Nyligen publicerades rapporten The Muslim Brotherhood Across Europe av Israels ministerium för diasporafrågor. I rapporten (s. 31) tar de upp Forum for European Muslim Youth and Student Organisations, FEMYSO, och skriver att FEMYSO bildades 1996 tack vare Konferensen Unga muslimer i Europa som hölls i Stockholm 1995, arrangerad av UD.

För över tio år sedan kämpade jag i evigheter för att få ut handlingarna från ett trilskande UD angående islam-konferensen och lyckades så småningom tack vare Markus Maijala på Riksarkivet. Jag har skrivit mängder med blogginlägg om Ahmed Ghanem

 

och hans koppling till svenska Muslimska brödraskapet, bland annat det här om då han var Islamiska förbundets ordförande och till Stockholms moské bjöd in Muslimska brödraskapets ideolog Yusuf al-Qaradawi som hyllade Hitler och självmordsbombare.

Här följer ett utdrag om UD-konferensen från min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige Volym 2, som av olika skäl inte publicerats. Den som vill hoppa över min text kan scrolla ner till UD:s handlingar som är på 8 sidor. SUM var Muslimska brödraskapets ungdomsförening Sveriges unga muslimer, som under ordförande Rashid Musa (f. 1987), han var alltså åtta år då konferensen ägde rum, förlorade sitt statliga bidrag 2016 från MUCF eftersom SUM inte levde upp till demokratikravet. SUM hette tidigare SMUF.

Peter Weiderud (S), Ahmed Ghanem, Konferensen Unga muslimer i Europa 1995 och bildandet av ett gemensamt Europas unga muslimer år 1996, FEMYSO
SUM ingår i Forum of European Muslim Youth and Student Organisations, FEMYSO. FEMYSO grundades 1996 av bland andra FIOE, europeiska Brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Flera medlemmar av SUM har ingått i FEMYSO:s olika styrelser, bland annat Omar Mustafa, vilket man kan läsa på SUM:s hemsida.

Lorenzo Vidino skriver i The new Muslim Brotherhood in the West att FEMYSO, från början ledd av Ibrahim El-Zayat (se kapitel 2), Abdirizak Waberis föregångare som PR-man för FIOE, med sitt omfattande nätverk av medlemsorganisationer gör anspråk på att vara ”Europas unga muslimers röst” och att de har nära förbindelser med Europaparlamentet, Europarådet och FN och att FEMYSO och FIOE med sina högkvarter i Bryssel har tillträde till europeiska makthavare som andra europeiska islamiska organisationer inte ens kan drömma om att komma i närheten av. Deras ledare har ofta inbjudits att tala inför Europaparlamentet och representera ”det muslimska perspektivet” i debatter med politiska beslutsfattare (2010, s. 51). Jämför Abdirizak Waberis båda tal jag nämner i kapitel 2.

Sverige har aktivt bidragit till FEMYSO:s särställning, alltså till att Muslimska brödraskapets globala ungdomsnätverk, det vill säga den shariapolitiska extremhögern, fått en sådan maktposition i Europa. På FEMYSO:s hemsida under rubriken History kan man läsa att FEMYSO bildades tack vare att svenska UD tillsammans med SUM, som då hette Sveriges muslimska ungdomsförbund, SMUF, år 1995 arrangerade en internationell ungdomskonferens i Stockholm, ”Konferensen Unga muslimer i Europa 15–17 juni 1995”. Deltagarna uttryckte under konferensen önskemål om att knyta ihop islamiska ungdomsorganisationer i Europa, skapa bättre kommunikationer mellan grupperna och koordinera verksamheterna, står det på hemsidan. Ansvaret för förverkligandet av dessa önskemål gavs på konferensen i Stockholm franska Jeunes Musulmans de France (JMF), brittiska Young Muslims UK (YMUK) och svenska SMUF.

Franska JMF bildades av det globala Brödraskapets franska gren UOIF (se kapitel 13 och 15) i syfte att nå en vidare grupp [utöver studenter på universitetscampus som fick en egen organisation EMF] intresserade av en ultrareaktionär [radical] version av islam, skriver Caroline Fourest i boken Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan, och nämner föreningen bland annat under samlingsrubriken ”The Ramadan generation” (2008, s. 66, 192). På franska Wikipedia kan man läsa att JMF tillhör EMF (Étudiants Musulmans de France) och att EMF finansieras delvis av Saudiarabien. De nämner att EMF år 2003 fick 10 000 euro av Saudiarabien. EMF:s tidigare ordförande Mohammed Louizi har lämnat Muslimska brödraskapet och skrivit en bok om sin tid i rörelsen både i Marocko och Frankrike, mer om honom strax.

Brittiska YMUK beskrivs av författaren Kenan Malik i boken Från fatwa till jihad som en Jamaat-influerad organisation (2009, s. 134). Både franska JMF och brittiska YMUK är därmed anhängare av ideologin att politik och religion är oupplösligt förenade och att slutmålet är att hela världen ska styras i enlighet med deras tolkning av sharia. Umma är namnet på denna nation. JMF och YMUK är således ummanationalister. De representerar den shariapolitiska extremhögern i Europa och det var tillsammans med dessa organisationer SMUF valdes i syfte att koordinera den shariapolitiska extremungdomshögerns verksamheter i Europa.

Islamkonferensen i Stockholm ägde rum under Ingvar Karlssons (S) regeringsperiod. Lena Hjelm-Wallén var utrikesminister, Peter Weiderud var politisk sakkunnig på UD och sammanhållande för konferensens tillblivelse. Enligt UD:s interna handlingar 14 december 1994 var det på uppdrag av utrikesministern som undertecknaren, Cabinet, skissade på ett svenskt initiativ att anordna en konferens angående islam och Europa. Cabinet skriver att det svenska initiativet borde koncentrera sig på ”de fördomar, den okunnighet och den fientlighet som å ena sidan karaktäriserar synen på islam i västvärlden och å andra sidan synen på kristendomen och västvärldens politiska värderingar i stora delar inom ’dar al Islam’. Behovet av vad man skulle kunna kalla ’förtroendeskapande åtgärder på det kulturella området’ är uppenbart och här skulle utrymme finnas för ett svenskt initiativ”. Det står vidare att det eftersom det finns 10 miljoner invandrare från islamiska kulturer i Europa är ”hög tid att i återkommande samtal sammanföra opinionsbildare och framträdande personligheter från de båda religionerna” (UD/Riksarkivet P 82 I, s. 1 av 3).

Mahmoud Aldebe skriver som nämnts i Aftonbladet 1 maj 2013 att det före terrorattentatet 11 september 2001 var väl känt att IFiS hade kopplingar till Muslimska brödraskapet. Men under planeringen 1994 av konferensen pratar man om religioner och gör ingen åtskillnad mellan islam som totalitär politisk ideologi och som ett andligt budskap (fromhetsislam) utan behandlar islam som om islam vore en motsvarighet till kristendomen.

Cabinet skriver vidare: ”Utrikesministern står som inbjudare men tanken är inte att det skall bli en regeringskonferens utan ett fritt diskussionsforum. Avsikten är också att involvera folkrörelser och muslimska organisationer i Sverige för att på så sätt göra konferensen till ett avstamp för en rad aktiviteter på det lokala planet.” En av de inbjudna från Sverige var Bejzat Becirov från Islamic Center i Malmö som delar ut ett översatt verk av Mawdudi där islamtroende med kraft förbjuds att ha något med den svenska kulturen att göra. Även Mostafa Kharraki, som undertecknat Rapport 4/99, var inbjuden. Texten avslutas med: ”Sammanhållande för projektet är Peter Weiderud, sakkunnig hos utrikesministern” (s. 3 av 3).

Islamkonferensen anordnades i samarbete med Svenska institutet och gick av stapeln 15–17 juni 1995 i Stockholm. Mängder med namnkunniga forskare var inbjudna som Fatima Mernissi från Marocko och Gilles Kepel från Frankrike. En man från Vatikanen var inbjuden. Även ordföranden för The Organization of Islamic Conference (OIC) var inbjuden, organisationen som säger sig vara ”the collective voice of the Muslim world” och som fem år tidigare (1990) publicerade Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna på islamisk grund och som 2006 beslutade om bojkott av danska varor efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningarna (se kapitel 12).

Ungdomskonferensen anordnades i anslutning till den stora konferensen. Förordet till rapporten om Ungdomskonferensen är undertecknat Ahmed Ghanem, ansvarig för projektet, och Göran Nettelbladt från Sveriges muslimska ungdomsförbund, senare omdöpt till Sveriges unga muslimer. Två av Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige som skrivit under Rapport 4/99 medverkar, alltså Mostafa Kharraki och Ahmed Ghanem. I Broderskapsrörelsens skrivelse 25 maj 2003 om samarbetet med SMR som inleddes inför valet 1994 står det som nämnts att en samarbetsgrupp tidigt formades: ”Gemensam planering underlättades också av att Ahmed Ghanem tidigt i samarbetet kunde projektanställas för att under ett år arbeta på Broderskapsrörelsens expedition.”

Socialdemokraterna låter shariajuristen Ahmed Ghanem, enligt en hemsida om Växjö moskébygge utbildad i shariarätt i Libanon, en man som ägnat sig åt dawa-frågor ända sedan han kom till Sverige 1985 ansvara för vilka som ska bjudas in till Ungdomskonferensen.

I Förordet till rapporten om Ungdomskonferensen står det: ”Ungdomsministern frågade Kommittén för en Ungdomskampanj mot främlingsfientlighet och rasism, om de hade möjlighet att arrangera en sådan.” Religion, en samling texter, kopplas till främlingsfientlighet och rasism.

Kommittén, står det, ”tackade ja, men ansåg sig dock sakna den detaljkunskap som krävdes och kontaktade därför Sveriges Muslimska Ungdomsförbund, SMUF. Efter ett par inledande möten bestämdes att Ungdomskampanjen skulle arrangera konferensen tillsammans med SMUF som samarbetspartner. Ansvarig för projektet blev Ahmed Ghanem som arvoderades av Ungdom Mot Rasism. Som assistent arbetade Göran Nettelbladt från SMUF”. Civildepartementet krävde att minst hälften av deltagarna skulle vara kvinnor. Det kom 35 deltagare från utlandet, 13 från Sverige. De flesta funktionärerna kom från SMUF.

Under rubriken Syfte och utformning beskriver Ghanem och Nettelbladt hur urvalet av deltagare gick till. ”I projektbeskrivningen skrev vi att deltagarna skulle väljas från ’ungdomsorganisationer som i sin verksamhet har en tydlig muslimsk profil’. Således valde vi från början att endast ha muslimskt aktiva ungdomar. Vi ansåg nämligen det viktigaste vara att konferensen skulle leda till praktiska resultat. Något som inte skulle kunna ske om konferensen även omfattade ungdomar som inte ansåg sig som troende utan endast som exempelvis kulturella muslimer. [. . .] Konferensens deltagare var således inte representativa för samtliga ungdomar med muslimsk bakgrund i Europa, däremot var de representativa för aktivt religiösa ungdomar där. Vi valde medvetet en icke-konfrontativ approach men samtidigt hade vi ett brett spektrum av grupper.”

De vände sig till Muslimska brödraskapets paraplyorganisation, Federation of Islamic [de skriver Muslim] Organisations in Europe, FIOE, som, skriver de, ”organiserar de flesta muslimska förbunden i Europa”. De bjöd också in ”grupper vi varit i kontakt med tidigare och som vi visste var representativa”. Därefter nämner de flera gånger att konferensen handlar om det heltäckande begreppet att vara ”ung muslim i Europa”, trots att den enbart handlar om organiserade aktivt religiösa ungdomar. Bland frågeställningarna fanns: ”Hur ska man bete sig som muslim i ett europeiskt samhälle? De områden där man måste göra sig fri från sin kulturella bakgrund rör framför allt kvinnornas ställning och demokratin.”

Detta rimmar illa med SUM:s påstående att det är gudomlig befallning att kvinnan ska täcka allt utom ansikte och händer, att de hyllar komplementaritetsideologin som Allahs verk och att SUM aktivt verkar för att införa ett pluralistiskt rättsväsende i Sverige.

Ghanem och Nettelbladt skriver att de valde kvinnliga och manliga talare utifrån kompetens inom respektive område ”och ansträngde oss att bland muslimerna hitta de mildaste, mest eftertänksamma och de med mest erfarenhet av integrationsarbete”. De valde att bjuda in Tariq Ramadan, då 33 år. Han presenteras som ”Känd schweizisk debattör, filosofilärare i Genève och ledare för organisationen ’Musulmans, Musulmanes de Suisse’” (UD/Riksarkivet P 82 I).

I samband med Islamkonferensen riktade den franska islamforskaren Gilles Kepel kritik mot att Ungdomskonferensen kontrollerades av islamister.  Det är möjligt att det är just bland annat Tariq Ramadans medverkan han syftar på. Kepel citeras i artikeln ”Nya nätverk byggs i korridorerna” av Bitte Hammargren, i Svenska Dagbladet 18 juni 1995: ”Gilles Kepel, fransk islamolog som betraktar islam i Europa genom ett sociologiskt raster, noterade kritiskt att den ungdomskonferens som hölls på samma tema fick en helt annan slagsida än det stora euroislamiska mötet på Lidingö.”

– Jag blev förvånad över att se hur ungdomskonferensen kontrollerades av islamisterna. De är välorganiserade, intelligenta och har ett uppbyggt kontaktnät över Europa. I kraft av detta lyckades de få kontroll över ungdomskonferensen, trots att de är i minoritet bland muslimerna i Europa. Det finns en ledarskapskris för de sekulariserade muslimerna i Europa, inte minst i Sverige. Trots att de är långt mer representativa än de skäggiga männen och kvinnorna med hijab sitter sekularisterna på åskådarplats och ser hur islamisterna tilldelas en problemformuleringsroll av både medier och det övriga samhällsmaskineriet. Det är något som många sekulariserade muslimer oroas av. Och Asma Jahangir, prisbelönad pakistansk advokat, manade: – Glöm inte bort att extremismen kan krypa in i vilket samhälle som helst.”

Ahmed Ghanem och Göran Nettelbladt går i svaromål 1 juli 1995 och hävdar att Gilles Kepel inte var närvarande på Ungdomskonferensen. De skriver: ”Deltagarna var ett representativt urval av ungdomar aktiva i ungdomsorganisationer i Europa med tydlig muslimsk profil.” Gilles Kepel svarar under rubriken ”Det finns ingen tydlig muslimsk profil i Europa”:

I demokratiska samhällen som de europeiska borde det finnas en fortgående dialog och debatt mellan alla politiska, sociala och kulturella åsiktsinriktningar. Själv har jag alltid varit för debatter med de islamiska rörelserna – vilket jag också sett till att förverkliga i många sammanhang, bland annat i Stockholm. Där hade jag till exempel ett långt samtal med en av dessa rörelsers mest sofistikerade representanter [Tariq Ramadan?], som deltog i Ungdomskonferensen tillsammans med många av sina vänner.
Den fråga jag vill belysa är följande: bland de tio miljoner människor med muslimsk bakgrund som kommit för att bosätta sig i Västeuropa och av vilka många är (eller kommer att bli) europeiska medborgare och därför borde ta full del i det politiska livet, är relationerna till islam lika mångskiftande som relationerna till kristendomen eller judendomen är för människor med en kristen eller judisk bakgrund. En del är sekulariserade, en del är för en allomfattande syn på religionen, en del har en privat föreställning om tro, andra är icketroende. Därför är det reduktionistiskt att innefatta miljontals människor med muslimsk bakgrund i begreppet ”tydlig muslimsk profil”, lika reduktionistiskt som det vore att ignorera det.
Företeelsen måste sättas in i ett vidare politiskt, socialt och kulturellt perspektiv. Vad som står på spel här är frågan om representativitet och ledarskap, en fråga som måste debatteras öppet.

Ungdomskonferensen avsatte viss tid enbart åt de islamreligiösa ungdomarna och deras interna diskussioner. På fredagen deltog inbjudna svenska gäster. Bland dessa fanns Åsa Romson från Grön Ungdom. Åsa Romson, Miljöpartiets språkrör, hörsammade hijabuppropet i Aftonbladet 18 augusti 2013, tog på sig hijab och visade därmed sin solidaritet med Muslimska brödraskapet och purdah, att flickor och kvinnor är livegna.

Nedan är handlingarna från UD om konferensen:

Det är naturligtvis fritt fram att kopiera och sprida UD-handlingarna. Vänligen ange Purdahbloggen som källa.

28 februari 2026

Mona Lagerström fil dr

I Sverige har vi religionsfrihet. Islam är en religion. Inte politik. Punkt. Jag behöver inte läsa Koranen från pärm till pärm, vilket Richard Jomshof påstår att han gjort. Jag behöver inte heller läsa några biografier om profeten Muhammed, plöja igenom haditherna, sätta mig in i det som kallas sunna och sharia och läsa vad islamtroende publicerar om islam på svenska för att ta ställning. Vi har religionsfrihet i Sverige. Det är Sveriges lag som gäller, vad Jomshof än säger.

Vi har också bebis- och tonårsutvisningar i Sverige. Till och med Jimmie Åkesson var tvungen att i SVT 30 minuter medge att något gått snett i migrationspolitiken. Och ja, jag bryr mig inte om att lagen om anhöriginvandring ändrades under S-ledda regeringar så att tonåringar som fyller 18 år måste bevisa ”särskilt beroendeförhållande” för att få stanna och att det är föräldrarnas ansvar att hålla koll på vad som gäller för deras barn. Jag bryr mig inte heller om att även i andra länder upphör rätten till uppehållstillstånd som anhörig när man fyller arton år. Det är vad andra journalister skriver om de svenska tonårsutvisningarna jag bryr mig om. Och vad Sveriges medborgare anser.

Den sverigedemokratiska radikaliteten, det rasistiskt motiverade återvandringståg som de ”skojade” om i förra valrörelsen, har ingen förankring hos medborgarna, skriver jag.

Timmarna innan Åkesson blev småsjälvkritisk i SVT satt Richard Jomshof som vanligt på X och twittrade att han föredrar islamfria länder, vilket ju låter som att han kan tänka sig att utvisa muslimer oavsett ålder, eller ja, att han skulle föredra att befria Sverige från islam. Det är onormalt.

Det är klart att Jomshof gick igång på min artikel och påstår att det inte är något onormalt att ”vilja slippa eller befria ett land från islam”. Och så blandar han in Iran också. Trots att jag skriver om Sverige. Självklart svarade jag med artikeln ”Hur kan Kristersson acceptera Jomshof?” Jag bara undrar. Sverige behöver en stramare migration, men inte mer. Och absolut inte den paniska avsky mot islam som Richard Jomshof regurgiterar såväl ombedd som oombedd.

Tonårsutvisningarna har, för första gången på länge, påmint om att Sverigedemokraterna är ett ideologiskt elitprojekt: en radikal minoritet som vill förändra Sverige i grunden, och som framgångsrikt har gjort falska anspråk på att detta ytterst är folkets vilja.

Min artikel fick verkligen Jomshof att på X publicera ett utfall mot islam som för några år sedan hade varit omöjlig att hitta utanför tossiga, aggressiva bloggmiljöer. Man har vant sig, skriver jag.

Jag är stolt över att jobba inom Bonnierpressen där vi behandlar islam enbart som religion och inte blandar in politik. Som Sameh Egyptson gjorde i sin avhandling om Muslimska brödraskapet i februari 2023. Jag var ju på disputationen. Jag skrev naturligtvis omedelbart efter disputationen en recension av just disputationen. Och självklart kontaktade jag lektor Torsten Janson och bad honom att i Expressen publicera sin avhyvling, vilket han gjorde.

Som sagt, jag är mycket stolt över att vi inom Bonnierpressen håller oss till islam som religion och inget annat. Det är nu tre år sedan Egyptsons disputation. Och hans avhandling om politisk islam har ju sannerligen inte satt några spår hos riksdag och regering, hälsar jag genom M. Lagerström.

25 februari 2026

Mona Lagerström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Två år efter det att baron d’Holbach publicerade Système de la nature (1770), som vände upp och ner på den dittills rådande teologiska världsbilden att Gud skapade universum och människan, gav han ut en förkortad version Le bon sens, ou Idées naturelles opposées aux idées surnaturelles (1772, Sunt förnuft eller Det naturliga kontra det övernaturliga) vars engelska, anonyma, översättning Good sense without God: or Freethoughts opposed to supernatural ideas, jag utgår ifrån.

I Bibelns Första Moseboken står det: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden’” (1:26–28).

Baron d’Holbach sade: Teologer och prästerskap försäkrar oss om att vi bör vara oändligt tacksamma för försynens alla gåvor den välsignar oss med och som den pessimist han är räknar han sedan upp allt elände som drabbar människan. Ändå inbillar människan sig att hon är sin gudoms favorit, att hon står i centrum för Guds omtanke, att hon är det enda målet med Guds verk, att universum skapades för hennes skull. Människan tror sig vara naturens härskare och anser sig stå höjd över djuren. ”Dödliga människa! Vad baserar du dina högfärdiga anspråk på?” mästrar han och svarar: på själen, på förnuftet, på överlägsna förmågor.

Men blir inte djurens härskare också till slut maskarnas föda? ”Du talar om din själ! Men vet du vad en själ är?” fortsätter d’Holbach retoriskt och säger att själen bara är den samling organ som ger liv. Och varför då förvägra djuren en själ? Människan stoltserar med att hon har förnuft samtidigt som religionen kräver att hon förnekar förnuftet och till och med låter religionen driva henne till att döda sina medmänniskor, något djuren inte gör med sina artfränder. De dödar på grund av hunger. Exakt var går gränsen mellan människan och de djur hon kallar vilda djur och på vad sätt skiljer de sig?

Man [det vill säga teologer, prästerskap, filosofer] har övertygat oss om att själen enbart är en enkel substans, framhåller d’Holbach. Den borde därför vara exakt likadan hos alla människor, vilket ju inte är fallet, eftersom människor föds med olika förmågor.

Baron d’Holbach säger det jag nämnt tidigare: att människors hjärnor/medvetande skiljer sig lika mycket åt som människors ansikten. Det finns människor som skiljer sig lika mycket från varandra som människor skiljer sig från en häst eller hund, säger han också.

Skillnaden mellan människor och djur är uppfostran och utbildning, framhåller han. Baronen har en pessimistisk syn på människan. Många djur uppvisar mer mildhet och förnuft än det djur som anser sig vara mer förnuftigt än alla andra. ”Finns det bland människor, så ofta förslavade och förtryckta, samhällen lika väl inrättade som myrors, bins och bävrars?”

Genomgående i d’Holbachs verk är strävandet efter människors lycka. Han kommenterar att människor som hävdar att allt i universum är skapat för människans skull blir pinsamt berörda när man frågar dem på vad sätt alla djur som är farliga för människan bidrar till människans lycka. ”Vilka kända fördelar har gudarnas vän av att bli biten av en huggorm, drabbad av myggbett, plågad av skadedjur, sliten i stycken av en tiger med mera? Skulle inte alla dessa djur med samma rätt som våra teologer kunna påstå att människan var skapad för dem?”

Good sense består av 206 numrerade stycken, nummer 98 är ett av de få med en rubrik, ”An Eastern tale” (En österländsk saga), fritt från den engelska översättningen:

En bit från Bagdad tillbringade en eremit, känd för sin helighet, dagarna i behaglig avskildhet samtidigt som hans böner fick de omkringboende grannarna som också ville inneslutas i dem att dagligen strömma till hans eremitboning med förnödenheter och presenter. Den helige mannen tackade för försynens många gåvor Allah skänkte hans tjänare och frågade vad han gjort för att förtjäna allt det goda som så frikostigt östes över honom. ”O himlarnas Monark! O naturens Fader!” skanderade han och undrade med vilka lovord han kunde prisa Allahs generositet och faderliga omsorg. ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!”

Uppfylld av tacksamhet avlade eremiten ett heligt löfte att göra en sjunde pilgrimsfärd till Mekka. Kriget som då rasade mellan perser och turkar fick honom inte att skjuta upp sitt fromma åtagande. Fylld av förtröstan på Gud gav han sig av, skyddad av sin religiösa klädsel. Utan problem passerar han genom fiendernas trupper, i stället för att bli ofredad möts han vid varje steg han tar av vördnad från de två stridande parternas soldater. Uttröttad söker han sent omsider skydd från den brännande solen under en palmdunges svalkande skugga. På denna ensliga plats finner Guds man inte bara en härlig tillflyktsort utan också en utsökt måltid. Han behöver bara sträcka ut handen för att fylla den med dadlar och andra smakrika frukter, en bäck gör att han kan släcka törsten, en grön plätt inbjuder till sömn. När han vaknar utför han sin heliga tvagning och utbrister glädjefylld: ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!” Stärkt och med glatt mod vandrar den helige vidare, färden går genom ett leende landskap, blomsterrika kullar och grönskande ängar och träd fyllda med frukter möter hans blick. Rörd fortsätter han lovprisandet av försynens rika och givmilda hand som visar sig överallt till gagn för den mänskliga rasens lycka.

Färden fortsätter, bergen är svåra att ta sig över men när han väl når toppen blickar han plötsligt ut över en fasansfull syn. Hans själ fylls av skräck. Framför honom breder en vidsträckt slätt ut sig, ödelagd av eld och svärd, fylld av hundratals döda kroppar, de sorgliga resterna av det blodiga krig som utspelat sig på denna slätt. Örnar, gamar, korpar och vargar slukade glupskt de döda kropparna marken var täckt av. Åsynen slungar vår pilgrim in i ett djupt bedrövat tillstånd. Som ett särskilt ynnestbevis hade himlen försett honom med förmågan att förstå djurens språk. Han hörde en varg, frossande på mänskligt kött, glädjefylld utropa: ”O Allah, stor är din godhet mot vargars barn! Din omtänksamma vishet har sett till att dessa avskyvärda människor, som är så farliga för våra arter, är sinnesrubbade. Tack vare din försyn, som vakar över dina varelser, sliter de här förstörarna halsen av varandra och förser oss med rikliga skrovmål. O Allah, stor är din godhet mot vargars barn!”

Söndag 22 februari 2026

Mona Lagerström fil dr

 

I dag 1 februari publicerar missionären Kashif Virk på plattformen X mängder med inlägg som prisar hijab. Han är patriark i den totalitära promillerörelsen Ahmadiyya, som låtsas att de representerar islams trosfränder i Sverige.

Här är en brittisk motbild.

1 februari 2026

Mona Lagerström fil dr

 

Ann Heberleins krönika har som rubrik: ”Carl-Oskar Bohlins retorik ger mig kalla kårar”. Hon inleder krönikan med: ”Jag är ledsen att behöva skriva det, men det är faktiskt precis så här det började på trettiotalet. Ja, inte bara då – det var också så här kriget på Balkan började, folkmordet i Rwanda, apartheidregimen i Sydafrika liksom de fruktansvärda övergreppen på civilbefolkningen under Vietnamkriget.”

Heberleins krönika ger mig inte kalla kårar. Den åstadkommer bara en trött suck över svenska opinionsbildares oförmåga att tänka ur andra perspektiv än det västerländska. Som stöd för sina kalla kårar anger hon den tyska socialpsykologen Harald Welzer och den brittiska filosofen Jonathan Glover. Ingen av dem har ett utomvästerländskt perspektiv på sin forskning. Än mer beklämmande är det att Heberlein lyfter fram att det var i ett tal under chanukkafirandet på Norrmalmstorg i Stockholm Carl-Oskar Bohlin nämner att ”politiker i många år har gjort sitt yttersta för att inte prata om vi och dom”.

Det är uppenbarligen en attityd som Bohlin nu kastar överbord. I nästa mening slår han nämligen fast att ”det finns faktiskt ett ’dom’ här. ’Dom’ som älskar döden mer än livet och ett ’vi’; vi andra som älskar livet mer än döden”.

Återigen: De senaste hundra åren har invånarna i islamiska länder marinerats i ett hat mot judar och glorifiering av martyrdöden. Carl-Oskar Bohlin har fullkomligt rätt när han säger att det faktiskt finns dom som älskar döden mer än livet, vilket inte minst visas av att Expressen just i dag skriver att den 19-årige man som i IS namn planerat att spränga sig själv till döds under Kulturfestivalen i Stockholm döms till över sju års fängelse.

Heberlein ondgör sig också över att Bohlin betonade vikten av ett ”vi och dom” under Folk och försvar i Sälen, som om det skulle vara självklart att inte kalla dem som eventuellt börjar kriga mot Sverige för ”dom”. Sedan rabblar hon upp etiska skäl att inte använda sig av ”vi och dom”.

Uppdelningen i två grupper är ett första, avgörande steg i den avhumanisering som leder till att individer som tillhör den utpekade gruppen successivt förlorar sina rättigheter, för att slutligen berövas sitt värde som människor. Idén om ”vi och dom” är den viktigaste moraliska och samhälleliga förutsättningen för institutionaliserat dödande, som socialpsykologen Harald Welzer skriver i ”Gärningsmän: Hur helt vanliga människor blir massmördare” (2007).

Och om nu den 19-årige mannen lyckats spränga sig själv och mängder med besökare till döds under Kulturfestivalen i Kungsträdgården? Vilka berövades sitt värde som människor? Vilka avhumaniserades redan på planeringsstadiet av terrordådet?

Här är Heberleins nästa försvar för sina kalla kårar:

Filosofen Jonathan Glover menar i ”Humanity: a moral history of the twentieth century” (2000) att de flesta människor föds med ett grundläggande tabu mot att skada och döda andra människor. För att förmå vanliga människor att döda och acceptera dödande av människor krävs att något i förutsättningarna ändras: Genom att inte längre tala om den andre som ”människa” utan som ”fiende”, ”terrorist”, ”ond”, som ”dom”, helt enkelt. När den andre upphör att vara människa äger hon inte längre några rättigheter, inte ens den allra mest grundläggande rättigheten, nämligen rätten till sitt liv.

Sedan Hamas terrorattack 7 oktober 2023 och explosionen av judehat i Sverige är det uppenbart att den grupp i Sverige som avhumaniserats och mist rätten till sitt liv är judarna.

Förutsättningarna i de islamiska länderna ändrades i samma ögonblick som egyptiern Hassan al-Banna grundade Muslimska brödraskapet 1928, all världens islamisters urcell, och olja hittades i arabländer och Iran. I snart hundra år har skrifter publicerats i land efter land som avhumaniserar inte bara judar utan också västerlänningar i stort och glorifierar martyrdöden, skrifter som enkelt går att beställa.

Att Ann Heberlein med sin ”etik” har missat det är en sak. Men att det inte tycks finnas en enda person på Expressens redaktion som uppsnappat Heberleins inskränkta världsbild utan gett fritt fram att publicera krönikan ger mig verkligen kalla kårar.

21 januari 2026

Mona Lagerström fil dr

Människors klädsel är kulturellt kodad. I tusentals år har kvinnor och män burit huvudbonader, en del huvudbonader mer fantasifulla än andra. Inte sällan har prästerskapen inom alla religioner när de fått makt övertagit redan existerande plagg och omvandlat dem till religiösa plagg.

Det står inget i Koranen, som är Muslimska brödraskapets lagbok, om att kvinnor, allra minst skolflickor, ska dölja håret. Ändå har Muslimska brödraskapet genom vänsterpartisten Mostafa Malaekahs skrift Kvinnan i Islam

i två decennier slagit blå dunster i ögonen på politiker, myndighetspersoner och invandrade islamiska prästerskapet av alla schatteringar att det är den islamiska kvinnans plikt att täcka håret. Malaekah skriver i nyutgåvan 2007:

Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utom ansiktet och händerna (enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med på grund av: (1) släktskap²¹, (2) relation p g a giftermål²², eller (3) amningsrelation²³. Detta är en plikt för kvinnor från pubertetsåldern.²⁴

Malaekah skriver i noten:

²⁴ Att följa de islamiska klädreglerna blir en plikt först när flickorna kommer upp i puberteten, som med alla andra plikter och dyrkan. Dock uppmanar islam föräldrar att låta pojkar och flickor gradvis börja utföra plikter och dyrkan innan de kommer till pubertetsåldern, så att det blir lätt och naturligt för dem att praktisera sin religion. T ex uppmanas pojkar och flickor att börja be de fem dagliga bönerna vid sju års ålder. På samma sätt rekommenderas flickor att klä sig islamiskt före pubertetsåldern (s. 17, 18).

Det är inte ”islam” som uppmanar, utan Muslimska brödraskapet, via Mostafa Malaekah, som uppmanar. Muslimska brödraskapet har alltså fräckheten att ge ut en skrift i Sverige om kvinnans sociala, juridiska och politiska ställning enligt lagverket sharia, som om svensk lag inte gäller alla kvinnor i Sverige.

Antalet kvinnor som täcker håret signalerar graden av ett lands islamisering, därför är beslöjningen av flickor/kvinnor så viktig för Muslimska brödraskapet. När ett land väl är islamiserat räknar MB med att ta över makten och omvandla Sverige till en teokrati, en gudsstat styrd enligt deras tolkning av sharia, alltså en kopia av Iran sedan 1979.

Märk väl! Muslimska brödraskapet är sunni. Prästerskapet i Iran är shia. Det hindrade inte ayatollorna Ruhollah Khomeini och Ali Khamenei att före revolutionen 1979 till persiska översätta revolutionära skrifter av Muslimska brödraskapet och imitera deras revolutionära budskap och applicera det på Iran. Tack vare massivt stöd från kommunisterna i Iran lyckades de störta shahen 1979. Sedan gick det som det gick med kommunisterna, ett öde kommunisterna i Sverige, som sedan decennier stöder Muslimska brödraskapets svenska gren, inte har fattat. Vänsterpartiet i Göteborg utnämnde 2019 shariaextremisten Mostafa Malaekah till nämndeman i Göteborgs tingsrätt! Jag skriver om utnämningen i det här blogginlägget 14 oktober 2020:

Mostafa Malaekah, denna samhällsomstörtare som i åratal verkat för att införa ett parallellt rättssystem i Sverige styrt av sharia, uppskattas uppenbarligen av Vänsterpartiet i Göteborg då Göteborgs kommunfullmäktiges valberedning 2019 (punkt 22) utser honom till nämndeman i Göteborgs tingsrätt som ersättare för Claes Theliander (V) som slutat. En shariaextremist som i åratal offentligt förkastat den svenska lagstiftningen utses till nämndeman.

Utöver Kvinnan i Islam har Malaekah publicerat två andra häften som prisar sharia:

Båda häftena utgivna at Muslimska brödraskapets moské i Stockholm, VD Mahmoud Khalfi.

I Sverige har Muslimska brödraskapets politiska skrift om kvinnors klädsel kunnat spridas obehindrat eftersom det inte någonstans i Malaekahs skrift framkommer att just islamistiska Muslimska brödraskapet står bakom den. Och det är uppenbart att inte bara islamiska prästerskapet i Sverige har tagit till sig budskapet.

Mostafa Malaekahs skrift är inte en originalskrift författad av honom utan en sammanställning av skrifter av Jamal Badawi, en av nordamerikanska Muslimska brödraskapets toppnamn. Journalisten Per Gudmundson, en av de ytterst få svenska journalister som bevakat Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige och insett allvaret, skrev på sin blogg 2011 att Muslimska brödraskapets ungdomsförbund bjöd in Badawi på sin ungdomskonferens och att Badawi hyllat självmordsbombare.

Redan 2008 bjöds Jamal Badawi tillsammans med andra internationella höjdare inom Muslimska brödraskapet in till Sveriges riksdag av riksdagsledamot Mehmet Kaplan (MP) inför Muslimska brödraskapets konferens. Här är Islamiska förbundets programförklaring:

Så här ser nr 9, den finska konvertiten Helena Benaouda, numera Hummasten, ut:

I det här blogginlägget från 5 augusti 2018 om regeringen Löfvens nära samarbete med Muslimska brödraskapets svenska gren skriver jag om Malaekahs häfte:

Jag har i flera blogginlägg visat att Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig och kvinnofientlig global rörelse. Under kvinnokonferensen i Peking 1995 delade de gratis ut Jamal Badawis könsapartheidhäfte från 1971, Kvinnan i Islam, för att hindra en deklaration om kvinnors rättigheter. Mostafa Malaekah har översatt Jamal Badawis text till svenska. Niklas Orrenius skrev ett kåseri i Sydsvenskan om den [2004]. Det vill säga, han tog den inte på allvar. Det gjorde däremot SVT:s reporter Evin Rubar i reportaget Slaget om muslimerna 6 december 2009.

Det som i Sverige kallas oljekrisen i början av 1970-talet innebar att Saudiarabiens oljeintäkter nådde astronomiska nivåer. Muslimska brödraskapets aktivister hade sedan 1940-talet en fristad i Saudiarabien när de förbjöds i sina hemländer. Tack vare Saudiarabiens oljeintäkter och Muslimska brödraskapets suveräna organisationsförmåga spreds politisk islam, islamism, över hela världen, inklusive kvinnors ”plikt” att beslöja sig. Med hjälp av internet standardiserades snabbt det politiska plagget som i dag bärs av kvinnor i hela världen.

Att sjuksköterskan som talar om stress i vården bär ett standardiserat plagg är uppenbart.

Det standardiserade plagg jag kallar shariadok, eftersom Muslimska brödraskapet likställer plagget med nunnedok och kopplar det till sharia.

Och SVT hjälper i vanlig ordning till att islamisera Sverige genom att legitimera plagget, vilket jag skrivit om på den här bloggen i tio år. Händelserna i Iran de senaste veckorna visar exakt vad islamisering av ett land innebär och vad som väntar Sverige om inte politikerna vaknar upp och sätter stopp för det.

Plagget utnyttjas också av invandrade hederskulturella klaner som ett medel att hindra döttrar och fruar att försvenskas. Flickor/kvinnor i Sverige som vägrar bära plagget misshandlas, hotas, till och med mördas av sin familj.

Flickor/kvinnor utsätts i vissa bostadskvarter i Sverige för lika extrem social kontroll som Irans moralpoliser utsätter iranska kvinnor för.

Anne Lagercrantz: När ska du fatta vad som pågår i Sverige och sätta stopp för SVT:s nonchalanta behandling av ett plagg som inte bara för kvinnor i Iran utan även för kvinnor i Sverige kan betyda liv eller död? Varför i herrans namn valde SVT att bland Sveriges alla tusentals sjuksköterskor välja ut en som bär detta standardiserade politiska plagg? Och därmed legitimera det!

14 januari 2026

Mona Lagerström fil dr

Sameh Egyptson skriver bland annat att riksdagsledamot Nadja Awad och lokalpolitikern Mohamed Nuur 31 juli 2023 besökte stora moskén på Södermalm i Stockholm då Mahmoud Khalfi passade på att kalla koranbränningar för en kriminell handling. ”Detta skedde i en kontext där politiska företrädare gav legitimitet åt en religiös aktör med en tydlig politisk agenda”, kommenterar Egyptson.

Tre veckor tidigare, den 8 juli 2023, skrev Mohamed Nuur en debattartikel i Nyhetsbyrån Järva angående koranbränningarna: ”Vilka var vi och vart är vi på väg?”

Frågan som genast inställer sig är: Vem tog initiativet till mötet i moskén? Bjöd Mahmoud Khalfi in Mohamed Nuur för att med hjälp av Vänsterpartiet kriminalisera koranbränningar och för ett fototillfälle med politiker för att visa hur viktig moskén är? Eller kontaktade Mohamed Nuur moskén för att visa moskén sitt stöd? Fotot har Egyptson lagt ut på plattformen X.

Tilläggas kan att Bashir Abdi Mohamed Nuur är född i Somalia 1991 och ska ha kommit till Sverige som 6-årng. Jag är född 1943, nästan femtio år tidigare, denna information för att förklara varför jag inte förstår vad Mohamed Nuur i debattartikeln talar om när han skriver om ”vilka vi var”. Här är några axplock:

Många har pratat om värderingar. Många har pratat om att stå upp för våra seder. Men våra värderingar har alltid varit att hjälpa vår granne. Att inte bara stå upp för sig själv utan också för andra.
Man kan verkligen säga att det är nya tider, för idag är inte Sverige förknippat med solidaritet. Inte förknippat med de värderingar där människor får tro eller inte tro på vad de vill utan att man behöver bli misstänkliggjord.
”Yttrandefriheten är hotad” säger några och håller det heligt så pass att man kan tro att den är viktigare än individens säkerhet.
Om vi ska vara sanna mot oss själva så är vi oerhört medvetna om att yttrandefriheten inte är absolut, både i åsikt och i handling. Yttrandefriheten är begränsad både när det kommer till att begå brott och att ha åsikter som kan leda till hat och hot.
Detta handlar inte om yttrandefrihet utan om en kapprustning för att splittra Sveriges befolkning.

”Detta” syftar alltså på att bränna ett privatägt exemplar av en koran. Om det är några som har splittrat befolkningen så är det de senaste decenniernas invandrare som kräver total lydnad och underkastelse under den organiserade religionen islam.

Väljer man ut en högtid och ställer sig utanför en moské, synagoga eller kyrka är man inte ute efter att kritisera en religion, skriver Nuur, ”utan dem som tror på religionen. Där är lagen tydlig.” Nuur själv är mycket otydlig när han inte nämner att det handlar om att bränna en privatägd koran. Vem skulle bry sig om ifall en privatägd bibel brändes upp utanför en synagoga eller kyrka? Han fortsätter: ”Detta symboliserar något annat än vad vi i Sverige är vana vid och som tur är har varit beskyddade från länge.”

Hur länge då? Vad vet Mohamed Nuur om hur frireligiösa behandlades i det sekulära Sverige jag växte upp i? Vet Mohamed Nuur över huvud taget vilka som kallades frireligiösa? Har han över huvud taget hört det nedsättande ordet frimicklare? Vad vet han om hur präster och religiösa av alla sorter förlöjligades, drevs med, skrattades åt, uppmanades uppsöka psyket när de hörde röster från yttre rymden med mera med mera, både av vanligt folk och folk inom i stort sett hela kultursektorn, utom möjligen Ingmar Bergman, i synnerhet efter det att hädelselagen upphävdes 1970 med motiveringen att den inskränkte yttrandefriheten?

En betydande del av den svenska befolkningen vände ryggen åt statskyrkans prästerskap och ett straffande överjordiskt osynligt allsmäktigt väsens påbud, det vill säga religiöst förtryck, till förmån för förnuft och vetenskaplig empiri långt innan vi fick religionsfrihet 1951.

Årtiondet efter kulturrevolutionen i Kina i mitten av 1960-talet då kommunisterna vördade Mao som en ställföreträdande gudom och gick med huvudet böjt och Maos lilla röda

i händerna och insöp den store mannens visdomsord ska vi bara inte tala om. Titeln på boken lyder: Citat ur ordförande Mao-Tse-Tungs verk.

Vad jag vet var det ingen, absolut ingen, som talade om hets mot folkgrupp när det gällde religionskritik eller drift med religiösa utövare, som exempelvis Maranatarörelsen eller ledaren för den nya församlingen Livets Ord och hans missionerande följeslagare.

Det var detta frihetligt hädiska klimat Lars Vilks växte upp i. Och det var detta frihetligt hädiska klimat invandrare från islamdominerade länder välkomnades till med åtföljande gigantiska kulturkrock både för värdlandets invånare, som fortsatte sin frihetligt hädiska religionskritik och nu frejdigt inlemmade islam i kritiken, och de kränkta islamreligiösa som krävde lagändringar för att få tyst på de hädiska svenskarna.

Jag bodde i Göteborg när denna då tunga industristad på 1960-talet svämmade över av gästarbetare från Jugoslavien. Ingen, absolut ingen, talade om religion. Ingen, absolut ingen, andades ett ord om att bygga moskéer.

Och med den ansvarslösa migrationspolitiken som öppnade gränserna på vid gavel för invandrare från Mellanöstern och Afrika, där klaner inte stater dominerar, hände det ofattbara att kommunisterna i solidaritet vände blicken från Kinas Mao, Sovjets Stalin och Östtysklands Erich Honecker och i stället började vörda det islamiska prästerskapets förtryck och fördöma sina frihetliga landsmän som rasister, främlingsfientliga, fascister, nazister. Och då särskilt det lilla promillepartiet Sverigedemokraterna, som ju mer partiet kritiserades bara växte och växte, till och med kom in i riksdagen 2010 och trots journalistkårens och politikernas samlade avståndstagande blev riksdagens näst största parti valet 2022.

Ett glapp utan like mellan väljarna och journalist- och politikerkåren.

Under Almedalsveckan 2025 offentliggjordes Sverigedemokraternas vitbok om partiets osmakliga och odemokratiska rötter, som i medierna stötts och blötts ända sedan partiets begynnelse och därför inte var någon hemlighet. Partiledare Jimmie Åkesson bad landets judar om ursäkt för partiets historia av antisemitism. Snabbt som ögat var naturligtvis Mahmoud Khalfi framme och krävde i tidningen Dagens ETC att Jimmie Åkesson offentligt skulle be Sveriges alla muslimer om ursäkt för de ”upprepade islamofobiska uttalanden” som medlemmar i partiet vädrat.

Än en gång: judar är benämning på en etnicitet. Man kan inte välja bort sin etnicitet. En kines är alltid en kines. En japan är alltid en japan. Antisemitism är detsamma som judehat, judefientlighet, alltså hat/fientlighet riktat mot personer av kött och blod.

Islam är en religion, ett idékomplex man kan välja att omfatta eller ta avstånd från. Ända sedan de franska upplysningsfilosofernas religionskritik på 1700-talet har organiserade religioner och deras prästerskap kritiserats och gycklats i väst.

För tydlighetens skull: Islamisten Mahmoud Khalfi representerar inte landets islamreligiösa befolkning, han representerar enbart Muslimska brödraskapet som anser att islam och politik är oupplösligt förenade och vars motto är ”Koranen är vår lag.” Han är alltså islamist, det vill säga han har en politisk agenda, han är extremist, demokratifientlig fanatiker, samhällsomstörtare. Han har inget mandat att kräva ursäkter av partiledare i egenskap av talesperson för en otroligt brokig religiös grupp i Sverige. Han gör allt för att framställa sig själv som en viktig röst och få uppmärksamhet i medierna, enbart för att gynna Muslimska brödraskapets långsiktiga mål att när Sverige väl är islamiserat röja undan alla lagar stiftade av människan och ersätta dem med Allahs lag, sharia.

Mahmoud Khalfis krav på ursäkt fick Richard Jomshof att se rött.

Jomshofs inlägg på X fick i sin tur Mohamed Nuur att resa borst och i Parabol skriva en hyllningsartikel till Mahmoud Khalfi, ”Bad om respekt – hotades av Jomshof”.

Notera att Jomshofs kritik riktar sig mot islamister, alltså mot en mycket speciell grupp med ett politiskt mål. Mohamed Nuur generaliserar och påstår att Jomshof kritiserar hela gruppen muslimer. Oberoende av om Nuur känner till att Khalfi representerar Muslimska brödraskapet och att moskén är Brödraskapets högsäte eller inte är hans debattartikel skandalös, för att inte säga skrämmande. Artikeln demonstrerar att Mohamed Nuur är politiskt omogen och bör hållas så långt borta som möjligt från riksdagen. Ovanpå allt jag räknat upp om Khalfis rörelse är den dessutom extremt judefientlig och hyllar Hitler. Svenska grenen har återkommande, trots hård kritik, till Sverige bjudit in talare med en känd judefientlig retorik.

Mohamed Nuur anser att Richard Jomshofs inlägg är ett ”politiskt övertramp”, ett ”auktoritärt hot”, ”en verbal statlig våldshandling” riktad mot Khalfi. Att Jomshof, som har en maktställning, hotar Khalfi med deportation ”är ett hot som kommer från statens kärna” och då ligger ansvaret även hos statsminister Ulf Kristersson. ”Därför är Kristerssons tystnad mer än bara undfallenhet – det är ett medvetet val. Ett val att tolerera hat som politiskt verktyg. Ett val att låta SD:s retorik integreras i det officiella Sverige.” Nedan ett axplock som avslöjar varför Mohamed Nuur inte bör komma i närheten av riksdagen:

Medan partiet säger sig ha gjort upp med sitt förflutna, fortsätter dess företrädare att sprida hat mot muslimer, systematiskt, i talarstolar, i sociala medier och i intervjuer. De har inte gjort upp med sin människosyn – de har bara bytt mål.
Detta är inte längre polemik. Det är förföljelse, verbal men inte mindre allvarlig. Politiska makthavare pekar ut medborgare som oönskade, som problem, som hot – inte för vad de gjort, utan för vilka de är och vilka de representerar.
Denna normalisering av hatretorik mot muslimer sker inför öppen ridå och med Ulf Kristerssons tysta medgivande. I praktiken innebär detta att staten har börjat hota sina egna. Det finns ett namn för sådana utvecklingar.
Sverige står vid en farlig gräns. Om vi tillåter att Jomshofs ord stå oemotsagda accepterar vi också att vissa medborgare inte längre omfattas av samma skydd, samma rättigheter och har samma värdighet som andra. Det är inte imamen Mahmoud Khalfi som borde lämna landet. Det är den människosyn som Richard Jomshof ger röst åt – och den politiska tystnad som gör den möjlig – som borde kastas ut ur svensk politik. Med huvudet före.

Man kan tycka vad man vill om Sverigedemokraterna, man kan avsky partiet lika mycket som Jomshof avskyr islam. Faktum kvarstår: Jomshof har rätt. Islamisten Mahmoud Khalfi borde ha utvisats för länge sedan och moskén stängts ner också för länge sedan. Muslimska brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet har varit ämne för offentlig debatt sedan före valet 2014. Det är högst märkligt att all denna offentliga debatt skulle ha gått Mohamed Nuur spårlöst förbi.

Ett annat ämne som Sameh Egyptson tar upp i artikeln i Bulletin är Mohamed Nuurs video på somaliska där Nuur uppmanar klaner i Somalia att sätta stopp för utvisningar av kriminella somalier enligt det nya utvisningsavtalet.

Än mer allvarligt är att Mohamed Nuur i senare sammanhang riktat sig till somaliska grupper och uppmanat dem att, genom klaner, utöva påtryckningar mot den somaliska regeringen för att stoppa ett avtal med Sverige. Avtalet syftar till att möjliggöra verkställighet av utvisningsbeslut, i synnerhet av dömda kriminella. Att en svensk politisk företrädare uppmuntrar klanbaserad mobilisering för att påverka både svensk rättsordning och internationella avtal är ett allvarligt angrepp på den demokratiska rättsstaten.

Mohamed Nuur svarar att hans mål är att den somaliska regeringen ska backa från avtalet, att avtalet inte ska existera.

Han berättar att han talade somaliska för att nå den somaliska diasporan i Sverige som har kontakter med personer i Somalia.
– Det jag gör är att jag, som är uppvuxen här i Sverige och inte själv har något nätverk i Somalia, uppmanar den svenska diasporan att använda sig av de nätverk de har, säger han.

Mohamed Nuur demonstrerar att hans lojalitet inte är mot Sverige och svensk rättsordning utan mot gruppen somalier i Sverige. Bara det faktum att han som riksdagskandidat gör sitt bästa att påverka en regering i ett annat land att upphäva ett avtal som fattats i laglig ordning visar att han inte respekterar de avtal Sveriges regering ingår. Han är synnerligen olämplig som riksdagskandidat.

Jag håller med Sameh Egyptson när han uppmanar Vänsterpartiet att inleda en intern utredning om islamistinfiltration och eventuellt klan- och sektinflytande inom partiet.

Den uppmaningen borde fler partier ta till sig.

Med tanke på händelserna i Sveriges riksdag det senaste året är det på tiden att alla riksdagskandidater inför årets val avkrävs en obligatorisk lojalitetsförklaring mot Sverige. Det är inte rimligt att individer sitter i Sveriges lagstiftande församling samtidigt som deras lojalitet är riktad långt utanför Sveriges gränser. Personer som inte är hundra procent lojala mot Sverige bör över huvud taget hålla sig borta från politiken.

2 januari 2026

Mona Lagerström fil dr

Det är snart tre år sedan Sameh Egyptson disputerade på sin i medierna mycket omtalade doktorsavhandling om Muslimska brödraskapets svenska gren. Och nyligen har en fransk regeringsrapport avslöjat Brödraskapets starka ställning i Sverige. Dessutom har den franska antropologen Florence Bergeaud-Blacklers bok Broderism. Det Muslimska brödraskapets nätverk i Europa nyligen kommit på svenska (översättning Mats Forsgren). Där beskriver hon under rubriken ”Några av de viktigaste europeiska broderistiska institutionerna” just det franska institut, IESH, Mahmoud Khalfi 1998 tog examen från. Det är Muslimska brödraskapets tolkning av islam som lärs ut på ”Det europeiska institutet för humanistisk vetenskap” (s. 138).

Flera arabländer har terrorklassat Muslimska brödraskapet. USA planerar att terrorklassa Brödraskapet. Flera europeiska länders regeringar har publicerat omfattande rapporter om Brödraskapets verksamhet i sina länder. Sveriges regering är på väg.

Samtidigt gör SVT:s journalister allt de kan för att låtsas att Muslimska brödraskapet är osynliga i Sverige.

Redaktionschef och ansvarig utgivare Geronimo Åkerlund skickar den mycket unge reportern Elmer Gharton att intervjua en representant för det allra främsta hotet mot vår svenska demokrati, Muslimska brödraskapet, som sedan decennier nästlat sig in överallt, inklusive våra politiska partier, landets friskolor, landets studieförbund och folkhögskolor samt Sida och tillägnat sig hundratals miljoner skattekronor, vilket jag skrivit mängder med blogginlägg om och dessutom skrivit en bok om.

I SVT Stockholm 22 december berättar Mahmoud Khalfi om att en Koran med hål i kedjats fast vid ett trappräcke till Stora moskén i Stockholm med en lapp: ”Tack för besöket. Men dags att åka hem.”

Moskén skriver

Händelsen utgör ett direkt hot om våld samt ett försök att skrämma muslimer från att besöka moskén. Den innehåller även en rasistisk uppmaning som syftar till att utestänga svenska muslimer från sitt eget land.

Muslimska brödraskapets moské borde ha stängts för länge sedan och Mahmoud Khalfi utvisats också för länge sedan.

Man kan fördöma tilltaget att kedja fast en Koran med hål i och uppmaning att lämna Sverige. Man kan också tycka att det är helt i sin ordning att göra ett inslag i lokalnyheterna om händelsen.

Men det är verkligen inte i sin ordning att framställa Mahmoud Khalfi som en neutral imam när han i decennier har ingått i Muslimska brödraskapets inre kärna i Sverige och svurit trohet mot Brödraskapet som är svurna motståndare till den sekulära staten. Allahs lag sharia ska styra.

Elmer Ghartons reportage är ännu ett bevis på hur SVT bidrar till att ge islamistiska Muslimska brödraskapet legitimitet. Och detta i det extrema judehatets dagar.

Ansvaret är Geronimo Åkerlunds. Han borde för länge sedan ha informerat hela personalen på SVT Stockholm om att stora moskén på Södermalm är extremt judefientliga och västfientliga svenska Muslimska brödraskapets huvudsäte. Är det så förbaskat svårt ett vid skylten ”imam Stockholms Moské” lägga till ”som drivs av Muslimska brödraskapet”?

I föregående inlägg riktat till SVT:s VD Anne Lagercrantz skriver jag om SVT:s skrämmande verklighetsfrånvända rapportering om islam i Sverige, som om det bara skulle finnas en tolkning. Jag kritiserar Camilla Kvartofts erbarmliga intervju med Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson Lawen Redar där Kvartoft varken nämner klaners eller islamiska prästerskapets betydelse för etableringen av parallellsamhällen i Sverige.

Mängder med människor har flytt till Sverige från islamdominerade länder och upptäcker när de väl kommer hit att det islamiska förtrycket i Sverige i vissa områden är betydligt hårdare än i ursprungsländerna.

I det föregående inlägget citerar jag vad Mona Walter, uppvuxen i Somalia, i en intervju i Kvartal säger om att parallellsamhällen, som exempelvis Tensta och Rinkeby, för all framtid är förlorade till islam.

Att Mona Walter har rätt visas av att skolflickor år efter år efter år då nobelpristagarna i litteratur besöker Rinkeby bibliotek är insvepta i tygsjok som kraftigt signalerar att det i området finns separatister som tar avstånd från Sverige och den sociala sammanhållningen. Här är en bild från 2024.

I stället för att dölja vilken demokratifientlig rörelse Mahmoud Khalfi tillhör borde Geronimo Åkerlund till Järvaområdet skicka grävande reportrar som kartlägger det extrema prästerskap som predikar att skolflickor ska täcka håret och vilken västfientlig tolkning av islam de olika predikanterna företräder.

23 december 2025

Mona Lagerström fil dr

OBS: Detta blogginlägg berör inte islamtroende individer i Sverige som inte gör något väsen av sin tro utan följer den svenska seden att religiös tro är en privat sak mellan den troende och hans/hennes gudom.

Jag inleder med en skräll från 2009 som kanske får en och annan att sluta läsa här. Ta den unge Kent Ekeroth (SD) på allvar, men hyfsa språket:

Islam är inte självgående. Islam är en samling texter. Texter tolkas av människor. Därför bör islam över huvud taget inte vara ett diskussionsämne. Det är rent ut sagt idiotiskt att basunera ut att islam är problemet i Sverige. Människor invandrade till Sverige som utger sig för att vara Allahs jordiska ombud är problemet. Det är meningslöst att utan koppling till någon/några människor citera valda delar ur Koranen för att demonstrera hur förfärlig islam är. Bibeln är lika vedervärdig.

Därför gäller det här inlägget inte islam eller enskilda islamtroende utan det islamiska prästerskapet i Sverige och islams alla religiösa ledare och missionärer som påstår sig vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud och kräver att det är Sveriges och rotsvenskarnas uppgift att anpassa sig till detta övernaturliga väsens påbud.

Det dräller av islamiska missionärer i Sverige från världens alla hörn som inget hellre vill än att Sverige ska foga sig och täcka hela landet med moskéer, se exempelvis Sofie Löwenmarks och Lars Jonsons artikel i Doku 26 juli 2023 om moskékampanjen ”Vi mår bra!” en artikel som otroligt nog ignorerades fullkomligt av både SVT och politikerna.

Sveriges rikes lag är inte baserad på Bibeln, men många islamdominerade länders lagar bygger, om inte helt så i alla fall delvis, på Koranen, länder vars prästerskap och skollärare kräver blind lydnad och tro på Koranen och profeten Muhammeds liv och leverne och att medborgarnas främsta uppgift är att behaga Allah, annars hamnar de i helvetet. Mängder, för att inte säga alldeles för många, på tok för många, av dessa medborgare har bosatt sig i Sverige, både individer som vill komma bort från allt vad islam heter, vilket inte är något problem, och individer som vill att Sverige ska bli en kopia av deras ursprungsländer och kräver respekt för islam, vilket är ett jätteproblem.

Dessutom är sedan snart ett århundrade islamiska väckelserörelser, etablerade i det som 1932 blev kungariket Saudiarabien (wahhabismen, även kallad salafismen 1744) och det av britterna koloniserade Egypten (extremt judefientliga Muslimska brödraskapet 1928) och Indien (Jamaat-e-Islami 1941) samt det i Jordanien (ockuperade östra Jerusalem) grundade Hizb-ut-Tahrir (1953), otroligt aktiva i kampen att återigen göra islam till världsledande makt. De skyller islams förlorade makt på att muslimerna inte varit tillräckligt renläriga utan gett efter för västvärldens materiella lockelser.

Lika aktiva är opolitiska islamiska väckelserörelser som det i Indien etablerade och numera världsomfattande Tablighi Jamaat (1927), som också är baserad på Koranen och profeten Muhammeds liv och leverne. Liksom väckelserörelsen Ahmadiyya (1889), även den etablerad i Indien. Ett framträdande drag hos väckelserörelserna är könsseparering, vilket strider direkt mot svenska jämställdhetslagar.

Väckelserörelsernas motståndare med stort M är sekularismen. Det som gjort Sverige till ett av världens mest toleranta länder.

Väckelserörelsernas budskap är solklart: islam och väst är inkompatibla. Därför bör samtalet om islam i Sverige utgå från islams demokratifientliga aktivisters perspektiv.

Anne Lagercrantz: Läs exempelvis den indiska väckelsepredikanten Abul Hasan Ali Nadwis (1913–1999) lärobok Islam and the world. The rise and decline of muslims and its effect on mankind,

publicerad i Kairo direkt på arabiska 1950, om muslimers slapphet och att de på nytt bör lyda islams dogmer så att islam återigen blir mänsklighetens ledare. Den andra arabiska upplagan 1952 fick ett uppskattande förord skrivet av Muslimska brödraskapets ideolog Sayyid Qutb (1906–1966), urkällan till alla terrorattentat i islams namn.

Nadwi hade starka kopplingar till Tablighi Jamaat. Boken ingår enligt engelska Wikipedia som kursbok på många arabiska universitet. Den ingår också i Muslimska brödraskapets interna utbildning, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på Sayyid Qutbs förord. Den version jag har är tryckt 2005 i England av UK Islamic Academy.

Boken är en nyttig påminnelse om hur ”de” ser på ”oss”. Jag önskar att alla dagstidningar och kulturtidskrifter, och också SVT, recenserar denna lättillgängliga sjuttiofem år gamla bok och bedömer dess giltighet för dagens Sverige. Av särskilt intresse borde Nadwis glorifiering av våld i islams namn vara. Nadwis beskrivning av Europas historia borde dessutom intressera varenda historiker i Sverige.

Anne Lagercrantz: Framför allt önskar jag att du, Camilla Kvartoft, Anders Holmberg och Tomas Nordenskiöld inför kommande partiledardebatter och Agenda kan Nadwis bok utantill som ett rinnande vatten och sätter islams väckelserörelser på kartan inför valet nästa år. Programledarna kan börja med att fråga ut partiledarna om deras partiers samröre med islamistiska Muslimska brödraskapets svenska gren: Socialdemokraternas religiösa sidoorganisations extremt nära samarbete sedan 1990-talet, Moderaternas riksdagsledamot islamisten Abdirizak Waberi (2010–2014), Miljöpartiets islamister Mehmet Kaplan och Yasri Khan, Centerpartiets islamist Ebtisam Aldebe (nämndeman), Vänsterpartiets (Göteborg) islamist Mostafa Malaekah (nämndeman, författare till texter som lovprisar sharia och som påstår att det är kvinnors plikt att vara beslöjade).

Så länge journalister inte kräver svar av partiledarna behöver de inte bemöda sig om att sätta sig in i demokratifientliga tolkningar av islam och göra upp med partiernas nära samarbete med väckelserörelsernas aktivister.

Demokratifientliga, och extremt judefientliga, Muslimska brödraskapets aktivister har i drygt fyra decennier utnämnt sig själva till talespersoner för landets islamtroende befolkning och agerar som grindvakter baserat bland annat på koranversen 3:104 (Zetterstéen): I ären det bästa folk, som frambragts bland människorna, enär I påbjuden det tillbörliga och förbjuden det otillbörliga och tron på Gud. Det vill säga predikar om halal och haram.

I föregående inlägg namngav jag fyra aktivister från det jag kallar Brödraskapets andra generation, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Johannes Anyuru, Amanj Aziz samt den högröstade separatisten i Malmö Salahuddin Barakat med starka band till Muslimska brödraskapets svenska gren.

Första generationen består bland annat av dessa grundare av Muslimska brödraskapets svenska gren:

Chakib Benmakhlouf nämns på s. 134 i den franska antropologen Florence Bergeaud-Blacklers bok som nyligen kommit på svenska (översättare Mats Forsgren), Broderism: Det Muslimska brödraskapets nätverk i Europa i kapitlet ”Brödernas euroislam – strukturerna”. När Benmakhlouf var chef över Brödraskapets europeiska paraplyorganisation skapades 2008 ”en ’Europeisk församling av imamer och andliga muslimska vägledare’ […] med uppgift att ’bevara den muslimska identiteten och […] förbereda muslimerna för att spela en civilisatorisk roll i sina europeiska hemländer’. Den utnyttjar mordet i Dresden i juli 2009 på Marwa Sherbini, en beslöjad egyptiska, till att meddela tillkomsten av ett organ med uppgift att bekämpa islamofobin, som enligt Chakib Benmakhlouf, ordförande i FOIE, kommer att ha representanter i alla europeiska länder och arbeta framför allt mot extremhögern och mot ’skärpningen av hatet mot muslimer’” (s. 133, 134).

Muslimska brödraskapet befinner sig långt, långt till höger om extremhögern, hand i hand med Mussolinis fascism och Hitlers nazism, det jag kallar shariapolitiska extremhögern.

Vänsterpartisten Momodou Malcolm Jallow nämns i samband med att han när han var Europarådets rapportör för kampen mot rasism och intolerans blev ett redskap i ett av franska Muslimska brödraskapets projekt (s. 234).

Det Chakib Benmakhlouf avser med ”civilisatorisk roll” är att uppmana invandrare från islamdominerade länder att ansluta sig till ”sann” islam, ”autentisk” islam, frikopplad från allt vad kulturell påverkan heter och göra sig av med sitt kritiska förstånd, sin tankeförmåga och blint lyda ”andliga muslimska vägledare”. Låta sig hjärntvättas med andra ord. Och strypa all kritik med hjälp av anklagelser om ”islamofobi”. Målet är att när islamtroende nått majoritet i ett land omvandla det till en islamisk stat styrd av deras tolkning av sharia.

Muslimska brödraskapets aktivister har som nämnts varit verksamma i Sverige i drygt fyra decennier. I det föregående inlägget lade jag in följande citat:

”Kulturell efterapning av andra har mycket katastrofala konsekvenser för nationen [. . .]. Det är därför som den Helige Profeten (frid över honom) uttryckligen och med kraft har förbjudit muslimerna att anta icke-muslimsk kultur och livsstil.”

”Nationen” avser umma, alla islams trosfränder i världen, som alltså riskerar att bli utspädd om islamtroende i Sverige försvenskas, för att nu bara tala om Sverige.

Citatet är taget från den extremt västfientliga journalisten Abu al-Ala Mawdudis (1906–1979) bok Islams principer (s. 230), där han avser islamtroende i Indien och den enorma lockelse den brittiska kolonialmaktens moderna livsstil hade på framför allt medelklassen och överklassen. Mawdudis bok, finns som pdf, publicerades första gången på urdu 1932 och översattes femtio år senare till svenska (1983) av Muslim students Organization in Lund, Sweden och ingår som nummer 7 i böckerna utgivna av International Islamic Federation of Student Organizations (I.I.F.S.O.), Kuwait. Notera studenter, det vill säga framtida beslutsfattare över hela världen. Mawdudis Förord är här daterat 1960.

Anne Lagercrantz: Det är detta som du, Camilla Kvartoft, Anders Holmberg, Tomas Nordenskiöld och resten av SVT:s medarbetare bör vara medvetna om, särskilt inför den stundande valrörelsen: Alla tusentals texter som i snart hundra år har cirkulerat i hela världen om islams överhöghet, varav många sprids av svenska moskéer. Eduardo Grutzky och Lars Åberg skriver i Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige (2013) att de fick Mawdudis bok av Islamic Center i Malmö och återger de ord jag citerat ovan. De skriver också: ”Islamic Center, en central institution inom islam i Sverige och huvudman för Ögårdsskolan, en konfessionell friskola, har förutom ekonomiskt stöd från både svenska staten och EU fått Malmö stads integrationspris. Sedan 2009 ägs centret av den libyska organisationen World Islamic Call Society” (s. 134).

Mawdudi, den i särklass främsta islamistiska ideologen, grundade Jamaat-e-Islami 1941 i Indien, rörelsen kallas för Muslimska brödraskapets tvillingorganisation. När Indien delades 1947 bosatte sig Mawdudi i Pakistan. Han är upphovet till dagens kaos i Pakistan. Han är också talibanernas läromästare, vilket säger mycket om hans kvinnosyn. Nadwi var medlem i Jamaat-e-Islami ett par år i begynnelsen men bröt med rörelsen. Han delade inte Mawdudis uppfattning att alla profeter, inklusive Muhammed, var politiker och ledare för revolutionära rörelser. Dock var Nadwi fortfarande påverkad av Mawdudis idéer när han skrev Islam and the world.

Mawdudis tidiga bok Islams principer heter på engelska Towards understanding Islam och på urdu Risala-e-Diniyat. Sayyid Qutb lyfter fram boken i sin revolutionära skrift Milestones (1964). Mawdudi är 29 år när han skriver boken. Han var då bosatt i Hyderabad där den äldre brodern var verksam vid universitetet. Hyderabads skolchef bad Mawdudi skriva en lärobok ämnad som kurslitteratur för gymnasiets sista årgångar. Mawdudi lär ha skrivit boken på två veckor. Han var genom sin journalistik redan ett känt namn.

I Indien, liksom i Egypten pågick under mellankrigstiden en livlig diskussion om ländernas självständighet och hur länderna efter självständigheten skulle styras. Aktivister för fyra politiska ideologier konkurrerade med varandra: den liberala demokratin, kommunismen, fascismen, nazismen. Muslimer var en minoritet i Indien. Under det indiska Mogulrikets tid (1526–1858) tillhörde muslimerna vid de kejserliga hoven eliten. När Storbritannien efter upproret mot Brittiska ostindiska kompaniet tog över styret av hela Indien 1858 och införde sina egna västerländska lagar förlorade den muslimska eliten i ett slag sin maktställning. Det satte djupa spår och gav upphov till revanschlystnad, särskilt hos de muslimska specialisterna, ulama. Under mellankrigstiden framfördes allt starkare krav på att Indien skulle delas i en stat för hinduer och en stat för muslimer. Poeten och politikern Muhammad Iqbal (1877–1938), kallad Pakistans andliga fader, var varm anhängare av en delning av Indien. Bara som exempel på fascismens plats bland tänkbara politiska ideologier nämner jag här att Iqbal 1931 personligen träffade Mussolini i Rom och skrev en dikt som hyllade Mussolini. Efter Mussolinis invadering av Etiopien svalnade Iqbals intresse.

Den enormt flitiga Mawdudi, som vid sin död lär ha publicerat över 100 böcker, skapade sin egen politiska ideologi, islamismen, lika totalitär som kommunismen, fascismen och nazismen. I min forskning om islamismens ideologiska rötter påvisar jag direkta influenser från Mussolinis fascistiska doktrin, vilket jag inte går in på här. Mawdudi i sin tur influerade Qutb, som i sin tur influerade Irans islamiska revolutionärer, vilket ledde till maktövertagandet 1979.

Både Mawdudi och Nadwi ingick i ledningen av Saudiarabiens Islamiska universitetet i Medina när det etablerades 1961, universitetet som i över sex decennier utbildat missionärer från all världens länder, inklusive Sverige, med syftet att missionärerna i sina hemländer sprider Saudiarabiens reaktionära tolkning av islam. Både Mawdudi och Nadwi tillhörde också grundarna av Muslim World League 1962 med säte i Mekka. Inflytelserika män med andra ord.

Anne Lagercrantz: Men det är som om västfientliga islamtolkningar gått spårlöst förbi hos Camilla Kvartoft med tanke på hennes torftiga intervju med Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson Lawen Redar. Människors personliga religiösa tro registreras inte i Sverige, men den kan vara utomordentligt betydelsefull i människors val av bostadsort och bostadskvarter. Både Camilla Kvartoft och Lawen Redar talade som om invandrare är vaxdockor politikerna kan flytta hit och dit som pjäser på ett brädspel, att människors tolkning av islam inte har någon som helst betydelse, varken som anledning att övervaka vem som går och inte går till moskén och som anledning att utöva extrem social kontroll av flickor och kvinnor och deras klädsel. Eller att det råder hackordning mellan olika invandrade etniciteter. Eller att invandrare från samma land kan vara fiender och hata varandra eller att invandrare kan vara extremt fientligt inställda till Sverige och rotsvenskar. Ett fridfullt villaområde kan på nolltid förändras till ett veritabelt slagfält om invandrare som är fiender till varandra eller rotsvenskarna blandas utan tanke på religiösa normer, etniska normer, etnisk hackordning och inställning till det demokratiska styret. Och då har jag ännu inte nämnt klaner.

SVT-programmet Politikbyrån 27 mars 2024 om Sverigedemokraternas negativa inställning till islam är ett talande exempel på vad jag menar. SVT visar sig från sin allra sämsta sida. Bara individer totalt okunniga om västfientliga islamiska väckelserörelsers anspråk på världsherravälde uttrycker sig som Mats Knutson och Tomas Nordenskiöld. De framställer sig själva som värsta klassens moralpredikanter totalt likgiltiga för vad som hänt i Sverige de senaste fyrtio åren. Det viktiga för dem är att fördöma SD. När det viktiga i själva verket är att stänga mängder med moskéer som agerar motståndsrörelser mot det svenska demokratiska styret. Muslimska brödraskapets moskéer exempelvis, Irans moské i Järfälla som sägs vara en spioncentral, Bellevuemoskén i Göteborg med mera.

Knutson: ”Å andra sidan måste man behålla en särart för att visa att man är SD. Utspelet om moskéerna var för att visa väljarna ’Vi vill mest när det gäller invandringspolitik och hårda tag’.”

Nordenskiöld: ”En sak är att Richard Jomshof, som ofta gör hätska utspel, gör så, men att även Åkesson gjorde det blev de förvånade över.”

Invandringspolitik, hårda tag, hätska utspel.

Man behöver inte vara bedårad av SD för att inse vilka två personer det är som inte har verklighetskontakt och värdesätter demokratins principer.

Och varför peka ut just Richard Jomshof? Som enligt egen utsaga har läst på om islam, vilket uppenbarligen Knutson och Nordenskiöld inte ansett sig behöva göra. Det räcker med att presentera åsikter. Mängder med invandrare som torterats, sett sina vänner och släktingar mördas av islamiska regimer hyser en otroligt djup aversion mot islam. Vad är det för fel med att avsky en organiserad religion?

Jag som är tillräckligt gammal för att ha starka minnen av filosofiprofessor Ingemar Hedenius (1908–1982) vassa kritik av den kristna läran och hur han påverkade en hel kulturgeneration förstår inte journalisternas knäfall för islam, som ju bara är en samling texter. Det är något helt nytt att sätta likhetstecken mellan religiösa texter och utövare av en religion. Kritisera inte texterna för då kränker du utövarna, särskilt med tanke på att de är invandrare. Vad säger det om Knutsons och Nordenskiölds inställning till yttrandefriheten, basen för den demokratiska staten? Och de säger det i public service!

I ”30 minuter” betonar Lawen Redar att ”vi ska ha en gemensam värdegrund i Sverige”.

Hur ska det gå till med tanke på att de islamiska väckelserörelsernas aktivister betonar vikten av att islamtroende inte anammar icke-islamtroendes kultur och livsstil? Och med tanke på invandrade klaners klanmentalitet och egna sedvanerätt som kolliderar med rättsstaten där lagen gäller lika för alla, den stenhårda lojaliteteten mot kollektivet kontra individuella fri- och rättigheter? En kollision som blir uppenbar när hedersmord begås för att en klanmedlem ”försvenskats”.

Journalisten Per Brinkemo har i över ett decennium försökt uppmärksamma politiker, byråkrater och andra journalister på den avgrundsdjupa skillnaden mellan klanvälde och rättsstat. År 2014 gav han ut boken Mellan klan och stat. Somalier i Sverige. År 2019 var han tillsammans med litteraturvetaren Johan Lundberg redaktör för antologin Klanen. Individ, klan och samhälle från Grekland till dagens Sverige. Av ”30 minuter” verkar både Lawen Redar och Camilla Kvartoft okunniga om konsekvenserna för Sverige som rättsstat om klaner breder ut sig. Det räcker med att en enda klanfamilj flyttar in i ett klanfritt bostadsområde för att hela klanen snabbt kan dominera det. Ta en sak som att ett barn råkar i konflikt med ett barn i den nyinflyttade klanfamiljen. Den nyinflyttade behöver bara kalla på sina bröder, systrar, kusiner, sysslingar, bryllingar med mera med mera.

Lawen Redar andades inte ett ord om islam eller klaner, bara om social dumpning och socioekonomiskt svaga grupper och hur viktigt det är att ha ett arbete och bygga billiga hyreslägenheter. Det var som om hon troget följde Stefan Löfvens uppmaning att S aldrig kommer att kritisera islam, som om det bara finns en tolkning av islam. Det är uppenbart av luckorna i hennes tal att islam och klaner är tabu att nämna i samband med integrations- och segregationsproblemen.

Nyligen publicerade Kvartal en intervju med Mona Walter, uppvuxen i Somalia, om hennes uppfattning om somalier i Sverige:

Mona Walter menar att områden som Rinkeby, Tensta och Bergsjön i Göteborg i praktiken är förlorade till klanstrukturer.
– Kan du bosätta dig där och leva ditt Svenssonliv? Nej, det kan du inte. De områdena är förlorade på grund av identitetspolitik.
– De orterna är för alltid förlorade till islam.

Hon fick kritik och bemötte kritiken i ett inlägg 10 december på Facebook där hon bland annat skriver:

Faktum är att vi somalier är överrepresenterade i misslyckad integration land efter land i Sverige, Danmark, Norge, Finland, Nederländerna, USA. Det handlar inte om rasism det handlar om självvald segregation, klankultur, hedersnormer och islamiska regler som styr hela vardagen. Det är dessa strukturer som håller våra ungdomar utanför det demokratiska samhället.
Många somaliska ungdomar är inte lojala mot det land som tagit emot dem.
De är lojala mot.
• klanen,
• islamiska lagar,
• religiösa normer,
• och den parallella islamiska ”staden” de lever i båda fysisk och mentalt.
Det är därför integrationen havererat inte på grund av hudfärg eller diskriminering. Sverige har investerat miljarder i integration, men resultaten uteblir eftersom de islamiska och klanbaserade normerna står i vägen.

Anne Lagercrantz: Det Mona Walter skriver är ingen nyhet. Så varför tog Camilla Kvartoft inte upp islam och klaner i intervjun med Lawen Redar? Varför har Kvartoft och Holmgren inte en enda gång i sina utfrågningar av partiledarna nämnt de islamiska väckelserörelserna och deras demokratifientliga tolkningar av islam och alla klaner som flyttat hit från Mellanöstern och Afrika och krävt partiledarna på svar?

Det minsta man kan begära av skattefinansierade SVT är att journalisterna har verklighetskontakt. Verklighetskontakten är särskilt viktig i dessa judehatets dagar. Jag vill betona, vilket jag gjort många gånger tidigare: det går inte att sätta likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi. Judar är en etnisk grupp, i gruppen finns allt från inbitna ateister till hängivna ultraortodoxa. Islam är texter.

Extremt judefientliga Muslimska brödraskapet har lagt ner stor möda på att politikerna ska likställa muslimer med judar ”och andra minoriteter som skyddas idag av lagar runtom i världen”. Citatet är från 2008 då riksdagsledamot Mehmet Kaplan (MP) bjöd in Muslimska brödraskapets internationella höjdare till Sveriges riksdag.

Ni som efter läsningen av det här blogginlägget djupdyker i Nadwis bok, vänligen ange mig och Purdahbloggen som källa. Sprid gärna bilden på den unge verklighetsanknutna Kent Ekeroth. Glöm inte uppmaningen att hyfsa språket.

19 december 2025

Mona Lagerström

Här har jag saxat lite ur Muslimska brödraskapets bastexter som visar att de är separatister, att svenska politiker kan glömma allt vad integrering heter, för att inte säga omgående skrota alla planer på integrering och i stället satsa på total genomlysning av Muslimska brödraskapets svenska gren.

”Kulturell efterapning av andra har mycket katastrofala konsekvenser för nationen [. . .]. Det är därför som den Helige Profeten (frid över honom) uttryckligen och med kraft har förbjudit muslimerna att anta icke-muslimsk kultur och livsstil.”

”Islam är inte enbart en ’religion’ och Muslimer är inte namnet på en ’nation’. Sanningen är att islam är en revolutionär ideologi som har som mål att omvandla samhällsordningen i hela världen och återuppbygga den i enlighet med islams lärosatser och ideal.”

”Uppmaningen lyder klart och tydligt: ’Suveränitet tillhör ingen annan än Allah.’ Ingen har rätt att utse sig till härskare över människor, att ge order och införa förbud på eget bevåg. Att erkänna en människas personliga auktoritet som upphovet till föreskrifter och förbud är liktydigt med att erkänna människan som delaktig i Allahs makt och auktoritet (shirk – mångguderi). Detta är roten till all ondska i universum. Skälet till att människor avviker från den rätta vägen är att de glömmer Allah och följaktligen glömmer sitt eget värde och låter sig underkuvas av andra människor.”

”Hela universum följer lydigt Guds vilja, Hans makt och Hans auktoritet, det är inte möjligt för universum att trotsa den Gudomliga viljan och den Gudomliga lagen en enda sekund.”

”Islam är ett allomfattande system som strävar efter att tillintetgöra alla onda och tyranniska system i världen och införa sitt eget reformprogram, vilket islam anser är det bästa för mänsklighetens välbefinnande.”

”Inget parti som tror på sin egen ideologi kan leva i enlighet med sitt partiprogram under ett annat system. En individ som tror på kommunismen kan inte leva i enlighet med kommunismens principer i Storbritannien eller Amerika, det kapitalistiska systemet är för starkt. Därför är det också omöjligt för en muslim att leva i enlighet med islams levnadsprogram under en icke-muslimsk statsmakt. Alla regler som han anser är fel, alla skatter som han anser är illegala, allt han anser är ondska, civilisationen och levnadssättet som han anser är genomruttet, utbildningssystemet som han anser är fördärvligt, allt detta kommer han och hans familj ständigt att tvingas leva under utan möjlighet att undkomma.
Därför är en person eller grupp tvungna av sin tros påbud att kämpa för att oppositionens ideologi elimineras och upprätta ett statsskick som lyder under den egna trons program och policies, ty under en statsmakt som bärs upp av fientliga doktriner kan den personen eller gruppen inte leva fullt ut i enlighet med sina egna övertygelser.”

”Islam är tro. Underkastelse är trons första krav. Människan är Guds tjänare och accepterar utan att ifrågasätta enbart Guds suveränitet, Guds lagar och Guds auktoritet innan hon ens fått kunskap om Guds lagar. Den enda meningen med islam är att blint acceptera sharia, eftersom sharia kommer från Gud, och ta avstånd från alla lagar stiftade av människan. Islam är en praktisk religion, ett levnadssätt.”

”Profeten Muhammed är människans enda källa till Guds vägledning, den sista i en lång rad av Guds profeter sända att befria människan från slaveri under andra människor och endast underordna sig Guds suveränitet, universums härskare. Så snart en person säger ’Det finns ingen gud utom Allah och Muhammed är hans sändebud’ måste den avskärma sig från det omgivande jahili-samhället och visa total lojalitet mot den nya islamiska rörelsen och det muslimska ledarskapet. Islam är inte bara tro, islam är tro och handling.”

Definitionen av ett jahili-samhälle: ”Jahili-samhället är det samhälle som inte följer islam och där man inte bryr sig om islamisk tro eller islamiska begrepp, islamiska normer, islamiska lagar och föreskrifter eller islamisk moral.”

Under Mänskliga rättighetsdagarna 10 december 2025 anordnar organisationen Män ett program Myten om den farliga muslimska mannen med följande text:

Vems liv räknas? Medan världens ögon riktas mot det pågående folkmordet i Gaza blir det smärtsamt tydligt hur olika liv värderas och vilka kroppar som tillåts vara sörjbara. I detta seminarium granskar vi den djupt rotade myten om den farliga muslimska mannen, en rasistisk föreställning som formar både mediebilden och den politiska retoriken. Hur påverkar denna islamofoba myt vår förmåga att känna empati, att protestera, att agera? Genom ett kritiskt samtal blottlägger vi hur islamofobiska narrativ osynliggör lidande, rättfärdigar våld och undergräver mänskliga rättigheter.

Organisationen Män marknadsför eventet med denna bild

och denna text.

Jag har skrivit mängder med blogginlägg om Rashid Musa och Kitimbwa Sabuni,

bland annat det här 1 april 2021 om när de 25 oktober 2015 förklarade för SVT vilka ord SVT ska och inte ska använda i sina nyhetsprogram när invandrare är inblandade. Jag skriver bland annat det här:

Två dagar senare uppträdde Anne Lagercrantz, SVT:s divisionschef för nyheter och sport, i Gomorron Sverige som en spratteldocka i händerna på Rashid Musa, som då dessutom var ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM), och en annan representant för Afrosvenskarnas riksförbund Christian Hofverberg, och bad ödmjukt om ursäkt för SVT:s språkbruk, vilket enligt den här artikeln, där de båda demokratifientliga aktivisterna Musa och Sabuni är fotograferade, uppskattades. De representerar shariapolitiska extremhögern. De är extremister. Ta in det Hanna Stjärne.

Jag har till bilden ovan fogat den italienska fascisten Benito Mussolini och den tyska nazisten Adolf Hitler för att markera exakt var Rashid Musa och Kitimbwa Sabuni hör hemma.

I bland annat det här inlägget 22 augusti 2024 skriver jag om Johannes Anyurus koppling till Muslimska brödraskapets svenska gren och han och den ökända bidragsentreprenören Amanj Aziz nära koppling till separatisten Salahuddin Barakat. Aziz

har också koppling till Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd som för tillfället inte får något bidrag från Folkbildningsrådet men som bidar sin tid och bara väntar på att Socialdemokraterna ska komma till makten igen.

I det här inlägget 22 november 2024 skriver jag om SVT:s Jessika Gedins fjäskande för Anyuru i programmet Babel. Jag skriver bland annat ”Jessika Gedin, Babels programledare som aldrig skulle låta en nazist sitta i Babels författarpanel och beklaga att amerikanska bomber släpptes ner över Nazityskland.”

Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni, Johannes Anyuru, Amanj Aziz bör vara lika pestsmittade som nazisterna som nyligen marscherade i Stockholm och Salem.

9 december 2025

Mona Lagerström fil dr