Vems avslöjande om hotet mot demokratin väger tyngst? Sameh Egyptsons avslöjande om skattefinansierade Muslimska brödraskapets svenska gren, som verkar för en religiös diktatur styrd av sharia, eller Daniel Poohls om en handfull unga nazistinfluerade killar? Daniel Poohls, enligt bemötandet i medierna

Daniel Poohls presentation av stiftelsen Expos årliga rapport om ”den svenska rasideologiska miljön” har fått maximal medieuppmärksamhet.

Även SVT ger stort utrymme åt rapporten.

Vad gör Expo som Säpo inte gör mycket bättre?

Muslimska brödraskapet har dokumenterad koppling till Hitler och nazismen, är en grovt judefientlig rörelse vars aktivister i Sverige, trots hård kritik, år efter år efter år bjöd in utländska talare med en judefientlig och homofientlig retorik, men varenda gång Sameh Egyptsons nu ett år gamla doktorsavhandling om Muslimska brödraskapets svenska gren nämns i medierna får den stämpeln kontroversiell.

Har det som kallas mainstream media någonsin stämplat Daniel Poohls och Expos avslöjanden som kontroversiella?

Niklas Orrenius, journalist på ägarfamiljens Bonniers Dagens Nyheter, är den person som 5 februari 2023, veckan innan Egyptsons disputation, lanserade avhandlingen som kontroversiell genom att låta Muslimska brödraskapets aktivister kritisera den, en av dem under fingerat namn, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 12 februari 2024, ett år efter disputationen, då inget har hänt. Skattemedlen fortsätter att flöda in till aktivister som via extremt målmedvetet missionsarbete verkar för att Sverige ska omvandlas till en religiös diktatur. Aktivisterna riktar sig dels till invandrare från islamdominerade länder och påstår sig lära ut den ”rätta” den ”sanna” tolkningen av islam, dels till presumtiva konvertiter för att genom detta gräsrotsarbete trappstegsvis skapa möjligheter för den långa marschen genom institutionerna, och medierna, där slutmålet är att störta vår sekulära rättsstat. De har hållit på i fyra decennier och är skattefinansierade. Fortfarande.

Jag återkommer till Orrenius och hans ytliga rapportering om islamister jämfört med journalisten Magnus Sandelin. Båda gav 2016 ut var sin bok om islamisters terrorverksamhet.

Sameh Egyptsons avhandling Global politisk islam? Muslimska brödraskapet & Islamiska förbundet i Sverige är kontroversiell enbart för Muslimska brödraskapets aktivister och deras föreningar och moskéer som nämns i avhandlingen därför att de riskerar att hundratals miljoner skattekronor fryser inne om avhandlingen tas på allvar av politiker och myndigheter, exempelvis studieförbundet Ibn Rushd, biståndsorganisationen Islamic Relief, Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), Sveriges Muslimska förbund (SMF), stora moskén på Södermalm i Stockholm, vars VD Mahmoud Khalfi

bedriver intensivt lobbyarbete för att bli regeringens dialogpartner, Göteborgs moské på Hisingen i Göteborg som via Kalsoom Kaleem

också bedriver intensiv lobbyverksamhet för att förmå statsministern att åka till Göteborg och bli deras dialogpartner, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 10 december 2023.

Att stora moskén på Södermalm i Stockholm drivs av islamister kopplade till Muslimska brödraskapet rapporterade SVT:s Uppdrag granskning om i ”Islamismens framväxt i Sverige” 2 maj 2006, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 1 januari 2023. Mahmoud Aldebe, som hade sitt kontor i moskén, får stort utrymme i programmet. Inför riksdagsvalet 2006 skrev han brev till alla riksdagspartier och krävde särlagstiftning för ”muslimer”. Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och stora moskén på Södermalm granskades även av Evin Rubar 6 december 2009 i Slaget om muslimerna.

Socialantropolog Aje Carlbom medverkar i SVT:s båda program och beskriver islamisternas världsbild.

Men det är uppenbarligen inget som Daniel Poohl och Niklas Orrenius anser värt att lägga på minnet.

Expo ignorerar att anhängarna av politisk islam är högerextremister
Hela Expos verksamhet går ut på att avslöja det de beteckna som högerextremister. Exempelvis stämplar de författaren, samhällsdebattören och islamkritikern Katerina Janouch som ”högerextrem profil”. De har till och med kontaktat en förening som avtalat om föreläsning av henne för att få henne avbokad.

Men de betraktar inte Muslimska brödraskapets aktivister som högerextremister och ringer runt för att få dem avbokade, exempelvis av ABF, tvärtom försvarar de dessa islamister (teokrater, anhängare av en teokrati, en religiös diktatur). I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige (2018) skriver jag om Daniel Poohls artikel ”Kritiken mot Kaplan ansvarslös” 27 oktober 2014 när Mehmet Kaplan (MP) utsågs till bostadsminister 2014, ett val som utsattes för hård kritik av bland andra biträdande professor Aje Carlbom 15 oktober 2014 och docent Johan Lundberg 20 oktober 2014 i Dagens Samhälle, båda två mycket insatta i det islamistiska nätverket i Sverige. Aje Carlbom skriver att stora moskén på Södermalm drivs av Muslimska brödraskapet.

Bland muslimer är det sedan länge känt att moskén vid Medborgarplatsen i Stockholm har dominerats av islamister i Det muslimska brödraskapets europeiska nätverk. Det var något av det första jag fick förklarat för mig när jag i början av 1990-talet intervjuade brödraskapets europeiska representant. Då var det Mahmoud Aldebe och Sveriges Muslimska Råd (SMR) som dominerade politiskt i moskén. Kaplan har, som bekant, haft officiella uppdrag för SMR och Sveriges Unga Muslimer (SUM) som är knuten till brödraskapets ungdomsorganisation FEMYSO med säte i Bryssel.

Känt i tre decennier, alltså redan innan deras stora moské på Södermalm invigdes år 2000 och de fortfarande höll till i en källarmoské på Södermalm, men det är inte Kaplans koppling till Muslimska brödraskapet Daniel Poohl kommenterar utan ”islamofobi”:

På samma sätt som antisemitismen bland annat bygger på en tankefigur om judisk dold makt, så innehåller islamofobin en idé om att muslimer vid maktpositioner har en dold islamistiskt agenda. Mot bakgrund av det måste den senaste kritiken mot Mehmet Kaplan ses som en högst oroväckande tendens. Att mot bättre vetande, och med svajjiga referenser, måla upp en bild av bostadsministern som islamist i fårakläder är ansvarslöst. Det förminskar islamofobin som problem, samtidigt som det bidrar till en antimuslimsk schablon.

Kaplan hade en islamistisk agenda. Han tvingades avgå efter två år som minister när hans demokratifientliga agenda blev för uppenbar.

I min bok har jag dessutom ett helt kapitel om Expo och de två högerextrema rörelserna Vit makt och Allahs makt. Expo drar alla kritiker av islam över en kam. Jag skriver att de har gjort ”islamofobi” till en affärsidé. På deras hemsida kunde man 2014 läsa om ”Vanligt förekommande ord hos de intoleranta” där de nämner dhimmi och att några dhimmi inte längre existerar, trots att ordet då var vanligt förekommande i Saudiarabiens skolböcker.

Jag citerar hur Expo definierar högerextremism. ”Den gemensamma nämnaren för alla dessa partier är ett ifrågasättande av det demokratiska samhällets legitimitet.”
”I verkligheten är det så att den enda gemensamma målsättningen för alla fascistiska partier i alla länder och i alla tider har varit att ’krossa demokratin’.”

Muslimska brödraskapet ifrågasätter den sekulära rättsstatens legitimitet. Deras målsättning är att krossa demokratin och införa en religiös diktatur baserad på deras tolkning av sharia.

Jag citerar vad den marxistiska sociologen Maxime Rodinson i boken Mohammed skriver om ideologier. Han menar att religioner ska betraktas som ideologier. Enligt Wikipedia är det han som myntat begreppet ”islamisk fascism” om den islamiska revolutionen i Iran 1979. Han skriver: ”Människans förmåga att dupera sig själv är oändlig.”
”Mänskligheten har normalt aldrig bekymrat sig särskilt mycket om logik i fråga om sina ideologier.” Samt:
”sanningen är vanmäktig inför myterna som följer de historiska krafternas vindriktning och stöds av styrkan”,
”vad predikarna av ideologier hatar allra mest: den rationella klarseende kritiken”.

Katerina Janouch är, till skillnad från Expos medarbetare, en klarseende kritiker av demokratifientliga tolkningar av islam, även om jag störs av hennes ibland vulgära språkbruk i sociala medier.

Jag skriver om vikten av en skrift om medborgarkunskap, om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige, om folkstyre, om vikten av upplysta medborgare i en demokrati, om vikten av medborgaranda för att ett samhälle ska hålla ihop.

Expos årsrapport om högerextremisters hot mot vår demokrati är en lövtunn pappersbit jämfört med Sameh Egyptsons gedigna doktorsavhandling. Ändå är det Expos rapport som får journalisterna på tå, inte Egyptsons avhandling.

Den ytliga Niklas Orrenius
Det som ständigt slår mig när jag läser något av Niklas Orrenius med koppling till islam är att han inte visar några tecken på att ha satt sig in i islam, läst urkunderna, läst böcker om islam, islamister och jihadister, satt sig in i olika tolkningar av islam, och framför allt islams betydelse för islamister och jihadister, till skillnad från Magnus Sandelin.

Orrenius surfar hela tiden på ytan, vilket är särskilt framträdande i hans bok Skotten i Köpenhamn. Ett reportage om Lars Vilks, extremism och yttrandefrihetens gränser. Samma år, 2016, publicerades journalisten Magnus Sandelins bok Svenska IS-krigare. Från Al-Qaida till Jihadi cool. Två mycket avslöjande böcker om journalistisk integritet och förmågan att sätta sig in i ämnet man skriver om.

Orrenius ger en insiktsfull skildring av Lars Vilks utsatta situation efter rondellhundarna 2007. Men varför Lars Vilks var så utsatt får man ingen insikt i alls, som om islam är helt betydelselös i sammanhanget. Orrenius säger i boken att han har skrivit om extremism i femton år.

Läser Orrenius över huvud taget böcker?

Exempelvis när han ska skriva om salafism ringer han professorn, som år efter år är den ständiga rösten om islam i SVT och SR, för att få en förklaring i stället för att själv gå på djupet. Orrenius skriver att Lars Vilks har satt sig in i islam. Han beskriver mötet hemma hos Vilks hösten 2007 och att det ligger böcker överallt. ”Överst låg en tjock biblioteksbok om islam. Lars Vilks talade om sitt behov att blixtsnabbt bli insatt i den religion vars anhängare tyckte att han skymfat dem. Han berättade att han läst Koranen.
– Men den är ju rätt seg. När Muhammed kommer i gång . . . det är inte så kul.
Islam ’är väl inte sämre än andra religioner’, menade konstnären. Han påpekade att han inte var emot religion i sig, men att han ogillade när den blandade sig i politiken och användes som ett redskap av ’gangsterstater och diktaturer’” (s. 38).

Orrenius återger ett replikskifte där Vilks menar att muslimer inte är en svag grupp, vilket somliga hävdar:

– De som lever här är inte isolerade från resten av den muslimska världen, där det finns pengar, makt och politiska ambitioner.
Så länge religionen är en privatsak ”så har vi inget att frukta”, fortsätter Vilks.
– Då kan de få ha sin religion. Men när man tar steget ut och säger: ”Det här är inte bara en religion, det är ett komplett politiskt system och vi kräver det här, vår religion kräver undantag från yttrandefriheten. När man säger det, då spelar det ingen roll om man också säger sig vara svag. Då måste man tåla kritik, precis som andra politiska idéer (s. 176).

Lars Vilks framstår som betydligt mer insatt i olika tolkningar av islam än Orrenius. Orrenius ytliga framställning är särskilt tydlig när han inför boken intervjuar Fredrik Reinfeldt om krisen 2007 i kapitlet ”Statsministern som drack te i moskén”. Läsaren förleds att tro att islamisterna, alltså Muslimska brödraskapet som driver Stockholms stora moské, är representanter för landets ”muslimer”. Detta trots att Orrenius framhåller att han skrivit om extremister i femton år. Och, som framkommit ovan, att det inte är någon hemlighet att det är Muslimska brödraskapet som driver moskén.

Men det mest avslöjande kapitlet är det som kallas ”Blinda fläckar”. Varken Orrenius eller förlagets redaktör har uppenbarligen inte förstått hur talande det kapitlet är om Orrenius blinda fläckar. Han menar att terrorister som kallas ensamvargar inte alls är ensamvargar utan ingår i ett nätverk och gör jämförelsen mellan Anton Lundin Pettersson, som högg ihjäl tre personer på Kronans skola i Trollhättan torsdag 22 oktober 2015, och Omar El-Hussein, som attackerade Lars Vilks-seminariet i Köpenhamn februari 2015 och dödade två personer, varav en vakt utanför en synagoga, utan att gå in på islams betydelse för Omar El-Hussein och hans fängelsevistelse. Anton Lundin Petterssons dåd skedde 22 oktober. Orrenius skriver: ”Den 17 november, fem dagar före Anton Lundin Petterssons attack, arrangerar Sverigedemokraterna ett offentligt möte i Trelleborg. SD-riksdagsledamoten Kent Ekeroth håller ett alarmistiskt tal där han med högt uppskruvad retorik varnar för flyktinginvandringen” (s. 371). Mötet hölls 17 oktober. Orrenius skriver att Anton Lundin Pettersson lyssnade på vad nazister och Sverigedemokrater sa. ”Han delade deras krigsmetaforer på nätet, var en del av den nationalistiska miljön. Sedan gick han från ord till handling” (s. 374). Orrenius skriver att Anton liksom Omar El-Hussein var en del av en extremistisk nätrörelse och beskriver hur Islamiska staten i september 2014 ”några månader före Omar El-Husseins terrordåd” skickade ut ett meddelande över hela världen där IS talesman uppmuntrade sina anhängare i väst att begå terrordåd på egen hand. Han skriver inte att Omar El-Hussein kom ut ur fängelset två veckor innan han begick sitt brott. Att han fick hjälp att göra sig av med sina vapen av två personer som senare dömdes.

Orrenius: ”Visst finns det skillnader mellan IS-sympatisören Omar El-Hussein och högerextremisten Anton Lundin Pettersson – men likheterna mellan de båda unga terroristerna är många. Anton var tjugoett år, Omar tjugotvå. Båda genomförde sina dåd påverkade av politiska ideologier som avhumaniserar andra folkgrupper. Båda hyllade starka, auktoritära, antidemokratiska ledare” (s. 376).

Orrenius förklarar inte vad han menar med politisk ideologi i fråga om Omar El-Hussein. Han kommenterar inte att IS talesman sa ”Döda den otrogne vare sig han är civil eller militär” (s. 374) och att många verser i Koranen uppmanar till att döda de otrogna. Orrenius kommenterar inte heller hur viktig den islamiska traditionens berättelse om profeten Muhammed som krigsherre är, att Muhammed dödade invånarna i judiska stammar, att Omar El-Hussein tillhörde en palestinsk familj.

Orrenius igen: ”Både Omar El-Hussein och Anton Lundin Pettersson agerade utifrån en rasistisk logik – de tog till vapen mot oskyldiga människor på grund av deras ursprung” (s. 377).

Innebär det att Koranen är ett rasistiskt verk? Att profeten Muhammed var rasist? Ville Omar El-Hussein döda Lars Vilks för att han var svensk? Var Lars Vilks oskyldig i Omar El-Husseins ögon? Det var ju Lars Vilks som var det tilltänkta offret.

Det är denna journalist som inför Sameh Egyptsons disputation bestämmer sig för att göra ett stort reportage i DN om kritikerna av Egyptsons doktorsavhandling, som gick att läsa online, ungefär som om han skulle göra ett stort reportage om innehållet i en doktorsavhandling om nazisters globala kopplingar och låta nazister, som riskerar att bli av med hundratals miljoner skattekronor i bidrag, kritisera avhandlingen.

Orrenius intervjuar Mahmoud Khalfi utan att nämna att det är känt sedan länge att Khalfis moské drivs av Muslimska brödraskapet. Att Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen och nazismen.

Det är denna journalist som för DN:s läsare bakom ljuset och låter en man från en internationellt känd syrisk Muslimska brödraskapsfamilj framträda under fingerat namn och ösa kritik över Egyptsons avhandling, utmåla sig själv som offer och låter påskina att han på grund av att han nämns i Egyptsons avhandling kommer att utsättas för Mellanösterns säkerhetstjänster ifall han skulle åka till Mellanöstern, trots att hans familj redan är känd av ländernas säkerhetstjänster. Det är denna journalist som skriver en snyfthistoria om Muslimska brödraskapsmannen och låter honom få sista ordet efter disputationen, utan att nämna att mannen som gnäller och gnäller under disputationen om hur utsatt han är verkligen har en bakgrund i Muslimska brödraskapets nätverk och att hustrun är styrelseledamot i Muslimska brödraskapets skattefinansierade biståndsorganisation Islamic Relief.

Orrenius omfångsrika artikel före disputationen och artikeln alldeles efter disputationen hade aldrig kunnat publiceras utan DN:s ansvarige utgivare Peter Wolodarskis tillstånd. En gång i tiden var DN verkligen ägarfamiljen Bonniers flaggskepp, då professorn i statsvetenskap Herbert Tingsten var chefredaktör, en oförtröttlig kritiker av totalitära ideologier.

Den ytliga Niklas Orrenius, den lata Niklas Orrenius har bidragit till att DN numera är en rännstenstidning och att Muslimska brödraskapets svenska gren inte riskerar att få sina offentliga bidrag indragna. Att deras långa marsch genom institutionerna, och medierna, kan fortsätta utan hinder.

Det är inte bara Muslimska brödraskapets svenska gren Orrenius håller om ryggen. Han anser att könsapartheidextremisten Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö,

som vill att Skåne ska styras av sharia, är en klok imam, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 3 mars 2024 om hedersförtrycket i Malmös förskolor.

Salahuddin Barakat visar än en gång sin despotiska natur när han angriper SVT:s humorprogram IFS. Denna ”kloka” imam kallar SVT för ”fake-news SVT” och demonstrerar att han är anhängare av en religiös diktatur, med honom som självklar diktator.

Rakel Chukri skriver en artikel i Sydsvenskan om Barakats senaste bravad, ”Malmöimamen som inte tål ett skämt”. I artikeln skriver hon även att Barakat i ett poddavsnitt ska ha kallat journalisten Elaf Ali för ”en av de här hedersförtryckarblattarna”, att hon gjort karriär på ”hedersförtryckargrejen”, vilket visar att han inte tar hedersförtrycket i Malmös förskolor på allvar. Elaf Ali skriver en artikel i SvD 15 mars om Barakats utbrott, ”Imamens retorik inte olik extremhögerns”.

Salahuddin Barakat är extremhöger. Och backas upp av Niklas Orrenius och Dagens Nyheter. Och är helt osynlig i Daniel Poohls årsrapport.

Varje gång jag läser något av Niklas Orrenius som har med islam att göra frågar jag mig varför DN:s ansvarige utgivare Peter Wolodarski inte har ansträngt sig att anlita en journalist av Magnus Sandelins kaliber för artiklar om islam.

Då kanske Sameh Egyptsons avhandling av medierna hade tagits på lika stort allvar som Daniel Poohls årsrapport och bidragskranen äntligen stängts av.

17 mars 2024

Mona Lagerström fil dr

1 kommentar

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *