I föregående inlägg skriver jag om hur islamistiska väckelserörelser anser att den religiösa islamiska civilisationen och den materialistiska västerländska civilisationen är inkompatibla och ger tips på väckelsepredikanters böcker som sprids globalt.
Jens Liljestrand recenserar på Expressen Kultur den brittiske författaren Douglas Murrays bok The strange death of Europe. Immigration, identity, Islam (2017), som Paulina Neuding tipsat honom att läsa, ”Deras åsikt: Invandrarna förstör hela Västeuropa”. Liljestrand avslutar sin recension med följande:
Frågan, som jag efter avslutad läsning blir sittande med, är ärligt menad. Vilket Muhammed-fritt lyckorike tycker Murray och hans apostlar att vi ska sträva mot? Den som år efter år utmålar invandring som ett plågoris borde någon gång förmås beskriva, inte bara ett alternativ, utan ett ideal. Om Europa nu är döende, vilket land frodas? Vilket fritt, demokratiskt, rikt, liberalt och lyckligt land utan ett stort inflöde av migranter borde vi efterlikna?
I väntan på svar trivs jag rätt bra här hemma. Men tack för tipset.
Frågan jag ställer mig är: Hur är det att vara Jens Liljestrand och så totalt likgiltig för den skattefinansierade civilisationernas kamp som islamisterna bedriver i Sverige med politikers, myndigheters och journalisters goda minne? I föregående inlägg nämner jag islamisterna Amanj Aziz, Jens Liljestrands författarkollega Johannes Anyuru, mullan Salahuddin Barakat och hans fru Valley Ghanem, Islamakademin i Malmö. Har Jens Liljestrand någonsin hört talas om dessa aktivister och hur de försörjer sig? Har han över huvud taget hört talas om islamismen, den fjärde totalitära politiska ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen och nazismen? Extremt judehatande dessutom.
Den 9 december 2018 skrev Jens Liljestrand artikeln ”Hur är det att vara Katerina Janouch?” Det är därför jag frågar Hur är det att vara Jens Liljestrand? Hur kan Sveriges katastrofala utveckling ha gått honom så spårlöst förbi? De som drabbas allra hårdast av islamisternas moralpoliser är alla muslimer för vilka islam representerar andlighet, inte en totalitär politisk ideologi, muslimer som vill ha sin tro i fred, som själva vill definiera sin tro utan inblandning av fanatiska moralpoliser som påstår sig representera ”den sanna”, ”den äkta” islam.
För sex år sedan kunde Jens Liljestrand inte förstå hur författaren Katerina Janouch, som skrivit en så underbart gullig barnbok, kunde gå så långt åt höger, ”in i megafonen, in i det svarta” när etablissemanget vände henne ryggen. Enligt Liljestrand det enda som återstod för henne, som om hon var en viljelös, tankebefriad varelse utan egen agens. Han drar sig till minnes hur han nåddes av ryktet att hon i tjeckisk TV ”sin vana trogen målat upp en becksvart och huvudsakligen falsk bild av Sverige”. Han undrar om någon kommer att minnas att hon en gång stod för något annat. Som om Sverige skulle ha stått still sedan hennes underbart gulliga barnbok publicerades 2004 och han skriver artikeln i december 2018. Som om den becksvarta bilden av Sverige enbart finns i Katerina Janouchs fantasi.
Lika främmande för den katastrofala utvecklingen i Sverige framställer han sig i recensionen av Douglas Murrays bok. Som om judehatet som skränas på våra gator och torg ända sedan Hamas fasansfulla terrorattack mot Israels civilbefolkning 7 oktober 2023 är en konspirationsteori. Liksom att Irans regim anlitat lönnmördare för att mörda svenska judar.
Det är en lång recension Liljestrand skriver. Det framgår klart att hans världsbild är höger kontra vänster, där Murray och Neuding är den invandringsfientliga högern och han befinner sig på den goda vänstersidan.
Det är just denna höger-vänster världsbild som gör det omöjligt att sakligt diskutera inflödet av stora skaror fanatiska motståndare till den västerländska civilisationen, vilket inte minst korankravallerna illustrerar och senaste årets hätska judehat på våra gator och torg.
Liljestrand efterlyser svar på vad för slags lyckorike Murray och hans apostlar vill att man ska sträva mot. En bra början är att med omedelbart verkan lägga ner Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) och Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) som med sina bidragspengar göder separatism, parallellsamhällen, religiös fanatism och judehat, kort sagt göder civilisationernas kamp.
Ännu bättre är att börja tala om den civilisationernas kamp som pågår i Sverige i stället för att låtsas att någon sådan kamp inte existerar. Expressen Kultur kunde ju gå i bräschen.
29 november 2024
Mona Lagerström fil dr
