Se föregående blogginlägg om att kurslitteraturen i Islamologi behandlar hijab som en religiös praktik. I det blogginlägget visar jag att kvinnors beslöjning över huvud taget inte problematiseras utan slentrianmässigt behandlas som ett religiöst plagg.

En sjal är en sjal. Den kan användas både mot vädret och vid besök i en religiös lokal. Hijab är en POLITISK markör och signalerar för islamisterna graden av ett lands islamisering.

Islamforskarna uppträder som missionärer. De saboterar tilliten till universitetet. De är lojala mot en religion, inte mot den demokratiska staten.

Ministrar: Bjud in religionsprofessorerna Mohammad Fazlhashemi, Mattias Gardell, Göran Larsson, Susanne Olsson, docent Simon Sorgenfrei, filosofie doktor Eli Göndör, doktorand Frédéric Brusi och filosofie doktorn i statsvetenskap Lisbeth Lindeborg, verksam i Tyskland, och begär att religionsvetarna redovisar vetenskapliga belägg för att hijab är en religiös praktik så att vi äntligen får ett slut på den infekterade frågan om småflickors beslöjning och fackföreningar (Unionen) och kommuner (Gävle) som använder kvinnor i hijab för att markera hur ”toleranta” och ”inkluderande” de är.

Mötet på Utbildningsdepartementet bör sändas online så att medborgarna kan ta del av islamforskarnas förklaringar. Det är inte mer än rätt. Medborgarna betalar via skattsedeln islamforskarnas löner och finansierar deras verksamhet.

Efter Macchiariniskandalen har nu politikerna insett vikten av god forskningssed och föreslagit att en oberoende nämnd ska utreda forskningsfusk vid universitet och högskolor. Det är på tiden. Det första som bör utredas är vetenskapligheten i postkolonialisternas hudfärgsrasistiska texter och vad kurslitteraturen i islamologi lär studenterna om hijab.

Universitetetens postkolonialister och islamforskare har förstört hela Sverige och förvandlat universiteten till ideologifabriker.

De fanatiska marxistiska hudfärgsrasistiska hederskulturförnekande Sverigefientliga postkolonialisterna har i över två decennier saboterat arbetet mot hedersrelaterat förtryck (nätverket Antirasistiska akademin, ArA, som samarbetar med Muslimska brödraskapets aktivister, ett samarbete finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF). ArA samlas i Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, och Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitets Teologiska institution, det jag kallar Rasbiologiska institutet 2.0, som finansieras av Vetenskapsrådet.

I senaste numret av tidskriften Respons (nr 1 mars 2019) skriver professorn i statsvetenskap Sten Widmalm, Uppsala universitet, i debattartikeln ”På normstyrningens bakgård” om ”styrdokumentet ’Plan för jämställdhetsintegrering 2017–2019 som i detalj reglerar ’innehåll och utformning i utbildningar’. Där anges målsättningen ’att i största möjliga mån arbeta med jämställdhetsintegreringen ur ett intersektionellt perspektiv” (s. 16).

”Intersektionellt perspektiv” är inte vetenskap utan marxistisk ideologi importerad från USA och marknadsförd i Sverige av ArA:s aktivister. Ett kotteri fanatiska sydamerikaner har satt skräck i landets universitet, myndigheter och politiker och stämplar alla som andas ett ord om kulturella skillnader och kritik av islam som rasister. Köp ut Adrián Groglopo, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari och Edda Manga. De är lika ovetenskapliga och omdömeslösa som Sverigehatande Masoud Kamali som nyligen köpts ut. Det är för mig obegripligt hur hudfärgsrasism kan kallas antirasism. Universiteten ska ägna sig åt vetenskap, inte åt ideologiproduktion.

Sten Widmalm skriver om kollektiv skuldbeläggning som gör att debatten tystnar.

Här [Uppsala universitet] ges föreläsningar om härskartekniker och om vardagsrasism som absolut kan vara välmotiverade. Emellertid är det svårt att begripa vad som kan motivera att ledande forskare som ägnat sitt liv åt att blottlägga rasismens mekanismer ska genomgå obligatorisk kursutbildning, för vilken ett konsultföretag hyrs in för att undervisa om rasism. Återigen är det svårt för kritiska röster att göra sig hörda. Hur ska någon orka och ta mod till sig att kritisera dessa mycket kostsamma lektioner och gruppövningar mot rasism när det så lätt skulle kunna kategoriseras som ett uttryck för medveten rasism eller det som kallas ”unconscious bias” – de ojämlika värderingar som individen omedvetet kan besitta. Det är uppenbart att de som kommenderat sina kolleger att gå på kurs om rasism ansett det som helt nödvändigt och välmotiverat. Men eftersom det i detta fall inte finns någon individ bland de anställda som egentligen uppfattas som rasist ter sig den obligatoriska fortbildningskursen som en överreaktion på utmaningar som skulle kunna ha hanterats med mycket lägre kostnader och utan att skapa intrycket att det handlar om ett slags kollektivt skuldbeläggande och bestraffning (ibid.).

Heter månne konsultföretaget som undervisar om rasism Get educated och konsulterna Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil?

Den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I (d. 1076 fvt)
Diskussionen på Utbildningsdepartementet bör inledas med den assyriska krigarkungen Tiglatpileser I och hans Medelassyrisk lag § 40, den första kända lagen som för tre tusen år sedan via klädseln delar in kvinnor i ”anständiga” respektive ”icke-anständiga”. Lertavlan grävdes fram av tyska Orientsällskapet i början av 1900-talet och finns att beskåda på Vorderasiatisches Museum i Berlin. När lagen kodifierades existerade varken judendomen, kristendomen eller islam. Lagen är världslig.

Se lertavlan här.

Bilderna på lertavlan finns i den här texten. Jag skriver om Tiglatpileser i bland annat det här blogginlägget om engångsärmar, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) och DO.

Muslimska brödraskapet om kvinnors och småflickors beslöjning
Nästa diskussionsämne bör vara Västeråsmoskéns text ”Kvinnors klädesnorm enligt Koranen” som ställs mot Hizb ut-Tahrirs Kvinnan i Islam och Muslimska brödraskapets text med samma namn, Kvinnan i Islam, en sammanställning gjord av Mostafa Malaekah av Muslimska brödraskapets Jamal Badawis texter. Malaekah skriver i 2007 års version:

Människor i Väst har under senare år blivit som besatta av den muslimska kvinnans kläder. Vad som är korrekt och anständigt (när det gäller klädsel och uppförande) för män och kvinnor baseras på uppenbarade källor, Koranen och autentisk Sunnah. De ses av troende män och kvinnor som gudomligt baserade befallningar och riktlinjer [min kursiv] med legitima mål och med gudomlig visdom bakom. De är varken restriktioner påtvingade av män eller av samhället (se K 24:30-31, 33:59, 33:32 och många uttalanden av Profeten Muhammad i det här ämnet). Enligt de islamiska klädreglerna ska muslimska kvinnor täcka hela kroppen, utom ansiktet och händerna (enligt vissa lärda kan de även visa fötterna), när de ber de fem dagliga bönerna (salah), även om de är ensamma hemma. Det är också en plikt [min kursiv] för dem att klä sig så när de är ute bland folk eller bland män som det inte är permanent förbjudet för dem att gifta sig med på grund av: (1) släktskap21, (2) relation p g a giftermål, eller (3) amningsrelation. Detta är en plikt [min kursiv] för kvinnor från pubertetsåldern. Muslimska kvinnors klädsel är ett uttryck för religiös hängivenhet och kärlek till Gud och lydnad [min kursiv] inför Hans påbud. Det är en del av kvinnornas utövande av religionen och varken en symbol eller ett politiskt ställningstagande. Den skyddar också kvinnorna från mäns trakasserier och ger dem en känsla av säkerhet och värdighet. Därför betonar islam att den muslimska kvinnan ska täcka sig och skydda sig. Inga undantag görs förutom en viss lättnad för äldre kvinnor (se K 24:60). Genom att klä sig på det sättet tvingar en kvinna också andra att bedöma henne utifrån hennes intellekt, integritet och personlighet, med andra ord utifrån henne själv, och hon värderas inte längre bara efter sitt utseende. Muslimska kvinnor är inte de enda som klär sig så – t ex kristna nunnor gör också det (s. 17, 18).

I en not står det: ”T ex uppmanas pojkar och flickor att börja be de fem dagliga bönerna vid sju års ålder. På samma sätt rekommenderas flickor att klä sig islamiskt före pubertetsåldern” (s. 18). Detta kan förklara den alltmer vanliga synen i Sverige att småflickor är beslöjade. Noten finns inte med i versionen från 2003.

Abdirizak Waberi, tidigare Islamiska förbundets (IFiS) ordförande, riksdagsledamot (M) 2010–2014, numera vice ordförande i Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 2009 på Rubars fråga om han anser att det är fel av en kvinna som inte vill bära huvudduk att kalla sig muslim: ”Självklart. Absolut. Det är som om du säger: ’Jag är muslim men jag tror inte på Muhammed. Är det okej i islam?’ Jag säger nej” (ca 27 minuter in i programmet).

Hizb ut-Tahrir om kvinnors beslöjning
Hizb ut-Tahrir, som, till skillnad från Muslimska brödraskapet, är öppna med att de anser att demokrati är hyckleri, har också en text kallad Kvinnan i Islam. Hizb ut-Tahrirs ledare var innan han grundade rörelsen medlem i Muslimska brödraskapet. Hizb skriver under rubriken ”Attacker mot Hijab”:

Som muslimer måste vi förstå att de ständiga attackerna mot hijab från väst inte handlar om frigörelse eller förtryck av kvinnor, utan de är snarare ideologiskt och kulturellt motiverade från väst, med följande mål:
1. Att svartmåla uppfattningen om hijab och att framställa den som omodern.
2. Att trakassera de som har valt att bära hijab som bakåtsträvande och radikala, och att de inte kan anpassas till det moderna fredliga samhället.
Resultaten av denna attack är att:
1. En del muslimska kvinnor tar avstånd från den rätta förståelsen av hijab som innebär att det är en islamisk skyldighet [min kursiv].
2. En del muslimska kvinnor tog kampen för hijab utifrån ett felaktigt perspektiv att man inte tar hijab som en islamisk skyldighet [min kursiv] utan som en demokratisk rättighet.

Västeråsmoskén om kvinnors beslöjning
Det står något helt annat i Västeråsmoskéns text ”Kvinnors klädesnorm enligt Koranen”. Moskén skriver att hijab nämns sju gånger i Koranen. ”Ingen av dessa ’Hijab’ används i Koranen med referens till vad traditionella Muslimer idag kallar (Hijab) – en klädesnorm för Muslimska kvinnor”, skriver man. ”Gud visste att Muslimerna generationer efter Muhammads död skulle använda ordet ’Hijab’ för att hitta på en klädesnorm som Han aldrig auktoriserat. Gud använde ordet ’Hijab’ före dem, precis som han använde ordet ’Hadith’ före dem. Hijab i Koranen har ingenting att göra med de Muslimska kvinnornas klädesnorm” (s. 1 av 6).

I april 2009 laddade jag ner Västeråsmoskéns text. Texten har således i minst tio år kunnat laddas ner, vilket inte märks i kurslitteraturen i ämnet Islamologi på Stockholms universitet i antologier redigerade av Göran Larsson, Susanne Olsson och Simon Sorgenfrei. De följer Muslimska brödraskapet och Hizb ut-Tahrir. Det gör Eli Göndör också.

Västeråsmoskén skriver vidare:

Medan många Muslimer kallar ”Hijab” en Islamisk klädesnorm, ignorerar de fullständigt det faktum att Hijab som klädesnorm inte har någonting med Islam eller Koranen att göra.

I själva verket är ”Hijab” bara en gammal Judisk tradition som infiltrerat böckerna som kallas Hadith, precis som så många andra påhitt som förorenat Islam genom de falska Hadith och Sunna. Den som studerar de Judiska traditionerna eller religiösa böcker, kommer att se att huvudbonaden för de Judiska kvinnorna är någonting som Rabbinerna och de religiösa ledarna uppmuntrar (s. 1 av 6).

Västeråsmoskén skriver om att seden att judiska kvinnor täcker huvudet är kulturellt betingad även om religiösa ledare uppmuntrar den. ”Täckning av håret var något som iakttogs av kvinnorna tillhörande den civilisation som kom före Judarna, och fördes därefter vidare till den Judiska kulturen”, skriver man (s. 2 av 6).

Civilisationen före judenheten var Mesopotamiens (dagens Iraks) kulturer Sumer, Assyrien, Babylonien. Den babyloniska kungen Nebukadnessar II (d. 562 fvt) förstörde Jerusalem och förde bort en del av befolkningen i Juda rike i det som kallas den babyloniska fångenskapen (587–537 fvt). I Babylonien fördes kunskapen om judarnas heliga texter vidare i religiösa läroanstalter, yeshivor. Det finns till och med en textsamling som heter den babyloniska Talmud.

När Nebukadnessar var i farten hade kvinnor sedan Tiglatpilesers dagar i Mesopotamien varit beslöjade. Det är inte konstigt att judiska ledare i Babylonien förvandlade beslöjningen till en religiös plikt för judenhetens kvinnor, liksom tusen år efter den babyloniska fångenskapen islamiska uttolkare verksamma i Bagdad, Irak, förvandlade beslöjningen till en religiös plikt för islams kvinnor (profeten Muhammed dog 632). I högkulturen Egypten var exempelvis kvinnor inte beslöjade av alla avbildningar att döma.

Västeråsmoskén skriver vidare om ordet khimar som betyder sjal att i Koranen står det att khimar ska användas för att täcka brösten (djupa urringningar var tydligen vanligt på Arabiska halvön):

I 24:31 ber Gud kvinnorna att de ska använda deras täckning (khimar) (vare sig det är en klänning, en rock, en sjal, en skjorta, en blus, en scarf…o.s.v) för att täcka sitt bröst, inte sina huvuden eller hår. Om Gud ville beordra kvinnorna att täcka sina huvuden eller sina hår, skulle ingenting kunnat hindra Honom från att göra det. Men faktum kvarstår att Han aldrig gjorde det. Gud väntar heller inte på en ”lärd” person att rätta till orden för Honom!

Det Arabiska ordet för BRÖST (GHAYB) står i denna vers (24:31), men de Arabiska orden för HUVUD (RAAS) och HÅR (Shaar) står INTE i denna vers. Budordet i denna vers är tydligt – TÄCK ERA BRÖST. Således blir påhittet av de ”lärda” och de flesta översättare tydligt när de påstår – täck era huvud och ert hår (s. 3 av 6).

Khimar betecknade i äldre arabisk poesi en elegant sidenscarf som bars av välbärgade kvinnor ägnad att förföra män och stoltsera med sin rikedom. En khimar fästes mitt på huvudet och hängde ner över ryggen, se det här blogginlägget. Googlar man khimar så visas kläder för kvinnor ännu mer täckande än hijab. Det är ett resultat av väckelserörelsen islamisk finans, initierad av en medlem i Muslimska brödraskapet under diktatorn Nassers tid, som upptäcktes och stängdes ner men återuppstod finansierad av en stenrik prins i Saudiarabien, och nu är global, samt globala islamisk finans hårdsatsning på kvinnors ”anständiga klädsel” som ett led i islamiseringen av världen, eftersom kvinnors kläder för islamister har blivit vad flaggan är för nationalstater.

Vidare skriver Västeråsmoskén:

Att acceptera order från någon annan än Gud innebär idoldyrkan. Detta är hur allvarlig frågan om Hijab/khimar är. Kvinnor som bär Hijab på grund av sin tradition eller för att de tycker om det av personliga skäl begår inget fel, så länge de vet att det INTE är en del av denna perfekta religion. De som bär det eftersom de tror att Gud beordrat det begår idoldyrkan, eftersom Gud aldrig beordrat det, det var de ”lärda” som gjorde det.

Dessa kvinnor har hittat för sig själva en annan gud vid sidan av Den som uppenbarade denna Koran komplett, perfekt och FULLT detaljerad, som säger till dem att de måste täcka sina huvuden för att vara Muslimer.

Idoldyrkan är den enda oförlåtliga synden, om bibehållen tills döden (4:48) (s. 4 av 6).

Muslimska brödraskapet och kravet att respektera de ”lärda”
I Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna som sändes i SVT 6 december 2009 nämns inte Muslimska brödraskapet. I programmet talas om ett nätverk islamister med säte i Södermalmsmoskén i Stockholm som gör anspråk på att representera alla i Sverige från länder där islam är den dominerande religionen, kallade ”muslimer”. Organisationerna som ingår i detta islamistiska nätverk är Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), Sveriges muslimska förbund (SMF), Sveriges muslimska råd (SMR), Sveriges unga muslimer (SUM). De tre män i detta nätverk som intervjuas är Abdirizak Waberi (IFiS), Ahmed Al-Mofty (SMR) och Mohammed Amin Kharraki (SUM).

En ”lärd” som förordar att kvinnor täcker håret är Hitlerbeundraren Yusuf al-Qaradawi, som hade en hög post inom islamisk finans när verksamheten under saudiskt inflytande expanderade. Han presenteras i dokumentären som ”andlig ledare för det som kallas moderat islamism”. Abdirizak Waberi säger att inom islam har vi ingen kyrka ”men vi har lärda som vi måste respektera. De är kunniga. Jag kan aldrig säga ’ni har fel’”, när Evin Rubar frågar om Qaradawis inställning att det ibland kan vara på sin plats att slå sin fru. Waberi säger: ”Jag respekterar Qaradawi. Han är en stor lärd person. Han är mycket kunnigare i islam än jag och andra i Islamiska förbundet” (ca 43 minuter in i programmet).

Ahmed Al-Mofty säger några minuter tidigare i programmet att vem som helst inte får tolka Koranen. Evin Rubar frågar: ”Skulle det vara en diskussion inom islam där vanliga människor säger att det där och det där i Koranen tar jag avstånd från?” Mofty svarar: ”Nej! Ingen människa kan. . . Och Koranen är bevarad [originalet finns i himlen] och Gud har bevarat Koranen och det går inte att ta bort en enda bokstav. Absolut inte.” Vidare: ”Den som tolkar måste kunna flytande arabiska, måste kunna hela Koranen, måste kunna hela Sunna eller Islams profettraditioner och profetens tal. Det är dessa människor som kan tolka, eller översätta eller förklara Koranen.”

Abdirizak Waberi säger att det bara finns en tolkning av islam. Både han och Mofty tar avstånd från att en man ska slå sin fru.

Även om Muslimska brödraskapet inte diskuteras i programmet talar man om dem offentligt i andra sammanhang. Den 14 mars 2013 skriver Ida Dzanovic på Newsmill artikeln ”IFiS (Islamiska Förbundet i Sverige) bör byta namn”. Artikeln finns inte längre på nätet men går att läsa här. I ingressen står det: ”Den 25 december 2012 samordnade IFiS (Islamiska Förbundet i Sverige) en konferens i Stockholm och 12 föreläsare har man radat upp på sin lista – alla araber/arabisktalande personer. Dr Mahmoud Ezzat, vice ordförande för Muslimska Brödraskapet i Egypten, och Dr Sheikh Abdullah Basfar, från Saudiarabien toppar listan. Är detta en adekvat bild som kan representera en variationsfull minoritetsgrupp i Sverige – Muslimer?”

Se talarlistan här.

Ida Dzanovic har ett budskap till IFiS. Under punkt 3 står det: ”Ett religiöst förbund ska synas utan inblandning av politik (Muslimska brödraskapet) och utan inblandning av den saudiska wahhabi-sekten”. Hon skriver vidare: ”Majoriteten av Sveriges muslimer stödjer inte Muslimska brödraskapet, wahhabismen eller en trångsynt tolkning av islam.” Vidare: ”Om IFiS inte ändrar sitt ledarskap och sin inriktning bör IFiS identifiera sig med rätt namn, nämligen som en politisk & religiös organisation.” Ida Dzanovic skriver också: ”Det är upp till oss, muslimer, att antingen fortsätta vara passiva åskådare medan en del av ledningen håller på att förvandla Sveriges näst största religion till en politisk sekt.”

Inga islamforskare gick i taket.

Omar Mustafa är när Ida Dzanovics artikel publcerades IFiS ordförande, han som i Simon Sorgenfreis bok 2018 Islam i Sverige – de första 1300 åren säger att det är befängt att han skulle få ”direktiv från fängelset i Egypten”, där egyptiska Muslimska brödraskapets ledare sitter fängslade (s. 146). Men Mahmoud Ezzat hamnade inte i fängelse utan utsågs till vikarierande ledare för Brödraskapet enligt den här artikeln från 2013. Här är en artikel från 2018 som tecknar en bakgrundsbild av Ezzat som håller sig gömd någonstans. Artikeln beskriver också hur Ezzat manövrerade ut reforminriktade medlemmar och hur han i sin tur utmanas av mer stridslystna medlemmar. Muslimska brödraskapet är numera kraftigt vingklippt i arabländer. Faktum kvarstår: Omar Mustafa bjöd in Ezzat till Stockholm när Mohammed Mursi var president och Muslimska brödraskapet styrde Egypten. I tidigare blogginlägg skriver jag om hur Muslimska brödraskapet satsar på Europa, hur det finns både ett globalt nätverk och den mer strukturerade Internationella organisationen. Här är länk till egyptiska Muslimska brödraskapets allt annat än demokratiska kvinnosyn under Mursi, en kvinnosyn de försökte pådyvla FN och som inte hör hemma i Europa.

En månad efter Ida Dzanovics artikel publicerar SvD den 15 april 2013 ledarskribenten Sanna Raymans ledare ”Att förolämpa alla och imponera på ingen” som handlar om Omar Mustafa i samband med det som kallas Omar Mustafa-affären då han valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse men tvingades avgå efter en vecka. Rayman inleder med följande:

Det Islamiska förbundet (IFiS) är inte hemlighetsfullt. De driver skolor, förskolor och har en fyllig webbsida. I organisationens artikelarkiv (nu bortplockat) återfanns tidigare dokument med tolkningar av islam. Dokumenten, innehållande religiösa anvisningar, är besvärande ofta skrivna av centralfigurer inom Muslimska brödraskapet. Via en historisk sökning hittar man dokumenten ändå.

Här fanns tex ”Den muslimska familjestadgan” av Dr Yousef Al-Qaradawi, en av brödraskapets främsta intellektuella. (Innehåller de omdiskuterade styckena om olika legal status för kvinnor och män.) Här återfanns också brödraskapets grundare Hassan al-Banna samt den redan mycket omdiskuterade Salah Sultan. Urvalet påminner om valen av föreläsare och även här saknas diskussion eller alternativa lästips. Mångfald och debatt är syftet har det sagts, men varför syns då aldrig texter eller föreläsare som tänjer tanken och de religiösa tolkningarna i motsatt riktning? Varför inte en homosexuell och troende bland de homofoba, tex?

Sanna Rayman skriver att Omar Mustafa på Newsmill 31 mars 2011 avfärdade kritik mot val av föreläsare och kallade personer som arbetar mot hedersförtryck för islamofober utan att Socialdemokraterna då reagerade. I artikeln nämner hon också Abdirizak Waberi. Utan högljudda protester från landets islamforskare.

Men när Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i februari 2017 publicerar Magnus Norells kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, och där Omar Mustafa och Abdirizak Waberi nämns vid namn, går islamforskarna i spinn och anklagar Norell på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer för ”konspiratoriskt språkbruk” och uttalar sig i SVT. Den främsta kritiken tycks vara att namngivna personer och representanter för namngivna organisationer förnekat samröre med Muslimska brödraskapet.

Doktorand Frédéric Brusi finns med bland undertecknarna. Brusi går även till storms mot Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West. ”Case – Sweden”. Sameh Egyptson är inte tillräckligt ”teoretisk”. Jag kommenterar Brusis kritik i det här blogginlägget. Brusis högdragna kritik kan jämföras med egyptiern Mohamed Salmawys recension i Al-Ahram Weekly november 2018. Muslimska brödraskapet är terroriststämplade i Egypten. I landet finns en nittio år lång kunskap om Brödraskapets aktiviteter. I Sverige har de verkat i tre decennier, med islamforskarnas goda minne.

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg om att beslöjningen är politisk och att Muslimska brödraskapet representerar en totalitär politisk ideologi
Lisbeth Lindeborg står fri från de svenska universiteten och dess islamforskare. Hon har i åtskilliga artiklar i svensk press kritiserat den svenska tystnaden kring politisk islam. Här är ett axplock av hennes artiklar som avslöjar de svenska islamforskarnas verklighetsfrämmande undervisning. ”’Tvånget att bära slöja är en myt’” i DN 4 januari 2004, ”Det islamistiska judehatet har gamla anor” i SvD 8 september 2004, ”’Militant islamism utgör den tredje totalitarismen’” i DN 13 augusti 2005, ”’Tolerans dödar muslimska kvinnor’” i SvD 7 mars 2007, ”’I Sverige skräms kritiker av islam till tystnad’” i DN 3 juni 2007, ”Hamas är arvtagare till Hitlers arabiska vänner” i Expressen 25 juni 2007 (en förkortad version av artikeln 2004 om det islamistiska judehatet).

Det vore förnämligt och dessutom utomordentligt upplysande för Sveriges medborgare att få höra Lisbeth Lindeborg diskutera beslöjningen och Muslimska brödraskapets totalitära ideologi och förgreningar i Europa med svenska islamforskare under ett internetsänt möte på Utbildningsdepartementet.

I artikeln ”’Tvånget att bära slöja är en myt’” skriver hon om standardversionen av Koranen, att den bygger på Tabaris Korankommentarer från 900-talet (Muhammed dog som nämnts 632), att Tabari huvudsakligen utgick från muntliga traditioner, att Tabari påpekade att cirka en fjärdedel av Koranen inte kunde uttolkas ”på grund av det diffusa uttryckssättet”. Lindeborg skriver: ”Följden av standardversionen som ofullständig har lämnat fältet fritt för ideologiska tolkningar.”

Därefter skriver hon om ursprungsversionen på syro-arameiska att en tysk filolog, under pseudonymen Christoph Luxenberg, gett sig i kast med att tolka de dunkla passagerna i Koranen. Det fanns ingen klassisk arabiska på Muhammeds tid, bara arabiska dialekter. Bildade människor läste och skrev på arameiska. Om den ”arabiska” som förekommer i Koranen skriver Lindeborg: ”Enligt Luxenberg och några forskare före honom var det ett språk som till 70 procent hade syro-arameiskt ursprung, 5 procent etiopiskt, 10 procent hebreiskt, 10 procent grekisk-latinskt och 5 procent persiskt.”

Ahmed Al-Moftys påstående att den som tolkar Koranen måste kunna arabiska flytande faller därmed. Det är Muslimska brödraskapets uppfattning Mofty ger uttryck för. Mofty säger till islams trosfränder: Tänk inte själva. Förlita er på de ”lärda”.

Lisbeth Lindeborg lyfter fram att det som översatts med 72 jungfrur i paradiset som väntar martyrer i själva verket betyder vindruvor. Hon skriver också: ”Luxenbergs tolkningar visar att såväl Tabaris och hans efterföljares standardversion av Koranen bör göra upp med slöjmyten. Slöjan är en politisk fråga.”

Mohammad Fazlhashemi
Två år efter Lisbeth Lindeborgs artikel placerade Mohammad Fazlhashemi, då verksam vid Umeå universitet, småflickor i hijabfånglägret när han till DO anmälde att en sjuårig flicka inte fick vara beslöjad i Minervaskolan eftersom skolan hade en regel om inga huvudbonader inomhus. Som tack fick han en plats i DO:s råd. Jag skriver om Mohammad Fazlhashemis slöjkampanjer i det här blogginlägget och i inlägget till höger ”Shariadoket och manligheten”.

Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet gick på Fazlhashemis linje i stället för att ta till sig vad Lisbeth Lindeborg skrev och placerade ett barn i hijabfånglägret. De frångick den lagstadgade likabehandlingsprincipen. En liten hijabklädd flickas hela liv är utstakat för henne. Läs exempelvis vad Abdirizak Waberi har att säga.

Mohammad Fazlhashemi bör förklara för ministrarna vilka källor han åberopar när han hävdar att småflickor ska vara beslöjade.

Mattias Gardell
Även Mattias Gardell bör förklara för ministrarna varför han försvarar en politisk beslöjning av flickor. I boken Islamofobi (2010) har han ett helt kapitel som heter ”Slöjor, slöjor, slöjor”. Hela kapitlet, liksom hela boken för övrigt, är ideologidrivet. Han ger bara en generell bakgrund: ”Aversionen mot slöjan sammanhänger med att den kommit att uppfattas som något specifikt muslimskt. Det är en historiskt sett relativt ny idé, vilket inte endast nunnornas klädsel vittnar om. Slöjans historia föregår islams uppkomst. Den användes av kvinnor i antikens Grekland, i romarriket, det persiska riket och det östromerska riket, vanligen som statusmarkör för gifta kvinnor i finare familjer. Slöja brukades genom den judiska historien och lever ännu kvar bland vissa ortodoxa grupper, där kvinnor också kan använda peruk. För kristna är kanske Jungfru Maria den mest uppmärksammade beslöjade kvinnan och i det kristna Europa levde bruket kvar på landsbygden långt in på 1900-talet. Så också i Sverige, vilket avspeglar sig i folkdräkternas hättor, dok och huvuddukar. Drottning Silvia visar sig ännu ofta i huvudduk och det passar sig att gifta sig i brudslöja och att bära sorgflor vid begravning” (s. 167).

Mattias Gardell placerar småflickor i hijabfånglägret när han mästrar Nyamko Sabuni (L) för att hon inför valet 2006 ville förbjuda att flickor under femton år beslöjades. ”Inte burka eller niqab”, skriver Gardell, ”utan vanlig slöja” (s. 176).

I boken Islamofobi ger Gardell sig även på Lisbeth Lindeborg. Han anklagar henne för att sprida konspirationsteorier om att Muslimska brödraskapet vill ta över hela världen. Han förlöjligar Lindeborg och koncentrerar sig på en enda av hennes artiklar, ”’Militant islamism utgör den tredje totalitarismen’”, 13 augusti 2005 i DN, där Lindeborg skriver om Ibrahim El-Zayat, som Gardell genomgående kallar vid förnamn. Han skriver: ”En av doktrinens [Eurabiendoktrinens] fanbärare som nu och då bjuds tillfälle att utveckla sina teser i Axess Magasin, TV8 [inte dagens TV 8], Expressen och Dagens Nyheter [alla ”höger”], är Lisbeth Lindeborg som oförtröttligt varnar för Den stora konspirationen där Det muslimska brödraskapet som Hitlers arvtagare i det fördolda arbetar för att ’med alla medel ta över västvärlden och införa ett världskalifat’” (s. 209).

Det är inga konspirationsteorier Lindeborg skriver om. Zayat var Abdirizak Waberis föregångare som PR-man för Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, FIOE. Lindeborg räknar upp mängder med organisationer kopplade till Muslimska brödraskapet, inklusive Islamic Relief, som Zayat företräder. Hon skriver: ”När media eller politiker behöver en samtalspartner för att diskutera den muslimska problematiken brukar Ibrahim vara på plats och demonstrera sin vilja till ’konstruktiv dialog’. Denna dialogberedskap från islamister och deras sympatisanter är ännu en villfarelse.”

Zayats samarbetar med den turkiska islamistiska rörelsen Millî Görüş. Lorenzo Vidino beskriver i The new Muslim Brotherhood in the West Millî Görüş som en turknationalistisk organisation vars syfte är att avskaffa den sekulära staten och i stället skapa ett Storturkiet med Osmanska riket som förebild och att etablera en islamisk världsordning, att de har cirka en kvarts miljon medlemmar och sympatisörer runt om i Europa, att de till skillnad från Muslimska brödraskapet i väst lyckats skapa en massrörelse, men att cirka 80–95 procent av de turkättade i Tyskland inte tillhör någon officiellt erkänd religiös organisation. Den allestädes närvarande Ibrahim El-Zayat sitter i styrelsen för ett Tysklandbaserat företag som kontrollerar och leder Millî Görüş moskéer runtom i Europa, skriver Lorenzo Vidino. Zayat övertog år 2002 ledningen för islamiska centret i München, Islamische Gemeinschaft Deutschland (IGD), grundat av Brödraskapet. Innan dess var han ordförande i the Muslim Students’ Union. Zayats kopplingar till Millî Görüş förvånar inte, framhåller Vidino, eftersom de båda organisationerna inte bara delar samma finansiella, ideologiska och religiösa bas, ledarna gifter dessutom in sig i varandras familjer. Zayat ska själv ha liknat de båda rörelsernas verksamhet vid ”en pan-muslimsk organisation” där IGD vänder sig till araber och Millî Görüş till turkar. Han är för övrigt gift med Sabiha Erbakan, född i Tyskland, niece till Necmettin Erbakan, Millî Görüş grundare och syster till Sabri Erbakan i många år Millî Görüş generalsekreterare och i några år ordförande (2010, s. 150–154).

Den egyptiska specialisten på International affairs Tarek Dahroug kallar i artikeln ”The Muslim Brotherhood in Europe” (augusti 2016) Zayat för ”Egyptian Brotherhood figure” och skriver att han leder tyska IGD som kontrollerar 60 islamiska centra i Tyskland, att Zayat är svåger till Millî Görüş ledare Sabri Erbakan. Dahroug skriver vidare att Millî Görüş har nära kontakt med Turkiets president Erbakan och att en ny organisation etablerats i Tyskland, the Central Council of Muslims in Germany (Zentralrat der Muslime in Deutchland, ZMD) och att den representerar en union mellan Millî Görüş och Muslimska brödraskapet.

Dahroug skriver också att Zayat dessutom är verksam i Storbritannien, att ledare inom Brödraskapet enbart i London kontrollerar 13 organisationer via tre egyptiska ledare där Zayat är en av dem, Essam Al-Haddad, grundaren av Islamic Relief en annan och den tredje Ibrahim Mounir, enligt Wikipedia Internationella organisationens Secretary General och Muslimska brödraskapets talesperson i väst. Också enligt Wikipedia är Muslimska brödraskapets kontor i London huvudkontor för egyptiska Brödraskapet utanför Egypten med Mounir som chef. Dahroug skriver att organisationerna har fört över pengar från länder utanför Storbritannien och investerat dem i kommersiella verksamheter, särskilt fastighetsföretag och textilfabriker och att Muslimska brödraskapets ledare äger åtskilliga företag baserade i brittiska Virgin Islands som finansierar gruppens verksamheter.

Tarek Dahroug skriver i en tidigare artikel även den kallad ”The Muslim Brotherhood in Europe” (mars 2016) att Brödraskapet med Europa som bas planerade att störta de arabiska regimer som var fientligt inställda till Brödraskapet genom att sedan början av 1960-talet skapa myriader organisationer i olika europeiska länder och utbildningar i Brödraskapets ideologi och samarbeta med europeiska regimer och politiska grupper för att få arabiska regimer på fall och den vägen skapa islamistiskt styrda arabländer. För att nå det målet måste de skapa anhängare bland invandrare och senare invandrarättlingar från länder där islam är den dominerande religionen genom att politisera religionen. Vilket inte har varit så lätt i Europa där religionen betraktas som en privatsak. Muslimska brödraskapets slogan ”islam är lösningen” har helt enkelt inte gått hem hos socioekonomiskt svaga grupper, inte heller Bannas, Sayyid Qutbs och Qaradawis rigida tolkning av islam har gått hem hos det stora flertalet.

Dahroug skriver att det inom Brödraskapet i Europa det senaste decenniet pågått en kamp på två nivåer vad gäller de institutionella strukturerna. Den ena kampen står mellan de rigida som flydde undan arabländers förföljelser, ett block som kontrollerar de ledande positionerna, och de nya generationerna födda och uppvuxna i Europa. Det gamla gardet vill bevara status quo vilket fått negativa konsekvenser för Brödraskapets förmåga att förmedla sitt budskap på ett sätt som speglar de nya europeiska generationernas verklighet. Den andra kampen handlar om en strid mellan reformister och konservativa. Reformisterna vill bryta med den traditionella Brödraskapskulturen som reducerat stödet för Brödraskapet hos islams trosfränder i Europa och etablera nya organisationsformer.

Dahroug menar att det senaste decenniet visat på Brödraskapets begränsningar i Europa, både vad gäller att mobilisera ungdomar och att främja projektet att islamisera ungdomar i Europa, vilket alltid varit Brödraskapets främsta mål med den europeiska verksamheten. Det är ett gap mellan Brödraskapets närvaro i de europeiska medierna och Brödraskapets faktiska inflytande på marken, skriver han, särskilt med tanke på att de utsätts för tuff konkurrens från andra islamistiska grupperingar.

Detta är något Sveriges riksdag bör ta till sig med tanke på de hundratals miljoner kronor som går till just Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige, hundratals miljoner som borde gå till välfärden.

Göran Larsson
Om Göran Larsson finns det mycket att säga. Jag skriver om hans samarbete med den regimtrogna turkiska tankesmedjan SETA och ”islamofobi” i det här blogginlägget. Göran Larsson har konsekvent spridit desinformation om politisk islam och varit minst lika flitig som Mattias Gardell när det gäller bruket av ordet islamofobi som han aldrig lyckats definiera. Jag vill gärna höra honom förklara för ministrarna varför han i antologin Politisk islam (2011) tog med en artikel kritisk till ett lagförslag om att danska domare ska vara neutralt klädda och inte demonstrera politisk eller religiös tillhörighet. I en bok om politisk islam bör beslöjningen behandlas som en politisk markör. I stället normaliseras beslöjningen som en religiös praktik.

Susanne Olsson
Samma kritik kan riktas till Susanne Olsson som var redaktör för Politisk islam tillsammans med Göran Larsson. Jag vill gärna höra Susanne Olsson förklara för ministrarna varför hon och Simon Sorgenfrei ger en så ytlig beskrivning av omslagsbilden till Islam – en religionsvetenskaplig introduktion (2015) som visar en badvakt klädd i burkini. De normaliserar beslöjningen som en religiös praktik.

Simon Sorgenfrei
Jag har i föregående blogginlägg skrivit om Sorgenfreis bok Islam – de första 1300 åren (2018). Jag gör här bara några tillägg. En person som är frånvarande i boken men som ändå är högst närvarande är Helena Hummasten, tidigare Benaouda, tidigare Ibn Rushds styrelseordförande. Hon var i många år ledamot när SST hette Nämnden för statligt stöd till trossamfund. Hon har både som ledamot av SST:s nämnd och som aktiv i Ibn Rushd i åratal samarbetat med SST:s generaldirektör, som beställt Sorgenfreis bok, och i över tre decennier samarbetat med Mustafa Kharraki, mannen som tillhör Muslimska brödraskapets innersta kärna och som intervjuas i Sorgenfreis bok och presenteras som vilken vanlig islamtroende som helst.

Sorgenfrei gör den hisnande jämförelsen mellan diskussionen om kvinnliga imamer och diskussionen om kvinnliga präster. Han skriver: ”Andra olikheter till trots finns också likheter mellan argumenten mot kvinnliga präster i Svenska kyrkan vilka pågick i närmare ett halvt århundrade innan de första kvinnorna prästvigdes 1960” (s. 244). Svenska kyrkan var då en statskyrka och prästerna var statligt anställda och tvungna att följa lagen. Det borde en docent i religionsvetenskap känna till.

Sorgenfrei använder genomgående den förskönande omskrivningen ”islamiska normer” när det borde stå sharia. Det handlar ju om lagar, arvslagar exempelvis.

Sorgenfrei bör förklara för ministrarna varför han bidar till normaliseringen av hijab på småflickor och vilka källor han stödjer sig på.

Eli Göndör
Eli Göndör bör förklara för ministrarna var han hämtat uppgiften att hijab är en religiös praktik och inte politisk. Han talar i artikeln om ”religiösa uttryck”. Han bör gärna också lägga ut texten om vad han menar med att människor flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Han skriver: ”Men det glöms ofta bort att människor också har flytt till Sverige för att slippa sekulärt förtryck. Just sekulärt förtryck är en central del av många länders historia varifrån människor kommit till Sverige.”

Sverige hamnar i undersökningar på topp bland länder som är mest sekulära. Folk skulle fly till Sverige från sekulärt förtryck?

Göndör lyfter fram en ung kvinna som är beslöjad och som vägrar ta män i hand. Men han gör inte minsta ansträngning att förklara för läsaren vilken tolkningsgren kvinnan är anhängare av. Sympatiserar hon med Muslimska brödraskapet? Hizb ut-Tahrir? Jamaat-e-Islami? Någon salafistisk gren?

Frédéric Brusi
Frédéric Brusi slutligen bör förklara för ministrarna varför han är lämplig att undervisa i islamologi och politik och religion och varför det är viktigare att recensera formen och inte en boks innehåll.

Anna Ekström och Matilda Ernkrans: Befria småflickorna från hijabfånglägret! Lägg en proposition som förbjuder beslöjning av flickor och som förbjuder iögonfallande religiösa och politiska symboler i alla offentligt finansierade skolor.

Hijab är POLITISK. Hijab är för islamister vad flaggan är för nationalstater. Det snabbaste sättet att underminera islamisternas framfart, få ett slut på rabiata ”lärdas” utläggningar om att den som inte är beslöjad hamnar i helvetet och få ett slut på slöjpolisernas attacker på obeslöjade flickor och kvinnor är att förbjuda iögonfallande religiösa och politiska symboler i skolan och i all offentlig verksamhet.

Det gick utmärkt att förbjuda hakkors.

10 mars 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus