Söndagen den 6 mars hålls en Hijabkonferens på Mångkulturellt Centrum i Fittja utifrån ett postkolonialt perspektiv.  Postkolonialisten Paulina de los Reyes
ska hålla föredrag. Moderator är Muslimska brödraskapsaktivisten Fatima Doubakil samt vänsterpartisten America Vera-Zavala.  Hösten 2016 planeras Sveriges första teaterpjäs  om hijab som politiskt motstånd i kampen mot rasism. Hijab och purdah är samma sak. Här beskriver jag varför Hijabkonferensen är en hyllning till den kvinnofientliga
indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979),  talibanernas läromästare, Islamiska staten IS läromästare.

NE definierar purdah enligt följande: ”förhänge”, ”slöja” den på Indiska halvön vanliga termen för hijab.

NE:s definition av hijab: 1) ”förhänge” som skiljer människan och världen från Gud. 2) i traditionell islamisk rätt påbudet att med hänvisning till anständighetsskäl skilja män och kvinnor åt i arbete, skola osv. 3) vardagligt: den muslimska långa klädedräkten med huvudduk som helt täcker håret (den kan även inbegripa slöja för ansiktet).

Ingenstans i Koranen används ordet hijab (förhänge) som beteckning för fromhet.

Purdah betyder i klartext flickors och kvinnors livegenskap och att kvinnans plats är i hemmet, inte ute i offentligheten. De två fotografierna i bloggens sidhuvud tagna i början av 1900-talet i Hyderabad, Indien, demonstrerar vad purdah innebär: ingen mans blickar får vila på en kvinna som vistas utomhus. Fotot till höger visar den täckta vagn kvinnor färdades i för att undgå mäns blickar. Purdah är i Indien en kulturell tradition, inte en religiös.

Hur purdah kunde te sig i Indien visar följande citat från David och Vera Maces bok Äktenskapet i Österland och Västerland (1960, översättning Ingrid Ekman Nordgaard 1961). Utan att koppla seden till någon religion citerar de ur Frieda Hauswirths bok Purdah. The status of Indian women, publicerad 1932:

Kvinnorna stängdes in i överfulla, dåligt ventilerade och isolerade rum på baksidan av huset eller burades in bakom ett slags luckor, genom vilka de endast glimtvis kunde iaktta livet i yttervärlden. Dessa rum var vanligtvis fullpackade, dåligt upplysta och ventilerade och de naknaste och fulaste i hela huset. Hur skulle kvinnorna kunna bevara sin skönhetskänsla under sådana trånga förhållanden, avstängda som de var från allt kulturliv och utan den minsta stimulans utifrån? Kunde en indisk kvinna försäkra att inte ens solens öga någonsin hade skådat hennes ansikte, blev hon föremål för stor avund (1961, s. 64).

Sommaren 2005 publicerade Göteborgs-Posten en artikel om Hjällbo och Hammarkullen i Göteborg, ”Friheten krymper för muslimer i förorterna” här. Det är purdah artikeln beskriver.

Tio år senare, sommaren 2015, skrev Zeliha Dagli en debattartikel i Aftonbladet här om hur det hon kallar skuggor i hennes förort Husby vill hindra henne från att röra sig fritt, tala fritt, klä sig som hon vill. Det är omgivningens krav på purdah hon beskriver.

Purdah har mångtusenåriga rötter och existerade långt innan de tre engudsreligionerna judendomen, kristendomen och islam var påtänkta och långt innan bildandet av nationalstater. Den yttersta grunden för purdah är att släkten ska vara säker på att de barn kvinnan föder är den äkta mannens barn. Purdah har med invandringen kommit till Sverige. Flickors och kvinnors livegenskap kallas även hedersrelaterat tvång och våld. Utöver könssegregering är könsstympning, barnäktenskap, tvångsgifte, oskuldskontroller, beslöjning av flickor/kvinnor olika uttryck för purdah.

De mördade Sara (Maisam) Abed Ali (1996), Pela Atroshi (1999), Fadime Sahindal (2002), Jian Subhi Aref (2010), Maria Barin Aydin (2012) var alla purdahflickor.

Den förra socialdemokratiska riksdagsledamoten Nalin Pekgul har sedan 1990-talet försökt att på högsta politikernivå lyfta frågan om flickors och kvinnors livegenskap. Sarah Mohammad, ordförande i Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF), den vänsterpartistiska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, tillika ordförande i Varken hora eller kuvad (VHEK), Parvin Kaboly, ordförande i föreningen Vita nejlikor, Leila Qaraee, Kvinnors nätverk, exiliraniern Haideh Daragahi, Maria Hagberg, Hanna Gadban, Rebecca Hybbinette, Aje Carlbom, Soleyman Ghasemiani, Eduardo Grutzky, Devin Rexvid är bara några av alla de hängivna krafter i detta land som ställt sig på de drabbades sida och som år efter år efter år försökt få gehör för att det är de livegnas perspektiv som måste gälla.

Universitetets demokratifientliga kotteri postkolonialister, intersektiona-
lister
Mot sig har dessa hängivna krafter ett demokratifientligt kotteri inom universitetet, ett kotteri som saknar verklighetsanknytning och utgår från skrivbordsteorier och hävdar att det är kulturrasism att säga att hedersrelaterat tvång och våld, alltså purdah, skiljer sig från våld som drabbar inhemska kvinnor. Journalisten, författaren och klanexperten Per Brinkemo ger i artikeln ”Från klan till stat och vägen till identitetspolitiken” i Dagens Samhälle 11 september 2015 en utmärkt beskrivning av marxisters övergång från klasskamp till solidaritet med utvalda grupper som fått sig tilldelad rollen som den nya underklassen, från kampen om lika rättigheter till olika rättigheter beroende på etnicitet och ”ras”.

Gemensamt för universitetets demokratifientliga kotteri är hatet mot väst. Detta kotteri har omformulerat marxistiska studier till postkoloniala studier. Den korrekta beteckningen bör vara västfientliga studier. Postkolonialisterna, intersektionalisterna håller med sina västfientliga teorier på att slita sönder Sverige.

Kvinnors makt inom purdahsystemet
Kvinnor kan som normbevakare utöva en ansenlig makt trots sitt isolerade och från offentligheten avskärmade liv. Invandrade konservativa kvinnor, här i Sverige, vakar i dag som en hök över att kvinnorna i familjen efterlever purdah och kallar döttrarna ”hora” om de avviker från purdah. Ett skäl är att modern av hela klanen får skulden ifall döttrarna överskrider de gränser klanens överhuvud satt för klanens purdah. Ett annat skäl är att mödrarna kanske inte lärt sig svenska, bara ser ursprungslandets TV-sändningar via parabolen, bara umgås med landsmän, helt enkelt lever i en enklav totalt avskärmad från det svenska samhället, till skillnad från döttrarna som går i svensk skola och utanför hemmet får en inblick i det svenska samhället, såvida döttrarna inte placerats i en religiös friskola för att inte ”besmittas” av den svenska jämställdhetslagstiftningen och likabehandlingen som ger flickor och pojkar samma rättigheter att fritt forma sitt liv. Kvinnors aktiva medverkan till efterlevnaden av purdah betonas alldeles för lite i Sverige. Purdah kan, så som den utövas i dagens svenska samhälle, översättas med extrem social kontroll.

Purdah är andlig kränkning
Den 10 januari 1995 skrev riksdagsledamoten Barbro Westerholm, FP, numera Liberalerna, motionen ”Andlig kränkning” (1994/95:So406), som i första hand syftar på nyandliga rörelser, under rubriken ”Behovet av lagstiftning mot andlig kränkning”, en motion som bör kunna ligga till grund för en kriminalisering av purdah:

Att bli fråntagen sin fria vilja är en andlig kränkning av allvarligaste slag. Professor Jan-Otto Ottosson har kommenterat det så här: Enligt regeringsformen skall den offentliga makten utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Det innebär att man värnar om människors integritet och okränkbarhet. Kränkning är en brist på respekt för integriteten och kan vara fysisk (tortyr, våld, aga, likskändning), psykisk (tvång, hån, förnedring, ärekränkning) eller andlig (hjärntvätt, masshysterisk dyrkan). Och det är det sistnämnda de här individerna [i nyandliga rörelser] utsatts för.

Medan vi har konventioner och lagar som kan användas för att åtgärda fysisk och psykisk kränkning av de mänskliga rättigheterna så saknar vi instrument för att komma åt den andliga kränkningen. Det innebär att vi inte på laglig grund kan hjälpa de personer vars vilja totalt underkastats andra människors maktutövning.

Diskrimineringsombudsmannen Peter Nobel har anvisat en väg för att kunna hjälpa människor som utsätts för denna andliga kränkning. Till Brottsbalken 4.4 kan man göra ett tillägg till texten om olaga tvång, nämligen att det skall innefatta otillbörligt utnyttjande av metoder ägnade åt att påverka annans fria vilja.

Westerholm ansåg att en parlamentarisk utredning borde tillsättas ”som får i uppdrag att närmare studera problemet och komma med förslag i lagstiftningsfrågan och om hur man skall hjälpa denna glömda och gömda grupp som blivit fråntagen den viktigaste av de mänskliga rättigheterna, rätten till sin fria vilja. Utredningen bör också ge förslag om hur man kan förebygga att problemet uppstår och hur man bäst sprider kunskap om problemet till berörd personal”. Med berörd personal avses personal inom socialsektorn och hälso- och sjukvården, i synnerhet psykiatrin. Personer som lämnar sekter och sektliknande rörelser kan hamna i djup psykisk kris när hela deras sociala nätverk försvinner och familjebanden klipps av och därför vara i behov av professionell hjälp.

Dåvarande statsrådet Margot Wallström (S), Socialdepartementet, förordnade 20 mars 1997 Margó Ingvardsson, tidigare riksdagsledamot (V) och RFSU:s förbundsordförande, som särskild utredare av frågan om andlig kränkning. Margó Ingvardsson la fram betänkandet I God Tro. Samhället och nyandligheten i september 1998, SOU 1998:113. Hon föreslog att en ny straffbestämmelse infördes i Brottsbalken som straffbelägger otillbörlig påverkan. I utredningen står det: ”Företrädare för nyandliga rörelser och även en del företrädare för religionsvetenskapen vill ibland inte medge att religiösa rörelser faktiskt har skapat svåra psykiska problem hos ett antal människor” (1998, s. 5). Margot Wallström avgick efter riksdagsvalet det året och inget hände med utredningen. En ny utredning om otillbörlig påverkan bör omedelbart tillsättas.

Jag efterlyser att purdah blir en brottsrubricering och att straffet för purdah blir strängt. Att purdah av det svenska samhället ses som ett allvarligt brott mot den enskilda flickans/kvinnans integritet och självbestämmanderätt över sitt liv och ett allvarligt hot mot den sociala sammanhållningen i Sverige borde ha förebyggande effekt. Likaså borde insikten om stränga straff skydda de familjemedlemmar som motsätter sig purdah men tvingas delta på grund av familjetrycket. Det är purdahflickorna samhället ska skydda, inte som nu klanernas normbevakare, som i många fall är mödrarna och andra kvinnor.

Att kriminalisera purdah borde också underlätta för sjukvårdspersonal att på ett artigt sätt med hänvisning till lagen avvisa krav på könssegregerad särbehandling av religiösa skäl, exempelvis att kvinnor inte får undersökas av manliga läkare. Purdah är inte religion. Purdah är maktpolitik. En mångtusenårig patriarkalisk förtryckarpolitik. Motsatsen till jämställdhetspolitik.

Beslöjningen av flickor och kvinnor är en förlängning i offentligheten av
purdah
Purdah var i Orienten en statusfråga. Det var status, enorm status, att isolera kvinnorna. Ju högre rang på den sociala skalan desto mer isolerade och separerade från män var kvinnorna. I Egypten gällde separeringen och beslöjningen även judiska och kristna kvinnor. I Indien gällde det även hinduiska kvinnor. I och med de europeiska kolonialmakternas inflytande på de ockuperade länderna och att europeiska kvinnor med en helt annan livsstil och klädstil bosatte sig i de koloniserade områdena började nya seder och bruk ta form. En del män blev fullkomligt besatta av att den inhemska befolkningen tog efter européernas ”lössläppta” livsstil där män och kvinnor umgicks fritt och kvinnorna visade sig ”halvnakna” ute i offentligheten. Två fanatiska män var egyptiern Hassan al-Banna (1906–1949) som år 1928 grundade Muslimska brödraskapet (sunni) och indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979) som år 1941 grundade tvillingorganisationen Jamaat-e-Islami (sunni). Det var Jamaat-e-Islami i Indien som, understödda av Saudiarabien (sunni), initierade den så kallade Rushdieaffären vilken genom ayatolla Khomeinis (shia) maktkamp med Saudiarabien kulminerade i Khomeinis dödsdom mot Salman Rushdie den 14 februari 1989 för hans roman Satansverserna (1988).

Sayyid Abu al-Ala Mawdudi om purdah
Indien blev självständigt 1947 och delades. Pakistan blev en stat samma år. Mawdudi föddes 1903 i det indiska furstendömet Hyderabad som var under brittisk överhöghet. Mawdudis livsverk var att motarbeta alla västinfluenser på Indiska halvön och efter bildandet av Pakistan göra det landet till en islamistisk stat styrd av hans tolkning av sharia. Hans livsverk var också att se till att flickor och kvinnor förblev livegna.

År 1939 publicerade Mawdudi könsapartheidboken Purdah and the status of woman in Islam, en bok översatt till mängder med språk och spridd över hela världen. Mawdudi är talibanernas läromästare. Han är också Islamiska staten IS läromästare, liksom Sveriges unga muslimers (SUM:s) läromästare, Göteborgs moskés läromästare, Märsta moskés läromästare. Mawdudis bok ligger nämligen till grund för Muslimska brödraskapets Jamal Badawis könsapartheidskrift The status of woman in Islam (1971), även kallad Gender Equity in Islam. Basic principles (1995), Kvinnan i Islam, översättning Mostafa Malaekah, om ”islams normativa lära”, också den spridd över hela världen. Mawdudis tankegods ligger även till grund för beskrivningen av kvinnors och mäns olika könsroller i Muslimska brödraskapets programskrift för verksamheten i Sverige, Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe. Muslimska brödraskapets motto är: Islam är lösningen. Beslöjningen är Muslimska brödraskapets profilfråga. Slutmålet är kalifatet.

Även det politiska partiet Hizb ut-Tahrirs (Befrielsepartiet) könsapartheidhäfte Kvinnan i Islam utgår från Mawdudi. Hizb ut-Tahrirs motto är: Demokrati är hyckleri. Se Hizbs svenska hemsida samt Lars Åbergs artikel om Hizb här och Olle Lönnaeus artikel om Hizb här. Beslöjningen är Hizb ut-Tahrirs profilfråga. Slutmålet är kalifatet.

Mawdudi hänvisar till Koranen och haditerna (muntligt traderade uttalanden om vad profeten Muhammed ska ha sagt och gjort) men är influerad av västerländska tänkare som Aristoteles (384–322 fvt) dominansideologi och Jean-Jacques Rousseaus (1712–1778) och de europeiska romantikernas komplementaritetsideologi, det vill säga att mannen är hjärnan, kvinnan känslan, mannen den aktiva som leder, kvinnan den passiva som blir ledd.

Mawdudi hävdar att han med sitt försvar för purdah står för en ”balanserad medelväg” mellan de två extremerna hinduism, som förtrycker kvinnorna, och väst, där kvinnorna är alldeles för fria. Han ondgör sig över att de västerländska idéerna om kvinnans emancipa-
tion inte får ”blodet att koka” bland islams trosfränder (engelsk översättning av Al-Ash’Ari 1972, nyutgåva 2011, s. 217). Mawdudis bok är en stridsskrift just i syfte att hejda västerländska universella mänskliga fri- och rättigheters spridning i Indien och i stället fösa tillbaka kvinnan till hemmet med motiveringen att det är Allahs lag.

Mawdudi skriver att ordet purdah är samlingsbeteckningen på ”de föreskrifter som utgör det islamiska samhällssystemets viktigaste del” och ger purdah och ansiktsslöja [veil] samlingsbeteckningen harem (s. 18, 20). Han hävdar att seden att täcka ansiktet kommer från Allahs befallning nedsänd i koranversen 33:59, även om där inte står direkt uttalat att det är just ansiktet kvinnan ska täcka så är det andemeningen och en sedvänja som härstammar från profeten Muhammeds dagar (s. 194, 195). Att Mawdudi avser ansiktsslöja framgår av att han hävdar att koranversen om att täcka sina behag föreskriver att kvinnor ska dölja ansiktet [the covering of the face], vilket kan ske antingen genom att kvinnan håller en bit av ytterplagget över ansiktet eller genom en ansiktsslöja eller på annat sätt. Kvinnor som visar sig utomhus täckta på det här sättet kommer att betraktas som ärbara kvinnor och inte bli antastade (s. 191, 192). Detta skriver han i kapitlet han gett titeln ”Gudomliga lagar för kvinnors vistelse utomhus” [”Divine laws for the movements of women”].

Mawdudi säger sig beskriva ”naturlagarna” [laws of nature] för kvinnors och mäns verksamhet, att människan, särskilt mannen, är egoist. För att mänskligheten på grund av människans ”djuriska natur” och begivenhet på sexuell tygellöshet inte ska utrotas är det nödvändigt att människor sluter sig samman i gemenskaper och att det allmänna bästa står över den enskilda individens frihet. Han kallar individuell frihet för en absurditet som inte tål en närmare granskning baserad på kunskap och sanning. [”This concept of personal freedom is one of the absurdities of the 18th and 19th centuries which lies exposed at the very first ray of knowledge and truth.”] (s. 97)

Mawdudi lägger ut texten om den aktiva mannen och den passiva kvinnan och använder uttryck som ”naturens vilja”, ”universums Mästeringenjör”, det vill säga Allah. Mawdudi stöder sin tes om mannen som aktiv och kvinnan som passiv på sura 51:49: ”All things We made in pairs.” I K.V. Zetterstéens översättning: ”Och av allting hava vi skapat tvänne slag.” Mohammed Knut Bernström gör en tolkning i sin version: ”Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar.” Enligt Mawdudi reglerar den här versen relationen mellan kvinnan och mannen. Versen säger att ”den ena parten i ett par ska vara aktiv och den andra mottagande och passiv, den ena snabb att öva inflytande, den andra redo att bli influerad, den ena beredd att agera, den andra villig att bli tillsagd”. Mawdudi säger att det här är den grundläggande relationen som ger upphov till alla andra existerande relationer i världen (s. 132). Han kopplar aktivism till det han kallar ”maskulina” drag och passivitet till ”feminina” drag. Bara de dåraktiga, det vill säga väst, kan komma på idén att jämna ut skillnaderna och låta kvinnor sköta manliga sysslor och låta män utföra kvinnosysslor. Han skriver att kvinnor känner sig stolta när de ägnar sig åt manliga verksamheter ”medan ingen man är hågad att fostra barn och ta hand om hushållsarbetet, som är helt och hållet kvinnogöra” (s. 157).

Mawdudi jämför avskaffandet av purdah med att leva på en ohälsosam plats och att det är svårt att upprätthålla hälsosamma rutiner i en smutsig miljö, att man därför anammar lika smutsiga seder som de smutsiga folk som lever där och att det inte kan bli frågan om att modifiera eller mildra hälsolagarna. Om man tror på sanningen i dessa lagar måste man rena omgivningen. Om man saknar kraft eller mod att förändra rådande omständigheter bör man nöja sig med smutsen (s. 215).

Mawdudi skriver att kvinnan som undviker den äkta sängen syndar (s. 142). Män får inte beröra en kvinnas hand (s. 177). Detta förbud innebär att det alltså måste ha varit vanligt att kvinnor och män skakade hand. Mawdudi är motståndare till att gifta och ogifta mödrar behandlas lika. Det är bra att samhället stöter ut en ogift mor (s. 104). ”Oäkta” barn är mindre värda (s. 102). Det står inte var och en fritt att välja om man vill gifta sig eller inte. Den som inte gifter sig är illojal mot samhället, en parasit (s. 95). Fria sexuella förbindelser är ett brott mot samhället (s. 105). Homosexualitet är en allvarlig synd (s. 99).

Purdah är till för att skydda det islamiska samhällssystemet och bygger på vetenskapliga fakta, naturlagar som människan inte kan ändra på utan att balansen rubbas (s. 213). Kvinnan måste ha makens tillstånd att få lämna hemmet. Mawdudi skriver att ”islam förbjuder” att kvinnor vistas utomhus ”enligt västerländsk sed” och koketterar och visar upp sig. Kvinnans rätta plats är hemmet. Hon har befriats från sysslor utomhus så att hon kan leda ett fridfullt och värdigt liv i hemmet och där sköta sina hushållssysslor på bästa sätt. Hon tillåts gå ut när det är absolut nödvändigt men då måste hon uppföra sig anständigt. Hon får inte bära kläder som kan dra uppmärksamheten till sig, inte heller falla för frestelsen att visa sitt väna ansikte eller händerna eller gå på ett sätt som drar uppmärksamheten till sig. Hon får inte tala med folk utom när det är absolut nödvändigt och om hon talar ska hon inte tala med en behaglig och mjuk röst. ”Om kvinnan följer dessa lagar och begränsningar får hon lov att lämna hemmet när behovet är påkallat” (s. 201). Detta är vad Koranen säger, enligt Mawdudi.

Därefter övergår han till vad haditerna säger. Kvinnor får lämna hemmet när det är absolut nödvändigt. Kvinnors bön har störst värde ju mer undanskymt den förrättas, männens bön har störst värde tillsammans med andra män i moskén. Kvinnan får lov att besöka moskén för bön men inte beblanda sig med männen av moraliska skäl och inte stå längst fram. Kvinnornas män är inte instruerade att befalla sina kvinnor att gå till moskén eller ta dem med sig till moskén. Kvinnor får lov att göra pilgrimsfärden, hajj. Kvinnor ska helst inte besöka gravar. Under alla omständigheter ska kvinnor och män inte beblanda sig med varandra. Inget fritt umgänge mellan könen i skolor, i fabriker, på kontor, i parker, på teatern, på bio (s. 201–209).

Mawdudi kritiserar det västerländska inflytandet på det indiska samhället, att barn och vuxna ser omoraliska filmer, lyssnar på oanständiga sånger, att det blivit så vanligt att kvinnor visar sig ute ”halvnakna” att ingen längre reagerar, att kvinnor och män umgås fritt, att västerländska idéer sprids i skolorna, att kvinnan inte behöver lyda sin man, att den islamiska strafflagen ogiltigförklarats i hela Indien, att sexuellt umgänge utanför äk-
tenskapet inte är straffbart, att enbart våldtäkt betraktas som ett brott och så vidare och så vidare (s. 216–218).

Lagen om purdah ska inte mildras utan efterlevas till punkt och pricka. Det är det ”islamiska sättet”, en skyddsvall mot västerländsk sedeslöshet, i synnerhet som den gestaltade sig under Mawdudis samtid. Han avslutar med en uppmaning att man innan man ens börjar tänka på att mildra purdah först ser till att samla styrka nog att sticka ut ögonen som stirrar på en islamtroende kvinna i färd med att uträtta ett angeläget ärende utanför hemmet (s. 218).

Mawdudi har, tillsammans med Jamal Badawi, född i Egypten, en av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika, med hjälp av saudiska oljepengar sedan andra halvan av 1900-talet och in på 2000-talet lyckats slå i praktiskt taget hela världen att beslöjningen av flickor/kvinnor är islamisk, det vill säga en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön under 600-talet förmedlad till profeten Muhammed (570–632) av ärkeängeln Gabriel.

En uppenbarelse inom religioner innebär att något som inte tidigare var känt på jorden har förmedlats direkt från en gudom till en enskild människa. Beslöjningen är en över tre
tusen år gammal lag från Mesopotamien (Irak) kodifierad av den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (regent 1114–1076 fvt) och kan därför inte vara en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön långt över tusen år efter det att lagen stiftades (se länkarna till höger Shariadoket och manligheten samt Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige).

America Vera-Zavala och konferensen 6 mars 2016 Hijab som politiskt motstånd
Svenska Hijabis & Communityteaterarbete inbjuder till en konferens på Mångkulturellt Centrum i Fittja 6 mars 2016 om hijab utifrån ett postkolonialt perspektiv, alltså utifrån ett västfientligt perspektiv. Initiativtagare till communityteaterarbetet sägs vara  vänsterpartisten America Vera-Zavala. Hon är moderator när projektet Hijab-teatern presenteras. Den andra moderatorn är Muslimska brödraskapsaktivisten Fatima Doubakil, flitig aktivist i Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering i Sverige (se länken till höger om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige). Hon var en av initiativtagarna till det så kallade hijabuppropet i Aftonbladet 18 augusti 2013, som var ett purdahupprop, alltså ett upprop till stöd för purdah i Sverige.

En av föreläsarna är postkolonialisten professor Paulina de los Reyes, medlem i universitetets demokratifientliga kotteri som hävdar att arbetet mot hedersrelaterat våld och tvång är kulturrasism här. Övriga föreläsare är bland annat Maimuna Abdullahi medlem i Muslimska brödraskapets förening Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK), Zaynab Ouahabi, verksamhetsutvecklare på Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd.

Inget patriarkat i världen, hur rått och brutalt det än är, kan existera utan kvinnliga stöttepelare.

Av programbeskrivningen framgår det inte hur många av Svenska Hijabis som är medlemmar i det kvinnoförtryckande Muslimska brödraskapets olika föreningar i Sverige, medlemmar i det kvinnoförtryckande Hizb ut-Tahrir eller medlemmar i någon av de föreningar som är anhängare av Saudiarabiens och Qatars ultrareaktionära tolkning av islam, den kvinnoförtryckande wahhabismen. Saudiarabien finansierade Göteborgs moské. Qatar finansierade Örebro moské och Gävle moské.

Det framgår inte heller om kvinnornas motto är: Bin Ladin i våra hjärtan. Fatima Doubakil la på twitter i april 2013 upp en bild på Usama bin Ladin tagen ur en engelskspråkig dagstidning och skrev ”Osama bin Ladin en hjälte”.

Beslöjningen är politisk. Beslöjningen är ett över tre tusen år gammalt förtryckarinstrument. Hijabkonferensen 6 mars 2016 är en manifestation för flickors och kvinnors livegenskap, purdah. Hijabkonferensen är en hyllning till Mawdudi, talibanernas och Islamiska staten IS läromästare. Två av Sveriges mest demokratifientliga kvinnor, Fatima Doubakil och Paulina de los Reyes, deltar. Dessa två kvinnor representerar symbiosen mellan kalifatanhängarna och postkolonialisterna.

Hijabkonferensen säger sig vilja diskutera hijaben som ett verktyg i kampen för värdighet och respekt. Konferensen vill öka medvetenheten om hijab som politiskt motstånd i kampen mot rasism. Det vore ärligare om man öppet deklarerade att konferensens syfte är att stärka Muslimska brödraskapets ambitioner att göra Sverige till en del av det världsomspännande kalifatet. Beslöjningen är Muslimska brödraskapets främsta profilfråga. Islam ska synas i syfte att vänja befolkningen så att övergången till kalifatet sker smidigare.

Det är dags att tala klarspråk om beslöjningen, markeringen att en man äger bärarens könsorgan. Den pjäs om hijab som ska ha premiär hösten 2016 kan bara ha ett namn:
Fittan på huvudet.