Olof Palme mördades 1986. Han efterträddes som Socialdemokraterna partiledare av Ingvar Carlsson som var statsminister 1986–1991. Valet 1991 vanns av det borgerliga blocket som fick 171 mandat av 175 nödvändiga mandat för egen majoritet. Det var året då Ny Demokrati, som var för en restriktivare invandring, kom in i riksdagen. De fick 25 mandat och blev vågmästare.

Bengt Westerberg har ända sedan valvakan 1991 levt högt på rollen som främlingsfientlighetens mest ihärdiga motståndare, tack vare ett hårdvinklat kort SVT-klipp från den fyra timmar långa valvakan som ger sken av att Westerberg reser sig från soffan i protest mot att Ian Wachtmeister från Ny Demokrati kommer in i TV-studion där KG Bergström intervjuar Carl Bildt (M), Bengt Westerberg, Olof Johansson (C), Alf Svensson (KD) inför ett möjligt maktbyte. I själva verket tar Ian Wachtmeister de fyra partiledarna i hand när det är dags för honom och Bert Karlsson att komma in i studion, de har väntat utanför. Wachtmeister börjar med Carl Bildt, sedan Bengt Westerberg,

Olof Johansson och Alf Svensson, vilket man kan se på SVT Play, ca 3 timmar in, där hela valvakan visas (4 timmar lång). Nästa TV-bild är på Alf Svensson som talar. Utanför bild reser sig Westerberg utan att tittaren får veta varför, även Olof Johansson reser sig och sedan också Alf Svensson. Det verkar som om de fått besked om att det är vaktbyte,

att nu ska Carl Bildt intervjuas enbart tillsammans med de borgerligas eventuella stöttepelare Ian Wachtmeister och Bert Karlsson.

Malin Hasselblad Wennström skriver 20 mars 2026 på 100% en kolumn om Myten om Bengt Westerbergs historiska resning. Hon visar verkligen styrkan i denna sägen och att den extremt moraliskt överlägsna Bengt Westerberg, som borde veta bättre, stödjer den.

Nu, mer än tre decennier senare, mästrar Westerberg sitt gamla parti och tycks ha raderat i sitt minne att den regering han satt i leddes av moderaten Carl Bildt och inte av socialliberala honom själv och dessutom var beroende av Ny Demokratis passiva stöd för att få igenom regeringens politik. I SvD-artikeln ”Ett starkt skäl för att stödja Centern” nämner Westerberg inte alls sin tid i regeringen Bildt när han i mening efter mening talar om socialliberaler. Ingen kan väl kalla Carl Bildt socialliberal. Westerberg skriver att om Liberalerna efter valet 13 september inte längre finns kvar i riksdagen tillhör han dem som bidragit till det. Han anger som skäl att partiet i dag är ett annat parti än det var på hans tid, som om Sverige inte skulle ha förändrats under de senaste tre decennierna, eller sedan 1965 då han gick med i partiet.

Han skriver att som socialliberaler har det aldrig varit aktuellt för partiet att samarbeta med kommunister. Inte heller med ”nazistanstrukna eller populistiska partier”. Centerns historia då? Och regeringen Bildt med stödpartiet Ny Demokrati som kallades för ett populistiskt parti? År 2021 ändrade Liberalerna inställning, skriver han. ”Nu skulle L plötsligt vara öppet för samarbete med ’alla’. I praktiken handlade det om att öppna för samarbete med SD.” Westerberg rabblar upp allt som skiljer Liberalerna från SD. ”Tydligast kommer dessa värderingsskillnader till uttryck i synen på invandrare. Uppfattningen att invandring är negativt för Sverige är det som framförallt karaktäriserar SD.” Det karaktäriserade väl även Ny Demokrati?

Westerberg skriver att han nyligen har lyssnat på två av SR:s sommarpratare som kommer från Iran, ”Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker vid Uppsala universitet, och Elham Rostami, hjärnkirurg vid Karolinska sjukhuset.” Westerberg är så lat att han inte orkat kollat upp de två sommarpratarnas exakta titlar och arbetsplats. ”Jag känner mig oerhört stolt över att de i dag är mina landsmän och en fantastisk tillgång för vårt land. Men med SD:s politik hade ingen av dem i dag varit det. De hade stoppats därför att de enligt SD bidrar till ’folkutbytet’.”

Exakt vad har idéhistorikern i Umeå som plötsligt utsågs till professor i islamisk teologi och filosofi vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, Mohammad Fazlhashemi tillfört Sverige?

När jag gick i folkskolan fick jag lära mig att aposteln Ansgar kristnade Sverige. Det är så jag har sett Fazlhashemi, aposteln som skickats till Sverige av iranska prästerskapet för att islamisera Sverige, ända sedan han 2006 anmälde Minervaskolan i Umeå till DO för att en sjuårig skolflicka enligt skolans ordningsregler inte fick täcka håret. ”En privatskola kan inte avtala bort de rättigheterna. Deras regler väger lätt i förhållande till grundlagen”, säger han.

En sjuårig flicka.

Fazlhashemi var en flitig debattör och i varenda artikel han skrev puffade han för kvinnors beslöjning. Den aktivismen skulle vara ”en fantastisk tillgång för Sverige”?

Jag har alltid undrat varför Fazlhashemi kom till Sverige. Det är en lucka i biografin man kan läsa på Wikipedia. Han är född oktober 1961. År 1977 kom han till Sverige och Umeå för studier. I SR-programmet Sommar 2006 säger han att han kom till Sverige en gråmulen decemberdag. Målet är universitetsstudier. Han säger att han sommaren 1977 gick ut gymnasiet i Iran. Då var han alltså 15 år. Kort efter studentexamen var det dags för inträdesprovet till universitetet. Han klarade det tuffa provet och kom in på den linje han valt, men stupade på en intervju där han skulle redogöra för vilka böcker han läst och radioprogram han lyssnade på. Så som han beskriver intervjun låter det som de Stasi-intervjuer som ibland skildras på film. Detta är under shahens tid. SR-programmet annonseras som: ”När Mohammad svarade helt fel på den Iranska överhetens kontrollfrågor blev han spärrad från universitetsstudier i landet och fick för sig att studera i Sverige.” I sommarpratet säger han att han efter att ha spärrats inte orkade vänta ett år till för att söka igen. På sommaren 1977 läste han engelska på ett privat institut i Teheran. Där gick två kvinnliga klasskamrater som hade en bror som studerade i Sverige. Han berättar att han gick till svenska ambassaden för att höra sig för om Sverige men att kvinnan han talade med körde ut honom, han var bara ett barn. I december 1977 flyttar han till Umeå. Att lära sig svenska för universitetsstudier var ingen lätt sak säger han. Han är nyss fyllda 16 år.

Hanna Tehrani med rötter i Iran skriver den 22 januari 2026 på plattformen X: ”Fazlhashemi är mullah och har publicerat islamapologetiska texter i tidskrifter som står den iranska regimen nära. En enkel sökning på persiska ger tydliga exempel.” Den 15 augusti skriver Tehrani på Facebook om Fazlhashemis Sommarprat 2026:

Jag läste att MF i sitt sommarprat klagade över svårigheterna med att integrera sig i Sverige. Men jag lyssnar inte på MF. Jag har hört mer än tillräckligt av den här sortens retorik i Iran.
Han försöker inte integrera sig i Sverige – han försöker pressa in Sverige i sin egen ideologiska världsbild. Det talande är att just den världsbilden tycks ligga så nära den islamiska regimens i Iran att hans texter har kunnat publiceras på regimnära plattformar och att han har varit välkommen i sådana miljöer.

För inte särskilt länge sedan publicerades hans artiklar i den iranska tidskriften Nameh-Farhang. För den som är insatt i iransk politik och den islamiska republikens kulturella maktapparat är det svårt att bortse från vad en sådan koppling innebär. På redaktionen satt personer som Gholam-Ali Haddad-Adel – Ali Khameneis huvudrådgivare – och Morteza Avini – en central ideologisk kulturfigur i den islamiska republiken.

Att Fazlhashemi försöker pressa in Sverige i sin ideologiska världsbild är exakt den uppfattning jag fått om honom. För snart tio år sedan skrev jag om honom i blogginlägget om Västeråsmoderaterna 12 februari 2017:

Könsapartheidmissionären Mohammad Fazlhashemi En av Sveriges främsta försvarare av barnslaveriet är professor Mohammad Fazlhashemi, idéhistoriker, tidigare Umeå universitet, nu verksam vid Uppsala universitets teologiska institution. Han kom från Iran till Sverige 16 år gammal 1977 för att studera och blev tyvärr kvar. Mohammad Fazlhashemi är islamist, han vill, liksom Muslimska brödraskapets aktivister, påtvinga Sverige sin tolkning av islam. Han har gjort offentlig karriär i Sverige som akademiker och specialist på islam. Han är missionär, könsapartheidmissionär. Och flitig debattör. Han bedriver beslöjningskampanjer. Han likställer religionskritik med rasism. Han uppträder som ayatolla Khomeinis speciella sändebud i Sverige med syftet att omvända Sverige till islam. Han borde kallas mulla Fazlhashemi.

Muslimska brödraskapet är sunni, Fazlhashemi shia. I det här fallet spelar det ingen roll. Khomeini var förtjust i Sayyid Qutbs revolutionära idéer, han uppskattade särskilt Qutbs uppmaning att Allah ska styra världen, att Allah är den enda laggivaren.

År 2008 gav Fazlhashemi ut boken Vems islam. De kontrastrika muslimerna, pocket 2009, där han ger ett veritabelt idolporträtt av Khomeini och revolutionen utan att med ett ord nämna alla oreligiösa iranier som bidrog till shahens fall, som slängdes i Khomeinis fängelse, som torterades, som dödades (2009, s. 131, 132). Idolporträttet är en skymf mot alla exiliranier i Sverige, som fängslats, torterats, fått se släkt och vänner dödade, som tvingats i exil för att inte själva dödas.

Boken påstås ge en saklig och insiktsfull inblick i islam. Boken är en partsinlaga riktad mot sekularister. Fazlhashemi använder uttryck som ”en sekulärfundamentalistisk världsbild” (s. 259), ”sekteristisk sekularism” (s. 260), ”den sekulära överheten”, det senare i samband med att han skriver om ”de islamofobiska nidteckningarna” (s. 308), alltså Muhammedteckningarna.

Sekularismen ingår bland det Fazlhashemi kallar extremistiska idétraditioner: ”Bland dessa finns de mest vulgära kritikerna av islam [min kursiv], vilkas föreställningar står i paritet med de främlingsfientliga, populistiska, högerextremistiska och andra islamofobiska krafterna i väst” (s. 260).

Mohammad Fazlhashemis definition av källkritik är nytolkning av islams urkunder, inte källkritik av Koranens språk och innehåll och haditernas tillförlitlighet. Han har ett avsnitt, ”Dialog med Guds ord”, där han inte någonstans ifrågasätter att Koranen är av gudomligt ursprung eller att innehållet i Koranen förmedlades till Muhammed av en ängel eller att Koranen är skriven på arabiska. ”När det gäller Koranen använder man sig av ett källkritiskt tillvägagångssätt där det sunda förnuftets och logikens principer utgör måttstocken. Med tanke på att nytolkningen sker inom ramen för den religiösa debatten måste den rationella metoden legitimeras och förankras i Koranen” (s. 99, 100). Det är inte källkritik. Det är inte så källkritiska forskare har studerat Bibeln de senaste två hundra åren.

En påminnelse: Det är som universitetslärare Fazlhashemi har skapat sig ett namn i det offentliga Sverige. Av en universitetslärare har man rätt att förvänta sig ett vetenskapligt förhållningssätt.

Beslöjningen handlar inte om religion. Den är politisk. Ändå bedriver Fazlhashemi beslöjningskampanjer.

Här redogör jag för Fazlhashemis anmälan till DO gällande den sjuåriga skolflickan.

Fazlhashemi, som lovprisar ayatolla Khomeini, vet exakt vad beslöjningen står för. Sharias överhöghet. Mäns överhöghet. Flickors/kvinnors slaveri. Allah som den enda laggivaren.

Man förväntar sig att Fazlhashemi efter den barnfientliga demonstrationen klassades som den ultrareaktionära man han är och att hans röst inte hörde hemma inom svenska myndigheter. I stället får han plats i DO:s råd.

För Fazlhashemis övriga beslöjningskampanjer se länken till höger, Shariadoket och manligheten.

I Vems islam framställer Fazlhashemi Kemal Atatürks (Turkiet) och Reza shahs (Iran) ”avislamiseringsprojekt” som bland det värsta som hänt i islams historia och kallar det ”ett frontalangrepp på islam” (s. 147, 148). Kemal Atatürk avskaffade kalifatet 1924.

I en utgåva av Vems islam, publicerad av Studentlitteratur 2014, har Fazlhashemi skrivit ett tillägg om det som kom att kallas den arabiska våren. Han inleder med en positiv skildring av hur det turkiska partiet AKP har påbörjat en demokratisk utveckling i Turkiet. Den AKP-ledda regimen har bekämpat det Fazlhashemi kallar den djupa staten ”som allt sedan grundandet av den turkiska staten på 1920-talet varit ett stort hinder för demokratiseringen”. Bland grupperna som utgör den djupa staten nämner han ”odemokratiska sekulära grupper” (2014, s. 217).

Trots att Fazlhashemi betonar Muslimska brödraskapets det han kallar övermod och ovilja att kompromissa om sin ideologi kan han inte dölja sina sympatier för Brödraskapet och negativa inställning till de sekulära krafterna i Egypten. Tre gånger nämner han Brödraskapets över 80 år långa kamp mot diktaturer och främmande makter (s. 221, 226, 229) utan att nämna att kampen gällde att sharia skulle styra landet. Han skriver att de sekulära krafterna tog hjälp av militären för att störta Muslimska brödraskapet (s. 226).

Fazlhashemi citerar en sekulär egyptisk akademiker som en tid efter störtandet av president Muhammad Mursi skrev ett inlägg i en tidning online ”som avslöjar de sekulära aktörernas syn på demokratins grundregler”. Mannen ansåg att det var för tidigt att hålla allmänna och fria val, en tredjedel av befolkningen var fortfarande analfabeter. Man måste börja i en annan ände, som Fazlhashemi återger det: ”nämligen att först inrätta institutioner, fri press och utbildning för de okunniga [min kursiv] och fattiga i landet så att de ska lära sig att rösta på rätt [min kursiv] kandidater. Det är först därefter man kan hålla allmänna val” (s. 228, 229). Fazlhashemi skriver ett så här vinklat tillägg i Vems islam inför Studentlitteraturs utgivning av boken.

Mohammad Fazlhashemi är en man med vidöppna dörrar rakt in i maktens korridorer. Den 14 maj 2011 skrev han tillsammans med integrationsminister Erik Ullenhag (FP) och bland andra Muslimska brödraskapets aktivist Helena Benaouda och representanter för den judiska församlingen en debattartikel i Svenska Dagbladet.

Den 23 maj 2012 skrev han ett blogginlägg till Socialdemokraternas programkommission om islamofobi före och efter 11 september 2001. I vanlig ordning sätter han likhetstecken mellan religionskritik och rasism. Han använder samma ”vetenskapliga” metod som Mattias Gardell. Motståndarna klassas som höger, trots att han själv samarbetade med alliansen som ju bestod av högerpartiet Moderaterna bland annat. Bland de förkastliga högerpolitikerna räknar han Ayaan Hirsi Ali, utan att nämna vad hon gjort för att uppmärksamma politiker i väst på hur små flickor könsstympas på köksborden och om hedersmord. Dessutom sätter han likhetstecken mellan antisemitism och islamofobi, vilket är helt förkastligt och osant.

Det vore på sin plats att demokratikriteriet även gäller statsanställda universitetslärare.

Den 10 oktober 2023 skriver Nima Rostami, med rötter i Iran, i Bulletin artikeln ”Professor Fazlhashemi en tveksam islamexpert” och framställer Fazlhashemi som det iranska prästerskapets inflytelseagent i Sverige. Rostami beskriver Irans teologiska utbildningscenter Hawza och att det styrs av ”Irans teologiska ledare, diktator Ali Khamenei”, att Hawza har en avdelning som utbildar utländska imamer för att sprida politisk shiaislam utomlands, att avdelningen samverkar med den av Ali Khamenei inrättade Organisationen för Islamisk Kommunikation och Kultur. ”Även Irans så kallade kulturattachéer underställda Irans ambassader ute i världen är underavdelning till denna organisation. Irans kulturattaché i Stockholm är ett sådant center.”

Den 25 juli 2016 publicerade Hawzhas nyhetspropagandakanal Hawzhanews ett reportage där Seyed Mohammad Fazlhashemi, kallad Hashemi, medverkar.
Av reportaget framgår att en delegation av professorer utsända av Hawzha har träffat professorer vid Uppsala universitet där Hashemi är verksam. Det rapporteras att det hölls ett möte på Irans kulturattaché i Stockholm och dess dåvarande chef, Dr. Mirdamadi, Fazlhashemi professor i filosofi vid Uppsala universitet, Naderi, chefen för islamdialogcenter (också ett organ knutet till Irans regim). Det finns uppgifter i reportaget som även redogör för delegationens besök vid Irans regims moské i Järfälla och samtal med dess huvudimam, Mohsen Hakimollahi. Även Mehr News rapporterar om samma möte.
Frågan som bör ställas är vad Fazlhashemi gjorde vid det mötet?

Rostami skriver att de nämnda institutionernas verksamhet går ut på ”att sprida politisk shiaislam med Västhat och ambitionen att utrota Israel”. Rostami menar att Fazlhashemis aktiviteter bara kan ses som ”lobbyism åt Irans regim”. Rostami kritiserar att Fazlhashemi ständigt intervjuas i svenska medier så snart islam är inblandad och knyter an till det ovan nämnda reportaget.

Av reportaget går inte att dra någon annan slutsats än att Fazlhashemi står i nära relation till Irans regim. Utifrån en sådan ideologisk-teologisk förankring framställs Fazlhashemi som sakkunnig och gång på gång beklagar han sig för växande ”islamofobiska” yttringar i Sverige och bortser från Irans islamiska regims hot och opererar med religionsfrihet som täckmantel.

Så min fråga kvarstår: Vilken fantastisk tillgång för Sverige är Mohammad Fazlhashemi?

Ingvar Carlsson skriver den 28 augusti i Aftonbladet debattartikeln ”Det är dags att våga stå upp mot SD, Kristersson” med anledning av att Richard Jomshof (SD) kallat Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg för en quisling och senare även kallat Magdalena Andersson en quisling. Carlsson förklarar varför quisling inte är vilket skällsord som helst.

För oss som har umgåtts tätt med norsk arbetarrörelse och norska fria folkrörelser är skällsordet ”quisling” av en dignitet som inte kan slätas över med ord som ”osmakligt”. Nazisten och Hitlermedlöparen Quisling fängslade och avrättade våra norska vänner. Brott för vilka han själv senare avrättades.

Carlsson avslutar artikeln med följande uppmaning:

Därför måste några frågor istället riktas till Dig, statsminister Ulf Kristersson:
Är inte Jomshofs exempellösa förgrovning av debatten mitt i en valrörelse av en karaktär som borde leda till mer kännbara konsekvenser än överslätande kritik av typ ”osmakligt”? Är inte denna förnedrande historia det slutliga beviset på att Sverigedemokraterna inte är ett parti som kan anförtros ministerposter? Är det inte dags att våga stå upp för vedertagna svenska demokratiska principer och säga ifrån mot SD?

”Vedertagna svenska demokratiska principer”?

Som jag nämner i rubriken till detta inlägg verkar Ingvar Carlsson inte ha något minne alls av de grova, för att inte säga hånfulla, orddueller som utspelades mellan Olof Palme och Ulf Adelsohn mitt i valrörelsen. Det var pinsamt och tröttsamt att höra på dem. Deras pajkastning var bland annat ett av skälen till att Bengt Westerberg med sin lugna och sakliga samtalston fick så högt stöd valet 1985 då Folkpartiet gick från 5,9 procent valet före till 14,2 procent 1985.

Kan man påstå att Morgan Johanssons kommentar 30 januari 2021 är ett exempel på att ”stå upp för vedertagna svenska demokratiska principer” då Johansson på Twitter med anledning av att Ulf Kristersson meddelade att han var öppen för samarbete med SD skrev: ”Idag är det årsdagen för Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933. Se gärna den här dokumentären om hur det gick till. Denna dag bildade de konservativa och nazistpartiet regering tillsammans, med Hitler som kansler. De konservativa trodde att de kunde kontrollera honom. Men mindre än två månader senare var demokratin i praktiken avskaffad, och klappjakten på socialdemokrater, fackföreningsledare, judar, homosexuella, romer m fl inleddes.”

Ingvar Carlsson ondgör sig över att Jomshof kallat just en journalist quisling. Är Anders Lindberg verkligen journalist? Är det inte mer korrekt att säga att Aftonbladets ledarredaktion är en propagandacentral?

Man kan verkligen fråga sig vem som står upp för vedertagna svenska demokratiska principer: Richard Jomshof eller Mohammad Fazlhashemi.

2 september 2026

Mona Lagerström fil dr

Nooshi Dadgostar: Du var fyra år när muren föll. Du var 6 år när Sovjetunionen upplöstes. Du var 14 år när du gick med i Vänsterpartiets ungdomsförbund Ung Vänster. Hur många kommunistiska ungdomsläger var du på under din uppväxt? Kommunismen är en totalitär politisk ideologi i vars namn miljontals människor dödats, av Lenin, Trotskij, Stalin, Mao, Pol Pot bland andra.

Du säger att Vänsterpartiet ska kämpa för ett fritt Palestina. Sovjetunionen skapade på 1960-talet det som i dag kallas Palestina och palestinier, liksom PLO och Yassir Arafat. Mer om det och sovjetisk antisemitism strax.

OBS: Inlägget handlar enbart om organiserade demokratifientliga tolkningar av islam och berör inte den enskilda islambekännarens personliga tro.

Inlägget syftar till att få till stånd en politisk diskussion om var gränsen går mellan yttrandefriheten och demonstrationsfriheten och Palestinademonstrationernas judehat och förnedringsritualer på våra gator och torg sedan Hamas terrorattentat mot civila israeler 7 oktober 2023. Inlägget är en komprimerad form av inlägget riktat till statsminister Ulf Kristersson (M) 14 augusti där jag i detalj beskriver bakgrunden till islamisk antisemitism och kommunistisk antisemitism, som jag här kalla sovjetisk antisemitism eftersom Vänsterpartiet inte längre har kommunister i partinamnet, och redogör för Koranens konkreta beskrivning av helvetet och vad som avses med begreppet islamismer. Även detta inlägg avslutas med kommunisten Dror Feilers försvar för Palestinademonstrationerna.

Religion är tolkning. Islamism är tolkningen att islam och politik är oupplösligt förenade, vilket är Muslimska brödraskapets tolkning. Hamas är Muslimska brödraskapets palestinska gren. Islamism är den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen, nazismen. Den 17 november 2024 publicerade statsvetaren och terrorforskaren Magnus Norell i Kvartal en utomordentligt viktig artikel som alla partiledare bör lära sig utantill, vartenda ord, ”Sverige dåligt rustat när islamismen växer i Europa”. Norell inleder med följande ord:

Frågan om politisk islam – dess olika delar, utbredning och aktiviteter – har i Sverige varit radioaktiv under ganska många år nu.

Jag återkommer till Norell i slutet av inlägget.

Nooshi Dadgostar: När kommer Vänsterpartiets vitbok om samarbetet med extremt judefientliga Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), via Vänsterpartiets professor Anders Neergaard och kommunistiska Antirasistiska akademin (ArA)? Mer om det strax.

Vänsterpartiets kamp för ett fritt Palestina
I Almedalen i år sa du att partiet ska fortsätta kämpa för ett fritt Palestina.

Exakt hur definierar du Palestina territoriellt och institutionellt?

I inlägget till Ulf Kristersson skriver jag: Genom att via den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB inleda ett propagandakrig i syfte att vända den islamiska världen mot Israel och samtidigt försvaga väst etablerade Moskva det som kallas Operation SIG (Sionistskiye Gosudarstva, som betyder sionistiska stater). Israels judiska historia skulle ersättas med en ny påhittad palestinsk identitet. Paraplyorganisationen PLO (Palestinska befrielseorganisationen) bildades i Moskva 1964, stadgarna skrevs i Moskva. Jag citerar följande om Palestina och palestinier:

PLO-mannen Zuheir Mohsen säger 1977 i en intervju i en nederländsk tidning om Palestina och palestinier:

Det palestinska folket existerar inte […] det är ingen skillnad på jordanier, palestinier, syrier och libaneser. Vi tillhör alla ett folk, den arabiska nationen. […] Vi betonar vår palestinska identitet enbart av politiska skäl. […] Ja, existensen av en separat palestinsk identitet existerar bara av taktiska skäl. Etableringen av en palestinsk stat är ett nytt sätt att fortsätta kampen mot Israel och för den arabiska enigheten.

Awni Abd al-Hadi (Auni Bey), the Arab Higher Committees sekreterare, ska ha deklarerat för Peelkommissionen 1937 i Jerusalem:

Det finns inget land som heter Palestina. Palestina är ett ord sionisterna hittade på. Det finns inget Palestina i Bibeln. Vårt land var i århundraden en del av Syrien. Palestina är främmande för oss. Det är sionisterna som introducerat det.

Exakt hur är det tänkt att Vänsterpartiet konkret ska kämpa för ett fritt Palestina?

I Vänsterpartiets valplattform 2026 står det: ”Vänsterpartiet har konsekvent varit det parti som stått upp för folkrätten och agerat för att stoppa folkmordet i Palestina.” Vänsterpartiet skriver också i texten ”Israel och Palestina” januari 2026: ”Israels folkmord i Gaza måste få ett omedelbart stopp.” Det är en rörig text som hänvisar till en riksdagsmotion. I motionen står det: ”Sedan sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat Gazaremsan, Västbanken och östra Jerusalem i strid med folkrätten.”

I inlägget riktat till Ulf Kristersson skriver jag:

Den palestinska myndigheten (PA) inrättades genom Osloavtalen 1993–1995 mellan Israel och PLO och kontrollerade vissa delar av Västbanken och Gazaremsan fram till 2005 även om Israel hade militär kontroll över gränser. År 2005 lämnade Israel alla bosättningar och markmilitär i Gaza vilket gav PA mer makt över området. Hamas vann Gazas första allmänna val 2006. Efter blodiga strider med PA:s Fatah har Hamas ensamt styrt Gaza sedan 2007, ett totalitärt religiöst styre. Hamas är terrorklassat av bland andra EU, USA och Storbritannien. Hamas är religiösa fanatiker.

Gaza har alltså haft självstyre sedan 2005. Folkmord är en strikt juridisk term, det krävs att man har en bevisad avsikt att utplåna en folkgrupp. Vänsterpartiet använder sig av slarviga formuleringar, vilket man inte förväntar sig av ett riksdagsparti.

Fatah är största gruppen inom kommunistiska paraplyorganisationen PLO.

Stöder Vänsterpartiet både det av Sovjetunionen skapade PLO och Hamas religiösa fanatiker? Hamas stadgar är ett religiöst dokument. Hamas har styrt Gaza som en religiös diktatur sedan 2007. Jag skriver i tidigare inlägg:

Kvinnor tvingas täcka håret och bära bylsiga kläder, homosexualitet är förbjudet, ateism är förbjudet, det fria ordet är förbjudet. Prideparader är inte att tänka på. Hamas torterar och mördar medborgare som inte lyder. Hamas mål är att utplåna Israel, ett allvarligt försök inleddes 7 oktober 2023, Israel slog tillbaka. Hamas byggde i åratal tunnlar under hela Gaza för att bedriva krig mot Israel men inga skyddsrum åt medborgarna som har drabbats hårt av kriget då Hamas installerat avfyringsramper i skolor, daghem, sjukhus, överallt mitt bland befolkningen som av Hamas används som mänskliga sköldar i syfte att uppamma medlidande världen över och vända den internationella opinionen mot Israel.

Förklara på vad sätt Vänsterpartiet står upp för folkrätten i den religiösa diktaturen Gaza?

Hamas mål är att med våld utplåna Israel. Hamas är ett exempel på islamisk antisemitism.

I tidigare inlägg skriver jag att den sovjetiska antisemitismen etablerades av Sovjetunionen på 1960-talet i syfte att utmåla Israel i omvärldens ögon som förtryckarstat och apartheidstat samtidigt som Sovjetunionen tillsammans med sovjetdominerade öststater finansierade terrorister som hade som mål att med våld utplåna Israel, att Sovjetunionen skapade paraplyorganisationen PLO och skolade Yassir Arafat till att bli PLO:s ledare, vilket han blev 1969. Den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB gav Arafat en ideologi och en image. Eftersom Arafat gjorde det som kommit att kallas ”Palestinasjalen” till sitt varumärke, sin image, innebär det att sjalen inget annat är än kamouflage för Sovjetunionens röda flagga med halvmånen och skäran. Arafat var KGB-agent.

Militäruniformen Arafat och hans medarbetare bar syddes i Rumänien och skickades regelbundet i fraktplan från Rumänien till PLO:s högkvarter i Beirut. Chefen för rumänska underrättelsetjänsten, Ion Mihai Pacepa, ansvarade också för att 200 000 dollar i tvättade pengar varje månad under 1970-talet skickades till den genomkorrumperade karriärterroristen Yassir Arafat som fyllde privata bankkonton i Schweiz med pengar avsedda för PLO. Pacepa hoppade av till väst 1978. Han skriver att Rumäniens uppgift var att hjälpa Arafat att finslipa ”hans extraordinära fallenhet att vilseleda”. Det sades också att Arafat ljuger i varenda mening. Varenda stats underrättelsetjänst som hade affärer med Arafat, inklusive Rumänien, avlyssnade honom. Man placerade till och med mikrofoner i hans sovrum och avlyssnade hans kärleksstunder. Underrättelsetjänsterna samlade in ett omfattande arkivmaterial om Arafats förehavanden och delade med varandra.

Arafat hade ett enda mål: att med våld utplåna Israel. Han låtsades utåt att han lagt av med våldet, samtidigt som han lät terrorn pågå lika obehindrat. Han såg kontinuerligt till att något fredsfördrag aldrig höll. Hans föregångare, den religiösa fanatikern Amin al-Husseini (1895–1974), såg till att det inte blev en tvåstatslösning både 1937 och 1947 genom att uppmana arabländerna att inte gå med på en tvåstatslösning. Planerna på en tvåstatslösning stupar hela tiden på att det är viktigare för de dominerande araberna att utplåna Israel än att upprätta en arabisk stat.

Både Västbanken och Gaza är klansamhällen. Det är viktigt att markera att det ända sedan den religiösa och arabnationalistiska fanatikern Amin al-Husseini fick en ledande ställning i det brittiska Palestinamandatet i början av 1920-talet har funnits araber (klaner) som inte haft några invändningar mot först ett judiskt hemland i Palestinamandatet och sedan 1948 Israel. Men de har kommit till korta när utländska länder har lagt sig i konflikten och stöttat terroristerna: Nazityskland som till varje pris inte ville se en judisk stat, Sovjetunionen, Libyen under diktatorn Muammar Khaddafi, Rumänien och andra öststater som tillät militära träningsläger i sina länder.

På bilden nedan till vänster Saudiarabiens propagandabild på Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (1906–1949) som senare delen av 1930-talet i Kairo fick finansiell hjälp av Nazityskland och spred hätsk judefientlig propaganda i pamfletter, brev och sin tidskrift, till höger Amin al-Husseini som under arabupproren i Palestinamandatet 1936–1939 fick både vapen och finanser av Nazityskland och som under andra världskriget från Berlin via kortvågsradio på arabiska spred hätsk judefientlig propaganda i arabvärlden. Två män som aktivt i sitt fanatiska judehat bidragit till att ingen arabisk stat etablerades i det brittiska Palestinamandatet.

I dag får religiösa Hamas i Gaza stöd av Turkiet och det fabulöst rika Qatar som äger det internationella medie- och TV-bolaget Al Jazeera som utan uppehåll sedan 7 oktober 2023 okritiskt rapporterat om Gaza. Och nu är också USA inblandad i fredsplanen för Gaza.

Nooshi Dadgostar: Så hur är det tänkt att lilla Vänsterpartiet rent konkret ska kämpa för ett fritt Palestina?

Vilken kunskap har du egentligen om PA-styret på Västbanken och Hamas styre i Gaza? Är den lika skral som hos den uteslutna vänsterpartisten Kristofer Lundberg och Enhetsfront för Palestina Göteborg? Den 4 november 2024 skriver de en debattartikel i Expressen med anledning av en text Alice Teodorescu Måwe (KD) skrivit på sin blogg. Så här säger de:

Vår kamp för mänskliga rättigheter och demokrati i Sverige är samma kamp som just nu utkämpas i Palestina. Palestinierna i Gaza och Västbanken saknar alla medborgerliga och mänskliga rättigheter i det land som styrs och kontrolleras av den Israeliska regimen. Det är en kamp för lika rättigheter för alla människor, oavsett religion och etnicitet.

Hamas har enväldigt styrt Gaza sedan 2007. Hamas har sett till att invånarna i Gaza inte haft tillstymmelse till medborgerliga rättigheter. Den som opponerar sig riskerar tortyr, till och med att dö. I en diktatur finns ingen demokrati. Dessutom är Hamas diktatur en religiös diktatur. Den 7 november skriver Enhetsfronten en ny debattartikel: ”Är Teodorescu rädd för sekulär demokrati?” De skriver: ”Vi förespråkar en sekulär demokratisk enstatslösning.”

Nooshi Dadgostar: Är det den lösningen du tänker vidarebefordra till Hamas?

Riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas

är en annan utesluten vänsterpartist som verkar ha skrala kunskaper om Hamas. Hon reser barhuvad med Global Sumud Flotilla till Gaza och förväntar sig att Hamas ska ta emot henne.

Att riksdagsledamoten, tillika första namn på Vänsterpartiets riksdagslista Örebro län 2026 Nadja Awad ännu inte har uteslutits från partiet är obegripligt. Hon samarbetade tidigare med den ökända extremisten och inbördeskrigaren Amanj Aziz i hans nätforum Nyans:Muslim som etablerades 2014. ”Sedan 2017 har Nyans:Muslim kompletterats med två nya redaktionsmedlemmar, Nadja Awad och Noor Nassef.” I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag om bidragsentreprenören och snyltaren Aziz och hur han gjort ”islamofobi” till sitt levebröd.

Nadja Awad är hudfärgsrasist. Hon markerar 17 oktober 2022 Ulf Kristerssons hudfärg. Det är bara fullblodsrasister som kommenterar folks hudfärg. Hon röstade mot ”White supremacy”, vit överhöghet, i Sveriges riksdag skriver hon. Kommentaren säger allt om hennes inställning till de svenskar som i århundraden byggde detta land som välkomnade henne och hennes familj, båda föräldrarna är från Egypten.

Den här bilden där hon står med en karta i händerna där Israel är utplånat borde för länge sedan har uteslutit henne ur Vänsterpartiet.

Bild hämtad från Daniel Schatz plattformen X, han har ett flertal gånger undrat varför Awad inte uteslutits ur Vänsterpartiet. Awad, liksom riksdagsledamoten Lorena Delgado Varas, bär Sovjetunionens röda flagga runt axlarna.

Nadja Awad är förstanamn på Vänsterpartiets riksdagslista Örebro län 2026.

Nooshi Dadgostar: Innebär det att Vänsterpartiet Örebro län instämmer i att Israel bör utplånas? Vad är din inställning till att partiets riksdagsledamöter bedriver kampanj för att en stat som etablerats med hjälp av FN ska utplånas? Ingår det att visa upp modeller där Israel utplånats i Vänsterpartiets kamp för ett fritt Palestina?

Vänsterpartiet = feministiskt parti?
På partikongressen 1996 definierades partiet officiellt som feministiskt parti då Gudrun Schyman var partiledare (1993–2003). I Vänsterpartiets nuvarande partiprogram antaget 2024 står det att partiet är feministiskt.

Nooshi Dadgostar: Är det din och partistyrelsens andra kvinnliga ledamöters underordning ni beskriver i avsnittet ”Kvinnors underordning”, eller kanske till och med alla Vänsterpartiets kvinnliga politikers underordning?

Eller är det de invandrade klankulturerna ni beskriver? Utan att nämna dem?

Den gamla patriarkala maktordningen har tagit sig många olika uttryck genom tiderna. Ett grundläggande mönster är att kvinnors liv, sexualitet och arbete begränsas och styrs på olika sätt. Strukturen upprätthålls med sociala förväntningar, ekonomiskt beroende och ytterst mäns våld mot kvinnor.
Varje samhälle behöver former för hur nya generationer kommer till världen och växer upp. En röd tråd som löper genom de patriarkala samhällena är att kvinnor på olika sätt hindras från att bestämma över sitt liv och sitt föräldraskap, med såväl lagar som strikta normer. Det har bland annat tagit sig uttryck i försök att hålla kvar kvinnor i hemmen för att ta ansvar för familjen. De strukturerna har betytt att män har haft stark kontroll över kvinnors kroppar och arbete.

Varför står det inte ett ord om invandrade klankulturer och hedersnormer i partiprogrammet? Gudrun Schyman var aldrig intresserad av verkligheten för flickor och kvinnor i invandrade hederskulturer, hennes ”feministiska kamp” handlade mest om att kvinnor skulle sitta i bolagsstyrelser. Under det så kallade hijabuppropet 2013 var hon sedan länge inte Vänsterpartiets ledare men att hon tog på sig hijab

som en solidaritetshandling säger ändå allt om Vänsterpartiets feminism där plagget inte nämns i partiprogrammet 2024, trots att plagget i hederskulturer fungerar som kontrollinstrument och att plagget i åratal innan uppropet 2013 debatterats, särskilt på skolflickor. I tidigare inlägg skriver jag att huvudduken inte omfattas av religionsfriheten, att plagget har olika betydelser.

Dels har plagget i invandrade klankulturer blivit det perfekta kontrollinstrumentet som signalerar att bäraren inte har försvenskats, vilket i vissa parallellsamhällen gör huvudduken till en fråga om liv och död. Journalisten Sofie Löwenmark har granskat 100 domar ”där flickor och kvinnor misshandlas, dödshotas, stryps, förnedras och hotas med att skickas tillbaka till hemlandet. Allt för att de inte vill bära slöja” skriver hon i Kvartal 2 juli 2026.

Det är väldigt tyst om plagget i Vänsterpartiets partiprogram. Av riksdagsledamot Hanna Gunnarssons foton på plattformen X, när SD i juni 2026 gick ut med att de vill totalförbjuda hijab och slöja på offentlig plats, är det uppenbart att plaggets betydelse i invandrade hederskulturer aldrig har diskuterats inom Vänsterpartiet, trots att plagget debatterats i offentligheten i minst två decennier.

Jämför riksdagsledamot Hanna Gunnarsson med Sofie Löwenmarks beskrivning av vad som händer när flickor/kvinnor vägrar beslöjning.

Dels är huvudduken sedan 1970-talet enligt Muslimska brödraskapet tecknet på ett lands islamisering, alltså ett politiskt plagg, som tack vare internet har standardiserats och numera kallas hijab.

Muslimska brödraskapet anordnade Muslimska familjedagarna. Det islamisten Maimuna Abdullahi, som jag återkommer till i avsnittet om Anders Neergard och Antirasistiska akademin (ArA), menar med ”Slöjan som politiskt motstånd” är motståndet mot den sekulära svenska rättsstaten. Som jag skriver i föregående avsnitt:

Därför är det av allra största vikt att ni politiker inser att hijab är ett politiskt plagg som signalerar avstånd från den svenska sekulära rättsstaten. Och att just det är skälet att förbjuda alla religiösa, politiska och filosofiska symboler i offentligt finansierad verksamhet, vilket inkluderar polisen och försvarsmakten. I ett enda slag markerar ni politiker att det är riksdagen och inga andra som stiftar lagarna i Sverige, att ni försvarar den sekulära rättsstaten som förhåller sig neutral i religiösa, politiska och filosofiska frågor. Dessutom markerar ni för flickor och kvinnor som lever i hederskulturer att ni ser dem, att ni värnar om dem och deras individuella fri- och rättigheter, att ni betraktar dem som fullvärdiga medlemmar i den svenska gemenskapen. Det är sannerligen på tiden.

Nooshi Dadgostar: Har du några invändningar?

Vänsterpartiet = antirasistiskt parti?
De som använder sig av begreppet ”antirasism” har skapat idén om att Sverige, ett av världens mest toleranta länder, är ett rasistiskt land. ”Antirasism” är en skrivbordskonstruktion hämtad från USA och ett lika mycket Sesam öppna dig som begreppet ”islamofobi”, offentliga bidrag strömmar in till alla som säger att deras verksamhet är ”antirasism”. Professorerna Anders Neergaard och Irene Molina (Chile) stod för det kommunistiska nätverket Antirasistiska akademins första ordförandeskap. Det är Irene Molina som introducerade begreppet ”rasifierade” om invandrare. Sverige är en förtryckarstat enligt henne, de ”vita” svenskarna är privilegierade förtryckare, de stackars invandrarna är de förtryckta. Jag skriver mycket om ArA i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige (2018) och har i tio år skrivit om dem på min blogg, Anders Neergaard (född i Sverige, dansk far, amerikansk mor), hans partner professor Diana Mulinari (Argentina), professor Paulina de los Reyes (Chile), idéhistorikern Edda Manga (Colombia), universitetslektor Adrián Groglopo (Argentina) och efterlyser att alla fem fanatiska kommunistiska sydamerikanerna utvisas från Sverige, att den skada de åsamkat Sverige inte går att överdriva. Det är Paulina de los Reyes som, med enorm framgång, i slutet av 1990-talet lanserade att det är rasism att utreda de olika kulturer som invandrat till Sverige, att det är rasism att säga att alla kulturer inte är lika mycket värda, att det är rasism att tala om hederskulturer, hedersnormer, hedersförtryck, hedersmord. ”Mäns våld mot kvinnor” ska det heta. Resultatet ser vi i dag. Resultatet ser vi också hos Vänsterpartiet som vägrat att över huvud taget befatta sig med flickorna och kvinnorna i invandrade hederskulturer i Sverige. Se bara Hanna Gunnarssons förtjusta leende när hon tror att hon pikar SD, som utgår från verkligheten och tidigt talade om hedersförtryck.

I Vänsterpartiets partiprogram står att partiet är ett antirasistiskt parti. Professor Anders Neergaard, Malmö, första ordförande i kommunistiska Antirasistiska akademin (ArA) 2007, har ett långt förflutet inom Vänsterpartiet. I februari 2009 avgick han från partistyrelsen i protest mot att partiet rört sig mot mitten och beslutat att samarbeta med Socialdemokraterna och Miljöpartiet, men han stannar kvar i partiet. I november 2014 förespråkar han i Dagens Arena identitetspolitik. Han menar ”att vänsterns svaghet är kopplad till just identitetspolitikens svaga ställning”. ”Identitetspolitiken är grunden för i stort sett alla befrielserörelser, tex. arbetarklass, antikoloniala, kvinnor, rasifierade eller HBTQ.” ”Hudfärg [min kursiv] och struktur hänger ihop både historiskt och i dag. Jag ser inte riktigt hur vi ska skilja mellan det strukturella och det ideologiska: vänstern måste se att det hänger ihop, och det kan vi endast om identitetspolitiken får mer utrymme.” Enligt Neergaard är ”vita” privilegierade. År 2016 ingick han i Vänsterpartiets programkommission. Enligt SVT:s valkompass 2022 är Anders Neergaards politiska förebilder Malcolm X och Martin Luther King.

Det är som att ha Ku Kux Klan och Mahatma Gandhi som förebilder

Sektpastorn Malcolm X (1925–1965) i den svarta separatistiska rörelsen Nation of Islam myntade uttrycken husneger, även kallad Onkel Tom, och fältneger på den tiden neger var ett allmänt vedertaget ord om svarta i USA. Under slaveriets tid identifierade sig husnegern med ägaren i vars hus han bodde, husnegern var i minoritet. Fältnegern, som arbetade ute på bomullsfälten, var i majoritet och kände ingen tillhörighet till sin ägare. Den moderna (1950- 1960-tal) husnegern känner tillhörighet till USA, vilket alltså är fel enligt Malcolm X.

Detta separatistiska talesätt anammade ArA om invandrare: de invandrare som känner tillhörighet till Sverige klassas som husneger, Onkel Tom, husblatte. Idealet är att i stället känna tillhörighet till sin etniska eller religiösa grupp och visa fingret åt Sverige. Frilansjournalisten Joakim Nilsson skrev på Expressen Kultur 22 april 2008 artikeln ”Bland fiender”.

Det är överlag mycket hårda omdömen som forskarna fäller i sina mejl. Personer med invandrarbakgrund som inte delar analysen av det svenska majoritetssamhällets förtryck behandlas mycket bryskt; namn som Nyamko Sabuni, Evin Rubar, Mauricio Rojas och Dilsa Demirbag-Sten återkommer som måltavlor i mejlväxlingarna.
När Nyamko Sabunis, Jan Björklunds och Erik Ullenhags debattartikel om att få invandrarflickor att delta i sexualundervisning publicerades i DN den 6/3 skrev sociologen Adrian Groglopo att folkpartiet bedriver ”svensk raspolitik i sin fascistiska form”.
De som inte ställer upp på de vänsterradikala teoretiska modellerna för strukturell diskriminering utmålas som fascister, islamofober och ”husnegrer”.
När jag frågar ordföranden Irene Molina om hon anser att det är lämpligt att kalla motdebattörer för husnegrer, svarar hon:
– Det där är inte så lätt att svara på. Det måste man se från fall till fall. Men i vissa sammanhang kan det vara berättigat.

ArA:s debattklimat fick samhällsdebattören Luay Mohageb känna av när han visade stöd för Simona Mohamsson, som under en partiledardebatt burit Davidsstjärnan i solidaritet med Sveriges judar, och lade upp en bild på sig och Mohamsson. ”Hundratals och åter hundratals kommentarer och DM om att jag är en husblatte och judekramare som sålt mig till Israel.”

”Detta är fruktansvärt normaliserat i dag. Självutnämnda antirasister utövar rasism mot ”sitt eget folk” så fort någon inte tycker som gruppen”, skriver han i Kvartal.

Och vi vet var det har sin upprinnelse.

Här är bild på ArA:s 10 års jubileum 2016: Edda Manga, Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Masoud Kamali, Irene Molina, Marcus Lauri. De borde kalla sig Sverigefientliga akademin. Jag upprepar min ståndpunkt från boken: Utvisa sydamerikanerna. Med omedelbar verkan. De arbetar målmedvetet på att underminera den svenska demokratin inifrån.

Kuba är deras förebild: Uttalande från latinamerikaner i Sverige om (V) och Kuba juni 2008 i samband med Vs partikongress i Norrköping i juni

Debattartikel Aftonbladet 11 mars 2026 ”Fördöm blockaden mot Kuba” Anders Neergaard, Diana Mulinari, Dror Feiler med flera.

I boken Vardagens antirasism (2015) står det om ArA:s bildande och att Anders Neergaard och Irene Molina stod för nätverkets första ordförandeskap (s. 22). På s. 21 skriver Groglopo att syftet med antirasismen är att ta över ”vithetens hegemoniska tolkningsföreträde”. ”Vi behövde bli ett kollektiv för att kunna överleva rasismen och vithetens ideologi inom den svenska akademin och samhället i stort” (s. 23).

Anders Neergaard står, bland andra, 2023 för Vänsterpartiet Malmös Antirasistisk handbok.

Nooshi Dadgostar: Förklara exakt på vad sätt Vänsterpartiet är ett antirasistiskt parti.

Vänsterpartiet och Muslimska brödraskapets svenska gren
Ovan nämner jag islamisten Maimuna Abdullahis nära koppling till Muslimska brödraskapets svenska gren. Hon var också i många år ledamot i ArA:s styrelse. Den 6 juni 2017 var Neergaard samtalsledare för seminariet ”Samtal om feminism, arbetsmarknad och islamofobi” anordnat av Vänsterpartiet i Malmö med anledning av EU-domstolens utslag att arbetsgivare har rätt att bestämma om anställdas neutrala klädsel. Maimuna Abdullahi (Somalia), styrelseledamot i ArA och tidigare verksamhetsutvecklare på Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, var inbjuden. Hon presenterades som samordnare för Postkolonialt forum.

Daniel Bernmar, Vänsterpartiets kommunalråd i Göteborg, utsåg Muslimska brödraskapets Mostafa Malaekah, som skrivit åtskilliga texter om det föredömliga sharia, till nämndeman i Göteborgs tingsrätt, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 14 oktober 2020 och det här 24 februari 2021. Nedanstående lista på Malaekahs texter är hämtad från Göteborgs moské, som drivs av Muslimska brödraskapet.

På moskéns hemsida hänvisar de till Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), alltså Muslimska brödraskapet.

Nooshi Dadgostar: När kommer Vänsterpartiets vitbok om samarbetet med det extremt judefientliga Muslimska brödraskapet via Anders Neergaard och Antirasistiska akademin?

Vänsterpartiet och sovjetisk antisemitism
I partiprogrammet står det: ”Antisemitiskt tankegods och andra rasistiska föreställningar var länge uttryckliga delar av myndigheters syn på människor.”

Den senaste tiden har antisemitismen inom Vänsterpartiet och riksdagsledamöters brev till palestinska fångar i Israel fått stora rubriker, bland annat i Expressen, Kvartal och Svenska Dagbladet. Journalister har grävt angående det märkliga Palestinska riksförbundet i Sverige som Vänsterpartiet samarbetar med. Här kommenterar jag bara Nathalie Rothschilds artikel i Kvartal ”V pausade inte samarbetet med Palestinska riksförbundet” om att Vänsterpartiet hållit möte i riksdagen.

Från Palestinska riksförbundets sida deltog ordföranden, Amjad Aloul, samt styrelseledamöterna Uraib Qamhawi och Yaser Alshobaki. Den senare beskriver sig själv som politisk aktivist från Gaza, gudson till den före detta PLO-ledaren Yasser Arafat och barnbarn till ”fångarnas sheikh”, Fouad Alshobaki.¹

Yaser Alshobaki lyfter fram, tydligen som något positivt, att han är gudson till karriärterroristen Yassir Arafat. Arafat blåste inte bara sin gudson utan alla araber i Palestina som vill ha en egen stat. Arafat kämpade inte för en arabisk stat, hans kamp gick ut på att utplåna Israel, på att förstöra, ödelägga, inte på att bygga upp. Han hade möjlighet att på Västbanken bygga upp en fungerande arabisk stat, men han var alldeles för korrumperad för att intressera sig för att bygga hållbara institutioner och en hållbar fred. Gudsonen bär en näsduk i kavajfickan som signalerar Arafats ”Palestinasjal” som ju inget annat är än kamouflage för Sovjetunionens flagga. Yaser Alshobaki skriver regelbundet i Parabol.

Yassir Arafat var som nämnts KGB-agent. Han följde underrättelsechefen Jurij Andropovs uppmaning att utmåla Israel som apartheidstat och förtryckarstat.

I inläggen till Ulf Kristersson och Magdalena Andersson skriver jag om den fullkomligt vidriga förnedringsritual som varje lördag tillåtits tåga från Odenplan och utmed Sveavägen i Stockholm sedan Hamas attack på civila israeler 7 oktober 2023, en förnedringsritual som högljutt skriker ut att juden ska veta sin plats och som utmålar Israel som apartheidstat och förtryckarstat, vilket jag inte upprepar här. I stället kommenterar jag hur Hamas har suddats ut från nyhetsrapporteringen, inklusive demonstrationstågen i Stockholm.

Nooshi Dadgostar: Har du greppat att Hamas är religiösa fanatiker kopplade till Muslimska brödraskapet, inte till Sovjetunionen? Att Gaza styrs på ett annat sätt än Västbanken där Mahmud Abbas, utbildad i Sovjetunionen, är Palestinas president sedan 2005 då han valdes på en fyraårig mandatperiod men fortfarande sitter kvar utan att folket har fått säga sitt i ett allmänt val.

Bara några dagar efter Hamas terrorattack på civila israeler försvann Hamas ur nyhetsrapporteringen. Journalister och Palestinaaktivser har sedan dess inte låtsats om att en religiös diktatur ligger bakom hela den katastrofala situationen i Gaza, allt är i stället Israels skuld. Islamistiska Hamas har, likt Yassir Arafat, bara ett enda mål: att utplåna Israel, ändå är allt Israels fel. Hamas har inte använt alla hundratals miljoner biståndspengar till att göra Gazaremsan till en juvel vid Medelhavet med en av arabvärldens högsta levnadsstandarder, utan till att bygga tunnlar under hela området och en vapenarsenal i syfte att utplåna Israel. Magnus Norell har verkligen en fyndig titel på sin senaste bok Tunnelseende. Israel, Hamas, Iran och kriget om verkligheten (2026). Det är som om allt Norell i många år skrivit om islamism och terrorister varken når in till journalisterna eller de politiska partierna.

I artikeln i Kvartal 17 november 2024, ”Sverige dåligt rustat när islamismen växer i Europa”, redogör han för antologin Handbook of political Islam in Europe där 41 forskare av olika nationaliteter, inklusive Magnus Norell, medverkar. Norell skriver att Sverige är ett av de länder som sämst klarat av att hantera ”islamism i dess olika former”. Han lyfter fram hur samtliga regeringar, oberoende av politisk färg, sedan 1990-talet betalat ut mångmiljonbelopp till diverse islamistiska föreningar, inte minst Muslimska brödraskapets föreningar, som alla aktivt verkar för att omdana det svenska samhället. Han skriver att bokens redaktörer betonar att politisk islam inte kan existera utan islam, att målet är att ”omvandla hela samhället: politiskt, socialt och kulturellt”. Forskarna betonar också att aktivisterna framhåller islam ”som överlägsen all annan religiös eller poltisk ideologi, samtidigt som man hänvisar till sig själva som offer och förtryckta”.

Här gör Norell en viktig insats när han lyfter fram hur författarna till boken han redogör för betonar värdet av att grundligt sätta sig in i exakt vilka värderingar den västerländska civilisationen vilar på:

De påpekar också att för att rätt kunna bemöta de hot som politisk islam faktiskt utgör, utan att inskränka på de grundläggande fri- och rättigheter vi tillkämpat oss genom åren, måste hela samhällsapparaten användas. Det innebär också att vi i Väst måste ta en seriös diskussion om våra egna värderingar och vad som krävs för att stå upp för dessa. Här påminns om att politisk islam, även den icke-militanta formen som till exempel det Muslimska brödraskapet står för, har som mål att förändra våra samhällen i grunden. För att kunna bemöta detta krävs först och främst en insikt om problemet och sedan en förmåga att rätt hantera och bemöta dessa hot.

Vidare nämns utländska regimers påverkansoperationer, Turkiet, Saudiarabien, Qatar, Iran. Norells slutkommentar:

Forskarna avslutar med några policyrekommendationer. Flera av texterna tar upp problemet med att politiker, media och samhället i stort under lång tid vägrat, eller inte vågat, ta upp politisk islam till diskussion. Ett minimumkrav är därför att satsa mer på att belysa fenomenet och, i tillägg, strama upp reglerna så att de odemokratiska krafter som politisk islam faktiskt utgör, inte kan fortsätta att leva på offentliga bidrag.

Nooshi Dadgostar: Kanske borde du ta ett samtal med Anders Neergaard? Magnus Norells ord visar också hur viktigt det är att ni politiker inser att huvudduken är en viktig politisk markör för hur långt ett land har islamiserats. Det är skrämmande att myndigheter visar bilder på beslöjade kvinnor och barn, som om beslöjning är ett naturligt inslag i dagens svenska samhälle utan att inse att myndigheterna går islamisternas ärende. Lika skrämmande är Hanna Gunnarssons leenden.

Magnus Norell talar för döva öron. Och Palestinademonstrationerna fortsätter, som om Hamas aldrig existerade och som om de extremt judefientliga demonstrationerna inte angår landets politiker.

Inte heller Magnus Ranstorps bok Hamas: Terror inifrån (2024) har haft någon påverkan på politikernas inställning till Palestinademonstrationerna, trots att han i detalj beskriver innehållet i Hamas främsta bombtillverkares bomber under 1990-talets självmordsbombningar och exakt hur många som dödats och skadats av varje bomb, alltså Hamas mentalitet, ett eko av Amin al-Husseinis propaganda under andra världskriget: ”Döda judarna innan de dödar er”. Exempelvis: ”Denna bomb innehöll sju gasbehållare kopplade till en detonator omgiven av fem handgranater samt en egenhändigt tillverkad explosiv blandning, allt omgärdat av en ryggsäck fylld med fler än tusen spikar” (s. 106). ”Denna bomb, som vägde tjugo kilo, var laddad med sprängämnet TNT och omgiven av spikar och skruvar för att maximera dess förödande effekt” (s. 110).

Både Magnus Norell och Magnus Ranstorp beskriver hur Hamas ledarskap använder sig av biståndspengar och likt Yassir Arafat göder sig själva på Gazabornas bekostnad.

Nooshi Dadgostar: Hur förhåller du dig till Dror Feiler och hans sovjetinfluerade inställning till Israel?

Kommunisten Dror Feilers kalla-kriget-sovjetiska försvar för Palestinademonstrationerna
Dror Feiler är känd för att störa SD:s politikertal genom att blåsa vuvuzela eller saxofon och skrika i megafon. Han anser att han har rätt att använda sin yttrandefrihet i syfte att störa andras yttrandefrihet. Han, som kommunist, vill demonstrera mot fascism och rasism. Dror Feiler föddes 1951 i Tel Aviv och kom till Sverige 1973. Karl Marx är närvarande i allt han gör säger han i denna intervju 2023. Han är ett slående exempel på hur Sveriges journalister gör skillnad på kommunister och fascister, nazister. Ingen fascist eller nazist har tillträde till tidningarnas debattsidor eller SVT/SR. Dror Feiler är en flitig debattör som inte verkar ha några svårigheter att ständigt få komma till tals så fort antisemitismen i Sverige är på tal. Han är en utmärkt representant för den sovjetiska antisemitismen, etablerad av Sovjetunionen efter 1967 års krig, allt ljus på Israel som ska sänkas. Här ger SVT 31 juli 2025 honom tillfälle att uttala sig om installationen med de hängda dockorna i Umeå, ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”. Här bjuds han in till SR 20 juli 2026 för att ge sin syn på Palestinademonstrationen i Stockholm med skylten kopplad till nazisternas förintelseläger.

Den 20 juli 2026 skrev han debattartikeln i Expressen, ”Polisen beslagtog vår Gaza-skylt”, som han undertecknar med ”aktivist och språkrör, Judar för Israelisk-Palestinsk fred”. Han inleder: ”Varje lördag sedan den 7 oktober 2023 demonstrerar vi på Odenplan i Stockholm, i solidaritet med det palestinska folket.” Datumet indikerar att det är solidaritet med Gazaborna han avser. Hans ordval visar att han deltar i just det Magnus Norells boktitel anger, ”kriget mot verkligheten”. Feiler utgår inte från fakta som går att belägga utan använder sig av fasta fraser. Folkmord är en strikt juridisk term, det krävs att man har en bevisad avsikt att utplåna en folkgrupp. Utöver att slarvigt använda den juridiska termen folkmord visar Feiler att han genom sitt ordval är KGB-chefen Jurij Andropovs lydiga hantlangare:

Därmed hindrades vi från att med konstnärliga uttrycksmedel gestalta vår indignation över Israels folkmord i Gaza, dödandet av barn, vårdpersonal och journalister samt den pågående etniska rensningen av Palestina [min kursiv].

Det har visat sig att både journalister och vårdpersonal samtidigt varit aktiva i Hamas väpnade grenar. Feiler verkar inte ha minsta insikt om vad det innebär att leva i en kommunistisk stat eller i en religiös diktatur som Hamas diktatur i Gaza när han skriver:

När polisen börjar avgöra vilka lagliga historiska symboler som får användas närmar vi oss censur. Yttrandefriheten finns inte till för att skydda artigheter och ofarliga åsikter.
Demonstrationsfriheten gäller inte bara manifestationer som makthavare och ledarsidor uppskattar. Den konstnärliga friheten blir meningslös om konsten först måste godkännas av polisen. Friheternas verkliga betydelse visas just när uttrycken provocerar, oroar och sparkar uppåt.
Ska endast de lydiga få demonstrera? Ska vi få protestera bara när ingen med makt känner obehag? Ska våra symboler och banderoller först genomgå en politisk lämplighetsprövning?
En protestdemonstration som inte får störa, provocera eller utmana är ingen protestdemonstration.
Den är en av myndigheterna tolererad helgpromenad.

Yttrandefrihet? Demonstrationsfrihet? Konstnärlig frihet? Varken i en kommunistisk stat eller i Gaza skulle Dror Feiler och Palestinademonstranterna kunna agera som de gör i Sverige.

Politikern Gulan Avci (L) skrev 31 juli 2026 en artikel i Aftonbladet med anledning av Gaza-skylten, ”Rödgröna tar inte judehatet på allvar”. Hon skriver att Gaza-skylten är ”ett allvarligt tecken på hur långt normaliseringen av antisemitismen tillåtits gå. Trots detta fortsätter det rödgröna styret i Stockholm stads att möta utvecklingen med tystnad och passivitet.” Och vem svarar om inte Dror Feiler. Gulan Avci kommenterar hans artikel med: ”Dror Feiler gör det han ofta gör. Han skriver en lång text om Israels regering men undviker den fråga jag faktiskt lyfter: den snabbt växande antisemitismen i Sverige.”

Daniel Eisenberg skrev 3 februari 2026 debattartikeln i Aftonbladet ”I dag accepteras judar – men bara på vissa villkor”. Han avslutar artikeln: ”Så jag frågar igen: Hur många zoner krävs innan antisemitismen inte längre bara tolereras – utan institutionaliseras? Och hur många judar ska behöva undra: Är Sverige fortfarande vårt land?” Och vem svarar om inte Dror Feiler, 7 februari, som än en gång demonstrerar att han är skolad av Jurij Andropovs KGB-agenter.

När Zita Folkets Bio deklarerar sig som ”apartheidfri zon” handlar det inte om judar. Det handlar om kritik mot Israel, en statsordning byggd på judisk överhöghet, på juridiska och politiska hierarkier. Det följer samma internationella logik som Boycott, Divestment and Sanctions: att isolera en förtryckande och folkrättsbrytande stat – på samma sätt som världen en gång isolerade apartheidregimen i Sydafrika. Då var det inte vita människor som bojkottades. Det var ett rasistiskt samhällssystem. Den distinktionen är avgörande. Zitas hållning handlar inte om exkludering av judar. Den handlar om att ta ställning mot en av vår tids former av apartheid.

Inlärda fraser. Feiler håller sig inte till kritik av Netanyahus regering utan avfärdar staten Israel. Redan i december 1991 upphävde FN resolutionen som Sovjet yrkat på att sionismen var en form av rasism och etnisk diskriminering. Daniel Eisenberg svarar Dror Feiler, den här gången i Bulletin 9 februari 2026.

Jag behövde inte läsa en rad för att känna hur fel det var.
Inte för att jag fruktade argumenten, utan för att jag visste vem som hade skrivit repliken. Vad han representerar. Och hur fel det kändes att just han gavs utrymme att svara på en text om antisemitism – ett ämne som i dag inte är abstrakt, utan akut, och djupt personligt för mig och min familj.

Det är bara att instämma i det Daniel Eisenberg skriver:

När hotet inte är teoretiskt, utan påtagligt, spelar det roll vem som tillåts definiera verkligheten. Antisemitism är ingen akademisk övning och inget retoriskt spel. Det är en fråga om trygghet. Därför är det allvarligt när svensk media låter ideologiska extremister fungera som motröster i just dessa frågor.
Jag tror på debatt. Men jag tror inte på att extrema ideologier ska ges legitimitet i etablerad media, oavsett om de kommer från höger eller vänster.

Eisenberg ger en bakgrundshistoria till Dror Feilers ideologi:

Han är en konsekvent, ideologiskt skolad kommunist vars perspektiv ligger långt utanför den demokratiska mittfåran.
Feiler växte upp på kibbutzen Yad Hana, den mest renodlat kommunistiska i Israel. Där var utgångspunkten tydlig: socialism före nationalism, klass före folk, internationalism före judisk självbestämmanderätt. Judisk identitet accepterades endast i sekulär och politisk form. Sionism sågs inte som ett befrielseprojekt, utan som ett ideologiskt problem.
Detta är avgörande för att förstå hans positioner i dag.

Avgörande är också Sovjetunionens kommunistiska antisemitism spridd via karriärterroristen Yassir Arafat och alla KGB-agenter världen över.

Dror Feiler talar inte om islam, som om islam över huvud taget inte skulle vara skälet till Hamas mål att utplåna Israel. Men Feilers samarbetspartner som står för organiseringen av Palestinademonstrationerna varje lördag i Stockholm nämner islam när han 26 juli 2026 håller tal på Odenplan innan demonstrationens avtåg.

Nooshi Dadgostar: Notera att han vänder sig till dig. Jag är inte säker på i vilken ordning citaten kommer.

Men vi ska tvinga Magdalena Andersson hit om hon vill ha våra röster. Vi ska tvinga Nooshi hit. Den som vill ha våra röster ska komma till Odenplan. […] Var är ni socialdemokrater? Var är ni vänsterpartister? Var är ni miljöpartister? Räkna inte med min röst i alla fall om ni inte kommer hit. (…) Den politiker som anmäler oss, som snackar skit om oss. Den tiden är över! Det är vi i Palestinarörelsen nu […]. Vi har anmält Aron Verständig till polisen. Vi har anmält […] till polisen. Och nu uppmanar vi […] Varje politiker som pratar illa om islam vi kommer att anmäla honom. Varje politiker som pratar illa om Palestinarörelsen vi kommer att anmäla honom. Mina vänner, att anmäla är vår nya taktik. De anmäler. Vi anmäler tillbaka.

Bilderna är från Roger Sahlströms plattform X. Det är mannen på bilen som talar.

Viktigt än en gång att Yassir Arafats ”Palestinasjal” som syns på bilderna är kamouflage för Sovjetunionens flagga.

Mannen på bilen uppträder som feodalherre. Sverige är hans. Han dikterar villkoren. Sveriges partiledare ska krypa för honom om de vill ha hans röst.

Nooshi Dadgostar: Kryper du för den här mannen? Kryper du för Dror Feiler? Kryper du för landets Palestinagrupper? Är det deras röster du är ute efter med ditt samarbete med Palestinska riksförbundet och breven till palestinska fångar i Israel?

Är du medveten om att demonstrationerna i Stockholm varje lördag sedan 7 oktober 2023 är sovjetiska kalla-kriget-demonstrationer mot Israel? Israel lämnade Gaza 2005, alla judiska bosättare tvingades flytta från Gaza. Palestinska myndigheten tog över styret av Gaza. Religiösa Hamas vann valet 2006. Efter en blodig strid med Palestinska myndighetens Fatah har Hamas sedan 2007 ensamma styrt Gaza. Inga allmänna val har hållits sedan 2006, alltså under tjugo år.

Nooshi Dadgostar: Förklara exakt vad du menar med att Vänsterpartiet ska kämpa för ett fritt Palestina. Du har att välja mellan genomkorrumperade Mahmud Abbas styre på Västbanken och lika genomkorrumperade Hamas i Gaza.

Så jag frågar: Var går gränsen för yttrandefriheten, demonstrationsfriheten och Palestinademonstrationernas judehat och förnedringsritualer på våra gator och torg sedan Hamas terrorattentat mot civila israeler 7 oktober 2023?

Jag frågar också: Är du beredd att verka för att islamisk och kommunistisk antisemitism rubriceras som hatbrott? Att ramsan Khaybar, Khaybar och uttrycken etnisk rensning av Palestina, Israel är en apartheidstat och liknande sovjetiska fraser rubriceras som hatbrott och resulterar i kännbara fängelsestraff och också utvisning?

26 augusti 2026

Mona Lagerström fil dr

OBS: Inlägget handlar enbart om organiserade demokratifientliga tolkningar av islam och berör inte den enskilda islambekännarens personliga tro.

Inlägget syftar till att få till stånd en politisk diskussion om var gränsen går mellan yttrandefriheten och demonstrationsfriheten och Palestinademonstrationernas judehat och förnedringsritualer på våra gator och torg sedan Hamas terrorattentat mot civila israeler 7 oktober 2023. Inlägget är en komprimerad form av det föregående inlägget riktat till statsminister Ulf Kristersson där jag i detalj beskriver bakgrunden till islamisk antisemitism och kommunistisk antisemitism och redogör för Koranens konkreta beskrivning av helvetet och islamismer. Det här inlägget innehåller bland annat frågor till partiledare Magdalena Andersson som rör Socialdemokraternas mångåriga koppling till svenska Muslimska brödraskapet, som är en fanatisk religiös rörelse, och kommunistiska PLO och hur hon förhåller sig till islamisk och kommunistisk antisemitism och islamismer, vilket förutsätter att hon tar del av föregående inlägg. Även detta inlägg avslutas med kommunisten Dror Feilers försvar för Palestinademonstrationerna.

Jag skriver i det föregående inlägget att den kommunistiska antisemitismen etablerades av Sovjetunionen på 1960-talet i syfte att utmåla Israel i omvärldens ögon som förtryckarstat samtidigt som Sovjetunionen tillsammans med sovjetdominerade öststater finansierade terrorister som med våld syftade till att utplåna Israel, att Sovjetunionen skapade och finansierade PLO med Yassir Arafat som ledande man och att Rumäniens kommunistiska diktator Nicolae Ceauşescu 1978 försökte övertala Arafat att inför väst låtsas att han övergivit terrorn, vilket avslöjats av kommunistiska Rumäniens avhoppade underrättelseofficer Ion Mihai Pacepa.

Religion är tolkning. Islamism är tolkningen att islam och politik är oupplösligt förenade, vilket är Muslimska brödraskapets tolkning. Islamism är den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen, nazismen. Den 17 november 2024 publicerade statsvetaren och terrorforskaren Magnus Norell i Kvartal en utomordentligt viktig artikel som alla partiledare bör lära sig utantill, vartenda ord, ”Sverige dåligt rustat när islamismen växer i Europa”. Norell inleder med följande ord:

Frågan om politisk islam – dess olika delar, utbredning och aktiviteter – har i Sverige varit radioaktiv under ganska många år nu.

Jag återkommer till Norell i slutet av inlägget.

Magdalena Andersson: När kommer Socialdemokraternas vitbok om samarbetet med svenska Muslimska brödraskapet som pågått sedan 1990-talet? Viktiga namn är Peter Weiderud, professor Ulf Bjereld, Anna Ardin, Omar Mustafa, Veronica Palm, Carin Jämtin.

Är du beredd att ta en offentlig debatt med Charlie Weimers (SD) om Muslimska brödraskapets spridning i Europa, inklusive Sverige? Det är ett utmärkt tillfälle att demonstrera dina kunskaper om den islamiska läran och om islamismer, i synnerhet Muslimska brödraskapets islamism.

Är du beredd att ta ett offentligt samtal med riksdagskandidat teologie doktor Sameh Egyptson (KD) om Socialdemokraternas hantering av Egyptsons avslöjanden i över ett decennium av partiets nära koppling till svenska Muslimska brödraskapet?

När kommer Socialdemokraternas vitbok om samarbetet med Yassir Arafat (1929–2004) och PLO? Och därmed Sovjetunionen under kalla krigets dagar då Sverige officiellt var ett neutralt land.

Är du beredd att ta ett offentligt samtal med fil dr i statsvetenskap Daniel Schatz om Socialdemokraternas omfamning av PLO, vilket han beskriver i sin bok Från Stockholm till Jerusalem. Den okända historien om Sveriges Mellanösternpolitik? På s. 121 skriver Schatz att Olof Palme 1974 slog ”fast att palestinierna inte längre kunde beskrivas enbart som flyktingar: de hade utvecklat en nationell identitet, och därmed legitima politiska rättigheter”. I föregående inlägg skriver jag att det var Sovjetunionen som skapade ”den palestinska identiteten”. På s. 122 skriver Schatz att Sverige gick längre än andra länder när det gällde erkännandet av palestiniernas nationella rättigheter ”genom att också erkänna PLO som palestiniernas legitima representant”.

Den tidigare ryska underrättelseofficeren Boris Volodarsky skriver i Wall Street Journal 23 november 2007 i artikeln, ”Terror’s KGB Roots” att en KGB-officer länge odlat Yassir Arafats vänskap, att ett foto 1974 visar de två tillsammans under en kransnedläggningsceremoni i Moskva och att ”Sovjet under det besöket kallade PLO ’för den enda legitima representanten för Palestinas arabiska folk’, en kontroversiell ståndpunkt den tiden som beseglade deras nära allians”.

På s. 126 skriver Schatz att PLO:s ”utrikesminister” Farouk Kaddoumi kom till Stockholm i mars 1976. ”Under sitt besök träffade han både framstående socialdemokrater och representanter för regeringen.” Den rumänske underrättelseofficeren Pacepa träffade Kaddoumi i Beirut 1978 kort tid innan Ceauşescus statsbesök i USA, som ägde rum 12 till 17 april, i syfte att få Arafat att gå med på att sätta upp en exilregering som front då Ceauşescu så gärna ville vara Mellanösterns fredsmäklare och få Nobels fredspris. Kaddoumi tackade Pacepa för Ceauşescus stöd till Palestinafrågan, hans humanitära hjälp, de rumänska flygplanen fulla med läkemedel och medicintekniska produkter med mera med mera som varje månad i hemlighet skickades till Beirut samt att kompromiss om Israel var uteslutet, det enda som gäller för PLO är Israels utplåning (1990, s. 92).

Magdalena Andersson: Du har mycket att förklara om sambandet mellan Sveriges erkännande av PLO, Sovjetunionen och Ceauşescus Rumänien under kalla kriget. När kommer vitboken?

Du måste redan före valet förklara om Socialdemokraterna vid eventuell valvinst åter kommer att via Folkbildningsrådet ge statligt bidrag till Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, som de förlorade september 2024 under den kommande treårsperioden 2025–2027. De bidar sin tid.

Du måste också redan före valet förklara om Socialdemokraterna kommer att återaktivera bidraget till UNRWA som av FN kopplats till Hamas, vilket Morgan Johansson säger sig vilja. Det vore också föredömligt om du kunde ge besked om huruvida Morgan Johansson är tänkt som minister i den händelse oppositionen vinner valet. I egenskap av justitieminister var han flitig att på sociala medier sprida giftigheter man inte förväntar sig av en politiker i ledande ställning, han struntade i att han var förtroendevald och förväntades agera med värdighet och bemöta oppositionen respektfullt och sakligt. Han demoniserade Sverigedemokraterna. SD:s bakgrund är ingen hemlighet, SD har till och med skrivit en vitbok om sitt mörka förflutna. När Ulf Kristersson meddelade att han var öppen för samarbete med SD gjorde Morgan Johansson kopplingar till tyska 1930-talet då Adolf Hitler utnämndes till kansler. Den 30 januari 2021 skrev Johansson på Twitter: ”Idag är det årsdagen för Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933. Se gärna den här dokumentären om hur det gick till. Denna dag bildade de konservativa och nazistpartiet regering tillsammans, med Hitler som kansler. De konservativa trodde att de kunde kontrollera honom. Men mindre än två månader senare var demokratin i praktiken avskaffad, och klappjakten på socialdemokrater, fackföreningsledare, judar, homosexuella, romer m fl inleddes.” Fyra år efter det att SD blev samarbetspartner till Tidöregeringen står den svenska demokratin lika stadig som före valet 2022.

Morgan Johansson har vad jag vet aldrig kommenterat Socialdemokraternas nära samarbete med extremt judefientliga svenska Muslimska brödraskapet och att egyptiska Brödraskapet till och med en tid finansierades av den tyska nazistregimen, vilket är dokumenterat då egyptiska polisen vid husrannsakan hos en tysk nazists hem i Kairo, efter det att han flydde landet, fann dokument om utbetalningar. Brödraskapets medlemmar hade i många år en fristad i Saudiarabien när rörelsen förbjöds i Egypten. År 2014 terrorklassade Saudiarabien Muslimska brödraskapet. Den här propagandabilden av Brödraskapets grundare Hassan al-Banna (1906–1949) med hakkorset publicerades i en saudisk tidning och återgavs 2020 i MEMRI (Middle East Media Research Institute).

Just att IFiS och studieförbundet Ibn Rushd, trots hård kritik, bjöd in talare med en känd judefientlig retorik är ett viktigt skäl att fortsätta neka Ibn Rushd statligt bidrag, vilket jag återkommer till strax i samband med kalabaliken 2013 då IFiS ordförande Omar Mustafa valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse.

Kan du räkna upp de demokratifientliga islamiska organisationer, förutom Muslimska brödraskapet, som etablerat sig i Sverige? Kan du räkna upp alla avknoppningar till Muslimska brödraskapet, alltså IFiS, som finansieras med skattemedel? Det är riksdagsval snart och det är viktigt att väljarna får klara besked om din kunskapsnivå och din inställning till inte bara demokratifientliga islamiska organisationer i Sverige utan också extremt judefientliga islamiska organisationer.

I Almedalen säger du 2026: ”Nästa regering som tillträder behöver läka vårt land och tillsammans med den överväldigande majoritet som vill ha en stark samhällsgemenskap steg för steg mota extremismen, islamismen och antisemitismen.”

”Och låt mig vara glasklar. Jag kommer inte att backa.”

Innebär det att du inte kommer att skrota regeringens utredning om islamismer ledd av terrorforskaren Magnus Ranstorp? Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg driver tesen att islamism är ett påhitt av Sverigedemokraterna och att utredningen är ett led i Tidöregeringens kulturkrig. Mer om Lindberg strax. Men redan här ställer jag frågan: Skulle Tage Erlander, Sveriges statsminister 1946 till 1969, ha accepterat verklighetsfrånvända Anders Lindberg, med sitt svammel och sina osakliga anklagelser mot politiska motståndare, som Aftonbladets politiska chefredaktör, som ju tillsätts av LO? Erlander var statsminister under min ungdom, vad jag minns var de politiska reportrarna bildade herrar som höll sig strikt till sakfrågor och inte blundade för verkligheten.

Kan du räkna upp alla moskéer som de senaste decennierna byggts i Sverige samt vilka tolkningar av islam de olika moskéerna representerar, vilka som styr moskéerna och hur moskéerna finansieras? Dessa nybyggnader och deras verksamhet förväntar man sig att en partiledare som vill bli statsminister har koll på eftersom de utgör ett så flagrant brott mot det svenska landskapet och den svenska hårt förvärvade jämställdheten. Sverige liknar mer och mer Mellanöstern. Jag har varit aktivist för flickors och kvinnors rättigheter sedan andra halvan av 1960-talet och jag är förbannad, för att inte säga rasande på politikernas slapphet och släpphänthet i dessa frågor när det gäller just islamiska verksamheter. Varenda moské är ett kvinnofängelse, ett hot mot individuella fri- och rättigheter och en maktbas för islams prästerskap. Ju fler i moskéns församling som inte kan läsa och skriva eller förstå svenska desto större maktbas och desto större hot mot svenska seder och bruk och krav att islamiska normer ska efterlevas.

Beskriv för väljarna din och partiets reaktion på Sofie Löwenmarks och Lars Jonsons artiklar i Doku publicister 26 juli 2023 om kampanjen en moské i varje stad ”Vi mår bra”: ”Mosképrojektet i koranbränningens kölvatten” och 4 februari 2024 i ”Judehat och jihad i mosképrojektets skymningsland”. I artikeln 2023 skriver de:

Frågan om vad moskékampanjen kan komma att innebära för Sverige på kort och lång sikt behöver diskuteras av politiken och media inte minst eftersom moskéernas inriktning har stor betydelse för t.ex. risker för radikalisering. Att frågan är svår och känslig får inte hindra den diskussionen.
Sverige riskerar annars att med öppna ögon hamna i en situation med ökade motsättningar på religiös grund.

Detta skrev de alltså för tre år sedan. Artikeln 2024 om judehat och jihad är skrämmande, den är skriven efter Hamas terrorattack på civila israeler 7 oktober 2023.

Magdalena Andersson: I Socialdemokraternas planer på att bryta segregationen genom att bygga billiga hyresrätter i villasamhällen ingår det i planen att också bygga en moské i varje villasamhälle?

Du talar om en stark sammanhållning, du ska mota extremismen, islamismen och antisemitismen. Hur stark är sammanhållningen inom Socialdemokraterna när före detta ministern, tillika Kvinnoförbundets ordförande Annika Strandhäll, 13 juli på plattformen X några veckor efter ditt tal ger sig på journalisten Sofie Löwenmark, ”Löwenmark har en tydlig agenda. […] Hennes korståg mot islam och muslimer går som en röd tråd genom allt hon skriver eller gör.”

Instämmer du i Annika Strandhälls kommentar? Är kritik av islamister och islamism detsamma som kritik av muslimer och islam? Är det fel att avsky islam? Men okej att avsky och raljera över judendomens och kristendomens läror?

Islamisk antisemitism
I det förra inlägger skriver jag om hur forskaren Matthias Küntzel i boken Nazis, Islamic antisemitism and the Middle East (2024) definierar islamisk antisemitism som en sammansmältning av Koranens negativa verser om judar, den föraktfulla synen på judar och judars lägre sociala status under islams förmoderna tid och 1900-talets västerländska konspiratoriska antisemitism att judarna styr hela världen med tillägget att judarna vill utplåna islam. Küntzel lyfter fram Hamas stadgar som exempel på islamisk antisemitism. Vem minns inte de förnedrande ceremonier Hamas iscensatte när gisslan frigavs. Juden ska veta sin plats!

Magdalena Andersson: Matthias Küntzel var 2016, alltså för tio år sedan, inbjuden till Sverige och höll ett tal. Om du inte redan har läst talet rekommenderar jag att du gör det. Han beskriver Muslimska brödraskapet. Om islamism säger han:

Our enemy, which is at the same time the enemy of most Muslims in the world, is Islamism in all its manifestations – and this is my first point.

Kan du uppmana Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg att läsa Küntzels text? Du har ju stark samhällsgemenskap som mål. Hur ska den samhällsgemenskapen se ut om Lindberg driver tesen att islamism är ett påfund av Sverigedemokraterna? Seminariet organiserades av bland andra Institute for Security & Development Policy (ISDP) som huvudsakligen finansieras av UD. Margot Wallström var utrikesminister 2016.

Den islamiska antisemitismen, byggd på historierna, verkliga eller påhittade, tillförlitliga källor saknas, om hur Muhammed under 600-talet anställde blodbad på judar, sitter så djupt att när Hamas våldtog, lemlästade och dödade civila israeler och tog gisslan 7 oktober 2023 jublade folk i väst och slet ner bilder som sattes upp på gisslan med bön om att gisslan skulle friges. Här i Sverige har den islamiska antisemitismen via den massiva invandringen från Mellanöstern fullständigt exploderat och kastat all anständighet överbord.

Hatet mot Israel är också ett resultat av Moskvas enorma propagandamaskineri sedan 1960-talet via sina kommunistiska KGB-agenter runt om i världen. En mycket känd KGB-agent är den ovan nämnda genomkorrumperade kommunisten, karriärterroristen och mångmiljonären Yassir Arafat som Socialdemokraterna omfamnade mitt under kalla kriget. En rumänsk underrättelseman som umgicks med Arafat säger i Ion Mihai Pacepas bok att Arafat ”ljuger i varenda mening” (1990, s. 91).

I det förra inlägget skriver jag att ett skäl till att islamismer inte debatteras offentligt är de svenska universitetens islamutbildningar, där islamismer ignoreras till förmån för utbildning om ”islamofobi”, vilket jag återkommer till i inlägget som vänder sig till partiledare Simona Mohamsson (L):

I Sverige är det i stället socialantropolog biträdande professor Aje Carlbom som i ett kvarts sekel försökt informera om politisk islam både i böcker, tidningar, myndighetsrapporter och SVT, exempelvis det här SVT-programmet 2 maj 2006 och det här 6 december 2009.

År 2017 publicerade dåvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), numera Myndigheten för civilt försvar, en kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad av statsvetaren och terrorexperten Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (tidigare medlem i svenska MB), en kunskapsöversikt som strimlades av universitetens islamforskare som mangrant försvarade Muslimska brödraskapets aktivister och påstod att de [islamforskarna] visste bättre om islams mångsidighet än författarna. Islamforskarna skriver bland annat ”Rapportförfattarna tycks alltså dra slutsatsen att svensk islam är en homogen företeelse” och struntar fullkomligt i att Pierre Durrani varit medlem i svenska Muslimska brödraskapet och hade totalkoll på de olika islamtolkningarna som var i omlopp. Med sin onyanserade kritik ströp islamforskarna för nio år sedan den viktiga debatten om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige. Nio förlorade år.

År 2023 disputerade Sameh Egyptson på Muslimska brödraskapets organisering i Sverige, en avhandling full av namn på aktivister och föreningar kopplade till svenska Brödraskapet. Ni SVT-journalister och politikerna har haft mycket lång tid på er att inhämta kunskap både om religionen islam och om demokratifientliga tolkningar av islam i Sverige. Det är dags att ni redovisar er kunskap.

Magdalena Andersson: Har du läst Bibeln från pärm till pärm? Har du läst Koranen från pärm till pärm? Väldigt mycket i Koranen är hämtat från Gamla testamentet. Koranens texter ställer grupp mot grupp och skiljer på islamtroende och icke-islamtroende. Den senare gruppen, där du ingår, väntar ett fasansfullt straff står det på var och varannan sida. Helvetets eviga plåga nämns inte i Gamla testamentet. I det förra inlägget skriver jag om Koranens konkreta beskrivning av helvetet och Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Bannas glorifiering av jihad och martyrdöden, att islam är en domedagsreligion, att islam uppstod på 600-talet, att missionärerna betonade världens nära slut och domedagen, att vissa forskare till och med drar slutsatsen att profeten Muhammed var övertygad om att sista tiden skulle infinna sig redan under hans levnad och därför inte utsåg någon efterträdare eller själv satte religionen islam på pränt, att det inte var förrän långt, långt efter Muhammeds död som hans lära sammanställdes med de konkreta beskrivningarna av helvetet.

Magdalena Andersson: Förstår du varför martyrdöden, som för individen direkt till paradiset, är så eftersträvansvärd för terrorister i islams namn? Förstår du varför det är så viktigt att du som har ambitionen att bli statsminister har koll på vilka moskéer som finns i Sverige, vilka som driver moskéerna och vilka som finansierar moskéerna? Förstår du varför det är så viktigt att du har koll på Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige? Förstår du varför det är så viktigt att förbjuda massböner utomhus? Förstår du vilken makt dessa massböner utomhus ger islamiska prästerskapet, inte bara över massorna som ber utan också över politikerna som beviljar dessa massböner? Förstår du att dessa massböner indikerar att Sverige har tagit emot alldeles för många islambekännare?

Förstår du varför utredningen om islamismer i Sverige är så viktig?

Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg och verkligheten
Förstår du varför det är viktigt att du kommenterar Anders Lindbergs påståenden om att den statliga utredningen om politisk islam handlar om ett kulturkrig? Anders Lindberg spelade inför Almedalsveckan in en video 22 juni 2026 där han talar medan han går. Så här säger han:

Tidö verkar vilja skapa en rejäl konflikt med Sveriges muslimer. Det här kan gå riktigt illa. Det verkar ju vara det som regeringen vill ha som valstrategi inför valet. I dag börjar ju Almedalsveckan på Gotland. Och det har ju hänt ett antal saker på senare tid. SD ska förbjuda slöjor. Regeringen vill ha bort ordet islamofobi. Det ska vi inte få prata om längre. Richard Jomshof (SD) ska skriva en bok om islam som ska komma lagom till valrörelsen. Och man kan ju räkna ut vad som kommer att stå i den. Och senast nu i veckan så kom då en statlig utredning mot politisk islam som ska ledas av Magnus Ranstorp. Och det här är ju den här SD-idén om att Sverige håller på att islamiseras som då ska utredas. Det här är ju en sån konspirationsteori som har funnits under ganska lång tid om att muslimerna håller på att ta över. Och det här ska alltså vara en statlig utredning. En sak som kommer att hända det är att människor kommer ju fara illa av det här när man skruvar upp tonläget mot minoriteter, då drabbas ju alltid de minoriteterna av det. Det här vet naturligtvis regeringen. Men ja, de bryr sig inte. Jag tänker att det här inte händer av en slump. Och förra valrörelsen, då hade vi de här koranbränningarna som ju spelade en jättestor roll i valrörelsen. Och de påverkade ju också valresultatet. Och med tanke på att Tidöpartierna faktiskt vann valet med två röster i riksdagen så kan de ju ha spelat en viss roll. Det ser ju ut som att de vill ha ungefär samma reaktion igen. Och då är ju frågan vad ska man göra åt det? Jag tror att man inte ska låta sig luras. Man ska inte fångas i ett kulturkrig. Det här valet handlar om väldigt många extremt viktiga saker. Arbetslösheten, tillväxten, ekonomin, vardagen och det är klart att regeringens enda chans att vinna det här, det är att starta ett rejält kulturkrig och liksom flytta fokus från de här frågorna. Och jag tror att det är väldigt mycket det vi ser. Det är därför man ska ha bort islamofobi. Det är därför man ska utreda politisk islam och allting, allting kommer ju precis innan valet också. Och det är heller ingen slump. Så att ha is i magen och inte gå på det här det tror jag är helt avgörande.

Magdalena Andersson: Notera att Anders Lindberg inte lägger ut texten om de frågor han anser är viktiga: arbetslösheten, tillväxten, ekonomin, vardagen, det man förväntar sig att en politisk reporter skulle tala om inför ett nära förestående val.

Kommer ditt parti att återinföra ordet islamofobi om ni vinner valet? Det är ett begrepp Ibn Rushd använder mot alla som kritiserar Muslimska brödraskapet. Är det fel att sätta sig in i ett ämne och skriva en bok om ämnet? Eller är det fel att skriva en bok om just islam? ”Och man kan ju räkna ut vad som kommer att stå i den”, skriver Anders Lindberg som om han vore tankeläsare. Vad anser du om att LO tillsätter en politisk chefredaktör som trots åratal av kritik mot politisk islam inte verkar kunna någonting om varken islam eller den politiska tolkningen av islam? En politisk chefredaktör som agerar grindvakt så snart Socialdemokraterna kopplas till Muslimska brödraskapet och islamism, som exempelvis här ”I de antimuslimska foliehattarnas tid” angående franska inrikesministeriets rapport 2025 om Muslimska brödraskapet i Europa där Sverige och Socialdemokraterna nämns. Lindberg skriver konsekvent muslimer om allt som gäller islamister. ”regeringskoalitionens största parti [har] en uttalad antimuslimsk politik, nästan alla muslimska skolor har stängts och det muslimska studieförbundet har tvingats lägga ner”.

Det är skolor med ledningar kopplade till Muslimska brödraskapet som lagts ner, Ibn Rushd är Muslimska brödraskapets studieförbund. Att det rör sig om islamister framgår inte av Lindbergs text.

Jag ställer frågan igen: Hade Tage Erlander accepterat en socialdemokratisk ledarskribent som år efter år nonchalerar den verklighet som utvecklas runtomkring honom/henne och i stället bedriver desinformation?

Magdalena Andersson: Hur kan du tala om att läka vårt land och om en stark samhällsgemenskap när Anders Lindberg från Aftonbladets ledarsida inte gör annat än sår splittring med sin desinformation? Han visar ingen som helst respekt för LO:s medlemmar som lever mitt i vardagen och med egna ögon ser hur Sverige har förändrats. Tvärtom så nedvärderar han dem och deras vardagliga erfarenheter.

Anders Lindberg kan knappast vara okunnig om IFiS reaktionära ideologi, som tidigare öppet redovisades på IFiS hemsida, och de kontroversiella inbjudningar IFiS stått för som därför gav upphov till debatten när IFiS ordförande Omar Mustafa 2013

valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse och efter en vecka valde att avgå. Omar Mustafas partikollega Vivianne Macdisi, som också satt i partistyrelsen, krävde på sajten Newsmill att Omar Mustafa tar avstånd från Islamiska förbundets kvinnosyn om han vill sitta kvar som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse, vilket refererades av Aftonbladet 12 april 2013.

– Han kan nu visa att förbundet är moderna muslimer som lever i Sverige och att han som ledamot i partistyrelsen och ordförande i Islamiska föreningen också tar ställning för de värderingar som vi gemensamt fattat beslut om på kongressen. Jag hoppas verkligen att han gör det.
Om så inte sker menar Vivianne Macdisi att Omar Mustafa måste välja mellan sina uppdrag.

I en debattartikel i Aftonbladet den 17 april 2013 skrev Veronica Palm, ordförande i Stockholms arbetarekommun, och Olle Burell, kommunsekreterare i Stockholms arbetarekommun, att de bad Omar Mustafa avgå från partistyrelsen eftersom han inte tillräckligt kraftigt tagit avstånd från att han medverkat till att ”inbjuda medverkande med förkastliga åsikter” som gett upphov till anklagelser om antisemitism och homofobi. Den 24 april 2013 avslöjar Expressen att Veronica Palms medarbetare skrev en artikel där Omar Mustafa tog avstånd från de kontroversiella inbjudningarna men att Mustafa vägrat skriva under artikeln och i stället skrev en egen text där han inte tog lika starkt avstånd. ”Hans artikel funkade inte. Den var inte alls lika avståndstagande som den han fick av partiet, säger en uppgiftslämnare.” Aftonbladet citerar 11 april 2013 ur brev Omar Mustafa skrev till tidningen om sin syn på inbjudningarna. Omar Mustafa med hög rang inom svenska Muslimska brödraskapet som han svurit trohetsed till valde Muslimska brödraskapet framför platsen i Socialdemokraternas partistyrelse.

Det var alltså nära ögat att en islamist med hög rang inom svenska Muslimska brödraskapet också satt i Socialdemokraternas partistyrelse.

Drygt tio år senare gör Aftonbladets ledarskribent Lina Stenberg 29 maj 2026 PR för en hel drös av svenska Muslimska brödraskapets ökända aktivister och inbördeskrigare som ser Sverige som fienden och som gjort ”islamofobi” till levebröd, vilka medverkar i antologin Muslimskt liv utgiven av Ordfront. Antologin är som om Ordfront skulle gett ut en bok med texter skrivna av aktivister inom Jehovas vittnen eller Livets ord och hur negativt de bemötts av de sekulära svenskarna. Men eftersom boken rör muslimer handlar skribenternas texter om islamofobi och rasism utan tanke på att skribenterna lever i ett av världens mest sekulära länder och att de kan ha mött en stark ovilja mot organiserad religion som inte har något med islamofobi eller rasism att göra. Lina Stenbergs artikel har som rubrik ”Ebba Busch tror inte att jag kan vara fri med slöja. Seinab Hilowle tar kampen mot islamofobin”. Seinab Hilowle är en av de tre redaktörerna. En av redaktörerna har ett förflutet inom Ibn Rushd.

Lina Stenberg karaktäriserar boken som ”en motståndshandling” mot SD och KD. Lina Stenberg kan uppenbarligen inget om islamism när hon skriver ”Enligt Seinab Hilowle handlar KD:s utspel om islamism om valfläsk.” ”Hur ska jag kunna bevisa för Ebba Busch att jag är fri trots att jag bär slöja? Måste jag klä av mig för att bli fri?” Jag kommenterar huvudduken längre ner. Här lyfter jag bara fram att dessa två islamister och separatister, Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, som båda medverkar i antologin, ser ”Slöjan som politiskt motstånd”.

Det ”politiska motståndet” gäller naturligtvis motståndet mot den sekulära rättsstaten, att Sverige i stället ska styras av Muslimska brödraskapets tolkning av sharia, Allahs lag, ”Koranen är vår lag”. Muslimska Familjedagarna arrangerades årligen av Muslimska brödraskapet. Det var Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil som stämde tidigare ordföranden för Göteborgs kommunstyrelse Ann-Sofie Hermansson (S) för grovt förtal. Hon hade kallat dem extremister på sin blogg. Hermansson friades.

En annan islamist och separatist i antologin är Anna Waara, tidigare förbundschef för studieförbundet Ibn Rushd, som Folkbildningsrådet dragit in det statliga bidraget till. Hennes separatistiska text är ett utmärkt skäl att för all framtid avstänga Ibn Rushd från offentligt stöd. I antologin kallar hon sig folkbildare. Enligt Muslimska brödraskapet är muslimsk identitet viktigare än nationell identitet och etnisk identitet eftersom alla muslimer ingår i samma gemenskap. Det är just betoningen på muslimsk identitet Waaras text går ut på. Hennes barn ska inte ”internalisera rasismen” och försöka efterlikna barn som inte är muslimska. ”Internaliserad rasism är när man förhåller sig till vitheten som eftersträvansvärd, medvetet eller omedvetet” (s. 31). Det är bara att läsa Waaras text för att inse vad Ibn Rushd lär ut och vad hon anser om att Ibn Rush förlorat sin offentliga finansiering: ”När våra symboler [huvudduken] misstänkliggörs och våra rum stängs [min kursiv] drabbas utforskandet av vår identitet och vår möjlighet att känna oss hemma, såväl i oss själva som i samhället vi lever i” (s. 33). ”Utforskande av den egna identiteten” är inget som ska finansieras med skattemedel. Hela texten är späckad med ”rasism”, som om kritik av islamism är detsamma som rasism.

Som Magnus Norell säger i det inledande citatet att frågan om politisk islam i Sverige ”har varit radioaktiv under ganska många år nu”. Uppenbarligen är frågan fortfarande radioaktiv enligt Aftonbladets ledarsida. Trots att islamism har debatterats i åratal i Sverige, att islamism är ett begrepp forskare över hela världen använder sig av vägrar Aftonbladets ledarsida erkänna existensen av fenomenet. Islamism reduceras till kulturkrig, till valfläsk.

Magdalena Andersson: Hur kan du över huvud taget tala om att Sverige behöver läkas, att Sverige ska ha en stark sammanhållning, att du tänker gör allt för att mota extremismen, islamismen, antisemitismen när Aftonbladets ledarsida är så polariserande att ledarskribenterna inte ens låtsas om islamismens existens? Hur kan du tala om sammanhållning när det är uppenbart att LO, som bestämmer över Aftonbladets ledarsida och kultursida, i åratal ställt sig bakom ledarsidans desinformation och polariserande verksamhet? Hur ska du kunna mota islamismen om du inte kommunicerar ditt beslut till rörelsen?

Har du läst den franska forskaren Florence Bergeaud-Blacklers bok Broderism. Det muslimska brödraskapets nätverk i Europa? Jag hittar ingen information om att Aftonbladet har skrivit om boken. Här är en klargörande intervju med författaren i tidskriften Respons.

Fler frågor
Vad är din inställning till att religionen ska vara en privatsak och därmed finansieras privat? Vad är din inställning till en kompakt mur mellan religion och politik? Ska Sverige vara en sekulär stat med en kompakt mur mellan religion och politik eller en halvdan sekulär stat där regeringen bjuder in representanter för religiösa samfund och de göds med offentliga medel?

Jag ställde följande fråga till Google: Vad är skillnaden mellan staten och civilsamhället? och fick detta AI-svar: ”Staten är den offentliga maktapparaten med lagar och myndigheter som styr ett land, medan civilsamhället är den fria zonen där människor organiserar sig själva på frivillig väg för gemensamma intressen utanför den offentliga och privata sektorn.”

Så exakt vad är meningen med en myndighet som har som uppgift att slussa bidrag till civilsamhället? Hur ställer du dig till att lägga ner Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), där numera tidigare Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) ingår, och låta civilsamhället på egen hand finansiera sin verksamhet? Det gäller särskilt de religiösa samfunden. SST och MUCF har med sina bidrag ett stort ansvar för upprätthållandet av parallellsamhällen och polariseringen i Sverige.

Hur ställer du dig till att skrota ordet rasism i Handlingsplanen mot rasism och hatbrott? Rasism är ett starkt ord, alldeles för starkt för Sverige. Diskriminering borde räcka. ”Rasism” har i likhet med ”islamofobi” av bidragsentreprenörer gjorts till en alldeles egen kategori i bidragsfloran. Att kalla sig och sin verksamhet för ”antirasism” är ett sesam öppna dig, de offentliga bidragen väller in till den här helt nya yrkesverksamheten i Sverige. ”Antirasism” har som utgångspunkt att Sverige är ett rasistiskt land. Det är de akademiska kommunisterna från Sydamerika som importerat amerikanska kommunistiska teorier och utmålar Sverige som identisk med USA på raslagarnas tid. Sverige är förtryckarstaten, invandrarna är de förtryckta, vilket jag skriver mer om i inlägget till partiledare Nooshi Dadgostar (V). Ni politiker har ända sedan ni öppnade Sveriges gränser på vid gavel placerat rotsvenskarna i skamvrån och gett vanligt folk ansvaret för den bristande integrationen och invandrarnas självvalda parallellsamhällen.

Hur ställer du dig till att för omväxlings skull upprätta en handlingsplan som placerar invandrarna i skamvrån och belyser invandrares svennehat, invandrarnas hackordning sinsemellan och normkritik av invandrarnas kulturer? Det är skillnad på kulturer. En sekulär rättsstat där lagen gäller lika för alla är vida överlägsen en klankultur.

Hur ställer du dig till att DO måste kräva att den muslim som säger sig vara diskriminerad på grund av sin religion förklarar exakt vilken tolkning av islam den är anhängare av?

Hur ställer du dig till att de personer som begär byggnadstillstånd för ett moskébygge måste redovisa exakt vilken tolkning av islam moskéns verksamhet kommer att vila på?

Hur ställer du dig till att Sverige inför obligatoriskt civiläktenskap och att imamer förbjuds att viga folk? Det vill säga att en religiös ceremoni inte är juridiskt bindande utan enbart är ett komplement. Det är obegripligt att islams prästerskap getts juridiskt bindande rättigheter som kan innebära en katastrof för kvinnor i en islamisk kultur i Sverige som vill skilja sig då mannen kan neka en islamisk skilsmässa oberoende av en tingsrättsdom.

Hur ställer du dig till att förbjuda alla synliga religiösa, politiska och filosofiska symboler i offentligt finansierad verksamhet? Som forskaren Devin Rexvid, specialist på hedersrelaterat våld och förtryck, uttrycker det: ”Sverige har gett religionsfriheten företräde framför jämställdheten.” Det borde vara tvärtom.

Huvudduken omfattas inte av religionsfriheten
Religionsfriheten är absolut. Den får inte inskränkas ens genom lag. Den 8 december 2022 förkunnade Högsta förvaltningsdomstolen i mål 4266-21 och 4120-21 att klädsel inte faller inom religionsfriheten utan inom yttrandefriheten och att begränsning av yttrandefriheten endast kan ske genom lag. Det vill säga kommuner kan inte förbjuda huvudduk på skolflickor eftersom kommuner inte stiftar lagar. Det är riksdagens uppgift. Enligt regeringsformen skyddar religionsfriheten endast rätten att utöva sin religion. ”Uttryck för religionstillhörighet, som bärandet av huvudduk och liknande klädesplagg, omfattas i stället av skyddet för yttrandefriheten. En grundläggande förutsättning för att begränsa yttrandefriheten är att det sker genom lag.”

Det är alltså på tiden att ni politiker slutar betrakta huvudduken som ett religiöst plagg ni under inga omständigheter får förbjuda. Flickors/kvinnors huvudduk har i och med den ansvarslösa invandringspolitiken blivit ett politiskt slagfält. I princip över en natt förvandlades detta särdeles praktiska plagg i ett klimat som Sveriges till en separatistisk symbol som signalerar avstånd från svenska seder och bruk. Dels signalerar plagget att bäraren bekänner sig till islam, eller att bäraren av rent trots markerar särart och avstånd från Sverige som inte behöver ha med djup islamtro att göra, eller att bäraren inte gjort avkall på sin nedärvda kultur som inte heller behöver ha med islam att göra. Dels har plagget i invandrade klankulturer blivit det perfekta kontrollinstrumentet som signalerar att bäraren inte har försvenskats, vilket i vissa parallellsamhällen gör huvudduken till en fråga om liv och död. Journalisten Sofie Löwenmark har granskat 100 domar ”där flickor och kvinnor misshandlas, dödshotas, stryps, förnedras och hotas med att skickas tillbaka till hemlandet. Allt för att de inte vill bära slöja” skriver hon i Kvartal 2 juli 2026.

Dels är huvudduken sedan 1970-talet enligt Muslimska brödraskapet tecknet på ett lands islamisering, alltså ett politiskt plagg, som tack vare internet har standardiserats och numera kallas hijab, ett bara några decennier gammalt ord som beteckning på huvudduk. Per Gahrton (1943–2003), från början folkpartist, initiativtagare till Miljöpartiet och dess första språkrör, gav 1980 ut boken Vart leder islam? Reportage och analys. Uppenbarligen hade han aldrig hört talas om hijab. I Kairo 1979 hittar han en text skriven av en av islamismens reaktionära ideologer född i Indien och tar en kopp kaffe på ett fik medan han läser vad ideologen skriver om kvinnans plats inom islam. Förbi honom ”strömmar unga kvinnor i hundratal, tusental […] på sylvassa klackar, i kortkorta kjolar och åtstramande blusar […] idel välmanikurerade och sista-modetklädda Cleopatrakopior […]. Och naturligtvis inga slöjor, inte ens den minsta antydan till huvudbonad. Jo, förresten, ungefär var tiotusende, eller möjligen tusende, kvinna har en sorts huvudbonad som mest liknar en medeltida väpnarhuva. […] i själva verket tycks det vara ännu ett svagt tecken på den nyislamisering som påstås pågå också i Egypten men som är så svår att upptäcka Väpnarhuvan är således en muslimsk symbol som delas ut gratis till de kvinnor som vill bära den” (s. 10). I dag i Sverige påstår islamisterna att det enligt islam är kvinnors plikt att dölja håret för att söka Allahs välbehag.

Magdalena Andersson: Därför är det av allra största vikt att ni politiker inser att hijab är ett politiskt plagg som signalerar avstånd från den svenska sekulära rättsstaten. Och att just det är skälet att förbjuda alla religiösa, politiska och filosofiska symboler i offentligt finansierad verksamhet, vilket inkluderar polisen och försvarsmakten. I ett enda slag markerar ni politiker att det är riksdagen och inga andra som stiftar lagarna i Sverige, att ni försvarar den sekulära rättsstaten som förhåller sig neutral i religiösa, politiska och filosofiska frågor. Dessutom markerar ni för flickor och kvinnor som lever i hederskulturer att ni ser dem, att ni värnar om dem och deras individuella fri- och rättigheter, att ni betraktar dem som fullvärdiga medlemmar i den svenska gemenskapen. Det är sannerligen på tiden.

Här passar jag på att citera en över tjugo år gammal kommentar om huvudduken av en före detta medarbetare hos Mona Sahlin. Den 5 januari 2004 skrev Ayse Sungur den här debattartikeln i Aftonbladet ”Därför ska slöjan bort från skolan”.

Efter många samtal och diskussioner med mina turkiska släktingar och bekanta genom åren har jag förstått att en stor anledning till att de har valt att bära slöja är för att de lever i Sverige. Detta har fått mig att fundera på om de över huvud taget hade använt slöja om de hade stannat kvar i Turkiet. Slöjan har följaktligen blivit ett sätt för dem att skydda och markera deras värderingar i stället för att den ska stå som symbol för deras tro.

De fanatiska massmördarna Hamas har helt kopplats bort från situationen i Gaza
Magdalena Andersson: I det förra inlägget gav jag några exempel på den fullkomligt vidriga förnedringsritual som varje lördag tillåtits tåga från Odenplan och utmed Sveavägen i Stockholm sedan Hamas attack på civila israeler 7 oktober 2023, en förnedringsritual som högljutt skriker ut att juden ska veta sin plats. ”Gatuteatern” varierar från lördag till lördag. Just denna scen

är filmad av Roger Sahlström. En man iförd röd Netanyahu-mask och blodigt förkläde är ett återkommande inslag. Netanyahu representerar regeringen. Flaggan representerar Israel, judarnas hemland. Organisatören av förnedringsritualerna och ”gatuteaterns” aktörer är Amin al-Husseinis adepter i Sverige, mannen som 1937 och 1947 i sitt fanatiska judehat såg till att en självständig arabisk stat inte upprättades i Palestinamandatet. De är också KGB-chefen Jurij Andropovs adepter. Och terrorklassade Hamas hängivna försvarare. Dessa fanatiker går inte att föra en rationell dialog med. Deras världsbild är svartvit. De har suddat ut Hamas.

Den här tillåtna demonstrationen utanför Karolinska sjukhusets entré 1 juli 2026 där aktivister i arbetskläder skriker ”Bojkotta Israel. Befria Palestina! Befria, befria, befria Palestina! From the river to the sea, Palestine will be free!” Aktivisterna kräver att en fängslad läkare, som visar sig vara kopplad till Hamas, som avser att med våld utplåna Israel, ska friges. Notera att kvinnan, som är barnläkare, bär långärmad arbetsklädsel, vilket strider mot hygienföreskrifterna för sjukvårdspersonal. Journalister har grävt ordentligt och funnit att kvinnan via familjemedlemmar har anknytning till Hizbollah i Libanon samt att demonstrationen för den fängslade läkaren var en internationell aktion och inte enbart förekom i Stockholm. Demonstrationen organiserades av samma man som varje lördag organiserar förnedringsritualerna i Stockholm.

Här är ett ännu tydligare exempel på islamisk och kommunistisk antisemitism och förnedring av judar. Demonstration Odengatan/Sveavägen lördag 11 juli, veckan efter demonstrationen vid Karolinska nu med skylten Gaza som associerar till Nazitysklands skylt vid ingången till koncentrationslägret Auschwitz, Arbeit macht frei. Än en gång den ständigt återkommande mannen i röd Netanyahu-mask. Och Israels flagga. Än en gång personer i sjukvårdens arbetskläder. ”Gatuteatern” följer till punkt och pricka KGB-chefen Jurij Andropovs syfte med den kommunistiska antisemitismen, att skapa ett nazistliknande judehat i hela den islamiska världen, som via den okontrollerade invandringen nått Sverige.

Islamreligiösa och kommunistiska fanatiker har i drygt ett hundra år gjort allt för att utplåna ett judiskt hemland i Palestina. Bara några dagar efter Hamas terrorattack på civila israeler försvann Hamas ur nyhetsrapporteringen. Journalister och Palestinaaktivser har sedan dess inte låtsats om att en religiös diktatur ligger bakom hela den katastrofala situationen i Gaza, allt är i stället Israels skuld. Islamistiska Hamas har bara ett enda mål: att utplåna Israel, ändå är allt Israels fel. Hamas har inte använt alla hundratals miljoner biståndspengar till att göra Gazaremsan till en juvel vid Medelhavet med en av arabvärldens högsta levnadsstandarder, utan till att bygga tunnlar under hela området och en vapenarsenal i syfte att utplåna Israel. Magnus Norell har verkligen en fyndig titel på sin senaste bok Tunnelseende. Israel, Hamas, Iran och kriget om verkligheten (2026). Det är som om allt Norell i många år skrivit om islamism och terrorister varken når in till journalisterna eller de politiska partierna.

I artikeln i Kvartal 17 november 2024, ”Sverige dåligt rustat när islamismen växer i Europa”, redogör han för antologin Handbook of political Islam in Europe där 41 forskare av olika nationaliteter, inklusive Magnus Norell, medverkar. Norell skriver att Sverige är ett av de länder som sämst klarat av att hantera ”islamism i dess olika former”. Han lyfter fram hur samtliga regeringar, oberoende av politisk färg, sedan 1990-talet betalat ut mångmiljonbelopp till diverse islamistiska föreningar, inte minst Muslimska brödraskapets föreningar, som alla aktivt verkar för att omdana det svenska samhället. Han skriver att bokens redaktörer betonar att politisk islam inte kan existera utan islam, att målet är att ”omvandla hela samhället: politiskt, socialt och kulturellt”. Forskarna betonar också att aktivisterna framhåller islam ”som överlägsen all annan religiös eller poltisk ideologi, samtidigt som man hänvisar till sig själva som offer och förtryckta”.

Här gör Norell en viktig insats när han lyfter fram hur författarna till boken han redogör för betonar värdet av att grundligt sätta sig in i exakt vilka värderingar den västerländska civilisationen vilar på:

De påpekar också att för att rätt kunna bemöta de hot som politisk islam faktiskt utgör, utan att inskränka på de grundläggande fri- och rättigheter vi tillkämpat oss genom åren, måste hela samhällsapparaten användas. Det innebär också att vi i Väst måste ta en seriös diskussion om våra egna värderingar och vad som krävs för att stå upp för dessa. Här påminns om att politisk islam, även den icke-militanta formen som till exempel det Muslimska brödraskapet står för, har som mål att förändra våra samhällen i grunden. För att kunna bemöta detta krävs först och främst en insikt om problemet och sedan en förmåga att rätt hantera och bemöta dessa hot.

Vidare nämns utländska regimers påverkansoperationer, Turkiet, Saudiarabien, Qatar, Iran. Norells slutkommentar:

Forskarna avslutar med några policyrekommendationer. Flera av texterna tar upp problemet med att politiker, media och samhället i stort under lång tid vägrat, eller inte vågat, ta upp politisk islam till diskussion. Ett minimumkrav är därför att satsa mer på att belysa fenomenet och, i tillägg, strama upp reglerna så att de odemokratiska krafter som politisk islam faktiskt utgör, inte kan fortsätta att leva på offentliga bidrag.

Magnus Norells ord visar hur viktigt det är att ni politiker inser att huvudduken är en viktig politisk markör för hur långt ett land har islamiserats. Det är skrämmande att myndigheter visar bilder på beslöjade kvinnor och barn, som om beslöjning är ett naturligt inslag i dagens svenska samhälle utan att inse att myndigheterna går islamisternas ärende.

Magnus Norell talar för döva öron. De offentliga bidragen, inte minst från SST och MUCF, fortsatte att strömma in till odemokratiska krafter som om Norell aldrig hade skrivit artikeln och påtalat existensen av den viktiga bok han medverkat i. Och Palestinademonstrationerna fortsätter, som om Hamas aldrig existerade och som om de extremt judefientliga demonstrationerna inte angår landets politiker.

Inte heller Magnus Ranstorps bok Hamas: Terror inifrån (2024) har haft någon påverkan på politikernas inställning till Palestinademonstrationerna, trots att han i detalj beskriver innehållet i Hamas främsta bombtillverkares bomber under 1990-talets självmordsbombningar och exakt hur många som dödats och skadats av varje bomb, alltså Hamas mentalitet, ett eko av Amin al-Husseinis propaganda under andra världskriget: ”Döda judarna innan de dödar er”. Exempelvis: ”Denna bomb innehöll sju gasbehållare kopplade till en detonator omgiven av fem handgranater samt en egenhändigt tillverkad explosiv blandning, allt omgärdat av en ryggsäck fylld med fler än tusen spikar” (s. 106). ”Denna bomb, som vägde tjugo kilo, var laddad med sprängämnet TNT och omgiven av spikar och skruvar för att maximera dess förödande effekt” (s. 110).

Både Magnus Norell och Magnus Ranstorp beskriver hur Hamas ledarskap använder sig av biståndspengar och likt Yassir Arafat göder sig själva på Gazabornas bekostnad.

Kommunisten Dror Feilers kalla-kriget-sovjetiska försvar för Palestinademonstrationerna
Dror Feiler är känd för att störa SD:s politikertal genom att blåsa vuvuzela eller saxofon och skrika i megafon. Han anser att han har rätt att använda sin yttrandefrihet i syfte att störa andras yttrandefrihet. Han, som kommunist, vill demonstrera mot fascism och rasism. Dror Feiler föddes 1951 i Tel Aviv och kom till Sverige 1973. Karl Marx är närvarande i allt han gör säger han i denna intervju 2023. Han är ett slående exempel på hur Sveriges journalister gör skillnad på kommunister och fascister, nazister. Ingen fascist eller nazist har tillträde till tidningarnas debattsidor eller SVT/SR. Dror Feiler är en flitig debattör som inte verkar ha några svårigheter att ständigt få komma till tals så fort antisemitismen i Sverige är på tal. Han är en utmärkt representant för den kommunistiska antisemitismen, etablerad av Sovjetunionen efter 1967 års krig, allt ljus på Israel som ska sänkas. Här ger SVT 31 juli 2025 honom tillfälle att uttala sig om installationen med de hängda dockorna i Umeå, ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”. Här bjuds han in till SR 20 juli 2026 för att ge sin syn på Palestinademonstrationen i Stockholm med skylten kopplad till nazisternas förintelseläger.

Den 20 juli 2026 skrev han debattartikeln i Expressen, ”Polisen beslagtog vår Gaza-skylt”, som han undertecknar med ”aktivist och språkrör, Judar för Israelisk-Palestinsk fred”. Han inleder: ”Varje lördag sedan den 7 oktober 2023 demonstrerar vi på Odenplan i Stockholm, i solidaritet med det palestinska folket.” Datumet indikerar att det är solidaritet med Gazaborna han avser. Hans ordval visar att han deltar i just det Magnus Norells boktitel anger, ”kriget mot verkligheten”. Feiler utgår inte från fakta som går att belägga utan använder sig av fasta fraser. Folkmord är en strikt juridisk term, det krävs att man har en bevisad avsikt att utplåna en folkgrupp. Utöver att slarvigt använda den juridiska termen folkmord visar Feiler att han genom sitt ordval är KGB-chefen Jurij Andropovs lydiga hantlangare:

Därmed hindrades vi från att med konstnärliga uttrycksmedel gestalta vår indignation över Israels folkmord i Gaza, dödandet av barn, vårdpersonal och journalister samt den pågående etniska rensningen av Palestina [min kursiv].

Det har visat sig att både journalister och vårdpersonal samtidigt varit aktiva i Hamas väpnade grenar. Feiler verkar inte ha minsta insikt om vad det innebär att leva i en kommunistisk stat eller i en religiös diktatur som Hamas diktatur i Gaza när han skriver:

När polisen börjar avgöra vilka lagliga historiska symboler som får användas närmar vi oss censur. Yttrandefriheten finns inte till för att skydda artigheter och ofarliga åsikter.
Demonstrationsfriheten gäller inte bara manifestationer som makthavare och ledarsidor uppskattar. Den konstnärliga friheten blir meningslös om konsten först måste godkännas av polisen. Friheternas verkliga betydelse visas just när uttrycken provocerar, oroar och sparkar uppåt.
Ska endast de lydiga få demonstrera? Ska vi få protestera bara när ingen med makt känner obehag? Ska våra symboler och banderoller först genomgå en politisk lämplighetsprövning?
En protestdemonstration som inte får störa, provocera eller utmana är ingen protestdemonstration.
Den är en av myndigheterna tolererad helgpromenad.

Yttrandefrihet? Demonstrationsfrihet? Konstnärlig frihet? Varken i en kommunistisk stat eller i Gaza skulle Dror Feiler och Palestinademonstranterna kunna agera som de gör i Sverige.

Politikern Gulan Avci (L) skrev 31 juli 2026 en artikel i Aftonbladet med anledning av Gaza-skylten, ”Rödgröna tar inte judehatet på allvar”. Hon skriver att Gaza-skylten är ”ett allvarligt tecken på hur långt normaliseringen av antisemitismen tillåtits gå. Trots detta fortsätter det rödgröna styret i Stockholm stads att möta utvecklingen med tystnad och passivitet.” Och vem svarar om inte Dror Feiler. Gulan Avci kommenterar hans artikel med: ”Dror Feiler gör det han ofta gör. Han skriver en lång text om Israels regering men undviker den fråga jag faktiskt lyfter: den snabbt växande antisemitismen i Sverige.”

Daniel Eisenberg skrev 3 februari 2026 debattartikeln i Aftonbladet ”I dag accepteras judar – men bara på vissa villkor”. Han avslutar artikeln: ”Så jag frågar igen: Hur många zoner krävs innan antisemitismen inte längre bara tolereras – utan institutionaliseras? Och hur många judar ska behöva undra: Är Sverige fortfarande vårt land?” Och vem svarar om inte Dror Feiler, 7 februari, som än en gång demonstrerar att han är skolad av Jurij Andropovs KGB-agenter.

När Zita Folkets Bio deklarerar sig som ”apartheidfri zon” handlar det inte om judar. Det handlar om kritik mot Israel, en statsordning byggd på judisk överhöghet, på juridiska och politiska hierarkier. Det följer samma internationella logik som Boycott, Divestment and Sanctions: att isolera en förtryckande och folkrättsbrytande stat – på samma sätt som världen en gång isolerade apartheidregimen i Sydafrika. Då var det inte vita människor som bojkottades. Det var ett rasistiskt samhällssystem. Den distinktionen är avgörande. Zitas hållning handlar inte om exkludering av judar. Den handlar om att ta ställning mot en av vår tids former av apartheid.

Inlärda fraser. Feiler håller sig inte till kritik av Netanyahus regering utan avfärdar staten Israel. Redan i december 1991 upphävde FN resolutionen som Sovjet yrkat på att sionismen var en form av rasism och etnisk diskriminering. Daniel Eisenberg svarar Dror Feiler, den här gången i Bulletin 9 februari 2026.

Jag behövde inte läsa en rad för att känna hur fel det var.
Inte för att jag fruktade argumenten, utan för att jag visste vem som hade skrivit repliken. Vad han representerar. Och hur fel det kändes att just han gavs utrymme att svara på en text om antisemitism – ett ämne som i dag inte är abstrakt, utan akut, och djupt personligt för mig och min familj.

Det är bara att instämma i det Daniel Eisenberg skriver:

När hotet inte är teoretiskt, utan påtagligt, spelar det roll vem som tillåts definiera verkligheten. Antisemitism är ingen akademisk övning och inget retoriskt spel. Det är en fråga om trygghet. Därför är det allvarligt när svensk media låter ideologiska extremister fungera som motröster i just dessa frågor.
Jag tror på debatt. Men jag tror inte på att extrema ideologier ska ges legitimitet i etablerad media, oavsett om de kommer från höger eller vänster.

Eisenberg ger en bakgrundshistoria till Dror Feilers ideologi:

Han är en konsekvent, ideologiskt skolad kommunist vars perspektiv ligger långt utanför den demokratiska mittfåran.
Feiler växte upp på kibbutzen Yad Hana, den mest renodlat kommunistiska i Israel. Där var utgångspunkten tydlig: socialism före nationalism, klass före folk, internationalism före judisk självbestämmanderätt. Judisk identitet accepterades endast i sekulär och politisk form. Sionism sågs inte som ett befrielseprojekt, utan som ett ideologiskt problem.
Detta är avgörande för att förstå hans positioner i dag.

Avgörande är också Sovjetunionens kommunistiska antisemitism spridd via karriärterroristen Yassir Arafat och alla KGB-agenter världen över.

Dror Feiler talar inte om islam, som om islam över huvud taget inte skulle vara skälet till Hamas mål att utplåna Israel. Men Feilers samarbetspartner som står för organiseringen av Palestinademonstrationerna varje lördag i Stockholm nämner islam när han 26 juli 2026 håller tal på Odenplan innan demonstrationens avtåg, alltså efter det att Gaza-skylten polisanmälts.

Magdalena Andersson: Notera att han vänder sig till dig. Jag är inte säker på i vilken ordning citaten kommer.

Men vi ska tvinga Magdalena Andersson hit om hon vill ha våra röster. Vi ska tvinga Nooshi hit. Den som vill ha våra röster ska komma till Odenplan. […] Var är ni socialdemokrater? Var är ni vänsterpartister? Var är ni miljöpartister? Räkna inte med min röst i alla fall om ni inte kommer hit. (…) Den politiker som anmäler oss, som snackar skit om oss. Den tiden är över! Det är vi i Palestinarörelsen nu […]. Vi har anmält Aron Verständig till polisen. Vi har anmält […] till polisen. Och nu uppmanar vi […] Varje politiker som pratar illa om islam vi kommer att anmäla honom. Varje politiker som pratar illa om Palestinarörelsen vi kommer att anmäla honom. Mina vänner, att anmäla är vår nya taktik. De anmäler. Vi anmäler tillbaka.

Bilderna är från Roger Sahlströms plattform X. Det är mannen på bilen som talar

Viktigt att Yassir Arafats ”Palestinasjal” som syns på bilderna är kamouflage för Sovjetunionens flagga.

Mannen på bilen uppträder som feodalherre. Sverige är hans. Han dikterar villkoren. Sveriges politiker ska krypa för honom om de vill ha hans röst.

Magdalena Andersson: Kryper du för den här mannen? Kryper du för Dror Feiler? Kryper du för landets Palestinagrupper? Har du över huvud taget koll på vilka olika Palestinagrupper det finns i Sverige? Har du koll på om de i likhet med 1960- och 1970-talets svenska Palestinagrupper som jag skriver om i det förra inlägget har kontakter med utländska terrororganisationer som exempelvis Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP)? Båda ska ha medverkat i terrorattentatet 7 oktober 2023.

Är du medveten om att demonstrationerna i Stockholm varje lördag sedan 7 oktober 2023 är sovjetiska kalla-kriget-demonstrationer mot Israel? Israel lämnade Gaza 2005, alla judiska bosättare tvingades flytta från Gaza. Palestinska myndigheten tog över styret av Gaza. Hamas vann valet 2006. Efter en blodig strid med Palestinska myndighetens Fatah har Hamas sedan 2007 ensamma styrt Gaza.

Så jag frågar: Var går gränsen för yttrandefriheten, demonstrationsfriheten och Palestinademonstrationernas judehat och förnedringsritualer på våra gator och torg sedan Hamas terrorattentat mot civila israeler 7 oktober 2023?

Är du beredd att verka för att islamisk och kommunistisk antisemitism rubriceras som hatbrott? Att ramsan Khaybar, Khaybar och uttrycken etnisk rensning av Palestina, Israel är en apartheidstat och liknande sovjetiska fraser rubriceras som hatbrott och resulterar i kännbara fängelsestraff och också utvisning?

19 augusti 2026

Mona Lagerström fil dr

Detta är ett långt inlägg i syfte att få till stånd en politisk diskussion om var gränsen går mellan yttrandefriheten och demonstrationsfriheten och Palestinademonstrationernas judehat och förnedringsritualer på våra gator och torg sedan Hamas vidriga terrorattentat mot civila israeler 7 oktober 2023. Inlägget avslutas med kommunisten Dror Feilers försvar för Palestinademonstrationerna.

Religion är tolkning. Islamism är tolkningen att islam och politik är oupplösligt förenade. Islamism är den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen, nazismen, vilket jag återkommer till. Den 17 november 2024 publicerade statsvetaren och terrorforskaren Magnus Norell i Kvartal en utomordentligt viktig artikel som alla partiledare och SVT:s ovanstående programledare bör lära sig utantill, vartenda ord, ”Sverige dåligt rustat när islamismen växer i Europa”. Norell inleder med följande ord:

Frågan om politisk islam – dess olika delar, utbredning och aktiviteter – har i Sverige varit radioaktiv under ganska många år nu.

Jag återkommer till Norell i slutet av inlägget.

OBS: Inlägget handlar enbart om organiserade demokratifientliga tolkningar av islam och berör inte den enskilda islambekännarens personliga tro.

Inlägget berör inte heller grupper som i Sverige uttalat använder sig av våld i islams namn, vilket extremt judefientliga islamistiska Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), inte gör. Hamas, grundad 1987, är Muslimska brödraskapets palestinska gren som har som mål att med våld utplåna Israel. Det som förenar IFiS och Hamas är den islamiska antisemitismen. Utöver den islamiska antisemitismen finns den kommunistiska antisemitismen. I dessa Palestinademonstrationers dagar är det på sin plats att lyfta fram bakgrunden till båda dessa former av antisemitism.

Ulf Kristersson: När kommer Moderaternas vitbok om judefientliga Muslimska brödraskapets Abdirizak Waberi, riksdagsledamot 2010–2014? Han var när han kandiderade till riksdagen IFiS ordförande och känd för sina extrema åsikter. Mer om Waberi strax.

Är du beredd att ta en offentlig debatt med Richard Jomshof (SD) om islam? Du har ju i egenskap av partiledare offentligt kritiserat honom för att ha en kritisk inställning till islam. Det är ett utmärkt tillfälle att demonstrera dina kunskaper om den islamiska läran och om islamismer. Mer också om det strax.

Kan du räkna upp de demokratifientliga islamiska organisationer, förutom Muslimska brödraskapet, som etablerat sig i Sverige? Kan du räkna upp alla avknoppningar till Muslimska brödraskapet, alltså IFiS, som finansieras med skattemedel? Det är riksdagsval snart och det är viktigt att väljarna får klara besked om din kunskapsnivå och din inställning till inte bara demokratifientliga islamiska organisationer i Sverige utan också extremt judefientliga islamiska organisationer. Ta den här bilden till exempel där du 2 februari 2023 bjuder in Muslimska brödraskapets aktivister till Sagerska huset. De inbjudna männen säger sig representera ”den muslimska gruppens röst”, ”det muslimska civilsamhället”. Hur många civilsamhällen finns det i Sverige?

Kan du räkna upp alla moskéer som de senaste decennierna byggts i Sverige samt vilka tolkningar av islam de olika moskéerna representerar, vilka som styr moskéerna och hur moskéerna finansieras? Dessa nybyggnader och deras verksamhet förväntar man sig att en statsminister har koll på eftersom de utgör ett så flagrant brott mot det svenska landskapet och den svenska hårt förvärvade jämställdheten. Sverige liknar mer och mer Mellanöstern. Jag har varit aktivist för flickors och kvinnors rättigheter sedan andra halvan av 1960-talet och jag är förbannad, för att inte säga rasande på politikernas slapphet och släpphänthet i dessa frågor när det gäller just islamiska verksamheter. Varenda moské är ett kvinnofängelse, ett hot mot individuella fri- och rättigheter och en maktbas för islams prästerskap. Ju fler i moskéns församling som inte kan läsa och skriva eller förstå svenska desto större maktbas och desto större hot mot svenska seder och bruk och krav att islamiska normer ska efterlevas.

Beskriv för väljarna din och partiets reaktion på Sofie Löwenmarks och Lars Jonsons artiklar i Doku publicister 26 juli 2023 om kampanjen en moské i varje stad ”Vi mår bra”: ”Mosképrojektet i koranbränningens kölvatten” och 4 februari 2024 i ”Judehat och jihad i mosképrojektets skymningsland”. I artikeln 2023 skriver de:

Frågan om vad moskékampanjen kan komma att innebära för Sverige på kort och lång sikt behöver diskuteras av politiken och media inte minst eftersom moskéernas inriktning har stor betydelse för t.ex. risker för radikalisering. Att frågan är svår och känslig får inte hindra den diskussionen.
Sverige riskerar annars att med öppna ögon hamna i en situation med ökade motsättningar på religiös grund.

Detta skrev de alltså för tre år sedan. Artikeln 2024 om judehat och jihad är skrämmande, den är skriven efter Hamas terrorattack på civila israeler 7 oktober 2023.

Islamisk antisemitism
I boken Nazis, Islamic antisemitism and the Middle East (2024) definierar forskaren Matthias Küntzel islamisk antisemitism som en sammansmältning av Koranens negativa verser om judar, den föraktfulla synen på judar och judars lägre sociala status under islams förmoderna tid, som han menar inte är antisemitisk, och 1900-talets västerländska konspiratoriska antisemitism. Efter att, enligt den islamiska traditionen, med våld och massakrer ha oskadliggjort de judiska stammarna i oasen Medina, dit Muhammed och hans följeslagare emigrerade år 622, erövrade Muhammed oasen Khaybar år 629, den första oas han erövrat. Det är den erövringen ramsan Khaybar, Khaybar, o judar, Muhammeds armé skall återvända! anspelar på. Löwenmark och Jonson visar i artikeln 2024 hur den ramsan är gångbar i dagens Sverige. Nio hundra judar ska ha dödats. De överlevande judarna kapitulerade under villkoret att om de fortsatte att bebo oasen måste de ge hälften av jordbrukets avkastning till muslimerna, vilket blev förebilden för det som kallas dhimmi-avtalet, som innebar en särskild skatt och också kom att gälla även kristna medborgare i en muslimsk stat. Judarna som var medborgare i en muslimsk stat beskyddades under förutsättning att de accepterade att vara föraktade, bli nedlåtande behandlade, inte utöva sin tro offentligt, inte bygga synagogor, agera som slav om det var absolut nödvändigt att samtala med en muslim, i affärer exempelvis. Juden utgjorde inget hot så länge juden accepterade sin underordnade ställning. Någon judisk stat och därmed politisk och militär maktapparat existerade inte. Juden var svag, marginaliserad och föraktad, ingen värdig att ägnas något intresse. Annat var det med de kristna, framhåller Küntzel. I och med korstågen blev de kristna islams främsta fiender.

Det ändrades mitt under första världskriget då Balfourdeklarationen 1917 offentliggjordes som förkunnade att den brittiska regeringen stöder förslaget att upprätta ett judiskt hemland i Palestina, det vill säga Syriens södra provins.

De två viktigaste aktörerna som med alla medel, inklusive terror, avsåg att förhindra upprättandet av ett judiskt hemland i Palestina och som, med hjälp av Hitlers propagandaapparat, över Mellanöstern och Nordafrika spred en sammansmältning av islamisk och kristen judefientlig tradition är Jerusalems mufti Amin al-Husseini (1895–1974), enligt Küntzel den första moderna arabiska ledare som använde sig av religionen för att rättfärdiga sin judefientlighet, något som sedan länge inte varit i bruk, och hans vapendragare i Egypten Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (1906–1949).

Enligt den islamiska traditionen dödade profeten Muhammed judar. Enligt den europeiska kristna traditionen dödade judarna profeten, det vill säga Jesus, Guds son. I de medeltida mysteriespelen, de som kallas passionsspelen, gestaltades detta gång på gång. Juden var någon att frukta, en mörk och dödlig kraft kapabel till illdåd av kosmisk ondska. Enligt Küntzel var det bara på kristen mark propagandan om judarnas världskonspiration kunde uppstå och frodas och utvecklas till antisemitism. Under 1900-talet utnyttjade Amin al-Husseini den europeiska kristna idén om judarna som representanter för kosmisk ondska i sin kamp att hindra upprättandet av ett judiskt hemland i Palestina.

Palestina, Syriens södra provins, var sedan århundraden en del av Osmanska riket, det vill säga turkarnas rike. Under första världskriget ställde sig turkarna på Tysklands sida, strider pågick i hela Syrien, general Edmund Allenby angrep från söder och intog Jerusalem december 1917. Tyskland förlorade kriget, Osmanska riket styckades upp av segrarmakterna. På uppdrag av Nationernas förbund förvaltade britterna det som fick namnet brittiska Palestinamandatet 1920 till 1948, Frankrike förvaltade Libyen och Syrien. År 1921 styckade britterna av området öster om Jordanfloden, gav området namnet Transjordanien och utsåg Abdullah, son till Mekkas sherif, som under kriget samarbetat med britterna, till emir, Abdullah blev kung 1946.

Amin al-Husseini, redan i ungdomen anhängare av arabisk nationalism, medlem i Jerusalems sedan århundraden inflytelserika klan Husseini, utsågs av britterna till Jerusalems mufti 1921, han lydde därmed under britterna som var bundna av Balfourdeklarationen. I boken Nazi propaganda for the Arab World (2009) redogör forskaren Jeffrey Herf, som grävt i arkiven, för en korrespondens som visar att Husseini två månader efter Hitlers makttillträde 1933 gjorde ett besök hos den tyska konsuln i Jerusalem och erbjöd sina tjänster. Husseini ska ha framfört att han hoppades att den nya regimen i Tyskland skulle sprida fascistiskt antidemokratiskt ledarskap till andra länder, att det judiska inflytandet på ekonomin och politiken var skadligt överallt och behövde bekämpas. Husseini ska också ha sagt att muslimerna hoppades att judar skulle bojkottas i Tyskland, eftersom en bojkott av judar sedan med entusiasm skulle anammas i hela den muslimska världen. Konsuln ska ha rapporterat till tyska UD att antijudiska känslor inte var vitt spridda hos den arabiska befolkningen men förekom i de högre samhällsskikten och bland intellektuella som var motståndare till den judiska immigrationen, judiskt köp av mark och judiskt kapital.

En arabisk generalstrejk utbröt 1936 i Palestinamandatet som varade i sex månader, liksom våldsamma upplopp mot sionister och britter. Väpnade grupper hade etablerats både bland sionisterna och araberna, det var starka känslor på båda sidor. Britterna tillsatte en utredning. År 1937 kom Peelkommissionens rapport med förslag om att Palestinamandatet skulle delas i två stater, en mindre judisk stat och en större arabisk stat. Sionisterna biföll i princip. Husseini eldade på araberna att vägra blankt till en tvåstatslösning. Nya arabiska upplopp mot sionisterna och britterna. Husseini flydde och undkom därmed att fängslas av britterna. Han flydde till Libanon, sedan Irak, sedan Iran och fick under andra världskriget hjälp av italienska fascister och tyska nazister att först ta sig till Mussolini i Italien 10 oktober 1941 och sedan till Hitler i Nazityskland 28 november 1941. Från Berlin bedrev han på arabiska via kortvågsradio en hätsk judefientlig propaganda.

Jeffrey Herf redogör för Husseinis antijudiska propaganda från Berlin. Efter det att Rommels Afrikakår intagit den libyska hamnstaden Tobruk ökade den massiva antijudiska propagandan. The Voice of Free Arabism (VFA) hade 7 juli 1942 en radioutsändning med titeln: ”Döda judarna innan judarna dödar er!” Himmler hade sina mobila dödsskvadroner SS Einsatzgruppen redo att skickas till Nordafrika och Mellanöstern för att utrota judarna så snart Rommel intagit Alexandria och Kairo och ”befriat Egypten från den brittiska imperialismen”.

Efter andra världskriget ställdes Husseini inte inför rätta, trots att han var uppförd på förteckningen över krigsförbrytare. Han flydde till Schweiz som överlämnade honom till Frankrike som satte honom i husarrest utanför Paris. Frankrike ville inte stöta sig med den arabiska befolkningen och vägrade lämna ut honom till britterna. På olika vägar tog sig Husseini till Kairo, där han i juni 1946 välkomnades av Hassan al-Banna som den stora ledaren.

I likhet med 1937 bidrog Husseini till att arabstaterna vägrade acceptera Förenta Nationernas delningsförslag 1947. Även Hassan al-Banna gjorde allt han kunde för att förmå arabstaterna att inte acceptera FN:s delningsförslag som skulle innebära etableringen av en judisk och en arabisk stat. Brittiska Palestinamandatet upphörde officiellt 15 maj 1948, britterna avslutade mandatet midnatt 14 maj, staten Israel utropades 14 maj. Flera arabländer attackerade den nya staten Israel, som slog tillbaka. Kung Abdullah av Transjordanien passade på att annektera ett stort område på andra sidan Jordanfloden och östra Jerusalem, Egypten annekterade Gazaremsan. Transjordanien bytte namn till Jordanien nu när landet fanns på båda sidor om Jordan. Terrorister fanns på båda sidor. Folke Bernadotte, FN:s medlare i konflikten, mördades 17 september 1948 av den sionistiska terrororganisationen Sternligan.

Redan när Hassan al-Banna utexaminerades som lärare 1927 i Kairo skickade han telegram till Husseini i Jerusalem. Också när han grundade Muslimska brödraskapet 1928 skickade han telegram till Husseini. Via Husseinis kontakt i Kairo förmedlades under senare delen av 1930-talet ekonomiska bidrag från nazisterna till Bannas aggressiva propaganda mot ett judiskt hemland i Palestina. Muslimska brödraskapets högkvarter i Kairo blev mötesplats för ledarna för den palestinska motståndsrörelsen som koordinerade sina ansträngningar med Brödraskapet, som ju den här tiden helt saknade möjligheter att militärt bistå Palestina. Dock bidrog de mer än gärna till att ge sig på Egyptens judiska befolkning.

Den, enligt den islamiska traditionen, föraktade och marginaliserade juden sammansmälte Husseini och Banna med den västerländska konspiratoriska synen att judar i hemlighet styr hela världen och tillade att judarna vill utplåna islam. Enligt Brödraskapets egna publikationer 1937 är ”judarna muslimernas historiska fiender och hyser det största hat mot Muhammeds nation”. Därför såg Muslimska brödraskapet ingen skillnad på judendom och sionism. Enligt en ledande Brödraskapsman är ”varenda jude sionist”.

Küntzel lyfter fram Hamas stadgar som exempel på islamisk antisemitism. Vem minns inte de förnedrande ceremonier Hamas iscensatte när gisslan frigavs. Juden ska veta sin plats!

Ulf Kristersson: Matthias Küntzel var 2016, alltså för tio år sedan, inbjuden till Sverige och höll ett tal. Om du inte redan har läst talet rekommenderar jag att du gör det. Han beskriver Muslimska brödraskapet. Om islamism säger han:

Our enemy, which is at the same time the enemy of most Muslims in the world, is Islamism in all its manifestations – and this is my first point.

Den islamiska antisemitismen, byggd på historierna, verkliga eller påhittade, tillförlitliga källor saknas, om hur Muhammed under 600-talet anställde blodbad på judar, sitter så djupt att när Hamas våldtog, lemlästade och dödade civila israeler och tog gisslan 7 oktober 2023 jublade folk i väst och slet ner bilder som sattes upp på gisslan med bön om att gisslan skulle friges. Här i Sverige har den islamiska antisemitismen via den massiva invandringen från Mellanöstern fullständigt exploderat och kastat all anständighet överbord.

Hatet mot Israel är också ett resultat av Sovjetunionens enorma propagandamaskineri sedan 1960-talet via sina kommunistiska KGB-agenter runt om i världen. En mycket känd svensk KGB-agent är Aftonbladets krönikör Jan Guillou. En annan mycket känd KGB-agent är karriärterroristen och mångmiljonären Yassir Arafat.

Kommunistisk antisemitism
Pogromerna i Tsarryssland är väl kända. Känt är också att Tsarrysslands hemliga polis i början av 1900-talet snickrade ihop falsariet Sions vises protokoll om den judiska världskonspirationen, ett falsarium Hitler stödde sitt judehat på. Sovjetunionen var i början positiva till Israel och röstade för FN:s delningsplan 1947 om att etablera en judisk och en arabisk stat i det brittiska Palestinamandatet. Stalin uppskattade de socialistiska kibbutzerna och såg Israel som en allierad i ansträngningarna att minska Storbritanniens makt i Mellanöstern. Det visade sig dock att Israel ställde sig på västmakternas sida, inte minst under Suezkrisen 1956. Och än värre, Israel slog ut arabstaternas sovjetbyggda flygvapenarsenal under sexdagarskriget 1967. Dessutom passade Israel på att lägga under sig kung Abdullahs annekterade område, som numera kallas Västbanken, och östra Jerusalem samt Egyptens annekterade Gaza. Moskva beslutade sig för att sänka Israel.

Genom att via den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB inleda ett propagandakrig i syfte att vända den islamiska världen mot Israel och samtidigt försvaga väst etablerade Moskva det som kallas Operation SIG (Sionistskiye Gosudarstva, som betyder sionistiska stater). Israels judiska historia skulle ersättas med en ny påhittad palestinsk identitet. Sions vises protokoll översattes till arabiska och spreds över hela Mellanöstern, vilket visar att ingen skillnad på sionister och judar markerades. (Se Honest Reporting 12/11 2025: ”The Lie Born in Moscow: How the USSR Invented Today’s Anti-Israel Narratives”.)

Ion Mihai Pacepa, högt uppsatt rumänsk underrättelseofficer, hoppade av till väst 1978. År 1987 publicerade han boken Red Horizons. Chronicles of a communist spy chief, storpocketupplagan 1990 är samma bok men med annorlunda undertitel, Red Horizons. The true story of Nicolae & Elena Ceausescus’ crimes, lifestile, and corruption. Rumäniens kommunistiska diktator Nicolae Ceauşescu (1918–1989) odlade kontakten med Yassir Arafat (1929–2004) och paraplyorganisationen PLO i hopp om att som fredsmäklare få Nobels fredspris. Enligt Pacepa skapade KGB Arafat och PLO. I september 2003 publicerade Pacepa artikeln ”The KGB’s Man” i Wall Street Journal. Pacepa inleder med att Israels regering vill utvisa Arafat eftersom han utgör ett hinder för en fredlig lösning. ”Men den 72 år gamla palestinska ledaren är mycket mer än det, han är en karriärterrorist, tränad, beväpnad och finansierad av Sovjetunionen och dess satelliter i decennier.” Under andra världskriget gick Sovjet över till de allierade. Efter kriget hamnade öststaterna under Sovjets totalitära styre. Rumänien var en av öststaterna, eller satelliterna. Terrorism har varit mycket lönsamt för Arafat, kommenterar Pacepa. När han skrev artikeln bedömde Forbes Magazine att Arafat var den sjätte rikaste bland världens ”kungar, drottningar & despoter” med mer än 300 miljoner dollar undanstoppade i schweiziska bankkonton.

Pacepa skriver att det under 1970-talet var hans ansvar att varje månad förse Arafat med 200 000 dollar i tvättade pengar plus skicka två fraktflygplan i veckan fyllda med uniformer och förnödenheter till PLO:s högkvarter i Beirut, samt att andra öststater gjorde ungefär likadant. Jurij Andropov var KGB:s högsta chef 1967 till 1982. År 1972 placerade Moskva Arafat och hans terrornätverk högt upp på Sovjetblockets underrättelsetjänsters lista över prioriterade ärenden. Rumäniens roll var att sälja in Arafat till Vita huset. Rumänien var Sovjetblockets mästare på att sälja in personer, skriver Pacepa. De hade redan fått Washington och de flesta kända amerikanska vänsterakademiker att tro att Ceauşescu, i likhet med Jugoslaviens Jusip Broz Tito, var en ”självständig” kommunist med en ”moderat” ådra. Enligt Pacepa skrattade Andropov när de två träffades i februari 1972 åt jänkarnas blåögdhet när det gällde celebriteter, att de var naiva nog att se upp till nationella ledare och att KGB skulle göra Arafat till just en sådan frontfigur och gradvis lotsa PLO närmare makten och statsbildning. Andropov trodde att amerikanerna trötta på Vietnamkriget och i hopp om fred i Mellanöstern tacksamt skulle ta emot möjligheten att bidra till att Arafat tog steget från terrorist till statsman. Strax efter Pacepas och Andropovs möte fick Pacepa KGB:s akt om Arafat.

Arafat, född i Kairo, släkt med Amin al-Husseini, en tid medlem i Muslimska brödraskapets studentförening i Kairo, grundade rörelsen Fatah (den palestinska nationella befrielserörelsen) i slutet av 1950-talet i Kuwait där han då var verksam. Fatah är den största rörelsen inom PLO. Mahmud Abbas, född 1935 i Palestinamandatet, då bosatt i Qatar, blev tidigt medlem. Abbas bedrev doktorandstudier vid ett universitet i Moskva och doktorerade 1982.

Paraplyorganisationen PLO (Palestinska befrielseorganisationen) bildades i Moskva 1964, stadgarna skrevs i Moskva. Arafat, skriver Pacepa, var en borgare som av KGB omskolades till en hängiven marxist. KGB gick till och med så långt att de raderade handlingar som angav att Arafat föddes i Kairo och ersatte dem med falska dokument som visade att han föddes i Jerusalem och därför var född palestinier. KGB tränade honom vid deras särskilda specialförbandsskola i Balasjicha öster om Moskva och beslutade i mitten av 1960-talet att han skulle skolas till rollen som PLO:s ledare. Moskva fick Arafat utnämnd till PLO:s högsta ledare 1969, Egyptens diktator Gamal Abdel Nasser, ”Sovjets marionett”, föreslog att han utnämndes.

KGB gav Arafat en ideologi och en image. ”Högstämd idealism var inget som gick hem i arabvärlden, därför gjorde de honom till en rabiat antisionist.” KGB valde också ut en ”personlig hjälte” åt Arafat, Amin al-Husseini. KGB uppmanade Arafat 1969 att förklara krig mot den ”imperialistiska sionismen”, ett uttryck Arafat ska ha påstått var hans egen idé, men enligt Pacepa var det ett sovjetiskt påfund, en modern variant av Sions vises protokoll. På KGB-chefen Jurij Andropovs uppmaning utmålades Israel i propagandan som en apartheidstat. Moskva lyckades 1975 få FN att förklara att ”sionismen är en form av rasism och etnisk diskriminering”, resolution 3379, upphävd 1991. Sovjetunionen upplöstes formellt 31 december 1991.

Rumäniens uppgift var att hjälpa Arafat att finslipa ”hans extraordinära fallenhet att vilseleda”. I boken redogör Pacepa för information som en annan man inom rumänska underrättelsetjänsten från egyptiska, jordanska och syriska underrättelsetjänster samlat in om Arafat, en skildring av Arafats fanatism, hans hängivenhet för saken, hans snåriga orientaliska manövrer, hans lögner och att han förskingrade PLO:s medel som han satte in på bankkonton i Schweiz (1990, s. 36). I januari 1975 kom Arafat och hans närmaste man Hani Hassan, som rumänska underrättelsetjänsten samarbetade med och utbytte information med, till Bukarest för att övertala Ceauşescu att hjälpa PLO att störta och mörda Jordaniens kung Hussein (Abdullah dog 1951). Jordanien skulle vara palestiniernas framtida nation styrd av PLO (s. 17).

I april 1978 gjorde Ceauşescu och hans fru Elena ett statsbesök i USA då Jimmy Carter var president. Ceauşescu hade arbetat hårt för att försöka medla mellan Egyptens president Anwar Sadat och Israels premiärminister Menachem Begin, med ett nobelpris i sikte. Sadat hade gått med på att möta Begin i Bukarest. Månaden innan statsbesöket i USA skickade Ceauşescu Pacepa till Sadat i Kairo. Pacepa meddelade Ceauşescu att Sadat hade beslutat att acceptera Carter som medlare eftersom Sadat ansåg att Carter hade möjlighet att utöva större press på Begin. Sadat sa också att Carter ville ta in CIA, vilket Sovjetunionens diktator Leonid Brezjnev ville att Ceauşescu skulle sätta stopp för. Om Ceauşescu inte kunde bevara Bukarest som mötesplats ville Brezjnev att fredsförhandlingarna skulle ske i Genève och att Ceauşescu skulle övertala Carter att erkänna PLO eller åtminstone acceptera att tala med PLO. Pacepa skriver att han visste att det inte skulle bli en lätt sak att få med Arafat och PLO i en fredsprocess. ”Arafat är inte tillräckligt flexibel för att kunna förhandla med Carter”, säger han till Ceauşescu. ”Jag ska se till att han blir det! Allt du behöver göra är att se till att han kommer hit”, svarade Ceauşescu (s. 13). Och Arafat kom, i Ceauşescus statsflygplan.

Ceauşescu föreslog att Arafat skulle låtsas att han gjort upp med terrorismen. Låtsas och låtsas och låtsas tills väst tror på det. Ceauşescu säger att han kommer att vara i USA om mindre än två veckor, det är därför han bjudit in Arafat. Han vill att Arafat ska visa att Ceauşescu är den enda som har inflytande över Arafat. Det rör sig bara om några kosmetiska förändringar, att Arafat ska framställa PLO som en palestinsk exil-regering. Sedan kan han fortsätta med sin terrorism bakom kulisserna bäst han vill. Arafat vägrade blankt. ”Jag kompromissar aldrig. Jag kan inte och jag vill inte. Jag är revolutionär. Jag har ägnat hela mitt liv åt den palestinska frågan och Israels förstörelse. Jag tänker inte förändras eller kompromissa. Jag kommer aldrig att gå med på någonting som erkänner Israel som stat. Aldrig” (1990, s. 92). Det gjorde han heller aldrig på allvar. Som Pacepa skriver i artikeln, visserligen fick Ceauşescu aldrig något nobelpris men 1994 fick Arafat sitt ”därför att han till fulländning hade fortsatt att spela rollen vi gett honom. Han hade förvandlat sin terroristorganisation PLO till en palestinsk exil-regering (Palestinska myndigheten), alltid låtsats få slut på den palestinska terrorismen samtidigt som han lät den pågå med oförminskad styrka. Två år efter Osloavtalet hade israeler som dödades av palestinska terrorister ökat med 73 procent.”

Yassir Arafat draperade sig i en keffiyeh som symbol för Palestina och PLO och som sitt eget varumärke, vilket mycket framgångsrikt dolde att han var KGB-agent. ”Palestinasjalens” korrekta tygbit är Sovjetunionens röda flagga med den gula hammaren och skäran.

Amin al-Husseinis makt som ledare för motståndet mot Israel minskade när Nasser blev Egyptens ledare och tog sig an Palestinafrågan. Husseini motsatte sig PLO och uppmanade palestinierna att bojkotta mötet i Jerusalem 1964 (då under Jordaniens styre). I och med att Yassir Arafat blev PLO:s ledare 1969 insåg muftin att hans tid var ute. Kanske föreställde sig Husseini inte att från en kamp om Palestinas befrielse i islams namn det nu skulle bli en kamp om Palestinas befrielse i världskommunismens namn.

Den här tiden var Muslimska brödraskapet en ytterst marginell faktor. Rörelsen hade i omgångar förbjudits i Egypten, Hassan al-Banna mördades 1949, rörelsen deltog i militärkuppen 1952 som ledde till Nassers makt, men snart förbjöd han rörelsen, flertalet aktivister fängslades. Många flydde till Saudiarabien. Eftersom de var välutbildade mottogs de med öppna famnen. Ytterligare ett skäl till att Muslimska brödraskapet hamnat i skuggan var den starka sekulariseringsvåg som svepte över arabvärlden och gjorde Brödraskapets allomfattande betoning på islam mindre attraktiv.

KGB gav även PLO:s näst största rörelse PFLP och rörelsen DFLP pengar och vapen, vilket man kan läsa om i Bo J. Theutenbergs Dagbok från UD. Han utgår bland annat från Vladimir Bukovskys utsmugglade hemliga KGB-dokument och citerar ur ett brev 23 april 1974 från Andropov till Sovjetunionens ledare Leonid Brezjnev om att KGB sedan 1968 haft hemligt samarbete med Wadie Haddad, den kristna (grekisk-ortodox) terroristen med de spektakulära flygplanskapningarna. Wadie Haddad föddes 1927 i Palestinamandatet, kriget 1948 flydde han till Libanon och utbildade sig till läkare. Andropov beskriver i brevet Haddads långsiktiga plan för PFLP, som inkluderar sabotage och terrorattacker, och att Haddad ber KGB om teknisk hjälp. Andropov summerar att samarbetet med Haddad ger Sovjet viss kontroll över PFLP:s externa aktiviteter och ett inflytande som kan vara till nytta för Sovjet och att Sovjet via PFLP kan uppnå egna mål samtidigt som allt samarbete är hemligt. Haddad fick mängder med vapen som nattetid levererades på neutralt vatten utanför Adenviken, vapen som inte gick att spåra till Sovjet. Haddad var den enda utlänning som kände till att vapnen levererades av Sovjet.

Också DFLP lovades 1984 vapen om de levererade antika konstföremål. (Volym 3:2, s. 381–385, Volym 4:1, s. 105–111). DFLP, utbrytargrupp ur PFLP, grundades 1969 under namnet DPFLP (Democratic Popular Front for the Liberation of Palestine) av Nayef Hawatmeh f. 1938 i Jordanien, kristen, rörelsens namn förkortades 1975 till DFLP. Enligt engelska Wikipedia fick DFLP pengar från Sovjet sedan början av 1970-talet, efter 1975 fick DFLP en miljon dollar i månaden från Libyen. Pacepa skriver att han då han talade med Libyens diktator Muammar Khadaffi om Ceauşescus fredsplan i Mellanöstern och att ”förbättra” Yassir Arafats rykte i väst svarade Khadaffi: ”Varför fred? Det kommer aldrig att bli fred så länge Israel fortfarande existerar och jag fortfaraden lever.” ”Israel kommer aldrig att ha territoriell självständighet och säkerhet. Det borde stå klart för min Broder Ceauşescu” (1990, s. 108, 109).

Om terroristen Wadie Haddad, Kinakommunister och Palestinagrupper i Sverige kan man läsa i Gunnar Ekbergs bok De ska ju ändå dö: tio år i svensk underrättelsetjänst, publicerad första gången 2009, en högaktuell bok i dessa Palestinademonstrationstider. Det var Gunnar Ekberg som Peter Bratt och Jan Guillou i maj 1973 i tidningen Folket i Bild/Kulturfront avslöjade i det som kallas IB-affären. Den tidigare underrättelseagenten Håkan Isacson fick sparken av IB, eftersom han inte skötte sitt arbete. Han och Peter Bratt var gamla lumparkompisar. Isacson skvallrade om underrättelsetjänstens verksamhet för Bratt som invigde Guillou. Jag vill påminna om att det var Isacson, Bratt och Guillou som dömdes till fängelse för spioneri, inte Gunnar Ekberg som blixtsnabbt tvingades gå under jorden när artikelserien publicerades.

Perioden som Ekberg, f. 1945, alltså nästan tjugo år yngre än Haddad, skildrar är åren 1964 till 1974, mitt under kalla kriget. Från 1968 infiltrerade han Kinakommunisterna, även kallade maoisterna, och Palestinagrupper. Syftet med infiltrationen var att ta reda på om det fanns kontakter mellan vänstergrupperna och olika östländers underrättelsetjänster särskilt i Sovjetunionen, Östtyskland, Polen. I och med konflikten Sovjet Kina fanns det tecken på att de två länderna konkurrerade om vänstergrupper i väst och olika befrielserörelser, inte minst i Mellanöstern.

I Förordet skriver Ekberg: ”Titeln ’De ska ju ändå dö’ är ett direkt citat av Wadie Haddad, Folkfrontens (PFLP) operationschef när han för mig beskrev hur han såg på de unga människor som skulle utföra hans planerade terroraktioner” (s. 13). Samtidigt som Ekberg hade kontakt med Haddad hörde han på bilradion hemma i Göteborg 30 maj 1972 om en massaker på en flygplats utanför Tel Aviv. Bilen stannade. Han skriver: ”Jag satt och stirrade ut över Långedrag. Svetten rann innanför skjortan och jag hörde nyhetsuppläsaren avsluta rapporten med: ’Folkfronten för Palestinas befrielse har tillsammans med Japanska Röda Armén tagit på sig ansvaret för det blodiga dådet på Lod-flygplatsen utanför Tel Aviv.’” Ekberg kommenterar: ”I Folkfrontens strategi ingick en tydlig definition av fienden. Alla som reste till eller hade någon som helst förbindelse med Israel, sionismen eller USA-imperialismen var att betrakta som fiendesoldater och därmed legitima mål. Detta oavsett nationalitet, ålder eller vistelseort” (s. 288).

Om de japanska aktivisterna säger Waddad till Ekberg vid ett senare möte som handlade om Ekbergs expertkunskaper gällande dykning: ”Visste du förresten att japanerna fullt och fast trodde att de skulle bli stjärnor i himlen när de offrade sig i vår Lod-operation?” (s. 314). ”En bärande teknik, eller kalla det strategi, är att våra nya hjältar ska offra sig när de genomför sina operationer. […] Metoden kommer att spara massor av tid och resurser åt oss. Vi behöver bara utbilda våra operatörer i det de behöver kunna för att ta sig till målet och utföra själva attacken, skjuta fienden eller detonera bomben. […] Dom ska ju ändå dö. Och framför allt, då springer de inte omkring och pratar efteråt” (s. 315). En metod som enligt Ekberg inte lämpade sig för dykare. I Fatahs och PFLP:s träningsläger i Mellanöstern som Ekberg blev guidad till fanns småpojkar i åldern fem till tolv år som vapentränades och hjärntvättades att älska kampen och döda den hatade fienden (s. 164, 205).

Som nämnts är Ekbergs bok om Kinakommunisterna och de olika Palestinagrupperna för femtio år sedan högaktuell efter Hamas terrorattack på civila israeler 7 oktober 2023 och alla Palestinademonstrationer Hamas terrorattack gett upphov till, inklusive ropen Befria Palestina. Det mest slående med Ekbergs bok är att islam över huvud taget inte nämns. För femtio år sedan handlade Palestinas befrielse om att utplåna Israel, erövra Jordanien och upprätta ett kommunistiskt styre, kallat folkdemokrati, i Palestina och Jordanien, en del av den kommunistiska världsrevolutionen. Wadie Haddad sa till Gunnar Ekberg: ”Vi vill skada Israel och motverka alla fredsprocesser” (s. 221).

Från Husseinis och Bannas befria Palestina i islams namn till PLO:s befria Palestina i kommunismens namn till Hamas befria Palestina i islams namn. Hamas stadgar är ett religiöst dokument.

Den unge Gunnar Ekberg bodde hos sina föräldrar i Malmö och var en hängiven sportdykare. Tillsammans med en kamrat gjorde han vrakdykningar. I boken skriver han att en sovjetisk trålare sjönk i södra Öresund en söndag i april 1964 efter en kollision med en dansk fregatt och efter att han hört om händelsen på dansk radio begav sig han och kamraten helgen efter ut på vattnet för att leta efter vraket. Kamraten som inte hört något hade först ringt runt till olika myndigheter som inte visste något men en lots hade antecknat hans namn. En sovjetisk högsjöbogserare låg ankrad där de trodde att vraket låg. Ekberg beskriver hur de fick gå ombord på båten och sedan tillsammans med en rysk dykare ta sig ner till vraket. Efteråt har han förstått att ryssarna kan ha låtit dem dyka eftersom båten ankrat direkt i vraket och de inte visste exakt hur ankaret satt. Dagen efter knackade Försvarsstabens särskilda avdelning på hos kamraten. Lotsen som kamraten talat med hade kontakter med Säpo, även tullen hade bevakat högsjöbogseraren och sett de två sportdykarna och deras bil när de lastade ur sina dykarattiraljer och spårat bilen. Kamraten fick frågan om han kunde tänkas dyka på trålaren igen. Kamraten svarade att han inte dök ensam och kontaktade Ekberg. De två dök på vraket när högsjöbogseraren farit sin väg och hittade en del dokument som de lämnade över. Ny uppmaning efter en tid: ”Töm trålaren till varje pris” (s. 42). IB kallas genomgående i boken för Firman. Ekberg gjorde sin värnplikt vid Kustartilleriet och efter hand skaffade han sig avancerad kunskap och erfarenhet om dykning, kunskap som Wadie Haddad skulle komma att efterfråga.

I början av 1968 fick Ekberg jobb på ett företag i Göteborg som sysslade med dykning, han kom bland annat att guida sportdykarutflykter i Göteborgs skärgård på helgerna och när han inte guidade utflykter åkte han till Malmö. Så som han beskriver det i boken pratade en tjej från Göteborg under en av tågresorna sig varm för en FNL-grupp i Göteborg vilket gjorde att han för Firmans räkning kom att infiltrera KFML (Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna), bildat 1967, senare splittrat i olika falanger, och Palestinagrupper. Jan Guillou tillhörde kretsen i Stockholm. Det var tack vare dessa tjänstvilliga kommunister och Palestinaaktivister som Ekberg kom i kontakt med terrororganisationer i Mellanöstern. Ekberg redogjorde kontinuerligt för Firman all information han samlade in. När Håkan Isacson avslöjade honom gick Jan Guillou uppenbarligen i taket då han insåg att han hade agerat nyttig idiot eftersom han 1972/1973, innan artikelserien om IB-affären publicerades, med kurir skickade ett brev till en ledare han hade kontakt med i DPFLP (som 1975 blev DFLP) och bad honom gripa och förhöra Gunnar Ekberg under dödshot. Guillou undertecknade brevet Abu Iad, brevet finns återgett i Ekbergs bok under rubriken ”En dödsdom”. Kopia av brevet på svenska och engelska hittades vid husrannsakan på Guillous arbetsplats hösten 1973. Man kan läsa brevet här på Lena Breitners blogg, Gunnar Ekbergs fru.

Man gör sitt val, antingen tjäna fosterlandet och den öppna och fria demokratin eller tjäna en totalitär ideologi styrd av främmande makt.

Här är också på sin plats att citera vad PLO-mannen Zuheir Mohsen säger 1977 i en intervju i en nederländsk tidning om Palestina och palestinier:

Det palestinska folket existerar inte […] det är ingen skillnad på jordanier, palestinier, syrier och libaneser. Vi tillhör alla ett folk, den arabiska nationen. […] Vi betonar vår palestinska identitet enbart av politiska skäl. […] Ja, existensen av en separat palestinsk identitet existerar bara av taktiska skäl. Etableringen av en palestinsk stat är ett nytt sätt att fortsätta kampen mot Israel och för den arabiska enigheten.

Enligt Wikipedia erkänns PLO internationellt som det palestinska folkets enda legitima representant, år 1974 fick PLO status som observatörsorganisation i FN, uppgraderad 2012 och 2024. Den palestinska myndigheten (PA) inrättades genom Osloavtalen 1993–1995 mellan Israel och PLO och kontrollerade vissa delar av Västbanken och Gazaremsan fram till 2005 även om Israel hade militär kontroll över gränser. År 2005 lämnade Israel alla bosättningar och markmilitär i Gaza vilket gav PA mer makt över området. Hamas vann Gazas första allmänna val 2006. Efter blodiga strider med PA:s Fatah har Hamas ensamt styrt Gaza sedan 2007, ett totalitärt religiöst styre. Hamas är terrorklassat av bland andra EU, USA och Storbritannien. Hamas är religiösa fanatiker. Kvinnor tvingas täcka håret och bära bylsiga kläder, homosexualitet är förbjudet, ateism är förbjudet, det fria ordet är förbjudet. Prideparader är inte att tänka på. Hamas torterar och mördar medborgare som inte lyder. Hamas mål är att utplåna Israel, ett allvarligt försök inleddes 7 oktober 2023, Israel slog tillbaka. Hamas byggde i åratal tunnlar under hela Gaza för att bedriva krig mot Israel men inga skyddsrum åt medborgarna som har drabbats hårt av kriget då Hamas installerat avfyringsramper i skolor, daghem, sjukhus, överallt mitt bland befolkningen som av Hamas används som mänskliga sköldar i syfte att uppamma medlidande världen över och vända den internationella opinionen mot Israel. Ett propagandatrick de med klar marginal vunnit, på Gazamedborgarnas bekostnad. En fredsplan i 20 punkter upprättades i oktober 2025, ett krav är att Hamas avväpnas.

Här är också på sin plats att citera vad Awni Abd al-Hadi (Auni Bey), the Arab Higher Committees sekreterare, ska ha deklarerat för Peelkommissionen 1937 i Jerusalem:

Det finns inget land som heter Palestina. Palestina är ett ord sionisterna hittade på. Det finns inget Palestina i Bibeln. Vårt land var i århundraden en del av Syrien. Palestina är främmande för oss. Det är sionisterna som introducerat det.

(Det är ingen svårighet att hitta citatet online, exakt källa där citatet ingår går dock inte att hitta, men kommentaren ligger helt i linje med vad Husseini och andra anhängare av arabisk nationalism den tiden kämpade för, ett enat Syrien och Palestina, som ju efter första världskriget delades mellan Frankrike och Storbritannien.)

Sedan Hamas terrorattack mot civila israeler 7 oktober 2023 förenas Palestinaaktivister och kommunister på våra gator och torg i ett bottenlöst hat mot Israel. Att kritisera Israels regering är en sak, att vilja utplåna landet är något helt annat.

Ulf Kristersson: Jag vill i samband med ovanstående beskrivning av islamisk och kommunistisk antisemitism redan här lyfta fram de frågor jag ställer till dig i slutet av inlägget om: 1) den fullkomligt vidriga förnedringsritual som varje lördag tillåtits tåga från Odenplan och utmed Sveavägen i Stockholm sedan Hamas bestialiska attack på civila israeler 7 oktober 2023, en förnedringsritual som högljutt skriker ut att juden ska veta sin plats. ”Gatuteatern” varierar från lördag till lördag. Just denna scen

är filmad av Roger Sahlström. En man iförd röd Netanyahu-mask och blodigt förkläde är ett återkommande inslag. Netanyahu representerar regeringen. Flaggan representerar Israel, judarnas hemland. Organisatören av förnedringsritualerna och ”gatuteaterns” aktörer är Amin al-Husseinis adepter i Sverige, mannen som 1937 och 1947 i sitt fanatiska judehat såg till att en självständig arabisk stat inte upprättades i Palestinamandatet. De är också KGB-chefen Jurij Andropovs adepter. Och terrorklassade Hamas hängivna försvarare. Dessa fanatiker går inte att föra en rationell dialog med. Deras världsbild är svartvit. De har suddat ut Hamas.

2) Den tillåtna demonstrationen utanför Karolinska sjukhusets entré 1 juli 2026 där aktivister i arbetskläder skriker ”Bojkotta Israel. Befria Palestina! Befria, befria, befria Palestina! From the river to the sea, Palestine will be free!” Aktivisterna kräver att en fängslad läkare, som visar sig vara kopplad till Hamas, som avser att med våld utplåna Israel, ska friges. Notera att kvinnan, som är barnläkare, bär långärmad arbetsklädsel, vilket strider mot hygienföreskrifterna för sjukvårdspersonal. Journalister har grävt ordentligt och funnit att kvinnan via familjemedlemmar har anknytning till Hizbollah i Libanon samt att demonstrationen för den fängslade läkaren var en internationell aktion och inte enbart förekom i Stockholm. Demonstrationen organiserades av samma man som varje lördag organiserar förnedringsritualerna i Stockholm.

Här är ett ännu tydligare exempel på islamisk och kommunistisk antisemitism och förnedring av judar. Demonstration Odengatan/Sveavägen lördag 11 juli, veckan efter demonstrationen vid Karolinska nu med skylten Gaza som associerar till Nazitysklands skylt vid ingången till koncentrationslägret Auschwitz, Arbeit macht frei. Än en gång den ständigt återkommande mannen i röd Netanyahu-mask. Och Israels flagga. Än en gång personer i sjukvårdens arbetskläder. ”Gatuteatern” följer till punkt och pricka KGB-chefen Jurij Andropovs syfte med den kommunistiska antisemitismen, att skapa ett nazistliknande judehat i hela den islamiska världen, som via den okontrollerade invandringen nått Sverige.

Islamismer
Regeringen har nyligen tillsatt en utredning om islamismer. Elisabeth Marmorstein, Fouad Youcefi, Camilla Kvartoft och Anders Holmberg: Det är av största vikt att väljarna före valet 13 september får information om partiledarnas inställning till och kunskap både om islam och islamism, det vill säga politisk islam, och då i synnerhet Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS och alla dess förgreningar som i åratal beviljats hundratals miljoner skattemedel till sin demokratifientliga verksamhet av Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), Sida samt lokala och regionala nämnder. Trots att de till Sverige gång på gång bjudit in talare med en känd judefientlig retorik och verkar för att Sverige på lång sikt ska inlemmas i ett kalifat, en gudsstat, som Hamas Gaza, ayatollornas Iran, mullornas Afghanistan. Och det vi ju hur flickor och kvinnor behandlas i dessa gudsriken.

Islamism, den politiska tolkningen att islam och politik är oupplösligt förenade, är den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen, nazismen. Under mellankrigstiden var Mussolinis fascism dominerande i Italien, Hitlers nazism i Tyskland, Lenins och Stalins kommunism i Sovjetunionen och efter krigsslutet 1945 i Öst- och Centraleuropa. Ett framträdande drag i dessa mäns behandling av sin länders befolkning är avsaknaden av respekt för den enskilda individens unika personlighet, unika begåvning, drömmar, förhoppningar, livsval. Individen fråntas tankefrihet, samvetsfrihet, människovärde. Alla ska stöpas i samma ideologiska form antingen målet är en ”sann” kommunist, en ”sann” fascist, en ”sann” nazist. Nyckelord är blind lydnad, utfrysning, hot om våld, tortyr död för den som inte lyder.

Fascister och nazister är efter andra världskriget paria. De bjuds inte in till SVT och SR för att förklara sina idéer, för att debattera med sina motståndare, de bjuds inte in till ABF eller andra studieförbund där de kan hålla sina möten. De får inte massivt mediestöd till sina tidningar. ”Fascist” är ett skällsord som Stalin under mellankrigstiden uppmanade sina kommunister runt om i Europa, som han styrde stenhårt, att slunga mot socialdemokraterna. Ett slagord som än i dag slungas mot den som anses vara auktoritär. Men ”kommunist” slungas aldrig i samma uppfattning mot den som anses vara auktoritär. Ofta är det till och med kommunister som slänger ur sig ordet fascist för att visa sin avsky för någon med avvikande idéer. Kommunismen, fascismen, nazismen är alla lika auktoritära, lika demokratifientliga politiska ideologier. Därför kallar jag alla grupperingar till vänster om Socialdemokraterna för kommunister. Jag gör ingen skillnad på socialist och kommunist. Kommunism är som religion, en fråga om tolkning. Det handlar om ”rätt” tolkning av marxism-leninismen-maoismen. De härskande kommunistiska grupperna i Göteborg i min ungdom på 1960- och 1970-talet, som Gunnar Ekberg beskriver, splittrades stup i kvarten, liksom de kommunistiska grupperna inom PLO som han också skildrar i sin bok. De bröt sig ur och skapade egna terrorrörelser men terroristerna hade ett gemensamt mål, att utplåna Israel, och samarbetade därför.

Det fullkomligt sanslösa är att det i Sverige gullas lika mycket med islamister som med kommunister, i synnerhet Muslimska brödraskapets islamister som tidigt såg till att utnämna sig som talespersoner för landets invånare med rötter i islamdominerade länder. Deras föreningar göds med skattemedel, de bjuds in till Sagerska huset, de omhuldas, det är så synd om muslimer som råkat hamna i Sverige, detta islamofobiska land med sin islamofobiska befolkning. Detta land som tillåter att folk bränner Bibeln och Koranen och öppet säger att judendomen, kristendomen och islam är avskyvärda religioner, det värsta som drabbat mänskligheten.

Det mest utmärkande för den islamistiska totalitära politiska väckelserörelsen, som uppstod i Egypten och Indien efter första världskriget och Osmanska rikets fall, är att predikanterna menar att skälet till den islamiska världens eftersläpning i förhållande till den moderna västerländska civilisationen är att muslimerna har övergett islam. För att återupprätta islams storhetstid, det vill säga Muhammeds tid och de fyra rätt ledda kaliferna efter honom (632–661), uppmanas muslimerna återvända till den ”rätta”, den ”sanna”, den ”autentiska” islam och skrota alla kulturella avlagringar och ta avstånd från västerländska seder och bruk. Likt kommunistiska grupper finns det gott om islamistiska grupper, alltså islamismer, alla med övertygelsen att just deras politiska tolkning av islam är den ”sanna”. Rörelsens ideologer vänder ryggen åt de islamiska rättsskolorna. Tiden är inne att själva tolka islam hävdar de och lyfter fram Koranen, Muhammeds liv och leverne och islams första generationer som förebild. Att lyda Allah är ett ovillkorligt krav, och med det avses förstås att muslimerna ska lyda vad Allahs självutnämnda jordiska ombud, exempelvis Hassan al-Banna, hävdar är den ”sanna” islam. Och den ”sanna” islam är politisk islam som in i minsta detalj styr både den enskilda muslimens och hela samhällets liv, helt kopierad efter kommunismens, fascismens och nazismens totalitära ideologier. Tro inget annat. Och Hassan al-Banna är upphovet till alla avknoppningar, militanta som fredliga ända in i våra dagar.

I snart hundra år har islamistiska ideologer i olika länder producerat böcker, häften, pamfletter med mera med mera inklusive internet numera där de i detalj beskriver den ”sanna” islam. I takt med att islamister ägnat sig åt militant samhällsomstörtande verksamhet i olika islamdominerade länder har dessa länders regimer gradvis anpassat den offentliga religionen till islamisternas krav, för att få tyst på islamisterna och få lugn i landet. Samtidigt är det just i islamdominerade länder regimerna med klar blick kan urskilja fanatikerna och förbjuda exempelvis Muslimska brödraskapet och Hizb ut-Tahrir på ett helt annat sätt än politikerna i Sverige som hellre än att stöta sig med islamisterna koncentrerar sig på att anklaga svenskarna för ”rasism” och ”islamofobi” och upprättar handlingsplaner riktade till rotsvenskarna än upprättar handlingsplaner inriktade på normkritik av alla de olika kulturer som invandrat från Mellanöstern och Afrika och som inte har någon likhet med den svenska kultur som jag växte upp i, en centraliserad skola med en självklar litterär kanon bland annat och betyg från första klass inklusive betyg i Ordning och Uppförande.

Ett skäl till att islamismer inte debatteras offentligt är de svenska universitetens islamutbildningar, där islamismer ignoreras till förmån för utbildning om ”islamofobi”, vilket jag återkommer till i inlägget som vänder sig till partiledare Simona Mohamsson (L):

I Sverige är det i stället socialantropolog biträdande professor Aje Carlbom som i ett kvarts sekel försökt informera om politisk islam både i böcker, tidningar, myndighetsrapporter och SVT, exempelvis det här SVT-programmet 2 maj 2006 och det här 6 december 2009.

År 2017 publicerade dåvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), numera Myndigheten för civilt försvar, en kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad av statsvetaren och terrorexperten Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (tidigare medlem i svenska MB), en kunskapsöversikt som strimlades av universitetens islamforskare som mangrant försvarade Muslimska brödraskapets aktivister och påstod att de [islamforskarna] visste bättre om islams mångsidighet än författarna. Islamforskarna skriver bland annat ”Rapportförfattarna tycks alltså dra slutsatsen att svensk islam är en homogen företeelse” och struntar fullkomligt i att Pierre Durrani varit medlem i svenska Muslimska brödraskapet och hade totalkoll på de olika islamtolkningarna som var i omlopp. Med sin onyanserade kritik ströp islamforskarna för nio år sedan den viktiga debatten om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige. Nio förlorade år.

År 2023 disputerade Sameh Egyptson på Muslimska brödraskapets organisering i Sverige, en avhandling full av namn på aktivister och föreningar kopplade till svenska Brödraskapet. Ni SVT-journalister och politikerna har haft mycket lång tid på er att inhämta kunskap både om religionen islam och om demokratifientliga tolkningar av islam i Sverige. Det är dags att ni redovisar er kunskap.

Ulf Kristersson: Har du läst Bibeln från pärm till pärm? Har du läst Koranen från pärm till pärm? Väldigt mycket i Koranen är hämtat från Gamla testamentet. Koranens texter ställer grupp mot grupp och skiljer på islamtroende och icke-islamtroende. Den senare gruppen, där du ingår, väntar ett fasansfullt straff står det på var och varannan sida. Helvetets eviga plåga nämns inte i Gamla testamentet.

Koranens konkreta beskrivning av helvetet och Hassan al-Bannas glorifiering av martyrdöden
Islam är en domedagsreligion. Islam uppstod på 600-talet, missionärerna betonade världens nära slut och domedagen. Vissa forskare drar till och med slutsatsen att profeten Muhammed var övertygad om att sista tiden skulle infinna sig redan under hans levnad och därför inte utsåg någon efterträdare eller själv satte religionen islam på pränt. Det är inte förrän långt, långt efter Muhammeds död hans lära sammanställdes. Två viktiga inslag är väpnad jihad och martyrdöden.

Muslimska brödraskapets Hassan al-Banna uppmanar i traktatet al-Jihad muslimer till jihad och det är ingen tvekan om att det är väpnad jihad han avser. Han avslutar traktatet med att det är vida spritt bland muslimer att väpnad kamp mot fienden är lilla jihad och att det finns ett större jihad som är den inre andliga jihad, vilket är fel enligt Banna. Han lovordar martyrdöden. Enligt hadither kommer den som dör martyrdöden direkt till paradiset där sjuttiotvå jungfrur väntar och den som dör martyrdöden kan på domedagen tala för sjuttio av sina släktingar. Det är ingen tillfällighet att Brödraskapets motto är: ”Allah är vårt mål. Profeten är vår ledare. Koranen är vår lag. Jihad är vår väg och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.” Hassan al-Banna stödjer sig i traktatet om jihad konsekvent på verser i Koranen, hadither och rättslärdas utsagor, traktatet är i princip inte mycket mer än en citatsamling.

Ulf Kristersson: Just på grund av förhärligandet av martyrdöden och direktvägen till paradiset måste vi tala om Koranens konkreta beskrivning av helvetet och hur det påverkar islambekännarens vardag. För några år sedan frågade en SVT-journalist en man i ett program om den islamiska fastan ramadan om varför han fastade. Han svarade att han fastade för att han var rädd att hamna i helvetet. Islams helveteslära ger islams prästerskap en skrämmande makt över människors liv, en makt Svenska kyrkans präster förlorade för länge sedan.

Redan år 1864 kritiserade professorn i praktisk filosofi Jakob Boström (1797–1866) den kristna helvetesläran i skriften Anmärkningar om helfvetesläran, våra teologer och präster allvarligen att förbehålla. ”När skola de tanklöse bland våra teologer och präster erhålla det sunda förnuft och den kristeliga upplysning, att de från religionsundervisningen helt och hållet bannlysa den gamla men oförnuftiga läran om djävulen och helvetet, vilken i alla tider har åstadkommit så mycket ont, och för vår närvarande tid är en verkelig skam?” I det här blogginlägget 3 juli 2017 skriver jag om helvetet.

Här är några exempel på vad Koranen konkret säger om helvetet i K.V. Zetterstéens översättning (1917): ”dem väntar en dryck av sjudande vatten”, ”det varder glödhett i helvetets eld och de brännmärkas på pannan, sidan och ryggen”, ”deras kläder skola bestå av bleck, och elden skall betäcka deras ansikten”, ”åt de orättfärdiga tillrett en eld, vars rök skall omvärva dem, och om de bedja om hjälp, få de hjälp med vatten, som är som smält koppar, den där skållar deras ansikten”, ”de få ingen annan spis än tistlar, som ej giva hull och ej hjälpa mot hunger”, ”dem, som förneka våra tecken, skola vi förvisso steka i eld. Så ofta deras hud varder genomstekt, skola vi giva dem en annan i stället, att de må smaka straffet”, ”och vad beträffar dem, som äro ogudaktiga, varder elden deras hemvist; så ofta de vilja ut därifrån, skola de föras tillbaka dit, och man skall säga till dem: ’Smaken eldens pina, som I höllen för lögn’”, ”det [zakkumträdet] är förvisso ett träd, som växer upp från avgrundseldens botten och vars frukt liknar Satans huvud. De skola sannerligen äta därav och fylla sin buk därmed. Sedan skola de därpå få en dryck av sjudande vatten; så skola de vända åter till avgrundselden”, ”när bojor och kedjor läggas om halsen på dem, för att de skola släpas i sjudande vatten och sedan stekas i elden”, ”dem, som evinnerligen förbliva i elden och få läska sig med sjudande vatten, så att det sliter sönder deras inälvor”, ”tagen honom och binden honom, steken honom sedan i avgrundselden! Omlinden honom sedan med en kedja, sjuttio alnar lång!”, ”vi hava förvisso iordningställt kedjor, bojor och brasa åt de otrogna”, ”helvetet är förvisso ett bakhåll, en samlingsplats för de vrånga, att de där må dväljas i åratal utan att njuta någon svalka eller dryck annat än sjudande vatten och var såsom en lämplig lön”, ”och de syndfulla skola sannerligen dväljas i avgrundseld att steka i den på domedagen, och de kunna ej undgå den”.

Ulf Kristersson: Förstår du varför martyrdöden, som för individen direkt till paradiset, är så eftersträvansvärd för terrorister i islams namn? Förstår du varför det är så viktigt att du har koll på vilka moskéer som finns i Sverige, vilka som driver moskéerna och vilka som finansierar moskéerna? Förstår du varför det är så viktigt att du har koll på Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige? Förstår du varför det är så viktigt att förbjuda massböner utomhus? Förstår du vilken makt dessa massböner utomhus ger islamiska prästerskapet, inte bara över massorna som ber utan också över politikerna som beviljar dessa massböner? Förstår du att dessa massböner indikerar att Sverige har tagit emot alldeles för många islambekännare?

När Fredrik Reinfeldt var statsminister legitimerade han Muslimska brödraskapet som talespersoner för landets islambekännare i samband med den allvarliga kris Lars Vilks rondellhund gav upphov till 2007 och sprang till deras moské för att få hjälp, vilket går att läsa om i den här artikeln i DN. Terrorforskaren Magnus Ranstorp skrev 2021 på dåvarande Twitter att moskéns ledare först hade kollat med Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi innan de tog emot Reinfeldt.

Abdirizak Waberis riksdagsplats för Moderaterna 2010–2014
När kommer Moderaternas vitbok om hur det kom sig att Abdirizak Waberi hamnade på Moderaternas riksdagslista 2010 och vad det var han var tänkt att bidra med? Hans extrema värderingar var kända redan 2006 då han intervjuades i tidskriften Ottar 12 juni 2006, ”Med Koranen i klassrummet”. Waberi var då moderat politiker i stadsdelsnämnden Lärjedalen i Göteborg och rektor för den muslimska friskolan Römosseskolan. Man skriver: ”Det ser ut som på vilken skolgård som helst, så när som på att nästan alla flickor bär slöja. Flertalet av de kvinnliga lärarna bär slöja och fotsida kläder.” ”Två timmar i veckan får eleverna undervisning om Koranen och Muhammeds tradition. Relationen mellan man kvinna är ett inslag som tas upp och budskapet att mannen har möjlighet att gifta sig med fyra kvinnor ingår i konceptet.” Med mera med mera som inte stämmer överens med svensk lag.

Abdirizak Waberi intervjuades också av journalisten Evin Rubar i SVT-programmet Dokument inifrån, ”Slaget om muslimerna” 6 december 2009 då han var IFiS ordförande. Där säger han att islam har bara en tolkning. ”Vi är alla muslimer. Det måste vara samma tro.” Han säger att ”vi”, det vill säga IFiS, representerar muslimerna i Sverige. De är till antalet 400 000 till 500 000 personer säger han. ”Vi representerar dem genom att försöka upprätthålla deras rättigheter och vara delaktiga i samhället. Man ska ha rätt till halalmat, man ska ha rätt att som beslöjad kvinna jobba på SVT som nyhetsankare.”

Den 13 december 2009 skrev Lena Hennel i Svenska Dagbladet artikeln ”Muslimsk politiker ifrågasatt”. ”Rektorn och göteborgaren Abdirisak Waberi vill bygga broar mellan olika delar av samhället”, skriver Hennel. Waberi rabblar upp hur demokratisk han är och hur han stöder svensk lag.

Men Abdirisak Waberis kandidatur sätter strålkastarljuset på en debatt kring Islam i Sverige. Aje Carlbom, fil dr. i socialantropologi, menar att Islamiska förbundet är en del av den islamistiska rörelsen som vill bygga upp en egen offentlighet, med egna skolor, förskolor och så vidare. Den parallella strukturen går stick i stäv med partiernas syn på integrationspolitiken.
– Den upphäver inte segregationen. Den förstärker den. Men islamisterna vill ha segregation. De anser att den skyddar muslimska barn.

Olle Ljungbeck kritiserar i Gefle Dagblad november 2012 att Abdirizak Waberi sitter i riksdagen. Den 6 december svarar Moderaternas Tomas Tobé och Cecilia Magnusson ”Främlingsfientliga krafter ljuger om Waberi”. De skriver: ”Skribenten Olle Ljungbeck hävdar i en debattartikel i GD den 11/11 att Moderaterna skyddar religiöst grundad extremism. Detta är helt fel och är ett påstående gränsande till förtal.” De citerar Waberi utan att för ett ögonblick inse att han talar med kluven tunga. ”Vi är kollegor med Abdirisak Waberi och känner honom som en seriöst arbetande ledamot av Sveriges Riksdag. Han har återkommande dock blivit föremål för främlingsfientliga krafter som anklagat honom för en rad uppfattningar han inte delar. Detta är något vi beklagar och ser som oroande.” Olle Ljungbeck svarar ”Ni utelämnar den mest allvarliga kritiken”. Han redogör för den kritik Skolinspektionen flera gånger riktat mot Römosseskolan och att Skolinspektionen till och med hotat att dra in tillståndet. Det visade sig att Olle Ljungbeck hade rätt. Waberi förskingrade skolpengen och använde den bland annat till att bygga upp ett islamistparti i Somalia. Han dömdes till fängelse.

Så Ulf Kristersson: När kommer Moderaternas vitbok om Waberi och svenska Muslimska brödraskapet?

Islam är lösningen?
Är du beredd att ta en offentlig debatt med Richard Jomshof om islam? Yttrandefriheten är en viktig grundpelare i en demokrati, till skillnad från kommunistiska, fascistiska och nazistiska diktaturer där yttrandefriheten saknas. Det är utomordentligt viktigt att yttrandefriheten skyddas, inte minst av landets partiledare. Vi har ingen hädelselag i Sverige. Så förklara varför du i egenskap av Moderaternas partiledare offentligt uttalade dig om att islam och yttrandefriheten inte är kompatibla i samband med att Richard Jomshof i SVT-programmet Sverige möts, mars 2021, sa: ”Islam är enligt mig en avskyvärd ideologi och religion”. Enligt SVT kommenterade du Jomshofs inställning till islam:

– Hård kritik mot våldsbejakande islamism eller andra former av fundamentalism är mycket berättigad. Men att kalla världsreligionen islam med 1,8 miljarder utövare för ”avskyvärd” är helt enkelt avskyvärt, skriver Kristersson och tillägger:
– Muslimer i Sverige som bejakar vårt fria och öppna samhälle är en viktig del av vårt land. De är inte ett problem, utan en del av lösningen [min kursiv].

Hur vet du vilka islambekännare i Sverige det är som bejakar vårt fria och öppna samhälle? Förklara exakt vad det är islam är lösningen på. Vet du om att Muslimska brödraskapets slagord är: Islam är lösningen? Är det av Abdirizak Waberi du hört frasen ”islam är lösningen”? Han var samtidigt som han var riksdagsledamot PR-man för Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE. Där säger han inför inbjudna dignitärer i Bryssel, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapet: ”If there are some problems and issues then we should be part of the solution” (2018, s. 345). Jag skriver också att Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb i Milstolpar (1964) är mycket tydlig med att brobyggande inte handlar om att båda sidor beblandar sig med varandra utan enbart att icke-muslimer ska komma över till islam. Det vill säga Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, det de kallar brobyggande, går ut på att hela befolkningen ska komma över till islam. Här upprepas frasen av Muslimska brödraskapets Faraj Semmo,

VD Göteborgs moské som styrs av Muslimska brödraskapet, när utrikesminister Tobias Billström (M) och socialminister Jakob Forssmed (KD) 3 augusti 2023 bjöd in religiösa samfund till utrikesdepartementet. Faraj Semmo säger ”Vi är en del av lösningen”, vilket SVT omvandlar till ”Det är en del av lösningen”.

Är det antalet utövare av en viss religion som bestämmer om man får kalla religionen avskyvärd? Den amerikanska homosexuella författaren Gore Vidal (d. 2012) sa att monoteismen, alltså judendomen, kristendomen, islam, är den värsta olycka som drabbat mänskligheten. Är det också avskyvärt? Professorn i praktisk filosofi Ingemar Hedenius (1908–1982), den bitande, enormt sarkastiska och debattglada motståndaren till organiserad kristendom på den tid man debatterade religion offentligt i Sverige utan att riskera att få ett pris på sitt huvud, sa när han satt med en trave böcker i teologi framför sig att han med stor njutning såg fram emot att kalasa på humbug. Är det också avskyvärt?

Fler frågor
Vad är din inställning till att religionen ska vara en privatsak och därmed finansieras privat? Vad är din inställning till en kompakt mur mellan religion och politik? Ska Sverige vara en sekulär stat med en kompakt mur mellan religion och politik eller en halvdan sekulär stat där regeringen bjuder in representanter för religiösa samfund och de göds med offentliga medel?

Jag ställde följande fråga till Google: Vad är skillnaden mellan staten och civilsamhället? och fick detta AI-svar: ”Staten är den offentliga maktapparaten med lagar och myndigheter som styr ett land, medan civilsamhället är den fria zonen där människor organiserar sig själva på frivillig väg för gemensamma intressen utanför den offentliga och privata sektorn.”

Så exakt vad är meningen med en myndighet som har som uppgift att slussa bidrag till civilsamhället? Hur ställer du dig till att lägga ner Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), där numera tidigare Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) ingår, och låta civilsamhället på egen hand finansiera sin verksamhet? Det gäller särskilt de religiösa samfunden. SST och MUCF har med sina bidrag ett stort ansvar för upprätthållandet av parallellsamhällen och polariseringen i Sverige.

Hur ställer du dig till att skrota ordet rasism i Handlingsplanen mot rasism och hatbrott? Rasism är ett starkt ord, alldeles för starkt för Sverige. Diskriminering borde räcka. ”Rasism” har i likhet med ”islamofobi” av bidragsentreprenörer gjorts till en alldeles egen kategori i bidragsfloran. Att kalla sig och sin verksamhet för ”antirasism” är ett sesam öppna dig, de offentliga bidragen väller in till den här helt nya yrkesverksamheten i Sverige. ”Antirasism” har som utgångspunkt att Sverige är ett rasistiskt land. Det är de akademiska kommunisterna från Sydamerika som importerat amerikanska kommunistiska teorier och utmålar Sverige som identisk med USA på raslagarnas tid. Sverige är förtryckarstaten, invandrarna är de förtryckta, vilket jag skriver mer om i inlägget till partiledare Nooshi Dadgostar (V). Ni politiker har ända sedan ni öppnade Sveriges gränser på vid gavel placerat rotsvenskarna i skamvrån och gett vanligt folk ansvaret för den bristande integrationen och invandrarnas självvalda parallellsamhällen.

Hur ställer du dig till att för omväxlings skull upprätta en handlingsplan som placerar invandrarna i skamvrån och belyser invandrares svennehat, invandrarnas hackordning sinsemellan och normkritik av invandrarnas kulturer? Det är skillnad på kulturer. En sekulär rättsstat där lagen gäller lika för alla är vida överlägsen en klankultur.

Hur ställer du dig till att DO måste kräva att den muslim som säger sig vara diskriminerad på grund av sin religion förklarar exakt vilken tolkning av islam den är anhängare av?

Hur ställer du dig till att de personer som begär byggnadstillstånd för ett moskébygge måste redovisa exakt vilken tolkning av islam moskéns verksamhet kommer att vila på?

Hur ställer du dig till att Sverige inför obligatoriskt civiläktenskap och att imamer förbjuds att viga folk? Det vill säga att en religiös ceremoni inte är juridiskt bindande utan enbart är ett komplement. Det är obegripligt att islams prästerskap getts juridiskt bindande rättigheter som kan innebära en katastrof för kvinnor i en islamisk kultur i Sverige som vill skilja sig då mannen kan neka en islamisk skilsmässa oberoende av en tingsrättsdom.

Hur ställer du dig till att förbjuda alla synliga religiösa, politiska och filosofiska symboler i offentligt finansierad verksamhet? Som forskaren Devin Rexvid, specialist på hedersrelaterat våld och förtryck, uttrycker det: ”Sverige har gett religionsfriheten företräde framför jämställdheten.” Det borde vara tvärtom.

Huvudduken omfattas inte av religionsfriheten
Religionsfriheten är absolut. Den får inte inskränkas ens genom lag. Den 8 december 2022 förkunnade Högsta förvaltningsdomstolen i mål 4266-21 och 4120-21 att klädsel inte faller inom religionsfriheten utan inom yttrandefriheten och att begränsning av yttrandefriheten endast kan ske genom lag. Det vill säga kommuner kan inte förbjuda huvudduk på skolflickor eftersom kommuner inte stiftar lagar. Det är riksdagens uppgift. Enligt regeringsformen skyddar religionsfriheten endast rätten att utöva sin religion. ”Uttryck för religionstillhörighet, som bärandet av huvudduk och liknande klädesplagg, omfattas i stället av skyddet för yttrandefriheten. En grundläggande förutsättning för att begränsa yttrandefriheten är att det sker genom lag.”

Det är alltså på tiden att ni politiker slutar betrakta huvudduken som ett religiöst plagg ni under inga omständigheter får förbjuda. Flickors/kvinnors huvudduk har i och med den ansvarslösa invandringspolitiken blivit ett politiskt slagfält. I princip över en natt förvandlades detta särdeles praktiska plagg i ett klimat som Sveriges till en separatistisk symbol som signalerar avstånd från svenska seder och bruk. Dels signalerar plagget att bäraren bekänner sig till islam, eller att bäraren av rent trots markerar särart och avstånd från Sverige som inte behöver ha med djup islamtro att göra, eller att bäraren inte gjort avkall på sin nedärvda kultur som inte heller behöver ha med islam att göra. Dels har plagget i invandrade klankulturer blivit det perfekta kontrollinstrumentet som signalerar att bäraren inte har försvenskats, vilket i vissa parallellsamhällen gör huvudduken till en fråga om liv och död. Journalisten Sofie Löwenmark har granskat 100 domar ”där flickor och kvinnor misshandlas, dödshotas, stryps, förnedras och hotas med att skickas tillbaka till hemlandet. Allt för att de inte vill bära slöja” skriver hon i Kvartal 2 juli 2026.

Dels är huvudduken sedan 1970-talet enligt Muslimska brödraskapet tecknet på ett lands islamisering, alltså ett politiskt plagg, som tack vare internet har standardiserats och numera kallas hijab, ett bara några decennier gammalt ord som beteckning på huvudduk. Per Gahrton (1943–2003), från början folkpartist, initiativtagare till Miljöpartiet och dess första språkrör, gav 1980 ut boken Vart leder islam? Reportage och analys. Uppenbarligen hade han aldrig hört talas om hijab. I Kairo 1979 hittar han en text skriven av en av islamismens reaktionära ideologer född i Indien och tar en kopp kaffe på ett fik medan han läser vad ideologen skriver om kvinnans plats inom islam. Förbi honom ”strömmar unga kvinnor i hundratal, tusental […] på sylvassa klackar, i kortkorta kjolar och åtstramande blusar […] idel välmanikurerade och sista-modetklädda Cleopatrakopior […]. Och naturligtvis inga slöjor, inte ens den minsta antydan till huvudbonad. Jo, förresten, ungefär var tiotusende, eller möjligen tusende, kvinna har en sorts huvudbonad som mest liknar en medeltida väpnarhuva. […] i själva verket tycks det vara ännu ett svagt tecken på den nyislamisering som påstås pågå också i Egypten men som är så svår att upptäcka Väpnarhuvan är således en muslimsk symbol som delas ut gratis till de kvinnor som vill bära den” (s. 10). I dag i Sverige påstår islamisterna att det enligt islam är kvinnors plikt att dölja håret för att söka Allahs välbehag.

Ulf Kristersson: Därför är det av allra största vikt att ni politiker inser att hijab är ett politiskt plagg som signalerar avstånd från den svenska sekulära rättsstaten. Och att just det är skälet att förbjuda alla religiösa, politiska och filosofiska symboler i offentligt finansierad verksamhet, vilket inkluderar polisen och försvarsmakten. I ett enda slag markerar ni politiker att det är riksdagen och inga andra som stiftar lagarna i Sverige, att ni försvarar den sekulära rättsstaten som förhåller sig neutral i religiösa, politiska och filosofiska frågor. Dessutom markerar ni för flickor och kvinnor som lever i hederskulturer att ni ser dem, att ni värnar om dem och deras individuella fri- och rättigheter, att ni betraktar dem som fullvärdiga medlemmar i den svenska gemenskapen. Det är sannerligen på tiden.

De fanatiska massmördarna Hamas har helt kopplats bort från situationen i Gaza
Islamreligiösa och kommunistiska fanatiker har i drygt ett hundra år gjort allt för att utplåna ett judiskt hemland i Palestina. Bara några dagar efter Hamas terrorattack på civila israeler försvann Hamas ur nyhetsrapporteringen. Journalister och Palestinaaktivser har sedan dess inte låtsats om att en religiös diktatur ligger bakom hela den katastrofala situationen i Gaza, allt är i stället Israels skuld. Islamistiska Hamas har bara ett enda mål: att utplåna Israel, ändå är allt Israels fel. Hamas har inte använt alla hundratals miljoner biståndspengar till att göra Gazaremsan till en juvel vid Medelhavet med en av arabvärldens högsta levnadsstandarder, utan till att bygga tunnlar under hela området och en vapenarsenal i syfte att utplåna Israel. Magnus Norell har verkligen en fyndig titel på sin senaste bok Tunnelseende. Israel, Hamas, Iran och kriget om verkligheten (2026). Det är som om allt Norell i många år skrivit om islamism och terrorister varken når in till journalisterna eller de politiska partierna.

I artikeln i Kvartal 17 november 2024, ”Sverige dåligt rustat när islamismen växer i Europa”, redogör han för antologin Handbook of political Islam in Europe där 41 forskare av olika nationaliteter, inklusive Magnus Norell, medverkar. Norell skriver att Sverige är ett av de länder som sämst klarat av att hantera ”islamism i dess olika former”. Han lyfter fram hur samtliga regeringar, oberoende av politisk färg, sedan 1990-talet betalat ut mångmiljonbelopp till diverse islamistiska föreningar, inte minst Muslimska brödraskapets föreningar, som alla aktivt verkar för att omdana det svenska samhället. Han skriver att bokens redaktörer betonar att politisk islam inte kan existera utan islam, att målet är att ”omvandla hela samhället: politiskt, socialt och kulturellt”. Forskarna betonar också att aktivisterna framhåller islam ”som överlägsen all annan religiös eller poltisk ideologi, samtidigt som man hänvisar till sig själva som offer och förtryckta”.

Här gör Norell en viktig insats när han lyfter fram hur författarna till boken han redogör för betonar värdet av att grundligt sätta sig in i exakt vilka värderingar den västerländska civilisationen vilar på:

De påpekar också att för att rätt kunna bemöta de hot som politisk islam faktiskt utgör, utan att inskränka på de grundläggande fri- och rättigheter vi tillkämpat oss genom åren, måste hela samhällsapparaten användas. Det innebär också att vi i Väst måste ta en seriös diskussion om våra egna värderingar och vad som krävs för att stå upp för dessa. Här påminns om att politisk islam, även den icke-militanta formen som till exempel det Muslimska brödraskapet står för, har som mål att förändra våra samhällen i grunden. För att kunna bemöta detta krävs först och främst en insikt om problemet och sedan en förmåga att rätt hantera och bemöta dessa hot.

Vidare nämns utländska regimers påverkansoperationer, Turkiet, Saudiarabien, Qatar, Iran. Norells slutkommentar:

Forskarna avslutar med några policyrekommendationer. Flera av texterna tar upp problemet med att politiker, media och samhället i stort under lång tid vägrat, eller inte vågat, ta upp politisk islam till diskussion. Ett minimumkrav är därför att satsa mer på att belysa fenomenet och, i tillägg, strama upp reglerna så att de odemokratiska krafter som politisk islam faktiskt utgör, inte kan fortsätta att leva på offentliga bidrag.

Magnus Norells ord visar hur viktigt det är att ni politiker inser att huvudduken är en viktig politisk markör för hur långt ett land har islamiserats. Det är skrämmande att myndigheter visar bilder på beslöjade kvinnor och barn, som om beslöjning är ett naturligt inslag i dagens svenska samhälle utan att inse att myndigheterna går islamisternas ärende.

Magnus Norell talar för döva öron. De offentliga bidragen, inte minst från SST och MUCF, fortsatte att strömma in till odemokratiska krafter som om Norell aldrig hade skrivit artikeln och påtalat existensen av den viktiga bok han medverkat i. Och Palestinademonstrationerna fortsätter, som om Hamas aldrig existerade och som om de extremt judefientliga demonstrationerna inte angår landets politiker.

Inte heller Magnus Ranstorps bok Hamas: Terror inifrån (2024) har haft någon påverkan på politikernas inställning till Palestinademonstrationerna, trots att han i detalj beskriver innehållet i Hamas främsta bombtillverkares bomber under 1990-talets självmordsbombningar och exakt hur många som dödats och skadats av varje bomb, alltså Hamas mentalitet, ett eko av Amin al-Husseinis propaganda under andra världskriget: ”Döda judarna innan de dödar er”. Exempelvis: ”Denna bomb innehöll sju gasbehållare kopplade till en detonator omgiven av fem handgranater samt en egenhändigt tillverkad explosiv blandning, allt omgärdat av en ryggsäck fylld med fler än tusen spikar” (s. 106). ”Denna bomb, som vägde tjugo kilo, var laddad med sprängämnet TNT och omgiven av spikar och skruvar för att maximera dess förödande effekt” (s. 110).

Både Magnus Norell och Magnus Ranstorp beskriver hur Hamas ledarskap använder sig av biståndspengar och likt Yassir Arafat göder sig själva på Gazabornas bekostnad.

Kommunisten Dror Feilers kalla-kriget-sovjetiska försvar för Palestinademonstrationerna
Dror Feiler är känd för att störa SD:s politikertal genom att blåsa vuvuzela eller saxofon och skrika i megafon. Han anser att han har rätt att använda sin yttrandefrihet i syfte att störa andras yttrandefrihet. Han, som kommunist, vill demonstrera mot fascism och rasism. Dror Feiler föddes 1951 i Tel Aviv och kom till Sverige 1973. Karl Marx är närvarande i allt han gör säger han i denna intervju 2023. Han är ett slående exempel på hur Sveriges journalister gör skillnad på kommunister och fascister, nazister. Ingen fascist eller nazist har tillträde till tidningarnas debattsidor eller SVT/SR. Dror Feiler är en flitig debattör som inte verkar ha några svårigheter att ständigt få komma till tals så fort antisemitismen i Sverige är på tal. Han är en utmärkt representant för den kommunistiska antisemitismen, etablerad av Sovjetunionen efter 1967 års krig, allt ljus på Israel som ska sänkas. Här ger SVT 31 juli 2025 honom tillfälle att uttala sig om installationen med de hängda dockorna i Umeå, ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord”. Här bjuds han in till SR 20 juli 2026 för att ge sin syn på Palestinademonstrationen i Stockholm med skylten kopplad till nazisternas förintelseläger.

Den 20 juli 2026 skrev han debattartikeln i Expressen, ”Polisen beslagtog vår Gaza-skylt”, som han undertecknar med ”aktivist och språkrör, Judar för Israelisk-Palestinsk fred”. Han inleder: ”Varje lördag sedan den 7 oktober 2023 demonstrerar vi på Odenplan i Stockholm, i solidaritet med det palestinska folket.” Datumet indikerar att det är solidaritet med Gazaborna han avser. Hans ordval visar att han deltar i just det Magnus Norells boktitel anger, ”kriget mot verkligheten”. Feiler utgår inte från fakta som går att belägga utan använder sig av fasta fraser. Folkmord är en strikt juridisk term, det krävs att man har en bevisad avsikt att utplåna en folkgrupp. Utöver att slarvigt använda den juridiska termen folkmord visar Feiler att han genom sitt ordval är KGB-chefen Jurij Andropovs lydiga hantlangare:

Därmed hindrades vi från att med konstnärliga uttrycksmedel gestalta vår indignation över Israels folkmord i Gaza, dödandet av barn, vårdpersonal och journalister samt den pågående etniska rensningen av Palestina [min kursiv].

Det har visat sig att både journalister och vårdpersonal samtidigt varit aktiva i Hamas väpnade grenar. Feiler verkar inte ha minsta insikt om vad det innebär att leva i en kommunistisk stat eller i en religiös diktatur som Hamas diktatur i Gaza när han skriver:

När polisen börjar avgöra vilka lagliga historiska symboler som får användas närmar vi oss censur. Yttrandefriheten finns inte till för att skydda artigheter och ofarliga åsikter.
Demonstrationsfriheten gäller inte bara manifestationer som makthavare och ledarsidor uppskattar. Den konstnärliga friheten blir meningslös om konsten först måste godkännas av polisen. Friheternas verkliga betydelse visas just när uttrycken provocerar, oroar och sparkar uppåt.
Ska endast de lydiga få demonstrera? Ska vi få protestera bara när ingen med makt känner obehag? Ska våra symboler och banderoller först genomgå en politisk lämplighetsprövning?
En protestdemonstration som inte får störa, provocera eller utmana är ingen protestdemonstration.
Den är en av myndigheterna tolererad helgpromenad.

Yttrandefrihet? Demonstrationsfrihet? Konstnärlig frihet? Varken i en kommunistisk stat eller i Gaza skulle Dror Feiler och Palestinademonstranterna kunna agera som de gör i Sverige.

Politikern Gulan Avci (L) skrev 31 juli 2026 en artikel i Aftonbladet med anledning av Gaza-skylten, ”Rödgröna tar inte judehatet på allvar”. Hon skriver att Gaza-skylten är ”ett allvarligt tecken på hur långt normaliseringen av antisemitismen tillåtits gå. Trots detta fortsätter det rödgröna styret i Stockholm stads att möta utvecklingen med tystnad och passivitet.” Och vem svarar om inte Dror Feiler. Gulan Avci kommenterar hans artikel med: ”Dror Feiler gör det han ofta gör. Han skriver en lång text om Israels regering men undviker den fråga jag faktiskt lyfter: den snabbt växande antisemitismen i Sverige.”

Daniel Eisenberg skrev 3 februari 2026 debattartikeln i Aftonbladet ”I dag accepteras judar – men bara på vissa villkor”. Han avslutar artikeln: ”Så jag frågar igen: Hur många zoner krävs innan antisemitismen inte längre bara tolereras – utan institutionaliseras? Och hur många judar ska behöva undra: Är Sverige fortfarande vårt land?” Och vem svarar om inte Dror Feiler, 7 februari, som än en gång demonstrerar att han är skolad av Jurij Andropovs KGB-agenter.

När Zita Folkets Bio deklarerar sig som ”apartheidfri zon” handlar det inte om judar. Det handlar om kritik mot Israel, en statsordning byggd på judisk överhöghet, på juridiska och politiska hierarkier. Det följer samma internationella logik som Boycott, Divestment and Sanctions: att isolera en förtryckande och folkrättsbrytande stat – på samma sätt som världen en gång isolerade apartheidregimen i Sydafrika. Då var det inte vita människor som bojkottades. Det var ett rasistiskt samhällssystem. Den distinktionen är avgörande. Zitas hållning handlar inte om exkludering av judar. Den handlar om att ta ställning mot en av vår tids former av apartheid.

Inlärda fraser. Feiler håller sig inte till kritik av Netanyahus regering utan avfärdar staten Israel. Redan i december 1991 upphävde FN resolutionen som Sovjet yrkat på att sionismen var en form av rasism och etnisk diskriminering. Daniel Eisenberg svarar Dror Feiler, den här gången i Bulletin 9 februari 2026.

Jag behövde inte läsa en rad för att känna hur fel det var.
Inte för att jag fruktade argumenten, utan för att jag visste vem som hade skrivit repliken. Vad han representerar. Och hur fel det kändes att just han gavs utrymme att svara på en text om antisemitism – ett ämne som i dag inte är abstrakt, utan akut, och djupt personligt för mig och min familj.

Det är bara att instämma i det Daniel Eisenberg skriver:

När hotet inte är teoretiskt, utan påtagligt, spelar det roll vem som tillåts definiera verkligheten. Antisemitism är ingen akademisk övning och inget retoriskt spel. Det är en fråga om trygghet. Därför är det allvarligt när svensk media låter ideologiska extremister fungera som motröster i just dessa frågor.
Jag tror på debatt. Men jag tror inte på att extrema ideologier ska ges legitimitet i etablerad media, oavsett om de kommer från höger eller vänster.

Eisenberg ger en bakgrundshistoria till Dror Feilers ideologi:

Han är en konsekvent, ideologiskt skolad kommunist vars perspektiv ligger långt utanför den demokratiska mittfåran.
Feiler växte upp på kibbutzen Yad Hana, den mest renodlat kommunistiska i Israel. Där var utgångspunkten tydlig: socialism före nationalism, klass före folk, internationalism före judisk självbestämmanderätt. Judisk identitet accepterades endast i sekulär och politisk form. Sionism sågs inte som ett befrielseprojekt, utan som ett ideologiskt problem.
Detta är avgörande för att förstå hans positioner i dag.

Avgörande är också Sovjetunionens kommunistiska antisemitism spridd via karriärterroristen Yassir Arafat och alla KGB-agenter världen över.

Dror Feiler talar inte om islam, som om islam över huvud taget inte skulle vara skälet till Hamas mål att utplåna Israel. Men Feilers samarbetspartner som står för organiseringen av Palestinademonstrationerna varje lördag i Stockholm nämner islam när han 26 juli 2026 håller tal på Odenplan innan demonstrationens avtåg, alltså efter det att Gaza-skylten polisanmälts. Notera vilka tre partier han vänder sig till. Jag är inte säker på i vilken ordning citaten kommer.

Men vi ska tvinga Magdalena Andersson hit om hon vill ha våra röster. Vi ska tvinga Nooshi hit. Den som vill ha våra röster ska komma till Odenplan. […] Var är ni socialdemokrater? Var är ni vänsterpartister? Var är ni miljöpartister? Räkna inte med min röst i alla fall om ni inte kommer hit. (…) Den politiker som anmäler oss, som snackar skit om oss. Den tiden är över! Det är vi i Palestinarörelsen nu […]. Vi har anmält Aron Verständig till polisen. Vi har anmält […] till polisen. Och nu uppmanar vi […] Varje politiker som pratar illa om islam vi kommer att anmäla honom. Varje politiker som pratar illa om Palestinarörelsen vi kommer att anmäla honom. Mina vänner, att anmäla är vår nya taktik. De anmäler. Vi anmäler tillbaka.

Bilderna är från Roger Sahlströms plattform X. Det är mannen på bilen som talar.

Viktigt att Yassir Arafats ”Palestinasjal” som syns på bilderna är kamouflage för Sovjetunionens flagga.

Mannen på bilen uppträder som feodalherre. Sverige är hans. Han dikterar villkoren. Sveriges politiker ska krypa för honom om de vill ha hans röst.

Ulf Kristersson: Kryper du för den här mannen? Kryper du för Dror Feiler? Kryper du för landets Palestinagrupper? Har du över huvud taget koll på vilka olika Palestinagrupper det finns i Sverige? Har du koll på om de i likhet med 1960- och 1970-talets svenska Palestinagrupper har kontakter med utländska terrororganisationer som exempelvis Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP) och Demokratiska fronten för Palestinas befrielse (DFLP)? Båda ska ha medverkat i terrorattentatet 7 oktober 2023.

Är du medveten om att demonstrationerna i Stockholm varje lördag sedan 7 oktober 2023 är sovjetiska kalla-kriget-demonstrationer mot Israel? Israel lämnade Gaza 2005, alla judiska bosättare tvingades flytta från Gaza. Palestinska myndigheten tog över styret av Gaza. Hamas vann valet 2006. Efter en blodig strid med Palestinska myndighetens Fatah har Hamas sedan 2007 ensamma styrt Gaza.

Så jag frågar: Var går gränsen för yttrandefriheten, demonstrationsfriheten och Palestinademonstrationernas judehat och förnedringsritualer på våra gator och torg sedan Hamas terrorattentat mot civila israeler 7 oktober 2023?

Är du beredd att verka för att islamisk och kommunistisk antisemitism rubriceras som hatbrott? Att ramsan Khaybar, Khaybar och uttrycken etnisk rensning av Palestina, Israel är en apartheidstat och liknande sovjetiska fraser rubriceras som hatbrott och resulterar i kännbara fängelsestraff och också utvisning?

Läsare: Sprid gärna delar av eller hela det här inlägget, det är helt gratis. Vänligen ange Purdahbloggen som källa. Alla krafter behöver sättas in för att få ett slut på den islamiska och kommunistiska antisemitismen som fullkomligt exploderat sedan 7 oktober 2023. Intervjua gärna Matthias Küntzel och Jeffrey Herf. Skriv långa inträngande artiklar om dem och deras viktiga forskning.

Nästa inlägg riktar sig till partiledare Magdalena Andersson (S).

14 augusti 2026

Mona Lagerström fil dr

OBS: Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapet och berör inte fromma och apolitiska islamtroende.

Jag är litteraturvetare. Jag är tränad att analysera text. Jag har också en samhällsvetenskaplig fil kand. Mitt intresse är flickors och kvinnors individuella fri- och rättigheter. I tio år har jag skrivit om Muslimska brödraskapet på den här bloggen. Jag har också gett ut en bok på drygt 700 sidor, Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018).

Föreningen Islamiska föreningar i Sverige (FIFS) är en del av svenska Muslimska brödraskapets huvudorgan Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), som bland annat haft somaliern Abdirizak Waberi och Omar Mustafa som ordförande. Nuvarande ordförande är tunisiern Mahmoud Khalfi, som även tidigare varit ordförande. IFiS driver Stockholms stora moské på Södermalm, Khalfi är VD.

Här är Frederic Brusis promemoria ”Det muslimska brödraskapet i Sverige”. Brusi har inte själv forskat om Muslimska brödraskapet, varken rörelsens verksamhet i Sverige eller andra länder. Anledningen till Brusis promemoria är att FIFS 2025, som så många år tidigare, sökte bidrag från Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) för året 2026. SST har numera gått upp i Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Statstjänstemannen på SST Frederic Brusi anger som skäl att 2025 skriva sin promemoria att den svenska integrationsministern [Mats Persson (L)] reagerat på det franska inrikesministeriets rapport Frères musulmans et islamisme politique en France där Sverige nämns, och sammankallat en expertgrupp [3 juni 2025] för att förhöra sig om Muslimska brödraskapets verksamhet i Europa. Mats Persson avgick som minister 28 juni 2025. Brusi skriver ”den nyligen aktualiserade frågan om Muslimska Brödraskapet i Sverige”, som om det inte skulle ha pågått en livlig diskussion om svenska Brödraskapet i minst två decennier (s. 1).

Alltså först när en utländsk statlig rapport nämner Sverige i samband med Muslimska brödraskapets verksamhet i Europa agerar SST, som under åratal utan promemorior beviljat Muslimska brödraskapets svenska gren miljoner och åter miljoner i statsbidrag, trots massiv kritik, bland annat från Sameh Egyptson.

Frederic Brusis negativa inställning till Sameh Egyptsons forskning om Muslimska brödraskapet är ett kapitel för sig. Redan 7 januari 2019 diskvalificerade Brusi i ett blogginlägg med rubriken ”I de blindas rike är den enögde kung” Egyptsons kunskap om Muslimska brödraskapets svenska gren när Egyptson publicerade sin första bok i ämnet, Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018). Egyptson gör inga anspråk på att Holy white lies skulle vara ett akademiskt verk. Brusi, som då var doktorand, använder sig av det vanliga knepet när recensenten inte behärskar innehållet: han koncentrerar sig på formen. Han låtsas att det är ett akademiskt verk han recenserar och diskuterar metodologi.

Jag skriver 10 januari 2019 om Brusis recension i det här blogginlägget, ”Recensionen visar alla tecken på att vara skriven av en doktorand som vill imponera på professorer och briljera med sin kunskap om det egna forskningsfältet inte om innehållet i Sameh Egyptsons bok.” Jag kritiserar samtidigt kurslitteraturen i ämnet islamologi på Brusis dåvarande institution vid Stockholms universitet höstterminen 2018 vårterminen 2019.

Brusi gick dessutom så långt att han publicerade en kritisk recension av Egyptsons bok i Chaos: Skandinavisk tidskrift för religionshistoriske studier, Year 2018, Volume 69, Issue 1, pages 199–209. Brusi kallar Egyptsons utgångspunkt att aktivisterna inom Muslimska brödraskapets svenska gren ljuger (holy white lies) när de förnekar sitt medlemskap för en ”hjälphypotes”. Men nu säger faktiskt jordaniern Mahmoud Aldebe, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren, att rörelsen säger en sak utåt och en annan sak inåt och att det de säger inåt både kränker personers grundläggande fri- och rättigheter samt motarbetar det demokratiska styrelseskicket och därmed inte uppfyller kraven för statsbidrag.

Därför börjar jag med uttalanden från de två män som har inifrånkunskap om Muslimska brödraskapets svenska gren och därmed vet vad som sägs inåt: Mahmoud Aldebe och Pierre Durrani, två mäns utsagor Frederic Brusi uppenbarligen anser inte ingår i ”befintlig kunskap” om svenska Muslimska brödraskapet.

Mahmoud Aldebe
Det blev stor kalabalik när Omar Mustafa (f. 1985), samtidigt som han var IFiS ordförande, 2013 valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse. Han tvingades välja, antingen vara IFiS ordförande eller suppleant. Han valde att sitta kvar som ordförande. Den 24 april 2013 skriver IFiS talesperson Mohammed Amin Kharraki (f. 1984), för övrigt son till en av grundarna marockanen Mostafa Kharraki (f. 1947), lägg namnet på minnet, en debattartikel i Aftonbladet ”Vi har inget att dölja i vår värdegrund”. Artikeln inleds med mängder med beskyllningar om konspirationsteorier. Vidare:

Islamiska förbundet är en självständig, demokratisk, svensk, ideell organisation som grundades 1981 i syfte att stärka den svensk-muslimska identiteten. Förbundet styrs utifrån de stadgar, styrdokument och beslut som medlemmarna fattar på kongressen. Förbundet har länge trott på samhällsengagemang, socialt ansvarstagande, och dialog över gränser.

Vidare skriver Kharraki: ”Vi har alltid trott på demokrati och samhällsdeltagande, och har för det utstått intensiv kritik från grupper som snarare tror på segregering och konfrontation.” Artikeln avslutas med orden ”Därför förundras vi över de svepande generaliseringar och fientliga misstänkliggöranden med islamofobiska övertoner som nu sprids i den offentliga debatten.”

Sonen Kharraki får kritik av ingen mindre än hans fars medgrundare av Muslimska brödraskapets svenska gren, Mahmoud Aldebe (f. 1954), som skriver en replik 1 maj 2013, ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?” Aldebe skriver: ”Kopplingen mellan Islamiska förbundet och Muslimska brödraskapet var känd fram till terrordådet 11 september, då man bestämde sig för att ligga lågt med denna koppling.” ”Alla som har förtroendeuppdrag i förbundet måste vara trogna Muslimska brödraskapet. Fram till 2010 var jag en av dem, sedan bestämde jag mig för att lämna alla uppdrag i förbundet.” Aldebe skriver att han var emot ”det dubbla budskapet gentemot allmänheten. I interna diskussioner sågs demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet på med stor motvilja. Men offentligt talade man om respekt för den andre och tolerans mot oliktänkande.” Holy white lies med andra ord.

Redan här borde SST ha författat en ”promemoria” om hur Muslimska brödraskapets aktivister talar med kluven tunga.

Den 7 oktober 2013 publicerar Torbjörn Jerlerup på sin blogg ett brev från Mahmoud Aldebe under rubriken ”Aldebes brev i samband med Omar Mustafa affären i våras”, scrolla neråt till rubriken. Raderna före rubriken lyder: ”Aldebes material på svenska är fullt av prat om fred och dialog och antirasism och sånt som svenska myndigheter gillar att höra. När han skriver på arabiska är det judiska konspirationer och hat mot det sekulära samhället.”

Det förvånar inte. Muslimska brödraskapet är en extremt judefientlig rörelse. Hamas är Muslimska brödraskapets palestinska gren. Muslimska brödraskapet har också en extremt fientlig inställning till väst och den sekulära rättsstaten. Allah ensam ska styra. Lagar stiftade av människan är detsamma som lagar stiftade av Satan. ”Koranen är vår lag.”

Aldebe inleder sitt brev med följande:

Jag Mahmoud Aldebe har varit förbundets politiska talesman och bl.a. medlem i dess styrelse och rådet. Jag var en av dem som grundade den svenska grenen av muslimska bröderskapet i Sverige och som skrev dess stadgar. Jag har hoppat av alla mina uppdrag inom Islamiska Förbundet i Sverige och i det muslimska bröderskapet (Al Ikwan al-Muslimun) år 2010 efter mer än 25 år som ledande figur för organisationen.

Det kostade tydligen på att vara obekväm inom rörelsen:

Det har steget kostade mig mycket, men jag offrade allt för att rädda mig från det mörka tunel. Nu måste sanningen komma fram och jag valde att gå ut och berätta om det sanna bilden om islamiska förbundet i Sverige.

Aldebe skriver att IFiS betraktar det västerländska samhället som både syndigt och ogudaktigt, därför betoningen på att värna om den muslimska identiteten, det vill säga Brödraskapets tolkning av muslimsk identitet. ”Målet för islamiska förbundet är att aktivt motverka islamofobin och skydda Sveriges muslimer från att ’gå vilse’ i det västerländska samhället, som betraktas som både syndigt och ogudaktigt. Problemet som möter oss är dubbla budskapet som gör mer skada än nytta. Man driver dialog med kristna och judiska grupper i det offentliga forum, men internt sprider man farhågor om dem. Man talar demokrati, men gör motsatesn. Förbundet lyckades lura alla som vill ha dialog med islam i Sverige.”

Islamiska förbundet har maktanspråk, de vill härska över moskéerna och islam i Sverige. Aldebe avslöjar namn inom rörelsen, jag följer hans stavning. ”Marokanen och svensk medborgaren Chakib ben Makhlouf är en av de som grundade islamiska förbundet i Sverige (den svenska grenen av Muslimska Bröderskapet) är idag ordförande för den europieska Islamiska Uninonen (FIEO) som är i själva verket det muslimska bröderskapsrörelsen i Europa.”

Förbundet använder idag dess konferenser för att visa svenska politiker att den härskar över islam i Sverige. Förbundet jobbar också för att Sverige accepterar deras ordningen för muslimer . Gränsen är skarp och klar. Islams fiender kan inte tolereras. Förbundets företrädare är aktiva i stora delar av organiserat islam i Sverige. De styr bl.a. Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), Ibn Rushd studieförbundet, Sveriges Unga Muslimer (SUM), Stockholms moské och Göteborg moské. Förbundet via sina medlemsorganisationer härskar över Sveriges Muslimska Råd (SMR).

Vidare:

De kända företrädare för den Muslimska Bröderskapet i Sverige som styr Stockholms moské är Mostafa Kharraki, Khemais Bassomi , Mohammad Amin Kharraki, Omar Mustafa och Mahmoud Khalfi. Dessa personer har höga grader inom det svenska Muslimska bröderskapet. Var och en av de härskar över en eller flera islamiska organisation i Sverige. Mostafa Kharraki är ordförande för förenade islamiska Församlingar i Sverige ”FIFS” och Islamic Relief i Sverige samt är den ständiga vice ordförande för Sveriges Muslimska Råd ”SMR”. Khemais Bassomi är rektor för Islamiska skolan i Stockholm och Mahmoud Khalfi är Vd för Stockholms moské och före detta ordförande i Islamiska Förbundet i Sverige. F.d. Islamiska Förbundet i Sverige ordförande Abdelrazak Wabiri som är också rektor för islamiska skolan i Göteborg och är moderat riksdagsman är medlem i det muslimska bröderskapsrörelsen. Islamiska Förbundet i Sverige är på väg att kontrollera den organiserat islam i Sverige med sina väl tränade medlemmar.

Mahmoud Aldebes avslöjande brev till Jerlerup kan vara hans sätt att ge igen för hur han internt behandlades efter det att han inför valet 2006 skickade brev till alla riksdagspartier där han krävde särlagstiftning för muslimer, framför allt inom familjerätten, Det glömda minoriteten, som för tjugo år sedan orsakade enorm uppståndelse internt och externt, så till den grad att invandrarministern Jens Orback (S) kallade upp representanter för Brödraskapet och krävde en förklaring.

MB-aktivisternas reaktion på brevet belyser än en gång Muslimska brödraskapets holy white lies, ett tal inåt och ett annat tal utåt. Mehmet Kaplan (MP) (f. 1971), som då var talesman för Sveriges muslimska råd, bedyrade för Aftonbladet ”Vi är överrumplade av detta utspel”. Sameh Egyptson skriver i sin avhandling om händelsen att Mehmet Kaplan även hade en ledande roll i Sveriges muslimska förbund (SMF) där Aldebe var ordförande. Kaplan kommenterade i Sveriges Radio kraven i Aldebes brev och sa att det var ”helt taget ur luften” och att det var en ”enmansshow”. Egyptson citerar ur Aldebes text på arabiska på Facebook där det framgick att han inte ensam fattat beslutet om brevet, problemet var att han skickat det oredigerade utkastet till de politiska partierna.

Egyptson begärde ut protokoll från SMF:s årsmöte som hållits i Stora moskén i Stockholm 1 maj 2006. Han skriver: ”Aldebes ståndpunkter och krav i brevet fick stöd från årsmötet och han fick fortsatt förtroende från medlemmarna som vice ordförande. Det var inget fel på innehållet i brevet, framgår det, bara att saken inte var tillräckligt genomdiskuterad. Den ’enmansshow’ som Kaplan hade talat om visade sig alltså vara en retorisk pudel för att dölja SMF:s och ledarkretsens verkliga roll i detta.” ”Aldebe blev utåt i media huggen i ryggen och offrades för en högre sak, ’muslimernas intresse’ (maslaha). Ett par dagar senare har Aldebe, inåt, årsmötets stöd ’till ett hundra procent’. Vi ser här ett tydligt exempel på taqiyyah, faktiskt liknande det som Hassan al-Banna själv använde (se kapitel 14:6)” (s. 620–621). Nedan är en kopia av årsmötets protokoll med Mehmet Kaplan (35 år) som justeringsman.

Sameh Egyptson skriver om Politisk Islamisk Samling (PIS) som grundades 1998 och beskrev sig som SMR:s politiska gren. År 2013 skrev Aldebe på arabiska att målet med PIS ”var att bilda ett politiskt islamiskt block (lobby) som skulle arbeta för det ’muslimska intresset’ (maslaha). Och som vi vet menar Aldebe med den formuleringen Brödraskapets intresse” (s. 301). Aldebes brev till riksdagspartierna 2006 fick konsekvenser för hans medverkan i PIS. ”I en arabisk artikel i Danmarks Nyheder 2010, klagade Aldebe över att hans brev resulterade i att han offrades som syndabock av sina kolleger och hölls ansvarig för de krav som han ställde.” PIS upplöstes, Abdirizak Waberi ersatte Aldebe som vice ordförande i SMR. Egyptson citerar ur Aldebes artikel: ”Brödraskapets ledare, ledda av Chakib Benmakhlouf, ansåg att jag gick över alla gränser och kränkte den broderliga relationen mellan brödraskapet och socialdemokratiska partiet och det kristna blocket [Broderskapsrörelsen], särskilt efter att integrationsministern i den socialdemokratiska regeringen – Jens Orback – kontaktade Mostafa Kharraki och Muhammad [Mehmet] Kaplan i egenskap av ledare för Sveriges muslimska råd och krävde ett tydligt ställningstagande mot dessa krav och att ta avstånd från mig. Och de avslog mycket riktigt dessa krav utan att hänvisa till kadrerna och tog avstånd från detta brev och att de skulle känt till det och de gjorde detta för att skydda muslimernas intressen.” Egyptson skriver dessutom: ”Utöver reaktionen från integrationsministern Jens Orback meddelade Socialdemokraternas partiledare Göran Person offentligt att partiet endast skulle ha förbindelser med demokratiska organisationer och att samhället borde avstå från relationer med de icke-demokratiska strömningarna” (s. 622).

Och här är vi i dag tjugo år senare, representanter för de icke-demokratiska strömningarna bjuds 2023 in till statsminister Ulf Kristersson och SST (Frederic Brusi) ser inget behov av att dra in statsbidragen till FIFS. Mohamed Temsamani på bilden är FIFS ordförande.

Pierre Durrani
Pierre Durrani, som i två år varit medlem i svenska Muslimska brödraskapet, gick 2015 i två texter ut med sin bakgrund, dels i en intervju 9 maj i tidskriften Brand ”Medelvägens brödraskap”, dels i en recension av Hanna Gadbans bok Min Jihad – Jakten på liberal islam (2015), i tidskriften Respons nr 5, november 2015, ”Sovmorgonen är över när det gäller radikal islamism”. Jag citerar bara, kommentarer är onödiga, citaten talar för sig själva. I intervjun i Brand säger Pierre Durrani bland annat:

Muslimska brödraskapets organisation liknar en frimurarorganisation där man svär en ed och då ingår i samma andliga brödraskap över hela planeten – och det är det viktiga!
Sedan kan man skapa nästan vilka organisationer som helst som stödjer det här arbetet i offentligheten. Om man får frågan ”är ni Muslimska brödraskapet” så svarar man sanningsenligt ”Nej, vi är inte Muslimska brödraskapet. Vi är Islamska Förbundet”. Och det stämmer eftersom man då kan prata om den här externa strukturen med organisationsnummer som en svenskmuslimsk organisation. Skulle man ställa frågan på ett annat sätt så skulle de troligen inte förneka kopplingen heller – för att Muslimska brödraskapet är ett andligt nätverk som kan manifestera sig i många olika externa organisationer.

Vidare:

I det idémässiga innehållet finns det också variationer, men det finns ändå en enhetlighet i att man gillar Hassan al-Banna, medelvägsislamen, sina lärda, man har al-Qaradawi och några stycken till som man upphöjer. Omar Mustafa har kallat al-Qaradawi islams egen påve, vilket han absolut inte är såklart. Han är ju den så kallade moderata islamismens egen påve utan tvekan, men det är en extremt reaktionär och antisemitisk person, en person som hyser värderingar som är way beyond mer högerextrema än Sverigedemokraterna.

Vidare:

Så idag har Muslimska brödraskapet en i det närmaste total dominans inom det så kallade muslimska civilsamhället – ett begrepp som för övrigt lanserats av Muslimska brödraskapet. Det är nästan svårt att hitta någon samtalspartner bland de här stora offentliga muslimska organisationerna som antingen inte är en del av Muslimska brödraskapets kultur eller har påverkats av deras retorik.

Pierre Durrani säger i intervjun att det är ett problem att Muslimska brödraskapets aktivister är så hemlighetsfulla, att de skulle vinna på att vara mer öppna.

I recensionen av Hanna Gadbans bok skriver Durrani bland annat:

Den berättelse om islam i Sverige och om vårt samhälle som Gadban målar upp är dramatisk. Islamister av olika schatteringar har kunnat flytta fram sina positioner på grund av att naiva makthavare, politiker, myndighetspersoner och journalister till varje pris har velat tala med representanter för ett föreställt muslimskt kollektiv (läs: bring me your chief). Några få muslimska företrädare och organisationer har getts legitimitet att tala för ”muslimerna”, vilket Gadban med all rätt ser som en aningslös förenkling och reducering av den komplexitet och de nyanser som ryms bland alla dem som har muslimsk kulturbakgrund.
Under många år har så kallade moderata islamister som Muslimska Brödraskapet och andra mer radikala islamister kunnat uppbära statliga bidrag och etablera organisationer. Hon påvisar också hur myndigheter såsom SST (Nämnden för statligt stöd till trossamfund), MUCF (Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor) med flera, liksom Allmänna Arvsfonden, under årens lopp givit dessa organisationer stora summor för kampanjer och projekt, inte sällan för att motverka det som kallas islamofobi. Gadban pekar på paradoxen att bidrag som islamister erhållit ofta gått till att stödja grupper med kvinnofientlig, antisemitisk och även islamofobisk agenda (exempelvis riktad mot shiamuslimer).

Durrani frågar sig:

Är Gadbans varnande finger relevant eller överdriver och målar boken Fan/Shaytan på väggen? Efter tretton år som utövande muslim, tio år som ledamot i Sveriges Unga Muslimers styrelse, ett tvåårigt medlemskap i Muslimska Brödraskapet (MB) och erfarenheter av och insikter i den brokiga och ibland bråkiga scen som är islam i Sverige, vågar jag tillstå: vi har fog för oro. De salafistiska islamtolkningar och grupper, ibland kallade wahhabiter, som figurerar i boken är ett stort problem, oavsett om de är politiska eller apolitiska.

Durrani säger:

En annan, i mina ögon långt större, utmaning är det närmaste totala grepp över muslimska organisationer som den så kallade moderata islamismen med Muslimska Brödraskapet i spetsen har i Sverige och i övriga västvärlden.

Durrani kommenterar att Muslimska brödraskapet är en reaktionär rörelse ”med udden riktad mot västerlandet”. Han skriver utförligt om bokens positiva sidor och de djupare resonemang han saknar.

Hur kan islam reformeras är en fråga – kanske den viktigaste av dem alla – som saknar ett tydligt svar i boken.
Hur skall man bemöta islamism? Med kunskap om islamismens bredd, en klar urskiljningsförmåga, en principfasthet som vågar värna västvärldens egna kärnvärden [min kursiv] och konsekvens. Bjud in moderata islamister till ärlig dialog där man lägger alla kort på bordet. Lagför våldsbejakande islamister och håll ett vakande öga på och en kritisk distans till salafister. Detta skulle vara mina råd till de makthavare som Gadban med viss relevans skuldbelägger. Och framför allt, upphör omedelbart att slussa skattemedel till religiösa grupper som inte på allvar vill omfamna de demokratiska spelregler som vårt samhälle vilar på.

Den sista meningen är en direkt uppmaning till Frederic Brusi. För tio år sedan. Mahmoud Aldebe talar klarspråk när han säger att IFiS i interna diskussioner med stor motvilja ser på demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet. Det borde räcka för att deklarera att IFiS och alla sidoförbund inte lever upp till demokratikravet. Än mer allvarligt är att Frederic Brusi inte tar hänsyn till vad Pierre Durrani född 1972, jämngammal med Mehmet Kaplan, berättar om sitt MB-medlemskap i forskaren Lorenzo Vidinos intervjubok The closed circle. Joining and leaving the Muslim Brotherhood in the West (2020), en intervju Sameh Egyptson refererar till i sin avhandling och som Brusi därför bör känna till.

Pierre Durranis far är pakistanier. Som ung började Durrani gå till en moské i Husby och lärde känna ungdomar som just startat organisationen Sveriges unga muslimer. År 1992 valdes han in i styrelsen och satt kvar i tio år. Han gick till olika moskéer, lyssnade på föreläsningar och försökte lära sig så mycket som möjligt om islam. År 1994 erbjöd Mostafa Kharraki, alltså en av svenska Muslimska brödraskapets grundare, vilket Durrani då inte kände till, Durrani möjligheten att studera vid Brödraskapets internat i Frankrike Institut Européen des Sciences Humaines (IESH), som Frankrike upplöste i september 2025. Det är samma institut som IFiS ordförande Mahmoud Khalfi studerat vid. Institutet etablerades 1992 av Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi (1926–2022), mannen som Omar Mustafa kallade islams egen påve. Senare förstod Durrani att kostnaderna för studierna stod Sverige för via det finansiella stödet till religiösa organisationer. Kharraki var FIFS ordförande.

Det är information Frederic Brusi bör förhålla sig till. Alltså att FIFS använder bidrag från SST till att sända presumtiva medlemmar till internatstudier utomlands vid ett MB-institut.

Under studierna i Frankrike upptäckte Durrani gradvis att institutet styrdes av Muslimska brödraskapet. Han var inte medveten om att han granskats, övervakats och bearbetats av institutets MB-aktivister innan han erbjöds att svära eden. Han upptäckte dessutom att flera av personerna han umgicks med i Sverige också var medlemmar i Muslimska brödraskapet. Därför var det inget konstigt för honom att svära eden. Efter det att han svor eden fick han ett häfte med dagliga böner och valda texter av Hassan al-Banna (1906–1949).

Richard P. Mitchell skriver i standardverket The Society of the Muslim Brothers (1969) hur Hassan al-Banna organiserade rörelsen. För att undvika likheter med kommunisterna använde han inte ordet cell om den minsta gruppen som indoktrinerades i rörelsens ideologi utan usra vilket i dagligt tal kom att kallas familjen. Antalet medlemmar i varje usra var till en början fem och blev senare tio. Ledaren för varje usra kallades naqib. Fyra usra bildade en klan (’ashira), fem klaner bildade en grupp (raht) och fem grupper en bataljon (katiba) (1993, s. 197).

När Pierre Durrani återvände till Sverige blev han medlem i en usra, vars existens han inte känt till innan han svurit eden. Han lärde sig också att svenska Brödraskapet var lika sofistikerat uppbyggt som moderorganet i Egypten med usra, shuraråd och vald emir. Ledaren, naqib, för hans usra var tunisiern Ahmed Ghanem (f. 1956) en av grundarna av svenska Muslimska brödraskapet. Han var IFiS ordförande när Yusuf al-Qaradawi 2003 bjöds in till möte i Stockholms moské, mannen som hyllade Hitler och självmordsbombare mot israeler, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 16 augusti 2024 i samband med att Ghanem i Göteborgs moské, som han i många år var VD för, ansvarade för att en bön hölls för den dödade Hamasledaren Ismail Haniyeh, vilket Doku publicister avslöjade.

Väl hemma i Sverige igen gick det upp för Durrani att majoriteten av de svenska muslimska organisationerna grundats av eller på ett eller annat sätt var kopplade till Muslimska brödraskapet. Omkring ett dussin personer som tillhörde olika nationella grenar av Muslimska brödraskapet i Mellanöstern och Nordafrika skaffade sig ett enormt inflytande när islam började organiseras i Sverige, säger han. Männen, och en handfull kvinnor, oftast deras fruar, satt i styrelsen för mängder av moskéer, välgörenhetsorganisationer, skolor, företag och andra slags organisationer, ”creating a tightly knit web of connections and giving the impression of a wide network that purportedly represents the ’Swedish Muslim Community’” (s. 91). Kärnan var Islamiska förbundet i Stockholm etablerat 1981, som 1987 blev Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Huvudkvarteret ligger på Kapellgränd 10 i Stockholm, där också moskén och nätverkets många organisationer huserar.

Durrani säger att individerna som tillhör den svenska Brödraskapsmiljön konsekvent förnekar medlemskap i organisationen eller att den till och med skulle existera och att Mahmoud Aldebe tillhör undantagen. Utdrag ur Aldebes brev till Jerlerup 2013 citeras. Durrani umgicks med dessa personer. Ganska snart började han ifrågasätta rörelsens syn på Sverige. Språket i hans usra borde vara svenska, inte arabiska tyckte han, och att ledarskapet för tidningen Salaam som spred Brödraskapets texter inte visade något intresse av att sätta sig in i den svenska kulturen eller anpassa sin religiösa, politiska och samhälleliga ideologi till svenska förhållanden. Det var blankt nej till allt som stred mot deras dogm. Det som mest störde Durrani var föraktet för det svenska samhället och svenskarna. Durrani menar att just de sakerna var direkt rasistiska. Ledarna hånade svenskarna för deras naivitet och sedeslöshet.

Ledarna, som mestadels var araber, talade också nedsättande om folk från Eritrea, Somalia och andra afrikanska muslimer. Durranis avfall var inte dramatiskt, han slutade bara gå till sin usra. Han säger att Brödraskapet har lärt sig använda tal om mänskliga rättigheter, demokrati och multikulturalism till sin egen fördel utan att själva omfatta det de säger offentligt, vilket gjort att de kan framställa sig som offer och anklaga kritiker för att vara fördomsfulla. De har insett att multikulturalismen gynnar dem och kräver grupprättigheter i syfte att skapa ett parallellsamhälle som drivs av Brödraskapet och finansieras av svenska staten.

Durrani säger att Qaradawi länge uppmanat Brödraskapet i väst att skapa ”muslimska getton” och citerar Qaradawi: ”Försök skapa ett litet samhälle i det stora samhället annars kommer ni att smälta in i det likt salt i vatten.” Enligt Durrani gör svenska Brödraskapet exakt det ”med finansiellt stöd av det svenska samhället”. Han säger att Sverige är ett av västs mest Brödraskapsvänliga länder och att ”välmenande svenskar betalar för organisationer som arbetar mot Sverige”. Brödraskapet har i princip monopoliserat tillgången till allmänna medel från svenska staten till ”the Swedish Muslim community”, vilket Durrani kallar en pervers dynamik (s. 103), som ju Frederic Brusi och SST och MUCF är inblandade i.

Fredric Brusis promemoria och FIFS mångåriga ordförande Mohamed Temsamani
För att återgå till Frederic Brusis noggranna läsning av Sameh Egyptson bok Holy white lies så nämns FIFS tidigare ordförande Mohamed Temsamani flera gånger. Boken har inget register men Temsamani nämns på s. 77, 121, 131, 132, 178. Temasmani nämns också åtskilliga gånger i Egyptsons avhandling, som har ett namnregister. Han är en nyckelperson inom Muslimska brödraskapet och har dessutom varit gift med dottern till en av grundarna, Chakib Benmakhlouf. På s. 77 skriver Egyptson i Holy white lies att Temsamani 2012 arbetade för Muslimska brödraskapets politiska parti i Egypten, Freedom and Justice Party, under president Mursi. Och vi vet ju vad det var för slags totalitär regim Mursi försökte införa i Egypten. Därför är det märkligt att Frederic Brusi i oktober förra året deltog i ett panelsamtal tillsammans med Mohamed Temsamani under en kunskapskonferens anordnad av MUCF, ”Dialog är vägen fram för civilsamhället”.

I ett panelsamtal där även Mohamed Temsamani (FIFS) och Frederic Brusi (SST) deltog reflekterades det över hinder och möjligheter för trossamfundens deltagande i samhällsutvecklingen.
– Det finns ett övergripande problem i synen på religion. Vi möts inte som jämbördiga parter i ett sekulariserat samhälle. Det leder till misstänkliggörande och praktiska svårigheter för trossamfunden, konstaterade Mohamed Temsamani.

Det leder till praktiska svårigheter för Muslimska brödraskapet är vad Temsamani faktiskt säger.

Brusis promemoria kan kort sammanfattas med att Mahmoud Aldebes och Pierre Durranis erfarenheter inte nämns. Det han utesluter säger mer om Brusis inställning till Muslimska brödraskapet än vad han lyfter fram som bevis för att FIFS lever upp till demokratikriteriet.

Brusi inleder med att den svenska inrikesministern sammankallade en expertgrupp. Sverige har sedan 2022 ingen inrikesminister. ”Ett trossamfund som nämns i den svenska debatten kring Muslimska brödraskapets (MB) närvaro är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) vilket omfattar fem församlingar som erhåller statsbidrag via Förenade Islamiska Föreningar i Sverige (FIFS).²” (s. 1) Brusi hänvisar till Högsta förvaltningsdomstolen:

En bedömning får enligt domstolen främst inriktas mot huruvida det granskade trossamfundet utövar sin verksamhet med respekt för de bestämmelser som är av grundläggande betydelse för det demokratiska styrelseskicket och som i vissa centrala hänseenden ger uttryck för värderingar som är kännetecknande för den demokratiska ideologin.⁶ (s. 2)

Brusi skriver: ” Det muslimska brödraskapet (MB) existerar inte som en självständig organisation i Sverige.⁹” (s. 4) Han refererar till MSB:s rapport 2017 ”Muslimska brödraskapet i Sverige”, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani. De ”driver tesen att Muslimska brödraskapet är en de facto närvarande organisation i Europa som är svårstuderad p.g.a. att den opererar i hemlighet.” Men, påstår Brusi: ”Tesen Norell, Carlbom och Durrani driver i sammanhanget är svårvaliderad då de själva konstaterar att rörelsen saknar tydliga medlemmar, drivs av aktivister som inte är medlemmar och dessutom saknar tydliga mål med verksamheten.” Brusi kommenterar inte att Pierre Durrani varit medlem i två år, vet vilka ledarna är och umgåtts med ledarna. ”I rapporten påstås även att IFiS är grundat av Muslimska brödraskapet och att moskén i Björns trädgård på Södermalm i Stockholm är rörelsens huvudkontor. Rapporten anger inga källor för påståendet och erbjuder ingen beskrivning vem eller vilka från Muslimska brödraskapet som kan anses grunda IFiS.¹¹” (s. 4)

Rapporten var en kunskapsöversikt beställd av en myndighet. Allt i rapporten var redan väl känt via SVT och artiklar. Brusi ingick i gruppen islamforskare som mangrant ställde sig på Muslimska brödraskapet sida och strimlade rapporten.

Brusi skriver att ”Religionsvetaren Rickard Lagervall ifrågasätter bilden av MB som en centraliserad global organisation.” ”Det som binder samman de organisationer som vanligen associeras med det Muslimska brödraskapet, utöver kontakter mellan individer, verkar främst vara en grundläggande idé om religionens centrala roll i individ och i det moderna samhället.” (s. 4)

Om paraplyorganisationen FIOE, där Chakib Benmakhlouf varit ordförande och Abdirizak Waberi PR-man skriver Brusi: ”Det framkommer samtidigt i forskningen ingen tydlig bild av organisationen FIOEs mål eller aktiviteter i medlemsländerna, utan den förefaller mest vara av en koordinerande och kommunikativ funktionalitet med ett identitetspolitiskt fokus på det europeiska muslimska civilsamhället.¹⁸” (s. 5) Brusi hänvisar till en rapport av Aje Carlbom 2017 Islamisk aktivism i en mångkulturell kontext – ideologisk kontinuitet eller förändring och skriver: ” Det finns inte heller någon tydlig indikator på att MB-associerade organisationer i Europa arbetar för att motverka intergationsprocesser.” (s. 6)

Brusi hänvisar till IFiS deklaration om sin verksamhet. Notera likheterna med Mohammed Amin Kharrakis artikel i Aftonbladet och vad Durrani säger om att MB lärt sig vad svenska myndigheter vill höra:

Förbundet syftar till att bevara och stärka den muslimska identiteten och närvaron i Sverige vilket möjliggör för muslimerna att, enskilt och i grupp, privat och offentligt, utöva sin religion och engagera sig positivt i samhällets olika funktioner. Förbundet vill vara ett naturligt stöd för den muslimska allmänhetens olika utmaningar och behov och samtidigt vara en samhällsnyttig aktör som utifrån en islamisk värdegrund arbetar för samhällets bästa.⁸ (s. 3).

Brusi hänvisar även till The Charter of Muslims in Europe som IFiS har översatt till svenska, kallat Fördraget.

Utgår man från den tidigare nämnda programförklaringen “Fördraget” som alltså återfinns på Islamiska förbundets hemsida, förefaller islam i det närmaste var ett tydligt liberalt projekt i Europa då undertecknande organisationer förbinder sig till att exempelvis: i konflikt mellan lagar och religiösa spörsmål vända sig till berörd myndighet för att hitta lösningar (1), följa principerna för sekularism (2), se det som en plikt att arbeta för allmänhetens bästa (3), integrera sig med det omgivande samhället (4), uppmuntra muslimer att delta i den politiska processen (5) samt att tydligt respektera religiös och filosofisk pluralism (6).²⁵ (s. 6)

Det är hårresande. Brusi godtar rakt av vad IFiS vill att svenska myndigheter ska tro om dem. Däremot är Brusi kritisk till Sameh Egyptson:

Sameh Egyptson som disputerade 2023 med en avhandling som driver tesen att Islamiska Förbundet i Sverige (IFiS) är det globalt verksamma Muslimska brödraskapets nationella svenska gren. Avhandlingen och Egyptsons forskargärning har varit vida debatterad utanför akademiska sammanhang, bland annat för avsaknaden av etiska reflektioner, men framför allt för att det förefaller finnas en otydlig gräns mellan metod och ideologisk bias.²⁶ (s. 6)

Massiv kritik riktades mot Egyptsons avhandling från Muslimska brödraskapets aktivister eftersom de riskerade att mista sin hegemoniska ställning och alla miljoner i allmänna medel om avhandlingen togs på allvar. Med ”ideologisk bias” avser Brusi en artikel i Expressen 28 mars 2025, ”Sameh Egyptson blir politiker för Kristdemokraterna”, alltså två år efter disputationen februari 2023.

Det är grovt. Frederic Brusi missbrukar sin tjänsteställning. Han vet inte exakt när Sameh Egyptson bestämde sig för att gå in i politiken och vilket parti kan skulle välja. Egyptson kritiserade Muslimska brödraskapet redan före valet 2014, exempelvis i en debattartikel 19 januari 2014 i Göteborgs-Posten, ”Tro och solidaritet måste lägga alla kort på bordet”.

Brusi fortsätter att misstänkliggöra Egyptsons avhandling och lyfter fram vad Simon Sorgenfrei skriver om Muslimska brödraskapet i boken som SST finansierat, Islam i Sverige: De första 1300 åren (2018).

Det är grovt. Det är inte bara grovt utan fräckt av Brusi att framställa Sorgenfrei som mer tillförlitlig än Sameh Egyptson. Sorgenfrei har inte forskat om Muslimska brödraskapet, Brusi skriver:

Simon Sorgenfrei skriver fram att det som kännetecknar brödraskapets historia är att spridningen till olika länder innebär att den ideologiska betoningen är situationell och därför vilken tolkning och vilka frågor som prioriteras, styrs av lokala utmaningar och social kontext. Det går därför inte, enligt honom, entydigt säga vad Muslimska brödraskapet står för.³⁷ (s. 8)

Det är skillnad på en forskare som inte förlitar sig på utsagor utan gräver i arkiven för att kontrollera utsagorna och en författare som enbart förlitar sig på utsagor. Jag skriver ovan om Mehmet Kaplans holy white lies om Mahmoud Aldebes brev till alla riksdagspartier 2006 och visar kopia på protokollet från SMF:s årsmöte. Sorgenfrei citerar ur Aldebes brev och skriver följande:

Aldebes brev och krav mötte emellertid inget gehör hos svenska politiker och fick dessutom skarp kritik från de egna leden. Mehmet Kaplan, som då var talesperson för Sveriges Muslimska Råd, kommenterade brevet i Svenska Dagbladet och menade att ”Det här har ingen som helst förankring i någon av våra organisationer. Detta är ickefrågor för oss. Jag har också pratat med vice ordförande i SMF som inte heller känner till det.” I och med den interna kritiken backade Aldebe och hävdade att allt var ett missförstånd (s. 144).

Sorgenfrei hänger ut Aldebe med bild i boken, och speglar hela ärendet ur Mehmet Kaplans perspektiv. Det är inte god forskningssed. Här är ännu ett exempel på hur Sorgenfrei i boken sprider desinformation om Muslimska brödraskapet: Jag uppmanade ovan läsaren att lägga namnet Mostafa Kharraki på minnet, en av svenska Muslimska brödraskapets grundare som sedan 1980-talet roterat i ledande ställning i praktiskt taget varenda organisation i MB:s nätverk och därmed försörjt sig på skattemedel. Sorgenfrei låter Kharraki representera den vanliga muslimen i Sverige (s. 112–113). Sorgenfrei nämner över huvud taget inte Kharrakis koppling till alla Muslimska brödraskapets svenska organisationer och förklarar inte innebörden i orden ”har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm” (s. 212–213). Som nämnts är boken finansierad och producerad av SST.

Brusi fortsätter i promemorian att kritisera Egyptson: ”Det förefaller som att Egyptsons förståelse av IFiS och det Muslimska brödraskapets antidemokratiska ideologi är grundat huvudsakligen i en slags misstankens hermeneutik.” ”Den uppenbara avsaknaden av tydlig anti-demokratisk ideologi och verksamhet i MB-associerade organisationer i Sverige och Europa förklarar Egyptson med hjälptesen ”double speak”³⁹, att talespersoner för organisationerna med hjälp av undanhållande av information eller direkt lögn, bakom lyckta dörrar egentligen bedriver anti-demokratisk verksamhet, eller åtminstone har ett i slutändan anti-demokratiskt mål.⁴⁰” (s. 8)

Det är just vad både Mahmoud Aldebe och Pierre Durrani hävdar. Men de anses inte ingå i ”svensk forskning”, samtidigt som Brusi lutar sig mot en kvällstidningsartikel om att Egyptson gått med i KD.

Sammanfattningsvis konstaterar denna PM att det överlag i svensk forskning tecknas en diffus och motsägelsefull bild av det Muslimska brödraskapets närvaro i Sverige. Ingen svensk organisation agerar under namnet Muslimska brödraskapet, men Islamiska förbundet och till IFiS relaterade organisationer pekas ut mot sitt nekande som det.

Ingen forskning kan heller visa på att IFiS församlingar eller andra organisationer “uppmanar sina medlemmar eller allmänheten att inte följa svensk lag eller använda konkurrerande system för rättsskipning i stället för det ordinarie rättssystemet.”⁴² Tvärtom förefaller organisationen tillsammans med FIOE genom sina policydokument snarare förespråka integration och deltagande. (s. 9)

Allt beror på vilken forskning man hänvisar till och vilken kunskap man väljer bort. Att vara statstjänsteman förpliktar. Frederic Brusi ska som statstjänsteman respektera objektivitetsprincipen. Brusis promemoria bör granskas av åklagare. Det är uppenbart utifrån hur Frederic Brusi utformat promemorian och den information han har valt bort i sin promemoria att han är Muslimska brödraskapets man i staten, mannen med nyckeln till statskassan. Det borde få håret att resa sig på ministrarna Jakob Forssmeds, Elisabeth Svantessons och statsminister Ulf Kristerssons huvuden.

13 maj 2026

Mona Lagerström fil dr

Det faktum att tyska EMUG, och därmed Muslimska brödraskapet, är inblandat i moskébygget i Skärholmen bör få politikerna att omgående dra in bygglovet.

Den 29 april 2026 skriver statsvetaren Daniel Schatz på plattformen X: ”Avslöjande: S-styrda Stockholms stad gav bygglov till moskébygget i Skärholmen – det som uppges bli Nordens största moské – trots återkommande uppgifter om kopplingar till islamistiska Milli Görüs, en rörelse som förknippats med antisemitism, homofobi, extremism och separatism. För tre dagar sedan höll Skärholmsmoskén en ny insamlingsomgång. Det tyska IBAN-nummer som anges för donationer går till EMUG, Milli Görüs egen organisation för moskébyggen. Det är inte svårt att kontrollera. Samma konto har använts i tidigare insamlingar, där det uttryckligen framgår att pengarna går till EMUG. Frågan är därför enkel: varför tillåter S att moskébyggen med islamistiska finansieringskanaler fortgår på stockholmarnas mark?”

Jag frågar också: Varför tillåter S att moskébyggen finansieras via en rörelse med starka band till Muslimska brödraskapet? Nyckelpersonen är tysken Ibrahim El-Zayat (f. 1968, egyptisk far). Han har varit aktiv i praktiskt taget varenda MB-kopplad organisation i Europa, bland annat var han Abdirizak Waberis

föregångare som Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE:s PR-man. Han var första ordföranden för Muslimska brödraskapets paraplyorganisation för ungdomar, FEMYSO:s, grundad tack vare svenska UD:s Islamkonferens 1995, där bland andra även Omar Mustafa

varit aktiv.

Global Watch Analysis publicerade 12 januari 2022 artikeln ”Secret Qatari-Turkish alliance to support the Muslim Brotherhood in Europe” som bygger på en rapport från en europeisk underrättelsetjänst oktober 2021. I artikeln kan man läsa att Turkiet och Qatar andra halvan av 2000-talet aktivt började stödja europeiska Muslimska brödraskapet. Det var då Recep Tayyip Erdogans parti AKP hade tagit ledningen och Qatar Charity började finansiera MB-grupper i Europa. Turkiet lierade sig med pro-Hamas/pro-Gaza-grupper i Europa, Qatar började stödja moskébyggen i Europa, bland annat i Sverige, samt mindre projekt som islamistiska sommarläger. I samband med att Qatar skulle stå värd för fotbolls-VM 2022 utsattes landet för omfattande granskning, för att ljuset skulle riktas från Qatar dämpade Qatar sin iblandning i Europa. Turkiet vill väldigt gärna ta ledarrollen som de europeiska islamtroendes beskyddare, skriver man. Problemet är bara att alla islamtroende i Europa som inte är turkar inte vill lyda under turkiska byråkrater som ju styr turkiska moskéer utanför Turkiet. En av de få grupper som Turkiet tagit under sina vingar sedan 2008 är Muslimska brödraskapet.

Artikeln har mellanrubriken ”Ibrahim El-Zayat är den perfekta mellanhanden”. Man räknar upp alla organisationer El-Zayat är kopplad till, man skriver om Millî Görüş grundare Necmettin Erbakan (1926–2011) och hans son Mehmet Sabri Erbakan (f. 1967 i Köln) som ju är El-Zayats svåger, att han i många år var generalsekreterare för tyska Millî Görüş IGMG. Erbakan var också chef för alla IGMG-ägda moskéer i Tyskland, det vill säga EMUG, där även El-Zayat har en chefsposition. El-Zayat är också chef för IGMG-ägda moskéer i Nederländerna. El-Zayat är sannolikt en av MB:s mest inflytelserika personer i Europa även om han försöker hålla sig undan offentligheten står det. Så har det inte alltid varit.

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg, verksam i Tyskland, skrev 13 augusti 2005 om El-Zayat i en debattartikel i DN, ”Militant islamism utgör den tredje totalitarismen”. Hon skriver att Ibrahim El-Zayat är ”en betydande man i den tyska och europeiska muslimska världen.” ”När media eller politiker behöver en samtalspartner för att diskutera den muslimska problematiken brukar Ibrahim vara på plats och demonstrera sin vilja till ’konstruktiv dialog’. Denna dialogberedskap från islamister och deras sympatisanter är ännu en villfarelse. Ty i de kretsar som står Muslimska brödraskapet nära har man helt andra målsättningar.” ”På flera håll i islamistiska kretsar talas om den realistiska möjligheten av ett ’Kalifat Tyskland’ som sedan ska sprida sig över hela världen.” Hon skriver vidare:

För knappt ett år sedan deltog jag i en diskussion om islamismen i en TV8-debatt som leddes av Carl Bildt och Åke Ortmark. Där tog jag upp Muslimska brödraskapets globala nätverk och fick då mothugg av Cecilia Uddén, en ledande opinionsbildare i Sverige, som menade att de dämpat sin extremism! Jag tog även upp islamisternas strävande efter världsherravälde, vilket dock ströks ur programmet. Detta är symptomatiskt för inställningen hos de flesta politiker och opinionsbildare.

Detta skrev alltså en statsvetare i DN för tjugo år sedan. Sverige står fortfarande och stampar på samma fläck. Har någon någonsin hört partiledarna uttrycka kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige och vilka åtgärder som måste vidtas för att säkerställa den sekulära rättsstaten? Bortsett då från SD. Har SVT:s programledare Camilla Kvartoft och Anders Holmberg någonsin uttryckt kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige? Vet de ens vad Muslimska brödraskapet är för en rörelse? Man tycker att det borde vara deras uppgift att kräva svar av partiledarna om hur de ser på hotet från svenska Muslimska brödraskapet, det vill Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och förbundets alla avknoppningar. Den viktiga frågan de borde ha ställt till partiledarna för åratal sedan är: Är det rimligt att alla dessa föreningar fullkomligt badar i offentliga bidrag?

Forskaren Lorenzo Vidino skriver i The new Muslim Brotherhood in the West (2010) att FEMYSO är en politisk lobbyorganisation som bildades 1996 av FIOE tillsammans med saudiska World Assembly of Muslim Youth (WAMY) (s. 35), som El-Zayat också är kopplad till. På ett annat ställe skriver Vidino att WAMY skapades 1972 med hjälp av saudiska pengar och Brödraskapets ”brainpower” och var en av alla islamiska väckelserörelser som Vidino kallar ”multimillion-dollar dawa-organizations”, vilka syftade till att sprida Saudiarabiens och Brödraskapets tolkning av islam. ”Med saudiska pengar”, skriver Vidino, ”kunde dawa nu bedrivas globalt och i en aldrig tidigare skådad omfattning” (s. 26, 27, 51). Muslimska brödraskapet är numera terrorklassad i Saudiarabien.

Vidino beskriver Millî Görüş som en turknationalistisk organisation vars syfte är att avskaffa den sekulära staten och i stället skapa ett Storturkiet med Osmanska riket som förebild och att etablera en islamisk världsordning. Vidino skriver vidare att den allestädes närvarande Ibrahim El-Zayat sitter i styrelsen för ett Tysklandbaserat företag som kontrollerar och leder Millî Görüş moskéer runtom i Europa. El-Zayat övertog år 2002 ledningen för islamiska centret i München, Islamische Gemeinschaft Deutschland (IGD), grundat av Brödraskapet. Innan dess var han ordförande i the Muslim Students’ Union. El-Zayats kopplingar till Millî Görüş förvånar inte, framhåller Vidino, eftersom de båda organisationerna inte bara delar samma finansiella, ideologiska och religiösa bas, ledarna gifter dessutom in sig i varandras familjer. El-Zayat ska själv ha liknat de båda rörelsernas verksamhet vid ”en pan-muslimsk organisation” där IGD vänder sig till araber och Millî Görüş till turkar. Som nämnts är han gift med Sabiha Erbakan, född i Tyskland, niece till Necmettin Erbakan, Millî Görüş grundare, och syster till Millî Görüş tidigare ordförande i Tyskland (s. 150–154).

I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige redogör jag för vad journalisten Ian Johnson skriver i den mycket läsvärda boken om hur Muslimska brödraskapet etablerades i Europa: A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West (2010). Johnson intervjuar Ibrahim El-Zayat och man får en vink om varför denne islamist numera håller sig undan offentligheten. Johnson skriver att El-Zayats koppling till Muslimska brödraskapet gjort honom mer och mer trängd i Tyskland och tvingat honom att hålla en lägre profil och ger som exempel en grupp som ville bygga en moské i Berlin och behövde pengar. El-Zayat ordnade så att Muslimska brödraskapets finansieringskälla the Europe Trust donerade flera miljoner euro till köpet av en bit mark i Berlin. När köpet blev offentligt utbröt en storm av protester över att El-Zayat var inblandad vilket ledde till att de lokala myndigheterna vägrade ge gruppen bygglov. Johnson frågar om det var för att El-Zayats grupp var inblandad. Nej, det kan man inte säga, svarar El-Zayat. ”Om en plan att bygga en moské blir offentlig är alla emot den. Moskéer måste alltid byggas i hemlighet.” Johnson tror inte att det kan vara sant, han har rest mycket i tyska städer och sett muslimer bygga broar med lokala myndigheter och fått stöd för sina byggprojekt, dock inte alltid, ”rasism var fortfarande ett stort problem.” Ändå, menar Johnson, är öppenhet bästa sättet. Var inte problemet att byggprojektet i Berlin stoppades för att aktivisterna som drev det finansierades av Brödraskapet? ”Nej, det är inte det. Det är hemlighållandet. Om det inte är offentligt kan man bygga vilken moské som helst oberoende av vilka som ligger bakom. You just have to keep it secret” (s. 228–235).

Nu är gruppen bakom byggandet av Skärholmsmoskén inte hemlig. Det första bygglovet beviljades 27 mars 2015. Sedan dess har mängder med protester och kritik framförts. Journalisten Lars Åberg har grävt ordentligt och publicerar en kritisk bakgrundsteckning i Kvartal 1 juni 2023. Kritik politikerna har vägrat ta till sig.

Varför ska skattemedel gå till att undergräva den sekulära rättsstaten och främja uppfyllandet av ett Kalifat Tyskland? Eller Kalifat Turkiet.

5 maj 2026

Mona Lagerström fil dr

OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologer och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Som jag nämnt tidigare pläderade upplysningsfilosoferna för förnuftet mot uppenbarelsereligioners dogmer. Baron d’Holbach var naturalist och materialist, inget förutom naturen existerar enligt honom. Natur och existens är samma sak, allt som existerar är natur. Människor är inte undantagna. I Système de la nature som kom ut 1770, kallad den vetenskapliga materialismens och ateismens bibel, förkastade han helt den dittills allenarådande teologiska världsbilden att Gud skapade världen och människan. Han inleder första kapitlet i Système de la nature med att människan följer exakt samma naturlagar som all annan natur, hon kan inte frigöra sig från naturlagarna, hon kan inte ens tänka utanför naturlagarna, det är fåfängligt att tro att medvetandet kan sträcka sig bortom den synliga världens gränser eftersom alla förnimmelser, sinnesintryck och idéer är ett resultat av de inre organens reaktion på intryck från kroppens yttre organ. Människorna tror felaktigt att de är begåvade med en exceptionell ställning i världen, att de skulle stå över naturen, att de är odödliga eller att de är undantagna från det som gäller naturens alla andra kroppar.

Redan 1748 gav den franska läkaren Julien Offray de La Mettrie (1709–1751) ut skriften Maskinen människan där han hävdar samma sak, varken människan eller djuren har en själ. Idéhistorikern Rolf Lindborg gav år 1984 ut en översättning av La Mettries text tillsammans med en inledande kommentar (se bild nedan) där han i en not skriver att La Mettries skrift bara omnämns en gång i d’Holbachs bok ”i en undanskymd och (förmodligen) av Diderot skriven fotnot” (s. 74, not 3). Lindborg menar att d’Holbachs ”torra systematiserande ligger [. . .] långt från La Mettries gnistrande lilla infall” (s. 84).

La Mettries text är en polemik mot filosofer som hävdar att människan har en själ. Det finns filosofer som inte är läkare, säger han, och så finns det läkare som är filosofer och som kan maskineriet, det vill säga människokroppen. Likt d’Holbach hade han studerat vid universitetet i Leiden och likt d’Holbach tillhörde han också Berlins Vetenskapsakademi. Enligt La Mettrie är den mänskliga kroppen dödlig, den kan inte återuppstå, när kroppen dör då dör också ”själen”. ”Själen” är enligt honom ett tomt ord, bara den del av människans organisation som tänker, tänkandet är inget annat än förnimmelseförmåga, det finns inga medfödda idéer. Erfarenheten och iakttagelsen bör vara människans enda vägvisare. Den läkare är bäst ”som är mest hemma i människokroppens fysik och mekanik, som förkastar ’själen’ och alla de bekymmer denna chimär ger de dumma och okunniga och som allvarligt intresserar sig bara för den rena naturalismen” (s. 158).

La Mettrie säger att han inte vill kasta tvivel på existensen av ett Högsta Väsen men eftersom en sådan existens ”ej bevisar nödvändigheten av en kult hellre än alla andra” handlar det bara om en teoretisk sanning och har därför ingen praktiskt betydelse (s. 139).

Teologerna, inklusive svenska teologer som Nils Wallerius, ursprungligen fysiker och bror till den tidigare nämnda kemisten och mineralogen Johann Gottschalk Wallerius vars verk om mineraler d’Holbach översatt, gick till motattack. Brödernas far var prost. Rolf Lindborg redogör för en disputation vid Uppsala universitet 1756 då respondenten försvarade en avhandling i teologi, Försvar för religionen mot Herr de La Mettrie, del ett (s. 17). Nils Wallerius var respondentens lärare. Wallerius menade att ”all religions grund är människosjälens odödlighet, eftersom eljest dygdens lön och lastens straff skulle ryckas upp med roten” (s. 19). Om det inte finns en straffande och belönande Gud, fruktan för helvetet och hoppet om himlen återstår bara anarki och samhällets upplösning. Wallerius var även filosof och ansåg att ”filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin” (s. 18).

La Mettrie var bosatt i Leiden när han skrev Maskinen människan men boken var för stark till och med för de toleranta nederländarna. Han tvingades lämna landet och välkomnades i Berlin av Preussens Fredrik den store, som i samband med La Mettries död skrev ett lovtal över honom, också det översatt av Lindborg.

Enligt d’Holbach, som publicerade sin bok cirka tjugo år efter La Mettries död, är uppfattningen att människan skulle vara odödlig bara en illusion, att illusionen hållits vid liv av lögner och religiösa fördomar från det att de första religiösa systemen skapades för tusentals år sedan ända fram till samtidens filosofer. Fåfänga, menar d’Holbach, ligger bakom människors tro att de står över naturen i stället för att ifrågasätta illusionen om odödlighet. Även om människor ställs inför materialistiska och naturalistiska fakta vägrar de flesta enligt d’Holbach att inse att människan inte är en metafysiskt privilegierad art. Den ”prästerliga stoltheten” gör att präster är fulla av lögner och bedrar de okunniga människorna.

Till skillnad från Wallerius anser d’Holbach inte att filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin. Filosofens uppgift är sökandet efter sanning och att göra människan fri från religionens slaveri och förtryckande politiska system.

År 1949 publicerade filosofiprofessorn Ingemar Hedenius Tro och vetande där han bland annat gjorde upp med biskoparnas och de teologiska professorernas svammel om själen, vilket orsakade en debatt som gav eko i flera decennier och som nu har vänts i dess motsats när till och med kommunisterna har kapat banden till sina materialistiska rötter och unisont utnämnt sig till islams, och därmed själens, försvarare, se del 2.

Glädjande nog finns åtminstone en materialist i Sverige som går i La Mettries, baron d’Holbachs och Ingemar Hedenius fotspår, biologen Farshid Jalalvand. Den 2 januari 2023 skriver han en artikel i Sydsvenskan, ”Därför är det farligt att tro på själen” som ett svar på en artikel av en som han kallar ”andlig” kulturskribent som menar att fienden till dagens samhällsutveckling, där konst och kultur hamnat i bakvattnet, är den som inte tror att människan har en själ.

En mycket läsvärd artikel. Jalalvand skriver:

Jag är en naturalist, det vill säga att jag är övertygad om att verkligheten består av materia och energi. Jag anser varje människa vara en säck med celler som uppstått ur andra säckar av celler, i en oavbruten kedja ända tillbaka till den första cellen som uppstod på jorden. Det finns inget övernaturligt med homo sapiens – vi är en naturligt utvecklad art bland många andra.

Även om kunskapen om det komplexa medvetandet fortfarande har luckor är vetenskapen enhällig, det finns ingen själ, säger Jalalvand.

Innan vi hade vetenskaplig kunskap förklarade människan upplevelsen av medvetandet med existensen av en osynlig själ. Men om själar existerade borde vi ha funnit dem vid det här laget: någon partikel, någon våglängd, någon puls.

”Någonstans måste man medge att en fantasi är en fantasi.” Tron på en osynlig själ och övernaturliga väsen och skeenden kan få ödesdigra konsekvenser, säger Jalalvand:

När man godtagit tro utan rationalitet kan man ge sig på både kvinnors reproduktiva hälsa och klädsel på grund av heliga uppmaningar skrivna i antika böcker. Irrationalitet har ingen bortre gräns – speciellt när den gör anspråk på upphöjdhet.

Över 250 år efter La Mettrie och baron d’Holbach har vi här i Sverige en myndighet, Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som har en enda uppgift, att vara tjänsteflicka åt teologin, och som årligen med 80 miljoner kronor göder illusionen om själen, och därmed illusionen om evigt liv, domedagen, paradiset och HELVETET, dygdens lön och lastens straff.

Jag repeterar: dygdens lön och lastens straff. Det är detsamma som att religionen behövs för att markera alla människors olika värde, att en övernaturlig makt kommer att sända människor till evig pina i HELVETET om de inte uppfört sig enligt vad den övernaturliga maktens jordiska ombud anser är ett rättfärdigt leverne på jorden.

Vi har en myndighet som årligen betalar ut 80 miljoner kronor för att motarbeta den så hyllade sentensen ”alla människors lika värde”.

En myndighet som också motarbetar kritik av islam och frossar i ”islamofobi”, exempelvis här där de ger ordet till Salahuddin Barakat, vars demokratifientlighet jag skrivit om i mängder med inlägg, bland annat det här riktat till justitieminister Gunnar Strömmer, där man kan läsa Barakats egna ord, scrolla ner till rubriken ”Shariaförespråkaren Salahuddin Barakat”.

När anordnar SST ett webbinarium där de bidragsberättigade samfunden ger sin beskrivning av själen, själens odödlighet och nödvändigheten av dygdens lön och syndens straff? Så vi vet vad de 80 miljoner skattekronorna går till.

Baron d’Holbach är angelägnare än någonsin.

Påskdagen 5 april 2026

Mona Lagerström fil dr

Doktorand Anna Ardins institutionschef Magnus Karlsson, Marie Cederschiölds högskola, har klart och tydligt angett att Anna Ardin inte forskar om Muslimska brödraskapet, se det här blogginlägget 2 oktober 2022 med rektor Roger Klinths svar på mitt brev: ”Efter det att jag talat med Annas chef, professor Magnus Karlsson, kan jag också konstatera att Annas forskning vid Centrum för civilsamhällesforskning inte fokuserar det muslimska brödraskapet.”

Ändå handlar Anna Ardins alla debattinlägg och anklagelser att Magnus Norell, Aje Carlbom, Sameh Egyptson och Magnus Ranstorp är islamofober om att dessa forskare har fel om Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige, se exempelvis det här inlägget 10 oktober 2025 där jag skriver,

”Tji fick ni Anna Ardin, Mattias Irving och Yasir Al-Sayed Issa! Alla era ansträngningar att karaktärsmörda Sameh Eyptson och få hans doktorsavhandling om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige ogiltigförklarad rann ut i sanden i och med NPOFs beslut i dagarna. Anna Ardins rektor Roger Klinth och institutionschef Magnus Karlsson har all anledning att fråga sig vad det är för en antidemokratisk infiltratör de har antagit som doktorand på Marie Cederschiöld högskola.”

Ardins forskning är inte fokuserad på Muslimska brödraskapet, ändå påstår hon sig veta vad som inte är Muslimska brödraskapet. Hon säger att hennes forskning är baserad på kritisk diskursanalys, alltså vad som sägs, inte vad som sker i praktiken. Kritisk diskursanalys kritiseras för att vara subjektiv, tendentiös, i avsaknad av objektivitet.

Anna Ardin skriver en debattartikel i Göteborgs-Posten ”Västtrafiks grundlösa annonsförbud för Islamic Relief är rättsosäkert”. Västtrafik grundade sitt beslut på att Sida avbrutit stödet till Islamic Relief. Ardin skriver om ”stereotypisering och etikettering”. Ardin skrev en liknande artikel i DN 30 januari 2026 när Sida stoppade utbetalningarna till Islamic Relief, ”Beslutet mot Islamic Relief bygger på fördomar, inte fakta”.

I DN-artikeln hänvisar hon till en enkätundersökning hon gjort tillsammans med journalisten Mattias Irving, som inte har tillstymmelse till forskningserfarenhet. De två publicerar en rapport om stereotyp etikettering i Islamophobia Studies Journal. Häpnadsväckande nog inleder de med att beskriva hur Muslimska brödraskapets aktivister anser att de har etiketterats och stigmatiserats under senare år, utan att nämna att föreningarna ingår i svenska Muslimska brödraskapet. Ardin och Irving kallar föreningarna för svenska muslimska civilsamhällesorganisationer och kritiserar att de av forskare ”etiketteras” som islamister. Forskaren Khaled Salih strimlar rapporten, den handlar om ideologi förklädd till ”forskning”. Ardin och Irving utelämnar fakta, de förvanskar, de generaliserar.

I DN-artikeln skriver Ardin: ”I regeringens instruktion till Sida anges att bistånd inte ska ges till aktörer som bedriver eller stödjer ’islamism’. Samtidigt har begreppet aldrig definierats på ett tydligt sätt i svensk förvaltning förutom i de studier som tagits fram av enheten för psykologiskt försvar, vid dåvarande Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (numera Myndigheten för psykologiskt försvar respektive Myndigheten för civilt försvar). Tillsammans med Mattias Irving har jag visat hur begreppet i de mest använda av dessa rapporter glider från oproblematiska vardagliga muslimska praktiker och arbete för mänskliga rättigheter till grova påståenden om våld och förtryck som grundas i stereotyper, inte empiri.”

Kritisk diskursanalys har inget att göra med empiri. Hela Anna Ardins forskning går ut på att osynliggöra svenska Muslimska brödraskapet verksamhet och bara koncentrera forskningen på andras ”etiketter”.

OK Anna Ardin, Roger Klinth, Magnus Karlsson: här är ett mycket enkelt svar från Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (1906–1949) på vad islamism, islamist innebär. ”Islam och politik är oupplösligt förenade.” ”Islam är ett allomfattande system som detaljstyr det privata och samhälleliga livet.” Banna författade mängder med texter om Brödraskapets ideologi. Fem traktat översattes till engelska och publicerades 1978 av Charles Wendell.

Ett av traktaten heter ”To what do we summon mankind?”, författat förmodligen sent trettiotal, tidigt fyrtiotal. Gissa vem Banna har som förebild. Ingen mindre än Hitler.

I dag finns 12 av Bannas traktat på engelska lättillgängliga online. De publicerades på 2000-talet och sista meningen i ovanstående citat översätts online ”And who would have believed that that German workingman, Hitler, would ever attain such immense impact on world politics.” Man låtsas inte om att Hitler var den framgångsrika förebilden.

Egypten var en konstitutionell monarki, Storbritannien hade fortfarande ett starkt grepp om landet med trupper placerade där. I traktat nr 9 ”Oh Youth”, som inte finns med i Wendells bok, skriver Banna om det rådande egyptiska parlamentariska styret:

1  Vi erkänner inget regeringssystem som inte är baserat på islams principer.
2  Vi erkänner inget regeringssystem som inte hämtar sina föreskrifter och principer från islam.
3  Vi stödjer inte dessa politiska partier.
4  Vi erkänner inte dessa traditionella system vars lagar har påtvingats oss av de ”intellektuella” och islams fiender.
5  Vi strävar efter en pånyttfödelse av det islamiska levnadssättet i sin helhet.
6  Och vi kommer att agera för att etablera det islamiska statsskicket med utgångspunkt i detta system.

Banna skriver också att eftersom det tyska riket (läs Hitler) ansåg att det var rikets plikt att stödja alla tyskar var de än var bosatta så kräver islams lära att varenda stark muslim ser sig som beskyddare av alla personer som besjälas av Koranens lära. Vi strävar efter att islams fana ska vaja över alla länder som en gång styrdes av islam, skriver Banna.

Banna hade också Mussolini som förebild. Eftersom Mussolini ansåg att det var hans rättighet att återupprätta det romerska imperiet är det vår rättighet att återupprätta det islamiska imperiet, enligt Banna.

Rektor Roger Klinth och institutionschef Magnus Karlsson: Här har ni definitionen av islamism och islamister:

Begrunda vad det innebär för er och högskolan att blufforskaren Anna Ardin undertecknar sina debattartiklar med att hon är doktorand vid Centrum för civilsamhällesforskning, Marie Cederschiölds högskola.

26 mars 2026

Mona Lagerström fil dr

När jag var medlem i Amnesty på 1970-talet var det samvetsfångar världen över vi engagerade oss för och skrev urgent messages till ländernas politiker och myndigheter i syfte att skapa opinion och få de inspärrade samvetsfångarna frigivna. Här är en träffande beskrivning av Amnestys förfall skriven av den polska journalisten Andrzej Koraszewski under rubriken ”Opportunistorganisationer utan samvete”, publicerad i Bulletin 10 januari 2025.

Här skriver jag om de sanslösa riksdagsmotioner Erik Ullenhag (FP/L) skrev där han likställde islamofobi med antisemitism, alltså likställde religionskritik med fientlighet mot en etnisk grupp.

Och här beskriver jag hur Organisation of Islamic Cooperation (OIC) med säte i Saudiarabien och bestående av mängder med totalitära stater i åratal försökte få FN att införa ett världsomspännande hädelseförbud och till slut 2022 med hjälp av Pakistans dåvarande premiärminister lyckades få FN att utnämna 15 mars som ”Internationella dagen för att bekämpa islamofobi”.

Amnesty krokar på som om de representerade OIC:s totalitära stater i en skrikig och vulgär debattartikel i Expressen, ”Politiker bidrar till ökad islamofobi”.

Kritik av islam och beslöjning av skolflickor! blir i Amnestys debattartikel ”exempel på en avhumaniserande retorik gentemot muslimer”. Att kartlägga islamistisk infiltration, som antidemokratiska Muslimska brödraskapets aktivister är specialister på, är att dra ”en skiljelinje mellan ’det svenska’ och islam”, liksom att säga att ”politisk islam utgör ett existentiellt hot mot Sverige och svenska värderingar”.

Det är som om Anna Johansson och Abdi Hassan inte vill låtsas om att det är just politisk islam som ayatollorna införde i Iran 1979.

Politisk islam är ett existentiellt hot mot vår yttrandefrihet, vår religionsfrihet, vår föreningsfrihet, vår frihet att klä oss som vi vill, kort sagt mot vår demokrati.

Låt mig tillägga: Politisk islam är plagierad på Lenins, Stalins, Mussolinis och Hitlers totalitära ideologier.

Jag trodde aldrig att jag under min livstid skulle få uppleva att Amnesty förvandlades från att vara samvetsfångarnas röst och livlina till att bli förtryckarnas röst.

Ju fler religiösa förskolor och moskéer som stängs och ju fler påtänkta moskéer som får avslag på sina ansökningar om bygglov och ju fler imamer som utvisas desto bättre för Sverige.

Muslimer som grupp har blivit ett säkerhetshot eftersom Sverige tagit emot alldeles för många muslimer som viftar med Koranen och kräver att Koranens lag står över svensk lag och att det är Sverige som ska böja sig.

Anna Johansson och Abdi Hassan: Inse detta: När ni hör en imam säga att ”den dagen vi blivit tillräckligt många för att införa en islamisk stat styrd av sharia kommer vi att göra det”, ta honom på allvar. Därför att den dagen är det stor sannolikhet att ni två, Anna Johansson och Abdi Hassan, kastas i fängelse och Amnesty går i graven tillsammans med allt som kan kopplas till mänskliga rättigheter.

16 mars 2026

Mona Lagerström fil dr

Nyligen publicerades rapporten The Muslim Brotherhood Across Europe av Israels ministerium för diasporafrågor. I rapporten (s. 31) tar de upp Forum for European Muslim Youth and Student Organisations, FEMYSO, och skriver att FEMYSO bildades 1996 tack vare Konferensen Unga muslimer i Europa som hölls i Stockholm 1995, arrangerad av UD.

För över tio år sedan kämpade jag i evigheter för att få ut handlingarna från ett trilskande UD angående islam-konferensen och lyckades så småningom tack vare Markus Maijala på Riksarkivet. Jag har skrivit mängder med blogginlägg om Ahmed Ghanem

 

och hans koppling till svenska Muslimska brödraskapet, bland annat det här om då han var Islamiska förbundets ordförande och till Stockholms moské bjöd in Muslimska brödraskapets ideolog Yusuf al-Qaradawi som hyllade Hitler och självmordsbombare.

Här följer ett utdrag om UD-konferensen från min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige Volym 2, som av olika skäl inte publicerats. Den som vill hoppa över min text kan scrolla ner till UD:s handlingar som är på 8 sidor. SUM var Muslimska brödraskapets ungdomsförening Sveriges unga muslimer, som under ordförande Rashid Musa (f. 1987), han var alltså åtta år då konferensen ägde rum, förlorade sitt statliga bidrag 2016 från MUCF eftersom SUM inte levde upp till demokratikravet. SUM hette tidigare SMUF.

Peter Weiderud (S), Ahmed Ghanem, Konferensen Unga muslimer i Europa 1995 och bildandet av ett gemensamt Europas unga muslimer år 1996, FEMYSO
SUM ingår i Forum of European Muslim Youth and Student Organisations, FEMYSO. FEMYSO grundades 1996 av bland andra FIOE, europeiska Brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Flera medlemmar av SUM har ingått i FEMYSO:s olika styrelser, bland annat Omar Mustafa, vilket man kan läsa på SUM:s hemsida.

Lorenzo Vidino skriver i The new Muslim Brotherhood in the West att FEMYSO, från början ledd av Ibrahim El-Zayat (se kapitel 2), Abdirizak Waberis föregångare som PR-man för FIOE, med sitt omfattande nätverk av medlemsorganisationer gör anspråk på att vara ”Europas unga muslimers röst” och att de har nära förbindelser med Europaparlamentet, Europarådet och FN och att FEMYSO och FIOE med sina högkvarter i Bryssel har tillträde till europeiska makthavare som andra europeiska islamiska organisationer inte ens kan drömma om att komma i närheten av. Deras ledare har ofta inbjudits att tala inför Europaparlamentet och representera ”det muslimska perspektivet” i debatter med politiska beslutsfattare (2010, s. 51). Jämför Abdirizak Waberis båda tal jag nämner i kapitel 2.

Sverige har aktivt bidragit till FEMYSO:s särställning, alltså till att Muslimska brödraskapets globala ungdomsnätverk, det vill säga den shariapolitiska extremhögern, fått en sådan maktposition i Europa. På FEMYSO:s hemsida under rubriken History kan man läsa att FEMYSO bildades tack vare att svenska UD tillsammans med SUM, som då hette Sveriges muslimska ungdomsförbund, SMUF, år 1995 arrangerade en internationell ungdomskonferens i Stockholm, ”Konferensen Unga muslimer i Europa 15–17 juni 1995”. Deltagarna uttryckte under konferensen önskemål om att knyta ihop islamiska ungdomsorganisationer i Europa, skapa bättre kommunikationer mellan grupperna och koordinera verksamheterna, står det på hemsidan. Ansvaret för förverkligandet av dessa önskemål gavs på konferensen i Stockholm franska Jeunes Musulmans de France (JMF), brittiska Young Muslims UK (YMUK) och svenska SMUF.

Franska JMF bildades av det globala Brödraskapets franska gren UOIF (se kapitel 13 och 15) i syfte att nå en vidare grupp [utöver studenter på universitetscampus som fick en egen organisation EMF] intresserade av en ultrareaktionär [radical] version av islam, skriver Caroline Fourest i boken Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan, och nämner föreningen bland annat under samlingsrubriken ”The Ramadan generation” (2008, s. 66, 192). På franska Wikipedia kan man läsa att JMF tillhör EMF (Étudiants Musulmans de France) och att EMF finansieras delvis av Saudiarabien. De nämner att EMF år 2003 fick 10 000 euro av Saudiarabien. EMF:s tidigare ordförande Mohammed Louizi har lämnat Muslimska brödraskapet och skrivit en bok om sin tid i rörelsen både i Marocko och Frankrike, mer om honom strax.

Brittiska YMUK beskrivs av författaren Kenan Malik i boken Från fatwa till jihad som en Jamaat-influerad organisation (2009, s. 134). Både franska JMF och brittiska YMUK är därmed anhängare av ideologin att politik och religion är oupplösligt förenade och att slutmålet är att hela världen ska styras i enlighet med deras tolkning av sharia. Umma är namnet på denna nation. JMF och YMUK är således ummanationalister. De representerar den shariapolitiska extremhögern i Europa och det var tillsammans med dessa organisationer SMUF valdes i syfte att koordinera den shariapolitiska extremungdomshögerns verksamheter i Europa.

Islamkonferensen i Stockholm ägde rum under Ingvar Karlssons (S) regeringsperiod. Lena Hjelm-Wallén var utrikesminister, Peter Weiderud var politisk sakkunnig på UD och sammanhållande för konferensens tillblivelse. Enligt UD:s interna handlingar 14 december 1994 var det på uppdrag av utrikesministern som undertecknaren, Cabinet, skissade på ett svenskt initiativ att anordna en konferens angående islam och Europa. Cabinet skriver att det svenska initiativet borde koncentrera sig på ”de fördomar, den okunnighet och den fientlighet som å ena sidan karaktäriserar synen på islam i västvärlden och å andra sidan synen på kristendomen och västvärldens politiska värderingar i stora delar inom ’dar al Islam’. Behovet av vad man skulle kunna kalla ’förtroendeskapande åtgärder på det kulturella området’ är uppenbart och här skulle utrymme finnas för ett svenskt initiativ”. Det står vidare att det eftersom det finns 10 miljoner invandrare från islamiska kulturer i Europa är ”hög tid att i återkommande samtal sammanföra opinionsbildare och framträdande personligheter från de båda religionerna” (UD/Riksarkivet P 82 I, s. 1 av 3).

Mahmoud Aldebe skriver som nämnts i Aftonbladet 1 maj 2013 att det före terrorattentatet 11 september 2001 var väl känt att IFiS hade kopplingar till Muslimska brödraskapet. Men under planeringen 1994 av konferensen pratar man om religioner och gör ingen åtskillnad mellan islam som totalitär politisk ideologi och som ett andligt budskap (fromhetsislam) utan behandlar islam som om islam vore en motsvarighet till kristendomen.

Cabinet skriver vidare: ”Utrikesministern står som inbjudare men tanken är inte att det skall bli en regeringskonferens utan ett fritt diskussionsforum. Avsikten är också att involvera folkrörelser och muslimska organisationer i Sverige för att på så sätt göra konferensen till ett avstamp för en rad aktiviteter på det lokala planet.” En av de inbjudna från Sverige var Bejzat Becirov från Islamic Center i Malmö som delar ut ett översatt verk av Mawdudi där islamtroende med kraft förbjuds att ha något med den svenska kulturen att göra. Även Mostafa Kharraki, som undertecknat Rapport 4/99, var inbjuden. Texten avslutas med: ”Sammanhållande för projektet är Peter Weiderud, sakkunnig hos utrikesministern” (s. 3 av 3).

Islamkonferensen anordnades i samarbete med Svenska institutet och gick av stapeln 15–17 juni 1995 i Stockholm. Mängder med namnkunniga forskare var inbjudna som Fatima Mernissi från Marocko och Gilles Kepel från Frankrike. En man från Vatikanen var inbjuden. Även ordföranden för The Organization of Islamic Conference (OIC) var inbjuden, organisationen som säger sig vara ”the collective voice of the Muslim world” och som fem år tidigare (1990) publicerade Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna på islamisk grund och som 2006 beslutade om bojkott av danska varor efter Jyllands-Postens publicering av Muhammedteckningarna (se kapitel 12).

Ungdomskonferensen anordnades i anslutning till den stora konferensen. Förordet till rapporten om Ungdomskonferensen är undertecknat Ahmed Ghanem, ansvarig för projektet, och Göran Nettelbladt från Sveriges muslimska ungdomsförbund, senare omdöpt till Sveriges unga muslimer. Två av Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige som skrivit under Rapport 4/99 medverkar, alltså Mostafa Kharraki och Ahmed Ghanem. I Broderskapsrörelsens skrivelse 25 maj 2003 om samarbetet med SMR som inleddes inför valet 1994 står det som nämnts att en samarbetsgrupp tidigt formades: ”Gemensam planering underlättades också av att Ahmed Ghanem tidigt i samarbetet kunde projektanställas för att under ett år arbeta på Broderskapsrörelsens expedition.”

Socialdemokraterna låter shariajuristen Ahmed Ghanem, enligt en hemsida om Växjö moskébygge utbildad i shariarätt i Libanon, en man som ägnat sig åt dawa-frågor ända sedan han kom till Sverige 1985 ansvara för vilka som ska bjudas in till Ungdomskonferensen.

I Förordet till rapporten om Ungdomskonferensen står det: ”Ungdomsministern frågade Kommittén för en Ungdomskampanj mot främlingsfientlighet och rasism, om de hade möjlighet att arrangera en sådan.” Religion, en samling texter, kopplas till främlingsfientlighet och rasism.

Kommittén, står det, ”tackade ja, men ansåg sig dock sakna den detaljkunskap som krävdes och kontaktade därför Sveriges Muslimska Ungdomsförbund, SMUF. Efter ett par inledande möten bestämdes att Ungdomskampanjen skulle arrangera konferensen tillsammans med SMUF som samarbetspartner. Ansvarig för projektet blev Ahmed Ghanem som arvoderades av Ungdom Mot Rasism. Som assistent arbetade Göran Nettelbladt från SMUF”. Civildepartementet krävde att minst hälften av deltagarna skulle vara kvinnor. Det kom 35 deltagare från utlandet, 13 från Sverige. De flesta funktionärerna kom från SMUF.

Under rubriken Syfte och utformning beskriver Ghanem och Nettelbladt hur urvalet av deltagare gick till. ”I projektbeskrivningen skrev vi att deltagarna skulle väljas från ’ungdomsorganisationer som i sin verksamhet har en tydlig muslimsk profil’. Således valde vi från början att endast ha muslimskt aktiva ungdomar. Vi ansåg nämligen det viktigaste vara att konferensen skulle leda till praktiska resultat. Något som inte skulle kunna ske om konferensen även omfattade ungdomar som inte ansåg sig som troende utan endast som exempelvis kulturella muslimer. [. . .] Konferensens deltagare var således inte representativa för samtliga ungdomar med muslimsk bakgrund i Europa, däremot var de representativa för aktivt religiösa ungdomar där. Vi valde medvetet en icke-konfrontativ approach men samtidigt hade vi ett brett spektrum av grupper.”

De vände sig till Muslimska brödraskapets paraplyorganisation, Federation of Islamic [de skriver Muslim] Organisations in Europe, FIOE, som, skriver de, ”organiserar de flesta muslimska förbunden i Europa”. De bjöd också in ”grupper vi varit i kontakt med tidigare och som vi visste var representativa”. Därefter nämner de flera gånger att konferensen handlar om det heltäckande begreppet att vara ”ung muslim i Europa”, trots att den enbart handlar om organiserade aktivt religiösa ungdomar. Bland frågeställningarna fanns: ”Hur ska man bete sig som muslim i ett europeiskt samhälle? De områden där man måste göra sig fri från sin kulturella bakgrund rör framför allt kvinnornas ställning och demokratin.”

Detta rimmar illa med SUM:s påstående att det är gudomlig befallning att kvinnan ska täcka allt utom ansikte och händer, att de hyllar komplementaritetsideologin som Allahs verk och att SUM aktivt verkar för att införa ett pluralistiskt rättsväsende i Sverige.

Ghanem och Nettelbladt skriver att de valde kvinnliga och manliga talare utifrån kompetens inom respektive område ”och ansträngde oss att bland muslimerna hitta de mildaste, mest eftertänksamma och de med mest erfarenhet av integrationsarbete”. De valde att bjuda in Tariq Ramadan, då 33 år. Han presenteras som ”Känd schweizisk debattör, filosofilärare i Genève och ledare för organisationen ’Musulmans, Musulmanes de Suisse’” (UD/Riksarkivet P 82 I).

I samband med Islamkonferensen riktade den franska islamforskaren Gilles Kepel kritik mot att Ungdomskonferensen kontrollerades av islamister.  Det är möjligt att det är just bland annat Tariq Ramadans medverkan han syftar på. Kepel citeras i artikeln ”Nya nätverk byggs i korridorerna” av Bitte Hammargren, i Svenska Dagbladet 18 juni 1995: ”Gilles Kepel, fransk islamolog som betraktar islam i Europa genom ett sociologiskt raster, noterade kritiskt att den ungdomskonferens som hölls på samma tema fick en helt annan slagsida än det stora euroislamiska mötet på Lidingö.”

– Jag blev förvånad över att se hur ungdomskonferensen kontrollerades av islamisterna. De är välorganiserade, intelligenta och har ett uppbyggt kontaktnät över Europa. I kraft av detta lyckades de få kontroll över ungdomskonferensen, trots att de är i minoritet bland muslimerna i Europa. Det finns en ledarskapskris för de sekulariserade muslimerna i Europa, inte minst i Sverige. Trots att de är långt mer representativa än de skäggiga männen och kvinnorna med hijab sitter sekularisterna på åskådarplats och ser hur islamisterna tilldelas en problemformuleringsroll av både medier och det övriga samhällsmaskineriet. Det är något som många sekulariserade muslimer oroas av. Och Asma Jahangir, prisbelönad pakistansk advokat, manade: – Glöm inte bort att extremismen kan krypa in i vilket samhälle som helst.”

Ahmed Ghanem och Göran Nettelbladt går i svaromål 1 juli 1995 och hävdar att Gilles Kepel inte var närvarande på Ungdomskonferensen. De skriver: ”Deltagarna var ett representativt urval av ungdomar aktiva i ungdomsorganisationer i Europa med tydlig muslimsk profil.” Gilles Kepel svarar under rubriken ”Det finns ingen tydlig muslimsk profil i Europa”:

I demokratiska samhällen som de europeiska borde det finnas en fortgående dialog och debatt mellan alla politiska, sociala och kulturella åsiktsinriktningar. Själv har jag alltid varit för debatter med de islamiska rörelserna – vilket jag också sett till att förverkliga i många sammanhang, bland annat i Stockholm. Där hade jag till exempel ett långt samtal med en av dessa rörelsers mest sofistikerade representanter [Tariq Ramadan?], som deltog i Ungdomskonferensen tillsammans med många av sina vänner.
Den fråga jag vill belysa är följande: bland de tio miljoner människor med muslimsk bakgrund som kommit för att bosätta sig i Västeuropa och av vilka många är (eller kommer att bli) europeiska medborgare och därför borde ta full del i det politiska livet, är relationerna till islam lika mångskiftande som relationerna till kristendomen eller judendomen är för människor med en kristen eller judisk bakgrund. En del är sekulariserade, en del är för en allomfattande syn på religionen, en del har en privat föreställning om tro, andra är icketroende. Därför är det reduktionistiskt att innefatta miljontals människor med muslimsk bakgrund i begreppet ”tydlig muslimsk profil”, lika reduktionistiskt som det vore att ignorera det.
Företeelsen måste sättas in i ett vidare politiskt, socialt och kulturellt perspektiv. Vad som står på spel här är frågan om representativitet och ledarskap, en fråga som måste debatteras öppet.

Ungdomskonferensen avsatte viss tid enbart åt de islamreligiösa ungdomarna och deras interna diskussioner. På fredagen deltog inbjudna svenska gäster. Bland dessa fanns Åsa Romson från Grön Ungdom. Åsa Romson, Miljöpartiets språkrör, hörsammade hijabuppropet i Aftonbladet 18 augusti 2013, tog på sig hijab och visade därmed sin solidaritet med Muslimska brödraskapet och purdah, att flickor och kvinnor är livegna.

Nedan är handlingarna från UD om konferensen:

Det är naturligtvis fritt fram att kopiera och sprida UD-handlingarna. Vänligen ange Purdahbloggen som källa.

28 februari 2026

Mona Lagerström fil dr