att de är charlataner och islamisternas nyttiga idioter.

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, agerar, i likhet med sin make Ulf Bjereld, som missionär och inte som professor i statsvetenskap med kunskap om totalitära politiska ideologier när hon försvarar Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse då han var Islamiska förbundets (IFiS) ordförande. Hon ger prov på sin missionärsverksamhet när hon jämför kritiken mot IFiS kvinnosyn med Dreyfusaffären i Frankrike och påstår att det finns många paralleller. Hon skriver att Omar Mustafa tvingades avgå som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse ”efter ett exempellöst mediedrev” och osynliggör den hårda kritiken från partiets egna medlemmar som vet vad IFiS står för, exempelvis Nalin Pekgul och Carina Hägg. Demker utnyttjar dessutom public service för att bedriva sin missionärsverksamhet. Sitt försvar för Omar Mustafa publicerar hon på SVT Opinion 15 april 2013, ”Mustafa-affären är en moralisk kollaps för S”, och undertecknar med sin professorstitel för att ge sin osakliga artikel vetenskaplig legitimitet. Forskaren Magnus Norell ger en helt annan bild av Omar Mustafa-affären.

Mustafa-affären varade en vecka, från 7 april då Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen till 13 april 2013 då han tvingades avgå. Dreyfusaffären varade i tolv år, mellan 15 oktober 1894 och 12 juli 1906. Mustafaaffären handlar om att Omar Mustafa inte kunde vara ordförande i en fascistisk rörelse som opererar i islams namn och samtidigt sitta i Socialdemokraternas partistyrelse. Omar Mustafa tillhör en västfientlig, demokratifientlig, homofientlig, kvinnofientlig och judefientlig global rörelse uppbackad av oljemiljarder och är, mycket tack vare stödet från Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, i full färd med att inifrån montera ner den svenska demokratin enligt Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering med det långsiktiga målet att skapa ett globalt kalifat styrt av Allah.

Dreyfusaffären handlar om ett justitiemord. Den franska kaptenen Alfred Dreyfus (1859–1935) av judisk börd var felaktigt anklagad och dömd av en militärdomstol till deportation på livstid för spioneri och högförräderi. I drygt fyra av de tolv åren satt han fängslad på Djävulsön utanför franska Guyana i Sydamerika. Nils-Olof Franzén har skrivit boken Dreyfusaffären (1983) om hela händelseförloppet. Det är därför enkelt att kontrollera Marie Demkers påstående om de många parallellerna mellan de två affärerna. Det finns faktiskt en parallell, men inte den Marie Demker låter påskina, utan parallellen om inflytelserika personers mörkläggning (läs: två svenska professorer i statsvetenskap) av verkligheten som får till följd att oskyldiga människor blir lidande (läs: flickor och kvinnor i reaktionära islamdominerade bostadskvarter), med andra ord en avhumanisering av de oskyldigt drabbade i ett högre syfte än demokratiska principer (läs: vördnaden för den osynliga, den allsmäktiga, den levande, den påstått eviga guden).

Alfred Dreyfus
Krigsministrar i olika franska ministärer och högdjur inom armén ville till varje pris inte att den felaktiga livstidsdomen 22 december 1894 skulle omprövas, både på grund av egna karriärmässiga skäl och för att förtroendet för det militära inte skulle solkas, eller annorlunda uttryckt, arméns ära stod på spel, ansåg de. Därför förhalades en omprövning och fabricerades förfalskade bevis om Dreyfus skuld. Två krigsrätter dömde Alfred Dreyfus 1894 och 1899. Två civilrätter, 1899 och 1906, förklarade de militära domarna ogiltiga. Franska medier gjorde affären till en gigantisk antisemitisk smutskampanj som delade landet i två läger, för och emot Dreyfus. Några få ärliga, rakryggade människor riskerade sin karriär för att ge Alfred Dreyfus upprättelse. Dreyfusaffären är en affär om en samling rötägg och några människor med rättskänsla och integritet.

En fransk städerska på den tyska beskickningen i Paris arbetade för det franska krigsdepartementets underrättelsetjänst. Hon tömde papperskorgarna och levererade skräpet, bland annat halvt förkolnade eller sönderrivna brev, i en påse till underrättelsetjänstens starke man, major Hubert-Joseph Henry, som gick igenom skräpet, klistrade ihop sönderrivna bitar, tolkade. Överlämnandet skedde vanligtvis i en kyrka eller en park. Henry var i princip underrättelsetjänstens chef eftersom högste chefen var sjuklig. Sommaren 1894 kontaktades den tyska militärattachén i Paris av en starkt skuldsatt fransk officer som ville sälja franska militärhemligheter till Tyskland. Militärattachén tackade nej och kontaktade sina chefer. Dagen därpå återkommer den franska officeren och erbjuder sig att regelbundet leverera information mot en fast månadsavgift. Militärattachén försöker förmå honom att sköta affärerna med beskickningens överordnade vilket fransmannen inte accepterar, för många inblandade. Militärattachén får direktiv av sina överordnade att värdera tjänsterna från fall till fall. Den första tjänsten innehöll vissa informationer om franska artilleriets mobiliseringsplan och den 1 september 1894 får den tyska militärattachén ett antal dokument samt en förteckning över dokumenten. Det är denna förteckning som i slutet av september hamnar hos Hubert-Joseph Henry och som gör att den välbärgade Alfred Dreyfus felaktigt pekas ut som den franska spionen eftersom hans handstil påstods vara lik förteckningens handstil.

Hubert-Joseph Henry visar förteckningen för tre andra män på underrättelsetjänsten, alla är överens om att en artilleriofficer måste ha skrivit den. Han kontaktar en överordnad inom krigsdepartementet. Fortfarande är man förvissade om att en artillerist skrivit förteckningen, vilket de inte borde ha varit, säger Nils-Olof Franzén, eftersom ordvändningar använts som ingen artillerist skulle ha godkänt (s. 13). Författaren till förteckningen hade dessutom skrivit att han skulle resa på manöver. En spion inom krigsdepartementets organisation innebar en katastrof, inte minst för krigsministern. Två män, varav en sägs ha varit antisemit, fick därför i uppdrag att gå igenom förteckningen över unga artillerister som under de senare åren gjort aspiranttjänstgöring på generalstabens alla avdelningar. Namnet föll på Alfred Dreyfus. Han skulle inte resa på manöver och här borde hans namn ha strukits, säger Franzén, men han arresteras (s. 15). De högsta cheferna tvekade. Bevisningen var usel. Dessutom visste man inte hur Tyskland skulle reagera, när allt kom omkring hade ju ett dokument stulits från den tyska beskickningen. En judefientlig tidning, som inte publicerar Dreyfus namn, har fått ett tips och kräver besked av militärmyndigheterna om det stämmer att en spion anhållits. Hubert-Joseph Henry anses vara läckan i syfte att få till stånd en rättegång, arméns ära stod ju på spel. En annan tidning nämner Dreyfus namn. ”Den antisemitiska kanonaden satte in så snart den anhållnes namn hade publicerats”, säger Nils-Olof Franzén (s. 33). Krigsministern måste visa handlingskraft, det fanns ingen återvändo. Regeringen beslutar att väcka åtal. Den tyska ambassadören dementerar i Le Figaro att de haft kontakt med Alfred Dreyfus.

Rättegången förs bakom stängda dörrar eftersom det rör sig om militärhemligheter. Domarna är alla officerare. Major Hubert-Joseph Henry pekar ut Dreyfus som skyldig, säger att han har fått höra av en hedervärd person att han är spion (s. 46). Livstidsdomen är enhällig. Dreyfus degraderas, ett förödmjukande skådespel inför de militära kollegerna då hans sabel bröts itu och banden, knapparna och guldgalonerna på hans uniform slets av. Nils-Olof Franzén skriver att Dreyfus öde avgjordes av en handfull män. Fängelsedirektören där Dreyfus suttit fängslad var dock övertygad om att han var oskyldig och hjälper Dreyfus bror i den mångåriga kampen att rentvå Dreyfus. Den 20 februari 1895 förs Dreyfus ombord på båten som ska föra honom till tropikerna. En appellationsdomstol hade fastslagit domen.

Dramats hjälte, som sätter rättvisan högre än kårandan, är en major, sedermera överstelöjtnant, vid namn Marie-Georges Piquart. Chefen för underrättelsetjänsten dog och Piquart efterträdde honom 1 juli 1895. Hubert-Joseph Henry var underställd Piquart, men över sig hade Piquart krigsministern och officerare i generalstaben. Piquart gör efterforskningar i Dreyfusärendet och kommer över en handling som visar att en major inom generalstaben vid namn Ferdinand Walsin-Esterházy är den verklige spionen. Han rapporterar för sina chefer att Dreyfus är oskyldig. Cheferna vill inte ha en omprövning av domen. Hubert-Joseph Henry, som begått mened under rättegången, går bakom ryggen på Piquart och ger felaktig informationer till de höga cheferna och förfalskar ”bevis” på Dreyfus skuld.

Den franska publicisten Bernard Lazare publicerade i november 1896 i Bryssel, för att undkomma den franska censuren, en skrift om att domen mot Dreyfus var ett juridiskt misstag. Via Dreyfus bror och fängelsedirektören som trodde på Dreyfus oskuld kunde Lazare publicera den tidigare opublicerade förteckningen och skrev bland annat att handstilsexperterna som uttalat sig om Dreyfus handstil varit oeniga och att det inte fanns något motiv för brottet (s. 99, 100). Skriften väckte inget större uppseende. Men Piquart ansågs utgöra en fara för de höga cheferna och stationeras i Tunisien så långt bort från Paris som möjligt. Man skickar förfalskade brev till honom i syfte att varna honom för fortsatta efterforskningar. Hubert-Joseph Henry är chef när Piquart är borta. Piquart råkar ut för en ridolycka i Tunisien och skriver ner vad han vet om Dreyfus och Esterházy i form av ett tillägg till sitt testamente. Han inser att Hubert-Joseph Henry är hans fiende.

Under en permission i Paris kontaktar Piquart en vän som är advokat och får rådet att revoltera mot cheferna men Piquart kan inte bryta mot officersreglerna, ger dock advokaten de förfalskade brev han fått som inte innehåller några militärhemligheter. Han vill få domen omprövad. Advokaten inser vilken prestigeförlust för armén en omprövning skulle innebära och kontaktar en senator. Hubert-Joseph Henry har låtit skugga både Piquart och advokaten. Krigsråd hålls och de höga cheferna försöker oskadliggöra Piquart. Dreyfus bror låter trycka upp förteckningen i faksimil tillsammans med brev skrivna av Dreyfus för att visa skillnaderna i handstil. En bankir råkar läsa faksimilen och känner igen Esterhazys handstil. Den 14 november 1897 skriver Le Figaro om fallet Esterházy utan att nämna hans namn. En judefientlig tidning skriver en svarsartikel, enligt Nils-Olof Franzén antagligen författad av Esterházy i samarbete med Hubert-Joseph Henry (s. 128). Mängder med brev skrivs, regeringen hamnar i korseld och försöker skuldbelägga Piquart. Författaren Emile Zola skriver artiklar, Le Figaro publicerar brev Esterházy skrivit till en tidigare älskarinna där han kritiserar franska armén. Krigsministern bestämmer att Esterházy ska ställas inför krigsrätt så att han kan rentvå sig. Krigsrätten hålls bakom stängda dörrar, den inleds 10 januari och den 11 januari 1898 frikänns Esterházy, som flyr till England. Piquart döms till 60 dagars arrest i avvaktan på rättegång, anklagad för att ha förfalskat brev.

Den 13 januari 1898 publiceras Emile Zolas berömda brev till Frankrikes president ”Jag anklagar” i tidningen L’Aurore. Zola anklagar den ena namngivna officeren efter den andra, kritiserar den falska kårandan, hemlighetsmakeriet, det hemliga bevismaterialet som skulle vara så förödande men visade sig vara en lögn, rättegången mot Esterházy med mera. Han är väl insatt i fallet. Zola döms för förtal till fängelse och att betala skadestånd. Han flyr till England. I och med processen mot Zola första halvåret 1898 blir fallet Dreyfus på allvar Dreyfusaffären, skriver Franzén (s. 193). Den 13 juni 1899 släpps Piquart, målet mot honom har lagts ner.

Dreyfus skriver från fängelseön själv mängder med brev till olika instanser, hans bror, hustru och vänner arbetar oförtröttlig på att rentvå honom. En kassationsdomstol beslutar att gå igenom domen 1894. En kassationsdomstols uppgift är att pröva om rättstillämpningen varit riktig. Den kan kassera en dom och återföra målet till lägre instanser och kan också i brottmål frikänna en dömd. Den 3 juni 1899 kommer den enhälliga domen. Krigsrättens dom 1894 förklaras ogiltig. Alfred Dreyfus hämtas hem från Djävulsön, kraftigt medtagen av åren i tropikerna.

Den 7 augusti 1899 ställs Dreyfus inför en ny krigsrätt i Rennes bestående av sju domare, alla juridiskt obevandrade officerare. Journalister från hela Europa och Amerika är samlade. Den 9 september faller domen. Fem av de sju domarna anser att Dreyfus är skyldig. Livstidsstraffet förvandlas till tio års fängelse. Nils-Olof Franzén skriver att den första domen var ett juridiskt misstag, att den berodde på en blandning av nonchalans, oskicklighet, rädsla och antisemitism men att domen i Rennes knappast kan betecknas som annat än en fullt medvetet brottslig handling, att fem män satte solidariteten med kåren och kollegerna högre än omsorgen om rättvisan (s. 246).

Dreyfus bror är övertygad om att Dreyfus bara överlever ett halvår om han är kvar i fängelset och förmår honom att skriva under en ansökan om nåd i stället för att överklaga domen. Den 19 september 1899 benådas Dreyfus av regeringen. Dreyfus har hela tiden bedyrat att han är oskyldig och vill ha upprättelse. En ny kassationsdomstol går igenom den andra militärrättegången och upphäver den 12 juli 1906 domen och förklarar degraderingen ogiltig. Dagen efter utses Dreyfus till skvadronchef. Samma dag utses Marie-Georges Piquart till brigadgeneral. Major Hubert-Joseph Henry har fängslats. Han tar livet av sig i fängelset.

Omar Mustafa och Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS
Denna för Alfred Dreyfus, hans hustru och två små barn och övriga familj så tragiska historia banaliserar professor Marie Demker när hon påstår att det finns många paralleller med hur Omar Mustafa behandlades av medierna, mannen som med hjälp av bland annat det statligt finansierade studieförbundet Ibn Rushd och anklagelser om ”islamofobi” och ”islamofobiska konspirationsteorier” målmedvetet arbetar på att upprätta ett världsomspännande kalifat. Liksom Ulf Bjereld bygger Marie Demkers slutsats enbart på lite googlande och på vad Omar Mustafa själv har bedyrat om sitt demokratiska sinnelag, inte på den totalitära ideologi rörelsen han tillhör vilar på.

Marie Demker skriver: ”Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredags kväll visade mig snabbt att den ’familjestadga’ som länkats upp på Islamiska förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället.” Därefter följer några mästrande ord om en ”tafflig översättning” av det engelska ordet charter och hur pinsamt det är att ingen journalist uppmärksammade skillnaden mellan stadga och stadgar. Hon skriver att IFiS ingår i FIOE, men visar inte prov på tillstymmelse till källkritik när hon länkar till det fördrag FIOE vill att Europas ledare ska köpa, ett fördrag hon kallar ett ”visionsdokument” om islams roll i de europeiska samhällena, ”en roll som man uppfattar som inkluderande, integrerande och konstruktiv”. Läser man fördraget känner man genast igen Muslimska brödraskapets terminologi om ”islams autentiska källor” och att Brödraskapet utger sig för att tala för alla islams trosfränder i Europa och uttryck som islam kan, islam kräver, islam anser, islam respekterar, islam uppmanar, islam ålägger. Vem säger sig tala för alla kristenhetens trosfränder i Europa och använder uttryck som kristendomen kan, kristendomen kräver, kristendomen anser, kristendomen respekterar, kristendomen uppmanar, kristendomen ålägger?

Marie Demker skriver vidare: ”Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som går emot den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar.”

Är lagverket sharia socialdemokratins politiska vision?

Vidare skriver Marie Demker: ”I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att den som inte ’var som vi’. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ’främlingen’ är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som våren 2013 även fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa.”

Vem förråder egentligen ”våra goda värden”? Nalin Pekgul? Carina Hägg? Omar Mustafa?

Likt Ulf Bjereld nämner inte heller Marie Demker Nalin Pekguls kritik att Omar Mustafa inte representerar Sveriges islamiska troskollektiv.

Vidare skriver Marie Demker: ”Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.”

Vilken politisk mognad ger Marie Demker själv prov på? Ska vi vänja oss vid tanken på kalifatet, styrt i enlighet med Muslimska brödraskapets tolkning av lagverket sharia? Marie Demker skriver att hon inte är särskilt rädd för att landets främlingsfientliga krafter ska hota demokratin, ”de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata”. Muslimska brödraskapet är en global rörelse, otroligt väl finansierad i Europa via the Europe Trust, otroligt väl organiserad i Europa tack vare FIOE och FEMYSO, som har direktkontakt med Europaparlamentet, och styr via Europeiska fatwarådet tolkningen av islam i Europa. Rörelsen har ett uttalat långsiktigt mål och otroligt målmedvetna aktivister, som i Sverige är statligt finansierade. Marie Demker drar sig inte ens för att i sammanhanget citera den amerikanska medborgarrättsledaren Martin Luther King. ”Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin, vem skall då göra det?” Vidare: ”För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps”, skriver hon.

Det är inte demokratin Marie Demker försvarar med sitt inlägg. Och vem som står för den moraliska kollapsen är uppenbart.

Missionärerna Ulf Bjereld och Marie Demker
Ulf Bjereld och Marie Demker utnyttjar sin universitetstitel till att driva en privat agenda som står i strid med de grundläggande värderingar den svenska demokratin vilar på. När man försvarar en islamofascistisk rörelse med så hårda ord som att rörelsens kritiker drabbats av moralisk kollaps förutsätter det att man har omfattande kunskap om denna rörelses ideologi, mål och medel att nå målet. Muslimska brödraskapets ideologi är att religionen islam och politik är oupplösligt förenade, att gudomliga uppenbarelser (Koranen och haditerna) ska styra världen, att islam är detsamma som deras tolkning av lagverket sharia. Ulf Bjereld och Marie Demker är båda förespråkare av att religion och politik är oupplösligt förenade, Bjereld via sitt mångåriga engagemang i Socialdemokraternas Tro och Solidaritet. I deras programförklaring står det att en av orsakerna till att sidoorganisationen bildades var följande: ”Som kristen och socialdemokrat ville man inte behöva dela upp sitt tänkande i en del som hade med tron att göra och en som hade med politiken att göra. Samma sak gäller också idag, men gäller också personer med annan tro.”

Marie Demker demonstrerar sin inställning i bland annat artikeln ”Aldrig bara personligt” i antologin Tro – en politisk kraft (2014). Hon skriver: ”Ett sekulärt samhälle [min kursiv] är en omöjlighet så länge vi inte förbjuder medborgarna att ge uttryck för sin religion. Ingen seriös samhällsdebattör ser heller det sekulära samhället som någon realistisk vision” (s. 13).

Det är en avsevärd skillnad mellan stat och samhälle, mellan en sekulär rättsstat och samhälle, mellan en sekulär rättsstat och ett rättsväsende baserat på sharialagar som reglerar individens liv in i minsta detalj, inte minst relationen mellan könen. Sverige är en sekulär rättsstat. Det avser Muslimska brödraskapet att ändra på. De talar inte om samhälle, de talar om stat. Demker skriver vidare: ”Hätskheten mot den organiserade religionen när den tar plats i den politiska diskussionen är ofta häpnadsväckande stark” (ibid.).

Ska vi stillatigande acceptera att teokratiska diktaturer som Saudiarabien och Qatar exporterar sin ultrareaktionära tolkning av islam till Sverige? Att barn via koranskolor i Sverige indoktrineras och skräms med helvetet? Ska vi stillatigande acceptera att Muslimska brödraskapet, vars slutmål är kalifatet, tack vare missionärer som Ulf Bjereld och Marie Demker stärker sin makt i Sverige, en makt finansierad med svenska skattepengar? Demker skriver att en ny teologi för vår samtid behövs, hon förespråkar tolerans, ”att acceptera och lära sig leva med sådant man inte tycker om” och frågar samtidigt om det finns en gräns för toleransen och svarar ja och hänvisar till att vi i våra västerländska samhällen har ”en konsensus kring de mänskliga rättigheterna, rättigheter som är individuella och oförytterliga” (s. 16). Nu råder det inte konsensus i Sverige om vilka mänskliga rättigheter som ska gälla här. Det är bara att läsa Muslimska brödraskapets skrifter Att förstå Islam och Kvinnan i Islam samt ta del av vad shariajuristen Salahuddin Barakat skriver på Islamakademins hemsida.

Marie Demker skriver: ”På samma sätt som religionsfriheten och åsiktsfriheten är centrala delar av våra rättigheter så är också möjligheten att forma sitt eget liv i frihet en förutsättning för ett gott samhälle. Religiösa grupperingar och kyrkor måste därför acceptera att verka inom ramen för de mänskliga och individuella rättigheter som de europeiska samhällena kodifierat genom såväl FN-stadgan som Europakonventionen. På samma sätt förbinder sig därmed också staterna då att upprätthålla och skydda rätten till fritt religionsutövande inom dessa ramar. En sådan kompromiss vore i alla fall en tänkbar lösning mot vilken utvecklandet av en ny teologisk grund kunde ta spjärn” (s. 23, 24). Varför då kalla kritik av Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS, som inte accepterar Europakonventionen, för moralisk kollaps? Svagheten med antologin Tro – en politisk kraft är att bidragen enbart är skrivna av kristna. Man kan undra varför inte representanter för politisk islam fick ge sin syn på tron som en politisk kraft, Salahuddin Barakat exempelvis.

Det var ett misstag att utse Ulf Bjereld till att leda översynen av det statliga stödet till trossamfund och i vilken grad trossamfunden bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på. En sådan utredning måste ledas av en person som själv omfattar dessa demokratiska värderingar. Om Ulf Bjereld hade omfattat dem skulle han inte enbart ha lyssnat på vad Omar Mustafa försäkrat utan gått på djupet med de värderingar och den ideologi Muslimska brödraskapet och dess svenska gren IFiS omfattar. Materialet är lättillgängligt, för den som söker. Ulf Bjereld har med sitt kompromisslösa försvar av Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse visat att han inte heller är lämplig som ledamot i Vetenskapsrådet. Där bör källkritik vara ett honnörsord.

Marie Demker har med sitt kompromisslösa försvar av Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse visat att hon inte är lämplig som Humanistiska fakultetens dekan. Även för en dekan bör källkritik vara ett honnörsord.

Mona Lagerström fil dr

 

Islamovänstern, Ulf Bjereld (S) och Vetenskapsrådet 2016

OBS! Detta inlägg handlar enbart om politisk islam och inte om islams demokrativänliga trosfränder bosatta i Sverige. Ingen skulle komma på tanken att låta nynazister representera alla rotsvenskar, men politiker och myndigheter tar för givet att Muslimska brödraskapets islamofascister representerar islams mångfacetterade troskollektiv, nu senast DO Agneta Broberg (se tidigare blogginlägg), och Vetenskapsrådet, som i dagarna har delat ut drygt 20 miljoner kronor till islamisternas främsta försvarare och hedersvåldets förnekare och kallar det forskning om rasism. Det är skandal.

Islamforskaren Gilles Kepel om islamovänstern i Frankrike
I samband med att den internationellt kända franska islamologen Gilles Kepel kommer ut med en bok om sprickan i Frankrike, La Fracture, intervjuas han av Sara Daniel i senaste numret av tidskriften L’Obs (no 2713 3–9 november 2016). Terrororganisationen IS har fått den önskade franska sociala sammanhållningen att falla sönder, säger Gilles Kepel, och ser två krafter bakom sönderfallet, dels religiösa grupper som via krav på grupprättigheter och bärandet av synliga religiösa markörer gör sig alltmer gällande i den offentliga sfären och dels en snäv tolkning av fransk identitet som utesluter invandrare. Gilles Kepel kallar den gren av vänstern som lierat sig med islamisterna och skyller allt på ”islamofobi” för islamovänstern (islamo-gauchistes), en vänster som har bytt ut kampen för arbetarklassen och marxisternas gamla slogan att religion är opium för folket mot rollen som beskyddare av islams trosfränder. Denna islamovänster, som bidrar till sönderfallet och bagatelliserar hotet från jihadisterna för att de inte har satt sig in i islamisternas ideologi, menar Gilles Kepel är charlataner och islamisternas nyttiga idioter.

Vetenskapsrådet 2016 och pengaflödet till islamovänstern i Sverige
Den sociala sammanhållningen är i Sverige, liksom i Frankrike, i sönderfall och av samma skäl. I Sverige är religionsprofessor Mattias Gardell, Uppsala universitet, islamovänsterns främsta representant. Men han kan knappast kallas nyttig idiot. Han vet exakt vad han håller på med. Han är Muslimska brödraskapets vägröjare och torped. Han bearbetar målmedvetet myndigheter och politiker i syfte att störta den svenska demokratin inifrån (se tidigare blogginlägg). Begreppet islamofobi är hans varumärke. Han är inte vetenskapsman. Han är en ideologirobot och har bidragit till att våra universitet förvandlats till ideologifabriker och att vi inte kan föra en saklig diskussion om faran med politisk islam i Sverige utan att få skymford som islamofob och rasist slängda i ansiktet. Hans bok Islamofobi (2010) är ett torpedverk i syfte att svartmåla alla kritiker av Muslimska brödraskapets svenska gren och sprida desinformation om politisk islam. Utgångspunkten i boken är en höger-vänsterskala där alla Mattias Gardell betecknar som ”höger” torpederas. Mattias Gardell och idéhistorikern Edda Manga, se nedan, stöttade med emfas i Aftonbladet Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013 när Omar Mustafa var ordförande i Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Omar Mustafa har, enligt Mahmoud Aldebe, en hög grad inom Muslimska brödraskapet (se tidigare blogginlägg).

Även Ulf Bjereld (S) stöttade med emfas Omar Mustafas inval och anklagade kritikerna av invalet för källkritisk kollaps, mer om detta strax. Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet,  förbundsordförande i Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet och sitter därmed i Socialdemokraternas verkställande utskott. Han är också ordförande i Vetenskapsrådets Ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap. År 2016 kunde man hos Vetenskapsrådet inom ämnet humaniora och samhällsvetenskap söka projektbidrag för forskning om rasism. Av de beviljade anslagen att döma avses med rasism den rasism rotsvenskar och det svenska samhället utsätter invandrare för, inte rasism invandrargrupper emellan eller den fientlighet Muslimska brödraskapet och andra totalitära grupper hyser gentemot den svenska sekulära rättsstaten och allas likhet inför lagen.

Vetenskapsrådet beviljade 2016 Mattias Gardell 2 998 800 kronor för forskning om rasism avseende åren 2016–2018 och projektet ”Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism, korrelationen mellan organiserad och oorganiserad våldsbrottslighet och ultranationalismens affektiva dimensioner”.

Vetenskapsrådet beviljade också anslag till Edda Manga, Mångkulturellt Centrum, Botkyrka, som förutom den ovan nämnda artikeln i Aftonbladet även med emfas stöttade Omar Mustafa i Göteborgs-Posten och kallade kritikerna av invalet av honom till Socialdemokraternas partistyrelse för ”den nya fascismen”. Hon får 4 900 800 kronor för forskning om rasism 2016–2018 avseende projektet ”Metodologiska laboratorier – hur skapa etiskt och vetenskapligt hållbara metoder att mäta diskriminering på grund av etnicitet, hudfärg och religion?” Religionskritik betraktas därmed av Vetenskapsrådet som rasism. Edda Manga ingår i det fanatiska marxistiska kotteriet från Sydamerika som anser att det är rasism att kalla hedersrelaterat förtryck och våld för just hedersrelaterat (se tidigare blogginlägg).

Edda Manga är postkolonialist och intersektionalist. Hon utpekar Sverige som fiende till invandrarna som fått en fristad här undan krig och förtryck. Hon använder en rasbiologisk begreppsapparat. Hon är en utpräglad skrivbordsmänniska, hon ägnar sig likt de andra postkolonialisterna/intersektionalisterna åt att ”läsa, prata, skriva” utan verklighetsförankring. Hon avhumaniserar livegna medlemmar i inflyttade klanvälden baserade på stammens heder och hävdar i Feministiskt perspektiv 8 februari 2013 att begreppet hedersvåld är ett politiskt begrepp som gör mer skada än nytta och kritiserar utbildningssatsningar om hedersrelaterat våld.

Edda Manga försvarar kompromisslöst beslöjningen av flickor och kvinnor utan att problematisera ursprunget och syftet med beslöjningen. Hennes försvar är enbart ideologiskt, hon är urtypen för islamovänsterns charlataneri och agerande som islamisternas nyttiga idioter. I mitt första blogginlägg skriver jag om Hijabkonferensen på Mångkulturellt Centrum i Botkyrka 6 mars 2016. Exilegyptiska Femenaktivisten Aliaa Elmahdy, som fått asyl i Sverige eftersom hon mordhotats i samband med sina aktioner under den arabiska våren, gjorde en barbröstad demonstration mot Hijabkonferensen och skrev i Göteborgs-Posten 8 mars 2016 artikeln ”Slöjan är sexistisk – inte feministisk”. Aliaa Elmahdy vet av egen erfarenhet vad hon talar om när hon beskriver vardagen för kvinnor i en kultur dominerad av en ultrareaktionär tolkning av islam. Arabiska våren startade år 2011, den inträffade fyrtio år efter Gamal Abdel Nassers död 1970. Under dessa fyrtio år har Muslimska brödraskapets beslöjningskampanjer varit så framgångsrika att egyptiska kvinnor, som under Nassers tid inte var beslöjade, nu måste vara beslöjade för att inte riskera att dödas eller misshandlas av sina familjer. Aliaa Elmahdy lyfter fram att samma kvinnor som bekämpade Storbritanniens kolonisering av Egypten också vände sig mot kravet på beslöjning. ”Ändå”, skriver Elmahdy, ”presenterar eventet i Fittja slöja som antikolonialt.”

Hon skriver att kvinnor betraktas som allmän egendom, att inte bara familjen utan också främlingar utsätter kvinnor för en extrem social kontroll. Hon använder ord som inlåsning, att kvinnor som inte vill vara beslöjade fruktar att bli inlåsta, misshandlade eller socialt utstötta. Hon berättar om en kvinna som spärrades in på mentalsjukhus och inte släpptes ut förrän hon gick med på att vara beslöjad. Hon vänder sig mot att Hijabkonferensen presenterar hijab som feministisk och antirasistisk. Rasism, säger Elmahdy, är inget som enbart drabbar kvinnor. Hijab är mycket mer än ett tygstycke, skriver hon. Beslöjningen omfattar en hel uppsättning regler för hur kvinnor förväntas uppträda. Hijabkonferensen gynnar inte alla de kvinnor som med fara för sitt eget liv kämpar för kvinnors rättigheter i extremt konservativa länder, framhåller hon.

Men det är inte Aliaa Elmahdys erfarenheter och insiktsfulla kommentarer om vad beslöjningen symboliserar som Edda Manga bemöter, utan journalisten och författaren Lars Åbergs artikel i Göteborgs-Posten 7 mars, ”Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin”, en man ur majoritetsbefolkningen som hon kan använda postkolonialisternas fasta fraser mot. Aliaa Elmahdy behandlar hon som luft. Lars Åberg besökte konferensen och skriver i artikeln om vad han hörde och såg. Edda Manga försvarar beslöjningen av flickor och kvinnor. ”Samma gamla slitna pamflett om slöjan”, skriver hon om Lars Åbergs inlägg och räknar upp alla andra kritiska artiklar han skrivit om beslöjningen. Hon buntar ihop Lars Åberg med ”allehanda islamofober, ultranationalister och sekularistiska antimultikulturalister”. Så talar en fanatiker, inte en seriös forskare. Är sekularister, alltså människor som vill resa en mur mellan religion och politik, rasister? Edda Manga anser i artikeln att det inte är lönt att bemöta Lars Åbergs argument, i stället vill hon lyfta fram vad beslöjade kvinnor sa under Hijabkonferensen. Här finns postkolonialisternas fasta fraser som ”vår postkoloniala samtid”, ”den koloniala dominansen”, ”intersektionella dominansstrukturer”. Edda Manga kallar debatten om flickors och kvinnors beslöjning för en skendebatt och reducerar därmed Aliaa Elmahdy. Edda Manga får närmare fem miljoner kronor av Vetenskapsrådet.

En annan representant för islamovänstern och landets främsta ideologirobotar som förvandlat svenska universitet till ideologifabriker är professorn i ekonomisk historia, den fanatiska marxisten med en rasbiologisk begreppsapparat Paulina de los Reyes (se tidigare blogginlägg), Stockholms universitet. Vetenskapsrådet beviljade 2016 henne 6 993 900 kronor för åren 2016–2018 avseende projektet ”Invandrade mödrar – rasifierade barn. Vägval, konflikter och visioner”. Ordet rasifierade borde ha räckt för att omedelbart diskvalificera de los Reyes. Hennes marxistiskt färgade teoretiska perspektiv utan tillstymmelse till verklighetsförankring kallat ”strukturell diskriminering” borde också ha räckt för att diskvalificera henne. Men likt Edda Manga kallar hon sig feminist och ytan är uppenbarligen det som gäller för Vetenskapsrådet nu när vi sägs ha en feministisk regering.

Paulina de los Reyes var parhäst med sociologen Masoud Kamali som 2004 utnämndes till ny integrationspolitisk utredare av dåvarande integrationsminister Mona Sahlin (S) och producerade en utredning som inte gick att använda.

Professorn i statsvetenskap Bo Rothstein hävdar i Göteborgs-Posten 5 oktober 2010 att Mona Sahlin bär ett stort ansvar för den havererade integrationspolitiken när hon avpolletterade den tillsatta integrationspolitiska utredningen med Anders Westholm ”en av landets mest respekterade statsvetare” som huvudutredare. ”När det gällt att hantera omfattande samhällsproblem”, skriver Rothstein, ”har historiskt sett svensk politik utmärkts av följande modell. Problemen har först analyserats i omfattande utredningar där forskare och experter klarlagt kunskapsläget. Därefter har politiker på denna kunskapsgrund utformat olika reformprogram. Lite högtidligt kan man säga att detta varit en politisk kultur på upplysningens grund där forskningsbaserad kunskap och politikens visioner förenats för att hantera viktiga samhällsproblemen.” Detta förändrades då Mona Sahlin lyssnade på Masoud Kamali och Paulina de los Reyes när de gick ”till attack mot [den gamla] utredningen med argumentet att de blivit diskriminerade eftersom deras teoretiska perspektiv inte fått dominera arbetet. De ansåg sig vara bättre lämpade än Westholm att studera frågan, dels för att de själva var invandrare, dels för att de tillhörde en grupp forskare som utgick från teorin om strukturell diskriminering”. Bo Rothstein tillsammans med ett sjuttiotal forskare protesterade kraftigt mot Mona Sahlins agerande. ”Mina argument”, skriver Rothstein, ”var i huvudsak följande”:

För det första innebar detta en otillbörlig politisering av utredningen eftersom Sahlin motiverade sitt beslut med att hon föredrog Kamalis teoretiska perspektiv framför Westholms. Mitt andra argument var att det perspektiv på problematiken som Kamali stod för var sedan länge avfärdat av internationella ledande samhällsvetare. Problemet med det är att man i förväg bestämt sig för vad som är orsaken till den bristande integrationen, nämligen den strukturella rasismen i Sverige. Detta leder till att man enbart lyfter fram en empiri och de data som man i förväg vet bekräftar den tes man vill driva men väljer att bortse från allt som talar emot. Det allvarliga är att man med detta förfaringssätt inte kommer åt de sociala mekanismer som faktiskt orsakar integrationsproblematiken och därmed skulle vi komma att stå utan kunskaper som kunde användas för att utforma verkningsfulla reformprogram.

Rothstein skriver att Mona Sahlin bröt med ”den modell som varit den svenska politikens signum, nämligen att verkningsfulla reformprogram måste vila på solid och icke-politiserad kunskapsgrund”.

Paulina de los Reyes kritiserar Rothstens inlägg. Bo Rothstein svarar 17 november här: ”Argumentet hon för fram nu är lika bisarrt nu som det var då nämligen att forskarna inte ska få studera skillnader mellan de som är invandrare och de som inte är invandrare när de söker efter förklaringar till brister i integrationen. Det skulle vara som om man i forskningen om fattigdomen i världen inte skulle få undersöka skillnaden mellan fattiga och rika länder eftersom detta kunde stigmatisera folken i de fattiga länderna.” Vidare säger han: ”Sanningen är en annan, nämligen en form av totalitärt intellektuellt tänkande som gjorde att de los Reyes inte kunde acceptera att hennes forskningsperspektiv inte fick dominera [den gamla] integrationsutredningen.” Han skriver att Kamalis och de los Reyes utredning inte ledde till några som helst politiska åtgärder ”utan saklöst slängdes i papperskorgen av den dåvarande socialdemokratiska regeringen” och avslutar inlägget: ”Om deras teoretiska perspektiv nu var så förnämligt som hon hävdar, varför visade det sig vara fullkomligt oanvändbart?”

Den kritik Bo Rothstein framför mot det teoretiska perspektivet bakom den oanvändbara integrationspolitiska utredningen är lika giltig för Paulina de los Reyes teoretiska perspektiv, alltså strukturell diskriminering, när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Enligt henne ska det rasistiska Sverige studeras för att förstå vissa gruppers bristande integration, inte kartläggning av invandrade klanväldens interna maktstrukturer.

Paulina de los Reyes tänker inte själv, hon förlitar sig på marxistiska forskare verksamma i USA och Storbritannien och överför deras teorier på Sverige. Hon utpekar Sverige som fiende till invandrarna som fått en fristad här undan krig och förtryck. Hon använder en rasbiologisk begreppsapparat. Hon hävdar att den vita huden är politisk. Hon använder uttryck som ”den vita välutbildade heterosexuella medelklassens hegemoni”, som hon med hjälp av sina marxistiska teorier är ute för att störta. Hon gör kvinnors rättigheter till en fråga akademiker, inte Sveriges riksdag, ska avgöra. Hon hävdar att myndigheternas hantering av hedersrelaterat våld och förtryck bygger på rasistiska föreställningar. Hon avhumaniserar livegna medlemmar i inflyttade klanvälden baserade på stammens heder när hon hävdar att begreppet hedersmord är rasistiskt.

Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, lyfter på sin tidigare hemsida fram Paulina de los Reyes som representant för postkolonial feministisk forskning där hon hävdar att den postkoloniala feminismen har avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen, att ”den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap” (min kursiv). Paulina de los Reyes medverkar till att förvandla universiteten till ideologifabriker. Hon får närmare sju miljoner kronor av Vetenskapsrådet.

Också postkolonialisten/intersektionalisten Irene Molina lyfts fram på Nationella sekretariatets tidigare hemsida som representant för intersektionalitetsforskning. Hon skriver att beslöjade kvinnor förväntas vara förtryckta och passiva. ”Här sammanfaller sexismen, som är det förtrycket som gör kvinnor till objekt, med islamofobin, som är en form av rasism. Det går inte att separera dessa två om man ämnar förstå muslimska kvinnors vardag.”

Det har ryktats om att minister Åsa Regnér har planer på att slå ihop Nationella sekretariatet för genusforskning med enheten vid Länsstyrelsen i Östergötland som på regeringens uppdrag arbetar med att förebygga och upplysa om hedersrelaterat förtryck och våld. Om detta är sant bör Åsa Regnér med omedelbar verkan se sig om efter ett annat jobb. Då har hon inte förstått någonting av postkolonialisternas/intersektionalisternas hat mot det kapitalistiska Sverige och den vita huden, att det är detta hat som driver dem, inte omsorg om den sociala sammanhållningen i Sverige och omsorg om de livegna medlemmarna i klanvälden baserade på stammens heder.    

Diana Mulinari, sociolog, professor i genusvetenskap, Lunds universitet, är den fjärde inom islamovänstern som av Vetenskapsrådet 2016 för forskning om rasism beviljats anslag, hon får 6 598 400 kronor för åren 2016–2019 avseende projektet ”Bortom rasism: etnografier om antirasism och att leva tillsammans”. Diana Mulinari sitter själv år 2016 i Vetenskapsrådets Beredningsgrupp HS–C, Sociologi, antropologi, socialt arbete, kriminologi, pedagogik, genusvetenskap. Diana Mulinari är likt de andra tre akademikerna från romersk-katolska länder i Sydamerika postkolonialist, intersektionalist, bokstavstroende marxistisk fanatiker. Liksom de avhumaniserar hon livegna medlemmar i inflyttade klankulturer baserade på stammens heder. Hon använder en rasbiologisk begreppsapparat, skriver att debatten om den klanfascistiska likvideringen av Fadime Sahindal präglades av ”extrem moralpanik”, ”banal nationalism”, ”kolonial feminism”. Mulinari håller tillsammans med de andra postkolonialisterna på att slita sönder Sverige med sitt hat mot den svenska sekulära (liberala) rättsstaten där individen är samhällets minsta enhet, inte familjen, inte klanen, inte den religiösa gruppen. Hon bidrar till att universiteten förvandlats till ideologifabriker.

Två böcker 2005 som visar polariseringen
År 2005 kom två böcker ut i Sverige som demonstrerar polariseringen mellan de marxistiska postkolonialisternas skrivbordsteorier och eldsjälarna som utgår från den brutala verkligheten, Intersektionalitet – kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari och den till svenska översatta boken Varken hora eller kuvad (2003) av Fadela Amara (född i Frankrike, föräldrar från Algeriet) i samarbete med Sylvia Zappi och med förord av Dilsa Demirbag-Sten. Akademikerna de los Reyes och Mulinari har som utgångspunkt i Intersektionalitet det, enligt dem, rasistiska Sverige. De osynliggör invandrade klanvälden och islamofascistiska välden som fått fotfäste i Sverige och hävdar att myndigheters och institutioners sätt att hantera det de benämner ”det så kallade hedersrelaterade våldet i Sverige” utgår från rasistiska föreställningar om andras kulturer. Allt är Sveriges fel, som om de aldrig hade hört talas om hedersrelaterade mord i Indien, Pakistan, Bangladesh, för att bara nämna några länder. Det är verklighetsfrämmande teoretiska resonemang sida upp och sida ner och hänvisningar till marxistiska forskare verksamma i USA och Storbritannien.

Fadela Amaras bok handlar om hur bröder och kusiner kontrollerar familjens flickor. Upprinnelsen till boken är händelsen år 2003 då en ung kvinna brändes till döds i ett soprum i en förort i Frankrike för att hon inte uppförde sig enligt de oskrivna regler som gällde i kvarteret. Åtta personer startade en protestmarsch genom Frankrike som uppgick till 30 000 deltagare när de några månader senare nådde Paris. Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V) grundade år 2005 föreningen Varken hora eller kuvad och har sedan dess stridit för livegna flickors och kvinnors rättigheter i Sverige.

Man kan fråga sig vad resultatet skulle bli om vilka som gör störst nytta för den sociala sammanhållningen i Sverige om de erfarna kvinnorättsaktivisterna Sara Mohammad, Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, Parvin Kaboly, Vita nejlikor, Leila Qaraee, Kvinnors Nätverk, och Amineh Kakabaveh, Varken hora eller kuvad, fick dela på 20 miljoner kronor så att de tillsammans med forskare under de närmaste tre åren kunde genomföra studier om hedersrelaterat våld och förtryck så att man kan ställa deras resultat mot postkolonialisterna/intersektionalisterna som fått anslag av Vetenskapsrådet.

För min del anser jag att det snabbaste sättet för Sverige att bli av med de destruktiva postkolonialisterna/intersektionalisterna Paulina de los Reyes, Diana Mulinari, Irene Molina och Edda Manga är att regeringen chartrar ett flygplan, låter eskortera de fyra kvinnorna till planet, släpper av dem i deras ursprungsländer i Sydamerika och slänger deras ”forskning” i papperskorgen. De har ödelagt tillräckligt många unga människors liv med sina skrivbordsteorier.

Stiftelsen Expo – islamovänsterns charlataner och nyttiga idioter
Charles Westin, Stockholms universitet, är 2016 ordförande i Vetenskapsrådets Beredningsgrupp HS – rasism. Charles Westin är också styrelseordförande i Stiftelsen Expo. Expo är Muslimska brödraskapets marionetter. De värvades år 2003/2004 av Muslimska brödraskapets flitiga entreprenör Kista folkhögskolas rektor Abdulkader Habib, som då var representant för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM). Detta kan man läsa om i den utvärdering Mattias Gardell gjorde åt Allmänna arvsfonden under ”Projekt 24: Islamofobi – ett av rasismens nya ansikten”, s. 74–75 i rapporten. SUM hade fått 400 000 kronor av Allmänna arvsfonden för att, hör och häpna, öka kunskapen om islam i Sverige. Muslimska brödraskapet driver tre frågor i Sverige: beslöjningen, islamofobi och att öka kunskapen om islam, utan att avslöja att det handlar om Muslimska brödraskapets totalitära politiska tolkning av islam.

Expo håller sig inte till det de behärskar – kartläggningen av traditionella högerextremister – utan har också tagit på sig rollen som försvarare av ett odefinierat islam.

Postkolonialisten Diana Mulinari har skrivit en av artiklarna i antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism som publicerades 2004 av Expo/Svartvitts förlag och där slutsatsen var att debatten var rasistisk, eftersom så många hävdade att Fadime Sahindal mördades på grund av den klankultur hon fötts in i. Det är i den artikeln Diana Mulinari med en makalös självgodhet och arrogans hävdar att debatten präglades av ”banal nationalism” och ”extrem moralpanik”.

En av stiftelsen Expos grundare, Stieg Larsson, är också en av antologins redaktörer. Hans självförhärligande artikel om de påstådda likheterna mellan ett mord på en svenskättat ung kvinna och Fadime, där de som hävdade klankulturens betydelse för mordet på Fadime stämplas som Sverigedemokrater, Nationalsocialister, publicerades på nytt av Expo i samlingsvolymen En annan sida av Stieg Larsson. Artiklar och andra texter (2011). Expo:s VD Daniel Poohl skriver i Förordet att boken ”utgör en guide till Stiegs hållning i antirasistiska och feministiska frågor”. Daniel Poohl skriver också att han sörjer att Stieg Larsson aldrig fick uppleva Millenniumtrilogins framgångar och de möjligheter framgångarna skulle ha gett honom, eftersom han hade haft så mycket att säga om ”den växande islamofobin”. Stieg Larsson har fått helgonstatus efter sin död. Vad hade han haft att säga om Muslimska brödraskapet? Vad har Charles Westin att säga om Muslimska brödraskapet? Vad har Charles Westin att säga om hedersrelaterat våld och förtryck?

Ulf Bjereld – islamovänsterns charlatan och Muslimska brödraskapets nyttiga idiot
I samband med att IFiS ordförande Omar Mustafa först valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse och efter en vecka tvingades gå gav sig Ulf Bjereld in i debatten med blogginlägget 14 april 2013, ”Omar Mustafas avgång. Källkritisk kollaps och djupt olustigt inför framtiden”. Om det är något man har rätt att förvänta sig av en forskare, särskilt en forskare som är ordförande i Vetenskapsrådets Ämnesråd och två Beredningsgrupper, så är det källkritik. Det mest slående i Ulf Bjerelds inlägg är att han inte nämner den tidigare riksdagsledamoten Nalin Pekgul (S), en av de allra främsta kritikerna av utnämningen av Omar Mustafa, under åratal en skarp kritiker av politisk islam som aldrig gjort någon hemlighet av att hon är religiös och därmed ett levande bevis på att man kan tillhöra både islams trosfränder i Sverige och vara riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

Ändå skriver Ulf Bjereld som avslutning på sitt inlägg att han är ”djupt oroad över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim”. Han skriver att Omar Mustafa ”i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?”

Här uppträder Ulf Bjereld som gruppidentitetslobbyist. Omar Mustafa försvaras i egenskap av representant för en odefinierad grupp kallad muslimer.

Det är inte Omar Mustafas nära koppling till den islamofascistiska rörelsen Muslimska brödraskapet Ulf Bjereld uppehåller sig vid utan Vivianne Macdisis inlägg på Newsmill där hon framförde att IFiS hade en särskild ”familjestadga” där det skulle ha stått att kvinnor och män har olika rättigheter, en text som snabbt togs bort. ”Påståendet är vad jag kan förstå rent nonsens”, skriver Bjereld. Han kritiserar journalister för att ingen, enligt honom, hade kontrollerat uppgiften utan bara vidarebefordrat den. Han tyckte att det lät lite konstigt och ”googlade runt lite grand och kunde snabbt konstatera” att den avsedda texten hade funnits med under rubriken ”Översatta artiklar” och inte bland IFiS stadgar. Det är bland annat detta Bjereld kallar källkritisk kollaps.

Ulf Bjereld kunde ha upplyst sina läsare om att IFiS är grundande medlem i FIOE, Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Han kunde också ha upplyst sina läsare om att Omar Mustafa har en bakgrund i Sveriges unga muslimer, SUM, som på sin hemsida i åratal för nedladdning haft skriften Kvinnan i Islam författad av Muslimska brödraskapsaktivisten Jamal Badawi där det mycket riktigt står att kvinnor och män har olika juridiska rättigheter som inte alls stämmer överens med svensk lagstiftning och den svenska jämställdhetsmodellen (se tidigare blogginlägg). Bjereld kunde också ha upplyst sina läsare om att Omar Mustafa även varit ledamot i styrelsen för FEMYSO, paraplyorganisationen för Muslimska brödraskapets europeiska ungdomsföreningar, en paraplyorganisation Socialdemokraterna via Konferensen Unga muslimer i Europa 1995 aktivt medverkade till att bilda.

Framför allt kunde Ulf Bjereld som den statsvetare han är upplyst sina läsare om innehållet i Muslimska brödraskapets programskrift för verksamheten i Sverige, Att förstå Islam, riktad till svenska politiker och myndighetspersoner om Brödraskapets totalitära politiska ideologi och anspråk på att stå för den ”rätta” tolkningen av islam och representera islams trosfränder i Sverige. Bjereld har varit ledamot av Tro och Solidaritets förbundsstyrelse sedan 2005. År 2006 sände Uppdrag granskning ett kritiskt program om islamismens framväxt i Sverige och tog upp det nära samarbetet mellan Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd (SMR), med säte i Södermalmsmoskén i Stockholm. I december 2009 sände SVT Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna där hon säger att Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige har sitt högsäte i Södermalmsmoskén i Stockholm och också tar upp de båda skrifterna Kvinnan i Islam och Att förstå Islam. Socialantropolog Aje Carlbom har i flera skrifter och artiklar varnat för Muslimska brödraskapet och förekomsten av politisk islam i Sverige. Ulf Bjereld har haft många år på sig att sätta sig in i Muslimska brödraskapets totalitära politiska ideologi och judefientliga agenda och lyssnat på de islamtroende kritikerna både inom Socialdemokraterna och utanför partiet, kritiker från islamiska miljöer i Sverige och som därför har god kännedom om vad som sker i vissa bostadskvarter och moskéer.

Muslimska brödraskapets ideal och tro på Allahs allmakt och kalifatet går inte att förena med Socialdemokraternas partiprogram. Ändå skriver Ulf Bjereld: ”I en text från stiftelsen Expo tidigt i veckan framfördes allvarlig kritik mot Omar Mustafa för att han under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet vid några tillfällen bjudit in gäster som i andra sammanhang bland annat gjort sig kända genom antisemitiska uttalanden. I en artikel i Aftonbladet skrev Omar Mustafa att hans kritiker hade rätt, och att han skulle agera annorlunda i framtiden. Han beskrev sig också som en varm anhängare av full jämställdhet mellan könen och av homosexuellas rätt att ingå äktenskap. Här kunde historien ha tagit slut. Ingen hade anklagat Omar Mustafa för att själv hysa rasistiska åsikter eller att ha en tveksam inställning i andra frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Hans ursäkt accepterades också av Expo.”

Expo är Muslimska brödraskapets marionetter och går inte att använda som sanningsvittne.

Ulf Bjereld har haft många år på sig att studera Muslimska brödraskapets tradition att använda sig av dubbla budskap, vad man säger till trosfränderna och vad man säger till utomstående, en avslöjande redogörelse är den franska journalisten och vänsterdebattören Caroline Fourests bok Frère Tariq (på engelska Brother Tariq). Omar Mustafa har valt att ingå i Muslimska brödraskapets globala nätverk. Han har valt att bli ordförande för IFiS, grundande medlem i Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Innan han blev IFiS ordförande valde han att bli aktiv i Muslimska brödraskapets SUM, han valde att bli aktiv i FEMYSO. Han har valt att vara aktiv inom Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. Omar Mustafa har under dessa år inte gjort sig känd som förnyare och reformivrare av det gemensamma ideal som utgör själva grunden för Muslimska brödraskapets globala nätverk, att Allah en dag ska styra över hela världen.

Om det är någon som ska anklagas för källkritisk kollaps är det Ulf Bjereld. Han har valt att mörklägga Omar Mustafas djupa engagemang i Muslimska brödraskapets svenska gren och vad denna islamofascistiska rörelse faktiskt står för, han har ju kunskapen eftersom han skriver ”i en ofta konservativ kontext”. Bjerelds blogginlägg genomsyras inte av vetenskapsmannens saklighet utan av en religiös övertygelse. Han sorterar bort de väsentliga fakta man har rätt att förvänta sig av en person som marknadsför sig som professor i statsvetenskap, inte som missionär. Men det är missionär Ulf Bjereld är.

Den 30 juni 2016 meddelar regeringen att en utredning tillsatts som ska se över statens stöd till trossamfund, utredare Ulf Bjereld. Ulf Bjereld har varit förbundsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet sedan 2005 och har därmed i drygt ett decennium aktivt medverkat till att Muslimska brödraskapets svenska gren ska bli en del av Socialdemokraterna. Muslimska brödraskapet är en fascistisk rörelse som opererar i islams namn, inte respekterar samhällets grundläggande värderingar så som allas lika människovärde, jämställdhet mellan könen, respekt för det demokratiska styrelseskicket och ska skiljas ut från islams övriga trosfränder i Sverige på samma sätt som nynazister skiljs ut från landets övriga befolkning.

En person som ska se över statens stöd till trossamfund måste vara opartisk, höjd över alla misstankar om samröre med och/eller sympatier för olika totalitära organisationer i Sverige, kunna uppvisa dokumenterad mångårig erfarenhet av att ha försvarat upprätthållandet och stärkandet av de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på, inklusive kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, kunna skilja på antisemitism och ”islamofobi”, ha kunskap om politisk islam i Sverige, kunna skilja på islam som andligt budskap och islam som totalitär politisk ideologi, kunna skilja på imamer som andliga ledare och imamer som politiska aktivister, kunna skilja på moskéer avsedda för bön och andakt och moskéer som är politiska fästen, kunna redovisa vilka politiska inriktningar det i så fall handlar om, vilka främmande makter som eventuellt finansierar olika moskéers verksamhet och vilka hatpredikanter moskéer har bjudit in till Sverige, i synnerhet predikanter med en kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig retorik. Ulf Bjereld saknar dessa kvalifikationer.

Mona Lagerström fil dr

Mitt svar till DO Agneta Broberg

12/10 2016

Hej

Tack för att du bekräftade att DO sedan många år samarbetat med Muslimska brödraskapets svenska gren, som Mahmoud Aldebe enligt egen uppgift grundade och skrev stadgarna till, alltså Islamiska förbundet i Sverige, IFiS, och var dess ledande person i 25 år, vilket framgår av länken till Torbjörn Jerlerup i mitt blogginlägg om DO och samarbetet med MB.

Mahmoud Aldebe skriver att IFiS använder sig av dubbla budskap. ”Man driver dialog med kristna och judiska grupper i det offentliga forum, men internt sprider man farhågor om dem. Man talar om demokrati men gör motsatsen. Förbundet lyckades lura alla som vill ha dialog med islam i Sverige.” Aldebe skriver vidare ”Förbundet använder i dag dess konferenser för att visa svenska politiker att den härskar över islam i Sverige”. Vidare ”Förbundets företrädare är aktiva i stora delar av organiserat islam i Sverige. De styr bl.a. Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), Ibn Rushd studieförbundet, Sveriges unga muslimer (SUM), Stockholms moské och Göteborgs moské. Förbundet via sina medlemsorganisationer härskar över Sveriges Muslimska Råd (SMR).”

Aldebe skriver att demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet möts med stor motvilja. ”Man talar demokrati för att nå egna syften och ha makt över islam i Sverige.” Aldebe nämner vilka som har hög grad inom Muslimska brödraskapet som Omar Mustafa och Mohammed Amin Kharraki. Han skriver också att Muslimska brödraskapets aktivister är väl tränade. ”Islamiska förbundet i Sverige har idag kontroll över Sveriges unga Muslimer-SUM, genom att låta flera av sina ungdomar styra organisationen.”

Men allt detta vet du ju redan. Så tack för bekräftelsen. Tack också för att du bekräftar att DO inget har att invända mot Muslimska brödraskapets två könsdiskriminerande texter som det också finns länkar till i min blogg eftersom du skriver att DO under flera år har goda erfarenheter av samarbetet med SUM.

Svenska muslimer för fred och rättvisa grundades av Mehmet Kaplan som sedan många år är verksam inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Men det här vet du ju också eftersom det är din skyldighet att göra en grundlig bakgrundskontroll av de organisationer DO samverkar med i syfte att garantera att deras verksamhet inte strider mot de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på.

Muslimska brödraskapet är en global islamofascistisk rörelse med en fullkomligt vidrig kvinnosyn. IFiS agerar lokalt men är länkade globalt. Men det vet du ju redan. Ditt och Ammar Makbouls mejl är mycket talande.

Vänliga hälsningar

Mona Lagerström

|

 

 

DO Agneta Broberg bekräftar samarbetet med Muslimska brödraskapet

Jag skrev till DO Agneta Broberg och bad henne bekräfta samarbetet med Muslimska brödraskapet.

Hon svarade 11/10 2016

Mona,

Du har i ditt blogginlägg och ditt mejl frågat varför DO bjudit in två företrädare för Sveriges unga muslimer och Svenska muslimer för fred och rättvisa till den konferens om diskriminering av muslimer som DO anordnar den 11 november.

Som du säkert känner till har DO, som en del av genomförandet av myndighetens uppdrag, omfattande kontakter med ett stort antal idéburna medlemsorganisationer vars verksamhet berör en eller flera av lagens sju diskrimineringsgrunder och/eller som verkar inom området mänskliga rättigheter. Det övergripande syftet med dessa kontakter med olika grupper inom det civila samhället är att inhämta kunskap, för att därigenom öka DO:s möjlighet och förmåga att effektivt utföra sitt uppdrag. DO strävar också efter att kontakterna ska kunna bidra till att organisationer stärks i sitt eget arbete för att motverka diskriminering, exempelvis genom att bedriva främjande arbete på lokal nivå eller stödja individer som utsätts för diskriminering.

Vilka organisationer DO bjuder in till olika typer av kontakter, exempelvis dialoger, samråd, samarbete, som representanter i referensgrupper, för att delta på arenor för erfarenhets- och kunskapsutbyte, med mera, beror på vilken fråga som är aktuell. Utgångspunkten för urvalet av vilka som bjuds in är i regel vilka organisationer som är aktiva kopplat till den aktuella frågan och/eller diskrimineringsgrunden och som är statsbidragsberättigade hos Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor eller hos Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Listan kan sedan byggas ut med ytterligare organisationer eller personer som vi ser har förutsättningar att bidra till att belysa den fråga som är aktuell.

När det gäller det nu aktuella evenemanget anser DO, precis som Ammar Makboul förklarat i sitt mejl till dig, att det är viktigt att involvera muslimska organisationer i en konferens som handlar om diskriminering av muslimer. Som han förklarat baserar sig valet att bjuda in just Sveriges unga muslimer och Svenska muslimer för fred och rättvisa på att båda organisationerna själva arbetat med det område (etnisk profilering) som är tema för konferensen, liksom att båda föreningarna ingår bland de organisationer som DO med goda erfarenheter samverkat med under flera år.

I ditt blogginlägg uppger du att de företrädare för de båda aktuella organisationerna som ska delta vid konferensen ingår i det Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Det är ett påstående som jag varken har anledning eller möjlighet att kommentera.

Från ett mer generellt perspektiv vill jag emellertid framhålla att arbetet mot diskriminering och för mänskliga rättigheter berör frågor som ständigt befinner sig i hetluften i vår aktuella samhällsdebatt. Det är därför naturligt att det inom den breda krets av olika organisationer som DO för dialog med finns skilda åsikter och perspektiv. DO uppställer emellertid inte något generellt krav på att de organisationer med vilka vi har olika typer av kontakter, eller deras företrädare, ställer sig bakom de principer som utgör grund för DO:s verksamhet.

Som en myndighet med uppdrag att verka för allas lika rättigheter och möjligheter är vi givetvis också medvetna om att en grupps föreställda rättigheter ibland kan upplevas stå i vägen för en annans. När sådana situationer uppstår är vår erfarenhet att en dialog med DO kan vara ett tillfälle för olika sidor att beskriva sådana konflikter utifrån sitt respektive synsätt, något som i förlängningen skapar förutsättningar för en ökad ömsesidig förståelse och respekt. Som myndighet kan – och ska – DO stå upp för den grundläggande principen om allas lika värde. Men det finns också goda skäl att inte omintetgöra den möjlighet till ökad kunskap och förståelse som en brett upplagd dialog och erfarenhetsutbyte innebär, trots det faktum att det i vissa frågor kan finnas skilda synsätt mellan DO, å ena sidan, och en eller flera företrädare för det civila samhället, å den andra.

Med vänlig hälsning
Agneta Broberg
Diskrimineringsombudsman

___

DO bekräftar samarbetet med MB

DO svarar på mitt mejl att de i många år med goda erfarenheter samarbetat med Muslimska brödraskapets svenska gren.

Så här svarar DO Ammar Makboul den 3 oktober 2016:

Hej Mona,

Tack för ditt meddelande. DO har valt att bjuda in två föreningar från olika delar av det muslimska civilsamhället: Sveriges unga muslimer och Svenska muslimer för fred och rättvisa.
Det är viktigt att involvera muslimska organisationer i en konferens som handlar om diskrimineringen av muslimer.
Självfallet finns det inte en eller ett par organisationer som kan representera alla muslimer eller förmodade muslimer i Sverige.
I det här fallet baserar sig urvalet på att båda de inbjudna organisationerna själva arbetat med området som är temat för konferensen – etnisk
profilering – samt att de är ett par av de många organisationer DO med goda erfarenheter samverkat med sedan flera år tillbaka.

Vänliga hälsningar
Ammar
Ammar Makboul
Utredare

DO och Muslimska brödraskapet

DO anordnar en konferens 11 november 2016 om diskrimineringen av
muslimer och bjuder in två representanter för Muslimska
brödraskapets svenska gren, Rashid Musa och Aya Zemzem.

Muslimska brödraskapet är en global samhällsomstörtande, västfientlig, demokratifientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig rörelse. Alla dagens militanta jihadiströrelser har sina rottrådar hos Muslimska  brödraskapet. I Sverige ägnar de sig åt fredlig steg-för-steg-infiltrering på alla nivåer inom samhället med slutmålet en gudsstat, ett kalifat styrt av deras tolkning av lagverket sharia. De har lyckats enastående med att  infiltrera DO och SVT.

För att kunna hålla en konferens om ”muslimer” (alltså plural) måste DO först definiera vilka som avses med ”muslimer”. Är det Muslimska  brödraskapets definition så som den framställs i Muslimska brödraskapets programskrift för ett totalitärt styrt parallellsamhälle Att förstå Islam?

”En muslim är en människa som frivilligt accepterar Guds högsta
myndighet och som strävar efter en total omläggning av hela sin tillvaro, så att den blir i överensstämmelse med Guds uppenbarelser. En muslim  arbetar likaledes på att bygga upp sociala institutioner [min kursiv], som avspeglar Guds vägledning” (2002, s. 6).

Om detta är DO:s definition sätter DO lagverket sharia över svensk lag. Med sociala institutioner avses bland annat förskolor, skolor, vårdcentraler,  moskéer som kulturspridare med mera, allt i syfte att skydda islams  trosfränder från att besmittas av det syndiga, gudlösa Sverige.

Mahmoud Aldebe var projektledare för skriften som publicerats 1998, 1991, 2002, mannen som inför valet 2006 skrev till alla riksdagspartier och ville införa sharialagar i Sverige, mannen som i brev till Torbjörn Jerlerup 2013 (scrolla ner till PS) säger att han var med och grundade Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och skrev dess stadgar. I brevet står det att Sveriges unga muslimer (SUM) ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren, att SUM:s tidigare ordförande Mohammed Amin Kharraki, har en hög grad
inom Muslimska  brödraskapet.

Två personer från Muslimska brödraskapet har alltså av DO valts ut att tala för ”muslimer” i Sverige, Rashid Musa, ordförande i Sveriges unga  Muslimer (SUM), som Mehmet Kaplan en gång var ordförande i. Den här könsapartheidskriften Kvinnan i Islam, översatt av Mostafa Malaekah (2003, 2007), är skriven av Jamal Badawi 1971, ett av Muslimska  brödraskapets absoluta toppnamn i Nordamerika (ledande ställning i  Islamic Society of North America, ISNA, Muslim American Society, MAS, Council on American-Islamic Relations, CAIR), och kan sedan många år laddas ner från SUM:s hemsida. SUM bjöd in Jamal Badawi till Muslimska familjedagarna 2011. Allt, precis allt, i den skriften strider mot svensk  jämställdhetslagstiftning. Skriften handlar om ekonomi, om arvslagar, om kvinnans rätt att hela livet bli försörjd av en man, alltså att mannen är en försörjarmaskin, om kvinnans plikt att vara beslöjad. Ordet plikt hör inte hemma i ett land där religionsfrihet råder. Skriften handlar om sharia.

Beslöjningen är en förislamisk lag. När islams teologer satt i Bagdad och skrev ner vad som var kvinnans plikter hade kvinnor i Mesopotamien (Irak) varit beslöjade i ett och ett halvt tusen år för att markera att en man äger kvinnans könsorgan och att det är ett brott mot mannen (äkta maken,  fadern) att tafsa på henne. Beslöjningen är Muslimska brödraskapets  profilfråga. Islam ska synas. Och det är kvinnorna som ska vara  annonspelare.

Den andra inbjudna är Aya Zemzem från Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), en organisation bildad av Mehmet Kaplan.
Handskakningsvägraren Yasri Khan är generalsekreterare. Han var i många år SMFR:s ordförande. Mehmet Kaplan har varit hans mentor. Av någon anledning är det inte fred utan religion som är SMFR:s profilfråga, inte minst beslöjningen och kvinnors rätt att sätta sig över hygienföreskrifterna inom hälso- och sjukvården och slippa bära kortärmade kläder. Varför SMFR, alltså en fredsrörelse, har ett religiöst råd är obegripligt. Än mer obegripligt är det att den ultrareaktionära handskakningsvägraren och könsapartheidmissionären shariajuristen (”rättslärd”) Salahuddin Barakat ingår, mannen som förordar könssegregering och använder ord som  ”otillåtet” om fritt umgänge mellan de motsatta könen.

DO bör läsa vad Salahuddin Barakat skriver i artiklarna som går att ladda ner från Islamakademin i Malmö och jämföra med svensk
jämställdhetslagstiftning.

Ännu mer obegripligt är det att den västfientliga professorn Datuk
Fakhruddin
i Malaysia ingår i SMFR:s religiösa råd här och här. Partiet PAS som nämns i artikeln har enligt Wikipedia kopplingar till Muslimska  brödraskapet och Hamas och styr den nordvästra delstaten Kelantan.  Partiet UMNO som också nämns värnar om muslimsk identitet i det mångreligiösa Malaysia. Datuk Fakhruddin säger i artikeln att PAS och UMNO borde gå samman för att motarbeta västerländskt inflytande. Att Datuk Fakhruddin ingår i SMFR:s religiösa råd avslöjar att Yasri Khans  vägran att skaka hand med TV4:s journalist Ann Tiberg handlar om  betydligt större saker än en ”alltför intim” gest. Yasri Khan gör täta besök i Malaysia och knyter kontakter med dawarörelser, alltså väckelserörelser, som ska hjälpa till att sprida islam i Sverige, Muslimska brödraskapets   politiska tolkning av islam. SMFR får årligen miljoner kronor i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

DO måste förklara varför just personer ur Muslimska brödraskapets
förtrupp (se ruta till höger) bjuds in som representanter för islams
trosfränder i Sverige.

Mona Lagerström fil dr

Rossana Dinamarcas (V) fanatism

Vänsterpartiet har som feministisk talesperson valt Rossana Dinamarca,  rabiat motståndare till begreppet hedersvåld, en person med rötter i ett  romersk-katolskt land i Sydamerika i stället för en person med rötter i ett klansamhälle i Mellanöstern, Asien eller Afrika som verkligen vet vad hedersnormer  i ett klanvälde  innebär för den enskilda individen. Vänsterpartiets oförmåga att diskutera hedersrelaterat våld och förtryck  och social kontroll via skvaller och ryktesspridning avslöjar den här artikeln signerad Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen.

Enligt uppgifter i medierna vill krafter inom Vänsterpartiet utesluta
kvinnorättsaktivisten och riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh med rötter i Iran och erfarenhet av hedersnormer. Skälet sägs vara en rasistisk video hon lagt upp på sin Facebooksida. Videon och Amineh Kakabavehs alla  ursäkter och påtvingade time out har avhandlats på andra ställen. Här koncentrerar jag mig på Rossana Dinamarcas fanatiska tro på  skrivbordsteorin om ”våldets normaliseringsprocess” och Vänsterpartiets samarbete med den fascistiska rörelsen Muslimska brödraskapet.

En av dem som kritiserat Amineh Kakabaveh för rasism är Kitimbwa Sabuni här och här. Kitimbwa Sabuni är ömsom representant för Muslimska  brödraskapets Muslimska mänskliga rättighetskommitté, ömsom för Afrosvenskarnas riksförbund. Kitimbwa Sabuni sammanställde Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushds skuggrapport till FN i februari 2013 i samarbete med bland andra Muslimska brödraskapets aktivister
Fatima Doubakil, Omar Mustafa och Helena Benaouda,
numera  Hummasten. I rapporten kritiserar de Sveriges arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck, det påstås stigmatisera en odefinierad folkgrupp de kallar muslimer och som de påstår sig vara talespersoner för.

I våras besökte partiledare Jonas Sjöstedt Muslimska brödraskapets
huvudsäte Stockholms moské på Södermalm som drivs av Islamiska
förbundet. Med anledning av besöket uppmanade religionsvetaren Sameh Egyptson här Jonas Sjöstedt att ta avstånd från alla former av politisk islam på samma sätt som han tagit avstånd från alla former av rasism i samband med kritiken mot Amineh Kakabaveh.

Se här om Vänsterpartiets seminarium i Malmö om islamofobi 19 februari 2015 i samarbete med bland andra Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd och med imamen och teologen Salahuddin Barakat  (Islamakademin i Malmö), teologen Othman Tawalbeh (Ibn Rushd) samt religionsprofessorn Mattias Gardell i panelen. Mattias Gardell har gjort ”islamofobi” till sitt varumärke och reser land och rike runt och säljer in detta begrepp tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister
(se tidigare blogginlägg). Salahuddin Barakat skriver om nyttorna med könssegregering och det han kallar otillåten interaktion mellan de motsatta könen här. Salahuddin Barakats Islamakademi bedriver kursverksamhet i samarbete med Ibn Rushd.

Teologie doktor Eva Lundgrens tes om
”våldets normaliseringsprocess”

Det första hedersmordet som uppmärksammades stort i svenska
massmedier var mordet på femtonåriga Sara (Maisam) Abed Ali i Umeå
december 1996. Hon ströps med en livrem av sin bror och kusin. Tonen i debatten och den för de drabbade förödande polarisering som sedan följt sattes av professorn i sociologi, teologie doktor Eva Lundgren och
doktorand Åsa Eldén. De två inleder det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia, den 21 januari 1997. Då publicerar de på SvD Brännpunkt artikeln ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”. När svenska män mördar eller misshandlar närstående kvinnor, hävdar
Lundgren och Eldén, anses dåden vara orsakade av individuella och
psykologiska skäl. ”Därmed kan bilden av den jämställda svenska kulturen upprätthållas.” Men när män från Mellanöstern mördar eller misshandlar en närstående kvinna sägs religiösa eller kulturella skäl vara orsaken. Detta, menar Lundgren och Eldén, är ett bevis på den klassiska koloniala
världsbilden. ”Det skapas en föreställning om diametralt motsatta kulturer om ’vi’ och ’dom’.”

Postkolonialisten Eva Lundgren har, utifrån intervjuer med norska manliga ledare i det som kallas karismatiska församlingar (liknande Livets Ord) och dessa mäns misshandlade fruar, skapat en skrivbordsteori hon kallar
”våldets normaliseringsprocess”, en teori hon menar gäller för hela världen. De intervjuade kvinnorna och männen hade Bibeln som rättesnöre för
relationen mellan man och hustru. Männen som misshandlade sina fruar hade ledande roller inom församlingarna och var uppfyllda av den helige ande.

Eva Lundgrens tes har utsatts för kritik i många år av alla dem som
arbetar med att bekämpa hedersrelaterat våld och tvång i Sverige, men  kritiken har inte fått gehör inom Vänsterpartiet som uppenbarligen vägrar acceptera att det förekommer klanvälden baserade på heder inom vissa invandrargrupper.

Rossana Dinamarcas blinda tro på Eva Lundgrens tes
Så sent som den 9 juni 2016 skriver Rossana Dinamarca i Feministiskt
Perspektiv
artikeln ”Så hedrar vi Pela Atroshi” här och visar att hon är en av Eva Lundgrens fanatiskt bokstavstroende anhängare och att Vänsterpartiet inte har gjort upp med den förra partiledaren Gudrun Schymans
”feminism” (att män som grupp har hjärnor och kvinnor som grupp är hjärndöda, den så kallade könsmaktsordningen) som inte har någonting med kvinnorättsaktivism att göra. Rossana Dinamarca skriver: ”Mäns våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället. [. . . ] Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande patriarkala samhällsstrukturen.”

Med den bokstavstroendes tvärsäkerhet och självgodhet förklarar
Dinamarca sedan hur våldet inom denna världsomspännande patriarkaliska samhällsstruktur ser ut: ”En form av hedersförtryck, men som inte kallas för det (varför, låter jag dig som läsare fundera över), utan för normaliseringsprocessen, innebär kortfattat att våldet normaliseras, både av den som misshandlar och den som blir misshandlad.” Därefter följer en uppräkning av Eva Lundgrens beskrivning av misshandelsprocessen bland ledare
uppfyllda av den helige ande inom karismatiska kristna församlingar i Norge.

Vidare skriver Dinamarca: ”Hedersvåldet är en del av det strukturella
könsförtrycket och således inte begränsat eller kopplat till en viss religion eller etnicitet.” Mångtusenåriga klanvälden baserade på heder existerar inte, enligt Dinamarca. När det i själva verket är de invandrade klanväldena som är det stora hotet mot den svenska rättsstaten, oberoende av om
klanväldena är baserade på heder och/eller en religion eller varken heder
eller religion. Rossana Dinamarca kunde innan hon uttalar sig om
hederskulturer exempelvis läsa kvinnorättsaktivisten, journalisten och
författaren Dilsa Demirbag-Stens självbiografiska böcker Stamtavlor (2005) och Fosterland (2010) om kyskhetsnormen, den sociala kontrollen och skvallret, det dödande skvallret inom hennes klan i den kurdiska delen av Turkiet.

Med fanatikerns svartvita världsbild levererar Dinamarca följande salva mot alla dem som ända sedan Pela Atroshi och Fadime Sahindal mördades
hängivet arbetar för att uppmärksamma unga människors, kvinnors och sexuella minoriteters livegenskap i invandrade klanvälden: ”På senare år har deras död dock utnyttjats av krafter som extrema ateister,
högerdebattörer, islamofober och rasister som använder hedersdebatten för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrade eller vissa förorter. Morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal motiverades med deras
kärleksliv och val av partner. Inte i något fall hade morden byggts upp av
religiöst tvång som att bära slöja eller liknande.”

Så kan man också kamouflera sitt stöd till Muslimska brödraskapets
steg-för-steg-infiltrering på alla nivåer inom det svenska samhället. Eller till den saudiarabiska wahhabismens utbredning, se här för Vänsterpartiets
integrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsens oreserverade stöd för spridningen av wahhabismen i stadsdelen Hjällbo i Göteborg.

Rossana Dinamarca är född i det romersk-katolska Chile men har vuxit upp i Sverige. Det slående i hela den polariserade debatten om hederskulturer i Sverige är att de mest fanatiska förnekarna av hederskulturer är kvinnliga marxistiska akademiker från romersk-katolska länder i Sydamerika, Paulina de los Reyes (Argentina), Irene Molina (Chile), Diana Mulinari (Argentina), Edda Manga (Colombia). Detta högljudda kotteri far fram som en ångvält över alla kvinnor i Sverige med erfarenhet av klanvälden baserade på heder och som vill lyfta frågan.

Det sorgliga är att Vänsterpartiet som feministisk talesperson inte har valt en partimedlem med egen erfarenhet och därmed kunskap om klanvälden och hedersförtryck utan en person som enbart förlitar sig på en
skrivbordsteori om norska heterosexuella par. Än sorgligare är det att
Vänsterpartiet har bedrivit klappjakt på partiets riksdagsledamot och kvinnorättsaktivist Amineh Kakabaveh, grundaren av organisationen
Varken hora eller kuvad (VHEK) som verkar för att höja kunskapen och medvetenheten om hederskulturer i Sverige. Så kan man också kamouflera sitt stöd till Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering på alla
nivåer inom det svenska samhället.

För Sveriges skull, för den sociala sammanhållningens skull, vore det
ärligare om Vänsterpartiet var öppna med sitt stöd till en totalitär rörelse med målet att montera ner vår representativa demokrati och ersätta den med sharia, Allahs lagverk.

Hur var det nu med partiledare Jonas Sjöstedts besök i Södermalmsmoskén i februari 2016? Var det ett besök hos en religiös församling eller ett besök hos en totalitär politisk rörelse?

Mona Lagerström fil dr

 

Politisk islam, Segerstedtinstitutet och västfientliga postkolonialister

Segerstedtinstitutets uppdrag är enligt hemsidan att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer samt rasistiska
organisationer.  Det är uppenbart hittills att Segerstedtinstitutet inte anser att islamism är en rasistisk ideologi som kan leda till våld.

Segerstedtinstitutet har nyligen gett ut en forskningrapport om våldsbejakande extremism skriven av Marcus Herz. I rapporten omnämns postkolonialisten ekonomiprofessorn Paulina de los Reyes och religionsprofessorn Mattias Gardell i egenskap av forskare det är självklart att referera till, medan forskarna Magnus Ranstorp och Magnus Norell sorteras in under den särskilda rubriken ”Den mediala expertdiskursen” och sägs ha tilldelats expertstatus av media (s. 48). Både Ranstorp och Norell hävdar att det är omöjligt att diskutera islamismen i Sverige utan att bli påhoppad och kallad islamofob och rasist. Enligt Magnus Norell finns det en koppling mellan islams urkunder och traditioner och Islamiska staten, IS. Marcus Herz skriver ”att Norell drar en länk mellan islamistiska organisationer eller islam och radikalisering – terrorism”. Detta avfärdar Herz och menar att det är tveksamt om det finns någon bäring för Norells påståenden och lyfter fram att samhällsvetenskaplig forskning gång på gång vederlagt kausalitet mellan religion och beteenden (s. 49).

Därefter sätter Herz det sedvanliga likhetstecknet mellan islam och islams trosfränder när han hävdar att en del av Norells och Ranstorps kritik mot debattklimatet ”speglar en inställning till islam och muslimer [min kursiv] som risker, vilket inte är ett förhållningssätt som första linjen kan eller bör överta”. Islams traditioner och islams urkunder är något helt annat än människor.

Som avslutning på avsnittet om ”Medieexperterna” skriver Herz: ”Att peka ut en religion på det sätt som görs systematiskt och samtidigt ifrågasätta reaktionerna som följer i dess spår [att bli kallad islamofob och rasist] är onekligen förvånande, och något liknande vore minst sagt olämpligt för en verksamhet i första linjen att ägna sig åt” (s. 51).

Det är en okunnig slutsats och speglar både religionsprofessor Mattias Gardells inställning och Segerstedtinstitutets egen religionsprofessor Görans Larssons inställning, inte verkligheten. Och det är väl ändå verkligheten Segerstedtinstitutet ska hålla sig till. Och verkligheten är den att ända sedan Jan Hjärpe utnämndes till professor i islamologi i mitten av 1980-talet har religionsprofessorerna och docenterna agerat som missionärer, inte som vetenskapsmän, och konsekvent förnekat att politisk islam, det vill säga islamism, existerar i Sverige.

Det anses som en självklarhet att kartlägga högerextrema grupper, definiera dem, namnge dem, skriva böcker om dem, sabotera deras offentliga möten, men som islamofobi och ra-
sism att peka ut islamister. Att peka ut islamister blir detsamma som att brännmärka alla invånare i Sverige med rötter i länder där islam är den dominerande religionen, vilket också Marcus Herz ger prov på. När det som verkligen behövs är medvetenhet om att islamism utgör ett förstadium till Islamiska staten, IS, och nödvändigheten av en kartläggning av islamistgrupperna, deras ideologi och rekryteringsmetoder. Och, framför allt, omedelbart stopp för alla offentliga medel till islamistgrupper. Alla krafter måste sättas in i kampen att eliminera vartenda förstadium till IS. Om Segerstedtinstitutet anser att det är olämpligt bör institutet läggas ner.

Skilj på islam som andligt budskap och islam som totalitär politisk ideologi
Landets politiker, offentliganställda tjänstemän och universitet måste börja skilja på islam som andligt budskap och islam som totalitär politisk ideologi, det vill säga islamism. Islam är inget självständigt objekt. Islam är vad människor gör religionen till. Islam är en samling texter. Texter tolkas av människor. Islam utgör därför inget hot mot Sverige, islamister däremot, i synnerhet Muslimska brödraskapets välorganiserade, globalt länkade aktivister, utgör ett allvarligt hot (se länken till höger om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige).

Islamism, liksom fascism, nazism, kommunism är en politisk ideologi. Islamister är politiker med målet att återupprätta kalifatet som avskaffades 1924 av Kemal Atatürk. Islamis-
tiska rörelser är bland andra Muslimska brödraskapet, Jamaat-e-Islami, Hizb ut-Tahrir, Saudiarabiens och Qatars wahhabism, al-Qaida, Islamiska staten, IS. Islamister vill pådyvla samhället sin politiska tolkning av islam, alltså sin tolkning av lagverket sharia som ska genomsyra hela samhället och styra individens liv in i minsta detalj, i stället för att betrakta islam som den troendes ensak och respektera den troendes rätt att själv tolka islam.

Militanta islamister som använder våld kallas numera jihadister.

Landets politiker måste börja tala öppet om politisk islam i Sverige och könsapartheidkonsekvenserna politisk islam innebär för flickor och kvinnor i islamiska miljöer. Offentlig-
anställda tjänstemän som å tjänstens vägnar samarbetar med islamister, som ju har en demokratifientlig, samhällsomstörtande agenda, måste kunna ställas inför rätta för
tjänstefel.

Segerstedtinstitutets Göran Larsson
Göran Larsson hävdar att vi inte ska skilja på ”normala” islambekännare och islamister i skriften Muslimerna kommer! Tankar om islamofobi (2006). Det är samma sak som att säga att vi inte ska skilja på ”normala” svenskar och nynazister.

I skriften använder Göran Larsson konsekvent kollektivordet ”muslimer” samtidigt som han betonar att det rör sig om en heterogen skara människor som inte ska behandlas som en ”variationsfri grå massa” (s. 18), vilket gör hela framställningen svår att följa. Han säger sig vilja reda ut när kritik av islam kan betraktas som islamofobi och när kritik inte är det.

Med hans terminologi: ”Problematiken löses inte heller genom att man gör en åtskillnad mellan ’normala’ muslimer och islamister, vilket ofta förespråkas av islamofobibegreppets kritiker. Vad är det för kriterier som ligger till grund för att beteckna en individ som ’normal’ respektive ’islamist’”, frågar han, och menar att islamist kan ha så många olika innebörder därför är det inte ett lämpligt ord (s. 18).

En universitetslärare anser att kunskap är onödigt! Vi ska inte låtsas om att islamister finns i Sverige och vad de olika grupperingarna står för! Och det är denna man som knyts till Segerstedtinstitutet.

Göran Larsson förtiger med sitt resonemang att slutmålet för alla islamister oberoende av vilken grupp de tillhör och vilka metoder de använder sig av är detsamma – kalifatet, en gudsstat, styrd i enlighet med den egna gruppens tolkning av sharia. Han förtiger också de trakasserier islamtroende sekularister (som anser att religion och politik ska hållas isär) utsätts för av islamister som utnämnt sig själva till religiösa poliser med mandat att
påbjuda det rätta och förbjuda det orätta inom islams trosgemenskap i Sverige. Han förtiger islamisternas förtryck av flickor och kvinnor.

I ett senare inlägg visar jag hur Göran Larsson tystar en debatt om wahhabismens utbredning i Göteborg med ord som ”antimuslimska och invandringsfientliga röster”.

Maajid Nawaz och Quilliam Foundation i London, ”the world’s first counter-extremism organization” grundad 2008
Hizb ut-Tahrirs forna rekryterare britterna Maajid Nawaz och Ed Husain, grundarna av Quilliam Foundation, är Göran Larssons raka motsats. Till skillnad från Göran Larsson och andra religionsprofessorer i Sverige döljer de inte hotet från islamisterna i väst. Ed Husains bok The Islamist. Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left (2007) samt Maajid Nawaz bok Radical. My journey from Islamist extremism to a democratic awakening (2012) är ovärderliga när det gäller kunskap om islamister och hur rekryteringen går till.

Under de fyra år Nawaz satt inspärrad i diktatorn Hosni Mubaraks fängelse i Egypten kom han i kontakt med islamister av alla schatteringar bland medfångarna. Detta, plus de
tretton åren inom Hizb, ger Maajid Nawaz en särställning bland förkämpar mot
extremism.

För att försöka gottgöra den skada de åsamkat både samhällen och enskilda personer startade Ed Husain och Maajid Nawaz tankesmedjan Quilliam Foundation som vill vara en motrörelse till islamisternas destruktiva framfart och få ungdomar i hela världen att välja demokratiska värden som individuella rättigheter, pluralism, yttrandefrihet, mötesfrihet, religionsfrihet och att inte blanda in religion i politiken utan värna om den sekulära rättsstaten där religion och politik är åtskilda och religionen individens privatsak.

Maajid Nawaz skriver att tankesmedjan Quilliam strävar efter en attitydförändring och vill att det ska vara lika tabubelagt att tillhöra islamistiska grupper som att tillhöra
rasistiska grupper
(s. 351, 355, 356).

Har då inte folk från islamiska kulturer rätt att välja vilken ideologi de vill? frågar Maajid Nawaz. Jovisst, de har rätt att tro att de kan pracka på sina samhällen en version av islam och göra den till lag precis som rasister har rätt att hävda att alla icke-vita personer ska
deporteras från Europa (s. 318).

Maajid Nawaz och Ed Husain är båda akademiker, båda har rötter på Indiska halvön, båda har erfarenhet av rasismen i Storbritannien under 1980- och början av 1990-talen, båda tar död på myten om att det är fattiga, outbildade ungdomar utan framtidsmöjligheter som dras till extremistiska grupper och som rekryterare vänder sig till. Ed Husain gick som tonåring in i Hizb ut-Tahrir från Jamaat-e-Islami, Maajid Nawaz gick som tonåring direkt med i Hizb ut-Tahrir.

Ed Husain intervjuas i Evin Rubars SVT-reportage Slaget om muslimerna 6 december 2009. Lyssna på honom. Reportaget finns på Youtube. Evin Rubar intervjuar Muslimska brödraskapsaktivisterna Abdirizak Waberi, Ahmed Al-Mofty och Mohammed Kharraki. Ed Husain förklarar deras agenda.

Maajid Nawaz var medlem i Hizb i tretton år, varav fyra år (2002–2006) som fånge i Egypten där Hizb ut-Tahrir är förbjudet men där Nawaz trots det valde, som ett led i utbildningen vid School of Oriental and African Studies (SOAS) i London, att under ett år studera arabiska vid universitetet i Alexandria och samtidigt passa på att värva rekryter men fängslades 24 år gammal av egyptiska diktatorn Hosni Mubaraks säkerhetstjänst. Ed Husain, som också gick på SOAS, valde Damaskus, Syrien. Då hade han redan lämnat Hizb. Båda var fanatiker, mästerrekryterare, mästeragitatorer och mästerorganisatörer vid olika lärosäten och bildade otaliga celler enligt marxistisk mall i syfte att skapa en ”intelligentia”. Cellernas studiecirklar ägnades inte åt teologi utan åt politik under devisen ”riv alltid ner innan du bygger upp”. Kritisera idéer som frihet, mänskliga rättigheter, demokrati. Visa förakt för västerländska samhällen (Nawaz 2012, s. 92).

Nawaz beskriver ”den islamistiska berättelsen” som han kallar ”en kraftigt verkande giftbrygd”, hur mannen, för övrigt läkarstudent, som värvade honom och hans bror till Hizb var medveten om värdet av att framhålla för bröderna att deras upplevelser av rasism och diskriminering i Storbritannien var en del av en mycket större berättelse, att de lurade sig själva om de trodde att det enbart handlade om rasism, även om rasismen spelade in. Men om man så kom till rätta med rasismen skulle de ändå aldrig bli accepterade av västerländska samhällen eftersom det handlade om hur islams trosfränder förtrycks på global nivå. Därför måste kampen föras globalt (s. 85, 86). En berättelse Ed Husain och Maajid Nawaz sedan i sin tur använde sig av när de värvade rekryter. Förutom i Storbritannien och Egypten rekryterade Maajid Nawaz anhängare även i Pakistan och Danmark.

Muslimska brödraskapets devis är ”Islam är lösningen”, de ägnar sig åt gradvis infiltrering i alla delar i samhällena de verkar i och intensiva beslöjningskampanjer med syftet att på sikt islamisera samhällena, det vill säga de skyndar långsamt. Hizb ut-Tahrir vill nå snabba resultat och deras mål är att infiltrera militären och den vägen iscensätta militärkupper i länder i Mellanöstern, vars ledare de anser är västvärldens marionetter, och från
Mellanöstern sprida Allahs lag över hela världen och återupprätta kalifatet.

I kapitlet ”Dreams of a nuclear caliphate” beskriver Nawaz syftet med planerna på att infiltrera Pakistans militär. När Pakistan år 1999 framgångsrikt provsprängde sin första atombomb innebar det för Hizb ut-Tahrir att om de lyckades infiltrera den pakistanska militären och iscensätta en militärkupp skulle det kalifat de drömde om börja sitt liv som en global tungviktare. Deras dröm om en islamisk superstat kändes med ens mycket närmare, säger Nawaz, också med tanke på att talibanerna i Afghanistan och Sudans regim var framgångsrika. Nittiotalet var, enligt honom, islamisternas och jihadisternas årtionde. Problemet var att Hizb hade få rekryter i Pakistan. Maajid Nawaz erbjöd sina tjänster. Han var 22 år gammal 1999 och, som han skriver, ”full of Islamist zeal” for han och hustrun, även hon medlem i Hizb, till Pakistan (s. 160, 162, 173). Terrorattentatet 11 september 2001 förändrade emellertid läget. General Pervez Musharrafs utrensningar inom Pakistans militär i ”kriget mot terrorismen” av det han kallade celler som sympatiserade med al-Qaida var i själva verket Hizb ut-Tahrir-celler och drabbade hårt anhängare som Maajid Nawaz rekryterat, skriver han (s. 179).

Ed Husains och Maajid Nawaz böcker ger en inifrånbild av islamisternas polariserade världsbild där väst är fienden. Huvudlitteraturen inom Hizb var böcker av Sayyid Mawdudi (Jamaat-e-Islami), Sayyid Qutb (Muslimska brödraskapet) och Taqiuddin an-Nabhani (Hizb ut-Tahrir). Ed Husain kallar Qutbs Milstolpar (1964) för islamisternas motsvarighet till Kommunistiska manifestet (1848) och säger att Qutb, Muslimska brödraskapets
chefsideolog, hämtat sina idéer från Mawdudi och kallar Muslimska brödraskapet för Jamaat-e-Islamis egyptiska motsvarighet (Husain 2007, s. 49).

Maajid Nawaz om islamismen
Maajid Nawaz poängterar det han menar att så många missar när det gäller islamismen, att värvarna inte imiterar det religiösa ortodoxa sättet med imamen och hans käpp, utan talar om politik och skeenden i samtiden som de påtänkta rekryterna kan relatera till.
Därför, säger han, är det helt avgörande att inse att islamismen inte är en religiös rörelse som får politiska konsekvenser, utan en politisk rörelse som får religiösa konsekvenser (s. 85, 86).

En av de religiösa konsekvenserna är purdah (könsseparering, flickors och kvinnors
livegenskap och påtvingade klädnorm). Den självpåtagna segregationen, skriver Nawaz, ledde till att blandäktenskap upphörde och att till och med under bröllopsfester kvinnor och män hölls var för sig (s. 72).

Maajid Nawaz betonar att islam och islamism är två helt olika saker, att islamism inte handlar om ännu en religiös schism utan att islamism är ett politiskt system som syftar till att pådyvla länder en specifik tolkning av islam som ska utgöra landets lag, att det handlar om reell makt och att den självpåtagna segregationen från samhället i stort och grupp-
identitetstänkandet riskerar att europeiska länder på sikt drabbas av det han kallar
balkanisering (s. 71, 79, 80, 318).

Islamismen har sin upprinnelse i postkoloniala Mellanöstern och Sydasien som motvikt mot den arabiska socialismen, som ansågs ”gudlös”. Islamistgrupper spreds snabbt, skriver Nawaz, förökade sig och kom till Europa via asylsökande från arabländer och immigranter från Sydasien.

Islamismen, säger Nawaz, är influerad av den framväxande europeiska fascismen och dess totalitära aspekter. Hela idén om islam som politisk ideologi bygger på modern västerländsk politisk filosofi och är en konstruktion skapad av människor, säger han, vilket man dock inte lärde ut inom Hizb ut-Tahrir. Man rekryterade främst från oreligiösa miljöer och anhängarnas kunskap om islams historia var minimal, framhåller han. Allt handlade om politik (s. 80, 307).

Han förklarar hur de inom Hizb använde religionen som täckmantel för sina politiska mål och kallade allt motstånd för rasism och intolerans. Han jämför deras verksamhet med kalla kriget och beskriver det som två konkurrerande ideologier, ”vi mot väst som förtrycker oss”. Han beskriver avhumaniseringen, bara ”de egnas” liv var värda något, alla andra liv var försumbara. Vänstern omfamnade dem, säger han, och beskriver hur de skrattade åt folks naivitet och okunnighet. Han kritiserar myndigheterna som borde ha valt en annan väg och jämför med om Hizb hade varit ett rasistiskt parti. Men eftersom de utnyttjade religionen blev de lämnade i fred (s. 116). Först under de fyra år han satt fängslad i Egypten, (för övrigt i samma fängelse som Sayyid Qutb skrev Milstolpar) och lärde sig arabiska och kom i kontakt med arabiska politiska fångar studerade Nawaz på djupet islam som
religion och Koranen och kom till insikt om att islam inte är en totalitär politisk ideologi.

Maajid Nawaz skriver att islamistiska rekryterare i decennier har propagerat för sin totalitära ideologi på gräsrotsnivå i utvalda länder medan det han kallar islams liberala trosfränder [liberal Muslims] har hållit sig på avstånd. Därför, menar Nawaz, är det inte konstigt att islamismen har blivit den mest framgångsrika sociala rörelsen bland islams trosfränder i både diktaturer och demokratier. Diktaturer försökte antingen inlemma denna rörelse
eller brutalt slå ner den, vilket i båda fallen har lett till att rörelsen växt. I demokratier,
säger Nawaz, bryr sig politikerna enbart om röster, och om det bäst organiserade blocket är det islamistiska blocket kommer denna extremhöger att få som den vill genom att med sitt opportunistiska bruk av islam skrämma regering efter regering och den vägen skaffa sig inflytande över politiken.

Varför, frågar Nawaz, har regeringar överallt varit så rädda för att stöta sig med den
sovande jätten islamism? Varför har de gradvis böjt sig för islamiseringen av sina samhällen? Det var detta fenomen som fick honom och Ed Husain, dessa mästerorganisatörer, att med Quilliam Foundation vilja starta en motrörelse på gräsrotsnivå, alltså nerifrån och upp, inte uppifrån och ner (s. 321).

Maajid Nawaz om det politiserade begreppet ”muslimsk identitet”
I Sverige pumpas offentliga medel ut i en aldrig sinande ström till moskéer, religiösa
föreningar och religiösa friskolor för att stärka den ”muslimska identiteten”.

Framväxten av den isolationistiska självpåtagna segregationen som begreppet muslimsk identitet står för, ett begrepp höjt över nationsgränser med siktet inställt på det globala umma (islamiska nationen), är säger Maajid Nawaz, direkt kopplad till islam som politisk ideologi. Två viktiga händelser för spridningen av det exkluderande begreppet muslimsk identitet, betonar Nawaz, är den så kallade Rushdieaffären, då Irans ayatolla Khomeini den 14 februari 1989 utfärdade en dödsdom mot Salman Rushdie för hans roman Satansverserna (1988), och kriget i Bosnien i början av 1990-talet (s. 71–73).

Dödsdomen mot Salman Rushdie hade inte med religion eller sårade religiösa känslor att göra. Den brittiska statsvetaren Kenan Malik (född i Indien) tecknar i boken Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (2009, översättning Joachim Retzlaff) den politiska bakgrunden till dödsdomen, bland annat maktkampen mellan
Saudiarabien (sunni) och Iran (shia) och deras allierade världen över och hur invandrare i Storbritannien i samband med alla gatudemonstrationer, bokbränning och dödsdomen förvandlades från att kallas ”svarta” till att bli kollektivet ”muslimer”.

Kenan Malik skriver att aktivister inom Jamaat-e-Islami i Indien hade ett horn i sidan till Salman Rushdie som redan i romanen Skam (1983) hade tagit sikte på rörelsen. ”Organisationens svar blev en kampanj mot Satansverserna. Den organiserade protestaktioner och skrev petitioner till ledamöter av det indiska parlamentet.” Malik skriver vidare att ”Jamaat hade ett nätverk av organisationer i Storbritannien som ekonomiskt stöddes av den saudiska regeringen och hade sitt centrum i Islamic Foundation i Leicester”. Jamaat och saudierna ville hålla kampanjen lågmäld och manövrera ”i de bakre rummen” hellre än protestera på gatorna (2009, s. 3).

Kenan Malik citerar en man som var frustrerad över Saudiarabiens alltför lågmälda kampanj mot Rushdie och beskriver sina känslor när Khomeini uttalade dödsdomen: ”’Jag kände en ilning’, minns han. ’Det var otroligt upplyftande. Fatwan innebar att vi brittiska muslimer inte behövde betrakta oss som en liten sårbar minoritet; vi var en del av en världsomspännande och mäktig rörelse. Efter fatwan kunde vi säga: ’Om ni inte behandlar oss med respekt har vi vänner som är i stånd att tvinga er att respektera oss’” (s. 19).

Detta borde effektivt ta död på alla utsagor om att kollektivet ”muslimer” i Sverige är en svag grupp som kräver speciella talespersoner, att ”muslimerna” visas särskild hänsyn och är i behov av särbehandling och behöver föreningar som tillvaratar ”muslimers” mänskliga rättigheter. Kollektivordet ”muslimer” kom i allmänt bruk i Sverige efter terrorattacken 11 september 2001. Då fråntogs inte bara alla invandrare från islamiska länder sin individualitet och nationella ursprungstillhörighet utan blev det religiösa kollektivet ”muslimer”. Ordet invandrare blev till och med synonymt med ”muslimer”, tack vare Muslimska
brödraskapets massiva marknadsföring av sig själva som ”muslimerna”, ett gyllene tillfälle att tala om att de existerade samtidigt som de ställde krav på politikerna genom att ta på sig offerrollen och hamra in ordet islamofobi.

Förutom Rushdieaffären var kriget i Bosnien viktigt för politiseringen av begreppet
”muslimsk identitet”. Kriget i Bosnien användes som propagandaverktyg av
Hizb ut-Tahrirs rekryterare i Storbritannien när Ed Husain och Maajid Nawaz var
tonåringar. De fick se VHS-kassetter om hur det rekryterarna kallade ”vita muslimer” urskillningslöst slaktades medan världen tittade på. Vitare än en vit blond blåögd bosnisk muslim kan man inte bli, sa de. Hudfärgen spelar ingen roll. Det är islams trosfränder som förtrycks i hela världen. De två började definiera sig som muslim mot resten av världen (Husain 2007, s. 74, 75; Nawaz 2012, s. 72).

Maajid Nawaz om det oförutsedda våldet i islams namn
Steget från att i en ideologis namn hata väst med sina lagar och institutioner skapade av människor till att begå våldshandlingar i denna ideologis namn är litet och fullkomligt oförutsägbart, säger Maajid Nawaz. I samband med att två fanatiker brutalt högg ihjäl en ung brittisk soldat på öppen gata i London skrev Maajid Nawaz en artikel i The Daily
Telegraph
29 maj 2013 ”I was a radical Islamist who hated all of you” här. Han skriver att för de flesta människor är det svårt att föreställa sig att mörda en annan människa, än mindre att nästan hugga huvudet av någon med en köttyxa mitt på ljusa dagen och be förbipasserande att fotografera dådet. Han skriver att han tillbringade tretton år i
Hizb ut-Tahrir och nämner namnet på rörelsens ledare när han var medlem och namnet på den terroristorganisation ledaren tillsammans med en annan namngiven man skapade och ledde. Nawaz säger att båda dessa män kände den ena mördaren, en 28-årig man som växt upp i ett kristet hem. Nawaz skriver att liksom 28-åringen växte han själv upp i en välutbildad, välintegrerad medelklassfamilj. Liksom förövaren läste Nawaz vidare. Gärningsmannen hoppade av studierna medan Nawaz gick vidare och tog olika examina.

Maajid Nawaz betonar: ”Uppfattningen att alla fanatiserade [radicalised] unga muslimer måste vara arbetslösa eller socialt hämmade ensamvargar är en farlig missuppfattning. Jag saknade inte karriärmöjligheter, inte heller saknade jag vänner eller flickvänner.”

Nawaz blev nära vittne till ett jihadistmord 1995 när en man mördades med en machete [det mord som fick Ed Husain att dra sig ur Hizb] utan att Nawaz ifrågasatte sin mission. Nawaz utförde inte mordet, men han förhindrade det inte heller. Nawaz var vid den tiden studentföreningens ordförande där mordet ägde rum. Han skriver i artikeln att student-
föreningen bara var en täckmantel för Hizb, att de använde sig av föreningens pengar för sin egen verksamhet: tal, föredrag, predikningar överallt och var som helst, att han kunde stå på borden i matsalen och spy ur sig hat. Han berättar att Hizbs ledare, samma man som kände den 28-åriga förövaren, uppmuntrade Hizbs medlemmar att uppträda som gatugäng, och det gjorde de. De strök omkring på gatorna och slogs mot indiska sikher och afrikanska kristna. De trakasserade kvinnor från islamiska miljöer tills de bar huvudduk och de trodde att de var oövervinneliga.

Han förklarar hur en liten minoritet helt vanliga unga män från islamiska miljöer förvandlas till fanatiska mördare med att beskriva sin egen väg in i fanatismen. Som ung tonåring utsattes han för rasismen i Storbritannien där ljushyade människor kunde bli knivhuggna enbart för att de umgicks med honom. Kriget i Bosnien pågick ”utan att omvärlden
ingrep”. Nawaz skriver att han var en förvirrad sextonåring som hamnade i en identitetskris, var han britt eller pakistanier, agnostiker eller islamtroende? Han kände sig utanför det brittiska samhället och behövde vägledning. Då dyker en karismatisk värvare upp som ”sålde in mig på islamismens ideologi i islams namn”.

Maajid Nawaz betonar även i artikeln att islamism inte är islam. ”Islamism är politiseringen av islam, önskan att pådyvla hela samhället en version av islams uråldriga tro.” Islamisterna utnyttjar unga sårbara människors politiska missnöje i syfte att få dem att ta avstånd från samhället och ge dem en känsla av att tillhöra ett alternativ. Islamisterna utnyttjar identitetspolitiken till att skapa ett ”vi” i motsats till ”de” för att den vägen kontrollera gruppen och ta på sig rollen som den islamiska trosgemenskapens enda ”representanter”.

Han säger att en av jihadisterna som mördade den unga soldaten skrek till de förbipasserande: ”’Ni’ har ockuperat ’våra’ länder.” Att sprida den här känslan av en exklusiv muslimsk utsatthet, säger Nawaz, är avgörande i fanatiseringsprocessen [radicalisation process]. Han säger att han i flera år efter mordet han var vittne till och inte försökte förhindra fortsatte med sin hatpropaganda och värvade medlemmar till Hizb. Han säger att man inte kan ge säkerhetspolisen skulden för mordet på soldaten. Så länge det finns knivar till hands går mord inte att förhindra. Det enda sättet, säger Nawaz, att förhindra sådana dåd i framtiden är att förse de arga unga männen från islamiska miljöer med alternativa organisationer.

Maajid Nawaz om mullornas makt i Pakistan
År 2015 gav Maajid Nawaz tillsammans med den kompromisslösa amerikanska religionskritikern Sam Harris ut den lilla boken Islam and the future of tolerance. A dialogue. Det är en dialogbok alla Sveriges politiker, myndighetspersoner och journalister bör läsa. Boken är en allvarlig strävan att reda ut begreppen och motverka intolerans.

Maajid Nawaz vill påverka både länder där islams trosfränder är i majoritet och länder där de är i minoritet och säger att han strävar efter en koalition av människor som är överens om några grundläggande universella religionsneutrala värderingar som sekularism
(religion och politik är åtskilda), demokrati och mänskliga rättigheter (s. 77). Quilliam har startat en gräsrotsrörelse i Pakistan kallad Khudi som ett slags sekulär motsvarighet till Muslimska brödraskapet för att popularisera en demokratisk kultur i landet därför att Quilliam tror på aktivism inom civilsamhället som ett medel att åstadkomma förändringar, säger han (s. 82).

Innan jag går in på dialogboken ger jag ett referat av en artikel Nawaz skrev i The Daily
Beast
1 februari 2016, ”Islamicide: How the Mulla Mafia is Destroying Pakistan” här. Han berättar om en 15-årig pojke som högg av sig handen för att han räckt upp den och svarat fel på mullans fråga om vilka av de närvarande under hans predikan som älskade sin profet. Alla räckte upp handen. Nästa fråga löd: ”Vilka av er tror inte på den Heliga Profetens läror?” Pojken hörde fel och trodde att första frågan om han älskade profeten upprepades och räckte snabbt upp handen. Han blev fullkomligt tillintetgjord när han inför ett hundra personer fick höra att hans svar var hädelse och lämnade snabbt platsen och begav sig hem.

Det som sedan hände, skriver Nawaz, gjorde honom ömsom chockerad, generad, rasande och deprimerad. Pojken gick in i faderns redskapsbod och placerade handen under gräsklipparen och högg av den. Han ska ha sagt: ”Handen som begick hädelse ska huggas av.” Han hyllades av mullan som kallade honom en som verkligen älskar sin profet. Han hyllades av släkt och grannar som kom på besök, kysste hans vänstra hand och stoppade en slant i hans ficka. Nawaz använder ordet islamicide och med det menar han Pakistans
kollektiva självmord.

Nawaz beskriver hur landets regerande parti förberett en lag som skulle förbjuda pedofili, ”’barnäktenskap’ med en förskönande omskrivning”. Men i huvudstaden fanns en mullamaffia med en lika inskränkt världsbild som mullan i pojkens hemby som prisade självstympningen. Lagen var tänkt att skärpa straffet för dem som gifte sig med minderåriga och samtidigt höja åldersgränsen för äktenskap till 18 år. Något som år 2016 inte borde vara kontroversiellt, skriver Nawaz, men i Pakistan är man så rädd för att anklagas för hädelse att det räcker med hot om anklagelse. Och det var precis det som hände. Pakistans Council of Islamic Ideology förkunnade att det var en förolämpning mot profeten Muhammed att förbjuda pedofili, för hade han inte gift sig med en nioårig flicka vid namn Aisha kanske? Mullorna deklarerade att alla som tänkte ge sitt stöd till lagen var att betrakta som hädare. Och hädelse är straffbart med döden. ”Parlamentet kan inte stifta lagar som går emot den heliga Koranens och sunnas läror”, sa ordföranden i Council of Islamic Ideology. Lagförslaget drogs omedelbart tillbaka. ”Mullamaffian hade vunnit igen”, skriver Nawaz.

Han skriver också hur han sörjer Pakistan, en gång Sydasiens hopp ”där muslimer inte längre kommer att betraktas som muslimer och hinduer inte längre betraktas som
hinduer” utan som medborgare först och främst. Han skriver att likt alla ruttna gangstergäng som använder hot för att skaffa sig makt så stärker varje seger den pakistanska
mullamaffians grepp, definitionen av hädelse omfattar mer och mer och utnyttjas nu även för att skydda pedofiler.

Nawaz skriver att alla är livrädda. Mullamaffian verkar vara oövervinnelig. Att kränka den är uppenbarligen detsamma som att kränka Gud, och den som kränker den Barmhärtige förtjänar tydligen döden. ”Men detta har, förstås, ’inget att göra med islam’.” Nawaz ger några steg i Pakistans historia som lett fram till mullornas makt och skriver att kanske är det dags nu för alla som desperat klänger sig fast vid minnet av det sekulära Pakistan som en gång var, det som kunde ha blivit, att ge upp. Men så tänker han på pojken, på barn”brudarna”, offren för saltsyreduscharna och alla som kämpar för frihet, alla som gett sina liv i kampen mot vansinnet, alla ljus som tänds efter varje terrorattack i en modig handling mot extremisterna och tvingar sig att påminna sig att Pakistan lever.

Lever Sverige?

I dialogboken är Maajid Nawaz och Sam Harris överens om att sekularism innebär att en mur bör resas mellan religion och politik, att individens religion eller avsaknad av religiös tro är den enskilda individens ensak (2015, s. 30). När det gäller islam talar de i termer av koncentriska cirklar. Cirkeln längst in består av jihadister som Islamiska staten, Boko
Haram al-Qaida, al-Shabaab. Nästa cirkel är en större grupp islamister. Jihadism och islamism är politiserade nutida tolkningar av islam och jihad. Politiska islamister, säger Nawaz, försöker införa sin tolkning av islam via valurnorna genom att bilda politiska partier och bidar sin tid tills de kan infiltrera samhällsapparaten inifrån. [I Sverige går utvalda islamister med i existerande partier.] Militanta islamister vill ändra samhället utifrån i ett enda drag. Han kallar den innersta cirkelns Islamiska staten och al-Qaida för globala jihadister. Sedan finns de regionala jihadisterna som Hamas och Hizbollah. Jihadisterna är i minoritet bland islams trosfränder, men de är de mest välorganiserade, säger han (s. 19).

Maajid Nawaz om Muslimska brödraskapet
Islamisterna är en betydligt större grupp, men fortfarande i minoritet bland islams trosfränder, säger Nawaz, och tar Muslimska brödraskapet i Egypten som exempel. Muslimska brödraskapet, världens äldsta och största islamistiska rörelse grundad 1928, otroligt välorganiserad i Egypten, fick vid den första valomgången av de fria valen enbart 25 procent av rösterna. På andra plats kom den störtade diktatorn Mubaraks tidigare premiärminister med 24 procent. Den enda procentens övervikt var inte tillräckligt för att Muslimska brödraskapet skulle kunna utropa sig som segrare. Vid presidentvalet mellan de två fick Brödraskapets Muhammad Mursi 51 procent. Nawaz säger att det kan tolkas som om folket röstade på Mursi för att förhindra att Mubaraks man kom tillbaka till makten. Utgår man från den första valomgången då Muslimska brödraskapet stod på topp under sin långa historia fick de bara en fjärdedel av rösterna. Nawaz säger att han tar Egypten som exempel
eftersom Brödraskapet där är exceptionellt populära och om de i Egypten bara fick 25 procent vid första valomgången är de sannolikt mindre populära i andra länder där islams trosfränder är i majoritet (s. 20, 21).

Nästa cirkel, som Nawaz kallar de konservativa, är enligt honom den största. Han använder på nytt Egypten som exempel och säger att Egypten är ett religiöst konservativt land men att 75 procent vid första valomgången inte stödde Muslimska brödraskapet, vilket kan tolkas som kanske den mest omfattande protesten i landets historia. Nawaz beklagar att Brödraskapet störtades av en militärkupp snarare än genom fria val. Han nämner Tunisien som ett annat exempel på att majoriteten av islams trosfränder inte vill styras av islamister.

De konservativa tar avstånd från politisk islam men är extremt konservativa när det gäller familj och livsstil. De som Nawaz hänför till gruppen konservativa behöver inte nödvändigtvis vara utövare av islam men deras värderingar tenderar att spegla traditionella islamiska värderingar. De konservativa avfärdar politisk islam för att de vill ha rätten att själva bestämma över sin tolkning av islam. De konservativa kan vara till hjälp när det gäller att hålla stånd mot islamisterna men sätta sig på tvären när det gäller kvinnors rättigheter och jämlikhet, vilket komplicerar arbetet för mänskliga rättigheter och gör det mycket, mycket svårt för dem som vill reformera tolkningen av islam, säger Nawaz (s. 25–27).

Utöver de grupper Nawaz räknat upp finns en liten grupp som han kallar ”reform
Muslims” och nämner Storbritanniens främsta reformteolog dr Usama Hasan. Denna grupp arbetar med att både gå i närkamp med islamisterna och reformera några av trons mest konservativa tolkningar. Nawaz hoppas att reformatorerna kommer att vara framtiden och om han har något att säga till om så kommer de att bli det. Nawaz poängterar i
dialogboken att Quilliam är en sekulär organisation men genom att lyfta fram pluralismen inom såväl nutida som äldre tolkningstraditioner kan Quilliam utmana islamisternas och de extremkonservativas religiösa dogmer och främja mänskliga rättigheter och det han kallar ”democratic culture”. Han säger att detta ibland har lett till att konservativa som från början varit Quilliams allierade mot islamisterna blivit upprörda och om det inte vore för att Quilliam verkade för mänskliga rättigheter skulle dessa konservativa fortfarande ha varit Quilliams allierade. ”Men”, säger han, ”vi kan inte fortsätta att tiga om kvinnors rättigheter och personliga frihet” (s. 28).

Maajid Nawaz om den regressiva vänstern och medlöparna
Maajid Nawaz, som är medlem i det socialliberala brittiska partiet Liberal-Democrats,
säger att det pågår ett enormt svek från det han benämner den regressiva vänstern och kallar dem rasister (reverse racists). Han är inte nådig i sin kritik av denna regressiva vänster som han menar inte är sena att kritisera allt som har med deras ”egen” västerländska kultur att göra under sken av att vara progressiva samtidigt som de ”censurerar liberala islambekännare som försöker göra samma sak inom islam och i stället väljer att ta parti för varenda regressiv reaktionär som står att finna med hänvisning till ’kulturell autenticitet’ och antikolonialism” (s. 49). Nawaz använder även uttrycket medlöpare (fellow travelers). De tror att de gör islams trosgemenskap en tjänst när de kritiserar väst och samtidigt ger sitt tysta stöd till praktiskt taget varenda fascistiska och teokratiska regim i hela världen som styr i islams namn (s. 50). I själva verket prisger dessa medlöpare med sin tystnad alla islambekännare, som strävar efter reformer, åt regimer och principer som inte sällan vill straffa dem med döden (s. 52).

Maajid Nawaz är i dialogboken lika kritisk till identitetspolitiken som han hävdar prioriterar grupprättigheter framför individens autonomi inom minoritetsgrupper (s. 51).

Han diskuterar olika metoder att förhålla sig till islams texter och talar om islam som en andlig resa snarare än en uppsättning lagar och regler (s. 78, 79, 89). Han säger att det är alla islamtroendes uppgift att utmana hela idén om att pådyvla andra islam eftersom det skadar inte bara icke-islambekännare, det skadar också islam och islams trosfränder (s. 112).

Segerstedtinstitutet, den svenska regressiva vänstern och medlöpare
Vid Segerstedtinstitutets invigning i augusti 2015 var religionsprofessorn Mattias Gardell inbjuden som en av talarna. Det är samma sak som att låta Muslimska brödraskapet inledningstala. Det är en skandalös besudling av allt det liberalen Torgny Segerstedt och hans dotter Ingrid Segerstedt Wiberg stod för. Mattias Gardell är Muslimska brödraskapets
torped och vägröjare i Sverige. Med censurordet islamofobi mejar han ner all kritik som riktas mot Muslimska brödraskapets olika föreningar och verksamheter. Tillsammans är de Sveriges motsvarighet till Pakistans mullamaffia.

Frågan om Sverige lever är verkligen befogad. Eller är alla, på grund av denna mulla-
maffias starka ställning, livrädda att säga fel ord?

Religionsvetaren Pierre Durrani skriver i tidskriften Respons nr 5 2015 i sin recension av Hanna Gadbans bok Min Jihad. Jakten på liberal islam att han under 1990-talet studerade på en fransk folkhögskola kopplad till Muslimska brödraskapet, var medlem i Brödraskapet i två år och var i tio år ledamot i Sveriges unga muslimers, SUM:s, styrelse. En man med inblick i islamisternas verksamheter i Sverige med andra ord. Recensionens rubrik lyder: ”Sovmorgonen är över när det gäller radikal islamism”. Durrani skriver bland annat: ”En annan, i mina ögon långt större, utmaning är det närmaste totala grepp över muslimska organisationer som den så kallade moderata islamismen med Muslimska Brödraskapet i spetsen har i Sverige och i övriga västvärlden.” Durrani ställer sig frågan hur man ska bemöta islamism och svarar: ”Med kunskap om islamismens bredd, en klar urskiljningsförmåga, en principfasthet som vågar värna västvärldens egna kärnvärden och konsekvens.” Det innebär att öppet erkänna att islamister existerar i Sverige och synliggöra vilka de är, vilket Sveriges islamologer hittills vägrat göra med motiveringen att det är islamofobi och rasism att över huvud taget tala om islamism och islamister i Sverige.

Pierre Durrani intervjuas i tidningen Brand nr 1 2015 av Mathias Wåg här och säger följande om Muslimska brödraskapet:

”Under 80-talet så etablerade sig Muslimska brödraskapet här. Med det svenska socialdemokratiska samhällets totala fokus på en offentligt organiserad partner så fick man lite hjälp att organisera sig. Man kunde söka pengar för att starta projekt och så vidare.
Eftersom många människor som tyr sig till den så kallade moderata islamismen ofta är universitetsstuderande, medelklass eller grupper av människor som har lite mer knowhow och entreprenörsdrift, fick de snabbt ett organisatoriskt försprång. Så idag har Muslimska brödraskapet en i det närmaste total dominans inom det så kallade muslimska civilsamhället – ett begrepp som för övrigt lanserats av Muslimska brödraskapet.”

Pierre Durrani säger vidare:

”Muslimska brödraskapets organisation liknar en frimurarorganisation där man svär en ed och då ingår i samma andliga brödraskap över hela planeten – och det är det viktiga!

Sedan kan man skapa nästan vilka organisationer som helst som stödjer det här arbetet i offentligheten. Om man får frågan ”är ni Muslimska brödraskapet” så svarar man sanningsenligt ”Nej, vi är inte Muslimska brödraskapet. Vi är Islamska Förbundet”. Och det stämmer eftersom man då kan prata om den här externa strukturen med organisationsnummer som en svenskmuslimsk organisation. Skulle man ställa frågan på ett annat sätt så skulle de troligen inte förneka kopplingen heller – för att Muslimska brödraskapet är ett andligt nätverk som kan manifestera sig i många olika externa organisationer.

Därigenom är Muslimska brödraskapet en väldigt komplex organisation. Det finns dels en insida och en utsida. Det finns dessutom en rätt stor variation på utsidan. I det idémässiga innehållet finns det också variationer, men det finns ändå en enhetlighet i att man gillar Hassan al-Banna [Muslimska brödraskapets grundare], medelvägsislamen, sina lärda, man har al-Qaradawi och några stycken till som man upphöjer. Omar Mustafa har kallat al-Qaradawi islams egen påve, vilket han absolut inte är såklart. Han är ju den så kallade moderata islamismens egen påve utan tvekan, men det är en extremt reaktionär och antisemitisk person, en person som hyser värderingar som är way beyond mer högerextrema än Sverigedemokraterna.”

Muslimska brödraskapets ”medelvägsislam” syftar till att islamisera Sverige och på lång sikt upprätta ett kalifat. Detta vet Mattias Gardell.

Den 29 maj 2015 bjöd Botkyrka kommuns Mångkulturellt centrum, MKC, tillsammans med Open Society Foundation in till ett frukostseminarium om islamofobi. Mattias Gardell höll ett föredrag. Efter föredraget satt han i en panel tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister Rashid Musa, förbundsordförande Sveriges unga muslimer, SUM,
Osman Adem, nytillträdd förbundsordförande Svenska muslimer för fred och rättvisa, SMFR, och Fatima Doubakil, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, MMRK. En bild i tidningen Södra Sidan 9 juni 2015 visar paneldeltagarna här. I ingressen till artikeln står följande grova generalisering av islams trosgemenskap, som ju inbegriper såväl Saudi-
arabien som Islamiska staten, IS: ”Det finns inga skillnader mellan muslimer och ickemuslimer när det kommer till värderingar, hur man ser på demokrati, yttrande- och tryckfrihet och vad en god människa är. Det menade Mattias Gardell, professor i religionsvetenskap, under MKC:s frukostseminarium om islamofobi.” I brödtexten står: ”Muslimer i Sverige ställs ofta till svars för brott som andra muslimer begår i andra länder, menar Mattias
Gardell. Det handlar om rasism utan biologiska raser. Rastänket bäddas istället in i kultur och religion.” Gardell rabblar upp postkolonialisternas standardfraser, hans stående desinformationsteknik.

Mattias Gardell använder sin universitetstitel till att ge det samhällsomstörtande
Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige legitimitet. År 2005 publicerade han boken om politisk islam med den utmanande titeln Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam. Det är just att utmana Mattias Gardell ägnar sig åt. Från sin hemvist på ett skattefinansierat universitet utmanar han den svenska nationalstaten och den representativa demokratin till fördel för ett totalitärt styrt parallellsamhälle med det långsiktiga målet att upprätta ett kalifat. Gardell avtackar i boken flera Muslimska brödraskapsaktivister.

Mattias Gardell är en av de få personer i Sverige som verkligen är inläst på politisk islam. Sin lärdom använder han inte för att belysa purdahflickors och purdahkvinnors kringskurna fri- och rättigheter och ge svenska folket ett kunskapslyft om faran med politisk islam i en representativ demokrati, vilket han hade kunnat göra med tanke på hur hyllad han är på Dagens Nyheters och Aftonbladets kulturredaktioner. I stället sprider han desinformation om Muslimska brödraskapet med hjälp av ord som ”islamdemokrati” och ”folkhemsislamister”, ord han använder i boken för att beskriva Muslimska brödraskapets verksamhet i diktaturens Egypten under Hosni Mubaraks regim på 1980- och 1990-talen. Muslimska brödraskapets verksamhet i Egypten kan inte överföras på en välfärdsstat som Sverige. En verksamhet som underifrån och inifrån, hur fredliga metoderna än är, arbetar för att störta den existerande svenska regimen (folkvald riksdag och regering) utgör ett
reellt hot mot vårt öppna samhälle.

För att, som Gardell säger, göra framställningen begriplig för läsare i Sverige placerar han in ideologerna Banna, Qutb och Mawdudi och deras vision om politisk islam på en höger-vänsterskala, utifrån deras familjebakgrund. Mawdudis vision är höger, Bannas centervänster, Qutbs framstår, enligt Gardell, närmast som ”socialdemokratisk i broderskaparnas tappning” (2005, s. 41). Det skulle innebära att Socialdemokraternas Broderskapsrörelse, numera Tro och Solidaritet, har en gudsstat, en teokrati, som vision för sin verksamhet och tar avstånd från lagar stiftade av människor.

Gardell vill betona skillnaden mellan de tre ideologerna, om de är marknadsfundamentalister eller för blandekonomi. Det är en alldeles för grov och missledande uppdelning och speglar Gardells egen ideologi. När det gäller Sayyid Qutb gör Gardell en uppdelning mellan Qutbs tidiga verk och Milstolpar och kallar det ”Från folkhemsislamism till avant-
gardism”. Gardell skriver: ”Många av dem som idag med ickevåldsmetoder söker etablera det islamiska samhället underifrån läser den tidige Qutb, medan aktivister i de radikala miljöer som förespråkar väpnad kamp influerats av tankegångar hos den senare Qutb” (s. 71). ”Medan många i dagens ickevåldsinriktade islamistiska huvudfåra distanserar sig från Milstolpar som ’överdriven’, lyfter man ofta fram Social rättvisa” (s. 72). Detta stämmer inte in på Ed Husains beskrivning att Qutbs Milstolpar var obligatorisk läsning för medlemmarna i Mawdudis Jamaat-e-Islami i London under 1990-talet och att boken för islamister är att betrakta som motsvarigheten till Kommunistiska manifestet. De islamister Ed Husain avser predikade inte våld. Dessutom säger Ed Husain att Qutb var influerad av både Mawdudi och Hizb ut-Tahrirs grundare Nabhani när han i fängelset skrev Milstolpar.

Gardell betonar att Qutb visserligen tog avstånd från alla försök att jämföra en islamisk samhällsordning med samhällsordningar konstruerade av människan (s. 73), men att
Gardell ändå gör jämförelsen för att underlätta för svenska läsare. Han skriver: ”Den ekonomiska modell Qutb framhåller som islamisk framstår som klassisk socialdemokrati” (s. 76). Det är en avsevärd skillnad mellan en samhällsordning baserad på Allahs lag och en samhällsordning baserad på Sveriges rikes lag, vilken ekonomisk modell man än valt.

Gardell delar in politisk islam i en väpnad falang och en fredlig reformistisk falang. När han diskuterar Muslimska brödraskapet i Egypten skriver han att huvudfåran inom politisk islam betonar social rättvisa och medborgerliga fri- och rättigheter, det han benämner ”folkhemsislamism”. Men de medborgerliga fri- och rättigheterna gäller inte kvinnor, vad Gardell än låter påskina. Han skriver att reformisterna kallar sig wasatteyya, ”mittfåran”, och menar att det i sammanhanget betyder ”att man tar avstånd både från det konservativa islamiska etablissemanget som lierat sig med staten och kapitalet, och från de väpnade grupperna som med våld vill störta regimen och införa den ideala islamiska samhällsordningen uppifrån. Istället har man anammat strategin att med fredliga medel
gradvis bygga det islamiska samhället underifrån genom fackföreningar, student-
organisationer, folkrörelser och välfärdsinrättningar” (s. 121).

Mattias Gardell beskriver hur ”mittfåran” i Egypten går till väga för att nå sitt mål. ”Istället för att öppet och ’förhastat’ konfrontera staten väljer man att följa Bannas teori om gradvis islamisering genom att forma ett myller av koncentriska cirklar som sakta binds samman. Islamistiska aktivister rekommenderas att börja med familjen, sedan vänner och grannar, därefter islamiseras kvarteret, stadsdelen, byn staden, distriktet. Staten skall penetreras med samma, långsamma och underifrån kommande strategi: istället för att söka påverka president och regering utgår de från enskilda tjänstemän och arbetar sig upp genom hierarkin.” Gardell fortsätter: ”Genom att etablera ett parallellt islamiskt samhälle inom samhället hoppas de sakta växa i styrka och omfatta allt fler människor och institutioner, för att sedan se den auktoritära staten falla samman, sprängas inifrån och eller omvandlas, varpå den islamiska (r)evolutionen är ett faktum” (s. 164).

Det är detta parallella islamistiska samhälle och denna (r)evolution överflyttad till Sverige Mattias Gardell genom att liera sig med Muslimska brödraskapets nätverk också aktivt arbetar för att realisera, exempelvis genom att på MKC i Botkyrka hålla föredrag om
islamofobi och den vägen bearbeta enskilda tjänstemän.

Mattias Gardell skriver positivt både om Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog TV-predikanten Yusuf al-Qaradawi och den i boken avtackade Azzam Tamimi som representanter för det Gardell kallar ”islamdemokrati” (s. 157, 158). Båda har fällt extremt judefientliga kommentarer, båda är extremt kvinnofientliga. Det är just Gardells bruk av positivt laddade ord om politisk islam och islamister som inte är kopplade till väpnad kamp som gör hans framställning så vilseledande. Politisk islam kan över huvud taget inte kombineras med demokrati enligt Sveriges grundlag, att all offentlig makt i Sverige utgår från folket, inte från ett osynligt väsen vars avsikter jordiska män påstår sig kunna tolka.

Boken Bin Ladin i våra hjärtan ingår som ett delprojekt i forskningsprojektet Konflikt
eller fredlig samexistens?
finansierat av Riksbanken. Huvudman för forskningsprojektet var David Westerlund. Genom att släppa igenom en så ideologiskt färgad rapport där definitionen av politisk islam kopplas till ekonomiska begrepp som marknadsfundamentalism och blandekonomi och döljer Muslimska brödraskapets judefientliga och kvinnofientliga agenda har David Westerlund aktivt bidragit till att universiteten förvandlas till
ideologifabriker.

Det är skrämmande att Open Society Foundation står som medarrangör till frukostmötet om islamofobi 29 maj 2015 där Mattias Gardell tillsammans med Muslimska brödra-
skapets Rashid Musa, Fatima Doubakil och Osman Adem bjudits in till panelsamtal, denna grupp som målmedvetet arbetar på att stänga vårt öppna samhälle.

Fortsättning följer i ett senare inlägg.

Mona Lagerström fil dr

Kriminalisera purdah!

Söndagen den 6 mars hålls en Hijabkonferens på Mångkulturellt Centrum i Fittja utifrån ett postkolonialt perspektiv.  Postkolonialisten Paulina de los Reyes
ska hålla föredrag. Moderator är Muslimska brödraskapsaktivisten Fatima Doubakil samt vänsterpartisten America Vera-Zavala.  Hösten 2016 planeras Sveriges första teaterpjäs  om hijab som politiskt motstånd i kampen mot rasism. Hijab och purdah är samma sak. Här beskriver jag varför Hijabkonferensen är en hyllning till den kvinnofientliga
indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979),  talibanernas läromästare, Islamiska staten IS läromästare.

NE definierar purdah enligt följande: ”förhänge”, ”slöja” den på Indiska halvön vanliga termen för hijab.

NE:s definition av hijab: 1) ”förhänge” som skiljer människan och världen från Gud. 2) i traditionell islamisk rätt påbudet att med hänvisning till anständighetsskäl skilja män och kvinnor åt i arbete, skola osv. 3) vardagligt: den muslimska långa klädedräkten med huvudduk som helt täcker håret (den kan även inbegripa slöja för ansiktet).

Ingenstans i Koranen används ordet hijab (förhänge) som beteckning för fromhet.

Purdah betyder i klartext flickors och kvinnors livegenskap och att kvinnans plats är i hemmet, inte ute i offentligheten. De två fotografierna i bloggens sidhuvud tagna i början av 1900-talet i Hyderabad, Indien, demonstrerar vad purdah innebär: ingen mans blickar får vila på en kvinna som vistas utomhus. Fotot till höger visar den täckta vagn kvinnor färdades i för att undgå mäns blickar. Purdah är i Indien en kulturell tradition, inte en religiös.

Hur purdah kunde te sig i Indien visar följande citat från David och Vera Maces bok Äktenskapet i Österland och Västerland (1960, översättning Ingrid Ekman Nordgaard 1961). Utan att koppla seden till någon religion citerar de ur Frieda Hauswirths bok Purdah. The status of Indian women, publicerad 1932:

Kvinnorna stängdes in i överfulla, dåligt ventilerade och isolerade rum på baksidan av huset eller burades in bakom ett slags luckor, genom vilka de endast glimtvis kunde iaktta livet i yttervärlden. Dessa rum var vanligtvis fullpackade, dåligt upplysta och ventilerade och de naknaste och fulaste i hela huset. Hur skulle kvinnorna kunna bevara sin skönhetskänsla under sådana trånga förhållanden, avstängda som de var från allt kulturliv och utan den minsta stimulans utifrån? Kunde en indisk kvinna försäkra att inte ens solens öga någonsin hade skådat hennes ansikte, blev hon föremål för stor avund (1961, s. 64).

Sommaren 2005 publicerade Göteborgs-Posten en artikel om Hjällbo och Hammarkullen i Göteborg, ”Friheten krymper för muslimer i förorterna” här. Det är purdah artikeln beskriver.

Tio år senare, sommaren 2015, skrev Zeliha Dagli en debattartikel i Aftonbladet här om hur det hon kallar skuggor i hennes förort Husby vill hindra henne från att röra sig fritt, tala fritt, klä sig som hon vill. Det är omgivningens krav på purdah hon beskriver.

Purdah har mångtusenåriga rötter och existerade långt innan de tre engudsreligionerna judendomen, kristendomen och islam var påtänkta och långt innan bildandet av nationalstater. Den yttersta grunden för purdah är att släkten ska vara säker på att de barn kvinnan föder är den äkta mannens barn. Purdah har med invandringen kommit till Sverige. Flickors och kvinnors livegenskap kallas även hedersrelaterat tvång och våld. Utöver könssegregering är könsstympning, barnäktenskap, tvångsgifte, oskuldskontroller, beslöjning av flickor/kvinnor olika uttryck för purdah.

De mördade Sara (Maisam) Abed Ali (1996), Pela Atroshi (1999), Fadime Sahindal (2002), Jian Subhi Aref (2010), Maria Barin Aydin (2012) var alla purdahflickor.

Den förra socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Pekgul har sedan 1990-talet försökt att på högsta politikernivå lyfta frågan om flickors och kvinnors livegenskap. Sarah Mohammad, ordförande i Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF), den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, tillika ordförande i Varken hora eller kuvad (VHEK), Parvin Kaboly, ordförande i föreningen Vita nejlikor, Leila Qaraee, Kvinnors nätverk, exiliraniern Haideh Daragahi, Maria Hagberg, Hanna Gadban, Rebecca Hybbinette, Aje Carlbom, Soleyman Ghasemiani, Eduardo Grutzky, Devin Rexvid är bara några av alla de hängivna krafter i detta land som ställt sig på de drabbades sida och som år efter år efter år försökt få gehör för att det är de livegnas perspektiv som måste gälla.

Universitetets demokratifientliga kotteri postkolonialister, intersektiona-
lister
Mot sig har dessa hängivna krafter ett demokratifientligt kotteri inom universitetet, ett kotteri som saknar verklighetsanknytning och utgår från skrivbordsteorier och hävdar att det är kulturrasism att säga att hedersrelaterat tvång och våld, alltså purdah, skiljer sig från våld som drabbar inhemska kvinnor. Journalisten, författaren och klanexperten Per Brinkemo ger i artikeln ”Från klan till stat och vägen till identitetspolitiken” i Dagens Samhälle 11 september 2015 en utmärkt beskrivning av marxisters övergång från klasskamp till solidaritet med utvalda grupper som fått sig tilldelad rollen som den nya underklassen, från kampen om lika rättigheter till olika rättigheter beroende på etnicitet och ”ras”.

Gemensamt för universitetets demokratifientliga kotteri är hatet mot väst. Detta kotteri har omformulerat marxistiska studier till postkoloniala studier. Den korrekta beteckningen bör vara västfientliga studier. Postkolonialisterna, intersektionalisterna håller med sina västfientliga teorier på att slita sönder Sverige.

Kvinnors makt inom purdahsystemet
Kvinnor kan som normbevakare utöva en ansenlig makt trots sitt isolerade och från offentligheten avskärmade liv. Invandrade konservativa kvinnor, här i Sverige, vakar i dag som en hök över att kvinnorna i familjen efterlever purdah och kallar döttrarna ”hora” om de avviker från purdah. Ett skäl är att modern av hela klanen får skulden ifall döttrarna överskrider de gränser klanens överhuvud satt för klanens purdah. Ett annat skäl är att mödrarna kanske inte lärt sig svenska, bara ser ursprungslandets TV-sändningar via parabolen, bara umgås med landsmän, helt enkelt lever i en enklav totalt avskärmad från det svenska samhället, till skillnad från döttrarna som går i svensk skola och utanför hemmet får en inblick i det svenska samhället, såvida döttrarna inte placerats i en religiös friskola för att inte ”besmittas” av den svenska jämställdhetslagstiftningen och likabehandlingen som ger flickor och pojkar samma rättigheter att fritt forma sitt liv. Kvinnors aktiva medverkan till efterlevnaden av purdah betonas alldeles för lite i Sverige. Purdah kan, så som den utövas i dagens svenska samhälle, översättas med extrem social kontroll.

Purdah är andlig kränkning
Den 10 januari 1995 skrev riksdagsledamoten Barbro Westerholm, FP, numera Liberalerna, motionen ”Andlig kränkning” (1994/95:So406), som i första hand syftar på nyandliga rörelser, under rubriken ”Behovet av lagstiftning mot andlig kränkning”, en motion som bör kunna ligga till grund för en kriminalisering av purdah:

Att bli fråntagen sin fria vilja är en andlig kränkning av allvarligaste slag. Professor Jan-Otto Ottosson har kommenterat det så här: Enligt regeringsformen skall den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Det innebär att man värnar om människors integritet och okränkbarhet. Kränkning är en brist på respekt för integriteten och kan vara fysisk (tortyr, våld, aga, likskändning), psykisk (tvång, hån, förnedring, ärekränkning) eller andlig (hjärntvätt, masshysterisk dyrkan). Och det är det sistnämnda de här individerna [i nyandliga rörelser] utsatts för.

Medan vi har konventioner och lagar som kan användas för att åtgärda fysisk och psykisk kränkning av de mänskliga rättigheterna så saknar vi instrument för att komma åt den andliga kränkningen. Det innebär att vi inte på laglig grund kan hjälpa de personer vars vilja totalt underkastats andra människors maktutövning.

Diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel har anvisat en väg för att kunna hjälpa människor som utsätts för denna andliga kränkning. Till Brottsbalken 4.4 kan man göra ett tillägg till texten om olaga tvång, nämligen att det skall innefatta otillbörligt utnyttjande av metoder ägnade åt att påverka annans fria vilja.

Westerholm ansåg att en parlamentarisk utredning borde tillsättas ”som får i uppdrag att närmare studera problemet och komma med förslag i lagstiftningsfrågan och om hur man skall hjälpa denna glömda och gömda grupp som blivit fråntagen den viktigaste av de mänskliga rättigheterna, rätten till sin fria vilja. Utredningen bör också ge förslag om hur man kan förebygga att problemet uppstår och hur man bäst sprider kunskap om problemet till berörd personal”. Med berörd personal avses personal inom socialsektorn och hälso- och sjukvården, i synnerhet psykiatrin. Personer som lämnar sekter och sektliknande rörelser kan hamna i djup psykisk kris när hela deras sociala nätverk försvinner och familjebanden klipps av och därför vara i behov av professionell hjälp.

Dåvarande statsrådet Margot Wallström (S), Socialdepartementet, förordnade 20 mars 1997 Margó Ingvardsson, tidigare riksdagsledamot (V) och RFSU:s förbundsordförande, som särskild utredare av frågan om andlig kränkning. Margó Ingvardsson la fram betänkandet I God Tro. Samhället och nyandligheten i september 1998, SOU 1998:113. Hon föreslog att en ny straffbestämmelse infördes i Brottsbalken som straffbelägger otillbörlig påverkan. I utredningen står det: ”Företrädare för nyandliga rörelser och även en del företrädare för religionsvetenskapen vill ibland inte medge att religiösa rörelser faktiskt har skapat svåra psykiska problem hos ett antal människor” (1998, s. 5). Margot Wallström avgick efter riksdagsvalet det året och inget hände med utredningen. En ny utredning om otillbörlig påverkan bör omedelbart tillsättas.

Jag efterlyser att purdah blir en brottsrubricering och att straffet för purdah blir strängt. Att purdah av det svenska samhället ses som ett allvarligt brott mot den enskilda flickans/kvinnans integritet och självbestämmanderätt över sitt liv och ett allvarligt hot mot den sociala sammanhållningen i Sverige borde ha förebyggande effekt. Likaså borde insikten om stränga straff skydda de familjemedlemmar som motsätter sig purdah men tvingas delta på grund av familjetrycket. Det är purdahflickorna samhället ska skydda, inte som nu klanernas normbevakare, som i många fall är mödrarna och andra kvinnor.

Att kriminalisera purdah borde också underlätta för sjukvårdspersonal att på ett artigt sätt med hänvisning till lagen avvisa krav på könssegregerad särbehandling av religiösa skäl, exempelvis att kvinnor inte får undersökas av manliga läkare. Purdah är inte religion. Purdah är maktpolitik. En mångtusenårig patriarkalisk förtryckarpolitik. Motsatsen till jämställdhetspolitik.

Beslöjningen av flickor och kvinnor är en förlängning i offentligheten av
purdah
Purdah var i Orienten en statusfråga. Det var status, enorm status, att isolera kvinnorna. Ju högre rang på den sociala skalan desto mer isolerade och separerade från män var kvinnorna. I Egypten gällde separeringen och beslöjningen även judiska och kristna kvinnor. I Indien gällde det även hinduiska kvinnor. I och med de europeiska kolonialmakternas inflytande på de ockuperade länderna och att europeiska kvinnor med en helt annan livsstil och klädstil bosatte sig i de koloniserade områdena började nya seder och bruk ta form. En del män blev fullkomligt besatta av att den inhemska befolkningen tog efter européernas ”lössläppta” livsstil där män och kvinnor umgicks fritt och kvinnorna visade sig ”halvnakna” ute i offentligheten. Två fanatiska män var egyptiern Hassan al-Banna (1906–1949) som år 1928 grundade Muslimska brödraskapet (sunni) och indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979) som år 1941 grundade tvillingorganisationen Jamaat-e-Islami (sunni). Det var Jamaat-e-Islami i Indien som, understödda av Saudiarabien (sunni), initierade den så kallade Rushdieaffären vilken genom ayatolla Khomeinis (shia) maktkamp med Saudiarabien kulminerade i Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie den 14 februari 1989 för hans roman Satansverserna (1988).

Sayyid Abu al-Ala Mawdudi om purdah
Indien blev självständigt 1947 och delades. Pakistan blev en stat samma år. Mawdudi föddes 1903 i det indiska furstendömet Hyderabad som var under brittisk överhöghet. Mawdudis livsverk var att motarbeta alla västinfluenser på Indiska halvön och efter bildandet av Pakistan göra det landet till en islamistisk stat styrd av hans tolkning av sharia. Hans livsverk var också att se till att flickor och kvinnor förblev livegna.

År 1939 publicerade Mawdudi könsapartheidboken Purdah and the status of woman in Islam, en bok översatt till mängder med språk och spridd över hela världen. Mawdudi är talibanernas läromästare. Han är också Islamiska staten IS läromästare, liksom Sveriges unga muslimers (SUM:s) läromästare, Göteborgs moskés läromästare, Märsta moskés läromästare. Mawdudis bok ligger nämligen till grund för Muslimska brödraskapets Jamal Badawis könsapartheidskrift The status of woman in Islam (1971), även kallad Gender Equity in Islam. Basic principles (1995), Kvinnan i Islam, översättning Mostafa Malaekah, om ”islams normativa lära”, också den spridd över hela världen. Mawdudis tankegods ligger även till grund för beskrivningen av kvinnors och mäns olika könsroller i Muslimska brödraskapets programskrift för verksamheten i Sverige, Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe. Muslimska brödraskapets motto är: Islam är lösningen. Beslöjningen är Muslimska brödraskapets profilfråga. Slutmålet är kalifatet.

Även det politiska partiet Hizb ut-Tahrirs (Befrielsepartiet) könsapartheidhäfte Kvinnan i Islam utgår från Mawdudi. Hizb ut-Tahrirs motto är: Demokrati är hyckleri. Se Hizbs svenska hemsida samt Lars Åbergs artikel om Hizb här och Olle Lönnaeus artikel om Hizb här. Beslöjningen är Hizb ut-Tahrirs profilfråga. Slutmålet är kalifatet.

Mawdudi hänvisar till Koranen och haditerna (muntligt traderade uttalanden om vad profeten Muhammed ska ha sagt och gjort) men är influerad av västerländska tänkare som Aristoteles (384–322 fvt) dominansideologi och Jean-Jacques Rousseaus (1712–1778) och de europeiska romantikernas komplementaritetsideologi, det vill säga att mannen är hjärnan, kvinnan känslan, mannen den aktiva som leder, kvinnan den passiva som blir ledd.

Mawdudi hävdar att han med sitt försvar för purdah står för en ”balanserad medelväg” mellan de två extremerna hinduism, som förtrycker kvinnorna, och väst, där kvinnorna är alldeles för fria. Han ondgör sig över att de västerländska idéerna om kvinnans emancipa-
tion inte får ”blodet att koka” bland islams trosfränder (engelsk översättning av Al-Ash’Ari 1972, nyutgåva 2011, s. 217). Mawdudis bok är en stridsskrift just i syfte att hejda västerländska universella mänskliga fri- och rättigheters spridning i Indien och i stället fösa tillbaka kvinnan till hemmet med motiveringen att det är Allahs lag.

Mawdudi skriver att ordet purdah är samlingsbeteckningen på ”de föreskrifter som utgör det islamiska samhällssystemets viktigaste del” och ger purdah och ansiktsslöja [veil] samlingsbeteckningen harem (s. 18, 20). Han hävdar att seden att täcka ansiktet kommer från Allahs befallning nedsänd i koranversen 33:59, även om där inte står direkt uttalat att det är just ansiktet kvinnan ska täcka så är det andemeningen och en sedvänja som härstammar från profeten Muhammeds dagar (s. 194, 195). Att Mawdudi avser ansiktsslöja framgår av att han hävdar att koranversen om att täcka sina behag föreskriver att kvinnor ska dölja ansiktet [the covering of the face], vilket kan ske antingen genom att kvinnan håller en bit av ytterplagget över ansiktet eller genom en ansiktsslöja eller på annat sätt. Kvinnor som visar sig utomhus täckta på det här sättet kommer att betraktas som ärbara kvinnor och inte bli antastade (s. 191, 192). Detta skriver han i kapitlet han gett titeln ”Gudomliga lagar för kvinnors vistelse utomhus” [”Divine laws for the movements of women”].

Mawdudi säger sig beskriva ”naturlagarna” [laws of nature] för kvinnors och mäns verksamhet, att människan, särskilt mannen, är egoist. För att mänskligheten på grund av människans ”djuriska natur” och begivenhet på sexuell tygellöshet inte ska utrotas är det nödvändigt att människor sluter sig samman i gemenskaper och att det allmänna bästa står över den enskilda individens frihet. Han kallar individuell frihet för en absurditet som inte tål en närmare granskning baserad på kunskap och sanning. [”This concept of personal freedom is one of the absurdities of the 18th and 19th centuries which lies exposed at the very first ray of knowledge and truth.”] (s. 97)

Mawdudi lägger ut texten om den aktiva mannen och den passiva kvinnan och använder uttryck som ”naturens vilja”, ”universums Mästeringenjör”, det vill säga Allah. Mawdudi stöder sin tes om mannen som aktiv och kvinnan som passiv på sura 51:49: ”All things We made in pairs.” I K.V. Zetterstéens översättning: ”Och av allting hava vi skapat tvänne slag.” Mohammed Knut Bernström gör en tolkning i sin version: ”Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar.” Enligt Mawdudi reglerar den här versen relationen mellan kvinnan och mannen. Versen säger att ”den ena parten i ett par ska vara aktiv och den andra mottagande och passiv, den ena snabb att öva inflytande, den andra redo att bli influerad, den ena beredd att agera, den andra villig att bli tillsagd”. Mawdudi säger att det här är den grundläggande relationen som ger upphov till alla andra existerande relationer i världen (s. 132). Han kopplar aktivism till det han kallar ”maskulina” drag och passivitet till ”feminina” drag. Bara de dåraktiga, det vill säga väst, kan komma på idén att jämna ut skillnaderna och låta kvinnor sköta manliga sysslor och låta män utföra kvinnosysslor. Han skriver att kvinnor känner sig stolta när de ägnar sig åt manliga verksamheter ”medan ingen man är hågad att fostra barn och ta hand om hushållsarbetet, som är helt och hållet kvinnogöra” (s. 157).

Mawdudi jämför avskaffandet av purdah med att leva på en ohälsosam plats och att det är svårt att upprätthålla hälsosamma rutiner i en smutsig miljö, att man därför anammar lika smutsiga seder som de smutsiga folk som lever där och att det inte kan bli frågan om att modifiera eller mildra hälsolagarna. Om man tror på sanningen i dessa lagar måste man rena omgivningen. Om man saknar kraft eller mod att förändra rådande omständigheter bör man nöja sig med smutsen (s. 215).

Mawdudi skriver att kvinnan som undviker den äkta sängen syndar (s. 142). Män får inte beröra en kvinnas hand (s. 177). Detta förbud innebär att det alltså måste ha varit vanligt att kvinnor och män skakade hand. Mawdudi är motståndare till att gifta och ogifta mödrar behandlas lika. Det är bra att samhället stöter ut en ogift mor (s. 104). ”Oäkta” barn är mindre värda (s. 102). Det står inte var och en fritt att välja om man vill gifta sig eller inte. Den som inte gifter sig är illojal mot samhället, en parasit (s. 95). Fria sexuella förbindelser är ett brott mot samhället (s. 105). Homosexualitet är en allvarlig synd (s. 99).

Purdah är till för att skydda det islamiska samhällssystemet och bygger på vetenskapliga fakta, naturlagar som människan inte kan ändra på utan att balansen rubbas (s. 213). Kvinnan måste ha makens tillstånd att få lämna hemmet. Mawdudi skriver att ”islam förbjuder” att kvinnor vistas utomhus ”enligt västerländsk sed” och koketterar och visar upp sig. Kvinnans rätta plats är hemmet. Hon har befriats från sysslor utomhus så att hon kan leda ett fridfullt och värdigt liv i hemmet och där sköta sina hushållssysslor på bästa sätt. Hon tillåts gå ut när det är absolut nödvändigt men då måste hon uppföra sig anständigt. Hon får inte bära kläder som kan dra uppmärksamheten till sig, inte heller falla för frestelsen att visa sitt väna ansikte eller händerna eller gå på ett sätt som drar uppmärksamheten till sig. Hon får inte tala med folk utom när det är absolut nödvändigt och om hon talar ska hon inte tala med en behaglig och mjuk röst. ”Om kvinnan följer dessa lagar och begränsningar får hon lov att lämna hemmet när behovet är påkallat” (s. 201). Detta är vad Koranen säger, enligt Mawdudi.

Därefter övergår han till vad haditerna säger. Kvinnor får lämna hemmet när det är absolut nödvändigt. Kvinnors bön har störst värde ju mer undanskymt den förrättas, männens bön har störst värde tillsammans med andra män i moskén. Kvinnan får lov att besöka moskén för bön men inte beblanda sig med männen av moraliska skäl och inte stå längst fram. Kvinnornas män är inte instruerade att befalla sina kvinnor att gå till moskén eller ta dem med sig till moskén. Kvinnor får lov att göra pilgrimsfärden, hajj. Kvinnor ska helst inte besöka gravar. Under alla omständigheter ska kvinnor och män inte beblanda sig med varandra. Inget fritt umgänge mellan könen i skolor, i fabriker, på kontor, i parker, på teatern, på bio (s. 201–209).

Mawdudi kritiserar det västerländska inflytandet på det indiska samhället, att barn och vuxna ser omoraliska filmer, lyssnar på oanständiga sånger, att det blivit så vanligt att kvinnor visar sig ute ”halvnakna” att ingen längre reagerar, att kvinnor och män umgås fritt, att västerländska idéer sprids i skolorna, att kvinnan inte behöver lyda sin man, att den islamiska strafflagen ogiltigförklarats i hela Indien, att sexuellt umgänge utanför äk-
tenskapet inte är straffbart, att enbart våldtäkt betraktas som ett brott och så vidare och så vidare (s. 216–218).

Lagen om purdah ska inte mildras utan efterlevas till punkt och pricka. Det är det ”islamiska sättet”, en skyddsvall mot västerländsk sedeslöshet, i synnerhet som den gestaltade sig under Mawdudis samtid. Han avslutar med en uppmaning att man innan man ens börjar tänka på att mildra purdah först ser till att samla styrka nog att sticka ut ögonen som stirrar på en islamtroende kvinna i färd med att uträtta ett angeläget ärende utanför hemmet (s. 218).

Mawdudi har, tillsammans med Jamal Badawi, född i Egypten, en av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika, med hjälp av saudiska oljepengar sedan andra halvan av 1900-talet och in på 2000-talet lyckats slå i praktiskt taget hela världen att beslöjningen av flickor/kvinnor är islamisk, det vill säga en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön under 600-talet förmedlad till profeten Muhammed (570–632) av ärkeängeln Gabriel.

En uppenbarelse inom religioner innebär att något som inte tidigare var känt på jorden har förmedlats direkt från en gudom till en enskild människa. Beslöjningen är en över tre
tusen år gammal lag från Mesopotamien (Irak) kodifierad av den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (regent 1114–1076 fvt) och kan därför inte vara en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön långt över tusen år efter det att lagen stiftades (se länkarna till höger Shariadoket och manligheten samt Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige).

America Vera-Zavala och konferensen 6 mars 2016 Hijab som politiskt motstånd
Svenska Hijabis & Communityteaterarbete inbjuder till en konferens på Mångkulturellt Centrum i Fittja 6 mars 2016 om hijab utifrån ett postkolonialt perspektiv, alltså utifrån ett västfientligt perspektiv. Initiativtagare till communityteaterarbetet sägs vara  vänsterpartisten America Vera-Zavala. Hon är moderator när projektet Hijab-teatern presenteras. Den andra moderatorn är Muslimska brödraskapsaktivisten Fatima Doubakil, flitig aktivist i Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering i Sverige (se länken till höger om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige). Hon var en av initiativtagarna till det så kallade hijabuppropet i Aftonbladet 18 augusti 2013, som var ett purdahupprop, alltså ett upprop till stöd för purdah i Sverige.

En av föreläsarna är postkolonialisten professor Paulina de los Reyes, medlem i universitetets demokratifientliga kotteri som hävdar att arbetet mot hedersrelaterat våld och tvång är kulturrasism här. Övriga föreläsare är bland annat Maimuna Abdullahi medlem i Muslimska brödraskapets förening Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), Zaynab Ouahabi, verksamhetsutvecklare på Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd.

Inget patriarkat i världen, hur rått och brutalt det än är, kan existera utan kvinnliga stöttepelare.

Av programbeskrivningen framgår det inte hur många av Svenska Hijabis som är medlemmar i det kvinnoförtryckande Muslimska brödraskapets olika föreningar i Sverige, medlemmar i det kvinnoförtryckande Hizb ut-Tahrir eller medlemmar i någon av de föreningar som är anhängare av Saudiarabiens och Qatars ultrareaktionära tolkning av islam, den kvinnoförtryckande wahhabismen. Saudiarabien finansierade Göteborgs moské. Qatar finansierade Örebro moské och Gävle moské.

Det framgår inte heller om kvinnornas motto är: Bin Ladin i våra hjärtan. Fatima Doubakil la på twitter i april 2013 upp en bild på Usama bin Ladin tagen ur en engelskspråkig dagstidning och skrev ”Osama bin Ladin en hjälte”.

Beslöjningen är politisk. Beslöjningen är ett över tre tusen år gammalt förtryckarinstrument. Hijabkonferensen 6 mars 2016 är en manifestation för flickors och kvinnors livegenskap, purdah. Hijabkonferensen är en hyllning till Mawdudi, talibanernas och Islamiska staten IS läromästare. Två av Sveriges mest demokratifientliga kvinnor, Fatima Doubakil och Paulina de los Reyes, deltar. Dessa två kvinnor representerar symbiosen mellan kalifatanhängarna och postkolonialisterna.

Hijabkonferensen säger sig vilja diskutera hijaben som ett verktyg i kampen för värdighet och respekt. Konferensen vill öka medvetenheten om hijab som politiskt motstånd i kampen mot rasism. Det vore ärligare om man öppet deklarerade att konferensens syfte är att stärka Muslimska brödraskapets ambitioner att göra Sverige till en del av det världsomspännande kalifatet. Beslöjningen är Muslimska brödraskapets främsta profilfråga. Islam ska synas i syfte att vänja befolkningen så att övergången till kalifatet sker smidigare.

Det är dags att tala klarspråk om beslöjningen, markeringen att en man äger bärarens könsorgan. Den pjäs om hijab som ska ha premiär hösten 2016 kan bara ha ett namn:
Fittan på huvudet.