OBS! Detta inlägg handlar enbart om politisk islam och inte om islams demokrativänliga trosfränder bosatta i Sverige. Ingen skulle komma på tanken att låta nynazister representera alla rotsvenskar, men politiker och myndigheter tar för givet att Muslimska brödraskapets islamofascister representerar islams mångfacetterade troskollektiv, nu senast DO Agneta Broberg (se tidigare blogginlägg), och Vetenskapsrådet, som i dagarna har delat ut drygt 20 miljoner kronor till islamisternas främsta försvarare och hedersvåldets förnekare och kallar det forskning om rasism. Det är skandal.
Islamforskaren Gilles Kepel om islamovänstern i Frankrike
I samband med att den internationellt kända franska islamologen Gilles Kepel kommer ut med en bok om sprickan i Frankrike, La Fracture, intervjuas han av Sara Daniel i senaste numret av tidskriften L’Obs (no 2713 3–9 november 2016). Terrororganisationen IS har fått den önskade franska sociala sammanhållningen att falla sönder, säger Gilles Kepel, och ser två krafter bakom sönderfallet, dels religiösa grupper som via krav på grupprättigheter och bärandet av synliga religiösa markörer gör sig alltmer gällande i den offentliga sfären och dels en snäv tolkning av fransk identitet som utesluter invandrare. Gilles Kepel kallar den gren av vänstern som lierat sig med islamisterna och skyller allt på ”islamofobi” för islamovänstern (islamo-gauchistes), en vänster som har bytt ut kampen för arbetarklassen och marxisternas gamla slogan att religion är opium för folket mot rollen som beskyddare av islams trosfränder. Denna islamovänster, som bidrar till sönderfallet och bagatelliserar hotet från jihadisterna för att de inte har satt sig in i islamisternas ideologi, menar Gilles Kepel är charlataner och islamisternas nyttiga idioter.
Vetenskapsrådet 2016 och pengaflödet till islamovänstern i Sverige
Den sociala sammanhållningen är i Sverige, liksom i Frankrike, i sönderfall och av samma skäl. I Sverige är religionsprofessor Mattias Gardell, Uppsala universitet, islamovänsterns främsta representant. Men han kan knappast kallas nyttig idiot. Han vet exakt vad han håller på med. Han är Muslimska brödraskapets vägröjare och torped. Han bearbetar målmedvetet myndigheter och politiker i syfte att störta den svenska demokratin inifrån (se tidigare blogginlägg). Begreppet islamofobi är hans varumärke. Han är inte vetenskapsman. Han är en ideologirobot och har bidragit till att våra universitet förvandlats till ideologifabriker och att vi inte kan föra en saklig diskussion om faran med politisk islam i Sverige utan att få skymford som islamofob och rasist slängda i ansiktet. Hans bok Islamofobi (2010) är ett torpedverk i syfte att svartmåla alla kritiker av Muslimska brödraskapets svenska gren och sprida desinformation om politisk islam. Utgångspunkten i boken är en höger-vänsterskala där alla Mattias Gardell betecknar som ”höger” torpederas. Mattias Gardell och idéhistorikern Edda Manga, se nedan, stöttade med emfas i Aftonbladet Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013 när Omar Mustafa var ordförande i Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Omar Mustafa har, enligt Mahmoud Aldebe, en hög grad inom Muslimska brödraskapet (se tidigare blogginlägg).
Även Ulf Bjereld (S) stöttade med emfas Omar Mustafas inval och anklagade kritikerna av invalet för källkritisk kollaps, mer om detta strax. Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet, förbundsordförande i Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet och sitter därmed i Socialdemokraternas verkställande utskott. Han är också ordförande i Vetenskapsrådets Ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap. År 2016 kunde man hos Vetenskapsrådet inom ämnet humaniora och samhällsvetenskap söka projektbidrag för forskning om rasism. Av de beviljade anslagen att döma avses med rasism den rasism rotsvenskar och det svenska samhället utsätter invandrare för, inte rasism invandrargrupper emellan eller den fientlighet Muslimska brödraskapet och andra totalitära grupper hyser gentemot den svenska sekulära rättsstaten och allas likhet inför lagen.
Vetenskapsrådet beviljade 2016 Mattias Gardell 2 998 800 kronor för forskning om rasism avseende åren 2016–2018 och projektet ”Arga vita män? En studie av våldsbejakande rasism, korrelationen mellan organiserad och oorganiserad våldsbrottslighet och ultranationalismens affektiva dimensioner”.
Vetenskapsrådet beviljade också anslag till Edda Manga, Mångkulturellt Centrum, Botkyrka, som förutom den ovan nämnda artikeln i Aftonbladet även med emfas stöttade Omar Mustafa i Göteborgs-Posten och kallade kritikerna av invalet av honom till Socialdemokraternas partistyrelse för ”den nya fascismen”. Hon får 4 900 800 kronor för forskning om rasism 2016–2018 avseende projektet ”Metodologiska laboratorier – hur skapa etiskt och vetenskapligt hållbara metoder att mäta diskriminering på grund av etnicitet, hudfärg och religion?” Religionskritik betraktas därmed av Vetenskapsrådet som rasism. Edda Manga ingår i det fanatiska marxistiska kotteriet från Sydamerika som anser att det är rasism att kalla hedersrelaterat förtryck och våld för just hedersrelaterat (se tidigare blogginlägg).
Edda Manga är postkolonialist och intersektionalist. Hon utpekar Sverige som fiende till invandrarna som fått en fristad här undan krig och förtryck. Hon använder en rasbiologisk begreppsapparat. Hon är en utpräglad skrivbordsmänniska, hon ägnar sig likt de andra postkolonialisterna/intersektionalisterna åt att ”läsa, prata, skriva” utan verklighetsförankring. Hon avhumaniserar livegna medlemmar i inflyttade klanvälden baserade på stammens heder och hävdar i Feministiskt perspektiv 8 februari 2013 att begreppet hedersvåld är ett politiskt begrepp som gör mer skada än nytta och kritiserar utbildningssatsningar om hedersrelaterat våld.
Edda Manga försvarar kompromisslöst beslöjningen av flickor och kvinnor utan att problematisera ursprunget och syftet med beslöjningen. Hennes försvar är enbart ideologiskt, hon är urtypen för islamovänsterns charlataneri och agerande som islamisternas nyttiga idioter. I mitt första blogginlägg skriver jag om Hijabkonferensen på Mångkulturellt Centrum i Botkyrka 6 mars 2016. Exilegyptiska Femenaktivisten Aliaa Elmahdy, som fått asyl i Sverige eftersom hon mordhotats i samband med sina aktioner under den arabiska våren, gjorde en barbröstad demonstration mot Hijabkonferensen och skrev i Göteborgs-Posten 8 mars 2016 artikeln ”Slöjan är sexistisk – inte feministisk”. Aliaa Elmahdy vet av egen erfarenhet vad hon talar om när hon beskriver vardagen för kvinnor i en kultur dominerad av en ultrareaktionär tolkning av islam. Arabiska våren startade år 2011, den inträffade fyrtio år efter Gamal Abdel Nassers död 1970. Under dessa fyrtio år har Muslimska brödraskapets beslöjningskampanjer varit så framgångsrika att egyptiska kvinnor, som under Nassers tid inte var beslöjade, nu måste vara beslöjade för att inte riskera att dödas eller misshandlas av sina familjer. Aliaa Elmahdy lyfter fram att samma kvinnor som bekämpade Storbritanniens kolonisering av Egypten också vände sig mot kravet på beslöjning. ”Ändå”, skriver Elmahdy, ”presenterar eventet i Fittja slöja som antikolonialt.”
Hon skriver att kvinnor betraktas som allmän egendom, att inte bara familjen utan också främlingar utsätter kvinnor för en extrem social kontroll. Hon använder ord som inlåsning, att kvinnor som inte vill vara beslöjade fruktar att bli inlåsta, misshandlade eller socialt utstötta. Hon berättar om en kvinna som spärrades in på mentalsjukhus och inte släpptes ut förrän hon gick med på att vara beslöjad. Hon vänder sig mot att Hijabkonferensen presenterar hijab som feministisk och antirasistisk. Rasism, säger Elmahdy, är inget som enbart drabbar kvinnor. Hijab är mycket mer än ett tygstycke, skriver hon. Beslöjningen omfattar en hel uppsättning regler för hur kvinnor förväntas uppträda. Hijabkonferensen gynnar inte alla de kvinnor som med fara för sitt eget liv kämpar för kvinnors rättigheter i extremt konservativa länder, framhåller hon.
Men det är inte Aliaa Elmahdys erfarenheter och insiktsfulla kommentarer om vad beslöjningen symboliserar som Edda Manga bemöter, utan journalisten och författaren Lars Åbergs artikel i Göteborgs-Posten 7 mars, ”Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin”, en man ur majoritetsbefolkningen som hon kan använda postkolonialisternas fasta fraser mot. Aliaa Elmahdy behandlar hon som luft. Lars Åberg besökte konferensen och skriver i artikeln om vad han hörde och såg. Edda Manga försvarar beslöjningen av flickor och kvinnor. ”Samma gamla slitna pamflett om slöjan”, skriver hon om Lars Åbergs inlägg och räknar upp alla andra kritiska artiklar han skrivit om beslöjningen. Hon buntar ihop Lars Åberg med ”allehanda islamofober, ultranationalister och sekularistiska antimultikulturalister”. Så talar en fanatiker, inte en seriös forskare. Är sekularister, alltså människor som vill resa en mur mellan religion och politik, rasister? Edda Manga anser i artikeln att det inte är lönt att bemöta Lars Åbergs argument, i stället vill hon lyfta fram vad beslöjade kvinnor sa under Hijabkonferensen. Här finns postkolonialisternas fasta fraser som ”vår postkoloniala samtid”, ”den koloniala dominansen”, ”intersektionella dominansstrukturer”. Edda Manga kallar debatten om flickors och kvinnors beslöjning för en skendebatt och reducerar därmed Aliaa Elmahdy. Edda Manga får närmare fem miljoner kronor av Vetenskapsrådet.
En annan representant för islamovänstern och landets främsta ideologirobotar som förvandlat svenska universitet till ideologifabriker är professorn i ekonomisk historia, den fanatiska marxisten med en rasbiologisk begreppsapparat Paulina de los Reyes (se tidigare blogginlägg), Stockholms universitet. Vetenskapsrådet beviljade 2016 henne 6 993 900 kronor för åren 2016–2018 avseende projektet ”Invandrade mödrar – rasifierade barn. Vägval, konflikter och visioner”. Ordet rasifierade borde ha räckt för att omedelbart diskvalificera de los Reyes. Hennes marxistiskt färgade teoretiska perspektiv utan tillstymmelse till verklighetsförankring kallat ”strukturell diskriminering” borde också ha räckt för att diskvalificera henne. Men likt Edda Manga kallar hon sig feminist och ytan är uppenbarligen det som gäller för Vetenskapsrådet nu när vi sägs ha en feministisk regering.
Paulina de los Reyes var parhäst med sociologen Masoud Kamali som 2004 utnämndes till ny integrationspolitisk utredare av dåvarande integrationsminister Mona Sahlin (S) och producerade en utredning som inte gick att använda.
Professorn i statsvetenskap Bo Rothstein hävdar i Göteborgs-Posten 5 oktober 2010 att Mona Sahlin bär ett stort ansvar för den havererade integrationspolitiken när hon avpolletterade den tillsatta integrationspolitiska utredningen med Anders Westholm ”en av landets mest respekterade statsvetare” som huvudutredare. ”När det gällt att hantera omfattande samhällsproblem”, skriver Rothstein, ”har historiskt sett svensk politik utmärkts av följande modell. Problemen har först analyserats i omfattande utredningar där forskare och experter klarlagt kunskapsläget. Därefter har politiker på denna kunskapsgrund utformat olika reformprogram. Lite högtidligt kan man säga att detta varit en politisk kultur på upplysningens grund där forskningsbaserad kunskap och politikens visioner förenats för att hantera viktiga samhällsproblemen.” Detta förändrades då Mona Sahlin lyssnade på Masoud Kamali och Paulina de los Reyes när de gick ”till attack mot [den gamla] utredningen med argumentet att de blivit diskriminerade eftersom deras teoretiska perspektiv inte fått dominera arbetet. De ansåg sig vara bättre lämpade än Westholm att studera frågan, dels för att de själva var invandrare, dels för att de tillhörde en grupp forskare som utgick från teorin om strukturell diskriminering”. Bo Rothstein tillsammans med ett sjuttiotal forskare protesterade kraftigt mot Mona Sahlins agerande. ”Mina argument”, skriver Rothstein, ”var i huvudsak följande”:
För det första innebar detta en otillbörlig politisering av utredningen eftersom Sahlin motiverade sitt beslut med att hon föredrog Kamalis teoretiska perspektiv framför Westholms. Mitt andra argument var att det perspektiv på problematiken som Kamali stod för var sedan länge avfärdat av internationella ledande samhällsvetare. Problemet med det är att man i förväg bestämt sig för vad som är orsaken till den bristande integrationen, nämligen den strukturella rasismen i Sverige. Detta leder till att man enbart lyfter fram en empiri och de data som man i förväg vet bekräftar den tes man vill driva men väljer att bortse från allt som talar emot. Det allvarliga är att man med detta förfaringssätt inte kommer åt de sociala mekanismer som faktiskt orsakar integrationsproblematiken och därmed skulle vi komma att stå utan kunskaper som kunde användas för att utforma verkningsfulla reformprogram.
Rothstein skriver att Mona Sahlin bröt med ”den modell som varit den svenska politikens signum, nämligen att verkningsfulla reformprogram måste vila på solid och icke-politiserad kunskapsgrund”.
Paulina de los Reyes kritiserar Rothstens inlägg. Bo Rothstein svarar 17 november här: ”Argumentet hon för fram nu är lika bisarrt nu som det var då nämligen att forskarna inte ska få studera skillnader mellan de som är invandrare och de som inte är invandrare när de söker efter förklaringar till brister i integrationen. Det skulle vara som om man i forskningen om fattigdomen i världen inte skulle få undersöka skillnaden mellan fattiga och rika länder eftersom detta kunde stigmatisera folken i de fattiga länderna.” Vidare säger han: ”Sanningen är en annan, nämligen en form av totalitärt intellektuellt tänkande som gjorde att de los Reyes inte kunde acceptera att hennes forskningsperspektiv inte fick dominera [den gamla] integrationsutredningen.” Han skriver att Kamalis och de los Reyes utredning inte ledde till några som helst politiska åtgärder ”utan saklöst slängdes i papperskorgen av den dåvarande socialdemokratiska regeringen” och avslutar inlägget: ”Om deras teoretiska perspektiv nu var så förnämligt som hon hävdar, varför visade det sig vara fullkomligt oanvändbart?”
Den kritik Bo Rothstein framför mot det teoretiska perspektivet bakom den oanvändbara integrationspolitiska utredningen är lika giltig för Paulina de los Reyes teoretiska perspektiv, alltså strukturell diskriminering, när det gäller hedersrelaterat våld och förtryck. Enligt henne ska det rasistiska Sverige studeras för att förstå vissa gruppers bristande integration, inte kartläggning av invandrade klanväldens interna maktstrukturer.
Paulina de los Reyes tänker inte själv, hon förlitar sig på marxistiska forskare verksamma i USA och Storbritannien och överför deras teorier på Sverige. Hon utpekar Sverige som fiende till invandrarna som fått en fristad här undan krig och förtryck. Hon använder en rasbiologisk begreppsapparat. Hon hävdar att den vita huden är politisk. Hon använder uttryck som ”den vita välutbildade heterosexuella medelklassens hegemoni”, som hon med hjälp av sina marxistiska teorier är ute för att störta. Hon gör kvinnors rättigheter till en fråga akademiker, inte Sveriges riksdag, ska avgöra. Hon hävdar att myndigheternas hantering av hedersrelaterat våld och förtryck bygger på rasistiska föreställningar. Hon avhumaniserar livegna medlemmar i inflyttade klanvälden baserade på stammens heder när hon hävdar att begreppet hedersmord är rasistiskt.
Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, lyfter på sin tidigare hemsida fram Paulina de los Reyes som representant för postkolonial feministisk forskning där hon hävdar att den postkoloniala feminismen har avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen, att ”den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap” (min kursiv). Paulina de los Reyes medverkar till att förvandla universiteten till ideologifabriker. Hon får närmare sju miljoner kronor av Vetenskapsrådet.
Också postkolonialisten/intersektionalisten Irene Molina lyfts fram på Nationella sekretariatets tidigare hemsida som representant för intersektionalitetsforskning. Hon skriver att beslöjade kvinnor förväntas vara förtryckta och passiva. ”Här sammanfaller sexismen, som är det förtrycket som gör kvinnor till objekt, med islamofobin, som är en form av rasism. Det går inte att separera dessa två om man ämnar förstå muslimska kvinnors vardag.”
Det har ryktats om att minister Åsa Regnér har planer på att slå ihop Nationella sekretariatet för genusforskning med enheten vid Länsstyrelsen i Östergötland som på regeringens uppdrag arbetar med att förebygga och upplysa om hedersrelaterat förtryck och våld. Om detta är sant bör Åsa Regnér med omedelbar verkan se sig om efter ett annat jobb. Då har hon inte förstått någonting av postkolonialisternas/intersektionalisternas hat mot det kapitalistiska Sverige och den vita huden, att det är detta hat som driver dem, inte omsorg om den sociala sammanhållningen i Sverige och omsorg om de livegna medlemmarna i klanvälden baserade på stammens heder.
Diana Mulinari, sociolog, professor i genusvetenskap, Lunds universitet, är den fjärde inom islamovänstern som av Vetenskapsrådet 2016 för forskning om rasism beviljats anslag, hon får 6 598 400 kronor för åren 2016–2019 avseende projektet ”Bortom rasism: etnografier om antirasism och att leva tillsammans”. Diana Mulinari sitter själv år 2016 i Vetenskapsrådets Beredningsgrupp HS–C, Sociologi, antropologi, socialt arbete, kriminologi, pedagogik, genusvetenskap. Diana Mulinari är likt de andra tre akademikerna från romersk-katolska länder i Sydamerika postkolonialist, intersektionalist, bokstavstroende marxistisk fanatiker. Liksom de avhumaniserar hon livegna medlemmar i inflyttade klankulturer baserade på stammens heder. Hon använder en rasbiologisk begreppsapparat, skriver att debatten om den klanfascistiska likvideringen av Fadime Sahindal präglades av ”extrem moralpanik”, ”banal nationalism”, ”kolonial feminism”. Mulinari håller tillsammans med de andra postkolonialisterna på att slita sönder Sverige med sitt hat mot den svenska sekulära (liberala) rättsstaten där individen är samhällets minsta enhet, inte familjen, inte klanen, inte den religiösa gruppen. Hon bidrar till att universiteten förvandlats till ideologifabriker.
Två böcker 2005 som visar polariseringen
År 2005 kom två böcker ut i Sverige som demonstrerar polariseringen mellan de marxistiska postkolonialisternas skrivbordsteorier och eldsjälarna som utgår från den brutala verkligheten, Intersektionalitet – kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap av Paulina de los Reyes och Diana Mulinari och den till svenska översatta boken Varken hora eller kuvad (2003) av Fadela Amara (född i Frankrike, föräldrar från Algeriet) i samarbete med Sylvia Zappi och med förord av Dilsa Demirbag-Sten. Akademikerna de los Reyes och Mulinari har som utgångspunkt i Intersektionalitet det, enligt dem, rasistiska Sverige. De osynliggör invandrade klanvälden och islamofascistiska välden som fått fotfäste i Sverige och hävdar att myndigheters och institutioners sätt att hantera det de benämner ”det så kallade hedersrelaterade våldet i Sverige” utgår från rasistiska föreställningar om andras kulturer. Allt är Sveriges fel, som om de aldrig hade hört talas om hedersrelaterade mord i Indien, Pakistan, Bangladesh, för att bara nämna några länder. Det är verklighetsfrämmande teoretiska resonemang sida upp och sida ner och hänvisningar till marxistiska forskare verksamma i USA och Storbritannien.
Fadela Amaras bok handlar om hur bröder och kusiner kontrollerar familjens flickor. Upprinnelsen till boken är händelsen år 2003 då en ung kvinna brändes till döds i ett soprum i en förort i Frankrike för att hon inte uppförde sig enligt de oskrivna regler som gällde i kvarteret. Åtta personer startade en protestmarsch genom Frankrike som uppgick till 30 000 deltagare när de några månader senare nådde Paris. Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh (V) grundade år 2005 föreningen Varken hora eller kuvad och har sedan dess stridit för livegna flickors och kvinnors rättigheter i Sverige.
Man kan fråga sig vad resultatet skulle bli om vilka som gör störst nytta för den sociala sammanhållningen i Sverige om de erfarna kvinnorättsaktivisterna Sara Mohammad, Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime, Parvin Kaboly, Vita nejlikor, Leila Qaraee, Kvinnors Nätverk, och Amineh Kakabaveh, Varken hora eller kuvad, fick dela på 20 miljoner kronor så att de tillsammans med forskare under de närmaste tre åren kunde genomföra studier om hedersrelaterat våld och förtryck så att man kan ställa deras resultat mot postkolonialisterna/intersektionalisterna som fått anslag av Vetenskapsrådet.
För min del anser jag att det snabbaste sättet för Sverige att bli av med de destruktiva postkolonialisterna/intersektionalisterna Paulina de los Reyes, Diana Mulinari, Irene Molina och Edda Manga är att regeringen chartrar ett flygplan, låter eskortera de fyra kvinnorna till planet, släpper av dem i deras ursprungsländer i Sydamerika och slänger deras ”forskning” i papperskorgen. De har ödelagt tillräckligt många unga människors liv med sina skrivbordsteorier.
Stiftelsen Expo – islamovänsterns charlataner och nyttiga idioter
Charles Westin, Stockholms universitet, är 2016 ordförande i Vetenskapsrådets Beredningsgrupp HS – rasism. Charles Westin är också styrelseordförande i Stiftelsen Expo. Expo är Muslimska brödraskapets marionetter. De värvades år 2003/2004 av Muslimska brödraskapets flitiga entreprenör Kista folkhögskolas rektor Abdulkader Habib, som då var representant för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM). Detta kan man läsa om i den utvärdering Mattias Gardell gjorde åt Allmänna arvsfonden under ”Projekt 24: Islamofobi – ett av rasismens nya ansikten”, s. 74–75 i rapporten. SUM hade fått 400 000 kronor av Allmänna arvsfonden för att, hör och häpna, öka kunskapen om islam i Sverige. Muslimska brödraskapet driver tre frågor i Sverige: beslöjningen, islamofobi och att öka kunskapen om islam, utan att avslöja att det handlar om Muslimska brödraskapets totalitära politiska tolkning av islam.
Expo håller sig inte till det de behärskar – kartläggningen av traditionella högerextremister – utan har också tagit på sig rollen som försvarare av ett odefinierat islam.
Postkolonialisten Diana Mulinari har skrivit en av artiklarna i antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism som publicerades 2004 av Expo/Svartvitts förlag och där slutsatsen var att debatten var rasistisk, eftersom så många hävdade att Fadime Sahindal mördades på grund av den klankultur hon fötts in i. Det är i den artikeln Diana Mulinari med en makalös självgodhet och arrogans hävdar att debatten präglades av ”banal nationalism” och ”extrem moralpanik”.
En av stiftelsen Expos grundare, Stieg Larsson, är också en av antologins redaktörer. Hans självförhärligande artikel om de påstådda likheterna mellan ett mord på en svenskättat ung kvinna och Fadime, där de som hävdade klankulturens betydelse för mordet på Fadime stämplas som Sverigedemokrater, Nationalsocialister, publicerades på nytt av Expo i samlingsvolymen En annan sida av Stieg Larsson. Artiklar och andra texter (2011). Expo:s VD Daniel Poohl skriver i Förordet att boken ”utgör en guide till Stiegs hållning i antirasistiska och feministiska frågor”. Daniel Poohl skriver också att han sörjer att Stieg Larsson aldrig fick uppleva Millenniumtrilogins framgångar och de möjligheter framgångarna skulle ha gett honom, eftersom han hade haft så mycket att säga om ”den växande islamofobin”. Stieg Larsson har fått helgonstatus efter sin död. Vad hade han haft att säga om Muslimska brödraskapet? Vad har Charles Westin att säga om Muslimska brödraskapet? Vad har Charles Westin att säga om hedersrelaterat våld och förtryck?
Ulf Bjereld – islamovänsterns charlatan och Muslimska brödraskapets nyttiga idiot
I samband med att IFiS ordförande Omar Mustafa först valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse och efter en vecka tvingades gå gav sig Ulf Bjereld in i debatten med blogginlägget 14 april 2013, ”Omar Mustafas avgång. Källkritisk kollaps och djupt olustigt inför framtiden”. Om det är något man har rätt att förvänta sig av en forskare, särskilt en forskare som är ordförande i Vetenskapsrådets Ämnesråd och två Beredningsgrupper, så är det källkritik. Det mest slående i Ulf Bjerelds inlägg är att han inte nämner den tidigare riksdagsledamoten Nalin Pekgul (S), en av de allra främsta kritikerna av utnämningen av Omar Mustafa, under åratal en skarp kritiker av politisk islam som aldrig gjort någon hemlighet av att hon är religiös och därmed ett levande bevis på att man kan tillhöra både islams trosfränder i Sverige och vara riksdagsledamot för Socialdemokraterna.
Ändå skriver Ulf Bjereld som avslutning på sitt inlägg att han är ”djupt oroad över en situation där det kan uppfattas som en värderingskonflikt mellan att vara socialdemokrat och att vara muslim”. Han skriver att Omar Mustafa ”i en ofta konservativ kontext väljer att driva de frågor han som socialdemokrat tror på, däribland homosexuellas rättigheter, kamp mot antisemitism och kamp för jämställdhet. Om han inte är välkommen i partiet, vem är då välkommen?”
Här uppträder Ulf Bjereld som gruppidentitetslobbyist. Omar Mustafa försvaras i egenskap av representant för en odefinierad grupp kallad muslimer.
Det är inte Omar Mustafas nära koppling till den islamofascistiska rörelsen Muslimska brödraskapet Ulf Bjereld uppehåller sig vid utan Vivianne Macdisis inlägg på Newsmill där hon framförde att IFiS hade en särskild ”familjestadga” där det skulle ha stått att kvinnor och män har olika rättigheter, en text som snabbt togs bort. ”Påståendet är vad jag kan förstå rent nonsens”, skriver Bjereld. Han kritiserar journalister för att ingen, enligt honom, hade kontrollerat uppgiften utan bara vidarebefordrat den. Han tyckte att det lät lite konstigt och ”googlade runt lite grand och kunde snabbt konstatera” att den avsedda texten hade funnits med under rubriken ”Översatta artiklar” och inte bland IFiS stadgar. Det är bland annat detta Bjereld kallar källkritisk kollaps.
Ulf Bjereld kunde ha upplyst sina läsare om att IFiS är grundande medlem i FIOE, Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Han kunde också ha upplyst sina läsare om att Omar Mustafa har en bakgrund i Sveriges unga muslimer, SUM, som på sin hemsida i åratal för nedladdning haft skriften Kvinnan i Islam författad av Muslimska brödraskapsaktivisten Jamal Badawi där det mycket riktigt står att kvinnor och män har olika juridiska rättigheter som inte alls stämmer överens med svensk lagstiftning och den svenska jämställdhetsmodellen (se tidigare blogginlägg). Bjereld kunde också ha upplyst sina läsare om att Omar Mustafa även varit ledamot i styrelsen för FEMYSO, paraplyorganisationen för Muslimska brödraskapets europeiska ungdomsföreningar, en paraplyorganisation Socialdemokraterna via Konferensen Unga muslimer i Europa 1995 aktivt medverkade till att bilda.
Framför allt kunde Ulf Bjereld som den statsvetare han är upplyst sina läsare om innehållet i Muslimska brödraskapets programskrift för verksamheten i Sverige, Att förstå Islam, riktad till svenska politiker och myndighetspersoner om Brödraskapets totalitära politiska ideologi och anspråk på att stå för den ”rätta” tolkningen av islam och representera islams trosfränder i Sverige. Bjereld har varit ledamot av Tro och Solidaritets förbundsstyrelse sedan 2005. År 2006 sände Uppdrag granskning ett kritiskt program om islamismens framväxt i Sverige och tog upp det nära samarbetet mellan Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd (SMR), med säte i Södermalmsmoskén i Stockholm. I december 2009 sände SVT Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna där hon säger att Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige har sitt högsäte i Södermalmsmoskén i Stockholm och också tar upp de båda skrifterna Kvinnan i Islam och Att förstå Islam. Socialantropolog Aje Carlbom har i flera skrifter och artiklar varnat för Muslimska brödraskapet och förekomsten av politisk islam i Sverige. Ulf Bjereld har haft många år på sig att sätta sig in i Muslimska brödraskapets totalitära politiska ideologi och judefientliga agenda och lyssnat på de islamtroende kritikerna både inom Socialdemokraterna och utanför partiet, kritiker från islamiska miljöer i Sverige och som därför har god kännedom om vad som sker i vissa bostadskvarter och moskéer.
Muslimska brödraskapets ideal och tro på Allahs allmakt och kalifatet går inte att förena med Socialdemokraternas partiprogram. Ändå skriver Ulf Bjereld: ”I en text från stiftelsen Expo tidigt i veckan framfördes allvarlig kritik mot Omar Mustafa för att han under sin tid som ordförande för Islamiska förbundet vid några tillfällen bjudit in gäster som i andra sammanhang bland annat gjort sig kända genom antisemitiska uttalanden. I en artikel i Aftonbladet skrev Omar Mustafa att hans kritiker hade rätt, och att han skulle agera annorlunda i framtiden. Han beskrev sig också som en varm anhängare av full jämställdhet mellan könen och av homosexuellas rätt att ingå äktenskap. Här kunde historien ha tagit slut. Ingen hade anklagat Omar Mustafa för att själv hysa rasistiska åsikter eller att ha en tveksam inställning i andra frågor kring frihet, jämlikhet och solidaritet. Hans ursäkt accepterades också av Expo.”
Expo är Muslimska brödraskapets marionetter och går inte att använda som sanningsvittne.
Ulf Bjereld har haft många år på sig att studera Muslimska brödraskapets tradition att använda sig av dubbla budskap, vad man säger till trosfränderna och vad man säger till utomstående, en avslöjande redogörelse är den franska journalisten och vänsterdebattören Caroline Fourests bok Frère Tariq (på engelska Brother Tariq). Omar Mustafa har valt att ingå i Muslimska brödraskapets globala nätverk. Han har valt att bli ordförande för IFiS, grundande medlem i Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa. Innan han blev IFiS ordförande valde han att bli aktiv i Muslimska brödraskapets SUM, han valde att bli aktiv i FEMYSO. Han har valt att vara aktiv inom Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. Omar Mustafa har under dessa år inte gjort sig känd som förnyare och reformivrare av det gemensamma ideal som utgör själva grunden för Muslimska brödraskapets globala nätverk, att Allah en dag ska styra över hela världen.
Om det är någon som ska anklagas för källkritisk kollaps är det Ulf Bjereld. Han har valt att mörklägga Omar Mustafas djupa engagemang i Muslimska brödraskapets svenska gren och vad denna islamofascistiska rörelse faktiskt står för, han har ju kunskapen eftersom han skriver ”i en ofta konservativ kontext”. Bjerelds blogginlägg genomsyras inte av vetenskapsmannens saklighet utan av en religiös övertygelse. Han sorterar bort de väsentliga fakta man har rätt att förvänta sig av en person som marknadsför sig som professor i statsvetenskap, inte som missionär. Men det är missionär Ulf Bjereld är.
Den 30 juni 2016 meddelar regeringen att en utredning tillsatts som ska se över statens stöd till trossamfund, utredare Ulf Bjereld. Ulf Bjereld har varit förbundsstyrelseledamot i Tro och Solidaritet sedan 2005 och har därmed i drygt ett decennium aktivt medverkat till att Muslimska brödraskapets svenska gren ska bli en del av Socialdemokraterna. Muslimska brödraskapet är en fascistisk rörelse som opererar i islams namn, inte respekterar samhällets grundläggande värderingar så som allas lika människovärde, jämställdhet mellan könen, respekt för det demokratiska styrelseskicket och ska skiljas ut från islams övriga trosfränder i Sverige på samma sätt som nynazister skiljs ut från landets övriga befolkning.
En person som ska se över statens stöd till trossamfund måste vara opartisk, höjd över alla misstankar om samröre med och/eller sympatier för olika totalitära organisationer i Sverige, kunna uppvisa dokumenterad mångårig erfarenhet av att ha försvarat upprätthållandet och stärkandet av de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på, inklusive kvinnors och sexuella minoriteters rättigheter, kunna skilja på antisemitism och ”islamofobi”, ha kunskap om politisk islam i Sverige, kunna skilja på islam som andligt budskap och islam som totalitär politisk ideologi, kunna skilja på imamer som andliga ledare och imamer som politiska aktivister, kunna skilja på moskéer avsedda för bön och andakt och moskéer som är politiska fästen, kunna redovisa vilka politiska inriktningar det i så fall handlar om, vilka främmande makter som eventuellt finansierar olika moskéers verksamhet och vilka hatpredikanter moskéer har bjudit in till Sverige, i synnerhet predikanter med en kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig retorik. Ulf Bjereld saknar dessa kvalifikationer.
Mona Lagerström fil dr