Enligt rapport från Socialstyrelsen drabbas omkring 110 000 patienter varje år av vårdskador och omkring 1 400 per år dör till följd av en vårdskada. Vi är många patienter och anhöriga som behöver en oberoende instans, en nationell Patientombudsman, att vända oss till som har till uppgift att aktivt hjälpa och bistå patienter och anhöriga. Patienter och anhöriga har ingenstans att vända sig. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur patientnämnderna är en kuliss, en låtsasverksamhet. I ett senare blogginlägg kommer jag att skriva mer om en nationell oberoende Patientombudsman.

Personer som söker asyl i Sverige får gratis juridisk hjälp. Personer som vägrar ta folk i hand på arbetet eller kräver att få bära Muslimska brödraskapets demokratifientliga politiska uniformspersedel hijab på arbetet får hjälp av en myndighet, DO. Patienter däremot förväntas kunna både juridik och medicin i samma ögonblick som de drabbas av en vårdskada, kunna föra sin egen talan och uttrycka sig skriftligt.

Sveriges politiker är likgiltiga för det faktum att patientens ställning är en demokratifråga, att klagomålsförfarandet är en demokratifråga. I slutet av det här inlägget kommenterar jag det pågående patientsäkerhetsarbetet, som utgår från ett personalperspektiv, och skriver att ett syfte med patientsäkerhetsforskningen uppenbarligen är att förhindra att enskilda personer inom sjukvården ska kunna ställas till svars för sina handlingar.

Här följer en fortsättning på mitt misslyckade försök att framföra klagomål på hur Ersta sjukhus i Stockholm hanterade min husläkares remiss och de dokument om min sjukvårdsskada som medföljde remissen och vad som hänt dessa dokument. Se tidigare blogginlägg om mitt brev med konkreta frågor till sjukhuschef Jan-Åke Zetterström, verksamhetschef Staffan Hederoths goddag yxskaft-svar och Patientnämndens begränsade insats. I slutet av det här inlägget visar jag hur jag blev bemött med goddag yxskaft-svar av tjänstemannen Gustav Ohlén på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm. Tre ord sammanfattar mina försök hittills: arrogans, nonchalans, vårdslöshet.

Sverige behöver en rättighetsrevolution. Detta efterlyste professorn i historia Lars Trägårdh redan för två decennier sedan i Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och de individuella rättigheterna i Sverige. Demokratiutredningens skrift nr 20 (SOU 1998:103) utan att någonting har hänt.

Avsaknad av patientperspektiv och juridiskt utkrävbara rättigheter
Sverige måste vara världens mest efterblivna land när det gäller patientperspektiv och patienträttigheter. Patientperspektiv och patienträttigheter existerar över huvud taget inte i Sverige. Jag har kontaktat alla åtta riksdagspartier om en patienträttighetslag. Och mötts av total likgiltighet. De svarar inte ens. Liberalernas Lars Granath deklarerade frankt att mina frågor var för vinklade och innehöll för många värderingar.

Därför byter jag nu perspektiv från Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten till Rötan inom Sveriges läkarkår.

Läkarförbundet har sammanställt etiska riktlinjer. Jag citerar punkt 13:”Läkaren ska i utlåtande endast styrka sådant som har saklig och professionell grund och åtskilja detta från annan information, vars sanningshalt inte kan bedömas.”

Torsten Mossberg, ledamot i Läkarförbundets förbundsstyrelse, tidigare enhetschef på Socialstyrelsen, kan ju till att börja med, tillsammans med Läkarförbundets jurister, ta sig en titt på det etiska i hans beslut 6/12 2005 att godkänna kvasivetenskapligt svammel riktat till en domstol, vilket ligger i den blå knappen till höger, ”Socialstyrelsens svågerpolitik”, och vad hans beslut fick för konsekvenser för mig. Konsekvenser jag så småningom kommer att redogöra för mer i detalj.

Den blå knappen syns inte i mobilen. För den som inte läser den här texten på datorn finns här pdf-filen på 27 sidor bestående av text av mig, Socialstyrelsens vetenskapliga råd docent Pål Wölner-Hanssens (gynekolog) och professor Lars Wiklunds (anestesi) utlåtanden och Socialstyrelsens beslut (läkare Torsten Mossberg och senare läkare Staffan Blom). Det gäller en undvikbar sjukvårdsskada direkt relaterad till kirurgens syteknik (förslutningsteknik).

Individuellt utkrävbara rättigheter
Här följer en liten historik över det demokratifientliga svenska klagomålssystemet som ända från begynnelsen saknade patientperspektiv och som nu har spårat ur helt. Som jag nämnt i tidigare blogginlägg kan Sveriges läkare tacka Socialstyrelsens tidigare generaldirektör Kjell Asplund för att de numera slipper risken att drabbas av disciplinstraff. Kjell Asplund var för övrigt generaldirektör då Torsten Mossberg och Staffan Blom skrev under besluten som rör mig.

Det finns ingen central instans som har det övergripande ansvaret för landets sjukvård. Regeringen kan komma med generella riktlinjer. Sedan gör regionerna (tidigare landstingen) som de vill. Det är därför vi har en så ojämlik sjukvård.

Statsvetaren Lars Karlsson skriver om rättigheter och avsaknaden av ett tydligt ansvar inom den svenska sjukvården i doktorsavhandlingen Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003). Hans bok ligger till grund för min lilla historik över sjukvårdens organisering och klagomålssystemet.

Lars Karlsson skriver om individuellt utkrävbara rättigheter, vilket även professor Lars Trägårdh skriver om. Det intryck jag fått av politikers likgiltighet är att de inte har en aning om vad medborgaren som rättssubjekt och individuellt utkrävbara rättigheter innebär, därför borde alla politiker, riksdagspolitiker såväl som lokalpolitiker, höja sin kompetensnivå och ta till sig vad dessa två forskare har att säga om ämnet.

Lars Karlsson jämför Sverige med Storbritannien. Han skriver att i Storbritannien infördes i början av 1990-talet något som heter Patient’s Charter som listade de rättigheter medborgaren i rollen som patient hade gentemot den offentliga sjukvården. ”Poängen är att chartern innehöll rättigheter som var utformade som individuellt utkrävbara rättigheter. Med detta menas att rättigheterna riktade sig till den enskilde medborgaren och det fanns tydligt formulerat hur man skulle kunna överklaga rättigheterna och vem som var skyldig att uppfylla desamma. Med att rättigheter är individuellt utkrävbara avses alltså att det finns mekanismer varmed en enskild individ kan utkräva rättigheter. Exempel på mekanismer kan vara domstolar eller andra instanser som utfärdar någon form av sanktioner om den aktuella rättigheten inte uppfylls” (s. 18, 19).

Sanktionerna såg Kjell Asplund till att ta bort. Jag har tidigare skrivit om att Ansvarsutredningen ansåg att det var för dyrt med en patienträttighetslag i Sverige. Så här skriver jag om skillnaden mellan Storbritanniens och Sveriges klagomålssystem i ett tidigare blogginlägg:

I senaste säsongen av TV-serien Saknad, aldrig glömd, visad i februari 2019, finns några scener i de första avsnitten där en läkare har anmälts och som visar den skandalösa skillnaden mellan hur det går till när läkare anmäls i Storbritannien och Sverige. Klagomålsförfarandet i Storbritannien är öppet. Både läkaren och personen som anmält honom kallades till ett möte. En tredje person, som uppenbarligen satt sig in i anmälan, ställde frågor till var och en av dem. Serien är fiktion. Men klagomålsförfarandet är inte påhittat.

I Storbritannien, skriver Lars Karlsson, skapades det nationella sjukvårdssystemet (NHS) vid ett givet tillfälle, 1946 och togs i bruk 1948, när landet var en fullt utvecklad demokrati (s. 103).

Landstingen och intresseorganisationen Sveriges kommuner och regioner (SKR)
I Sverige växte landstingens ansvar för sjukvården gradvis fram innan Sverige var en demokrati. Fram till 1862 var Sverige uppdelat juridiskt i socknar. Landstingen inrättades genom 1862 års kommunalreform då det stadgades att ett självständigt landsting skulle finnas i varje län vid sidan av länsstyrelsen och kommunerna. Några år senare när tvåkammarsystemet inrättades gavs landstingen uppgiften att utse ledamöter till första kammaren. (Tvåkammarsystemet upphörde1970.) ”Att landstingen skulle ta hand om sjukvård var inte på något sätt någon självklarhet”, skriver Lars Karlsson (s. 93).

Landstingsförbundet, som är en intresseorganisation, bildades 1920, ”i syfte att ge landstingen en starkare röst och en enad front utåt” (s. 96). ”Landstingsförbundet är unikt (tillsammans med Kommunförbundet ska tilläggas)”, skriver Karlsson, ”att representera hela svenska folket.”

År 2007 slogs de två förbunden ihop och hette Sveriges kommuner och landsting (SKL). I år bytte de namn till Sveriges kommuner och regioner (SKR).

Lars Karlsson skriver: ”När det gäller vad man kan kalla traditionella intresseorganisationer representerar dessa vanligtvis ett distinkt intresse, och som ska vägas mot andra motsvarande distinkta intressen. Löntagarnas intressen har traditionellt ställts mot näringslivets intressen i form av intresseorganisationerna LO och SAF. Men om en intresseorganisation representerar hela svenska folket kan det ju rimligtvis inte finnas något distinkt motsatt intresse” (s. 97).

I boken diskuterar Karlsson enbart Landstingsförbundet och skriver att medborgarens möjlighet att utkräva ansvar ter sig mycket indirekt och diffust (s. 98), vilket även gäller SKR.

Han skriver att sjukvårdens styrning sker i flera led. ”Först och främst fattar riksdagen sjukvårdspolitiska beslut, men detta är på ett generellt plan. Den konkreta utformningen av sjukvårdspolitiken sker i kontakterna mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Reformer som exempelvis sjukronorsreformen [infördes 1970], Dagmaröverenskommelsen [2012] och vårdgarantin implementeras genom överenskommelser och avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet. Dessa avtal mellan Landstingsförbundet och socialdepartementet är värda att lyfta fram, framför allt då de innebär att det sluts offentliga avtal med en privaträttslig organisation som Landstingsförbundet. Inte minst detta indikerar den status av offentlig myndighet som Landstingsförbundet i det närmaste har” (s. 99).

SKR är en intresseorganisation för lokalpolitiker och tjänstemän och syftar till att stärka det lokala självstyret!

Lars Karlsson sammanfattar: ”Slutsatsen vad gäller landstingens förhållande till demokratin är att ansvarsutkrävandet är otydligt och att detta förhållande har långa historiska rötter.” Vidare: ”Otydligheten framträder framför allt i landstingens bleka demokratiska karaktär och Landstingsförbundets starka politiska roll på sjukvårdsområdet” (s. 100).

Även Läkarförbundet har en stark roll. Men det finns ingen intresseorganisation som tillvaratar alla patienters intressen som motpart till SKR och Läkarförbundet. Wikipedia listar de 29 patientorganisationer som finns i Sverige. Alla patienter har inte kroniska sjukdomar.

Fram till för några år sedan sprang landet journalister ständigt till Läkarförbundets ordförande så snart något gällde patienter.

Klagomålssystemet
Lars Karlsson räknar upp de instanser som kunde komma i fråga för patientens rättigheter, klagomål och ansvarsutkrävande då han skrev sin avhandling (2003). På nationell nivå: Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), Socialstyrelsen, Patientförsäkringen, Justitieombudsmannen och på regional nivå landstingens patientnämnder.

Patientnämnderna. Före 1 september 1999 hette de förtroendenämnder. ”Patientnämnderna”, skriver Karlsson, ”är en relativt ny instans på sjukvårdsområdet. Det var i samband med att Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd fick sin nuvarande form, som fristående från Socialstyrelsen, som riksdagen 1980 efter en proposition från den dåvarande borgerliga regeringen beslutade om att försöksverksamhet skulle inledas med som de då hette förtroendenämnder” (s. 115). Nämnderna spelar en närmast obefintlig roll utifrån ett rättighetsperspektiv, skriver Karlsson. ”Först och främst är nämnderna ingen instans för hanterande av klagomål och utkrävande av några rättigheter. Däremot ska nämnderna hjälpa patienten till rätt instans” (ibid.).

Det verkar inte gälla den nuvarande patientnämnden i Stockholm till skillnad från min kontakt med den 2004. Jag vet inte vilken instans jag ska vända mig till för att få veta vad som hänt bunten med handlingar om min sjukvårdsskada jag sammanställt och som min husläkare skickade till Ersta.

Patientnämnderna är inte självständiga. ”Nämnderna ligger organisatoriskt direkt under landstingsfullmäktige”, skriver Lars Karlsson (s. 117). ”Genom en instans beroende av en annan uppkommer frågan om vem instansen egentligen företräder” (s. 118). Riksdagens revisorer kom 1994 fram till att patientnämnderna framför allt är sjukvårdshuvudmännens organ.

Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN). År 1980 blev HSAN en fristående myndighet. Leif Karlsson skriver att HSAN:s institutionella historia kan spåras till det som hette ”Collegium Medicum som bildades 1663 som en yrkesorganisation för medicinskt verksamma. Organisationen hade tidigt flera statliga privilegier som att utöva kontroll över yrkesverksamma på sjukvårdsområdet” (s. 119). År 1813 omvandlades organisationen till en regelrätt offentlig administrativ enhet med namnet Sundhetskollegium som ansvarade för både civil och militär sjukvård och gradvis, skriver Karlsson, ”kom det nya organet att få kontroll över hela hälso- och sjukvården” (ibid.).

”År 1877”, skriver Karlsson vidare, ”ändrades namnet till Medicinalstyrelsen, men både generaldirektören och de främsta tjänstemännen var även fortsättningsvis medlemmar av den medicinska professionen. Medicinalstyrelsen blev den högsta offentliga hälso- och sjukvårdsauktoriteten med tillsynsbefogenheter över all sjukvård i landet” (ibid.).

Disciplinärenden. Medicinalstyrelsen prövade frågan om disciplinärt ansvar ”i viss sammansättning oavsett om de var anställda hos styrelsen, styrelsens underlydande organ, kommunala huvudmän, eller om de var fria yrkesutövare. I den så kallade Medicinalstyrelseutredningen som tillsattes 1942 föreslogs i ett betänkande att en särskild disciplinnämnd skulle inrättas. Förslaget godtogs och i samband med omorganisationen av medicinalstyrelsen den 1 juli 1947 föreskrevs i instruktionen för styrelsen att ärendena rörande ifrågasatt fel eller försummelse i tjänsten eller i utövning av verksamhet, som stod under medicinalstyrelsens inseende, skulle handläggas av en medicinalstyrelsens disciplinnämnd och nämndens beslut skulle gälla såsom styrelsens” (ibid.). Höga tjänstemän från medicinalstyrelsen var ledamöter i disciplinnämnden och medicinalstyrelsens generaldirektör var ordförande.

Disciplinnämnden förändrades i och med att Socialstyrelsen bildades 1968. ”Majoriteten i den nya Medicinalväsendets ansvarsnämnd kom att rekryteras utanför Socialstyrelsen. Dessutom var inte längre generaldirektören ordförande i nämnden, utan istället utsågs en oberoende domare av regeringen. Nämnden var dock fortfarande en del av Socialstyrelsen” (s. 119, 120). Nämnden fick namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) när den år 1980 blev en självständig myndighet. Ingen i nämnden representerade ett explicit patientintresse, skriver Karlsson. Landstingsförbundet, LO, TCO och SACO utsåg ledamöterna. Fyra ledamöter skulle representera allmänhetens intresse, vanligtvis var de riksdagsledamöter (s. 123).

HSAN är till för staten och är inte ett organ för patienternas klagomål
Lars Karlsson skriver:

Medborgaren framträder inte som ett individuellt rättssubjekt i särskilt hög utsträckning i förhållande till HSAN. Detta har flera orsaker, varav den viktigaste är att HSAN aldrig varit ämnad att vara ett instrument för klagomål eller rättighetsutkrävande. Som den korta historiska genomgången visat är ansvarsnämnden i första hand till för staten. Det är staten som genom HSAN tillser patienternas säkerhet och att sjukvårdspersonalen uppfyller sina skyldigheter. Ansvaret i namnet Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd riktas uppåt och inte nedåt mot medborgaren.
Frågan om medborgarnas rättigheter i deras roller som patienter i förhållande till HSAN blir därmed inte helt enkel. Medborgarna vänder sig till nämnden med klagomål om undermålig vård. Nämndens uppgift är dock inte att tillgodose patienternas rättigheter i den meningen att man kan vända sig dit för att få tillgång till vård eller en viss behandling som man blivit nekad.
[. . .] Nämndens uppgift är helt och hållet inriktad på fall som gäller det disciplinära ansvaret hos sjukvårdspersonalen. Därmed är de enda tänkbara utfallen av HSAN:s handläggande bestraffningar av personal som på olika sätt agerat inkompetent eller negligerande. Någon motpart kan man då inte säga att medborgaren har i nämnden [. . .] (s. 120).

Samma sak gäller för JO, vilket jag kommer att skriva om i senare blogginlägg. Alltså att JO inte är till för medborgarnas skull.

Lars Karlsson skriver att HSAN inte tar upp frågor som rör otrevligt bemötande, vilket många klagomål handlar om. HSAN tar bara upp sådant som rör medicinsk säkerhet. Karlsson skriver också att medborgaren inte hade en framträdande roll som individuell part före 1980, då HSAN blev en självständig myndighet. Fram till 1980 sköttes målen i nämnden ”som disciplinärenden normalt behandlas inom offentlig verksamhet, nämligen som en sak mellan arbetsgivaren/myndigheten och den anställde. När väl medborgaren lämnat in det skriftliga klagomålet till HSAN hade denna ingen rätt att delta i den fortsatta utredningen. Patienten var helt enkelt ingen part i målet, utan antogs istället spela rollen som påkallande statens uppmärksamhet på att en yrkesutövare inom vården begått ett fel” (s. 121).

Efter 1980 fick patienten rätt att ta del av aktmaterialet och, ”som det uttrycktes, förebringa egen utredning och bevisning. Dessutom kan numera [2003] båda parterna, inte bara yrkesutövaren inom vården, överklaga nämndens beslut i sak till kammarrätten” (ibid.).

Jag har erfarenhet av HSAN:s verksamhet vilket jag kommer att beskriva i ett senare blogginlägg. Här nämner jag bara att det var på den tiden man inte kunde läsa sina sjukjournaler online. Jag hade inte läst mina journaler innan jag på uppmaning av Patientnämnden i Stockholm anmälde sju läkare, och jag blev chockad när jag läste vad läkarna hade skrivit. Ännu mer chockad blev jag när jag läste läkarnas kommentarer på min anmälan. För att inte tala om nämndens beslut, som inte var nämndens beslut eftersom ordföranden Annika Marcus inte kopplade in nämnden i mitt fall utan nöjde sig med HSAN:s två sakkunniga. Allt skedde skriftligt. Jag har varken juridisk eller medicinsk utbildning. Läkarna hade tillgång till Läkarförbundets jurister. Det var uppenbart att en del skrivelser inte var författade av läkarna själva.

Men åter till Lars Karlsson. Han skriver om patientens svårighet att få läkare att ställa upp med sakkunskap för en anmälan mot en kollega. Det kan jag vittna om. Specialisterna känner varandra. De träffas på konferenser, de träffas i arbetet, de ingår i samma forskarlag, de skriver papers och artiklar tillsammans. Att specialisterna, ens i egenskap av Socialstyrelsens sakkunniga, går emot kolleger inom det egna specialfacket är de ovan nämnda utlåtandena från Pål Wölner-Hanssen och Lars Wiklund bevis på. Det gäller även inom Patientförsäkringen LÖF. Professor Lars Wiklund nämner inte namnet på de läkare på en smärtklinik som var anmälda, inte vad de var anmälda för och inte min konkreta smärta, stygnen under huden. Man kan inte vara mer konkret. Ändå svamlar han om att allt handlar om pedagogik, att [de icke namngivna] smärtläkarna inte hade lyckats förklara för mig hur svårbehandlad min [icke namngivna] smärtproblematik var. Detta svammel godkände Torsten Mossberg som utlåtande till domstol. Detta svammel anförde Patientförsäkringens gynekolog Elsa Ryde-Blomqvist 25 augusti 2009 som skäl att inte bevilja skadestånd. ”Enligt utlåtande 051203 av Professor Lars Wiklund finns ingen grund för kritik mot smärtläkarnas handläggning.” Hon hade tillsammans med gynekolog Kjell Schedvins, som var anmäld, skrivit den här artikeln. Enligt artikeln var även Kjell Schedvins verksam inom Patientförsäkringen som då hette Personskadereglering AB. Elsa Ryde-Blomqvist nämner inte Kjell Schedvins namn i sitt avslag. Hon skriver ”ML remitteras till Junoenheten KS för psykosomatisk bedömning innan ställningstagande till ev. ytterligare kirurgi.” Ett korrumperat utlåtande eftersom Kjell Schedvins deklarerade klart och tydligt att det är en bagatell hur man syr, det sätter man ju underläkare på. Det var aldrig tal om kirurgi från hans sida. Han sa inte heller att Junoenheten var en psykosomatisk enhet. Han frågade om jag ville träffa en gynekolog som ägnade sig åt smärtor. Självklart sa jag ja. Han sa inte att gynekologen specialiserat sig på förlossningssmärtor. Hela förfarandet hos Patientförsäkringen var skriftligt. Patientförsäkringen väntade med att behandla mitt ärende tills beslutet från HSAN fanns 11 oktober 2004. Min skadeanmälan inkom 23 januari 2004. Elsa Ryde-Blomqvists första avslag 12 februari 2008 lät för likt HSAN:s beslut så jag klagade. Dessutom visade det sig att merparten av de bilagor jag lämnat in inte fanns med i det första utlåtandet utan separerats från min anmälan och låg i en salig hög hos Patientförsäkringen.

Lars Karlsson skriver att svårigheten att få en läkare att kritisera en kollega kan vara skälet till att så få läkare tilldömdes disciplinstraff. Vidare: ”Själva proceduren är mestadels skriftlig. De inblandade själva är sällan på plats. Detta i sig kan vara en orsak till att många läkare frias. Som HSAN:s ställföreträdande direktör Lars-Åke Johnsson uttryckte det i en tidningsintervju: ’Det är lätt att ljuga i skrift. Papper rodnar inte och kan inte korsförhöras.’ [Landstingsvärlden nr 31 1996] Utifrån medborgarens karaktär som individuellt rättssubjekt är detta ett minus. Denne framstår mindre som part om han eller hon inte får deltaga muntligt. Det rent skriftliga förfarandet stärker bilden av att medborgarens roll endast är att väcka det offentligas uppmärksamhet på att något är fel, och inte att ges rollen av individuellt rättssubjekt” (s. 122).

Jämför vad jag skriver ovan om det muntliga förfarandet i Storbritannien. I stället för att stärka patientens roll som individuellt rättssubjekt lyssnade politikerna på lobbyisterna som ville få bort disciplinstraffen helt och hållet. En av dem var HSAN:s dåvarande ordförande Annika Marcus, vars dotter är läkare. Jag återkommer till Annika Marcus lobbyverksamhet i senare blogginlägg.

För övrigt bör förfarandet hos Patientförsäkringen LÖF även vara muntligt. En så genomkorrumperad verksamhet som behandlingen av mitt ärende hade jag aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig. Och då hade jag erfarenheten av HSAN.

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör, ”Vi ska koncentrera oss på systemfel och inte på att leta syndabockar”
Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att fria läkare från allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten vid systemfel och ”lärande”, inte på att ”leta syndabockar”.

Hanteringen av mitt klagomålsbrev till Ersta sjukhus sjukhuschef demonstrerar att vårdgivaren inte alls är intresserad av ”lärande”.

Sjukvårds- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson (S)
Ylva Johansson svalde okritiskt Asplunds mantra, liksom hennes efterträdare Göran Hägglund (KD), liksom senare Annika Strandhäll (S).

Här är Ylva Johanssons svar på interpellation 2005/06:179 6 § Anf. 11 om patientsäkerhet inom sjukvården:

Jag vill öka inrapporteringen. Socialstyrelsen och Kjell Asplund bedriver ett mycket bra arbete där de under en tid prioriterar dessa frågor och systematiskt arbetar med inrapporteringsrutiner bland sjukvårdshuvudmännen samt hur man återför kunskapen till verksamheten. Jag räknar med att det utvecklingsarbetet kommer att fortsätta att bedrivas, och det betyder väldigt mycket.
Själv kommer jag att träffa Socialstyrelsens ledning nästa vecka för att särskilt diskutera dessa frågor och de förslag till förändringar av lex Maria som Socialstyrelsen då kommer att överlämna till mig. Man vill alltså på ett tydligare sätt fokusera på systemfelen och mindre på syndabockar bland enskilda individer. Jag är mycket intresserad av att ta del av deras förslag.

Notera att en syndabock är oskyldig. En syndabock tar på sig skulden för den skyldige, eller åläggs att ta på sig skulden. Socialstyrelsens generaldirektör ger begreppet syndabock en helt ny innebörd. Och Ylva Johansson befriar hela läkarkåren från allt personligt ansvar.

Klagomålen flyttas till Socialstyrelsen 1 januari 2011 och utreds av tjänstemän
Det blev regeringsskifte 2006. Socialminister Göran Hägglund (KD) tillsatte i april 2007 en utredning om en ny patientsäkerhetslag, dir. 2007:57. Den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft den 1 januari 2011. Patienterna ska hädanefter anmäla felbehandlingar direkt till Socialstyrelsen och inte längre till HSAN. Disciplinpåföljderna erinran, varning togs bort, det vill säga läkarna slipper allt personligt ansvar. Socialstyrelsens beslut gick inte att överklaga. Lagen marknadsfördes av Göran Hägglund som en förbättring av tidigare hälso- och sjukvårdslag. Vi ska komma bort ifrån ”syndabockstänkandet” och koncentrera krafterna på ”systemfel”. Läkarförbundet påstod att förslaget att läkare inte längre ska kunna få disciplinstraff handlar om ”ökad patientsäkerhet”.

Läkartidningen beskriver patienternas försämrade möjligheter att utkräva ansvar så här: ”Med den nya patientsäkerhetslagen går ett kritiserat och fruktat system med varningar och erinringar i graven.”

Louise Josborg skrev 2010 ett examensarbete i journalistik, Den osynlige patienten, om den nya lagen och har satt ett streck över uppsatstiteln för att markera att inte en enda patient har fått komma till tals i den 600 sidor tjocka utredningen Patientsäkerhet: Vad har gjorts? Vad bör göras? (SOU 2008:117). Skälet till Göran Hägglunds utredning var att enligt Socialstyrelsen drabbades 105 000 personer varje år av vårdskador och att
3 000 personer dog till följd av en vårdskada. Louise Josborg intervjuade HSAN:s dåvarande generaldirektör Aud Sjökvist som var kritisk till det nya klagomålssystemet.

Aud Sjökvist, som är generaldirektör för HSAN, är kritisk till att utredningen helt missat patientperspektivet. – Det är visserligen svårt att nå patienterna. De som gör anmälningar till oss är de som orkar göra det och resten av dem som råkar ut för vårdmissar är helt anonyma. Men det betyder inte att man inte borde ha försökt nå dem, säger hon. I sitt remissvar på utredningen kallar HSAN därför beslutet att lägga utredningsansvaret på Socialstyrelsen ett ”tjänstemannabeslut”. Patienterna har, och har haft, en svag ställning i vården menar Aud Sjökvist. Deras ställning har försvagats ytterligare i och med den nya lagen. – Rent juridiskt finns det få möjligheter att få händelser i vården prövade, förutom när det gäller beslut om tvångsvård. Det gör patienternas ställning väldigt svag. Den enda möjligheten är att polisanmäla händelsen och försöka få en straffrättslig rättegång, berättar hon. HSAN:s arbetssätt har på många sätt liknat en rättegång, vilket i alla fall har bidragit något till patienternas ställning i vården. En del av problemet är att det inte finns någon patientorganisation som representerar alla patienter, och där det finns juridisk kunskap, menar Aud Sjökvist. – Det skulle ha varit en stor fördel. En sådan patientorganisation hade kunnat föra patienternas talan och samtidigt förstått de juridiska följderna av den här förändringen. Hon håller även med om att de lindriga disciplinåtgärderna hade ett värde för patienternas möjlighet till upprättelse, och därmed deras ställning. – Om en läkare till exempel får en varning är det en viktig markering om att någon har sett och uppmärksammat det som hänt. Att det behövdes en förändring av ansvarssystemet är Aud Sjökvist överens med regeringen om. HSAN:s arbetssätt har inte varit optimalt, menar hon. Men att lägga över ansvaret på Socialstyrelsen var inte den bästa lösningen. Hädanefter ska HSAN bara besluta om de allvarliga disciplinåtgärderna ”prövotid” och ”indragen legitimation”, efter att Socialstyrelsen utrett ärendena och konstaterat att vårdpersonalen i fråga innebär en allvarlig risk i vården. – Jag ifrågasätter faktiskt att de har kvar HSAN nu när 98 procent av verksamheten försvinner, säger Aud Sjökvist (s. 4).

Louise Josborg skriver vidare: ”Utredarna har gjort flera studieresor utomlands och träffat representanter för forskarvärlden, sjukvårdspolitiker och vårdpersonal. Men inga patienter eller patientorganisationer” (s. 19).

Klagomålen samlades på hög hos Socialstyrelsen. Så här skriver Miki Agerberg i Läkartidningen 3 augusti 2012: ”När Socialstyrelsen tog över ansvaret fick man också överta 2 300 oavslutade klagomålsärenden från HSAN, och nya klagomål strömmade in i en takt av drygt 500 i månaden. Under hela 2011 kom det in 6 700 klagomålsärenden till Socialstyrelsen – betydligt fler än de cirka 4 500 som kommit in till HSAN året före.”

Klagomålen flyttas till Inspektionen för vård och omsorg (IVO) 1 juni 2013
Den 1 juni 2013 inrättades IVO som tog över klagomålen. Av någon anledning ingår flera olika områden i IVO:s uppdrag i stället för att en renodlad myndighet för patienters klagomål inrättades. Jag har erfarenhet av IVO eftersom mitt ärende låg hos Socialstyrelsen och tjänstemännen där som hanterade klagomålen helt enkelt flyttade över till IVO. Även IVO överhopades med klagomål och förfarandet ändrades på nytt, till nackdel för patienten. Bara de allvarliga ärendena som lett till dödsfall skulle vara kvar. Resten skulle patienterna ensamma ta hand om. Som jag fått göra.

Klagomålen flyttas till vårdgivaren 1 januari 2018
Annika Strandhäll (S) var socialminister när de nya reglerna om att patienten först ska klaga hos vårdgivaren i stället för att vända sig till IVO. Hon påstår i artikeln att ”ansvarsfördelningen mellan de som tar emot klagomål inom vården blivit tydligare”. Som om patienter i Sverige skulle kunna utkräva ansvar av vårdgivaren!

Som exempel på vad regeringen gör för att klara sjukvårdens utmaningar nämner hon ”ett nytt klagomålshanteringssystem i vården”.

Även på Läkarförbundets fullmäktigemöte 2017 nämner hon klagomålssystemet: ”Flera lagförslag på sjukvårdsområdet är också på gång. Bland annat den nationella läkemedelslistan, bättre samverkan för utskrivningsklara patienter och en ny ordning för klagomålshantering.” Annika Strandhäll är totalt blind för patientperspektivet.

Patientsäkerhet och patienträttigheter – två motstridiga perspektiv?
Synnöve Ödegård, leg. sjuksköterska och doktor i folkhälsovetenskap, definierar patientsäkerhet så här: ”Begreppet patientsäkerhet kan, förenklat uttryckt, sägas handla om förutsättningarna för personalen att utföra sitt arbete på ett säkert sätt, det vill säga utan att oönskade konsekvenser uppstår” (s. 31, kapitlet ”Från straff till prevention – en tillbakablick” i antologin Säker vård – nya perspektiv på patientsäkerhet (2019).

Oönskade konsekvenser för vårdpersonalen?

Synnöve Ödegårds ordval ”från straff till prevention” talar sitt tydliga språk. Hennes vårdpersonalperspektiv demonstrerar varför inga patienter intervjuades i Göran Hägglunds utredning om patientsäkerhet. Synnnöve Ödegårds personalperspektiv, eller snarare patientsäkerhetsperspektiv, och Lars Karlssons patienträttighetsperspektiv handlar om två helt olika saker. Lars Karlssons avhandling handlar om medborgarens avsaknad av individuellt utkrävbara rättigheter, vilket är en demokratifråga. Ödegård har ett konsekvent personalperspektiv i sin genomgång av klagomålsförfarandet, vilket är en fackföreningsfråga. Men båda två demonstrerar att klagomålsförfarandet inte handlar om att ge patienten/anhöriga upprättelse.

Ödegård inleder med fallet 1936 som ledde till det som kom att kallas lex Maria-anmälan. Fyra personer dog på Maria sjukhus i Stockholm efter att ha fått en spruta med kvicksilver i stället för lokalbedövning för lättare åkommor som skulle behandlas. Vätskorna förvarades i samma skåp av utrymmesskäl. Händelsen polisanmäldes, flera åtalades. Ingen straffades. Ödegårds kommentar: ”Många av de faktorer som bidrog till händelsen på Maria sjukhus för över 80 år sedan har relevans i dag även om läkemedel hanteras på ett annat sätt nu och förutsättningarna inte är desamma som då. Men händelsen på Maria sjukhus visar att det förutom mänskliga misstag förekom uppenbara organisatoriska brister [min kursiv] som kan ha bidragit till händelseutvecklingen” (s. 34). Och det är organisatoriska brister patientsäkerhet handlar om.

Ödegård skriver vidare: ”När kravet på rapportering infördes 1937 skulle anmälan göras både till Medicinalstyrelsen och Polismyndigheten. Syftet var att hitta den skyldiga och fastställa bevis. Det började emellertid ifrågasättas redan i slutet på 1970-talet och lärandet av en händelse [min kursiv] bedömdes nu vara viktigt, och 1983 – 45 år efter lex Marias tillkomst – fick föreskriften ett uttalat preventivt syfte. Den dubbla anmälningsskyldigheten slopades och anmälan till polis krävdes inte längre” (s. 39). Men fortfarande låg ansvaret för begångna misstag hos den enskilda individen, vilket framställs som en nackdel.

Socialstyrelsen överförde allvarliga ”försummelser” till HSAN, skriver Ödegård. ”Det innebar att myndigheten hade både en preventiv och en disciplinär roll. Med den nya inriktningen på tillsynen bedömdes en varning eller erinran av HSAN inte ha någon preventiv effekt” (s. 42). Ansvaret flyttades upp till vårdgivarnivå ”i stället för att endast läggas på den yrkesutövare som ’begått misstaget’” (s. 42, 43). Ödegård skriver att förändringen ledde till en ”våldsam debatt i media” och visar bild på två tidningsurklipp, ett från Expressen september 1991 med rubriken ”Socialstyrelsen rekommenderar: Släpp syndarna fria!” och ett odaterat och anonymt klipp ”Socialstyrelsen ’slutar jaga syndabockar’. Misstag i vården anmäls inte längre” (s. 43), av Socialstyrelsen väl att tillägga.

Uppenbarligen hade mediedebatten effekt på den tiden. Ödegård skriver: ”År 1994 ändrades bestämmelserna för när en lex Maria-anmälan skulle anmälas till HSAN. Anledningen var en ny tillsynslag som bland annat skärpte kraven på HSAN-anmälningar, troligen som en följd av den kritik som riktats mot det ’nya systemet’” (s. 43). Vidare: ”Det medförde att yrkesutövare fortfarande kom att anmälas till HSAN trots att uppenbara systembrister förelegat” (ibid.). Vidare: ”Hotet om att bli anmäld till HSAN var en betydande stressfaktor för många, vilket troligen också påverkade benägenheten att anmäla en händelse negativt” (s. 44), alltså en arbetsmiljöfråga. Ödegård förespråkar ett system som utmärks av ”upplevd nytta, tillit till systemet och frihet från sanktioner” (ibid.). Förebilden är NASA:s rapporteringssystem.

Ödegård skriver positivt om patientsäkerhetslagen. ”Tjugo år efter det att Socialstyrelsen aktivt började arbeta med patientsäkerhetsfrågorna 1990–1991 fick Sverige år 2011 en patientsäkerhetslag (PSL) (2010:659). Införandet av PSL skulle innebära en tydlig övergång från ett individperspektiv till ett mer systeminriktat perspektiv. När PSL infördes togs disciplinpåföljderna bort och Socialstyrelsen fick en odelat preventiv roll” (s. 44, 45).

Ödegård ägnar inte en mening åt patienternas försämrade möjligheter att framföra klagomål. Allt handlar om vårdpersonalens anställningsförhållanden.

Ödegårds beskrivning av IVO som inrättades 2013 demonstrerar att myndigheten inte har ett patientperspektiv utan är till för staten. ”I IVO:s uppdrag ingår att myndigheten regelbundet ska återföra och sammanställa resultat och iakttagelser från sin tillsyn” (s. 45).

Sammanfattningsvis kan man säga att ju mer forskning och lagstiftning om patientsäkerhetsfrågor desto längre in i mörkret hamnar patientperspektivet och patienters rättigheter.

Patienträttigheter är en demokratifråga.

Har Sverige världens lataste och mest inkompetenta politiker?
Människor dör av skador i vården. Människor får men för livet av skador i vården. Och patient och anhöriga ska i första hand vända sig till vårdgivaren!

Det finns anledning att fråga hur landets politiker är funtade som försämrat i stället för förbättrat patienternas möjligheter att klaga på vården. Läkarförbundet jublar i takt med att patienternas möjligheter att klaga på vården försämras. Patientsäkerhetsforskaren Synnöve Ödegård är mer än nöjd. Det är som om politikerna genom lagstiftning skulle ha sett till att LO och alla andra fackföreningar lades ner och Svenskt Näringsliv och offentliga arbetsgivare ensamma fick sätta agendan för landets arbetstagare.

Det råder en tystnadskultur inom sjukvården. Personal som framför kritiska synpunkter riskerar att omplaceras eller helt enkelt avskedas, skriver jag i tidigare blogginlägg. Allvarliga fall lex Maria-anmäls inte alltid av vårdgivaren.

I och med att patienten ska vända sig direkt till vårdgivaren försvinner dessutom informationen till politiker och sjukvårdsleverantörer om brister i vården.

Så här går det till i verkligheten. Patientens klagomål negligeras
I mitt brev till Ersta sjukhus sjukhuschef Jan-Åke Zetterström beskriver jag två ärenden. Ärende nummer 1 att jag har polisanmält Joakim Påhlstedt för att han fabricerat en journalanteckning om mitt besök på kirurgmottagningen i stället för att leta fram handlingarna som medföljde remissen och sätta sig in i mitt fall innan han tog telefonkontakt med mig.

Ärende nummer 2 med mängder med konkreta frågor om remisshanteringen på kirurgkliniken. Jag citerar kirurg Eric Sechers journalanteckning om eventuellt kirurgiskt ingrepp, att han ska sluta och att han föreslår att jag ska träffa Joakim Påhlstedt, som vid mitt besök inte vet varför jag är på mottagningen.

Jag får inget svar. Patientnämnden skickar kopia av mitt brev till Ersta som till Patientnämnden påstår att de trodde att mitt långa brev med mängder med frågor enbart var ”för kännedom”. Kirurgklinikens verksamhetschef Staffan Hederoth negligerar fullständigt mitt brev. Han svarar inte mig utan skriver en felaktig sammanfattning av Erstas journalanteckningar till Patientnämnden där han låter påskina att Joakim Påhlstedts journalanteckning, som han är polisanmäld för, är korrekt.

Jag skickar brev till Patientnämnden att Staffan Hederoth inte besvarat mitt brev. Patientnämnden vidarebefordrar det till Ersta sjukhus och meddelar samtidigt sjukhuset att ärendet är avslutat för deras del.

Ersta sjukhus besvarar inte mitt brev. Jag vänder mig till Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm och behandlas lika nonchalant.

Min mejlkonversation med Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholm
Mitt mejl 15 november 2019 är ställt till registratorn. Jag vet inte vem jag ska vända mig till.

Ämne: Ersta sjukhus remisshantering
Hej
Jag heter Mona Lagerström. För flera år sedan skickade min husläkare en remiss till Ersta sjukhus angående bukväggskirurgi tillsammans med en tjock bunt handlingar jag hade sammanställt (foton, teckningar mm). Nu har jag hamnat i en återvändsgränd som jag beskriver i nedanstående blogginlägg.
Det är ingen ordning på remisshanteringen på Ersta sjukhus Kirurgi/anestesiklinik.
Min fråga: Hur är det tänkt att jag ska kunna gå vidare när klinikchefen inte låtsas om remissen?
Vänliga hälsningar
Mona Lagerström
adress plus länk till detta blogginlägg

Jag fick det här svaret 20 november 2019, kopia till registrator. Notera att Gustav Ohlén enbart har läst Staffan Hederoths felaktiga sammanfattning. Mitt klagomålsbrev behandlar han som luft. Alltså patientperspektivet existerar inte i hans svar.

Hej Mona!
Enligt uppgift har ni gjort mer än ett tiotal olika besök, till ett flertal olika specialister på Ersta sjukhus under de senaste åren. Förvaltningens har svårt att se att det skulle finnas allvarliga brister i mottagandet och tillgängligheten för er del till Ersta sjukhus.
Med vänlig hälsning
Gustav Ohlén
Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen

Mitt svar 2 december 2019 tillsammans med bifogade filer av mitt brev till Ersta sjukhus sjukhuschef och Staffan Hederoths svar:

Hej
Tack för svar, men det var otydligt. Du nämner inte mitt brev till Erstas sjukhuschef. Jag vill att du bekräftar att verksamhetschef Staffan Hederoths brev 9 oktober 2019 till Patientnämnden är ett adekvat svar på mina frågor i mitt brev 11 juni 2019 till Erstas sjukhuschef Jan-Åke Zetterström. Du fick länk till min blogg där båda breven finns. Du får nu mitt brev och Staffan Hederoths brev i två bifogade filer. Jag begär att du dels redovisar vilken medicinsk och juridisk kompetens du har att bedöma de två breven, dels redovisar din medicinska kompetens att bedöma vad som står i min husläkares remiss. Jag begär också att du redovisar din tolkning av patientsäkerhet.
Vänliga hälsningar
Mona Lagerström fil dr

Svar från Gustav Ohlén 4 december 2019, kopia registrator. Min fråga om hans tolkning av patientsäkerhet avser naturligtvis Ersta sjukhus. Notera också att jag skickade mitt mejl till Hälso- och sjukvårdsförvaltningens registrator:

Hej igen Mona!
Jag har uppenbarligen missuppfattat frågeställningen och ber om ursäkt för det. Jag har inte möjlighet att besvara dina frågor då Hälso- och sjukvårdsförvaltningen följer avtal med olika vårdgivare på en övergripande nivå (men ej på individnivå). Jag har inte någon medicinsk kompetens att varken bedöma den medicinska skadan eller behandlingen, eller möjlighet att göra en bedömning av ditt enskilda ärende på individnivå.
Patientsäkerhet kan diskuteras ur en mängd olika aspekter men en kort, lämplig tolkning av patientsäkerhet är Patientsäkerhetslagen 6 §: ”Med patientsäkerhet avses i denna lag skydd mot vårdskada”
Med vänlig hälsning
Gustav Ohlén
Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen

Jag går in på Hälso- och sjukvårdsförvaltningens hemsida och upptäcker att där finns flera läkare. Jag svarar 4 december 2019:

Tack för lika otydligt svar.
Jag vet inte varför mitt ärende hamnade på ditt bord när det finns flera läkare på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen. Enligt uppgift på internet ansvarar Hälso- och sjukvårdsförvaltningen för att Stockholms läns invånare har tillgång till en bra och säker hälso- och sjukvård.
Jag förstår inte varför du inte vidarebefordrar mitt mejl till den läkare som ansvarar för kvalitet och patientsäkerhet. Enligt internet är det Johan Bratt.
Varför avslutar du bara ärendet när det är uppenbart att du inte är rätt person att bedöma det? Hur är det meningen att min husläkare och jag ska komma vidare när remiss med åtföljande handlingar ligger på Ersta och både sjukhuschef och klinikens verksamhetschef vägrar svara?
Enligt nuvarande klagomålssystem ska man vända sig till vårdgivaren. Men de svarar ju inte. Det måste finnas någon på Hälso-och sjukvårdsförvaltningen som vet hur det är tänkt att lösa en sådan allvarlig sak.
Mona Lagerström

Jag får följande svar 10 december 2019:

Hej igen Mona!
Det stämmer som du säger att Johan Bratt är chefsläkare på Hälso- och sjukvårdsförvaltningen, bland annat med ansvar för kvalitet och patientsäkerhet men återigen, Hälso- och sjukvårdsförvaltningen följer avtal med olika vårdgivare på en övergripande nivå, men gör inga individuella utredningar på individnivå.
Ni skickar väldigt mycket material och text, finns det möjlighet att kortfattat sammanfatta, precis de frågeställningar som ni och er husläkare saknar svar på från Ersta sjukhus?
Med vänlig hälsning
Gustav Ohlén
Hälso- och Sjukvårdsförvaltningen

Den här tjänstemannen försörjs av stockholmarnas skattekronor. Liksom Erstas sjukhuschef, Jan-Åke Zetterström, verksamhetschef Staffan Hederoth och kirurg Joakim Påhlstedt.

Det här är vad patienter som framför klagomål i Stockholm har att vänta sig. Mitt klagomål gäller en så enkel sak som remisshanteringen på en kirurgisk mottagning och varför handlingarna inte skickades tillbaka till husläkaren om Ersta nu inte var rätt instans. Dessutom är jag sedan jag anmälde läkare till HSAN van vid hur patienter som klagar på vården bemöts. Men det är inte alla patienter. Jag vet hur vilsen och tafatt jag var när jag uppmanades att anmäla läkare till HSAN. Och hur traumatiserad jag var av skadan jag drabbades av och att inte bli trodd när jag skickades runt till den ena läkaren efter den andra.

Asylrätten är helig. Unga friska män som tagit sig ända till Sverige, slängt sina id-handlingar, ljugit om sin ålder, fått juridisk hjälp att söka asyl, att överklaga och sittstrejkat för att slippa utvisas får ”presenten” gymnasielagen som kostar miljarder.

Men en patienträttighetslag är för dyrt. Sjuka, traumatiserade patienter och anhöriga förväntas klara sig själva.

Det finns inget patientperspektiv i den svenska sjukvården, det visar ovanstående. Det är bara att inse, Sverige har inkompetenta politiker. Och då har jag ändå inte sagt ett ord om haveriet Nya Karolinska sjukhuset.

Jag har inga svårigheter att föreställa mig resultatet av det här blogginlägget. Socialminister Lena Hallengren kommer att fortsätta att prisa den svenska sjukvården, påstå att den är i världsklass och inte låtsas om avsaknaden av patientperspektiv och patienträttigheter.

Läkarförbundets ordförande Heidi Stensmyren kommer att förklara att Torsten Mossberg har hennes fulla förtroende. Förbundets medlemmar kommer att dunka honom i ryggen och förklara hur nöjda de är med att han representerar dem. Han valde ju lojalitet mot kåren och satte patienten på plats.

18 december 2019

Mona Lagerström fil dr, drabbad av en undvikbar sjukvårdsskada