Fortsättning från föregående inlägg.

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Hijab är Muslimska brödraskapets uniformspersedel och hör inte hemma på barn och offentliganställda. SFI-lärare i hijab sänder signaler till nyanlända att sharia gäller i Sverige. Barn och offentliganställda ska inte bära shariauniform.

Inlägget handlar mycket om Eli Göndörs lobbyverksamhet för hijab, att Eli Göndör går islamisternas ärende och därför är ”ljusets fiende”. När jag använder uttrycket ”ljusets fiende” avser jag det docenten i litteraturvetenskap och kulturdebattören Johan Lundberg skriver om i Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, utgiven av Timbro.

Jag kommer till Eli Göndörs oetiska förvanskning av forskning längre fram i inlägget. Det handlar om att han förvandlar statsvetaren John M. Owen IV:s inom-muslimska ideologiska konflikt ”muslimska sekularister kontra islamister” till ”sekulärt förtryck kontra de goda islamisterna”. Owen, liksom Magnus Norell, förordar att väst stöder muslimska sekularister som vill leva i en konstitutionell demokrati där religion och politik är åtskilda.

Jag kommer också längre fram till min hypotes om varför Eli Göndör så ivrigt sågade Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Eli Göndör och ”muslimer – troende eller ej”
Magnus Norell skriver om förhållandena i dagens Sverige, Eli Göndör för ett akademiskt resonemang i boken I Guds namn. Han skriver om hur Muslimska brödraskapet i mötet med de västerländska demokratierna, till skillnad från diktaturerna i Mellanöstern, måste forma en ny moralisk berättelse och ett nytt budskap (s. 121). Men han går inte in på ”budskapet” och ”berättelsen” i de konkreta texter som i åratal cirkulerat i Sverige skrivna av Muslimska brödraskapet, Att förstå Islam och Kvinnan i Islam.

”Budskapet” och ”berättelsen” i dessa skrivelser går att formulera med några få ord: Sharia står över svensk lag. Och också att det är lämpligt att sätta hijab på småflickor före pubertetsåldern.

Eli Göndör talar i boken I Guds namn om representativitet. Liksom Magnus Norell framhåller han att nuvarande självutnämnda ledare bara representerar sig själva. Men medan Magnus Norell betonar en klar åtskillnad mellan religion och politik och framhåller att den sekulära rättsstaten, där religionen är en privatsak, är den enda garanten för allas fri- och rättigheter föreslår Eli Göndör att politiker och myndigheter formar nya allianser med ”muslimer – troende eller ej” (s. 211).

Varför då? Varför allianser över huvud taget? Och varför just med representanter för en engudsreligion? Med invandringen har det kommit hur många religioner som helst till Sverige med och utan profeter, gudar och gudinnor. Ska politikerna forma allianser med representanter för alla religioner i Sverige? Allianser med representanter för alla olika tolkningar av de mängder med religioner som finns i dagens Sverige?

Ed Husain, före detta Hizb ut-Tahrirs rekryterare, som tillsammans med Maajid Nawaz grundade Quilliam Foundation som arbetar mot extremism, säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 2009: ”Politikerna måste förstå att muslimer i väst inte är här för att leka representationslekar. De får representeras i parlamentet som alla andra” (ca 43 minuter in i programmet). Han säger om islamism att det är en dödlig, tvärsäker kombination av religion och politik för en bättre värld.

Göndörs formulering ”muslimer – troende eller ej” klargör problemet med kollektivordet ”muslimer”. Det är islamisternas favoritord. Med hjälp av kollektivordet kan de framställa sig som representanter för alla som kommer från länder där islam är den dominerande religionen, oberoende av hur religiösa individerna är, och, framför allt, som en förtryckt stor minoritet.

Muslim betyder enligt Nationalencyklopedin ’en som underkastar sig (Gud)’.

För inte så länge sedan hette det muhammedaner om folk som tror på Muhammed. K.V. Zetterstéen, som 1917 gav ut översättningen av Koranen som betraktas som den mest tillförlitliga svenska översättningen, skriver i en not till Kommentarer: ”Av samma arabiska verb, som ligger till grund för formen islām, kommer även participet muslim, ”(Gud) undergiven”, ”bekännare av islam” (2007, s. 478). Själv använder han inte ordet muslim i sina Kommentarer. Han skriver muhammedaner, den muhammedanska bönen, muhammedanismen. Zetterstéen behandlar Koranen på samma sätt som forskare sedan länge behandlat Bibeln. Han skriver om Koranen som en text författad av en jordisk man vid namn Muhammed på Arabiska halvön, inte av ett osynligt övernaturligt väsen svävande ute i universum.

Varför oreligiösa människor över huvud taget ska dras in i en inom-islamisk ideologisk kamp är obegripligt när det går alldeles utmärkt att använda begrepp som islamtroende, islambekännare om personer som är religiösa och låta de oreligiösa vara i fred.

Forskare har tappat huvudet fullständigt och behandlar kollektivordet ”muslimer” som om det rörde sig om att definiera en hundras. Simon Sorgenfrei skriver i Islam i Sverige: ”Den svenska religionshistorikern Åke Sander har i sin forskning pekat på hur man kan göra skillnad mellan vad han kallar etniska, kulturella, religiösa och politiska muslimer. Med etniska muslimer menas alla dem – oavsett om de är troende eller praktiserande – som är födda i en muslimsk majoritetskultur, eller har föräldrar födda i en sådan och som bär ett namn med koppling till muslimsk tradition. Kategorin säger alltså inget om personers kulturella eller religiösa kompetens, tro, deltagande i muslimska traditioner eller individuella attityder gentemot islam. En etnisk muslim kan alltså själv identifiera sig som muslim, vara ateist eller till och med identifiera sig med någon annan religion” (s. 27).

Ska på liknande sätt de självutnämnda ateisterna Richard Dawkins, Christopher Hitchens, Sam Harris, Daniel Dennett kategoriseras som etniska kristna och inte som britt, brittisk–amerikan, amerikan, amerikan?

Ska egyptiska kopter i Sverige definieras som etniska muslimer?

Sorgenfrei avslutar Sanders utförliga artbestämning: ”Vem som är muslim beror alltså på hur ordet definieras, och vem som definierar det”(ibid.).

Om ett ord behöver definieras är det fel på ordet.

Timbro använder kollektivordet ”muslimer” utan att definiera ordet. Den 5 april 2017 var Eli Göndör moderator när Timbros rapport Varför röstar inte Sveriges muslimer borgerligt av debattören och Centerns riksdagskandidat 2018 Alen Musaefendic presenterades. Inbjuden att tala var islamisten och separatisten Salahuddin Barakat. Han presenteras som teolog och rättslärd. Men det är inte svensk rättstradition Barakat representerar utan sharia. Barakat anser att han ska representera ”muslimer” i rättsfrågor och dömer ut professor emeritus Reinhold Fahlbeck som inkompetent, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg och som går att läsa här.

Alltså Timbros programansvarige för integrationsfrågor bjuder in en motståndare till integration i ett panelsamtal om hur de borgerliga partierna ska bli bättre på att nå ”Sveriges största minoritet”, som om den ultrareaktionära Barakat är talesperson för denna ”minoritet”.

Barakat om någon är just självutnämnd och representerar bara sig själv och sin församling i Malmö. Timbros inbjudan av Barakat strider mot vad Eli Göndör skriver i boken I Guds namn om att ta avstånd från de självutnämnda representanterna.

Men Barakat och Göndör har samma uppfattning om beslöjning, vilket framkommer av Eli Göndörs Förord till Musaefendics rapport: ”Ogenomtänkta utspel om slöjor riskerar att bekräfta fördomar. Slöjor, moskéer och fredagsböner är normala inslag i varje civiliserat pluralistiskt samhälle.”

Ogenomtänkta utspel? Ogenomtänkta? Utspel?

Här är Salahuddin Barakats uppfattning om beslöjning. Notera hur han kallar dem som är kritiska till beslöjning för ”Satan och hans medhjälpare”. Kom också ihåg att Barakat är ultrareaktionär, han tar inte kvinnor i hand, han förordar könsegregering, enligt detta inlägg på Islamakademin, som numera är raderat men går att läsa här: ”Islam lär ut att interaktionen mellan de två könen bör vara minimal.” Han skriver att moskéerna bör ”bidra till att muslimer och icke-muslimer förstår och får erfara nyttorna av att segregera mellan könen”. Salahuddin Barakat är ”ljusets fiende”. Och bjuds in till Timbro för att fiska röster.

Eli Göndör arbetar intensivt på att bli hijabs främsta försvarare i Sverige och placerar sig inte bara i samma grupp som Salahuddin Barakat utan också i samma grupp av ”ljusets fiender” som islamisten och terroristförsvararen Fatima Doubakil och den självdefinierade kommunisten America Vera-Zavala, vilket jag strax återkommer till.

Min hypotes: Eli Göndörs sågning av Magnus Norell är en privat hämndaktion
Som framkommit av ovanstående är Eli Göndör och Magnus Norell varandras motpoler, religion som privatsak kontra religion i det offentliga,
islamism kontra religiöst meningsskapande,
islams urkunder är problemet med militanta islamister och jihadister kontra islams lära är inte problemet, utövarna av religionen skapar problemen.

Olika infallsvinklingar inom samma ämnesområde är legio inom forskarvärlden. Men forskare har inte för vana att döma ut sina motståndare utifrån enstaka felaktiga referenser i en text som inte presenteras som en forskningsrapport. Forskare debatterar vanligtvis sakfrågan de är oense om, inte källförteckningar.

Att de är varandras motpoler räcker därför inte för att förklara Eli Göndörs utfall mot Magnus Norell och MSB-studien. Jag har en annan tänkbar förklaring.

När jag inför det här blogginlägget ur bokhyllan plockade fram Magnus Norells bok från 2009, Islamismens seger. Från Libanon till Irak, och bläddrade i den hittade jag den här lappen som jag hade glömt. Inte heller det för mig då obekanta namnet la jag på minnet. På lappen står ”Errata. Not till kapitlet Hizb’allahs religiösa och ideologiska bakgrund (s. 87): Detta kapitel är skrivet med utgångspunkt i en ännu opublicerad studie av doktorand Eli Göndör vid Lunds universitet. De första styckena i kapitlet är med smärre förändringar hans egen text, och övrigt ligger mycket nära.”

Det rör sig inte om ett helt kapitel, det är ett avsnitt på 3,5 sidor inom ett längre kapitel, vilket är nog så illa. Att en doktorand, som hittar utdrag ur sin opublicerade studie i en tryckt bok utan hänvisning till den egna studien, går i taket hör till vanligheten. En doktorands ilska är inget att förvånas över. Det är mödosamt att forska och man vill själv ha äran av sin forskning. I det här fallet följde en lapp med hänvisning till korrekt författare med boken när den såldes, så felet hade uppdagats och korrigerats. Ärendet borde därmed vara avslutat.

Frågan är om det är det.

Eli Göndörs påhopp på Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt, ”härvan” som Göndör kallar den, ska ställas i relation till Göndörs recension av Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige och frågan vem som är ”rätt” person att för MSB skriva om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Eli Göndör är verksam vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, som är statligt finansierat. Även MSB:s forskning är statligt finansierad. Det är Eli Göndörs skyldighet att följa Regeringsformens kapitel 1 Statsskickets grunder paragraf 9 om att iaktta saklighet och opartiskhet. Är min hypotes om en privat hämndaktion riktig är Eli Göndörs påhopp på Magnus Norell i en så viktig fråga som en kunskapsöversikt beställd av MSB om det demokratifientliga, kvinnofientliga, extremt judefientliga och offentligt finansierade Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige allvarligt. Muslimska brödraskapet är alla militanta islamisters urcell.

Ännu allvarligare är det att Göndör drar in Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i sin privata vendetta om att de ”är rädda för MSB:s rapport”.

Som jag nämnt är det en hypotes. Bara Eli Göndör kan svara på om den är falsk eller sann. Men både Segerstedtinstitutet och MSB borde göra en oberoende utredning av Eli Göndörs utmanövrering av Magnus Norell. För det handlar om att religionsvetaren Eli Göndör med sina påhopp manövrerade ut den internationellt erkända terrorismforskaren Magnus Norell samtidigt som det i Sverige enligt Säpo vimlar av militanta islamister.

Doktorander går i taket när de hittar sin opublicerade studie i en tryckt bok. Forskare går vanligtvis i taket när deras forskning förvanskas till oigenkännlighet och används i helt andra syften än de avsedda.

Eli Göndör förvanskar statsvetaren John M. Owens inom-muslimska ideologiska konflikt ”sekularism kontra islamism” till ”sekulärt förtryck kontra goda islamister”
Den 21 februari 2019 publicerade Eli Göndör på Timbros nättidning Smedjan artikeln ”Debatten om huvudduk missar sekulära regimers förbrytelser” där han försvarar hijab. Jag nämner kortfattat Göndörs artikel i det här blogginlägget och det här.

Det är en märklig artikel. Den kan enklast klassificeras som en politisk pamflett riktad mot socialistiska diktaturer i Mellanöstern. I stället för den gängse terminologin har Göndör valt sekulärt förtryck. Han skriver:

På senare år har det blivit vanligt att dela bilder i sociala medier som föreställer kvinnor i korta kjolar från Iran och Afghanistan eller vid arabiska universitet under 1960- och 1970-talen. Spridningen av bilderna följs ofta av kommentarer som hävdar att ökat religiöst inflytande fört länderna bakåt i utvecklingen. Det är en i stora delar felaktig bild. Sekulariseringen som förekom på vissa håll under 1960- och 1970-talen var för de allra flesta en produkt av tvång och förtryck. Genuin frihet i klädsel och livsstil var något som endast åtnjöts av en liten elit nära makten.

Göndör ger ingen hänvisning till var han hämtat informationen. Nästan exakt samma text skriver Göndör i boken Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser (2017, s. 66). Där hänvisar han till John M. Owen IV och boken Confronting political Islam. Six lessons from the West’s past (2015, s. 45).

I boken I Guds namn, som publicerades 2018, skriver Göndör ”Den sekulära demokratin som skiljer mellan politik och religion har aldrig förekommit i Mellanöstern. Sekulariseringen som förekom på vissa håll under 1960- och 1970-talen var för de allra flesta ett resultat av tvång och förtryck. Genuin frihet i klädsel och livsstil var något som endast åtnjöts av en liten elit nära makten” (s. 69). Även här hänvisar Göndör till Owen (2015, s. 45).

Statsvetaren Owen skriver inte om kvinnors klädsel och sekulära regimers förbrytelser. Owen har med sin bok ett helt annat ärende än Göndörs försvar av hijab. Likt Magnus Norell talar Owen om den inom-muslimska ideologiska kamp som pågår. Owen koncentrerar sig på konflikten mellan muslimska sekulära, som attraheras av den konstitutionella demokratin och vill att deras länder ska var konstitutionella demokratier, och islamisterna som hävdar att islam och politik är oupplösligt förenade. Även om förra århundradets sekulära diktaturer hör till det förgångna är sekularismen fortfarande det islamisterna främst kämpar mot, menar Owen. Han betonar vikten av att se politisk islam som en kamp mot sekularism, att kampen står mellan islamister och muslimska sekularister.

Owen riktar sig med sin bok till amerikanska policymakare och uppmanar dem att inte underskatta politisk islam (islamism). Han menar att den inom-muslimska ideologiska kamp som i dag utkämpas kan likställas med de religiösa och ideologiska striderna i Europa som utkämpades under flera århundraden. Och också har utkämpats och fortfarande utkämpas inom USA. Hans slutsats är att USA bör ge sitt stöd till muslimska sekularister som vill leva i en konstitutionell demokrati och att stödet bland annat bör ske genom att USA visar upp att de är ett gott föredöme, det han kallar ”soft power”. Det innebär att USA måste vara ett land som vet vad det vill, som tror på den egna konstitutionella demokratin, som trots alla motsättningar som finns inom landet hanterar dem på ett civiliserat sätt.

Det här är vad Magnus Norell samma år också skriver om: den inom-muslimska kampen, att de Europeiska länderna måste försvara de rättigheter vi sedan upplysningen kämpat oss till i stället för den tafatthet och undfallenhet inför politisk islam länderna hittills (2015) visat.

Den sida (45) som Göndör om kvinnors klädsel hänvisar till i Owens bok är en slutsummering av ett resonemang om hur forskare har övervärderat tron på sekularismen och framhållit att religionen kommer att fasas ut i takt med att det moderna samhället växer fram, att islamismen kommer att dö ut. Men att det inte alls visat sig stämma. Sekulära regimer i islamiska länder trodde att de religiösa institutionerna skulle kollapsa av sig själva som i Turkiet, Iran, Pakistan, Egypten, Syren, Irak, men det skedde inte.

På sidan 45 skriver Owen att många länder i Mellanöstern har försökt införa sekularism men att det på åtskilliga ställen inte har fungerat. Han skriver att islamism är en reaktion mot den sekularism som europeiska och muslimska sekularister för länge sedan införde i länderna men att i stället för att tränga undan traditionell islam gjorde sekularismen att tolkningen av islam förvandlades till en mäktig och mångskiftande modern ideologi. I hela den islamiska världen, skriver Owen, vinner islamistiska partier terräng, såväl extrema som moderata, alla med det bestämda målet att försvaga eller undanröja sekulära regimer.

Ironin är mest slående, framhåller han, i de länder där regimerna drev sekularismen som hårdast. Islamister styr Iran, de har stort inflytande i Pakistan. Till och med Turkiet styrs av ett parti med islamistiska rötter. I Egyptens första demokratiska val vann islamister [Muslimska brödraskapet], att det krävdes ett militärt maktövertagande för att återställa ett sekulärt styre. Owen skriver att det vi ser som politisk islams rörelseenergi kanske i själva verket är dess dödsryckningar. Det kanske också är så att sekularismen en dag kommer att återta sin förlorade ställning. Sekulära regimer i Mellanöstern, skriver Owen, har varit auktoritära och det han kallar liberal-democratic sekularism kanske fortfarande har en framtid för sig. Men den dagen ser för närvarande ut att vara avlägsen. Nu (2015) är inte rätta tiden att underskatta islamismen, betonar han.

Av Owens CV framkommer det att han är en aktivt religiös man. Under ”other interests” länkar han till den här och den här religiösa organisationen han är aktiv i.

Det Owen skriver i Confronting political Islam har ingenting att göra med det Eli Göndör i tre verk skriver om frihet i kläder och livsstil.

Owen säger samma sak som Magnus Norell.

Eli Göndör förvanskar Owens forskning i syfte att ge vetenskaplig legitimitet åt den egna tesen om sekulärt förtryck av beslöjade kvinnor. Det är allvarligt. Det strider mot god forskningsetik.

Eli Göndörs förvanskning av Owen ska ställas i relation till hans utfall mot referenserna i Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt och Göndörs och Christer Mattssons ”vi är rädda för MSB:s rapport”.

Eli Göndör är missionär
MSB och Segerstedtinstitutet ska kunna lita på de forskare de engagerar. Eli Göndör uppträder inte som vetenskapsman. Han uppträder som missionär. Han är en produkt av de svenska universitetens islamutbildning där det är viktigare att försvara islam än att lyfta fram farorna med islamismen. Det visar hans recension av Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige och hur han i artikeln i Smedjan bagatelliserar Muslimska brödraskapet och utmålar aktivisterna som offer.

Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa. Muslimska brödraskapet har förstört hela världen. Muslimska brödraskapet har gett islams trosfränder dåligt rykte. Muslimska brödraskapet har de senaste nio decennierna förstört för islams trosfränder i hela världen genom sina anspråk på att representera den ”sanna” tolkningen av islam, som är en totalitär tolkning. Muslimska brödraskapet är en otroligt välorganiserad global rörelse. Muslimska brödraskapets aktivister är intelligenta, smarta, otroligt smarta. Muslimska brödraskapet insåg värdet av att slå sig ihop med det oljerika Saudiarabien och tillsammans med dem gå i täten för kampen mot sekularismen. Över hela världen. Saudiarabien har nu stämplat dem som terrorister. Nu går de i täten i kampen mot sekularismen tillsammans med Qatar.

Göndör uppvisar i artikeln de svenska islamologernas sedvanliga apologetiska inställning till Brödraskapet när han skriver att Muslimska brödraskapets ledning i Egypten fängslades och hängdes, utan att han anger årtal eller anger minsta antydan om att Brödraskapets militanta aktiviteter, bombattacker, mord och mordförsök på toppolitiker låg bakom nedslagen mot dem och att rörelsen förbjöds i omgångar. Han skriver: ”Huvudduken var inte det enda religiösa uttryck som de nya regimerna slog ned på. I Egypten fängslades och hängdes Muslimska brödraskapets ledning medan de kristna kopterna förpassades till samhällets marginaler och Kairos soptipp. [. . .] Diktaturernas arméer utrustades inte sällan med Sovjetunionens modernaste vapen.”

Edward Said (f. 1935), palestinier, växte upp i en välbärgad kristen enklav i Kairo. Fadern var stormrik egenföretagare. Said skriver inte att de olika regimerna utsatte honom och familjen för förföljelse av deras kristna tro i Kairo. Exilen var självvald av fadern som avskydde Palestina och älskade USA:

Och detta häpnadsväckande om Muslimska brödraskapet som från allra första början haft en hemlig väpnad gren: ”Efterkrigstidens diktaturer ledde till stagnation och ekonomisk misär. Exempelvis Muslimska brödraskapet i Egypten och sufier i Syrien tilläts därför engagera sig i välfärd bland fattiga och socialt utsatta. Religiösa grupper blev genom sitt engagemang mot fattigdom och social utsatthet, den arabisksunnitiska rösten mot korruption, orättvisor och sekulärt förtryck. Därmed förtydligades en konfliktlinje mellan sekulärt förtryck å ena sidan och å andra sidan religion eller islamiska religiösa uttryck som det etablerade motståndet mot orättvisor och modellen för hur ett fritt och rättvist samhälle skulle utformas.”

Notera ”islamiska religiösa uttryck”, inte islamistiska uttryck. Muslimska brödraskapet är en islamistisk rörelse.

Detta skriver Göndör 2019, sex år efter det att Muslimska brödraskapet försökte omvandla Egypten till en teokrati styrd i enlighet med Brödraskapets tolkning av sharia.

Owens konflikt ”muslimska sekularister kontra islamister” blir i Göndörs förvrängda tappning ”sekulärt förtryck kontra de goda islamisterna som står modell för ett fritt och rättvist samhälle”.

Det är allvarligt. Eli Göndör förskönar Muslimska brödraskapet.

Även om Muslimska brödraskapet förbjöds både sent 1940-tal, släpptes in i värmen av Nasser efter det att kungen störtats 1952, förbjöds på nytt några år senare av Nasser på grund av den väpnade grenens våldsamma aktiviteter så förbjöds aldrig kvinnor i Egypten under Nassers tid att vara beslöjade. Familjerätten var fortfarande islamisk. Tvärtom, Brödraskapet ville förmå Nasser att tvinga alla kvinnor att vara beslöjade, enligt Nasser, men det är publikens reaktion som är det underbara i det här klippet. I den här artikeln uttalar Nasser sig om hur Brödraskapet utnyttjade religionen för att ställa sig in hos folket och den vägen skaffa sig makt.

Jag vill inte på något vis underskatta Muslimska brödraskapets sociala verksamhet i länder med extrema sociala klyftor. Men villkoret för behövande att få ta del av Brödraskapets sjukvård och andra tjänster är att de omfattar Brödraskapets totalitära ideologi och det innebär att kvinnor beslöjar sig och underkastar sig Brödraskapets kvinnoförtryckande ”islams normativa lära”. Det är bara att se hur det gick för kvinnorna i Gaza efter det att Hamas kom i maktställning.

Göndör nämner Turkiet, Iran och fyra diktaturer (Syrien, Irak, Egypten, Somalia) som representanter för sekulärt förtryck. I Iran varade förbudet 1936 mot religiösa huvudbonader i sex år. Knappast några från den tidens Iran kan ha flytt till Sverige från sekulärt förtryck.

Under Syriens diktator Hafez al-Assad (far till dagens diktator) försökte syriska Muslimska brödraskapet i slutet av 1970-talet störta Assad, med blodbad som följd. Båda sidor begick brott mot mänskligheten. Medlemmar i syriska Brödraskapet bor i dag i Sverige och samarbetar med Brödraskapets svenska gren. De är inga demokrater.

Somalias Siyad Barre hade både socialism och islams lära som grund för sitt styre. Somalisvenska Abdirizak Waberi kan knappast kallas för flykting från sekulärt förtryck i Somalia. Han påstår att islam bara har en tolkning. Han påstår att en obeslöjad kvinna inte kan kalla sig muslim. Han påstår att han (Islamiska förbundet i Sverige) representerar 400 000 till 500 000 ”muslimer” i Sverige. Han påstår en massa saker i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna. Hans ”religiösa meningsskapande” kan man läsa om här.

Eli Göndör tar i sitt resonemang om sekulärt förtryck sin utgångspunkt i det panarabiska socialistiska Baathpartiet och låter en enskild man (Michel Aflak d. 1989) representera partiets uppkomst. Men en koll på internet visar att partiets ursprung och utveckling är mer komplicerat än så. Och vad den mannen och Baathpartiet har med hijab och dagens Sverige att göra är svårt att förstå.

Göndörs perspektiv är Baathpartiets panarabiska socialistiska diktaturer under 1960- och 1970-talen och deras ”sekulära förtryck”. John M. Owen IV och Magnus Norell värnar om reformatorer i den islamiska världen som kämpar för en konstitutionell demokrati. Dessa reformatorer finns. De lever ett farligt liv.

Det fanns en progressiv islamisk reformrörelse i Egypten innan Hassan al-Banna grundade Muslimska brödraskapet 1928. Den kända reformatorn Muhammad Abduh (d. 1905) sa att den enda sanna relationen i islam är den mellan individen och Allah. Störta prästerskapet, var hans uppmaning.

Ali Abd al-Raziq (d. 1966) var Abduhs lärjunge, han var shariadomare och en höjdare inom lärosätet al-Azhar. År 1925 gav han ut en bok som byggde på omfattande studier av islams urkunder och som förklarade att det inte fanns något stöd i urkunderna för att islam och politik hör ihop. Detta var året efter det att Atatürk hade avskaffat kalifatet. Egyptens kung ville bli ny kalif. Raziq fick sparken som domare och åkte ut från al-Azhar. Hans familj var anhängare av ett politiskt parti som ville införa en konstitutionell demokrati i Egypten. Jag skriver om honom i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Profeten Muhammed upphöjd till världens diktator av islamisterna
Det som hände var att islamisterna upphöjde profeten Muhammed till världens diktator, höjd över alla nationsgränser och över all nationell lagstiftning. Och höjd över all kritik. Det är profeten Muhammed dagens folk ska lyda. Det är profeten Muhammed och hans efterföljare på 600-talet i Arabien dagens folk ska sträva att efterlikna. Det är bara det att det saknas tillförlitlig kunskap om den historiska Muhammed och islams första århundraden. Den islamiska traditionen om Muhammed och islams tidiga historia är berättelser baserade på muntliga utsagor som traderats muntligt generation efter generation innan de skrevs ner. Dagens islamister betonar Muhammeds roll som krigare och politisk ledare. Och judehatare. Hela världen är i dag fylld av hatpredikanter som i moskéer, på internet, i TV, i radio spyr galla över judar, homosexuella, ”otrogna” och hetsar pöbeln att döda sekularister. Och fördömer kvinnor som inte är beslöjade, som inte håller sig inomhus.

Vi lever i hatpredikanternas århundrade. Det är motståndarna till dessa hatpredikanter, alltså reformatorer, både Owen och Magnus Norell menar att väst ska ge sitt stöd. Men det är inte islamisternas globala kamp mot sekularismen och den konstitutionella demokratin som upprör Eli Göndör. Utan ”sekulärt förtryck”. Och det allra främsta tecknet för detta förtryck är, enligt Göndör, att kvinnor inte tillåts vara beslöjade i det offentliga.

Eli Göndör osynliggör kvinnors kamp för jämställdhet
Inte en enda gång hänvisar Göndör till kvinnorättsaktivister i Mellanöstern utan bygger hela framställningen i artikeln på en handfull manliga sena 1900-tals diktatorer.

Kvinnor var inlåsta i särskilda rum i en stor del av Mellanöstern och Asien. Det rådde stenhård könssegregering, det Salahuddin Barakat vill införa i Sverige.

Med de europeiska kolonialmakterna kom en helt annan kvinnosyn och helt andra klädmoden. Kvinnor ur den bemedlade klassen tog intryck av kvinnorättsaktivister i Europa, som också tillhörde den bemedlade klassen. Det var de som hade tid, ork och pengar att föra kvinnors kamp för jämställdhet.

Ett viktigt årtal i egyptiska kvinnors kamp för kvinnors rättigheter är 1923 då den egyptiska överklasskvinnan och kvinnorättsaktivisten Huda Shaarawi (1879–1947) tog av sig ansiktsslöjan offentligt. Hon hade tillsammans med två andra delegater varit på en internationell kvinnokonferens i Rom och när hon klev av tåget på järnvägsstationen i Kairo tog hon och ytterligare en av deltagarna av sig sina ansiktsslöjor inför mängden beslöjade kvinnor som kommit för att möta dem. Samma år grundade Huda Shaarawi the Egyptian Feminist Union.

Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna avskydde allt det den djupt religiösa Huda Shaarawi kämpade för, bortsett från att båda var nationalister och kämpade för ett fritt Egypten, som var under brittiskt styre.

Den norska professorn i socialantropologi, som skrivit boken En fråga om heder (2003) som handlar om mordet på Fadime Sahindal och rättegångarna, och som i omgångar gjort fältstudier i Egypten, sa under ett seminarium på ABF i Stockholm 13 december 2010 följande: ”Fram till 80-talet var det inga kvinnor i Kairo som täckte håret. Nu går nästan ingen kvinna ut utan att täcka håret. De kvinnor som inte täcker håret blir trakasserade.” Unni Wikan talade inte om ”religiöst meningsskapande” utan om makt och indoktrinering. Hon var bekymrad över det som händer i Norden med unga flickor som blir indoktrinerade och hon menade (2010) att Norges inställning till invandrarna bidrog till indoktrineringen.

Statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Manea, med dubbelt medborgarskap (Jemen och Schweiz), verksam i Zürich, säger att det var först i slutet av 1970-talet som man började predika att hijab var obligatoriskt. Hon beskriver här det ”religiösa meningsskapandet” hon deltog i när hon var 16 år och bosatt i Nordjemen. Mycket nyttig läsning för att förstå Svenska hijabis och SUM:s och Ibn Rushds dawa-verksamhet förklädd till ”folkbildning”. Det Elham Manea beskriver är en grundkurs i hur Muslimska brödraskapet hjärntvättar unga människor. Och naturligtvis är hijab obligatorisk. Detta skedde 1982 och några postkoloniala utfall mot ”vita”, mot kolonialism och det kapitalistiska väst förekom inte. I stället sågs religionen i Nordjemen, kallad saudisk satellitstat, som en barriär mot det kommunistiska Sydjemen, skriver hon.

I den här intervjun, ”With the hijab Islamists are marking their territory”, berättar Elham Manea för Helene Aecherli 3 augusti 2018 om hur egyptiska Muslimska brödraskapet gick till väga när de gjorde hijab till obligatorisk klädsel för kvinnor. I början av 1970-talet, säger hon, besökte en höjdare inom Brödraskapet den medicinska fakulteten på Kairos universitet och såg bara några enstaka kvinnor som var beslöjade. Brödraskapet ingick en överenskommelse med textilföretag om att producera plagget till mycket lågt pris. Sedan spred de häften och broschyrer som beskrev vad som skulle hända kvinnorna om de inte beslöjade sig. De kommer att brinna i helvetet eftersom deras kroppar är genomsyrade av synd. Fem år senare var en tredjedel av studentskorna beslöjade, säger hon.

Riktigt så enkelt gick det inte till. Fanatiska islamister på universiteten kunde gå handgripligt till väga, studentskorna utsattes för enorm social press, uteslöts ur gemenskapen med mera. Den sociala pressen spred sig sedan långt utanför universiteten i mängder med länder.

Journalisten Geraldine Brooks skriver i boken Allahs döttrar. De muslimska kvinnornas dolda värld (översättning Eva Mazetti-Nissen, 1994) att det var först i och med Egyptens nederlag i sexdagarskriget mot Israel som hijab blev ett tydligt tecken på det hon kallar den islamiska renässansen. ”För att förklara förödmjukelsen pekade muslimska filosofer på sekularismen hos Gamal Abdel Nassers regering och uppmanade egyptierna att återgå till de islamiska regler de övergett. Långsamt började beslöjade kvinnor att öka. Men det verkliga uppsvinget kom med Irans teokratiska revolution, då det blev en såväl politisk som religiös handling att bära hidjab” (2002, s. 28).

Hon skriver också: ”I källaren till Stora Profetens Moské i Beirut startade Hizbollah fabriksmässig tillverkning av islamiska modekläder, för att tjäna pengar på den över hela världen allt större efterfrågan på hidjab. ’Mitt islam är inte en massa krigare, det är en kultur- och idérevolution’, sa fabrikschefen entusiastiskt. Denna var en liten rund dam som presenterade sig som Hajjia Zahra. Hon bläddrade i en tysk modekatalog och visade mig hur senaste nytt i fickor, blixtlås och ärmar kunde överföras på de långa, figurdöljande plagg som fabriken framställde i hundratal. Runt omkring oss låg tygpackar i travar upp till taket” (s. 27).

År 1987 blev Geraldine Brooks Wall Street Journals korrespondent i Mellanöstern, stationerad i Kairo. Hennes medarbetare var en ung välutbildad egyptisk kvinna, mycket sofistikerad i klädsel, håruppsättningar och uppträdande, mycket mer än Brooks själv, enligt henne. Ungefär ett år senare kommer medarbetaren en dag klädd i hijab och löst sittande kläder. Hon hade gått med i en av Muslimska brödraskapets kvinnliga studiegrupper och lärt sig att ”islam är lösningen”. Brooks beskriver klädseln som ”muslimsk fundamentalists uniform.” Hon fortsätter: ”Det skulle ha varit omöjligt att leva ett år i Mellanöstern utan att märka yttringarna av religiöst uppvaknande. På hela den arabiska halvön och i Nordafrika täckte fler och fler kvinnor över sitt hår medan allt fler män lade sig till med skägg och styrde kosan mot moskén” (s. 12). Brooks nämner Huda Shaarawi och att medarbetarens mamma aldrig hade varit beslöjad. Medarbetarens skäl att byta klädsel: ”Varför imitera allt som var västerländskt? Varför inte prova något av det som var vårt eget” (s. 13).

Med andra ord var mängder av kvinnor barhuvade av fri vilja innan den religiösa väckelsen satte in. Inte på grund av tvång och förtryck utan på grund av kvinnorättsaktivisters arbete för ökad jämställdhet.

Vidare skriver Brooks: ”Västvärldens allt högre brottslighet och allt fler ensamstående föräldrar och försummade åldringar var för [medarbetaren] beviset på att vår sekulariserade livsstil var ett misslyckande. Grundorsaken, som hon såg det, var den västliga feminismen insisterade på en jämlikhet mellan könen som, enligt hennes mening, bortsåg från kvinnors egentliga natur. ’Islam säger inte att kvinnor är underlägsna männen, bara att de är olika’, sa hon och försökte förklara förbudet mot kvinnliga domare i islamiska domstolar. ’Kvinnor är mer emotionella än män därför att Gud har skapat dem till att ta hand om barn. I en domstol skulle en kvinna kunna visa barmhärtighet där logiken kräver stränghet” (s. 14, 15).

Islam säger ingenting. Människor säger. En direkt upprepning av medarbetarens tal om kvinnors ”natur” framför Muslimska brödraskapsaktivisten Ahmed Al-Mofty i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna.

Medarbetarens ”religiösa meningsskapande” var riktat mot det sekulariserade väst. Det är inte missionärer som sätter ”religiöst meningsskapande” före upplysningstidens progressiva idéer Sverige behöver.

I det här blogginlägget skriver jag om en artikel av två kvinnor uppväxta i konservativa familjer i två olika länder (Indien, Egypten) som aldrig krävde att de skulle täcka håret. Det var först på 1980-talet, säger de, efter den islamiska revolutionen i Iran och Saudiarabiens världsomspännande missionsverksamhet i syfte att sprida den ultrareaktionära tolkningen wahhabismen, som kvinnor beordrades att dölja håret för män och pojkar och trakasserades och överöstes med glåpord och nedsättande kommentarer om de inte var beslöjade eller beslöjade på fel sätt, till exempel ihop med tajta jeans.

I den ovan nämnda intervjun ”With the hijab Islamists are marking their territory” säger statsvetaren Elham Manea mycket intressanta saker om Muslimska brödraskapet i Sverige och hur hon när hon var i Sverige fick höra att de krävde att vara med överallt där islam och kvinnors rättigheter diskuterades. Att Brödraskapet är med överallt så snart islam är på tapeten är uppenbart för alla som är insatta i Brödraskapets organisationer och aktivister. Men SVT och SR presenterar dem alltid som ”muslimer”, inte som islamister. Exempelvis ”det muslimska studieförbundet Ibn Rushd”, inte Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, eller det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd. Aktivisterna är otroligt skickliga på att synas i medierna så snart något gäller islam. Ibn Rushd är överallt där islam diskuteras, precis överallt, i vartenda forum, i radio, i TV så fort något har med islam att göra. De är överallt.

Elham Manea talar om faran med islamisterna som inte använder sig av våld. Hon säger att ”de fredliga” islamisternas politiska tolkning av islam, att islam bara har en tolkning, den man indoktrineras in i via islamisternas skrifter, har fått en så stor spridning att den inte bara blivit huvudfåran inom islam utan att också väst tror att den är huvudfåran, alltså Muslimska brödraskapets, den asiatiska tvillingorganisationen Jamaat-e-Islamis och andra islamistgruppers skrifter, dawa-verksamhet, studiegrupper, lobbyverksamhet, skolundervisning med mera. Det förklarar varför den yngre generationen är betydligt mer reaktionär är föräldragenerationen, säger hon. Och att steget till våld inte är långt.

Nålsöga. Hon säger också att koncentrationen på terroristorganisationer som IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab bara är som ett foto taget genom ett nålsöga eftersom det döljer ”den fredliga” islamismens jättelika globala spridning, inte minst via skolundervisningen i länder världen över. Islamisternas mål är makt, global makt, säger hon. Att undanröja sekulära regimer med andra ord.

Statsvetaren Elham Manea, statsvetaren John M. Owen IV och terrorismforskaren Magnus Norell säger samma sak.

Elham Manea talar om Muslimska brödraskapets spridning i Sverige och säger att de använde sig av Socialdemokraterna som en trojansk häst, att Socialdemokraterna var tvungna att göra sig av med medlemmar av Brödraskapet, men att partiet fortfarande inte vet hur de ska hantera dem.

Jämför detta med brevet som Nätverket för ett sekulärt Sverige via Maj Martinsson Wiberg skickade till partisekreterare Carin Jämtin inför valet 2014 och ställde frågor om Muslimska brödraskapet och hur Jämtin i sitt svarsbrev inte en enda gång nämner Brödraskapet.

Elham Manea säger att överallt där islamisterna dyker upp så är det alltid kvinnorna de siktar in sig på. De vill ha kontroll över kvinnors kroppar, sexualitet och uppträdande. Vilket vi har sett i Sverige.

Och Eli Göndör ger dem draghjälp med sin lobbyverksamhet för hijab. Han är ett slående bevis på det Elham Manea säger om att islamisternas tolkning av islam har blivit den gängse tolkningen. Beslöjningen är inte islamisk. Eli Göndör har svalt med hull och hår islamisternas påstående att hijab är islamisk.

Eli Göndör på samma sida som Svenska hijabis, alltså ”ljusets fiender”, och på samma sida som kommunisten America Vera-Zavala, också ”ljusets fiende”
Göndör använder i artikeln i Smedjan ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser” genomgående det neutrala ordet huvudduk. Islamisterna vet att plagget är politiskt, en uniformspersedel, och kallar det därför följdriktigt för hijab.

Den 6 mars 2016 anordnade gruppen Svenska hijabis på Mångkulturellt Centrum i Fittja en konferens kallad Hijab som politiskt motstånd som skulle mynna ut i en föreställning regisserad av America Vera-Zavala, som var initiativtagare till konferensen. Jag skriver om konferensen i mitt allra första blogginlägg.

Den andra moderatorn var islamisten Fatima Doubakil, en av initiativtagarna till det så kallade hijabuppropet i Aftonbladet 18 augusti 2013.

En av föreläsarna var hudfärgsrasisten, hederskulturförnekaren och neo-marxisten professor Paulina de los Reyes (från Chile). Övriga föreläsare var bland annat islamisten Maimuna Abdullahi, som tillsammans med Fatima Doubakil stämt förra kommunalpolitikern Ann-Sofie Hermansson för förtal. Även islamisten Zaynab Ouahabi, verksamhetsutvecklare på Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, deltog. Det var hon och Fatima Doubakil som Alice Bah Kuhnke lät sig fotograferas tillsammans med inför dialogmötet 2 februari 2015 om islamofobi, mötet Magnus Norell kallar för en intellektuell härdsmälta.

Hijabkonferensen sa sig vilja diskutera hijaben som ett verktyg i kampen för värdighet och respekt. Konferensen ville öka medvetenheten om hijab som politiskt motstånd i kampen mot rasism.

Beslöjningen är Muslimska brödraskapets främsta profilfråga. Graden av kvinnors beslöjning är ett mått på ett lands islamisering. Konferensen var bara ännu ett tillfälle att sprida Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam. Muslimska brödraskapet är en högerextremistisk rörelse. På konferensen samarbetade aktivisterna med extremvänstern.

Hijab som ”antikolonialt vapen” i Sverige à la befrielsekriget i Algeriet 1954–1962
Konferensen gav upphov till en debatt i Göteborgs-Posten. Den egyptiska Femen-aktivisten Aliaa Elmahdy, som dödshotades i Egypten under den arabiska våren och som fått asyl i Sverige, demonstrerade på eventet och skrev artikeln ”Slöjan är sexistisk – inte feministisk” i Göteborgs-Posten 8 mars. Hon kallar konferensens presentation av hijab som feministisk och antirasistisk för propaganda. Hon vänder sig mot att rasism skulle vara något som gäller specifikt för kvinnor. Hon beskriver hur hijab används i islamiska länder i syfte att förtrycka kvinnor. ”När jag pratar om hijab”, skriver hon, ”pratar jag inte om ett tygstycke, utan om en komplett uppsättning regler för hur kvinnor bör bete sig, dölja sig och dra sig tillbaka. En beslöjad kvinna skulle till exempel inte tillåtas ha rörelsefrihet eller sexuell frihet.” Hon beskriver hur inte bara släkten kontrollerar kvinnan utan kvinnan betraktas till och med som allmän egendom. Klarar inte familjen av att kontrollera kvinnan träder främlingar in.

Hon skriver att de flesta människor anpassar sig till sociala normer, men de som inte gör det kan råka riktigt illa ut. Hon har träffat mängder med kvinnor som tvingats bära hijab, ”som ville ta av den men som fruktade inlåsning, misshandel och/eller social utstötning. Min bästa vän var fängslad och torterad i ett mentalsjukhus efter att hon tog av hijaben hon tvingades bära sedan barndomen, och ansågs endast frisk nog att släppas ut när hon åter bar hijaben mot sin vilja.”

Det tog inte Muslimska brödraskapet i Egypten många decennier efter Nassers död 1970 att förvandla hijab till socialt tvång och norm. I Huda Shaarawis land. Normen och det sociala tvånget att bära hijab har slagit rot i vissa bostadskvarter i Sverige. Trots vår jämställdhetslagstiftning.

Aliaa Elmahdy skriver vidare: ”Jag känner också en kvinna som var inlåst i sitt föräldrahem och hoppade från andra våningen för att undkomma hotet att mördas av sin familj efter att hon tagit av sig slöjan.” Hon skriver om kvinnor som fått håret avklippt och böcker sönderrivna för att de vägrat beslöja sig, blivit misshandlade och inlåsta.

Journalisten och författaren Lars Åberg som tillsammans med Eduardo Grutzky skrivit boken Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige (2013) besökte hijabkonferensen och skrev i Göteborgs-Posten 8 mars artikeln ”Med slöjan som vapen mot den sekulära demokratin”. Han skriver att Aliaa Elmahdy ”möttes av en skur av fördömanden. Upprörda unga kvinnor med hijab försäkrade att de valt att täcka sig av egen fri vilja och att de med sina slöjor gör motstånd mot rasism och mot vit heteronormativitet”. Han skriver att deras ”val gör dem till aktiva deltagare i ett ideologiskt projekt som vill påverka samhället”.

Åberg skriver att kvinnornas politiska motstånd riktar sig mot den sekulära demokratin, vilket ju är helt korrekt. Han fortsätter: ”Sorgligt nog har den västerländska vänsterns stöd till reformkrafterna inom islam i stort sett uteblivit. Exemplen på motsatsen – samarbete med de ultrakonservativa – är desto fler och har med tiden blivit mer markerade. Denna uppslutning bakom motståndet mot den sekulära staten och upplysningens idéer vittnar om en remarkabel värderingsmässig vilsenhet.”

Ska man kalla Eli Göndörs lobbyverksamhet för hijab i offentligheten som ”värderingsmässig vilsenhet” eller är hans ställningstagande för islamisterna i den inom-muslimska ideologiska konflikten Timbros uttalade policy? Som i så fall går emot Johan Lundbergs Ljusets fiender.

Hudfärgsrasisten, hederskulturförnekaren och neo-marxisten Edda Manga (från Colombia), verksam på Mångkulturellt Centrum, svarade Lars Åberg med artikeln ”Samma gamla slitna pamflett om slöjan”. Hon inleder med att Lars Åberg drivit frågan om hijab i G-P av och till i ett decennium.

All heder åt Lars Åberg.

Men enligt Edda Manga missar han poängen att konferensen var ”något så unikt som en tillställning där hijabis själva fick dryfta sin analys av de maktförhållanden under vilka de lever och sätta agendan för vilka politiska problem de uppfattar som viktiga”. Lars Åberg citerade i sin artikel vad hijabis sa: ”’Vi måste formulera en antikapitalistisk politik’, sa Maimuna Abdullahi i Botkyrka. ’Vi underkastar oss inte någon annan än Gud, därför är islam det starkaste motståndet’, sa Aftab Soltani.”

Hon borde ha varit ärlig och sagt islamism är det starkaste motståndet.

Edda Manga har fått miljoner av Vetenskapsrådet och ingår i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, hennes forskningsledare är Mattias Gardell. Här är den intellektuella nivån på hennes kritik av Lars Åberg, den bör jämföras med vad statsvetaren Elham Manea säger i den ovan refererade intervjun och vad egyptiska Aliaa Elmahdy skriver. Edda Manga: ”Åberg slår fast att hijab är ett plagg som markerar underordning i ett patriarkalt regelverk, upprepar sin åsikt om att dess användning är oförenlig med offentlig tjänst, påstår vidare att ingen kan välja hijab fritt, fortsätter med att förlöjliga ’kvinnor med hijab’ som anser att de är ’handlande subjekt som väljer sin uniformering’, kopplar ihop denna ståndpunkt till ’68-vänstern’ och kommer slutligen fram till slutsatsen: hijabs politiska motstånd riktas mot den sekulära demokratin.”

Det här är precis vad statsvetaren John M. Owen IV också säger: islamisternas främsta kamp är mot den sekulära demokratin.

Edda Manga fortsätter: ”Låt oss för en gångs skull hoppa över att försöka bemöta denna samling troper om hijabs betydelse – som Åberg för övrigt delar med allehanda islamofober, ultranationalister och sekularistiska antimultikulturalister – då han verkar immun mot såväl empiri som sakliga argument.”

Unni Wikan, Geraldine Brooks, Elham Manea, Aliaa Elmahdy är bara några som står för empirin och sakliga argument.

Edda Manga skriver att Aftab Soltani sa att ”I vår postkoloniala samtid finns arvet från den koloniala dominansen i viljan att av-slöja kvinnor.”

Just ordet av-slöja är en referens till algeriska befrielsekriget mot Frankrike, som jag återkommer till.

Drygt tio år tidigare skrev Soleyman Ghasemiani, ordförande i organisationen Barnen Först, artikeln ”Vi måste också analysera de beslöjade kvinnornas röster” i Göteborgs-Posten 23 oktober 2003, ett svar på en artikel (10/3) av Edda Manga: ”Hon drar till med Frantz Fanon, som undsatt den skeppsbrutna värderelativismen genom att förklara slöjan som ett ’antikolonialt vapen’”.

Nästa inlägg har som rubrik ”Av-slöjarna har inte förstått någonting”, författad av Maimuna Abdullahi, Fatima Doubakil, Zaynab Ouahabi, Aftab Soltani. De inleder: ”I förra veckan uppmärksammades internationella kvinnodagen. Inte helt oväntat uppmärksammades slöjbärande muslimska kvinnor bland annat genom en organiserad av-slöjningskampanj där slöjan utmålas som ett hot mot den västerländska sekulära demokratin.”

Hijab är ett reellt hot mot den sekulära demokratin. Det kan inte nog upprepas. Hijab är muslimska brödraskapets främsta symbol precis som hakkorset var nazisternas symbol. Antalet hijabbärande barn och kvinnor är ett mått på graden av ett lands islamisering precis som utbredningen av hakkorset var ett mått på ett lands nazifiering. Hijab signalerar ett lika glödande judehat som hakkorset.

De fyra högerextrema artikelförfattarna demonstrerar att de gått på kurs i neo-marxistisk postkolonial teoribildning och använder en samling fasta fraser som inte förekom när Elham Manea i Jemen 1982 indoktrinerades i Muslimska brödraskapets ”islam har bara en tolkning” och att en kvinna utan hijab kommer att brinna i helvetet. Här är några fasta fraser: ”Framställningen av muslimska hijab-bärande kvinnor har varit central i den Europeiska befrielselogiken”, ”Historiskt har slöjan använts av kolonialmakterna som den yttersta markeringen av europeisk överlägsenhet och de muslimska samhällenas tecken på eftersläpning och underlägsenhet”, ”den koloniala skildringen av svenska muslimska hijabisar är vardag”, ”Rasistiska av-slöjningskampanjer”, ”vit västerländsk överhöghet”. Samt detta: ”Dessa tankegods om muslimers underlägsenhet är därtill en del av den epistemologi av ignorans som visat sig vara en framgångsrik strategi i att hindra arbetet och diskussionen om hur rasismen påverkar resursfördelningen mellan vita och icke-vita människor i Sverige.” Och ”vi svenska muslimska kvinnor kommer att fortsätta utmana vita privilegier och kräva ekonomisk, social och politisk rättvisa”.

De använder det sedvanliga ”muslimska” när de i själva verket bara talar för islamister.

Lars Åberg svarar 14 mars med artikeln ”Ett svek mot dem som vill reformera islam”. Han skriver: ”För dem som vill reformera och modernisera islam är det ett svek att vänstern i väst enbart tycks förmögen att prata om könsorättvisor på sin egen hemmaplan.” Vidare: ”Hos den marginaliserade del av vänstern, som lever som om världen fortfarande ser ut som i början av 1970-talet, har hijabaktivisterna funnit en bundsförvant i sin aversion mot USA – den store Satan – och andra västländer.”

Hijabaktivisterna har också funnit en bundsförvant i Eli Göndör.

Lars Åberg skriver att Algeriet nämndes flera gånger som exempel på den koloniala kampen. ”Frantz Fanon är fortfarande hjälten.” Åberg skriver också om hur Paulina de los Reyes gav uttryck för ”sin harm över att iranska delegater vid FN:s kvinnokonferens i Köpenhamn 1980 fick frågor om sina slöjor när de kommit dit för att berätta om hur den då unga islamiska revolutionen hade syftat till större rättvisa i Iran”.

Den franska filosofen Michel Foucault (d. 1984), postkolonialisternas guru vid sidan av Frantz Fanon (d. 1961) och Edward Said (d. 2003), berömde iranska revolutionen.

Amerikanska akademiker och franska om förbudet mot beslöjning i skolan
Elham Manea säger att hon har gett upp hoppet om hjälp från västerländska feminister. Hon anser att västerländska feministers iver att ”beskydda” slöjbärande kvinnor och utmåla dem som offer är rasistiskt. Hon har skrivit en kritisk artikel och nämner bland annat den amerikanska teoretikern Judith Butlers syn på beslöjningen, ”Judith Butler’s veil” i Tablet Magazine16 oktober 2018. Judith Butler hävdar att det är rena skämtet att fundamentalistiska tolkningar av islam skulle ha något med hijab att göra.

En annan amerikansk teoretiker, genushistorikern Joan Wallach Scott, vill, liksom Butler, skydda beslöjade kvinnor. I den här intervjun med den franska filosofen Élisabeth Badinter i den amerikanska tidskriften The New Yorker förstår man att de amerikanska akademikerna och Badinter i princip ligger i krig med varandra. Badinter, som var för förbud mot religiösa symboler i franska skolan, säger att förbudet 2004 i teorin bara var en förlängning av en hundra år gammal nationell skollag som från början var avsedd att skapa ett neutralt rum fritt från religiösa symboler där barn skulle slippa utsättas för sina protestantiska och katolska föräldrars strider.

Gilles Kepel, världsledande fransk islamforskare, som deltog i utredningen om förbudet säger att det främsta skälet till förbudet mot iögonfallande religiösa symboler i skolan var att franska Muslimska brödraskapet hade gjort hijab till sin profilfråga och bedrev intensiva beslöjningskampanjer bland ungdomar.

Wallach Scott nämner inte Muslimska brödraskapet i boken Slöjans politik (2007), en fullkomligt sanslös bok som översattes till svenska (av Sarah Clyne Sundberg) och publicerades (2010) av samma förlag som ger ut postkolonialisternas hudfärgsrasistiska böcker med ett postkolonialistiskt efterord av Per-Erik Nilsson, då doktorand vid Teologiska fakulteten, Uppsala universitet, numera docent CEMFOR där både Edda Manga och Paulina de los Reyes också är verksamma. Wallach Scott hävdar att förbudet är rasistiskt, att franska staten är rasistisk. Ordet slöja blir i hennes framställning problematiskt eftersom det kan betyda både niqab och hijab. Ibland använder hon huvudduk omväxlande med slöja. Hon har ett avsnitt om Algeriets befrielsekrig. När det gäller avsnittet om det algeriska befrielsekriget handlar ”slöjan” om heltäckande kläder, inklusive ansiktet. Algeriet var strikt könssegregerat. Det var purdah som gällde. Det kan jämföras med 1950-talets amerikanska ungdomskultur som snabbt spred sig till Europa via film, som Prinsessa på vift med Audrey Hepburn, och musik, som Bill Haleys (We’re gonna) Rock around the clock, Elvis Presley.

Wallach Scott skriver: ”Det nationalistiska motståndet mot det franska styret i Algeriet mynnade år 1954 ut i ett regelrätt krig. I den blodiga, sju år långa kamp som följde blev kvinnor föremål för båda sidors uppmärksamhet. Slöjan kom att få enorm politisk betydelse.” Sedan följer detta påstående: ”Faktum är att det var vid den här tiden som slöjan för första gången kom att förknippas med farliga militanta tendenser. Det var inte händelserna den 11 september 2001 och rädslan för islamistisk terrorism som politiserade bärandet av slöjan; det skedde redan under det algeriska självständighetskriget” (s. 57).

Det skedde redan 1928 i Egypten då Muslimska brödraskapet bildades.

Frågan om niqab var inte problemfri för det nationalistiska och socialistiska revolutionsgardet, skriver hon. De såg sig som moderniseringens förkämpar. ”För dem var slöjan ett tecken på en efterblivenhet som en dag måste övervinnas – dock på algeriska, inte franska, villkor. Dessutom blev slöjan ett användbart verktyg i kriget mot fransmännen, eftersom den gjorde det lättare för aktivister av bägge könen att smuggla vapen och bomber” (s. 59).

Därefter följer en beskrivning som i Sverige återkommer i flera islamisters försvar av beslöjningen och bevis på kolonialisternas förtryck. När motståndsrörelsen växte, skriver Wallach Scott, inrättade fransmännen på olika platser i landet det som översätts med ”centrum för kvinnlig solidaritet” ledda av franska officersfruar i syfte att utbilda de algeriska kvinnorna och få dem att stödja fransmännen. Den 16 maj 1958 anordnade de franska kvinnorna ett massmöte till stöd för Frankrike ”där de lyfte sina muslimska systrars slöjor. De klädde så att säga av vidskeplighetens skyddande hölje och blottade kvinnorna så att de exponerades för ’ljuset’. Enligt rapporter skanderade kvinnorna glatt: ’Låt oss bli som franska kvinnor!’” Hon refererar till den här låsta artikeln ”The battle of the veil in Algeria” i New York Times 13 juli 1958.

Wallach Scott skriver att befrielserörelsen FLN vid tiden hävdade att kvinnorna i själva verket var fattiga bybor, utblottade kvinnor och kanske även prostituerade och tjänstefolk, ett uttalande senare historiker stött. ”De hade pressats att delta i ett PR-jippo för att visa världen att fransmännen inte var kolonisatörer utan befriare och att infödingarna stödde l’Algérie française” (s. 59).

Islamisten Amanj Aziz skriver på Nyansmuslim 30 november 2015 i inlägget ”Svenska kopplingar till den globala islamofobi-industrin”, ett inlägg som nu är borttaget: ”Under koloniseringen av Algeriet brukade den franska kolonialmakten arrangera offentliga tillställningar där man visade upp ’emanciperade muslimskor’ som tagit av sig slöjan. Till dessa tillställningar tvångsbussade man algerier från byarna för att uppvisa att muslimer minsann kunde civiliseras. Likt då har kolonialmakterna än idag en besatthet att framhäva och önska icke-vita som underkastar sig vit hegemoni.”

Man kan ju jämföra med kvinnorättsaktivisten Huda Shaarawi som 1923 efter en kvinnokongress i Rom på Kairos centralstation av egen fri vilja tog av sig den heltäckande beslöjningen.

Wallach Scott refererar till Frantz Fanons A dying colonialism och det Fanon, FLN-anhängare, skriver om att de ”’koloniserade möter kolonisatörernas offensiv mot slöjan med en slöjans kult’. Efter massmötet den 16 maj, förklarade Fanon, var det synnerligen viktigt att behålla slöjan. ’I början var slöjan en motståndets mekanism, men dess sociala värde för gruppen förblev mycket starkt. Slöjan bars för att traditionen krävde en sträng åtskillnad mellan könen, men också för att ockupanterna bestämt ville avslöja Algeriet” (s. 60).

Jämför hijabaktivisternas artikel om av-slöjarna.

Fanon säger att den algeriska kvinnan var tvungen att avlägsna bilden av den franska ockupanten ur sitt medvetande. ”I denna strävan blev slöjan mindre ett tecken på religiös eller kulturell tillhörighet än ett subversivt verktyg. Slöjan var ett instrument för att förvandla förnedringen av de koloniala undersåtarna till en stolt och oberoende nationell och personlig identitet” (ibid.).

Hijab som politiskt motstånd. Sverige som kolonialmakt? Hijabisterna som koloniala undersåtar? Förnedrade av Sverige?

Även Eli Göndör hänvisar till algeriska befrielsekriget i sitt försvar för hijab
Eli Göndör skriver i artikeln ”Debatten om huvudduken missar sekulära regimers förbrytelser” om att flera länder i det han benämner den så kallade moderniseringsprocessen förbjöd religiös klädsel: ”I ett försök att visa upp Iran som upplyst och västorienterat utfärdade Reza Shah, som regerade under mellankrigstiden, en order som förbjöd kvinnor att bära huvudduk. Ryktet om förbudet ledde till demonstrationer där kvinnor, såväl religiösa om icke-religiösa, satte på sig huvudduk. I Syrien åkte Baath-partiets patruller runt i Damaskus och slet av kvinnor deras huvuddukar [det var förenat med dödsstraff att tillhöra det förbjudna Muslimska brödraskapet, det rådde inbördeskrig]. Liknande demonstrationer som i Iran förekom även i Syrien på 1960-talet. Och precis som kvinnor i dag demonstrerar utan huvudduk som protest mot tvång, har algeriska kvinnor klätt sig i huvudduk för att demonstrera mot den franska kolonialmakten och ta ställning för algerisk identitet och kultur.”

Och vilken kolonialmakt demonstrerar Svenska hijabis mot? Vilken diktatur? Och vilken nationell identitet och kultur kämpar de för?

Eli Göndör skriver om den relativt nyblivna praktiserande muslimen Farah Alhajeh som vägrade skaka hand med en man under en rekryteringsprocess och miste chansen till jobb men fick rätt i Arbetsdomstolen. Göndör gör stor poäng av att hon sminkar sig och bär hijab och använder sociala medier och att hon inte skulle accepteras av konservativa islamister, men inget om hur hennes ”religiösa meningsskapande” gick till. Han skriver bara: ”I dag finns det många i Sverige som likt Alhajeh har format sig en egen identitet utifrån sin egen tolkning av islam och huvudduken.” Varifrån fick hon ”tolkningen” att vägra skaka hand med en man? Från Muslimska brödraskapets dawa? Abdirizak Waberi säger i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna att Vi tar inte kvinnor i hand. Har hon gått på kurs hos Yasri Khan och deltagit i SMFR:s dawa-verksamhet?

Under våren 2019 visade Kunskapskanalen programmet ”Från Marocko till Timbuktu” med Alice Morrison som beskrivs som ”äventyrare och expert på arabiska kulturer”. Hon träffar mängder med män på sin långa färd, många gånger till fots, över Marockos Atlasberg, genom öknen ner till Mali, män som med ett leende tar henne i hand.

Till skillnad från Eli Göndör tog författaren och debattören Katerina Janouch och debattören Rebecca Weidmo Uvell reda på lite bakgrundsinformation om Alhajeh. Dock inget om hur hennes ”religiösa meningsskapande” gick till.

Eli Göndör nämner etnologen Pia Karlsson Mingantis doktorsavhandling Muslima. Islamisk väckelse och unga muslimska kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige (2007, 2014). En mycket värdefull bok om hur Muslimska brödraskapets ”religiösa meningsskapande” bland unga kvinnor går till, via dawa, och gör ungdomarna mer reaktionära än föräldrarna som har en ”kulturell” islamtolkning inte den ”sanna” tolkningen. Men det är inte det ”religiösa meningsskapandet” Göndör koncentrerar sig på. Han skriver: ”Det finns hyllmetrar av litteratur som har avhandlat ämnet, som mer eller mindre över hela linjen nått samma slutsats. Pia Karlsson Miganti [sic], etnolog och lektor vid Stockholms universitet, summerar det väl i boken Muslima (Carlsson, 2014). Där påpekar hon att huvudduken både kan vara ett uttryck för förtryck eller en patriarkal ordning, och ett utryck för frihet och självständighet.”

De unga kvinnorna i studien är varken fria eller självständiga enligt svensk jämställdhetslagstiftning. Det är uppenbart att när Karlsson Minganti gjorde sin studie så hade postkolonialisterna och Brödraskapets aktivister ännu inte slagit sig samman i sitt gemensamma hat mot ”kolonialmakten” Sverige och den vita huden.

Etnolog Pia Karlsson Mingantis viktiga avhandling om Muslimska brödraskapets ”religiösa meningsskapande” bland unga kvinnor i Sverige
Just för att Eli Göndör lyfter fram Karlsson Mingantis avhandling som stöd för sin lobbyverksamhet för hijab gör jag här ett längre referat av min tolkning av innehållet i avhandlingen. Referatet ska också ses som en bakgrundsteckning inför min redogörelse för Eli Göndörs och Hamid Zafars artikel, se nedan, där de ställer sig kritiska till förbud mot beslöjning i skolan trots att ett förbud är det snabbaste sättet att försvaga islamisternas dawa–verksamhet i Sverige.

Pia Karlsson Minganti gjorde sitt fältarbete mellan 1998 och 2002 bland nio unga kvinnor inom det hon kallar den islamiska väckelserörelsen i Sverige, i första hand föreningar kopplade till SUM, som ju är Muslimska brödraskapets ungdomsförbund. De unga kvinnorna, kallade tjejer i avhandlingen, var i fältarbetets inledning mellan 18 och 25 år. Föräldrarna var flyktingar och tjejerna kom som barn (fyra till elva år gamla) till Sverige från länder där islam var den dominerande religionen (s. 12). Tjejerna var aktiva medlemmar i olika lokalavdelningar som sorterade under SUM.

Karlsson Minganti kommenterar den globala islamiska väckelserörelsen [Muslimska brödraskapets dawa] som hon säger har svept över världen ”sedan åtminstone 1970-talet” och ger en bakgrund. ”En grundläggande tanke inom väckelsen är att muslimers eventuella problem beror på att de avvikit från islams raka väg och att de nu bör stärka sin muslimska identitet och söka svar i de heliga källorna, framför allt Koranen och Sunna (profeten Muhammeds normerande exempel). Det vill säga: islamisera sig själva, sina liv och i förlängningen hela samhället. Ett nyckel-begrepp i sammanhanget är dawa, kallelse eller inbjudan till islam” (s. 26, 27).

Dawa, kampen mot sekularismen, är Muslimska brödraskapets ”religiösa meningsskapande”.

”Sann” islam fri från kulturella inslag. De intervjuade definierade sig alla som praktiserande muslimer, ”med fokus på islamisk ’sanning’” (s. 137). Karlsson Minganti beskriver det som en islamisk identitet överordnad kultur, etnicitet och nationalitet (s. 138, 141). Tjejerna fick lära sig den ”rätta” islam fri från uppblandning av kulturella traditioner och det ”korrekta” sättet att utöva islam (s. 63). Detta ”korrekta” sätt att utöva islam gav de unga kvinnorna auktoritet att ifrågasätta familjens traditioner. ”De vände sig emot sina föräldrar genom att peka på diskrepanser i deras ideal och praktiker, och genom att hävda kunskaper i ’sann’ islam till skillnad mot föräldrarnas ’kulturella’ föreställningar” (s. 71).

Indoktrineringen förklarar varför yngre generationer är mer reaktionära än äldre.

Karlsson Minganti beskriver också den negativa inställningen till Sverige och svenska kvinnor, alltså motsättning, avståndstagande, inte integrering.

Könssegregering. Kurserna var könssegregerade. Karlsson Minganti framhåller svårigheterna att utbyta erfarenheter med varandra när de unga kvinnorna och männen förväntas avhålla sig från kontakter med det motsatta könet. Hon betonar riskerna med att upprätthålla en ordning som skiljer könen åt. Skälet till att Karlsson Minganti ser könssegregeringen som problematisk är att ”kvinnor med begränsande villkor för tillträde och deltagande i centrala forum, ytterst antas representeras (beskyddas) av män (förmyndare). Någon annan än kvinnan själv ska således på ett fullgott sätt kunna artikulera och argumentera för hennes erfarenheter och intressen” (s. 130).

Alla de unga kvinnorna som ingick i studien levde, skriver Karlsson Minganti, ”i familjesituationer där de förväntades fråga sina manliga anförvanter om lov att röra sig utanför hemmet, och ha acceptabla motiv för detta. För alla tjejerna gällde också att dessa män förväntades agera eskort när familjens kvinnor rörde sig i offentliga miljöer” (s. 186, 187). Karlsson Mingantis kommentar: ”Tjejerna var även fortsättningsvis tvungna att förhandla arbete, utbildning och dawa med respektive manliga anförvanter” (s. 201).

Pia Karlsson Minganti skildrar hur de unga kvinnorna i ungdomsföreningarna förväntades vara aktiva och visa ett samhällsengagemang men aldrig ge avkall på ”ett normerande ideal om blyg, ’privat’ kvinnlighet” (s. 133).

Opinionsbildning. Karlsson Minganti skriver att bland de unga var motivationen till islamisk aktivism stark och siktade in sig på opinionsbildning. Alla ungdomsorganisationerna hade särskilda mediekommittéer. Alla de intervjuade deltog i offentliga debatter och var aktiva som informatörer och föredragshållare och samarbeten med andra organisationer, flera var ledamöter i ungdomsföreningars styrelser och kommittéer. Ungdomarna agerade som ”kontrollinstans” och använde sig av en manual för mediestrategier [utformad av Muslimska brödraskapets amerikanska gren CAIR] (s. 148, 149). Karlsson Minganti skriver att alla de olika aktiviteterna gick ”under paraplybegreppet dawa, ett upplysningsarbete som de enskilda muslimerna riktar mot sig själva, andra muslimer och icke-muslimer. Inom väckelserörelsen har dawa kommit att tillmätas allt större betydelse och uppfattas rentav som religiös plikt” (s. 150).

Beslöjningen ett krav. Tjejerna förväntades vara beslöjade och uppträda sedesamt, även killarna förväntades bära löst sittande kläder och både killarna och tjejerna undvek att hamna i situationer utan en tredje person närvarande. ”De eftersträvade skilda rum för killar och tjejer, eller en ’kill- och tjejsida’ inom ett och samma rum” (s. 148).

I kvinnornas uppgift att vara ”bärare av islam” ingick att vara beslöjade, framhåller Karlsson Minganti och beskriver hijab enligt följande: ”en kombination av kvinnlig dräkt- och uppförandekod, som innefattar odlande av skam men också värdighet och ambassadörskap för islam”. Hon säger också att det inom den islamiska väckelserörelsen är krav på att kvinnorna ska täcka sig, men att det råder oenighet om hur mycket (s. 229).

Det är viktigt att de unga kvinnorna beslöjar sig av rätt skäl, intentionen ska vara medveten, skriver Karlsson Minganti. Det räcker inte med att ”bära sjal som en kulturell sedvänja eller etnisk markör”. De ska beslöja sig för att ”nöja Gud”, ”för Guds skull” (s. 234, 235). De unga kvinnorna var noga med att framhålla att beslöjningen var ett fritt val, ett personligt beslut, från deras sida och att det inte rörde sig om social kontroll och tvång. Karlsson Minganti lyfter fram motstridiga budskap från de intervjuade. En av dem säger att hon var kritisk mot ”gubbar som tvingar småtjejer att ha sjal” samtidigt var hon för att församlingens små flickor ska vara beslöjade enligt ”det ska börjas i tid”. Hon hade också bidragit till att få igenom att flickorna i den scoutkår församlingen och ungdomsföreningen hade startat skulle vara beslöjade till scoutuniformen. ”Det blir bara krångel med att bestämma vilken tjej som är i puberteten eller inte. Lika bra att alla har sjal. Man går ju faktiskt med i en förening. Om man inte vill gå med så behöver man inte. Och scouter har faktiskt uniform.” Karlsson Minganti kommenterar: ”Idealet om ’det egna valet’ tycktes med ens avlägset” (s. 241, 242).

Att välja att vara beslöjad var enligt de intervjuade ett steg utan återvändo, att ta på sig hijab och sedan ta av sig plagget betraktades som ett steg bort från islam. De hade vuxit upp under en tid då det, med Karlsson Mingantis ord, inte fanns en ”islamisk infrastruktur, med muslimska daghem och friskolor, och hijab ’ordentligt’ på sedan barnsben”, till skillnad från en yngre generation som vuxit upp med denna infrastruktur och där ett medvetet val att bära plagget inte fanns med i bilden. Karlsson Minganti beskriver hur de intervjuade bemötte en artonårig kvinna ur denna generation som fattat det medvetna beslutet att ta av sig hijab som hon, för att hennes föräldrar ville det, burit sedan hon var nio år och faran dessa unga kvinnor löper att bli utfrusna ur sin gemenskap (s. 246, 247).

Uteslutning ur gemenskapen. I det avslutande kapitlet diskuterar Pia Karlsson Minganti just risken för de unga kvinnorna i studien att uteslutas ur gemenskapen om de inte höll sig strikt till normerna. Hon skriver att de intervjuade ”befann sig i en paradoxal situation där deras ’kall’ när som helst kunde ställas emot andra plikter: heder, hushållsarbete, lydnad”. ”Ytterst begränsades somliga tjejers förhandlingar och taktiker av hotet om våldsamma straff, och samtligas av hotet om förskjutning ur gemenskaper. Även om det kan finnas anledning att beskriva hederskulturella sammanhang som marginella företeelser, sett i relation till muslimer i största allmänhet”, skriver Karlsson Minganti, ”vill jag hävda motsatsen ifråga om dessa tjejers situation. För dem var hedersetiken det ’normala’, och det avvikande deras till synes alldagliga rörelser och aktiviteter (i skolan, på kaféet, bland kollegorna). Och deras vittnesmål om förtryck möttes ofta av tystnad även inom deras nära islamiska gemenskaper (moskéer, ungdomsföreningar, kompisgrupper).”

Kvinnornas begränsade rörelse- och handlingsfrihet. Pia Karlsson Minganti gör en pessimistisk tolkning av de unga kvinnornas rörelse- och handlingsfrihet och skriver ”att den präglades av ett godtyckligt gungfly – att deras aktörskap var en ständig förhandlingsfråga, ytterst beroende av enskilda mäns vilja eller ovilja” (s. 275).

När det gäller identitetspolitiken och minoritetsgruppers mobilisering ”i syfte att bevara en egen identitet och tillvarata egna intressen” betonar Karlsson Minganti att det är viktigt att ta reda på ”vem som har inflytande över hur gruppen, dess gränser och intressen definieras”. Hon kommenterar att i hennes studie hade de unga kvinnorna ”relativt mindre chans än män i sina kretsar att få genomslag för sina erfarenheter och perspektiv. Deras intressen som individer och ’kvinnor’ tenderade att komma till korta i jämförelse med deras intressen som minoritetsmedlemmar – som ’muslimer’” (s. 278).

Pia Karlsson Minganti framhåller att minoritetsrättigheter bör vara föremål för debatt, att inte ta för givet att minoritetskulturer är statiska och därför bör lämnas i fred. Tvärtom riskerar man med en sådan inställning att ”osynliggöra och reproducera minoriteters interna hierarkier och maktordningar, såsom manliga eliter med tolkningsföreträde och anspråk på ’autenticitet’” (s. 279).

Frågan är då varför Eli Göndör/Timbro inte valt att skärskåda beslöjningen i stället för att bedriva lobbyverksamhet för den.

Frågan är också varför Eli Göndör/Timbro inte lägger energi på att beskriva helvetets betydelse i det ”religiösa meningsskapandet”. Salahuddin Barakat tycks ju vara väl bekant med ”Satan och hans medhjälpare.”

Helvetet. Karlsson Minganti skriver att helvetet ständigt är närvarande hos de unga kvinnorna i studien och att deras ”kosmologi utgör en viktig aspekt för analysen av deras förhandlingar: en konstant risk att ta hänsyn till i livsval och vardagliga praktiker”. Karlsson Minganti hörde en föreläsare säga: ”I dödens närhet pulserar livet starkare. Där gör människor bättre prioriteringar” (s. 55).

Eli Göndörs och Hamid Zafars artikel på Timbros nättidning om förbud mot beslöjning i skolan
Den 5 juni 2019 publicerade Eli Göndör och Hamid Zafar på Timbros nättidning Smedjan en artikel om hijab på skolbarn, ”Slöjförbud kan få oönskade konsekvenser”. De presenterar sig som att de är med i Moderaternas integrationskommissions externa expert- och referensgrupp.

Med Eli Göndör som ”expert” kan man vara övertygad om att Västeråsmoderaterna och Moderaterna i Eskilstuna och Nyköping inte får stöd av moderpartiet för förbud i skolan mot beslöjning av småflickor.

Hamid Zafar är före detta rektor på en skola på Hisingen, ön där jag växte upp. Han har alltså arbetat med barn. Men han ser inte barnets perspektiv.

Artikeln är skriven med anledning av att politiker i Staffanstorp röstat för att förbjuda huvudduk på flickor i förskolan och upp till sjätte klass som ett led i arbetet mot hedersförtryck. Artikeln har en stark polemisk karaktär riktad mot Staffanstorps politiker.

Den här Timbroartikeln är lika märklig som Göndörs Timbroartikel om sekulärt förtryck. De två männen skriver inte ett ord om vad hijab signalerar. Först och främst att en flicka från och med nioårsåldern kan giftas bort, eftersom profeten Muhammed, enligt den islamiska traditionen, fullbordade ett äktenskap med en nioårig flicka han förlovade sig med när hon var sex år. Äktenskapet kan ingås över huvudet på flickan av vuxna i moskén utan flickans närvaro. Vi vet att flickor varje år försvinner från skolan och tvångsgifts.

Våldtäkt på våldtäkt på våldtäkt. Av barn!

Det borde räcka för att införa obligatoriskt civiläktenskap i Sverige där den religiösa ceremonin bara är ett komplement av icke-juridisk art.

Flickan kan riskera att dödas om hon vägrar bära hijab eftersom avfällingar förtjänar döden. Flickan får bara gifta sig med en islamtroende man. Flickan har inget egenvärde. Hijab signalerar att homosexuella ska dö, att judar ska dö. Att sharia står över svensk lag. Hur går det ihop med den svenska läroplanen?

Göndör och Zafar låser in småflickor i en ultrareaktionär tolkning av islam. De förordar barnslaveri! Hijab är en slavmarkör!

De tar som avskräckande exempel upp att ”Frankrikes bestämda sekulära hållning” lett till att katolska privatskolor har grundats! ”Majoriteten av dem [privatskolorna] är katolska men antalet muslimska skolor växer.”

Sedan följer det Eli Göndör skriver om i de två böckerna Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser (2017) samt I Guds namn. Om våld och politik i islam (2018) och i den ovan nämnda artikeln om sekulärt förtryck: ett teoretiskt resonemang hämtat från den franska sociologen Alain Touraine om förflyttning mellan olika kulturella miljöer, resonemang Göndör har läst sig till. Göndör och Zafar exemplifierar med en sexårig flicka vars föräldrar ”förflyttat sig från en miljö med en annan moraluppfattning än den de mötte när de kom till Staffanstorp”. Ett långt teoretiskt resonemang där enbart ordet moraluppfattningar används, inte olika rättssystem, inte svensk lag.

De skriver kategoriskt att flickan är lojal mot föräldrarna som tvingar henne att bära hijab, men inte mot skolan som vill förbjuda hijab. Hela deras teoretiska resonemang faller om de hade exemplifierat med en flicka redan hemmastadd i sin miljö och fadern en dag bestämmer att dottern ska bära hijab. Och dottern gråtande låser in sig i badrummet.

Läraren och samhällsdebattören Hanna Gadban beskriver den 19 februari 2013 i artikeln på Newsmill, ”Befria barn från påtvingad slöja!”, som går att läsa här, ett samtal hon hört på tunnelbanan mellan två beslöjade kvinnor som talade på det utländska språk Gadban också behärskar. Hon citerar den ena kvinnan: ”’Ja, han bestämde att även vår yngsta dotter ska beslöjas, jag försökte förgäves övertala honom att vänta några år, utan resultat, du vet hur han är, alltid envis.’ [. . .] Mamman lät allt sorgsnare, med darrande röst och gråten i halsen beskrev hon hur dottern låst in sig i badrummet och gråtit i många timmar när hon fått höra pappans beslut. Sedan dess har flickan börjat tappa hår, sa mamman. Hon har blivit tystlåten, glömmer ofta sina läxor och vill inte träffa sina kamrater efter skoltiden. ’Det går över’, tröstade väninnan, ’det är bara en tidsfråga och sedan vänjer hon sig, oroa dig inte.’”

Det ska räcka med denna enda flickas förtvivlan för att förbjuda hijab i den skattefinansierade skolan. Det ska räcka med denna enda flickas förtvivlan för att landets politiker ska inse att föräldrar som tvingar döttrarna att bära plagget ska kunna fällas i domstol, att det ska vara förbjudet att tvinga döttrar att bära plagget och att föräldrar riskerar ett kännbart straff.

Eli Göndör och Hamid Zafar kunde i stället för Frankrike ha exemplifierat med hur det gick i Kosovo som förbjöd hijab i skolan, enligt den här artikeln från 14 april 2010, ”Kosovo says no to the headscarf in public schools”. Kosovos argument är samma som Frankrikes. De har kunskap om faran med islamister. Kosovo har en sekulär författning.

Eli Göndörs och Hamid Zafars resonemang är alldeles för snävt. Starka krafter försöker påverka den kommunala skolan att särbehandla barn till islamiska föräldrar. Se bara vad som hände i Jönköping och läs det här.

Statsvetaren Elham Maneas nålsöga
Sveriges politiker saknar krismedvetande. Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget.

Jag nämnde tidigare hur Elham Manea beskriver regimers totala koncentration på islamistiska terrorister som att de ser på världen genom ett nålsöga och missar hela spektrat av islamister som inte använder sig av våld och som har spridit sin reaktionära tolkning av islam med sådan framgång att till och med väst tror att islamisternas reaktionära tolkning är den gängse tolkningen.

Jag tycker att nålsögat är en bra bild för att beskriva dagens svenska politiker. De håller blicken stadigt fäst vid nålsögat och ser bara SD och missar allt som pågår runtomkring.

Den invasiva arten ArA+MB.
Jag har i åtskilliga inlägg beskrivit hur det neo-marxistiska akademiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) och högerextrema Muslimska brödraskapet (MB) verkar i symbios med varandra. Jag kallar ArA+MB för en invasiv art som Sverige måste avlägsna varenda rot och vartenda skott på, en lika invasiv art som arten parkslide med rotskott som tar sig in under huset och välter det, se det här SVT-klippet.

Den invasiva arten ArA+MB är i full färd med att kväva den brokiga floran av islamtolkningar i Sverige och etablera sig som ”den rena”, ”den sanna”, ”den autentiska” islam. Med flickor och kvinnor i hijab.

Det snabbaste sättet att bli av med denna invasiva art är att med omedelbar verkan dra in all offentlig finansiering av ArA:s och MB:s olika verksamheter som CEMFOR, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, SMFR, med mera och avlägsna alla utlöpare, som ArA-aktivisternas universitetstjänster (Adrián Groglopo, Irene Molina, Diana Mulinari, Paulina de los Reyes) och all undervisning i postkolonial teoribildning, lägga ner Myndigheten för stöd till trossamfund, deklarera att inte en skattekrona ska gå till religiös verksamhet och gräva upp alla invasiva rötter som slingrat sig in i de politiska partierna.

Socialdemokraterna är Muslimska brödraskapet. Den religiösa sidoorganisationen Tro och Solidaritet har tagit över partiet. Miljöpartiet är Muslimska brödraskapet. MP gjorde aldrig upp med islamisterna inom partiet efter skandalerna med Mehmet Kaplan och Yasri Khan. Vänsterpartiet är Muslimska brödraskapet. Jonas Sjöstedt har inte fattat att ArA-aktivisterna och Brödraskapet har tagit över partiet. Han borde ha ett samtal med Anders Neergaard om ArA. Och med Momodou Jallow om hans kontakter med Othman Tawalbeh och Ibn Rushd. Centerpartiets Annie Lööf lever i en helt annan dimension. I Almedalen talade hon om att hon inte vill att kvinnor i hijab ska kallas för påskkäringar. Så kan man också förtränga barnslaveriet i Sverige.

KD och SD är båda religiösa partier och har inte deklarerat att inte en enda skattekrona ska gå till religiösa aktiviteter och har därför också tillåtit den invasiva arten att slingra sig in och slå rot i partierna.

Nyamko Sabuni hann knappt utnämnas till ledare för Liberalerna förrän hon betonade att hon var afrosvensk. Afrosvensk är ett parasitord! Det är ett direkt plagiat av afroamerikan som betecknar en slavättling vars förfäder i hundratals år i USA behandlats på ett fruktansvärt omänskligt sätt. Nyamko Sabunis förfäder har inte varit slavar i Sverige i hundratals år. Man ser på henne var hon har sina rötter. Vill hon markera sitt ursprung kan hon använda kongosvensk så som man säger somalisvensk. Det måste bli ett slut på gruppidentitetspolitiken och de underförstådda hänvisningarna till att dagens Sverige är en kopia av USA under rasåtskillnadslagarnas tid, vilket är just vad den invasiva arten ArA+MB håller på med.

Genom att ta in Eli Göndör i Moderaternas integrationskommission har partiet markerat sitt stöd till islamisterna. Det finns motbilder. För att ta del av det religiösa meningsskapandet inom islam i en del av kurdiska Irak rekommenderar jag Ulf Kristersson att läsa romanen Dödstvätterskan av Sara Omar, danska med kurdiskt ursprung. För att ta del av somaliers religiösa meningsskapande i Europa rekommenderar jag Ayaan Hirsi Alis Kräv er rätt! Om kvinnor, islam och en bättre värld.

Timbro ger dels ut Johan Lundbergs bok Ljusets fiender, som han hoppades skulle medföra förändringar i Sverige, samtidigt som Eli Göndör motarbetar honom och väljer att bedriva lobbyverksamhet för islamisterna. Göndör gick ut hårt mot Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige och lät påskina att han hade större kunskaper samtidigt tonar han både i recensionen av Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige och i artikeln i Smedjan om sekulärt förtryck ner faran med Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige och förskönar deras verksamhet i Egypten.

Dessutom förvanskar han statsvetaren John M. Owen IV:s uppmaning till USA:s policymakare att inte underskatta islamismen, att det råder en ideologisk inom-muslimsk konflikt mellan muslimska sekularister och islamister, och får det till att Owen ger honom stöd för hans lobbyverksamhet för hijab. När Owen i själva verket stöder Magnus Norell. Vilket även statsvetaren Elham Manea gör. Islamisternas kamp handlar om att undergräva sekularismen antingen med fredliga eller militanta metoder. Islamism mot sekularism. Underskatta inte islamisterna och deras globala dawa-verksamhet, numera finansierad av Qatar som har globala maktambitioner.

Timbro bör bekänna färg. Demokrati eller teokrati?

MSB och Segerstedtinstitutet bör utreda vad det är för slags kamp Eli Göndör faktiskt bedriver och på vad sätt hans lobbyverksamhet gynnar Sverige.

20 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus