Med anledning av Helena Gisséns uppmärksammade reportage i TV4 Kalla fakta 4 april 2017 om Al-Azharskolans (Muslimska brödraskapets) könssegregerade skolbuss och trakasserade kvinnor som på grund av omgivningens krav på anpassning till informella regler om kvinnligt och manligt beteende tvingas flytta från förorter de trivs i.

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam och inte om fromhetsislam. Distinktionen är viktig. Med politisk islam avser jag islamisterna, här Muslimska brödraskapets aktivister, som vill pådyvla invånarna, politikerna och myndigheterna i landet de verkar i sin totalitära tolkning av islam i stället för att låta religionen vara en privatsak mellan den troende och Allah.

Stefan Löfven: Ta debatten om Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet. Ta debatten om förra förbundsstyrelseordföranden Peter Weiderud, nuvarande ordförande Ulf Bjereld och förbundsstyrelseledamot Anna Ardin och deras samarbete med Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS)! Det är en samhällsomstörtande rörelse med en separatistisk agenda. IFiS representerar bara sig själva, inte landets islambekännare. Weiderud, Bjereld och Ardin är schackpjäser i händerna på väl tränade aktivister, inte minst Omar Mustafa, förbundsrektor studieförbundet Ibn Rushd, och Helena Hummasten, tidigare Benaouda, förbundsordförande Ibn Rushd. De två cirkulerar i styrelserna i Muslimska brödraskapets olika organisationer och de är mycket drivande.

Anna Ardin är projektledare Forum – idéburna organisationer med social inriktning. Ibn Rushd ingår i Forum. Tillsammans med Omar Mustafa och ledaren för den numera skandalomsusade föreningen Spiritus Mundi hävdade Anna Ardin att det är de som bör få pengarna för att motverka islamofobi och den högerextrema ideologin (i singularis).

Omar Mustafa har ett enda svar på kritik mot honom och anklagelserna om att han verkar inom Muslimska brödraskapet: ”islamofobiska konspirationsteorier”.

Det räcker inte med att bli upprörd över att flickor får sitta längst bak i en skolbuss och pojkar längst fram eller att en miljöpartist som kandiderar till partiledningen inte vill ta en kvinnlig journalist i hand med motiveringen att det strider mot hans religion. Det räcker inte med att säga att detta är inte Sverige. Det är Sverige. Och det har varit Sverige i decennier. Och det blir bara värre, mycket tack vare skattefinansierade religiösa friskolor, de generösa offentliga bidragen till trossamfund och föreningar som värnar om sin religiösa eller kulturella särart samt att religion ingår i Diskrimineringsombudsmannens tillsynsområde. Och tack vare Tro och Solidaritet som sätter skyddet av religioner före Sverige.

Den amerikanska journalisten Robert Dreyfuss väldokumenterade bok Devil’s game. How the United States helped unleash fundamentalist Islam (2005) om USA:s monumentala underskattning av kraften i politisk islam, där Muslimska brödraskapet intar en huvudroll, borde få vem som helst att ligga sömnlös om nätterna. Peter Weideruds, Ulf Bjerelds och Anna Ardins samarbete med Muslimska brödraskapet och vulgära smutskampanjer mot denna demokratifientliga rörelses kritiker (bland andra Nalin Pekgul och Carina Hägg) och resultatet vi ser i dag, med Al-Azharskolans könsapartheidbuss, en verksamhet som pågått i över femton år! och kvinnor som på grund av den sociala kontrollen tvingas flytta från vissa förorter som färskt exempel, borde få alla ombudsmännen på Socialdemokraternas partikongress i Göteborg i helgen att ligga sömnlösa om nätterna.

Gör det till hatbrott och hets mot folkgrupp att kalla flickor och kvinnor för hora!
En snabb åtgärd som omedelbart borde få effekt är att flickor och kvinnor som kallas hora ska kunna göra en polisanmälan. Gör en lagändring, översätt lagen till alla språk som existerar i Sverige och gör en massutskickning till alla hushåll. Låt Migrationsverket lägga ut lagen på sin hemsida. Låt alla myndigheter lägga ut lagen på sin hemsida.

Ända fram till p-pillren på 1960-talet och den fria aborten i mitten av 1970-talet fick flickor och kvinnor i Sverige sin sociala status utifrån sina sexuella aktiviteter, ett arv från den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt) i Mesopotamien (Irak). När vi äntligen hade gjort oss av med denna diskriminering återupplivas den av invandrare som tar med sig sina ultrareaktionära kulturella seder och bruk och uppträder som veritabla kolonialherrar i vissa bostadsområden och kräver att kvinnor ska anpassa sig. Det är inte kvinnorna som ska tvingas flytta.

Ytterligare en uppmaning bör skickas ut till alla hushåll: Om inte Sveriges lagar och förordningar passar står det var en och fritt att lämna landet. Sverige ska inte anpassa sig till mångtusenåriga diskriminerande seder.

Göteborgs-Posten gjorde för över tio år sedan ett reportage om hur religiösa poliser i stadsdelen Hjällbo lägger sig i invånarnas klädsel, förbjuder dem att lyssna på musik och dansa i ett land där religionsfriheten är lagstadgad. En social kontroll som är fullkomligt oacceptabel men som tillåts fortgå år efter år efter år.

För ännu längre sedan, den 6 maj 1998, sände SVT Striptease Marianne Spanners reportage om Fadime Sahindal och den sociala kontroll hon utsattes för under hela uppväxten och där Fadime berättar att hennes familj vill mörda henne för att hon vägrar gifta sig med en av klanen utvald kusin, för att hon själv vill välja livspartner, för att hon vill studera. Hon bor och studerar långt uppe i norr, familjen bor i Uppsala. Fadime hade polisanmält sin far och sin bror för olaga hot. Reportaget visar bilder från rättegången i Uppsala, hur Fadimes bror under lunchen mitt framför kameran hotar att döda henne. Fadime ger en kristallklar beskrivning av vad det innebär att vara kvinna i en klan, hur livet är utstakat ända från födseln, hur modern tar parti mot sin egen dotter, att straffet för den som väljer att själv forma sitt liv är misshandel, att kallas hora, utstötning ur klanen och i värsta fall döden. Reportaget visar också svenska myndigheters och rättsväsendets handfallenhet inför den extrema sociala kontroll Fadime beskriver att vissa invandrarflickor lever under. Det är snart tjugo år sedan det reportaget sändes.

Marianne Spanners reportage borde sändas i SVT varje år på Fadimedagen 21 januari som en påminnelse om det pågående sveket mot alla livegna flickor och kvinnor i Sverige som lever i klanmiljöer och bostadskvarter med en extrem social kontroll. Och som en påminnelse om vilka värderingar skattemedel går till att bekräfta och cementera. Efter reportaget sändes ett studiosamtal där Kurdiska riksförbundets ordförande Keya Izol säger att Fadime blir mer och mer brutal! ”Flickan blir mer och mer brutal i sin attityd på grund av att hon är ensam.” Han säger också: ”Fadime är ung och förstår inte, men har blivit hård i attityden. När hon i programmet hörde hotet [på telefon] och hur det utvecklades så blev hon hårdare i attityden. Samtidigt tror jag att hon längtar efter sin familj. Dödsfienden är hennes bror, men samtidigt är hon inte emot sin bror. Det är en känd bild, det vi såg. Innerst inne handlar det om andra saker, men de visar det på det viset.”

Alla offentliga bidrag till Kurdiska riksförbundet borde ha upphört med omedelbar verkan och för all framtid efter de orden.

Det fanns ingen religion inblandad i Fadimes öde, men det fanns hedersmotiv. Efter mordet på Fadime sa Keya Izol till TT/Expressen 23 januari 2002 att ordet hedersmord inte används bland kurder. ”Själva hedersbegreppet finns men ingen säger hedersmord. Man kan inte försvara ett mord på det sättet.”

En viktig komponent i arbetet mot hedersrelaterat förtryck är det Per Brinkemo ständigt efterlyser, massiv forskning om klaner som har invandrat till Sverige, forskning om klannormer, om makthierarkierna inom klanerna, om livegenskapen, den sociala kontrollen, om krocken med välfärdsstaten som bygger på att medborgarna är samhällsmedborgare och inte klanmedlemmar, på tillit till samhällsinstitutionerna.

Det är makthierarkierna i utsatta bostadsområden som ska kartläggas. Utan kunskap om hur makthierarkierna ser ut, inklusive religiösa makthierarkier, och hur de finansieras hjälper inga åtgärder för att underlätta för kvinnor att ta plats i offentliga utrymmen.

Politiker och samhällsinstitutionerna har svikit en av de allra svagaste grupperna i samhället, de livegna. En som inte svek var Nyamko Sabuni (L) när hon var integrationsminister 2006 till 2010 och jämställdhetsminister fram till 2013. Hennes skrift Flickorna vi sviker. Om hederskultur i Sverige (2006) borde tryckas i massupplagor med den enda ändringen att mödomshinnan inte existerar (s. 36) och en uppdatering av lagstiftningen.

Dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt (M) svek de livegna när han vek sig för Muslimska brödraskapets påtryckningar och bytte ut Nyamko Sabuni mot Erik Ullenhag som gav Muslimska brödraskapets aktivister legitimitet genom att bjuda in dem till dialogsamtal. Partiledare Jan Björklund måste ha varit med på bytet av integrationsminister.

Ett kapitel i Nyamko Sabunis skrift heter ”I skolans våld” som syftar på religiösa friskolor, en talande titel nu när Al-Azharskolan blivit aktuell igen.

Att vi inte har kommit längre i Sverige i arbetet mot hedersrelaterat tvång beror bland annat på den farliga symbiosen mellan Muslimska brödraskapets aktivister och postkolonialisterna som hävdar att det är kulturrasism att forska om skillnaden mellan klaners normer och svenska normer och lagar. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg är de mest tongivande postkolonialisterna de sydamerikanska professorerna Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och akademikern Edda Manga. Deportera dem. Släng ut dem. De bedriver ett inbördeskrig mot den vita huden och de demokratiska principer det svenska samhället vilar på.

Det är de som får forskningsanslagen. Nu senast har Ulf Bjereld, ordförande i Vetenskapsrådets Ämnesråd för humaniora och samhällsvetenskap, sett till att miljonerna går till dem.

Postkolonialisterna för krig mot den vita hudens hegemoni, kallar sig antirasister och har bildat Antirasistiska Akademin. Denna Akademi ingick i frilansjournalisten Sofie Löwenmarks uppmärksammade serie granskningar av organisationer som fått bidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) och som publicerades på tankesmedjan Timbros nättidning Smedjan. Antirasistiska Akademin fick 728 000 kronor.

I december 2016 beviljade inte MUCF Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) organisationsbidrag för år 2017, bland annat med motiveringen att SUM har ”kopplingar till andra organisationer som kan betraktas som icke förenliga med demokratins idéer, exempelvis till Muslimska brödraskapet”. Antirasistiska Akademin kritiserade beslutet och kallade det godtyckligt och islamofobiskt.

Redan år 2008 kritiserade frilansjournalisten Joakim Nilsson i Expressen Antirasistiska Akademin för deras råa ton, bland annat att de använder ord som ”husneger” och skriver att medlemmarna ingår i kretsen kring Masoud Kamali.

År 2004 publicerade docenten i rättssociologi Astrid Schlytter boken Rätten att själv få välja. Arrangerade äktenskap, kön och socialt arbete. Samma år publicerade Expo tillsammans med Kurdo Baksis Svartvitt förlag antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism, med slutsatsen att debatten efter mordet på Fadime var rasistisk. Masoud Kamali bidrar med en artikel. Postkolonialisten Diana Mulinari bidrar också med en artikel. Astrid Schlytter utgår från de livegna flickornas perspektiv och den svenska lagstiftningen. Diana Mulinari utgår från hatet mot den vita huden och hatet mot det kapitalistiska Sverige. Det är Diana Mulinari som får forskningsanslag från Vetenskapsrådet.

En annan som Ulf Bjereld gav miljoner till är Mattias Gardell, som inkarnerar symbiosen mellan Muslimska brödraskapet och postkolonialisterna.

Ingen demokratiskt sinnad person verkar ha några problem med att inse faran med politiker som i ord och handling demonstrerar sina totalitära maktambitioner. Dagens namn som Vladimir Putin och Recep Tayyip Erdogan är välkända, lika välkända är gårdagens namn som Lenin, Stalin, Mussolini och Hitler. Men när det inte finns en enskild person att fästa blicken på och när en totalitär rörelse präglas av hemlighetsmakeri utmålas kritikerna som odemokratiska.

Det är vad som sker och har skett de senaste två decennierna i Sverige, trots att åtskilliga utländska forskare har lyft fram att Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949) var influerad av Europas totalitära ideologier, fascismen, kommunismen och nazismen.

Nynazister och andra traditionella högerextremister tillåts inte bedriva friskolor. Det ska inte heller Muslimska brödraskapets aktivister få lov att göra. Al-Azharskolan ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren via intresseorganisationen Sveriges islamiska skolor (SIS).

Muslimska brödraskapets aktivister är hårdföra politiker så långt ut på högerkanten man kan komma och ska behandlas som högerextrema politiker, inte som fromma. De är shariaextremister, de tillhör den shariapolitiska extremhögern. De har ett politiskt mål – återupprättandet av kalifatet styrt av deras tolkning av sharia. För att nå det globala målet, kalifatet, måste de först erövra territorier i länderna de verkar i, och denna territoriella erövring (exempelvis friskolor) åstadkommer de genom att poängtera nyckelordet integration. Integration, som så många andra ord Muslimska brödraskapet slänger sig med, betyder en sak för Muslimska brödraskapet och en helt annan sak i den svenska debatten, mer om detta strax.

Muslimska brödraskapets motto är: Islam är lösningen. Ideologerna och aktivisterna hävdar att roten till allt ont i världen är lagar stiftade av människan. Samtidigt använder sig aktivisterna i Sverige av det svenska sekulära rättssystemet när de överklagar kommuners avslag på deras ansökan om att få etablera fler friskolor, nu senast i Göteborg, Borås (klicka sidorna 48 och 60 för namnteckningar) och Tranås. Nyckelnamn i den politiska friskoleverksamheten är Chakib Benmakhlouf, Abdirizak Waberi, Khemais Bassoumi, Bashir Aman Ali.

Jag återkommer till Bashir Aman Ali och hans auktoritetstro och det olämpliga i att en person med en så stark, för att inte säga blind, auktoritetstro (blind tro på Allah) över huvud taget får ansvara för en skolverksamhet. Bashir Aman Ali är styrelseordförande i Al-Azhar Stiftelsen vars ändamål är ”att främja, bevara, skydda och förstärka muslimska barn i identiteten, att bevara det arabiska språket, som det främsta medlet att vårda och upprätthålla muslimernas religiösa, kulturella och sociala enhet”. Alla som bekänner sig till islam talar inte arabiska. Långt ifrån alla ställer upp på politisk islam. Al-Azhar Stiftelsen framställer den mångfacetterade skaran med rötter i länder dominerade av islam som en homogen enhet. Det är grundfalskt. Vidare: ”Stiftelsens verksamhet skall bedrivas på det sätt som [är] förenligt med den heliga Koranen och de lagar som tillämpas i Sverige.” Av den könssegregerade skolbussen att döma väger Muslimska brödraskapets tolkning av islam tyngre än svensk lag om likabehandling.

Bashir Aman Ali har arbetat upp Al-Azharskolan i Vällingby som 2015 firade tjugoårsjubileum och som förra året uppmärksammades för att skilja på flickor och pojkar under idrottslektionerna och, vilket Helena Gissén avslöjar i TV4 Kalla fakta 4 april, låter flickor gå på skolbussen baktill och pojkarna framtill.

Skolledningen hävdade i en snabbinkallad presskonferens att det var fritidsledare som gjort uppdelningen för att pojkarna var stökiga och att de inte hade någon kännedom om den. I TV-inslaget såg man också hur flickor under bönen satt i ett rum och pojkar i ett annat. En tidigare anställd förskolechef, Maryam Barkadehi, säger i ett uppföljande nyhetsinslag i TV4 den 5 april att hon slog larm till Skolmyndigheterna om den könssegregerade skolbussen redan för femton år sedan, men att inget hände. En annan person, Amela de la Cruz, säger att hon på ett Kista-Rinkebys stadsdelsnämnds möte slog larm för två år sedan.

Ett skäl till att inget hände för femton eller två år sedan är med största sannolikhet islamforskarnas vägran att kritisera utbredningen av politisk islam i Sverige och konsekvenserna för flickor, kvinnor och sexuella minoriteter i vissa bostadsmiljöer. Kunskapen hos politiker och myndigheter om politisk islam är låg därför att islamforskarna har svikit. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) gjorde en heroisk insats när de i ett försök att råda bot på kunskapsbristen hösten 2016 anlitade forskare som förhåller sig självständigt till det rådande tabut inom universitetsvärlden, med påföljd att myndigheten utsattes för en storm av kritik inte bara av islamforskarna utan också av Tro och Solidaritets Anna Ardin här och här och här, som går i Omar Mustafas koppel och uppträder som hans buktalardocka. Det är otroligt mycket pengar som står på spel för Ibn Rushd. Omar Mustafa och Helena Hummasten är sedan många år att betrakta som statsanställda. Men skattepengar ska inte gå till demokratifientlig verksamhet. Det borde Socialdemokraternas kongress i helgen upplysa Anna Ardin om.

MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani
Jag har i ett tidigare inlägg kommenterat islamforskarnas samlade angrepp på studien och att islamforskningen i Sverige är i kris, att den är uppdelad i två skolor, en som sätter Sverige främst och en som sätter religionen främst. De 23 undertecknarna av uppropet mot MSB-studien anför bland annat att påståendena om Muslimska brödraskapets verksamhet och namngivna organisationer och personer saknar källhänvisning, att det inte anförs något empiriskt stöd. ”Detta blir till en allvarlig anklagelse, då Muslimska brödraskapet samtidigt framställs som en i grunden anti-demokratisk, våldsbejakande och samhällsomstörtande organisation. Namngivna personer och organisationer i Sverige blir därmed misstänkliggjorda, utan konkreta belägg, även i de fall de personerna eller organisationerna offentligt förnekat några som helst kopplingar till Muslimska brödraskapet.”

Muslimska brödraskapet är en antidemokratisk och samhällsomstörtande rörelse. I Sverige har de än så länge inte visat några tecken på att vara våldsbejakande, men det finns gott om bevis på att de är kvinnofientliga, homofientliga och judefientliga (se tidigare blogginlägg).

Jag återkommer till ett tungt vägande empiriskt stöd av en av uppropets undertecknare, professorn i islamologi Jonas Otterbecks doktorsavhandling från år 2000. Där namnger han både personer och organisationer och lämnar information om att de står Muslimska brödraskapet ideologiskt nära. Att den ideologin inte har några likheter med demokrati diskuterar han däremot inte i avhandlingen.

Först redovisar jag vad en av de namngivna personerna i Jonas Otterbecks avhandling, Mahmoud Aldebe, själv säger om Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Enligt egen utsago grundade han Muslimska brödraskapets svenska gren och skrev dess stadgar och var i 25 år Brödraskapets ledande talesperson i Sverige.

Antingen ljuger han eller de 23 undertecknarna av uppropet.

Mahmoud Aldebe skriver i en replik på Aftonbladet Debatt 1 maj 2013, ”Varför förnekar ni [Islamiska förbundet] samröret med Muslimska brödraskapet?”, att kopplingen mellan IFiS och Muslimska brödraskapet var allmänt känd före 11 september 2001 men att man sedan bestämde sig för att ligga lågt med denna koppling. Han skriver: ”Alla som har förtroendeuppdrag i förbundet måste vara trogna Muslimska brödraskapet.” Inlägget är en kritik av påståendet i debattartikeln ”Vi har inget att dölja kring vår värdegrund”, skriven av Mohammed Amin Kharraki, talesperson för IFiS, tidigare i många år ordförande i Sveriges unga muslimer (SUM).

Samma år, 2013, skriver Mahmoud Aldebe ett mejl till Torbjörn Jerlerup som publiceras på Jerlerups blogg, scrolla ner till ”PS Aldebes brev i samband med Omar Mustafa affären i våras”. I brevet skriver Mahmoud Aldebe att Chakib Benmakhlouf (som driver friskoleverksamheter) var medgrundare av IFiS, att Khemais Bassoumi (som driver friskoleverksamheter), Mahmoud Khalfi, imam och VD för stora moskén på Söder i Stockholm (tidigare ledamot i Al-Azharskolans råd), Mustafa Kharraki (far), Mohammed Amin Kharraki (son) och Omar Mustafa har höga grader inom det svenska Muslimska brödraskapet. Även Abdirizak Waberi är medlem i Muslimska broderskapsrörelsen, skriver han. ”Var och en av dem härskar över en eller flera islamiska organisationer i Sverige.”

De organisationer Mahmoud Aldebe namnger är: Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS), Islamic Relief (båda styrda av Mustafa Kharraki), Sveriges muslimska råd (SMR), Islamiska skolan i Stockholm (Khemais Bassoumi) och Göteborg (Abdirizak Waberi), Stockholms stora moské (Mahmoud Khalfi VD), Sveriges unga muslimer (SUM).

Professor Jonas Otterbecks kritik av MSB-studien
Tillit. Tillit till samhällsinstitutionerna utgör grundbulten för välfärdsstaten. Läs islamologiprofessorn Jonas Otterbecks doktorsavhandling, ”diskursanalysen”, det vill säga analysen av texter, Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering (2000). Man kan säga att Otterbeck med sin avhandling legitimerar Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, framför allt aktivisterna Mahmoud Aldebes och Helena Benaoudas politiska informationsspridning, eftersom han enbart refererar och inte ifrågasätter den följdverkan deras kontakter med politiker, skolor, myndigheter i syfte att sprida sin tolkning av islam som den ”sanna” islam får för Sverige. Otterbeck har med sin refererande avhandling bidragit till att Muslimska brödraskapet ända sedan år 2000 har kunnat växa sig starka och skaffat sig i princip en monopolställning som talespersoner för invånare med rötter i länder där islam är den dominerande religionen.

Lyssna på Jonas Otterbecks avfärdande kommentar om MSB-studien i SR P1 Människor och tro 23 mars 2017, ”Diskussionen om Muslimska brödraskapets inflytande i Sverige fortsätter”, programledare Fredrik Wadström, där Mahmoud Khalfi och Omar Mustafa intervjuas, två av dem som enligt Mahmoud Aldebe har höga grader inom Muslimska brödraskapet i Sverige.

Lyssna på hur Otterbeck i radiointervjun framhäver sig själv och sin egen avhandling, hur han talar om åsiktsregistrering, hur han inte vill kalla Muslimska brödraskapet för extremister, hur han anser att Muslimska brödraskapet i Sverige är en fråga för journalister, inte religionsvetare, hur han förringar, för att inte säga osynliggör, det hot separatistiska Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS, utgör för ”ett Sverige som håller ihop”.

En myndighet, MUCF, lyfter fram att Muslimska brödraskapet inte är en demokratisk rörelse. Detta alarmerande faktum berör inte Jonas Otterbeck i intervjun. Radiointervjun, som bara varar i cirka fem minuter, inleder han med att positionera sig i förhållande till en av MSB-studiens medförfattare, socialantropolog Aje Carlbom. Har man lite kunskap om den akademiska världens revirstrider är det lätt att tolka positioneringen som att Aje Carlbom inte är en ”riktig” religionsvetare och därför inte rätt person att för en myndighets räkning skriva om religioner. Till skillnad från Otterbecks avhandling, som handlar om en analys av olika skrifter, är Aje Carlboms avhandling The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden (2003) baserad på fältstudier och handlar om människor. Aje Carlbom jämför hur forskare i Sverige skriver om islam och islams trosfränder med de empiriska data han samlat in under de år då han var bosatt i stadsdelen Rosengård i Malmö.

Jonas Otterbeck säger i intervjun att MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige framför allt pekar mot framtida forskningsområden och bara avser att vara en kartläggning av vad som redan ska vara känt, med en gliring att den inte är särskilt grundlig. Han säger att hela frågan om hur pass viktig och inflytelserik olika former av politisk islam är har diskuterats sedan lång tid tillbaka. ”Låt oss titta i en av de här forskarnas avhandling, Aje Carlbom.” Därefter rabblar Otterbeck upp att Carlbom refererar till två av Otterbecks böcker och två av forskaren Anne Sofie Roalds böcker från slutet av 1990-talet och början av 2000-talet och liknande. ”Den diskussionen om de här bitarna är upp emot 20 år gammal. Rapporten i sig för inte det vidare”, säger han.

Men nu nämner inte Otterbeck i sin doktorsavhandling politisk islam, eller faran med parallellsamhällen och segregation, om målet är integration och ett samhälle som håller ihop där lagen gäller lika för alla och där alla ges samma möjligheter att fritt forma sitt liv och välja livspartner. Otterbeck skriver genomgående ”den islamiska diskursen”, ”den islamiska rörelsen”, vilket inte låter särskilt alarmerande.

Fredrik Wadström frågar vad det kan innebära att inspireras av Muslimska brödraskapet och det är just inspireras Otterbeck tar fasta på, vilket är behändigt. Då slipper han tala om Muslimska brödraskapets påverkansarbete och vad det innebär för integrationen och ett samhälle som håller ihop. Otterbeck säger att just influenser är vad forskningen tagit fast på, att religionsvetare ”inte specifikt håller på med åsiktsregistrering, vilket vi inte heller får lov att göra utifrån etiska principer. Men däremot kan vi ju titta på till exempel hur man sprider olika former av skrifter. I min avhandling som heter Islam på svenska och kom år 2000 så går jag igenom alla saker som muslimska aktörer har spridit på svenska och på andra språk egentligen under hela 1900-talet fram till 1998. Under 1980-talet och 1990-talet är det tydliga influenser från det jag kallar den islamiska rörelsen, enkelt uttryckt Saudipengar som sponsrat pakistanska Jamaat-e-Islami, det vill säga Islamiska samlingspartiet, och Muslimska brödraskapets teologer och deras grundläggande skrifter och en del saudiskt har varit tillgängliga i Sverige sedan åtminstone 80-talet. Det här har inspirerat många.”

Men ifrågasätts inte av Otterbeck varken i doktorsavhandlingen eller i radiointervjun. Han betonar i intervjun att man inte får glömma sammanhanget som till exempel Muslimska brödraskapet finns i, att de oftast är en oppositionell röst mot starkt repressiva stater.

Muslimska brödraskapet i Egypten hade, efter diktatorn Hosni Mubaraks fall, möjlighet att stärka demokratin i landet men ägnade sig i regeringsställning åt att försöka införa Muslimska brödraskapets totalitära politiska ideologi, inte demokratiska reformer.

Som en ”mild” röst i ”den islamiska rörelsen” nämner Otterbeck Hassan al-Hudaybi (d. 1973), Muslimska brödraskapets andra ledare efter Bannas död (1949). Muslimska brödraskapet deltog i militärkuppen 1952 och ville vara med och dela på makten. Gamal Abdel Nasser (d. 1970) berättar under ett inspelat stormöte att det första Hudaybi krävde av Nasser, som ville införa ett socialistiskt styre, var att alla Egyptens kvinnor skulle vara beslöjade. Publiken som lyssnar på Nasser visste inte ens vad hijab betydde men förstod när han sa sjal och började gapskratta och ropa att Hudaybi själv kunde bära en.

För femtio år sedan var kvinnor i Egypten inte beslöjade. Att de flesta i dag är beslöjade är Muslimska brödraskapets verk.

Otterbeck får frågan vad det är för problem Muslimska brödraskapet står för. ”Problemet är ju att vi inte egentligen vet vilket Muslimska brödraskap vi pratar om i den här diskussionen. Vi kan se att de ideologiska skrifterna finns där”, säger Otterbeck, och räknar upp författare och betonar att man måste se saker och ting i sitt sammanhang, att det finns många olika falanger inom Muslimska brödraskapet, att det är svårt att säga vad som är Muslimska brödraskapet, och knyter an till intervjuerna med Mahmoud Khalfi och Omar Mustafa och säger att de framhåller att ”vi gör så här, vi jobbar för integration men vi gör det i en kontext”. Otterbeck säger att vad man då forskningsmässigt kan göra är att kartlägga nätverk, utsagor med mera men att frågan är mer ett journalistiskt uppdrag än religionsvetenskapligt.

Muslimska brödraskapets avsikt med integration
Just ordet integration är ett kodord inom Muslimska brödraskapet i väst, men det låtsas inte Otterbeck om. Inte heller låtsas han om att MSB-studien handlar specifikt om Muslimska brödraskapets påverkansarbete i Sverige och att sedan han publicerade sin doktorsavhandling åtskilliga avhoppare från Muslimska brödraskapet och ideologiskt närstående grupper har skrivit böcker om sitt medlemskap i islamistiska rörelser, att utländska forskare har skrivit böcker, att utländska journalister har skrivit böcker, att forskare och journalister har grävt i arkiv, intervjuat medlemmar i Muslimska brödraskapet, forna CIA-agenter, ambassadörer, ambassadfolk med mera. Att det kort sagt finns mängder med litteratur om Muslimska brödraskapets verksamhet i väst, litteratur som varnar för Brödraskapets demokratifientliga verksamhet.

En av medförfattarna till MSB-studien, Pierre Durrani, har varit medlem i Muslimska brödraskapet. Otterbeck känner till Durrani eftersom han medverkade med några dikter i Salaam och citeras av Otterbeck i avhandlingen. I mars 2017 länkade Pierre Durrani på Twitter till en intervju i den italienska tidningen La Nuova Bussola Quotidiana 8 februari 2016 med den före detta medlemmen i Muslimska brödraskapet Mohammed Louizi, ”Muslim Brotherhood’s silent conquest of Europe”. Mohammed Louizi är född i Marocko, bosatt i Frankrike. Han var medlem i Brödraskapet både i Marocko och Frankrike. Han har skrivit en bok om varför han lämnade Brödraskapet och gick tillbaka till en opolitisk islam, Pourquoi j’ai quitté les Frères Musulmans. Retour éclairé vers un islam apolitique (2016). Boken är en uppgörelse med Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och globala ambitioner att återupprätta kalifatet och införa sharia. Det globala projektet kallas tamkin (put into action), att man i väst sedan 1980-talet arbetat för att erövra olika privata ”territorier” i syfte att förmedla sin version av islam, kallad tawtin (”become citizens, integrate”), vilket innebär att bli medborgare i landet man är bosatt i, bygga moskéer, köpa egendomar, driva olika affärsverksamheter, starta friskolor. Denna territoriella erövring är etapper på vägen mot det globala målet. Utan territoriella erövringar kan det globala målet inte uppnås. Utan tawtin ingen tamkin.

Detta förväntar man sig att en professor i islamologi som under en fem minuter lång radiointervju framhåller sig själv och sin egen forskning har kunskap om och delger Sveriges befolkning och ringer i varningsklockor.

I samband med en rättegång 2007 i Texas i USA mot välgörenhetsorganisationen Holy Land Foundation, som stod åtalad för att ha samlat in pengar till terroriststämplade Hamas, offentliggjordes tusentals av Muslimska brödraskapets interna dokument, bland annat avslöjades att man i Nordamerika arbetade med femåriga handlingsplaner.

Även Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), arbetar med handlingsplaner i syfte att uppnå territoriella etappmål. Mohammed Louizi citerar i intervjun Chakib Benmakhlouf, svensk medborgare född i Marocko, ordförande i två perioder fram till 2014 för FIOE, enligt Mahmoud Aldebe medgrundare av Muslimska brödraskapets svenska gren. Benmakhlouf säger till en arabiskspråkig tidning 20 maj 2008: ”Inom FIOE har vi en handlingsplan; vi har en 20-årig handlingsplan: vi har korttids-, halvtids- och långtidsplaner.”

Abdirizak Waberi, som driver friskoleverksamheter i Västsverige tillsammans med Chakib Benmakhlouf, är vice ordförande i FIOE. Hans talande titel är vice president and head of citizenship and PR Department.

Jonas Otterbeck får i radiointervjun frågan: ”Finns det något sätt att granska de här extremistiska rörelserna inom forskningen eller. . .?” Otterbeck, som inte vet vad Fredrik Wadström menar med extremistiska rörelser, avbryter. Wadström säger extremistiska rörelser vilka som helst. Otterbeck: ”Islamiska extremistiska rörelser, om vi med det menar nätverk som är intresserade av att använda våld för samhällsförändring eller åtminstone som en störning är extremt svåra att studera”, eftersom de är hemliga. ”Då får man infiltrera. Det tillhör inte den standard forskningsetiskt som jag är medveten om att man skulle kunna använda sig av.” Slut på intervjun.

Fredrik Wadström försöker flera gånger problematisera Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige för att få lite klarhet i vad hela diskussionen handlar om men Otterbeck viker hela tiden undan och ger inga raka svar.

Tillit. Tillit till samhällsinstitutionerna är av avgörande betydelse för välfärdsstatens existens. Den fem minuter långa intervjun med Jonas Otterbeck borde räcka för att islamforskningen i Sverige omgående ska utsättas för en kritisk vetenskaplig granskning.

Jonas Otterbecks doktorsavhandling Islam på svenska (2000)
Otterbeck skriver att tidskriften Salaam startades av några svenskspråkiga kvinnliga konvertiter, varav Helena Benaouda, numera Hummasten, är en av dem. Enligt Otterbeck konverterade hon till islam runt 1983 då hon var i 20-årsåldern. ”Benaouda har varit engagerad i Salaam till och från sedan 1988 och är sedan länge aktiv i Islamiska Informationsföreningen (IIF) och Sveriges Muslimska Råd (SMR) (not s. 15).

När Otterbeck skriver sin avhandling finns det tre nationella riksorganisationer som är berättigade till bidrag från Nämnden för statligt stöd till trossamfund [som Helena Benaouda Hummasten är ledamot i 2016–2017 och i omgångar tidigare], Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS), [som enligt Mahmoud Aldebe ingår i IFiS], Sveriges muslimska förbund (SMF) [som Mahmoud Aldebe i många år varit ordförande i] och Islamiska kulturcenterunionen. Tillsammans bildar de Islamiska samarbetsrådet som sköter kontakterna med SST [och som både Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda varit ledamöter i]. Otterbeck skriver vidare att FIFS och SMF samarbetar i SMR, som ”bildades för att representera FIFS och [SMF] inför myndigheterna och har bl.a. i uppdrag att framställa informationsmaterial och att aktivt delta som samhällsdebattör” (s, 111). ”Dessutom har SMR uppdraget att inrätta moskéer och islamiska skolor” (not 20, s. 111).

Otterbeck skriver att SMR bildades 1990 och att utöver ”att försöka vara aktiva i media, politiken etc. har man också tagit initiativ till olika typer av skriftlig information, alltid med Mahmoud Aldebe som huvudansvarig. Islamologen Anne Sofie Roald har noterat att SMR ideologiskt står nära det Muslimska brödraskapet” (s. 129).

Föregångaren till Islamiska informationsföreningen (IIF) bildades 1986 på initiativ av FIFS och SMF, ”en av orsakerna var ’den kraftigt ökande efterfrågan på islamiskt informationsmaterial, föreläsningar m.m. från det svenska samhället’”. Två år senare bildades IIF och en ny omvandling påbörjades 1996. ”Initiativtagarna till omvandlingen var den nuvarande Salaamredaktören Helena Benaouda och hennes man Mohamed Benaouda (d.1999). IIF har under åren arbetat med att sälja, låna ut, översätta och nyskriva texter om islam. De som har varit engagerade i föreningen har även föreläst om islam och muslimerna, inte minst i skolor. IIF har även kommenterat statliga utredningar, som den statliga utredningen som föregick den nya kursplanen för grundskolan 1994” (s. 122, 123).

Vidare skriver Otterbeck: ”IIF och Salaam har en gemensam historia. När tidskriften Salaam började sin utgivning gjordes Islamiska Informationsbyrån formellt till ägare. IIF tog sedan över ägandet av Salaam i februari 1989.” Vidare: ”IIF verkar för att sprida information om islam i Sverige till såväl muslimer som icke-muslimer. Föreningens huvudkontor ligger i Stockholm, där man delar lokal med SMR som man även är knuten till organisatoriskt” (s. 123).

Mycket av det skriftliga materialet som säljs är på engelska och kommer från the Islamic Foundation i Storbritannien och är översättningar till engelska av standardnamnen inom politisk islam, eller som jag föredrar att kalla dem, islamofascister.

Otterbeck skriver att en liten krets konverterade kvinnor tillsammans med Mahmoud Aldebe, SMR:s ordförande, står för majoriteten av textmaterialet i Salaam (s. 143), att Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi är en självklar auktoritet (s. 179), att Helena Benaouda anser att han inte är för extrem (s. 180), att några av Muslimska brödraskapets viktigaste ideologer citeras oftast. Otterbeck nämner även andra namn. ”Tillsammans utgör dessa personers verk ursprungstexterna för 1900-talets islamiska fundamentalism, framför allt den islamiska rörelsen. Deras texter reproduceras och kommenteras kontinuerligt av muslimska aktivister över hela jordklotet. De tre sistnämnda har alla kopplingar till det egyptiska muslimska brödraskapet och kan sägas tillhöra dem som skaffat sig positioner genom att kombinera ett dokumenterat teologiskt kunnande med den islamiska rörelsens diskurs.” Vidare: ”Sayyid Qutb ses som andlig fader till diskursen” (s. 179).

Och det är denna ”diskurs” som Helena Benaouda, Mahmoud Aldebe med flera i åratal förmedlat till skolor, politiker, myndigheter, statliga utredningar och påstår är den ”sanna” islam.

Det bör kanske påpekas att Jonas Otterbecks avhandling publicerades före terrorattentatet 11 september 2001, då Islamiska förbundet IFiS enligt Mahmoud Aldebe inte gjorde någon hemlighet av kopplingen till Muslimska brödraskapet. Men det förklarar inte Otterbecks avledande svar på Fredrik Wadströms frågor i radiointervjun.

Lärosätet al-Azhar i Kairo
Med anledning av Helena Gisséns reportage i TV4 Kalla fakta skrev religionsvetaren Sameh Egyptson en artikel i Kyrkans tidning, ”Fundamentalistisk tolkning hör inte hemma i skolsystemet”. Han berättar att han länge varit kritisk till religiösa skolor och att han år 2002 som religionsforskare tog initiativet till en konferens vid Svenska institutet i Alexandria. Han ville sprida en bild av hur en icke-konfessionell religionsundervisning fungerade i Sverige och för svenskar visa hur en egyptisk sekteristisk undervisning gick till. Under konferensen gjorde man ett besök på lärosätet al-Azhar i Kairo. Till hans förvåning tog Mustafa Kharraki [som enligt Mahmoud Aldebe har en hög grad inom Muslimska brödraskapet i Sverige och som är ständig vice ordförande i SMR] upp frågan med storimamen vid al-Azhar om möjligheten ”att ge stipendier till lärare på islamiska skolor i Sverige, så att de kunde ta efter de arabiska perspektiven och undervisningsmetoderna”.

Egyptson blev förtvivlad eftersom han själv hade erfarenhet av den egyptiska indoktrineringen av skolbarn. Han skriver att han utan framgång i Sverige sedan 2013 försökt starta debatten om den fundamentalistiska tolkningen av islams urkunder. Han skriver att Islamiska förbundet IFiS ”ledning dödar all debatt om sin värdegrund och anklagar kritiker för spridning av islamofobiska föreställningar”.

Han avslutar artikeln med att många i dag har anledning ”att be många svenska skolelever om ursäkt för att de inte har fått samma demokratiska och allsidiga skolgång som andra svenska elever. Det är ett svek mot alla de som kommit till Sverige för att finna demokrati, jämlikhet och frihet”.

Den norska journalisten och Pakistankännaren Hege Storhaug beskriver i boken Landsplågan islam (2015) al-Azhars läroplan. Den som inte ber sina böner kan dödas, avfällingar från islam kan dödas, medlemmar tillhörande ahmadiyya kan dödas, det är tillåtet att kapa av händer och fötter och riva ut ögonen. Hege Storhaug citerar en egyptisk man, Kareem Amer, som fått asyl i Norge efter att ha växt upp i en salafistfamilj som ville att han skulle bli självmordsbombare. Kareem Amer fängslades för att ha kritiserat islam och al-Azhar där han studerat. Kareem Amer skriver i en artikel, översatt av Camilla Grepe: ”En snabb titt på Al-Azhars utbildningsmaterial och Al-Azhar-utbildade imamers tal i moskéerna visar att Al-Azhar och IS bara är två fula sidor av samma mynt. . . . Al-Azhar har samma religiösa referenser som IS; båda följer sunni-doktriner och de religiösa texterna från Koranen och sunna som IS alltid använder för att rättfärdiga sina brott. Samma texter lärs ut av Al-Azhars elever, både i gymnasieskolor och på Al-Azhar-universitetet, där jag studerade. Al-Azhar försöker alltid att rädda ansiktet genom att göra uttalanden som fördömer IS brott, men har samtidigt inte kunnat utfärda en fatwa som distanserar IS från islam, trots deras brott. De insisterade på att understryka att det är muslimer som begår brott som inte har något med islam att göra, men att detta inte gör dem till icke-muslimer” (2016, s. 222, 223).

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, född i Egypten, verksam i Tyskland, under studentåren medlem i Muslimska brödraskapet, skriver i Islamic fascism att han år 2013 när han höll ett föredrag i Kairo om religiös fascism i Egypten fick en dödsdom över sig utfärdad av en lärare på al-Azhar. Eftersom han förtalade inte bara islam utan också profeten Muhammed var det inte nog att han ångrade sig, han måste dö omedelbart (2016, s. 10).

Det är detta al-Azharutbildade lärare i Muslimska brödraskapets skolor i Sverige lär sig ta efter.

Muslimska brödraskapets konfessionella friskola Al-Azhars rektor Bashir Aman Ali
Al-Azharskolan i Vällingby uppmärksammades inför skolstarten hösten 2016 för att skolan hade könsuppdelade idrottslektioner och för att Skolinspektionen gett sitt tillstånd. Flera politiker, inklusive utbildningsminister Gustav Fridolin (MP), riktade kritik mot Skolinspektionens beslut. Al-Azharskolans könsuppdelning är inget nytt. Den har pågått i minst ett decennium. Hussein Ibrahim är rektor på Al-Azharskolan i Vällingby, Bashir Aman Ali är rektor på Al-Azharskolan i Bromma.

Svenska Dagbladet publicerar den 3 september 2016 artikeln ”Flera muslimska skolor delar upp flickor och pojkar”, signerad Karin Thurfjell. Khemais Bassoumi, som enligt Mahmoud Aldebe har en hög grad inom Muslimska brödraskapet och som tillsammans med Chakib Benmakhlouf och Abdirizak Waberi etablerar skolor i Göteborg och Borås är rektor på Framstegsskolan. Han säger att skolan sedan starten 1995 har könsuppdelade idrottslektioner och han ifrågasätter kritiken. Även Yasri Khan, SMFR:s generalsekreterare och Gryningeskolans styrelseordförande, säger att skolan har delad idrottsundervisning för att det efterfrågas av både elever och föräldrar.

På Stiftelsen Al-Azharskolans hemsida har det stått att den ”är en grundande medlem i Sveriges Islamiska Skolor (SIS)”. I SIS ingår också Islamiska skolan i Stockholm, Al-Azharskolan i Örebro, Römosseskolan i Göteborg, Islamiska skolan i Växjö samt Imanskolan i Uppsala. Målsättningen med skolorna är att de ska förstärka elevernas självkänsla och identitet, att de ska ha en trygghet i sin egen ursprungskultur och identitet.

Det handlar alltså om att stärka en gruppidentitet med hjälp av skattemedel. Har barnen som går i SIS skolor bara en ursprungskultur? Vilken ursprungskultur avses i så fall?

Intresseföreningen SIS är knuten till Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). Abdirizak Waberi (från Somalia) var rektor för Römosseskolan i Göteborg och IFiS ordförande när han blev invald i riksdagen 2010 för Moderaterna. Waberi var ordförande för SIS 2006–2011. På SIS hemsida, daterad 2008, står Bashir Aman Ali (också från Somalia) som kassör.

Enligt Skolverket 24 mars 2004, dnr 54-2003:1922, var Chakib Benmakhlouf (från Marocko) då representant för SIS. Benmakhlouf var tidigare rektor för Islamiska skolan i Stockholm. Han är nu ordförande för Föreningen islamiska skolan i Göteborg där Abdirizak Waberi är ledamot och Framstegsskolans rektor Khemais Bassoumi (från Tunisien) är kassör.

Samma namn återkommer i de olika föreningar som drivs av Muslimska brödraskapets svenska gren och som lyckats ta på sig rollen som talespersoner för Sveriges ”muslimer”.

För snart tio år sedan, den 14 oktober 2007, hade DN Söndag ett stort reportage, ”Friskolornas skilda världar”, om en skola med islamisk profil, signerad Lasse Granestrand, och en skola med kristen profil, signerad Ingrid Carlberg. Hon besöker den kristna friskolan Södermalmskyrkans skola i Stockholm där barnen sjunger ”Vi älskar dig Jesus”. Eftersom det här inlägget handlar om islam som totalitär politisk ideologi går jag inte in på den artikeln.

Lasse Granestrand besöker Al-Azharskolan i Ulvsunda i nordvästra Stockholm, som startade i mitten av 1990-talet med cirka 80 elever. När reportaget görs år 2007 har skolan 440 elever, inklusive förskoleklass. De flesta eleverna har somalisk bakgrund. Rektor Bashir Aman Ali kom från Somalia 1990. Han säger: ”Somalier förknippar islam med något positivt, tror han, befrielse från kommunismen. Iranier däremot, menar han, har ofta flytt från religiöst förtryck och är inte så intresserade.”

De flesta flickorna i Bashir Aman Alis skola är beslöjade. I en ruta står det: ”Slöja är ett tunt tyg som draperas över huvudet. Inom islam [min kursiv] ska vuxna kvinnor inte visa sitt hår och i vissa fall inte sitt ansikte för främmande män. Då täcker slöjan hela ansiktet, men har en öppning för ögonen.” Orden inom islam vilseleder läsaren. Det finns inte en islam. I en annan ruta står det: ”I en undersökning från Uppsala universitet, Mångfaldsbarometern 2007, vill nästan hälften av de intervjuade förbjuda flickor och kvinnor att bära slöja i skolan eller på jobbet. Undersökningen har fått kritik för att den inte preciserade vilken typ av slöja som frågan avsåg.”

Mångfaldsbarometern bör få kritik för att den inte preciserar vad beslöjningen symboliserar.

En elev säger att profeten Muhammed har sagt att kvinnor inte ska visa håret. ”Det är normalt.”

Det är inte alls normalt. Det är Muslimska brödraskapets verk.

Al-Azharskolan följer den svenska läroplanen men har morgonbön och bön efter lunch. Under idrott och gymnastik och simträning råder könsuppdelning. ”Flickorna är alltid för sig själva.” Skolan följer med andra ord det som står om skolbarnen i Muslimska brödraskapets propagandatext riktad till svenska politiker och myndigheter, Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe. I skriften framhålls att islamiska skolor är ett krav, eftersom flickor och pojkar blandas i den svenska skolan. ”Barnen tvingas att tacka nej till omgivningens utbud när det gäller deras sätt att behandla kroppen, dvs. att det är förbjudet att titta på andras nakna kroppar, t.ex. i duschen, på badstranden och i bastun. Islam tillåter inte att man visar sin nakna kropp för någon annan (än sin make eller maka). Det är oförenligt med den muslimska moralen att låta elever – pojkar och flickor – duscha och bada tillsammans och se varandras nakna kroppar. Undervisning om sex och samlevnad i skolor och att tala om samlag på ett detaljerat sätt, undergräver muslimernas moral. Genom skolan påverkas barnen av icke-islamiska världsåskådningar och de påverkas av majoritetens samhälle, som inte bryr sig om religion” (2002, s. 45). Vidare står det: ”Övernattning på skolans lägerskola är helt förbjudet för muslimska flickor om de inte har sällskap av sin far eller en vuxen bror” (s. 46).

När det våren 2012 uppdagades att Jönköpings kommun hade tecknat avtal med imamer om särbehandling av elever i kommunens skolor enligt ovanstående ”islam tillåter inte” och ”muslimska moralen” blev det stor uppståndelse och kommunen tvingades backa. Men när en friskola med islamisk profil år 2007 gör exakt samma könsuppdelning betraktas det som står i den politiska skriften såsom tillhörande religionsfriheten och därför inget man ska ifrågasätta, oberoende av hur det påverkar elevernas uppfattning av kvinnors och mäns plats i livet här på jorden.

En timme i veckan undervisas eleverna i islam av Shiraf Sebaie. Hon beskrivs som imam i moskén på Södermalm i Stockholm, förutom att hon är lärare. Hon pratar med eleverna om helvetet. Under en viss speciell natt under fastemånaden ramadans sista tio nätter ”befriar Allah den som dyrkat honom extra flitigt från helvetets alla plågor”, säger hon till femteklassare. Man kan då bli förlåten sina synder. ”Det var natten då den absolut viktigaste händelsen i mänsklighetens historia inträffade, menar hon, ögonblicket då Koranen sändes ner till jorden. Det kan vara klokt att passa på att anstränga sig, säger fröken. Vi vet aldrig om vi får någon mer chans, om vi befinner oss bland de levande nästa år. Shiraf Sebaie säger att det är lyckat att pricka in rätt natt. Bön under allmaktens natt är värd lika mycket som trettio tusen vanliga nätter av dyrkan. Bönen kan göra skillnaden om man kommer till paradiset eller helvetet.”

Den 2 december samma år 2007 intervjuas Bashir Aman Ali i Dagens Nyheter med anledning av att han fyller 40 år, ”Här blir idéer verkliga”, artikeln signerad Lisbeth Tell. Han berättar att han var koranlärarassistent redan som sjuåring i Somalia. Han kom till Sverige som politisk flykting i oktober 1990. Han får frågan om han lever efter Koranen och svarar: ”Det står så i Koranen – att man ska leva efter den så gott man kan. Det gör jag.” Han får frågan om flickorna är beslöjade i skolan. ”Det är inget måste. Det är olika, men en del väljer att börja med sjal tidigt.”

Väljer flickorna själva eller väljer föräldrarna åt dem?

Han får frågan vad han anser som sin viktigaste uppgift. ”Att se till att barnen känner sig trygga”, säger han. Han säger också att han är öppen för förslag. ”Det blir bra i skolan om människor får framföra sina tankar och idéer.” Han säger inte att han är öppen för kritiskt tänkande. Han får frågan varför man har islam på läroplanen. ”Det är livsviktigt för dem som är troende. Man känner sig trygg när identiteten är stark.” Han får frågan Allah eller Gud? ”Det är samma Gud. Det finns bara en Gud.” Han ber fem gånger om dagen.

Vad Bashir Aman Ali säger är att små barn är religiösa av sig själva och har en religiös identitet, som om den är något medfött. Hans uppgift som rektor är att stärka barnens religiösa identitet. Bashir Aman Ali talar om domedagen, att den kommer närmare ju äldre man blir. ”Då måste man bli ännu mer hänsynsfull och göra ännu finare saker.” Det Bashir Aman Ali säger är att man av rent egoistiska skäl ska göra gott för att på domedagen inte förpassas till helvetet utan komma till paradiset.

Hans viktigaste uppgift som rektor är inte att barnen ska lära sig tänka kritiskt, tänka självständigt, vara beredda att revidera vetenskapliga teorier när nya fakta kommer i dagen, kunna erkänna att tidigare vedertagna teorier inte var så sanna när de prövas med hjälp av modernare teknologi, att en teori inte är värd något förrän den har bevisats, att respektera de universella mänskliga fri- och rättigheternas okränkbarhet, respektera individens rätt att fritt forma sin framtid, respektera individens fria vilja. Hans viktigaste uppgift som rektor är att stärka en gruppidentitet som inte vilar på vetenskapliga rön. Han lever efter Koranens bud så gott han kan. Det står i Koranen att man ska lyda Allah och hans budbärare, annars hamnar man i helvetet. Kritik av islam får inte framföras.

Den 23 januari 2012 intervjuas Bashir Aman Ali på nytt i Dagens Nyheter, ”’Gud för mig är livet, utan Gud kan jag inte leva’”, artikeln signerad Lars Boström. Bashir Aman Ali säger att han lever efter bästa förmåga enligt den heliga Koranens bud. Han berättar att han är född i Ogadenprovinsen, som är en del av Etiopien, men växte upp i Somalia. Hans far och farfar var nomader. Han får frågan om sitt första möte med Gud och ger ett svävande svar. Det fanns inget första möte, Gud har alltid funnits i hans liv. ”Allt handlade om Gud när jag växte upp, säger han. Kulturen, språket, alla våra handlingar. Jag kommer från en mycket religiös familj och redan som barn fick jag lära mig att be med mina föräldrar, att göra som de gjorde. Gud var alltid i centrum.”

Han säger med andra ord att den islam han växte upp med var en allomfattande islam som styrde alla aspekter av människans liv. Han säger: ”Inget får jämföras med Gud. Inget kan vara större.” ”Gud är allsmäktig, barmhärtig och gränslös.” Han får frågan om ondskan också är Guds verk och svarar att Gud gav människan en fri vilja och samtidigt kunskap om vad som är rätt eller fel. Den enskilda individen är ansvarig för sina handlingar, inte Gud.

Läser man Koranen så är allt förutbestämt av Allah. Det ingår till och med i islams trossatser att man ska tro på ödet, predestinationen. Liksom Bibeln är Koranen full av motstridiga uppgifter. Allah ser allt, bestämmer allt, han vet vad som döljer sig i människans inre, han har bestämt vilka som ska tro och vilka som inte ska tro, vilka som ska bli rika och vilka som ska bli fattiga, vilka som ska lyda Allah, vilka som ska lyda Satan. Samtidigt sägs människan ha en fri vilja och vara ansvarig för sina handlingar. Bashir Aman Ali får frågan om han har tvivlat någon gång. ”Nej, som troende muslim tvivlar man inte.”

Och om nu elever i den skola han är rektor för skulle tvivla på det som står i Koranen? Tvivla på att helvetet existerar, exempelvis. Detta helvete som tar upp så mycket plats i Koranen.

Han säger att han kan förstå att man som människa kan drabbas av tvivel, att det är helt naturligt, men att det inte hänt honom, inte ännu. Han får frågan vad som är den största synden. ”Det är att jämställa någon eller något med Gud, eller att sätta något högre än Gud. Det får aldrig ske.”

Att sätta lagar stiftade av människan över Allahs lag, det får aldrig ske? En grundlag som säger att all offentlig makt i Sverige utgår från folket, det får aldrig ske? Att jämställa Jesus med Gud, det får aldrig ske? Att sjunga ”Vi älskar dig Jesus” är den största synden?

Han ber på arabiska, men när han talar svenska säger han Gud, inte Allah. Det känns naturligt för honom att säga Gud på svenska. Han vet att det finns olika åsikter om detta. ”Det finns muslimer i Sverige som tycker att Gud på svenska beskriver en nästan maktlös Gud, en Gud som i det sekulära västerländska samhället inte värdesätts tillräckligt. Därför kanske de känner sig tryggare med att kalla Gud för Allah.” Han tror att massmedierna i Sverige har ett behov av att markera skillnad genom att ofta använda Allah i stället för Gud. ”Som om de menade att kristna och muslimer skulle ha olika gudar.”

Bashir Aman Ali säger i artikeln att judendomen, kristendomen och islam i grunden är samma religion. ”Budskapen är väldigt lika varandra, särskilt när det gäller moral- och etikfrågor. Att ljuga, till exempel, är förbjudet i alla religioner. Men det finns också skillnader och det var först [min kursiv] med Muhammed som Guds budskap lades fram utan förvanskningar [min kursiv]. Det är den sista [min kursiv] uppenbarelsen och den som gäller fram till domedagen.”

Det är en hierarkisk förklaring Bashir Aman Ali ger. Han säger att Bibeln innehåller förvanskningar och därför inte är giltig längre. Han säger också att det är månggudadyrkan att tro på Jesus. ”Det får aldrig ske.” I surorna 9:33, 48:28 står det att Allah sänt sin apostel Muhammed med vägledningens och sanningens religion för att den ska segra över alla andra religioner. Koranen förespråkar en herrefolksideologi och total underkastelse och lydnad. Rektor Bashir Aman Ali säger att han lever efter Koranens bud så gott han kan. Han säger med andra ord att han är extremt auktoritetsbunden. Han kommer från en klankultur. Han får ingen fråga om hur han ser på sig som samhällsmedborgare här i Sverige.

I artikeln står det att det i dag finns 1,5 miljarder muslimer, utan kommentar hur siffran beräknats. Det går inte att säga att det bor tio miljoner kristna i Sverige. Kristna är ingen etnisk grupp. Muslimer är inte heller en etnisk grupp. I artikeln står också den gamla vanliga visan, som om den vore historiskt belagd: ”Abraham, monoteismens store anfader”. Fram till dess att nyare forskning uppdagar nya fakta om Bibeln och israeliternas forntida historia är inte Abraham, utan kung Josia i Jerusalem (Andra Kungaboken kap. 22–23), de tre monoteistiska religionerna, judendomens, kristendomens och islams anfader, enligt källkritiska bibelarkeologer som Israel Finkelstein och Neil Asher Silberman. Alltså en jordisk kung tillsammans med myt- och propagandaförfattare vid hans hov är upphovet till den, inte eviga, utan bara 2 600 år gamla osynliga, levande Gud som Bashir Aman Ali dyrkar. Universum är 14 miljarder år. Den levande osynliga allsmäktiga eviga guden befinner sig fortfarande på blöjstadiet historiskt sett.

Två år senare publicerar Lärarnas Nyheter 6 mars 2014 en okritisk artikel signerad Lenita Jällhage om Bashir Aman Ali, ”Tuff start för mångfalden”. Där använder Bashir Aman Ali rasbiologiska skäl att starta skolan. I artikeln kallas Al-Azharskolan för norra Europas största friskola med islamisk profil, att grundskolan har 640 elever upp till årskurs 9. Ett par hundra barn står i kö för att komma in på skolan, som ligger i Vällingby. Det står även här att Bashir Aman Ali redan som sjuåring arbetade som koranlärarens assistent i Somalia, att han när han var elva år undervisade ett trettiotal fattiga barn varje kväll. Han studerade islam och ekonomi i Somalia och gick svensk rektorsutbildning 2003–2006. Han var med och startade Al-Azharskolan 1995 och var först ekonomiansvarig, år 2000 blev han rektor. Bashir Aman Ali beskriver hur islamiska friskskolor möttes med misstänksamhet de första åren. I artikeln jämförs med misstänksamheten i dag mot vinstdrivande riskkapitalbolag. De första åren präglades också av en intern kamp, säger han. Elevernas föräldrar ville ha en skola, svenska myndigheter en annan.

Vad var det för skola föräldrarna ville ha? Avskyr de att bo i ett land befolkat av kafirer?

Nyamko Sabuni skriver år 2006 i Flickorna vi sviker om de konfessionella friskolorna. ”Liksom övriga religiösa skolor har de muslimska skolorna svårt att leva upp till den sekulära skollagen. Men de muslimska skolorna rymmer ytterligare ett problem: De hjälper föräldrar med behov av att kontrollera sina döttrar. I muslimska skolor kan döttrarna avskärmas rumsligt; skolorna garanterar att flickorna inte kommer i kontakt med och influeras av ’frigjorda’ svenska flickor. Föräldrarna behöver inte frukta att flickorna tar av sig huvudduken och byter kläder på väg till skolan” (2006, s. 19).

Rektor Bashir Aman Ali förklarar syftet med skolan: ”Vi startade vår skola för att valmöjligheten inte fanns i den svenska offentliga skolan. Där handlade det om EN etnicitet och EN religion. Den vita [min kursiv] eleven var utgångspunkten och resten skulle anpassa sig. Den svenska skolan var sluten trots att man inte hade den självbilden, anser han.”

Vad har hudfärg med religion att göra? Hur kan man anpassa sig till en hudfärg?

”Bashir Aman Ali är glad över att alla elever i dag bemöts mer utifrån sina behov i svenska skolor”, står det. Avser han barnens behov? Eller avser han föräldrarnas behov? Innebär hudfärg att man har särskilda behov?

Han säger också att islamiska friskolor har bidragit till ”förändringen av det svenska samhället” [min kursiv], att det numera finns exempelvis halalkött och möjlighet att få ledigt under särskilda högtider.

Att förändra samhället i islamisk riktning är Muslimska brödraskapets etappmål, erövringen av territorier. Enligt egyptiska Muslimska brödraskapets chefsideolog Sayyid Qutb (d. 1966) är det viktigt med en förtrupp som avskärmar sig från det ogudaktiga jahilisamhället och bara samarbetar när det gynnar förtruppens intresse.

Sayyid Qutb betonar att islam är en jämlik religion, en universell religion utan socialklasser utan rastänkande, en religion för hela världen. Bashir Aman Ali har lagt sig till med en rasbiologisk terminologi som inte existerade i Sverige när han var med och startade skolan i mitten av 1990-talet. Han betonar det som kallas vithetsnormen som skäl att starta en egen skola. Det är samma rasbiologiska tänkande som postkolonialister/intersektionalister ger uttryck för. Det är en alarmerande utveckling som alla politiker måste motarbeta. Barn ska inte sorteras efter hudfärg!

Religionsfriheten ger Bashir Aman Ali rätt att tro på vad han vill. Men den ger honom inte rätt att hjärntvätta barn och få dem att tro på övernaturliga väsen som har makt att straffa och skicka människor till helvetet. För barn är lärare auktoriteter. Barn ska kunna lita på att lärare lär ut den kunskap om världen som är tillgänglig. Vad händer med barnen i Bashir Aman Alis skola som inte tror på Koranen och profeten Muhammed? Hur ser den sociala kontrollen i barnens bostadsområden ut?

Får barnen i skolan lära sig att homosexualitet enligt Koranen är förenat med dödsstraff? Att det enligt Koranen också medför dödsstraff att avfalla från islam?

Får barnen lära sig att komplementaritetsideologin är Allahs verk? Att kvinnan är känslan och mannen hjärnan? Att kvinnan är störst och vackrast som mor och maka? Att mannen är familjens ledare? Att den gifta kvinnan visserligen kan yrkesarbeta om hennes man tillåter det, men att hon inte behöver bidra ekonomiskt till familjens uppehälle utan har rätt att hela livet vara försörjd av en man? Lär hans skola ut att mannen är en försörjarmaskin? Får barnen i hans skola lära sig att individen är samhällets grundenhet i Sverige, inte klanen? Får de lära sig att i Sverige utgår all offentlig makt från folket?

Det finns fler frågor man bör ställa till Bashir Aman Ali, om hans politiska syfte med att starta skolan. Ingen annan politisk extremhöger tillåts starta friskolor. Men påstår man att man värnar om religionen så ställs inga frågor om det politiska syftet bakom startandet av en islamisk friskola. Inte heller görs det uppenbarligen någon kontroll av intresseorganisationen skolan ingår i.

Ingen förening som kallar sig ”Bevara Sverige svenskt”, eller ”Sverige åt svenskarna” skulle få starta en skattefinansierad friskola för att med hjälp av en hierarkisk gruppidentitetsideologi hjärntvätta barn och skapa ett segregerat Sverige. Varför tillåts skattefinansierad segregering baserad på hudfärg?

Bashir Aman Ali har utan besvärande frågor kunnat starta en skola som ingår i ett globalt politiskt nätverk med den totalitära grundideologin att roten till allt ont i världen är lagar stiftade av människan och med det långsiktiga målet att Allah ensam ska styra hela världen. Han tillhör ett nätverk som drivs av hatet mot väst, hatet mot upplysningen, hatet mot kvinnans frigörelse. I Lärarnas Nyheter uttrycker Bashir Aman Ali rasbiologiska skäl att starta Al-Azharskolan. Den vita eleven, säger han, var utgångspunkten för den svenska offentliga skolan. Varför sökte han politisk asyl i ett land befolkat av vita kafirer?

Alldeles bortsett från Bashir Aman Alis kopplingar till en totalitär politisk rörelse bör man ifrågasätta om han med sin blinda auktoritetstro och sitt rasbiologiska språk är lämplig som ledare för en skattefinansierad skola vars läroplan ska var grundad på vetenskap och rasbiologin förpassad till historiens sophög.

Civilminister Ardalan Shekarabi (S) meddelar nu att den svenska skolan ska vara fri från religiösa inslag. Det är utmärkt. Ännu bättre är det om regeringen gör rent hus med beslöjade skolflickor. Beslöjningen är politisk. Alla miljontals beslöjade flickor och kvinnor världen över är Muslimska brödraskapets verk. Muslimska brödraskapet hör inte hemma i den svenska skolan.

Islamforskarnas reaktion på MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige, professor Jonas Otterbecks kommentarer i Människor och tro, hans doktorsavhandling, Helena Gisséns reportage i Kalla fakta om Al-Azharskolans könsapartheidbuss och kvinnor som trakasseras så till den grad att de känner sig tvingade att flytta från förorter de trivs i visar nödvändigheten av en fullskalig kartläggning av Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige och att de tre forskarna Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, som sätter Sverige, inte religionen, främst, är de bäst lämpade. Det är bråttom!

Mona Lagerström fil dr