OBS! Det sägs att islams trosfränder i Sverige uppgår till ungefär 800 000. Den här serien inlägg handlar enbart om den grupp på cirka 13 män inom Muslimska brödraskapets svenska gren som numera teologie doktor Sameh Egyptson namnger i avhandlingen Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige och som fakultetsopponenten statsvetaren Kahled Salih i Kvartal skriver ”har lyckats etablera över 20 muslimska/islamiska organisationer i Sverige. Tre av dessa organisationer lyckades få 437 miljoner kronor i bidrag bara år 2016 – och slog sitt rekord med 618 miljoner kronor år 2019. Dessa organisationer har dessutom lyckats sätta undan 250 miljoner som eget kapital.”
Sameh Egyptson kallar aktivisternas metod att mjölka det offentliga på bidrag för ”organiserat hyckleri”.
Viktigt att notera är också att det är tack vare Egyptsons biträdande handledare statsvetaren professor emeritus Mats Lindberg som Egyptsons omfattande källmaterial, publicerat i tre böcker, med hjälp av en statsvetenskaplig analysmetod kunde omvandlas till en doktorsavhandling. Sameh Egyptson är teologie doktor, men det är en statsvetenskaplig avhandling han skrivit om islam som politisk ideologi. Kritikerna har behandlat avhandlingen som om den skulle handla om islam som religion, eftersom Egyptson disputerade på den teologiska fakulteten, Lunds universitet, där han var inskriven som doktorand.
Jag inleder serien med en introduktion till begreppet islamism och redogör för det lättillgängliga innehållet i den österrikiske konvertiten Muhammad Asads (Leopold Weiss, 1900–1992) bok Islam at the crossroads som kom 1934
och som haft avgörande betydelse för utvecklingen av den politiska ideologin islamism, inte minst för Muslimska brödraskapet. Boken på bilden (163 glesa sidor) är tryckt 2021 i New Delhi och är alltså fortfarande av betydelse och mycket lätt att beställa via internet. Den skrevs på engelska, översattes genast till urdu och senare till arabiska och fick ett enormt genomslag och influerade bland andra Muslimska brödraskapets främsta ideolog Sayyid Qutb (1906–1966), vars bok Social justice in Islam (1949) är en fördjupning och utvidgning av Asads bok. Muslimska brödraskapet är i dag verksamma i ett 70-tal länder, inklusive Sverige, vilket Sameh Egyptson en gång för alla med hjälp av sitt källmaterial slagit fast.
Det moderna väst (Storbritannien och Frankrike framför allt) fick från 1800-talet en alltmer dominerande ställning tack vare vetenskapen och tekniska framsteg. Västs framgångsrika ekonomiska utveckling, den franska upplysningen, franska revolutionen, den följande representativa demokratin och individuella fri- och rättigheter lockade många i den islamiska världen och förskräckte många som värnade om islams ställning som statsbärande ideologi. Under 1800-talet och början av 1900-talet fördes diskussioner bland den intellektuella eliten om i vilken grad det moderna väst gick att kombinera med islam. Diskussionen fördes främst bland mindre grupper som samlades kring en tongivande islamisk reformivrare och genom diskussioner i tidskrifter och tidningar och nådde aldrig en större publik. Det gjorde däremot Asads bok, tillägnad ”den muslimska ungdomen”.
Här är en kort bakgrundsteckning innan jag går in på Asads banbrytande bok, banbrytande i den meningen att den entusiasmerade en stor publik, och alltså även Sayyid Qutb och därmed dagens både ungdomar och äldre över hela världen.
Muhammad Asad (Leopold Weiss), lägg namnet Leopold Weiss på minnet för jag återkommer till namnet i senare inlägg, är en högt aktad konvertit i den islamiska världen. Han föddes i Lviv i dåvarande kejsardömet Österrike-Ungern, fadern var en välbärgad advokat i Wien, föräldrarna var sekulariserade judar, farfadern rabbin. Tyska och polska var hans modersmål, han lärde sig tidigt hebreiska och arameiska, studerade i Wien och tillbringade en tid i Berlins bohemiska konstnärskretsar innan han 22 år gammal blev utrikeskorrespondent för några kontinentala tidningar, i synnerhet tyska Frankfurter Zeitung, och gjorde omfattande resor i islamiska länder där han kom att röra sig inom de allra högsta politiska skikten i dessa länder, vilket man kan läsa om i den här texten ”Muhammad Asad: a Jewish convert who devoted his life to serve Islam” eller den här texten ”Leopold Weiss, the Jew who helped invent the modern Islamic state”.
Leopold Weiss konverterade 26 år gammal till islam, tog sig namnet Muhammad Asad, tillbringade sedan sex år i Saudiarabien, bodde bland beduiner samtidigt som han hade nära kontakt med huset Sauds ledare Abdul Aziz, flyttade 1932 till Indien och umgicks med ledarna som ivrade för en självständig islamisk stat. Efter Indiens delning 1947 hade han ledande poster inom den pakistanska regimen och var en tid Pakistans FN-sändebud i New York. Hans självbiografi The road to Mecca (1954) ska ha influerat många att konvertera till islam, och fick bland andra Pakistans tidigare premiärminister Imran Khan att öppna sig för islam. Mellan 1964 och 1980 översatte Asad Koranen till engelska, The message of the Qur’an, en prisad översättning med kommentarer. Det är hans kommentarer och fyra bilagor som Mohammed Knut Bernström översatt och tagit med i sin Koranens budskap. Bernström motiverar valet: ”Med sina i västerländskt tankegods förankrade referensramar har han utformat sina kommentarer och sina redogörelser för islams grundprinciper på ett sätt som gör dem omedelbart tillgängliga för den västerländske läsaren. Därtill besitter Asad grundliga insikter såväl i Koranens traditionella exeges som i århundraden av islamiskt tänkande över huvud” (s. VII). Det är oklart var och hur Asad skaffade sig sin omfattande kunskap av islam, det var i alla fall inte den sedvanliga vägen via det berömda lärosätet al-Azhar i Kairo. Den saudiska wahhabismen hade han inte mycket till övers för. Han tillägnade sin koranöversättning ”folk som tänker”.
Islam at the crossroads (Islam vid vägskälet)
Asad var 34 år när han i Indien, där han då var bosatt, på engelska publicerade stridsskriften Islam at the crossroads, som alltså tillägnas den muslimska ungdomen. I Förordet skriver han att han lämnade sitt födelseland Österrike 1922 som korrespondent för några ledande kontinentala tidningar, att han tillbringade de närmaste åren i den islamiska östern och slogs av skillnaden mellan den, som han uppfattade det, lugna, mer mänskliga livsstilen jämfört med det hektiska, mekaniserade livet i Europa. Det fick honom att börja intressera sig för varför det var sådana skillnader och tränga in i islams religiösa skrifter. Ett helt nytt progressivt mänskligt samhälle öppnade sig för honom, organiserat med ett minimum av interna konflikter och ett maximum av verklig medmänsklighet. Den existerande islamiska verkligheten var emellertid något helt annat än skrifternas idealsamhälle. Han talar om den snabba utvecklingen som pågår i alla länder, inklusive islams länder, gamla seder och idéer försvinner och ersätts gradvis av nya och frågar: ”Vart leder denna utveckling? Hur djupt når den? Hur långt stämmer den överens med islams kulturella mission?” (s. 2). Han säger att hans bok inte har några pretentioner på att ge uttömmande svar på de frågorna och koncentrerar sig på ett av de problem islams trosfränder ställs inför: hur ska de förhålla sig till den västerländska civilisationen? Boken handlar om islam kontra väst. Han säger att boken inte är skriven för dem som bara ser islam som en av många accessoarer i livet utan för dem i vars hjärta en gnista fortfarande sprakar av lågan som brann hos profetens följeslagare och en gång gjorde islam till en storslagen samhällsordning och enastående kultur.
Asad inleder med att tala om hur kommunikationernas snabba utveckling har lett till ökad handel och resulterat i nationers ömsesidiga beroende. Det har medfört att ingen enskild nation eller grupp av nationer har råd att ställa sig utanför resten av världen. Viktigare än handelsutbytet menar han är kanske nödvändigheten av utbytet av tankar och kulturella värden. Medan varuhandeln länder emellan kräver ömsesidighet, en nation kan i längden inte bara sälja medan en annan enbart köper, båda måste ge och ta, så gäller inte samma benhårda ge-och-ta-regler när det kommer till idéer och kulturella influenser. Ekonomiskt och politiskt mäktigare civilisationer utövar en stark lockelse på svagare eller mindre aktiva samhällen och påverkar dem både intellektuellt och socialt utan att själva låta sig påverkas. Detta är förhållandet säger han (1934) mellan västvärlden och den islamiska världen.
För oss som inte nöjer oss med att vara intresserade åskådare till västvärldens ensidiga påverkan, säger Asad, utan ser oss som profeten Muhammeds följeslagare är detta förhållande problemets kärna. ”Vi tror att islam, till skillnad från andra religioner, inte enbart handlar om en andlig sinnesstämning anpassbar till olika kulturella miljöer utan är ett alldeles eget kulturellt och socialt system med klart definierade särdrag” (s. 11). Därför är det viktigt att muslimer klargör för sig själva om utländska influenser är till gagn för den islamska civilisationens utveckling eller av ondo.
Han säger att det är nödvändigt att ta reda på vad som driver den islamiska och den västerländska civilisationen och sedan undersöka hur långt ett samarbete mellan dem är möjligt. ”Och eftersom den islamiska civilisationen i huvudsak är en religiös civilisation måste vi först och främst försöka förklara religionens roll rent allmänt i människans liv” (s. 12). Människan kan inte förklara livets mysterier som födelse och död, oändligheten och evigheten. Hon har två förklaringsmodeller att välja mellan, vetenskapen eller religionen, som dock inte utesluter varandra. Människan kan ge upp alla försök att förstå livet som en helhet och bara förlita sig på evidensbaserad kunskap, vilket innebär att enbart förstå fragment av livet, hur mycket vetenskapen och naturkunskapen än utvecklas. Religionen, som alltså inte utesluter vetenskapen, leder till en inre, mestadels intuitiv ingivelse att acceptera en enhetlig förklaring av livet, vanligtvis antagandet att det finns en Högsta Makt som styr universum enligt en förutbestämd plan över och bortom den mänskliga förståelsen. Även om det inte råder någon motsättning mellan den vetenskapliga och religiösa förståelsen av livet så är det enbart den religiösa förståelsen som skapar en välbalanserad och harmonisk totalitet, säger Asad. ”Den religiösa människan vet att vad som än händer med henne och inom henne aldrig är ett utslag av krafters blinda lek helt i avsaknad av mening och syfte. Hon tror att det är ett utslag enbart av Guds medvetna vilja och därför organiskt integrerad med en universell plan. Det gör det möjligt för människan att lösa den bittra antagonismen mellan det mänskliga jaget och den objektiva världens fakta och yttre fenomen som kallas naturen” (s. 14). Människan, fylld av förhoppningar, fruktan och osäkerhet ställs öga mot öga med en natur där överflöd och grymheter, faror och skydd ”på ett underbart och oförklarligt sätt” blandas hur som helst utan några likheter med hur det mänskliga medvetandet strukturerar sinnesupplevelser. Varken filosofin eller den experimentella vetenskapen har kunnat lösa den här konflikten, fortsätter Asad, och det är exakt därför religionen kommer in.
Religionen får människan att inse att hon är ”och aldrig upphör att vara en välplanerad enhet i Skapelsens eviga urverk” (s. 15). Samma gäller för alla religioner. Alla religioner uppmanar människan att underkasta sig Guds uppenbarade vilja, framhåller Asad, och går sedan in på vad som skiljer islam från andra religioner och säger att det är framför allt steget från teoretiska förklaringar till det praktiska livet. Han betonar att enhet inte bara handlar om att Gud är en. Idé och handling är också ett.
För att nå livets högsta mål krävs inom islam inte att man avsvär sig detta livet, späker sig, lever asketiskt och tror på obegripliga och mystiska dogmer för att nå frälsning. Det är främmande för islams lära, säger Asad, islam är inte en mystisk doktrin eller filosofi. ”Islam är helt enkelt ett livsprogram enligt naturens lagar som Gud har påbjudit Hans skapelse; och kronan på verket är den kompletta samstämmigheten mellan de andliga och materiella aspekterna i människans liv” (s. 16, 17). Det andliga och det materiella är oskiljaktiga inom islam. Att dyrka Gud gäller inte enbart böner och fasta utan människans hela praktiska liv, därför är det viktigt att betrakta alla aspekter av detta livet som ett mångsidigt moraliskt ansvarstagande. Allt vi gör, även den mest triviala handling, är gudsdyrkan, framhåller Asad, och måste utföras medvetet som en del av Guds universella plan. Att oupphörligt tillbe Gud är hela meningen med detta livet och det är omöjligt om man separerar det andliga från det materiella. Det världsliga livet ses inte som ett tomt skal, som en meningslös skugga av livet efter detta. ”Av alla religiösa system är islam det enda som deklarerar att det är möjligt i det världsliga livet att uppnå högsta möjliga fulländning. Islam skjuter inte upp förverkligandet av detta till efter det att människan har undertryckt sina så kallade ’kroppsliga’ begär”, som den kristna läran gör” (s. 21).
Enligt islams lära föds människan god och ren, någon arvsynd finns inte. Islam är den enda religion som låter människan njuta av det världsliga livet fullt ut utan att förlora sin andliga orientering, säger Asad. Alla människor är inte stöpta i samma form, vissa är mer begåvade än andra, vissa är mer handlingskraftiga än andra, var och en har rätt att utveckla sin fulla potential.
Asad kommenterar kristendomens motto att ge kejsaren det som tillhör kejsaren och ge Gud det som tillhör Gud. En sådan uppdelning finns inte i islams lära eftersom den inte accepterar att någon konflikt skulle finnas mellan den mänskliga existensens moraliska och materiella krav. Det finns bara ett val i allting, valet mellan Rätt och Fel, inget däremellan. Därför är moral och handling intimt förknippade med varandra. ”Varje muslimsk individ”, säger Asad, ”måste inse att han är personligen ansvarig för allt som sker runtomkring honom och att sträva efter etablerandet av det som är Rätt och avskaffandet av det som är Orätt varje gång och på alla områden” (s. 31), Asad citerar sura 3:110 (i Bernströms översättning): ”Ni utgör det bästa samfund som fått uppstå [bland och] för människorna: ni anbefaller det som är rätt och förbjuder det som är orätt och ni tror på Gud.” I K.V. Zetterstéens översättning sura 3:106: ”I ären det bästa folk, som frambragts bland människorna, enär I påbjuden det tillbörliga och förbjuden det otillbörliga och tron på Gud.” Asad skriver:
Detta är det moraliska rättfärdigandet av islams aggressiva aktivism, ett rättfärdigande av de tidiga islamiska erövringarna och av islams så kallade imperialism. För islam var ”imperialistisk” om man insisterar på att använda det begreppet, men den här sortens imperialism föranleddes inte av en önskan att dominera, den hade inget att göra med ekonomisk eller nationell själviskhet, inget med girigheten att öka muslimernas välstånd på andra folks bekostnad; inte heller har det någonsin inneburit tvånget att icke-troende ska drivas in i islams fålla. Det har bara betytt, och betyder än i dag, konstruktionen av ett världsligt ramverk för människans bästa andliga utveckling. Ty, enligt islams lära, tvingar moralisk kunskap automatiskt på människan moraliskt ansvar. Ett blott platonskt urskiljande mellan det som är Rätt och det som är Orätt utan den starka längtan att främja det Rätta och förgöra det Orätta är i sig grovt omoraliskt. I islam lever och dör moralen med människans strävan att etablera islams seger på jorden (ibid.).
Nästa kapitel har rubriken ”The spirit of the West” och inleds med följande:
I det föregående kapitlet gjordes ett försök att ange huvuddragen i islams moraliska fundament. Vi inser lätt att den islamiska civilisationen är den mest kompletta form av teokrati som någonsin funnits i historien. Religiösa hänsyn står här över allt och ligger till grund för allt. Om vi jämför den här inställningen med den västerländska civilisationens slås vi av den ofantliga skillnaden i synsätt (s. 33).
Enligt Asad är det moderna väst i första hand nyttoinriktat och inställt på praktiska gärningar och expansion. Frågan om livets mening och syfte har för länge sedan förlorat all praktisk betydelse för den moderna europén och amerikanen. Viktigt för dem är människans makt över naturen, vilket förvisso gäller även inom islam, säger Asad, och citerar sura 2:30: ”Jag skall tillsätta en ställföreträdare på jorden.” Det betyder uppenbarligen att människan ska styra och utvecklas på jorden, fortsätter han. ”Men det är skillnad mellan det islamiska och det västerländska synsättet vad gäller den mänskliga utvecklingens kvalitet” (s. 34). Han skriver att ordet mänskligheten betecknar ett kollektiv och att väst tror på möjligheten av en gradvis utveckling av mänskligheten genom praktiska landvinningar och utvecklingen av ett vetenskapligt tänkande. Han beskriver det som en dynamisk materiell utveckling, medan han använder ordet statisk om islam. Mänsklighetens möjliga andliga utveckling är något som enligt islam en gång för alla har införlivats i människans natur och gäller den enskilda individens utveckling, inte ett kollektivs utveckling. Islam har inte såsom väst tagit för givet att människans natur kan undergå ungefär samma gradvisa utveckling och förbättring som ett växande träd, eftersom grunden för människans natur är själen och själen har inget med biologi att göra. Islam är baserat på ett transcendentalt tänkesätt där själen ses som en realitet höjd över alla tvivel och diskussioner.
Den andliga utvecklingens dynamiska element är begränsad till individen. Var och en måste sträva mot det andliga målet som individ och var och en måste börja med sig själv, skriver Asad. Denna uppenbart individualistiska syn på människans andliga öde balanseras av den strikta islamiska synen på samhället. Det är samhällets ansvar att se till att den enskilda individen möter så få hinder som möjligt och ges så mycket uppmuntran som möjligt i sina andliga strävanden. ”Det är skälet till att den islamiska lagen sharia omfattar både människans andliga och materiella liv”, framhåller han (s. 37). Och en sådan uppfattning är bara möjlig med en stark tro på människans själ och att det mänskliga livet följaktligen har ett transcendent syfte, säger Asad, och menar att den moderna västerlänningen har lämnat alla transcendenta spekulationer och överväganden bakom sig.
”Det vi kallar den religiösa inställningen”, fortsätter han, ”är alltid baserad på tron att det existerar en allomfattande transcendent moralisk lag och att vi människor är bundna att underkasta oss dess påbud. Men den västerländska civilisationen tror inte på nödvändigheten av människans underkastelse under något annat än ekonomiska, sociala eller nationella krav. Deras verkliga gudom är inte av en andlig sort, utan Välstånd (Comfort) (ibid.). Asad kallar det viljan till makt för maktens egen skull och att inställningen är ett arv från Romarriket.
Enligt Asad är Romarriket i viss utsträckning ”genetiskt ansvarig” för det moderna västs materialism, vilket kan tyckas märkligt, säger han, när man hört jämförelserna mellan Romarriket och det tidigare islamiska imperiet. De var inte alls lika, betonar han, bortsett från att båda härskade över omfattande territorier med heterogena folk. Det tog Romarriket nästan tusen år att fullbordas geografiskt och politiskt medan Islamiska imperiet var fullt utvuxet efter cirka åttio år. Vad gäller sönderfallet är skillnaden ännu större. Romarrikets fall tog ett sekel och var så fullständigt att det enda som finns kvar är litteraturen och ruinerna. Islamiska imperiet, förkroppsligat i kalifatet, tog ett tusen år av långsamt förfall och gick sitt slutgiltiga öde till mötes i och med avskaffandet av de den osmanska kalifen 1924, följt av den existerande sociala upplösningen. Detta, menar Asad, visar att den islamiska världens, det han kallar ”inre styrka och sociala stabilitet”, var överlägset allt mänsklighetens dittills skådat i fråga om samhällsorganisation, inte ens Kina överträffar den.
Den solida grunden till det långlivade islamiska imperiet, som ända fram till sönderfallet varit oövervinnerligt, var Koranens religiösa lära och profeten Muhammeds exempel, framhåller Asad. Det romerska imperiet hade inte något sådant andligt element som höll det samman, därför bröts det ner så snabbt. En annan skillnad var att det islamiska imperiet inte hade någon privilegierad nation och att makten var underställd en ”sublim religiös sanning” (s. 42). Tanken bakom Romerska imperiet var erövringen av makt och exploateringen av andra nationer till förmån enbart för moderlandet. En sådan inställning möjliggjordes enbart av en materialistisk uppfattning av livet och civilisationen, fri från alla andliga värden. Asad skriver att romarna aldrig kände till någon verklig religion, att deras traditionella gudar var bleka imitationer av den grekiska mytologin, ”blott färglösa vålnader som tyst accepterades till förmån för den sociala konvenansen”, och att de på inget vis fick lägga sig i det ”verkliga” livet eller ge folket tvingande moraliska lagar (ibid.). Enligt Asad kan den västerländska etiken och synen på livet spåras direkt till den gamla romerska civilisationen. Eftersom den intellektuella och sociala andan i gamla Rom var extremt nyttoinriktad och antireligiös så är andan i det moderna väst också det, även om ingen vill säga det öppet. Religionen är mer av en social konvenans än en transcendent religion.
Hur är en sådan inställning förenlig med det kristna sättet att tänka? frågar Asad. Är inte kristendomen, som sägs vara den västerländska civilisationens upphov, en tro baserad på transcendent etik? Naturligtvis är den det, svarar han, och poängterar samtidigt med eftertryck att den västerländska civilisationen inte har kristendomen som upphov, utan det gamla Romarrikets nyttoinriktade inställning till livet, helt i avsaknad av ett transcendent synsätt och etik, en inställning han menar är lika oacceptabel för kristendomen som för islam eller någon annan religion, eftersom den till sin essens är ogudaktig. Därför menar han att det är rent ut sagt löjligt att säga att den kristna lärans påstådda effektivitet ligger bakom det moderna västs praktiska landvinningar. Den västerländska civilisationens enastående vetenskapliga och materiella utveckling, som överstiger alla andras, är ett resultat av Europas evighetslånga intellektuella kamp mot den kristna kyrkan och dess förtryck, uppfattningen att detta livet är ett nödvändigt ont, förespråkandet av asketism, att passivt vända andra kinden till, att förkasta sex som något syndigt baserat på Adans och Evas fall i paradiset, arvsynden och försoningen genom Kristus korsfästelse.
Under medeltiden när kyrkan var allsmäktig hade Europa ingen vitalitet och ingen plats över huvud taget inom den vetenskapliga forskningen, framhåller Asad. Frihet från kyrkans intellektuella förtryck skedde under renässansen, till stor del tack vare de kulturella impulserna och idéerna som araberna i flera sekler hade förmedlat till väst. ”Det är ingen överdrift att säga att den moderna vetenskapliga tid vi nu lever i inte inleddes i städer i det kristna Europa utan i islamiska centra som Damaskus, Bagdad, Kairo Kordoba, Nishabur, Samarkand” (s. 49).
Dessa influensers fick en kolossal betydelse för Europas utveckling, vilket ledde till renässansen. Renässansen var i själva verket Europas pånyttfödelse, framhåller han. De vitaliserande strömningarna från den arabiska kulturen gjorde det möjligt för de skarpaste hjärnorna i Europa att kämpa med förnyad kraft mot den kristna kyrkans katastrofala överhöghet. Reformrörelser spreds över hela Europa med syftet att anpassa det kristna tänkandet till den nya tidens krav, men slutade i politiska strider. Om reformrörelserna hade mötts av en verklig andlig framgång, säger Asad, hade kanske en försoning mellan vetenskapen och Europas religiösa tänkesätt kanske kommit till stånd.
I stället för att bli verkligt reformerad tvingades kyrkan i slutändan till att inta en försvarsställning. Varken den katolska eller protestantiska kyrkan gav i grunden upp det Asad kallar ”sin mentala akrobatik, sina obegripliga dogmer, sitt förakt för detta livet, sitt skrupellösa stöd till de olika makthavarna på bekostnad av de förtryckta massorna” (s. 51). Därför blev det religiösa tänkesättet svagare och svagare tills franska revolutionen på 1700-talet svepte bort kyrkan, vilket fick kulturella konsekvenser även i andra länder. Än en gång såg det ut som om en ny andlig civilisation, befriad från den medeltida skolastikens dystra teologi hade en möjlighet att växa fram i Europa, säger Asad. Men européerna fann inte vägen tillbaka till religionen. Kanske det mest svårsmälta hindret var uppfattningen att Jesus Kristus var Guds son, fortsätter han. Filosofiskt inriktade kristna tolkade det naturligtvis inte bokstavligt, menar han, och lägger ut texten om den kristna synen på Gud som en förmänskligad fadersgestalt. Dessutom gav den framväxande industrialiseringen och ökade materiella utvecklingen upphov till nya intressen och bidrog, menar Asad, till det påföljande religiösa vakuumet i Europa. ”I detta vakuum tog den västerländska civilisationen en tragisk vändning”, kommenterar han, ”tragisk för alla som ser religionen som den starkaste faktorn i människans liv” (s. 53, 54).
När det europeiska medvetandet väl befriats från kristenhetens tidigare träldom släppte det alla hämningar och tog pö om pö steget över till direkt fientlighet mot alla former av andliga krav på människan. ”Ur den undermedvetna fruktan att på nytt bli nedtyngd av krafter som gjorde anspråk på andlig auktoritet blev Europa mästare i allt som andades antireligiösa principer och handlingar. Europa återvände till sitt gamla romerska arv” (s. 54). Därför är det fel att påstå att det var kristendomens överlägsenhet över andra trosformer som var upphovet till Europas enastående materiella landvinningar, säger Asad, eftersom de landvinningarna är otänkbara utan de europeiska intellektuellas kamp mot den kristna kyrkans grundsatser. ”Europas nuvarande materiella inställning till livet är Europas hämnd på den kristna ’andligheten’ som gått vilse från livets inneboende sanningar” (ibid.).
Asad säger att utrymmet inte räcker till för att gå djupare in på de privata relationerna mellan kristenheten och den moderna västerländska civilisationen, han har bara försökt ge de tre kanske viktigaste skälen till varför den västerländska civilisationen präglas av en så genomgripande antireligiös hållning: arvet från Romarrikets extremt materialistiska inställning till det mänskliga livet och dess inneboende värde; upproret mot det kristna föraktet för denna världen och undertryckandet av människans naturliga böjelser och legitima strävanden; den antropomorfa uppfattningen av Gud.
Asad menar att upproret mot religionen var så framgångsrikt att de olika kristna sekterna och kyrkorna gradvis måste anpassa somliga av sina doktriner till de förändrade sociala och intellektuella förhållandena i Europa. ”I stället för att influera och forma sina anhängares sociala liv, vilket är religionens primära uppgift, har kristenheten fogat sig i rollen som en tolererad konvention”, som för massorna intagit samma roll som det gamla Roms maktlösa gudar (s. 55, 56). Asad skriver att det förvisso finns människor i väst som är troende men att de är undantag. ”Den genomsnittliga västerlänningen – om han så är demokrat eller fascist, kapitalist eller bolsjevik, kroppsarbetare eller intellektuell – känner bara till en positiv ’religion’ och det är dyrkandet av materiella framsteg [. . .]. Denna ’religions’ tempel är gigantiska fabriker, biografsalonger, kemiska laboratorier, danspalats, kraftverk: och dess präster är bankirer, ingenjörer, filmstjärnor, industrimagnater, flygaress” (s. 56, 57).
Det oundvikliga resultatet av begäret efter makt och nöjen är en moral som begränsas till praktisk nytta enbart där måttstocken för gott och ont är materiell framgång. Den nyttoinriktade moralen leder till att gamla dygder försvinner. Asad ger exempel på familjens upplösning, sexualmoralens upplösning. Han tar Sovjetryssland som exempel på hur långt den antireligiösa utveckling han skisserat nått och menar att den i huvudsak inte skiljer sig från resten av västvärlden. ”Tvärtom verkar det som om det kommunistiska experimentet bara är kulmen på och fullbordandet av den moderna västerländska civilisationens antireligiösa och – i slutändan – anti-andliga tendenser” (s. 59).
”Det kan till och med vara så”, säger han, ”att den nuvarande vassa fientligheten mellan det kapitalistiska väst och kommunismen i grund och botten bara handlar om det olika tempo dessa i allt väsentligt parallella rörelser fortskrider i mot sitt gemensamma mål. [. . .] att underkasta människans andliga individualitet och hennes etik ett kollektivt maskineri kallat ’samhället’, där individen bara är ett kugghjul” (s. 59, 60).
Den enda möjliga slutsatsen är att en civilisation av det här slaget måste vara ett dödlig gift för alla kulturer baserade på religiösa värden. Vad gäller vår inledande fråga om det är möjligt att anpassa det islamiska sättet att tänka och leva till den västerländska civilisationens krav, och vice versa, måste svaret bli negativt. I islam är människans moraliska utveckling det allt överskuggande målet och därför står etiska hänsynstaganden över de rent nyttoinriktade. I den moderna västerländska civilisationen är synsättet det rakt motsatta (s. 60, 61).
Asad avslutar kapitlet med att den västerländska civilisationens moraliska grund är oförenlig med islam. Därmed inte sagt att muslimer helt ska vända ryggen åt väst och möjligheten att dra nytta av västerländsk kunskap inom de exakta och tillämpade vetenskaperna, men längre än så bör det kulturella utbytet inte sträcka sig. ”Att gå längre och imitera den västerländska civilisationens anda, livsstil och samhällsorganisation är omöjligt utan att utdela en dödsstöt åt islams själva existens som ett teokratiskt statsskick och en praktisk religion” (s. 62).
Nästa kapitel handlar om korstågen och just korstågen är ytterligare ett skäl till att muslimer inte bör imitera den västerländska civilisationen, eftersom västs förflutna är djupt färgat av en, som Asad kallar det ”märklig” (strange) fientlighet mot islam. Även det är ett arv från antikens Europa, eftersom grekerna och romarna betraktade sig som civiliserade medan allt främmande, särskilt öster om Medelhavet, betraktades som barbariskt. Ända sedan dess anser européerna att deras överlägsenhet över resten av mänskligheten är ett faktum, ”och det mer eller mindre uttalade föraktet för utomeuropéer och utomeuropeiska nationer är ett av den västerländska civilisationens utmärkande drag” (s. 63).
Viktigt här är att boken kom ut 1934, att Asad var av judisk börd, att Mussolini hade haft makten i Italien sedan 1922 och betraktade utomeuropéer som lägre stående, och att Hitler hade suttit vid makten sedan 1933. Viktigt är också att Sovjet, Italien och Tyskland var diktaturer, att Stalin, Mussolini och Hitler var envåldshärskare, att Indien, där Asad skrev boken, var koloniserat av Storbritannien, att han växte upp i ett kejsardöme, att Europa slagits i spillror av första världskriget, att han levt många år bland Arabiska halvöns beduiner, att kungariket Saudiarabien nyligen upprättats, att han i princip inte hade någon erfarenhet av ett demokratiskt styre och att idén om en teokrati därför kanske inte, med tanke på hur världen såg ut och hans erfarenhet, var så främmande som den ter sig i dag nästan hundra år senare.
De skäl Asad räknat upp räcker inte, säger han, för att förklara västs inställning till islam, som ”är en djupt rotad nästan fanatisk motvilja”, till skillnad från inställningen till buddismen eller hinduismen. Han menar att europeiska orientalister inte skildrat islam ur ett neutralt perspektiv utan mer som om islam ställts inför en domstol och drar likheter med katolska kyrkans inkvisition. Detta har lett till en förvrängd bild av islam i alla de olika europeiska orientalisternas litteratur om islam och den islamiska kulturen på vilket språk de än skrivit. Som om de återgivit den antika uppdelningen i européer och barbarer, säger Asad.
Den första stora drabbningen mellan ett enat Europa och islam var korstågen. Asad menar att drabbningen sammanföll med att den europeiska civilisationen efter de mörka åren sedan Romarrikets fall började ta form. Strider hade visserligen förekommit mellan kristna och muslimer tidigare, som arabernas erövring av Sicilien och Spanien och anfallet mot södra Frankrike, men det skedde innan en ny europeisk kulturell medvetenhet hade formerats och betraktades mer som lokala strider. Det var korstågen som i flera sekler framåt kom att prägla européernas syn på islam. Korstågen var betydelsefulla, säger Asad, därför att de inföll under det han kallar Europas barndom, korstågen gav upphov till ett slags masspsykologi som lever kvar på samma sätt som våldsamma intryck under barndomen medvetet eller omedvetet lever kvar. Tilläggas skall att Asad studerat i Wien där Freud var ett stort namn och att en av hans morbröder var psykoanalytiker. Han säger att det moderna Europa föddes ur korstågens anda, att tidigare hade det bara funnits anglo-saxare, tyskar, fransmän och normander, italienare och danskar men under korstågen växte ett nytt begrepp fram, den västerländska civilisationen. En gemensam mission lika för alla européer skapades ”och det var hatet mot islam som var gudfader till denna nya skapelse” (s. 69).
Ironiskt nog, säger Asad, att helt och hållet bakom detta kollektiva medvetande, ”västvärldens så att säga intellektuella författning, låg den kristna kyrkan, medan västs senare landvinningar möjliggjordes först efter en intellektuell revolt mot nästan allt kyrkan stod och står för” (ibid.). Skadan orsakad av korstågen handlade inte om vapenskrammel utan var först och främst ”ett intellektuellt ont”. Det europeiska medvetandet förgiftades av en medvetet felaktig beskrivning, understödd av kyrkan, av islams lära och ideal. ”Det var under korstågens tid som den löjliga uppfattningen att islam är en religion bestående av rå sensualism och brutalt våld, av efterlevnaden av ritualer i stället för en rening av hjärtat, gjorde insteg i Europas medvetande och blev kvar där, och det var då för första gången som profeten Muhammed kallades Mahound” (s. 71, 72).
”Hatets frö hade såtts”, och det fick efterverkningar i Europa, ”det uppmuntrade de kristna i Spanien att slåss för att återta landet från ’hedningarnas ok’” (s. 72). Förstörelsen av det islamiska Spanien tog flera århundraden och just därför fördjupades och växte det antiislamiska hatet och blev permanent. Den tredje stora händelsen var turkarnas erövring av Konstantinopel 1453. Hatet fortsatte att växa och blev en sedvana. Asad frågar sig hur det kan komma sig att en så gammal fientlighet, som dessutom har sitt ursprung i religionen, fortfarande lever kvar i Europa när religiösa känslor förpassats till det förgångna. Han använder ånyo en psykoanalytisk bedömning och talar om en undermedveten faktor.
Asad säger att man i muslimska kretsar hör påståendet att Europas hat mot islam, på grund av de våldsamma konflikterna i det förgångna, gradvis håller på att avta, att man till och med kan se tecken på en dragning till islam som religiös och social lära, att ”många muslimer faktiskt på allvar tror att en snar masskonvertering av européer till islam är nära förestående. Tanken är inte orimlig för oss som anser att islam av alla religiösa system är det enda som framgångsrikt klarar en opartisk kritisk granskning. Vi har dessutom fått höra av profeten att islam till slut kommer att accepteras av hela mänskligheten” (s. 77). Men, fortsätter Asad, det finns inte det minsta tecken på någon masskonvertering. Européerna är inte intresserade av religiösa förklaringar av livet, de är alldeles för intresserade av det materiella. Europa har aldrig befunnit sig längre från islam än i dag (1934). Att en aktiv fientlighet mot islam kan vara i avtagande beror inte på att islams lära skulle uppskattas utan på den islamiska världens upplösning och kulturella svaghet och att den inte längre utgör ett hot mot europeiska politiska intressen. Väst närmar sig inte islam. Att fientligheten avtar tyder mera på att likgiltigheten ökar. Materialismen firar triumfer och folk flockas till rent materialistiska ideologier som marxismen och fascismen. Den islamiska missionen kanske kan väcka en viss nyfikenhet hos vissa, men undantagen räcker inte för att förändra en hel civilisation.
Asad siar och säger att kanske en serie riktigt våldsamma krig världen aldrig tidigare skådat skulle kunna knäcka den västerländska materialistiska självinbilskheten och få folk att än en gång i ödmjukhet och på allvar söka efter andliga sanningar, ”och då skulle kanske en framgångsrik islamisk mission i väst bli möjlig” (s. 82). Men det är en farlig önskan eftersom vi bara lurar oss själva bort från det faktum att kulturellt sett har vi inget att komma med, säger Asad, medan västerländska influenser i dag är kraftiga i den islamiska världen, ”vi sover medan deras inflytande underminerar och förstör islamiska samhällen överallt. Att önska islams utbredning är en sak, att bygga falska förhoppningar på denna önskan är något helt annat. Vi drömmer om att islams ljus sprids över världar långt borta medan islams ungdom alldeles inpå oss överger vår sak och vårt hopp” (s. 83). Nästa kapitel handlar om utbildning för att komma till rätta med sakernas tillstånd. Och det ska vara en utbildning helt fri från västerländska influenser.
Tio år tidigare, 1924, innan Asad skrev sin bok avskaffade den turkiska nationalförsamlingen kalifatet, vilket sände en chockvåg över hela den islamiska världen, som redan överflödade av västerländska influenser, inte minst genom utbildningsväsendet i länder ockuperade av europeiska kolonialmakter. Det är denna utbildning Asad kritiserar. Han syftar också på uttrycket om osmanska riket fram till kollapsen efter första världskriget som ”Europas sjuke man” när han inleder kapitlet med följande ord: ”Så länge muslimerna fortsätter att se den västerländska civilisationen som den enda kraften som kan få deras egen stagnerande civilisation att pånyttfödas skjuter de sitt eget självmedvetande i sank och stöder indirekt den västerländska inställningen att islam är en ’förbrukad kraft’” (s. 85).
Han kommenterar att han i tidigare kapitel förklarat att de islamiska och västerländska civilisationerna är oförenliga eftersom de är baserade på diametralt olika värdesystem. ”Hur kan vi då”, frågar han, ”förvänta oss att en utbildning av den muslimska ungdomen enligt västerländskt mönster, en utbildning baserad helt och hållet på europeiska kulturella erfarenheter och värderingar, ska vara fri från antiislamiska influenser?” (ibid.). Asad är övertygad om att en västerländsk utbildning kommer att underminera ungdomarnas vilja att tro på profetens budskap och betrakta sig själva som representanter för islams teokratiska civilisation. Det står helt klart att den religiösa tron hos ”intelligentian” utbildad enligt västerländskt mönster snabbt tappar mark, säger han, jämfört med den outbildade befolkningen som fortfarande när en tro på islam. Skälet är inte att den västerländska vetenskapen de matats med har kommit med rimliga motargument mot den islamiska lärans sanning utan på att den moderna västerländska civilisationens intellektuella anda är så antireligiös att den gröper ur den unga muslimska generationens religiösa potentialer.
Religiös tro eller icke-tro är sällan baserad på argumentation utan snararare intuition, säger Asad, ”eller låt oss kalla det insikt”. Men mestadels härrör den från individens kulturella omgivning, fortsätter han, och citerar en utsaga av profeten Muhammed: ”Alla barn har en medfödd renhet, det är föräldrarna som gör det till en jude, en kristen eller en avgudadyrkare” (s. 88). Begreppet föräldrar kan utsträckas till familjelivet, skolan, samhället och så vidare. ”Det kan inte förnekas i det nuvarande tillståndet av förfall att den religiösa andan i många muslimska hushåll är av en så låg och intellektuellt urvattnad art att den kanske blir det första incitamentet hos den uppväxande ungdomen att vända religionen ryggen. Det kan säkert vara så, men när det gäller frågan om den muslimska ungdomens utbildning enligt västerländskt mönster blir resultatet inte kanske, utan mest sannolikt en antireligiös inställning senare i livet” (s. 88).
Den stora frågan är: ”Hur ska vi förhålla oss till det moderna vetandet?” (s. 89). Att vara negativ till den västerländska utbildningen är inte samma sak som att vara negativ till utbildning. Vi måste ha viljan att bli lika vetenskapligt och ekonomiskt effektiva som de västerländska nationerna, säger Asad. ”Man det är en sak muslimerna inte ska se med västerländska ögon eller tänka i västerländska tankebanor: de får inte vilja, om de önskar förbli muslimer, ersätta islams andliga civilisation med västs materiella experiment” (s. 92). Asad hänvisar till filosofen Immanuel Kant och hans uttalande om att tolkningen av tingen är subjektiv och att när de yttre omständigheterna förändras så förändras också tolkningen. Eftersom vetenskapen varken är materialistisk eller religiös i sig kan tolkningen av den leda till helt olika slutsatser om universum, det vill säga tolkningar som är andliga eller materiella beroende på ens egen fallenhet. Då väst har en fallenhet för materialismen är väst genomsyrat av en antireligiös föreställningsvärld, därmed måste den västerländska utbildningen i sin helhet också vara antireligiös. Asad menar därför att studiet av den moderna empiriska vetenskapen inte är skadlig i sig för islams kulturella realitet, det som är skadligt är att muslimer som studerar dessa vetenskaper får kunskapen filtrerad av det västerländska synsättet.
”Det är mycket olyckligt att vår egen sekellånga likgiltighet och försumlighet vad beträffar vetenskaplig forskning har gjort oss totalt beroende av västerländska kunskapskällor” (s. 94). Det är skälet till Europas stora försprång och den islamiska världens eftersläpning och så som det ser ut just nu är vi tvungna att acceptera den moderna vetenskapen genom västvärldens utbildningsmaterial, säger Asad. Men det innebär enbart de exakta vetenskaperna och dess metoder och enbart så länge den islamiska kulturen och en islamisk tolkningsram inte hunnit utvecklas. Om Asad fick föreslå det ideala utbildningsdepartementet styrt helt utifrån ett islamiskt perspektiv skulle bara västs naturvetenskap och matematik läras ut i islamiska skolor medan undervisning i europeisk filosofi, litteratur och historia skulle förlora sin nuvarande framträdande ställning. Den europeiska litteraturen ska visserligen inte petas helt, men bara gälla filologiska studier. Den europeiska litteraturens rådande ställning i många islamiska institutioner bidrar till att muslimska ungdomar fjärmar sig från islam, vilket den europeiska tolkningen av världshistorien i ännu högre grad gör. Fram till nyligen har den helt enkelt varit en utvidgad och glorifierad västerländsk historia. Effekten på icke-européer har varit mindervärdeskänslor gällande deras egen kultur, deras egen historia och framtida möjligheter. ”De tränas systematiskt i att ringakta sin egen framtid – såvida det inte handlar om en framtida kapitulation inför västerländska ideal” (s. 99). Asad uppmanar ansvariga islamiska tänkare att göra sitt yttersta för att revidera historieundervisningen i de islamiska skolorna med målet att skapa en historia sedd utifrån ett muslimskt perspektiv. Asad betonar än en gång hur skadlig den västerländska utbildningen är för muslimska ungdomar med sin underström av förakt för islam och lyfter fram hur överlägsen den islamiska kulturen är jämfört med väst.
”En kulturs eller en civilisations överlägsenhet över en annan består inte i en högre grad av materiell kunskap (även om kunskapen är mycket önskvärd) utan i dess etiska energi, i dess större möjlighet att förklara och koordinera alla aspekter av det mänskliga livet. Och i det hänseendet överglänser islam alla andra kulturer. Vi behöver bara följa dess regler för att nå det allra yttersta människan är kapabel att uppnå. Men vi kan inte och får inte imitera den västerländska civilisationen om vi vill att islams värden ska bevaras och pånyttfödas. Det onda som den civilisationens intellektuella influenser orsakat islams kropp överstiger vida den materiella vinst de möjligen kan bidra med” (s. 101, 102).
Kapitlet avslutas med ett brandtal om farorna med att blint följa den västerländska utbildningen så som den är upplagd, och den ”dödliga effekt” det kan ha på den islamiska världens religiösa möjligheter, samt vikten av att skydda sig från den västerländska civilisationens intellektuella anda, ”som är i färd med att erövra vårt samhälle och våra sinnen. Genom att imitera västs livsstil tvingas muslimerna gradvis att ta till sig det västerländska levnadssättet: för imitation av det yttre leder successivt till en motsvarande assimilering av den världsbild som är ansvarig för det yttre” (102).
Nästa kapitel handlar om imitation. ”Muslimernas imitation – individuella och samhälleliga – av den västerländska livsstilen är utan tvivel den största faran för den islamiska civilisationens existens – eller snarare pånyttfödelse”, skriver Asad, och kallar det en kulturell sjukdom, som han menar har sina rötter flera årtionden tillbaka i muslimernas misströstan inför västs tekniska och ekonomiska övertag. Han skriver att muslimerna på grund av okunnighet om islams sanna lära lade sitt eget samhälles bedrövliga tillstånd i västs händer, att muslimer inte trodde att de själva skulle kunna hålla jämna steg med resten av världen om de inte anammade västs sociala och ekonomiska spelregler. Han lägger skulden på det han benämner ”den så kallade ulama-klassens trångsynta attityd” (s. 103). Ulama är beteckningen på islamiska teologer och jurister som i vissa länder haft stor makt. Den islamiska världen hade stagnerat, skriver Asad, och många ”upplysta” muslimer, som ansåg att man borde anpassa sig till väst, brydde sig inte om att ta reda på om islams lära, det vill säga Koranen och profeten Muhammeds lära (sunna), var skälet till den islamiska världens förfall eller inte. De nöjde sig med att peka på att det de samtida teologerna lärde ut i de flesta fall utgjorde ett hinder för framåtskridandet, i stället för att själva studera islams ursprungskällor. Asad talar om islams rättslära och säger att de i det tysta likställde sharia med samtidens putsade rättslära och fann att den i många avseenden var bristfällig, med påföljd att de förlorade allt praktiskt intresse av sharia och förpassade rättsläran till historien och den teoretiska kunskapen. ”Och så framstod en imitation av den västerländska civilisationen som den enda utvägen från det muslimska förfallets dödläge” (s. 104).
Asad lyfter fram att det han kallar ”mer eftertänksamma” böcker från senare tid, som bevisar att islamiska sharia inte alls är ett hinder för det moderna framåtskridandet, kom för sent för att hindra muslimernas blinda beundran av väst och namnger särskilt ”the splendid book Islamlashmaq” (Islamisering), skriven av den osmanska ämbetsmannen Said Halim Pasha (1865–1921). Enligt Wikipedia var han en av de ansvariga för det armeniska folkmordet och enligt en text på internet ska han ha förordat en fullständig islamisering av samhället och att muslimer helt ska glömma sin förislamiska historia och rena sig från sitt förislamiska arv.
Asad skriver att dessa böckers ”helande effekt” dessvärre kom att neutraliseras av en uppsjö andraklassens apologeters litteratur. Även om de inte öppet förnekade islams praktiska lära försökte de bevisa att sharia mycket väl kunde underordnas västvärldens sociala och ekonomiska villkor. ”Muslimernas imitation av västvärlden tycktes således vara rättfärdigad och jämnade vägen för det gradvisa avståndstagandet av islams mest elementära sociala principer” (s. 105).
Asad framhåller att alldeles bortsett från det faktum att åtskilliga fenomen som är en väsentlig del av den västerländska samhällsstrukturen, till exempel kvinnors och mäns fria umgänge och ränta på kapital, strider mot den islamiska läran så utgör den västerländska civilisationens inneboende karaktär ett hinder för människans religiösa orientering. ”Och bara mycket ytliga människor kan tro att det är möjligt att imitera en civilisations yttre skepnad utan att samtidigt påverkas av dess anda” (s. 106). Han citerar en, som han säger, välkänd hadith: ”Den som imiterar andra människor blir en av dem” (s. 107). Han säger att det är omöjligt att uppskatta en civilisation som är motståndare till ett religiöst synsätt och samtidigt förbli en god muslim. Han menar att imitation handlar om en känsla av underlägsenhet. ”Det är detta, och inget annat, som gör att muslimer imiterar den västerländska civilisationen”. Han säger vidare att det har blivit högsta mode att lägga all skuld på islam (s. 109). För att islams pånyttfödelse ska kunna ske måste muslimer göra sig av med sin apologetiska attityd. ”En muslim måste hålla huvudet högt. Han måste inse att han klart och tydligt skiljer sig från resten av världen och han måste lära sig att vara stolt över att inte vara lik alla andra. Han borde sträva efter att vårda denna olikhet som en värdefull beståndsdel och stolt förmedla den till världen, i stället för att be om ursäkt för den och försöka smälta in i andra kulturella kretsar” (s. 109, 110). Det innebär inte att man måste leva helt avskilt från andra, säger Asad, det är alltid möjligt att ta till sig positiva influenser från andra kulturer utan att nödvändigtvis förstöra sin egen. ”Ingen civilisation kan blomstra, eller ens existera, efter att ha förlorat sin stolthet och koppling till sitt eget förflutna” (s. 110).
Den västerländska civilisationen kan inte vara rätt medium för den islamiska världens pånyttfödelse efter den mentala och samhälleliga dvala islam, enligt Asad, befinner sig i och som han menar beror på att den praktiska religionen förvanskats till en vana helt utan moralisk drivkraft. Islam är, säger Asad, vilket han säger att han påpekat flera gånger, inte bara en ”hjärtats tro” utan också ett mycket tydligt definierat program för det individuella och samhälleliga livet, som kan förstöras genom assimilering till en främmande kultur med ett i grunden helt annat moraliskt fundament, liksom det kan pånyttfödas i samma ögonblick det åter blir en faktor som formar livet i alla dess aspekter. Islam kan inte längre kosta på sig att förbli ett tomt skal, betonar han, särskilt inte under de nuvarande förhållandena med alla nya idéer och motstridiga kulturella strömningar.
Asad liknar muslimernas problem med de problem en resande som kommer till ett vägskäl ställs inför. ”Han kan stanna där han är, men det skulle innebära att han dör av svält. Han kan välja vägen med skylten ’Mot den västerländska civilisationen’; men då måste han för alltid ta farväl av sitt förflutna. Eller också kan han välja den andra vägen, den som bär inskriften: ’Mot islams verklighet’. Det är denna väg enbart som kan tilltala dem som tror på sitt förflutna och på möjligheten av dess omvandling till en levande framtid” (s. 112).
En levande framtid innebär att strikt följa profeten Muhammeds lära, islams andra källa, vilket de följande två kapitlen handlar om. Asad skriver att han använder begreppet sunna i dess vidaste bemärkelse som beteckning på det exempel profeten Muhammed föregått med ”genom sina handlingar och sina ord. Hans underbara liv var en levande illustration till och förklaring av Koranen och vi kan inte göra den Heliga boken större rättvisa än att följa honom som var medlet för dess uppenbarelse” (s. 114). ”Sunna är nyckeln till att förstå islams uppgång för mer än tretton hundra år sedan, och varför skulle sunna inte vara nyckeln till en förståelse av det nuvarande förfallet? Efterlevnaden av sunna är synonymt med islams existens och framsteg. Försummelsen av sunna är synonymt med islams sönderfall och avtynande. Sunna var Huset islams järnstomme, och om man avlägsnar en byggnads stomme kan man då bli förvånad om den faller ihop som ett korthus?” (s. 113, 114). Denna enkla sanning, säger Asad, som alla lärda i islams historia är eniga om, är mycket impopulär tiden han skriver boken, på grund av den västerländska civilisationens allt växande inflytande. Det är sanningen, betonar han, ”i själva verket den enda sanning som kan rädda oss från vårt nuvarande förfalls kaos och skam” (ibid.).
Asad upprepar att det som skiljer islam från alla andra transcendentala system är den totala sammankopplingen av människans moraliska och materiella liv och ger en släng åt kristendomen när han förklarar varför islam var så framgångsrik, man behövde inte förakta jorden för att nå himlen. Profetens sunna är den enda giltiga förklaringen till Koranens lära, säger Asad, eftersom Koranen har många svårtydbara verser som kan tolkas på olika sätt och heller inte ger praktiska exempel på det dagliga livets alla aspekter. Asad menar att Koranen aldrig var avsedd att användas oberoende av Muhammeds personliga vägledning. Han kritiserar de rådande slagorden ”Låt oss återvända till Koranen men låt oss inte bli sunnas slaviska efterföljare” (s. 120). Han menar att de som förordar det synsättet bara avslöjar sin okunnighet om islam. Därefter går han in på hadithernas autenticitet och bemöter kritiken mot dem. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett helt kapitel om islams tidiga historia och sanningshalten i de insamlade uttalandena av Muhammed och hans följeslagare som går under benämningen hadither eller traditioner och som samlats i tjocka böcker, korta uttalanden om vad Muhammed och hans följeslagare ska ha sagt och gjort.
Asad säger att de hadithkritiker han kallar ”pseudokritiker”, som anser att sunna vilar på ”opålitliga traditioner”, försöker avlägsna det nödvändiga kravet att följa sunna för att själva kunna tolka Koranens lära som de vill, eller var och en efter sin tro. Det skulle innebära, förklarar han, ”att islams exceptionella ställning som ett moraliskt och praktiskt rättesnöre både individuellt och socialt skulle falla i bitar” (s. 130). Han ondgör sig över den ”muslimska intelligentian” som är så fascinerade av den västerländska livsstilen att de anser att det inte går att både följa profetens exempel och leva ett modernt västerländskt liv. Det är därför det han kallar ”Westernisation” är det starkaste skälet till att efterlevnaden av sunna är så impopulärt. Har man väl förklarat sunna irrelevant kan man tolka Koranens lära så att den ser ut att stämma överens med den västerländska civilisationens anda.
Det andra av de två kapitlen om sunna är därför ett försvarstal och heter ”The spirit of the Sunnah”. Än en gång påpekar han att islam är ett totalt levnadssätt och måste accepteras i sin helhet och vikten av att lyda. Det finns tre skäl för det han kallar ”institutionen” sunna. Det första är den individuella aspekten; att individen mentalt måste tränas i att permanent leva medvetet, vaket och självkontrollerat, och för att kunna göra det krävs att man ständigt är uppmärksam på sitt beteende eftersom sunna är allomfattande. Detta för att undvika att praktiserandet av islam blir en mekanisk rutin och förlorar sitt uppbyggliga värde, vilket inträffat de senaste århundradena. Asad kritiserar sufismen som han anser har avvikit från den raka vägen.
Den andra aspekten är den samhälleliga vikten och nyttan. Asad säger att de flesta sociala konflikter uppstår på grund av att människor inte förstår varandras handlingar och intentioner och det i sin tur beror på att människor har så olika temperament, böjelser och sedvänjor som skapar murar mellan dem. Om alla däremot har identiska vanor hela livet igenom skulle det vara enklare att förstå varandra. ”Eftersom islam lägger lika stor vikt vid den sociala som den individuella välfärden är det viktigt att samhällets individuella medlemmar systematiskt förmås att få sina vanor och sedvänjor att likna varandra, hur olika deras sociala och ekonomiska status än är. Utöver detta tjänar sunna med sin så kallade rigiditet samhället i ännu högre grad av att det blir enhetligt och stabilt och hindrar den antagonistiska och konfliktartade utvecklingen som under benämningen ’sociala frågor’ skapat ansenlig oreda i det västerländska samhället” (s. 147). Ett islamiskt samhälle med en stabil grund byggd på den gudomliga lagen och profeten Muhammeds liv och leverne skulle, menar Asad, kunna sätta all kraft på den materiella och intellektuella välfärden och jämna vägen för individen i hans andliga strävanden. ”Detta, och inget annat, är den islamiska sociala organisationens verkliga religiösa mål” (s. 148, 149).
Den tredje aspekten som gör det nödvändigt att strikt följa sunna är att profeten Muhammed inte är en vis man bland andra visa män utan den sista profeten som alltid handlade under gudomlig inspiration. Att förkasta hans vägledning eller delar av den är detsamma som att förkasta Guds vägledning. Det skulle innebära att ”hela islams budskap inte avsågs att vara den slutgiltiga lösningen utan bara en alternativ lösning på människans problem” (s. 150). Asad citerar Koranen sura 5:3, Bernströms översättning: ”Denna dag har Jag fullbordat det religiösa regelverket för er och skänkt er Min välsignelse i fullaste mått.” K.V. Zetterstéens 5:5: ” I dag har jag fullkomnat eder religion åt eder, gjort min nåd fullkommen och funnit för gott att giva eder Islam till religion.”
Asad skriver: ”Vi betraktar islam som överlägset alla andra religiösa system därför att islam omfattar livet i sin helhet. Islam tar lika stor hänsyn till Världen och Eftervärlden, kropp och själ, individen och samhället” (s. 150, 151). ”Det är inte en väg vilken som helst utan vägen och mannen som gav oss denna lära är inte en vägledare vilken som helst utan vägledaren. Att följa allt han gjorde och påbjöd är att följa islam; att negligera hans sunna är att negligera islams realitet” (s. 151).
I sammanfattningen betonar Asad vikten av islams pånyttfödelse. Islam behöver inte ”reformeras” som vissa anser. Islam är perfekt i sig. Det är vår attityd till islam och våra tillkortakommanden som måste reformeras, skriver han. ”Vi kan självklart ta till oss influenser från främmande kulturer, men vi kan inte ersätta islams perfekta uppbyggnad med något icke-islamiskt om det så kommer från väst eller öst. Islam som en andlig och social institution kan inte ’förbättras’.” ”En förändring är nödvändig, men den måste komma inifrån oss själva – och den bör gå i islams riktning och inte bort från islam” (s. 157). Asad säger att ”vi har övergett den bästa morallära världen någonsin skådat” (s. 158). Det finns bara en väg ut ur vårt sönderfalls skam och det är ”att erkänna skammen, att dag och natt ha den för ögonen och smaka bitterheten tills vi beslutar oss för att avlägsna orsakerna.” Det är dags att sluta drömma att missionen är verksam på fyra kontinenter, att västerlänningar mer och mer inser islams skönhet. ”Det är meningslöst att låtsas och att leta efter kasuistiska argument i syfte att övertyga oss själva att vår förnedring inte är bottenlös. För den är bottenlös” (s. 159).
Asad skriver att det finns en väg till pånyttfödelse och det är att sluta komma med ursäkter om islam, det är bara ett annat namn för intellektuell defaitism. Nästa steg måste bli ”att vi medvetet och avsiktligt följer vår profets sunna”. Vi ”måste, än en gång, lära oss att betrakta islam som normen världen ska dömas efter” (s. 160).
Asad skriver om hur islam har feltolkats och förvrängts och vikten av att göra sig av med seklers alla kulturella avlagringar och börja om på nytt och gå tillbaka till urkällorna Koranen och profetens sunna. ”Men bara om vi återfår vårt förlorade självförtroende kan vi förvänta oss att vrida vägen rätt igen. Vi kommer aldrig att nå målet om vi förstör våra egna sociala institutioner och imiterar en främmande civilisation – främmande inte bara ur en historisk och geografisk utan också en andlig mening. Som saken är i dag är islam likt ett sjunkande skepp. Alla händer som kan bistå är nödvändiga ombord. Men det kommer att räddas om muslimerna hör och förstår ropet från den Heliga Koranen” (s. 162, 163), säger Asad, och avslutar sin text med just det ropet, sura 33:21 i Bernströms översättning: ”I Guds Sändebud har ni ett gott föredöme för alla som [med bävan och hopp] ser fram mot [mötet med] Gud och den Yttersta dagen och som ständigt har Gud för ögonen.” K.V. Zetterstéen: ”I Guds apostel haven I nu fått ett härligt föredöme för den, som hoppas på Gud och den yttersta dagen och flitigt åkallar Gud.”
Det svenska sekulära statsskicket utmanas av islamister
Jämför gärna Muhammad Asads beskrivning av islamism i boken Islam at the crossroads med Henrik Arnstads och universitetslektor Hossein Shelbans i Dagens ETC 8 maj 2023. Ingen av dem har, till skillnad från Sameh Egyptson, publicerat någon forskning om Muslimska brödraskapet. Jag diskuterar Dagens ETC:s propagandaverksamhet för Muslimska brödraskapet i del 5.
Den här kvinnan sammanfattar med några ord Muhammad Asads beskrivning av den politiska ideologin islamism, vars mål är en världsomspännande teokrati styrd av sharia, Allahs lagverk. Jag tror att bilden är från stora moskén vid Ramberget i Göteborg, en moské styrd av Muslimska brödraskapet.
Kvinnan sammanfattar också Koranversen 9:33 om den uppgift Gud gett profeten Muhammed (K.V. Zetterstéens översättning): ”Han är den, som sänt sin apostel med vägledningen och sanningens religion för att giva den seger över varje annan religion, om ock månggudadyrkarna skulle harmas.” Kristna betraktas som månggudadyrkare eftersom de dyrkar Fadern, Sonen och den heliga Anden.
Likt kvinnan ovan har miljoner och åter miljoner människor världen över tagit till sig Muhammad Asads uppmaning att rädda det sjunkande skeppet och införlivat att det är varje enskild individs uppgift att påtala det rätta och förbjuda det orätta, vilket kvinnan ovan uttryckligen ägnar sig åt.
Frågan är varför ingen ansvarig har upplyst henne om att Sverige är en sekulär rättsstat och lidelsefullt försvarat den västerländska civilisationen kontra den islamiska världen, alltså omvänt mot vad Muhammad Asad gör i sin bok.
Islamiska väckelserörelser fanns redan innan Asad skrev sin bok, exempelvis den indiska väckelserörelsen Tablighi Jamaat (TJ) grundad 1926 eller 1927 i en liten indisk ort som nu är spridd över hela världen. TJ är kopplad till deobandirörelsen, TJ är inte politiskt aktiva men deras missionsverksamhet syftar till att omvända den enskilda individen till att leva i enlighet med Koranens bud och profeten Muhammeds exempel. En mycket liten grupp hängivna väckelsepredikanter lyckas omvandla heterodoxa samhällen inifrån till strikt islamreligiösa samhällen. Det är exakt vad den lilla gruppen på cirka 13 män inom Muslimska brödraskapets svenska gren har hållit på med i flera decennier här i Sverige.
Asad skrev sin bok 1934, då den islamiska världen var på fallrepet. I dag utmanar det stenrika islamiska blocket den västerländska civilisationen lika intensivt som Kina och Putin. Deras sammanslutning Organisation of Islamic Cooperation, som kallar sig The collective voice of the Islamic world, består av 57 medlemsländer. Ett av deras mål är att ”islamofobi” ska klassas som hatbrott i syfte att få, i synnerhet västländer, att införa hädelselagar och därmed strypa all kritik av demokratifientliga tolkningar av islam.
År 2022 lyckades Pakistans premiärminister Imran Khan som talesperson för OIC få FN att anta 15 mars som ”International Day to Combat Islamophobia”. Notera att han blev religiös tack vare att ha läst Muhammad Asads bok The road to Mecca. Pakistan kan inte kallas en demokrati, hädelse kan ge dödsstraff. I vårt närområde har vi Turkiets president Recep Tayyip Erdogan, som inte bara har förändrat landet i religiös riktning, utan också har som målsättning att förändra hela Europa i riktning mot hans politiska tolkning av islam bland annat via de årliga European Islamophobia Report, som jag diskuterar i nästa inlägg.
För att återgå till Asads bok och vända på steken och se hur influenser från den islamiska världen får den västerländska civilisationen att i allt snabbare takt tappa mark:
Inse att skattefinansierade islamiska skolor aldrig borde ha fått tillstånd att bedriva verksamhet i Sverige. Inse att moskéer aldrig skulle ha getts byggnadslov innan huvudmännen skrev under en demokratiförsäkran att de respekterar svensk lag och det svenska statsskicket. Inse att förbud mot offentliga böneutrop omedelbart bör gälla.
Inse att en lag om förbud mot beslöjning i all offentligt finansierad verksamhet omgående bör röstas igenom av riksdagen. Med offentligt finansierad avses även SVT som gjort det till en sport att i sina nyhetsprogram visa skolflickor och kvinnor i hijab/shariadok.
Hijab/shariadok är en västfientlig politisk markör. Plagget är Muslimska brödraskapets uniformspersedel och signalerar hur långt islamiseringen av ett land har avancerat. Aktivisterna har enormt god hjälp av SVT som gör allt de kan för att normalisera plagget. Asad, uppvuxen i väst, var emot beslöjning av kvinnor.
Plagget är politiskt, inte religiöst. Ordet hijab betecknar i Koranen inte något klädesplagg, se exempelvis Västeråsmoskéns text Kvinnors klädesnorm enligt Koranen.
Inse att Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) bör läggas ner med omedelbar verkan, liksom Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Inse att alla offentliga medel till Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd med omedelbar verkan bör dras in. Inse att alla medel till Muslimska brödraskapets biståndsorganisation Islamic Relief med omedelbar verkan bör dras in.
Sayyid Qutb, Muslimska brödraskapets främsta ideolog efter grundaren Hassan al-Banna, citerar vad Muhammad Asad skriver om korstågen i sin bok Social justice in Islam (1949), en bok starkt influerad av Asads Crossroads. I Sverige finns Asads och Qutbs tankegångar publicerade i bland annat Muslimska brödraskapets manual för upprättandet av shariatowns i Sverige, Att förstå Islam, som Mahmoud Aldebe
var projektledare för och som han saxade avsnitt ur i sitt brev Det glömda minoriteten som han skickade till alla riksdagspartier inför valet 2006 där han krävde särlagstiftning. Boken gavs ut första gången 1988, en ny kom 1991, jag har en version daterad 2002, nerladdad från internet. I bokens inledning tackar man för stöd och projektbidrag från Statens invandrarverk. Författarna skriver:
”Det största problemet för muslimerna har utgjorts av myndigheterna och det omgivande majoritetssamhället. Man talar om religionsfrihet, om begreppen kultur och religion, men på ett helt svenskt sätt som är totalt främmande för muslimerna. Det svenska samhället tänker alltför svenskt. Man borde därför ta initiativ till en dialog mellan muslimerna och det svenska samhället” (s. 5).
Med ”muslimerna” avses Muslimska brödraskapets aktivister, som exempelvis Mahmoud Aldebe.
De skriver också: ”Beträffande kultur har profeten Muhammad uttryckligen och med kraft förbjudit muslimerna att anta icke-muslimsk kultur och livsstil” (s. 34). ”Dialogerna” syftar med andra ord inte till att ”muslimerna” ska anpassa sig till det svenska samhället utan att svenska politiker och myndigheter ska anpassa sig till Muslimska brödraskapets krav.
Utöver Mahmoud Aldebe har vänsterpartisten Mostafa Malaekah skrivit flera propagandahäften för upprättandet av shariatowns i Sverige utifrån Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam, bland annat Vad du inte vet om Islam, Vad är meningen med livet?
samt könsapartheidhäftet Kvinnan i Islam. Häften som har kunnat laddas ner från Muslimska brödraskapets olika hemsidor, bland annat stora moskén, även kallad Zayeds Moské, på Medborgarplatsen i Stockholm som är brödraskapets huvudsäte, häften de också har publicerat i tryckt form och som finns spridda över hela Sverige. Det lömska med både Mahmoud Aldebes och Malaekahs häften är att de genom att konsekvent skriva ”islam befaller”, ”islam tillåter”, döljer att det är Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam texterna torgför. Ända sedan jag började skriva den här bloggen 2016 har jag lyft fram Mostafa Malaekahs demokratifientliga häften.
Socialantropolog Aje Carlbom, biträdande professor Malmö universitet, har i över två decennier försökt få gehör för den enklavisering Aldebes och Malaekahs häften ger upphov till. Även SVT-journalisten Evin Rubar har i dokumentären Slaget om muslimerna 2009, där för övrigt Aje Carlbom medverkar, försökt lyfta fram dessa kvinnofientliga skrifter. Det verkar som om vi tre är den enda som läst skrifterna och tar dem på allvar. Det är som att tala till en vägg.
År 2017 publicerade Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) kunskapsöversikten Muslimska brödraskapet i Sverige författad av statsvetaren Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, som varit medlem i den svenska grenen.
SVT lät i sin nyhetsrapportering 3 mars 2017 Muslimska brödraskapets aktivister Rashid Musa och Emin Poljarevic ta heder och ära av de tre utomordentligt kunniga författarna.
Muslimska brödraskapet har varit så framgångsrika i sina påverkanskampanjer att utmåla ”muslimer” som offer att politiker och myndigheter konsekvent utgår från deras perspektiv i stället för att värna den västerländska civilisationens liberala demokratier.
Statsminister Ulf Kristersson och socialminister Jakob Forssmed kör på i gamla hjulspår och kallar in islamiska män för att få höra deras uppfattning
utan att veta vilken tolkning av islam de står för. Mannen till vänster om Kristersson heter Mohamed Temsamani och har i åratal varit verksam inom Muslimska brödraskapets svenska gren. Sameh Egyptson skriver om Temsamani. Shariaförespråkaren Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, i vit mössa ska vi bara inte tala om. Han är en kopia av Muhammad Asad och uppträder som om islam är ett eget universum han härskar över och som Sverige ska anpassa sig till. Se exempelvis det här inlägget där jag fotat av hans demokratifientliga inlägg från Islamakademin 2013 och som sedan länge är borttagna, scrolla neråt.
Trots hans extremism och krav på parallella rättssystem översköljs han med skattemedel av Malmö stad. Allmänna arvsfonden har haft det extremt dåliga omdömet att ge honom 12,5 miljoner kronor i syfte att motverka ”islamofobi” som han likställer med antisemitism i föreningen Amanah.
”Islamofobi” ska under inga omständigheter likställas med antisemitism. Det bästa för Sveriges del är att strypa alla bidrag till ”kampen mot islamofobi” och att ordet ”islamofobi” stryks i alla offentliga dokument.
Det är absolut nödvändigt att skifta perspektiv och ställa den västerländska civilisationen mot den islamiska världens demokratifientliga tolkningar av islam.
Jakob Forssmed: Inhandla Muhammad Asads bok Islam at the crossroads, lär dig boken utantill, studera sedan Aldebes Att förstå Islam och Mostafa Malaekahs skrifter och kalla till mängder med sakråd där du för islamiska ledare verksamma i Sverige förklarar innebörden i den sekulära rättsstaten och det svenska statsskicket.
Nästa inlägg handlar om professor Mattias Gardells sågning av Sameh Egyptsons avhandling.
24 maj 2023
© Mona Lagerström fil dr
Sprid gärna den här texten över precis hela Sverige. Den österrikiske konvertiten Muhammad Asads (Leopold Weiss) bestämda uppfattning 1934, att islam och den västerländska civilisationen inte är förenliga, borde vara samtalsämnet i varenda moské, i varenda kristen kyrka representerad i Sverige, vid vartenda köksbord, vartenda fikabord, varenda tidningsredaktion och varenda TV-redaktion, men glöm inte att ange mitt namn och min blogg som källa.
