Jag tar tillbaka rubriken. Jag borde ha gjort det för länge sedan. Jag ber MSB och Nils Svartz om ursäkt.

OBS Hela detta inlägg handlar enbart om politisk islam och politiska aktivister i islams namn, islamister, och inte om fromhetsislam. Fromhetsislam handlar om den enskilda individens privata förhållande till Allah. Islamister vill påtvinga hela samhället sin tolkning av islam.

Muslimska brödraskapets aktivister är islamister.

Detta inlägg handlar om hur Muslimska brödraskapets aktivister fick Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) på knä och varför Nils Svartz bör entledigas. Pådrivande personer och organisationer i drevet mot MSB är, förutom 23 islamforskare, islamisten Helena Hummasten, tidigare Benaouda, studieförbundet Ibn Rushd, samt Anna Ardin och Göran Pettersson, Forum – idéburna organisationer med social inriktning. Ibn Rushd ingår i Forum. Ibn Rushd ingår också i Muslimska brödraskapets svenska gren. Våren 2017 var Helena Hummasten förbundsordförande i Ibn Rushd. Omar Mustafa är förbundsrektor.

De 23 islamforskarna som på bloggen Religionsvetenskapliga kommentarer 2 mars 2017 kritiserar MSB-rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, diskvalificerar sig själva offentligt som forskare när de låter påskina att de är helt okunniga om Muslimska brödraskapets ideologi, verksamhet i Sverige, var huvudsätet är beläget, vilka organisationer som ingår och vilka de främsta aktörerna är.

MSB-översikten har brister när det gäller vissa källhänvisningar som åberopas i texten men saknas i källförteckningen, alldeles för många i en så kort text för att negligeras, exempelvis i sista stycket s. 17 anges Carlbom som källa när det borde stå Sameh Egyptson, som inte heller nämns i källförteckningen. Flera namn saknas i källförteckningen. Men det hade räckt med att påpeka felen och efterlysa en erratalista (rättningslista) med korrekta källhänvisningar i texten och en fullständig källförteckning. Alla som skriver facklitteratur vet hur lätt det är att det blir fel. Men bara för att korrekturläsningen brister innebär det inte att MSB-översiktens innehåll är vetenskapligt undermåligt och att kritikstormen var befogad.

Forskningsminister Helene Hellmark Knutsson har ett trovärdighetsproblem när det gäller svensk islamforskning och islamforskarnas påstådda okunskap om Muslimska brödraskapets organisationer och aktivister i Sverige. Helene Hellmark Knutsson måste förklara varför 23 av Sveriges islamforskare försvarar Muslimska brödraskapet.

I Egypten har Muslimska brödraskapet ända sedan begynnelsen 1928 varit en destabiliserande faktor. De är en destabiliserande faktor i Sverige och utgör med sitt ”det svenska muslimska civilsamhället” och krav på särbehandling det främsta hotet mot ett Sverige som håller ihop. De utgör ett större hot mot den svenska demokratin än nynazister och andra traditionella högerextremister eftersom de hos politiker och myndigheter har lyckats göra sig till talespersoner för islams trosfränder och fullkomligt vadar i offentliga bidrag som inga andra judefientliga organisationer kommer i åtnjutande av.

Det går en direktlinje från Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna till massmördarna Hitler, Mussolini, Lenin och Stalin.

Banna var som nämnts i tidigare blogginlägg inspirerad av de fascistiska, nazistiska och kommunistiska rörelsernas organisering och också hur dessa rörelser använde sig av våld som politisk metod för att nå och bevara sin maktposition. Han lovordade Hitler och Mussolini. Hamed Abdel-Samad, som varit medlem i Muslimska brödraskapet, skriver i Islamic fascism att Banna betraktade Hitler och Mussolini som kraftfulla ledare. ”Närhelst han nämnde någon av dem använde han deras italienska och tyska titlar, ’il Duce’ och ’der Führer’” [”Whenever he mentioned either, he honored them with their Italian and German titles, ’Il Duce’, and ’der Führer’”] (2016, s. 29).

Banna delade Hitlers judehat. Judehatet är en integrerad del av Muslimska brödraskapets ideologi. Islamforskaren Gilles Kepel visar som nämnts i tidigare blogginlägg i The Prophet & Pharaoh att Muslimska brödraskapet i månadstidningen al-Da’wa under den period Kepel studerade 1976–1981 med emfas hävdade att judiska personer var islams främsta fiende, inte just Israels politiker utan judiska personer över hela världen, och att man i en särskild barnbilaga lärde barn att se judar som fienden, att tsarryska hemliga polisens falsarium Sions vises protokoll (1905) var en autentisk judisk skrift (1985, s. 111–116). Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi satt i tidningens styrelse (s. 128). Han är ökänd för sina lovord över Hitler och sina judefientliga uttalanden.

Muslimska brödraskapet styr Sverige. Senaste beviset på Muslimska brödraskapets makt är erövringen av MSB när vikarierande generaldirektör Nils Svartz, enligt Mats Holms artikel ”Nerringd, JO-anmäld och mejlbombad” i Fokus 15 juni 2017, deklarerar att en fördjupad studie av Norells, Carlboms och Durranis kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige inte kommer att ske med dessa författare på grund av ”allt bråk” kring deras kunskapsöversikt.

Nils Svartz desavouerar offentligt Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani genom att koppla bort dem från en fördjupad studie i det viktiga ämnet Muslimska brödraskapets utbredning i Sverige.

En generaldirektör för en myndighet som ska skydda Sverige i krislägen måste kunna klara av att stå emot en attack av Muslimska brödraskapets väl tränade aktivister. Nils Svartz viker sig för en demokratifientlig, västfientlig, kvinnofientlig, homofientlig och judefientlig global rörelse, med oljemiljarder i ryggen, som har det långsiktiga målet att upprätta en gudsstat, en teokrati, ett kalifat.

Nils Svartz bör omgående entledigas från tjänsten som vikarierande generaldirektör. Inget i Nils Svartz tidigare verksamhet tyder på att han är rätt person att bedöma Muslimska brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet och det skattefinansierade påverkansarbete som i årtal har försiggått i Sverige.

Tre män, Norell, Carlbom, Durrani, med omfattande kunskaper om Muslimska brödraskapet sätter Sverige främst. Tjugotre islamforskare kritiserar MSB-rapporten. Huvudkritiken går ut på att de påstår att de inte vet vilka organisationer i Sverige som ingår i Muslimska brödraskapets svenska nätverk och vad aktivisterna heter, att MSB-rapporten saknar empiriskt stöd, att namngivna organisationer och personer misstänkliggörs.

En av forskarna, professor Jonas Otterbeck, står för ett mycket komprometterande empiriskt stöd och två centrala namn, Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda, se nedan. En annan forskare, Eli Göndör, har begärt att få bli struken från listan, inte för att han inte håller med om kritiken utan för att han inte vill bli sammankopplad med ett namn som förekommer i islamforskarnas text. Mer om Eli Göndör i Del 2 under rubriken Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, där han våren 2017 listas som forskare.

De 23 islamforskarna skickade med sin protest en kraftig signal till Muslimska brödraskapet att Sveriges universitet är ett erövrat territorium på det utstakade målet mot ett globalt kalifat. I ett tidigare blogginlägg skriver jag om Pierre Durrani, före detta medlem i Muslimska brödraskapet, att han på Twitter länkade till en annan före detta medlem i Muslimska brödraskapet, Mohammed Luoizi, som i en intervju berättar att de territoriella erövringarna, tawtin, är etapper på vägen mot det globala målet, tamkin. Utan tawtin, inget tamkin. Luoizi berättar också att Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) arbetar med 20-årsplaner. Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) är grundande medlem i FIOE.

Offentlig kunskap om Muslimska brödraskapet i Sverige före MSB-rapporten
Det är ingen hemlighet att Muslimska brödraskapets aktivister har varit verksamma i Sverige i decennier. Mahmoud Aldebe säger själv hösten 2013 att han fram till dess att han avsade sig alla uppdrag år 2010 har varit Muslimska brödraskapets ledande gestalt i Sverige i mer än 25 år. Han säger att han grundade Muslimska brödraskapets svenska gren Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och skrev dess stadgar. Han säger att Chakib Benmakhlouf var medgrundare. Aldebe var projektledare för Muslimska brödraskapets programskrift för verksamheten i Sverige, Att förstå Islam (1988, 1991, 2002), en skrift Aje Carlbom har varnat för i två decennier, inte minst kvinnosynen.

I en replik som inte finns på internet, ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet”, i Aftonbladet 1 maj 2013 på en artikel från IFiS om att de inget har att dölja om sin värdegrund skriver Mahmoud Aldebe: ”Alla som har förtroendeuppdrag i förbundet måste vara trogna Muslimska brödraskapet.” Han skriver att kopplingen mellan IFiS och Muslimska brödraskapet var väl känd före terrorattacken 11 september 2001. Efter attacken valde man att ligga lågt med kopplingen. Han skriver att IFiS använder sig av dubbla budskap. ”I interna diskussioner sågs demokrati, jämlikhet och yttrandefrihet på med stor motvilja. Men offentligt talade man om respekt för den andre och tolerans mot oliktänkande.”

I brevet hösten 2013 räknar Aldebe upp vilka organisationer som styrs av Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS: Stockholms stora moské vid Medborgarplatsen, Göteborgs moské, Förenade islamiska församlingar i Sverige (FIFS), Islamic Relief, Sveriges unga muslimer (SUM), Sveriges muslimska råd (SMR), studieförbundet Ibn Rushd, som Omar Mustafa numera är förbundsrektor för och som Helena Benaouda Hummasten var förbundsordförande för fram till 1 juni 2017. Hon var SMR:s ordförande 2005–2014.

Aldebe räknar upp vilka som har en hög grad inom Muslimska brödraskapets svenska gren och vilka organisationer dessa män med hög grad kontrollerar: Mostafa Kharraki [far], Mohammed Amin Kharraki [son, skrev den ovan nämnda artikeln om IFiS värdegrund], Omar Mustafa, Mahmoud Khalfi, Khemais Bassoumi. Även Abdirizak Waberi (M) är medlem i Muslimska brödraskapet, säger Aldebe.

Sveriges unga muslimer (SUM) har på sin hemsida för nerladdning i många år haft könsapartheidskriften Kvinnan i Islam författad av en av Muslimska brödraskapets höjdare i Nordamerika Jamal Badawi, översättning Mostafa Malaekah. Den skriften enbart räcker för att SUM aldrig någonsin ska få organisationsbidrag eller projektbidrag från Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) eller från Allmänna arvsfonden. Den strider mot vårt sekulära rättsväsende och allt vad svensk jämställdhetslagstiftning heter. Det gör även skriften Att förstå Islam. Båda skrifterna tar för givet att lagverket sharia, Allahs lag, ska tillämpas i Sverige.

För snart tolv år sedan skrev frilansskribenten Salam Karam den 9 september 2005 en debattartikel i Expressen om Muslimska brödraskapets makt över moskéerna, ”S lierar sig med extremister”.

Uppdrag granskning visade 2 maj 2006 ett reportage om hur islamisterna flyttar fram sina positioner i Sverige där Mahmoud Aldebe och samarbetet med Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation får stort utrymme. Salam Karam beskriver i reportaget hur den religiösa sidoorganisationen ville tysta honom. Nalin Pekgul deltar i ett studiosamtal efter reportaget.

Tre år senare, 6 december 2009, visade SVT Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna som handlar om hur Muslimska brödraskapets aktivister utger sig för att representera islams alla trosfränder i Sverige.

Cheko Pekgul och Nalin Pekgul publicerade 2014 boken Jag är ju svensk där de skriver om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Religionsvetaren Sameh Egyptson krävde i en artikel i Göteborgs-Posten 29 januari 2014 att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation förklarar det mångåriga samarbetet med Muslimska brödraskapet så som det beskrivs i Rapport 4/99 Delaktighet identitet & integration. Broderskapsrörelsen och Sveriges muslimska råd – Rapport från gemensam projektgrupp. Mahmoud Aldebe var under samarbetet SMR:s ordförande.

I samband med bråket kring invalet av Omar Mustafa i Socialdemokraternas partistyrelse skrev Magnus Norell en artikel i Göteborgs-Posten 21 april 2013 om Muslimska brödraskapet, ”Så skaffar sig Muslimska brödraskapet fotfäste i Europa”. Magnus Norell har också skrivit boken Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015) där han ger en beskrivning av Muslimska brödraskapet.

Aje Carlbom har år efter år efter år kritiserat islamisternas kvinnosyn och daltandet med islamisterna och hävdat att islamister ska behandlas som politiker och att deras ideologi ska debatteras i likhet med hur traditionella politiska partiers ideologier debatteras, här och här och här och här och här är några exempel förutom hans doktorsavhandling 2003.

Pierre Durrani har varit medlem i Muslimska brödraskapet och förbundsstyrelseledamot i Sveriges unga muslimer (SUM), bland annat när Muslimska brödraskapets paraplyorganisation för Europas ungdomsförbund, FEMYSO, etablerades 1996 som ett resultat av Islamkonferensen i Stockholm 1995 anordnad av UD och Svenska institutet med Peter Weiderud (S) som sammankallande och sidokonferensen Unga Muslimer i Europa, som bland annat Ahmed Ghanem och från SUM (som då hette SMUF) Göran Nettelbladt ansvarade för, en sidokonferens Pierre Durrani deltog i som funktionär. Alla funktionärerna kom från SUM enligt UD/Riksarkivet P 82 I.

Tariq Ramadan, då 33 år, var inbjuden till Ungdomskonferensen. Islamforskaren Gilles Kepel deltog i huvudkonferensen. Han citeras i en artikel av Bitte Hammargren i Svenska Dagbladet 18 juni 1995, ”Nya nätverk byggs i korridorerna”, och säger att han blev förvånad över att Ungdomskonferensen kontrollerades av islamister. ”De är välorganiserade, intelligenta och har ett uppbyggt kontaktnät över Europa”, vilket, menar han, förklarade att de kunde få kontroll över Ungdomskonferensen, trots att islamisterna är i minoritet bland islams trosfränder i Europa.

Det är uppenbart att Nils Svartz från det att telefonsamtalen och mejlbombningen av myndigheten inleddes och fram till dess att han valde att offentligt desavouera Norell, Carlbom och Durrani inte har satt sig in i den forskning som existerar om Muslimska brödraskapets verksamhet i väst och som ingår i kunskapsöversiktens källförteckning. En framstående forskare är Lorenzo Vidino som uttalade sig i Aktuellt 3 mars efter det att SVT hela dagen basunerat ut att forskare underkänner MSB-rapporten.

Varför SVT valde att dra på så ensidigt och inte vaknade till sans förrän inför Aktuellt kl 21 bör utgöra en alldeles egen studie.

Lorenzo Vidino säger att Sverige har en hel del spelare med framträdande roller i Muslimska brödraskapets paraplyorganisation i Europa, Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE). För att bara nämnda två, Chakib Benmakhlouf, som var ordförande i två mandatperioder fram till 2014, och Abdirizak Waberi (M) som är PR-ansvarig och som var riksdagsledamot 2010–2014 och av Fredrik Reinfeldt (M) placerades i försvarsutskottet trots den kritik som riktats mot Waberi efter hans uttalanden i tidningen Ottar år 2006.

Muslimska brödraskapets ungdomsförbunds ordförande, medietränade Rashid Musa, uttalar sig i SVT och hävdar att kunskapsöversikten ”bygger på rasistiska konspirationsteorier”. Enligt Mats Holms genomgång av mejlen till MSB skrev Rashid Musa ett mejl med 15 frågor och nämner några: ”Hur valde ni ut författarna?”, ”Anser ni att rapporten bygger på rasistiska konspirationsteorier?”, ”Anser ni att islamofobi existerar?”, ”Vänligen skicka all mejlkorrespondens som skett mellan MSB och författarna (Aje, Magnus och Pierre)”.

SVT meddelade inte tittarna att Rashid Musa är ordförande för Muslimska brödraskapets ungdomsförbund.

SVT meddelade inte heller att religionsvetaren Emin Poljarevic som intervjuas, och som i och med intervjun påstår att han inte har någon kunskap om Muslimska brödraskapets organisationer i Sverige, är verksam vid universitetet i Qatar och att han är en djupt religiös man. År 2011 höll han morgonandakter i SR P1 i en vecka. Wahhabismen, en ultrareaktionär tolkning av islam, är statsreligion i Qatar. Mer om Emin Poljarevic i Del 2 under rubriken Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, där han vårterminen 2017 listas som forskare.

Professor Jonas Otterbeck om islamisten Helena Benaouda Hummasten
Enligt egen utsago hade Helena Benaouda, när hon valdes till SMR:s ordförande 2005, varit aktiv i Islamiska informationsföreningen (IIF) sedan 1986. Hon var dess ordförande 1999–2005. Notera hur hon i intervjun nedvärderar kristendomen. IIF:s nuvarande ordförande är Ahmed Al-Mofty, en av de tre männen från Muslimska brödraskapet som intervjuades av Evin Rubar i Slaget om muslimerna. Det var han som bad Saudiarabien finansiera bygget av Göteborgs moské, som enligt Mahmoud Aldebe ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren.

År 2000 publicerade Jonas Otterbeck doktorsavhandlingen Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering. Jonas Otterbeck, som tar avstånd från MSB-rapporten, står i doktorsavhandlingen för det empiriska underlaget till MSB-rapportens uppgifter om organisationer och personer som ingår i Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige. Han redovisar hur Muslimska brödraskapet startar den ena organisationen efter den andra för att stärka sin position som talespersoner, eller annorlunda uttryckt, för att etablera ett territorium. Två nyckelnamn är Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda. Otterbeck skriver att tidskriften Salaam startades av några unga svenskspråkiga kvinnliga konvertiter, varav Helena Benaouda är en av dem. Enligt Otterbeck konverterade hon till islam runt 1983 då hon var i 20-årsåldern. ”Benaouda har varit engagerad i Salaam till och från sedan 1988 och är sedan länge aktiv i Islamiska Informationsföreningen (IIF) och Sveriges Muslimska Råd (SMR)” (2000, s. 15, not 7).

Otterbeck skriver att SMR bland annat har ”i uppdrag att framställa informationsmaterial och att aktivt delta som samhällsdebattör” (s. 111). ”Dessutom har SMR uppdraget att inrätta moskéer och islamiska skolor” (s. 111, not 20).

Otterbeck skriver att SMR bildades 1990 och att utöver ”att försöka vara aktiva i media, politiken etc. har man också tagit initiativ till olika typer av skriftlig information, alltid med Mahmoud Aldebe som huvudansvarig. Islamologen Anne Sofie Roald har noterat att SMR ideologiskt står nära det Muslimska brödraskapet” (s. 129, min kursiv).

Föregångaren till Islamiska Informationsföreningen (IIF) hette Islamiska Informationsbyrån och bildades 1986 på initiativ av FIFS och SMF, ”en av orsakerna var ’den kraftigt ökande efterfrågan på islamiskt informationsmaterial, föreläsningar m.m. från det svenska samhället’”. Två år senare bildades IIF och en ny omvandling påbörjades 1996. ”Initiativtagarna till omvandlingen var den nuvarande Salaamredaktören Helena Benaouda och hennes man Mohamed Benaouda (d. 1999). IIF har under åren arbetat med att sälja, låna ut, översätta och nyskriva texter om islam. De som har varit engagerade i föreningen har även föreläst om islam och muslimerna, inte minst i skolor. IIF har även kommenterat statliga utredningar, som den statliga utredningen som föregick den nya kursplanen för grundskolan 1994” (s. 122, 123).

Vidare skriver Otterbeck: ”IIF och Salaam har en gemensam historia. När tidskriften Salaam började sin utgivning gjordes Islamiska Informationsbyrån formellt till ägare. IIF tog sedan över ägandet av Salaam i februari 1989.” Vidare: ”IIF verkar för att sprida information om islam i Sverige till såväl muslimer som icke-muslimer. Föreningens huvudkontor ligger i Stockholm, där man delar lokal med SMR som man även är knuten till organisatoriskt” (s. 123).

Otterbeck skriver att en liten krets unga konverterade kvinnor tillsammans med SMR:s ordförande Mahmoud Aldebe står för merparten av textmaterialet i Salaam (s. 143), att Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi är en självklar auktoritet och beskrivs bland annat som ”’en välkänd, lärd man och författare till ett flertal, mycket uppmärksammade böcker’”, att Helena Benaouda anser att han inte är för extrem (s. 179, 180).

Vidare skriver Otterbeck: ”Av 1900-talsförfattarna som skribenterna hänvisar oftast till, märks al-Banna, S. Qutb, Mawdudi, al-Qaradawi, M. Qutb och M. al-Ghazali. De två första är det egyptiska muslimska brödraskapets viktigaste ideologer. Mawdudi är i sin tur Jama’at-i- Islamis viktigaste ideolog. Tillsammans utgör dessa personers verk ursprungstexterna för 1900-talets islamiska fundamentalism, framför allt den islamiska rörelsen. Deras texter reproduceras och kommenteras kontinuerligt av muslimska aktivister över hela jordklotet. De tre sistnämnda har alla kopplingar till det egyptiska muslimska brödraskapet och kan sägas tillhöra dem som skaffat sig positioner genom att kombinera ett dokumenterat teologiskt kunnande med den islamiska rörelsens diskurs.” Vidare: ”Sayyid Qutb ses som andlig fader till diskursen” (s. 179).

Och det är denna fundamentalistiska ”diskurs” som Helena Benaouda, Mahmoud Aldebe med flera aktivister i åratal förmedlat till skolor, politiker, myndigheter, statliga utredningar och påstår är den ”sanna” islam. Den ”sanna” islam, sammanfattar Otterbeck, är inte uppblandad med lokala kulturer, islam praktiseras, enligt Salaams skribenter, felaktigt av invandrare som kommit till Sverige från Mellanöstern. I den ”sanna” islam gäller komplementaritetsideologin. ”Mannen har det övergripande ekonomiska ansvaret för familjen, kvinnan har det övergripande ansvaret för barnen.” Enligt den ”sanna” islams uttolkare behövs det en moralisk ordning ute i samhället, eftersom människan är en sexuell varelse, ”det sexuella spelet kontrolleras genom klädsel, uppförande och attityd. I offentligheten blandas könen, men i den mer privata situationen där individ möter individ, t.ex. på ett sjukhus eller en konsultation på banken, är det goda samhället könssegregerat” (s. 230).

Otterbeck avslutar med att hans studie visar att det inte finns en typiskt svensk islam (år 2000). ”De tolkningar av islam som dominerar i Salaam är alltför påtagligt sammanflätade med den islamiska rörelsens globala islamflöde”, skriver han (s. 251).

Det Otterbeck säger är att Muslimska brödraskapets svenska nätverk agerar lokalt men är länkat globalt.

Och den globala rörelsens mål är kalifatet, som bara kan uppnås om lokala nätverk erövrar territorier i de länder de verkar i. Jonas Otterbeck beskriver hur Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige gick till väga för att erövra tolkningsföreträdet hos politiker, myndigheter, skolor, medier. Ett utomordentligt viktigt territorium de fortfarande härskar över. Han vet att de representerar en fundamentalistisk tolkning av islam. Han vet att de har tolkningsföreträdet, att det alltid är Muslimska brödraskapets aktivister som syns och hörs i medierna när islam är inblandad. Men han slår inte larm. I stället kritiserar han offentligt de tre personer som anlitats av MSB för att kartlägga rörelsens organisatoriska och strategiska aspekter i Sverige i dag och omfattningen av det påverkansarbete Muslimska brödraskapet bedriver.

Helena Benaouda är slipad. Hon har i decennier duperat politiker och myndigheter och fått dem att tro att hennes version av islam är ”sann” islam. Hon och alla islamiska styrelser hon cirkulerat runt i representerar enbart Muslimska brödraskapets sympatisörer. Muslimska brödraskapets aktivister ska inte stå oemotsagda. De ska konfronteras. De ska stigmatiseras på samma sätt som nynazister och vit makt-anhängare. Framför allt bör deras verksamhet och finansiering i Sverige kartläggas in i minsta detalj och den kartläggningen bör Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani få förnyat förtroende att fördjupa.

Helena Benaouda bjuder, när hon är SMR:s ordförande, in toppnamn inom Muslimska brödraskapet till Sverige
Helena Benaouda lär ha kommit till Sverige från Finland 1979 när svenska kvinnor tack vare p-pillret och de fria aborterna fått en frihet de aldrig tidigare hade haft, frihet från oönskade graviditeter, frihet från kopplingen social status och sexuella aktiviteter. Och Benaouda vrider klockan tillbaka. Hon har i decennier bedrivit intensiv verksamhet för att inflyttade kvinnor från länder där islam är den dominerande religionen inte ska få komma i åtnjutande av den frihet svenska kvinnor kämpat sig till.

Helena Benaouda Hummastens samhällsomstörtande aktiviteter i Sverige borde räcka för att utvisa henne till Finland. Hennes lobbyverksamhet går ut på att göra Muslimska brödraskapets tolkning av sharia till en accepterad del av det svenska samhället. Hon verkar för att ett pluralistiskt rättsväsende ska införas i Sverige baserat på tillhörighet till Muslimska brödraskapets nätverk. Ett pluralistiskt rättsväsende där sharia ingår innebär att individens fri- och rättigheter inte är individuella utan kopplade till individens tillhörighet till en islamisk rörelse, i det här fallet Muslimska brödraskapet. Hon verkar för att staten ska fråntas rollen som garant för de individuella fri- och rättigheterna, att individen ska tvingas följa lagar och regler som den neutrala staten inte har infört.

Hon ger sig i lag med en samling ultrareaktionära patriarker som bestämt sig för att Mellanösterns kvinnofientliga ideal ska gälla också i Sverige och att de ska gälla för småflickor! Hon dömer småflickor till slaveri!

Helena Benaouda, då flitig debattör, gjorde i egenskap av SMR:s ordförande 2005–2014 sig själv till islams First Lady i Sverige med makt att för politiker, myndigheter och skolor förklara vilka särskilda rättigheter ”muslimerna” är i behov av utan att ge en definition av vad hennes tolkning av kollektivordet ”muslimer” står för. Det är uppenbart att hon bedrivit lobbyverksamhet för den shariapolitiska tolkning som ges i Att förstå Islam, det vill säga muslim är en person som sätter sharia över svensk lag och som bygger sociala institutioner som återspeglar Muslimska brödraskapets tolkning av islam. Och som övervakar att ”muslimer” inte besmittas av det omgivande ”otrogna” samhället.

På IFiS hemsida skriver man om vad Islamiska förbundet står för. Om dialog skriver man: ”vi tror på dialog, idéutbyte och samarbete med alla, så länge detta inte strider med Islamiska tron” [min kursiv]. De säger sig stå för medelvägen i islam och att de förkastar alla former av våld och extremism.

I egenskap av SMR:s ordförande arrangerade Helena Benaouda tillsammans med IFiS och FIOE ett förmöte i Sveriges riksdag 16 april 2008 med den dubbeltydiga rubriken ”Yttrande- och religionsfrihet – broar till förståelse”, dubbeltydig eftersom den signalerar en sak till de ”otrogna” åhörarna i riksdagshuset och en annan sak till Muslimska brödraskapets anhängare. Som nämns i tidigare blogginlägg skriver Sayyid Qutb i Milstolpar (1964) att brobyggande inte handlar om ömsesidig förståelse mellan islams trosfränder och ”otrogna” utan om att kalla de ”otrogna” till islam.

Samma dag 16 april publicerar IFiS på sin hemsida en beskrivning av detta ”Förmöte på Sveriges Riksdag”, att förmötet hölls på initiativ och inbjudan av Mehmet Kaplan (MP), att förmötet är en upptakt till en konferens på samma tema som ska hållas 17–18 april 2008. Förmötet var en utstuderad förolämpning riktad till folkets valda ombud och därmed till landets befolkning. Mehmet Kaplan lekte katt och råtta med Sveriges lagstiftande församling. Syftet med mötet var att underlätta erövringen av territorier i Sverige genom att utmåla ”muslimer” som offer för ”islamofobi”. Jamal Badawi bland andra var inbjuden. I Badawis könsapartheidhäfte Kvinnan i Islam står det om islamiska kvinnors ”lagliga” rättigheter enligt sharia, alltså att Allahs lag står över svensk lag. Ledarskribenten Per Gudmundson skriver på sin blogg 27 mars 2011 att Badawi i en predikan 1999 hyllat självmordsbombare och att Badawi år 2005 hävdat att självmordsbombare kan betraktas som martyrer.

Helena Benaouda, flitig introduktör av Muslimska Brödraskapets ideologer, måste ha känt till vem Jamal Badawi är och vad han står för och vilka av Muslimska brödraskapets nordamerikanska organisationer han tillhör, den nordamerikanska grenen som arbetar med rullande 5-årsplaner. Varför skulle hon annars ha bjudit in honom? Hon vet naturligtvis också att Chakib Benmakhlouf, som då var FIOE:s ordförande och konferensens medarrangör, inom FIOE arbetade med 20-årsplaner i syfte att nå slutmålet – ett globalt kalifat.

Helena Benaouda var en av de nio talarna i riksdagen. Under rubriken ”Lika olika” står det på IFiS hemsida vad hon talade om: ”Oliktänkandet skall respekteras och vi måste lära oss att vi är olika, sa Helena Benaouda. Här togs upp rätten att vara annorlunda och att hitta vägar för samförstånd trots skillnaderna.”

Samförstånd med Bannas, Qutbs, Mawdudis och Qaradawis västfientlighet? Samförstånd med Muslimska brödraskapets tolkning av sharia? En påminnelse. I skriften Att förstå Islam står det om anhängarna av ahmadiyya, den gren som etablerade den första moskén i Sverige: ”de åtnjuter ingen respekt från muslimerna i Sverige”. Det står att ahmadiyya räknas som otrogna eftersom de vördar en profet född efter Muhammed, att Muhammed är Guds sista profet (2002, s. 10).

Var finns samförståndet ”bröder” och ”systrar” emellan?

Under rubriken ”Lagskydd” framkommer det att Muslimska brödraskapet vill att ”muslimer” ska få samma minoritetsstatus som folkgruppen judar: ”Huruvida det var viktigt att ta fram lagar som skyddar det heliga diskuterades. Denna fråga som är ett krav från flertal muslimska länder och organisationer samt en rad andra internationella organisationer blir ju definitivt ett ämne för konferensdelegaterna. Kommer dessa lagar att ännu inskränka yttrandefriheten eller kommer de att likställa muslimerna med judarna och andra minoriteter som skyddas idag av lagar runtom i världen?”

Med tanke på den långa tid Helena Benaouda bedrivit lobbyverksamhet för politisk islam måste hon, innan Jamal Badawi bjöds in till Sverige 2008, ha varit väl förtrogen med att han under Kvinnokonferensen i Beijing 1995 i samarbete med Saudiarabien gav ut häftet The status of woman in Islam under namnet Gender Equity in Islam. Basic principles, som Kvinnan i Islam är en översättning av, i syfte att hindra FN-resolutioner om kvinnors rättigheter. Hon måste också vara väl förtrogen med att Badawi förordar komplementaritetsideologin, att kvinnor och män kompletterar varandra, och att han påstår att denna ideologi är islamisk. Den strider mot den svenska likabehandlingen.

Med andra ord ”rätten att vara annorlunda” innebär att kvinnor och män på grund av biologin är predisponerade för olika roller i jordelivet. Denna skillnad mellan Muslimska brödraskapets tolkning av islam och svensk lag ska Sveriges politiker ”i samförstånd” respektera.

Ibn Rushd: Vi är inte islamister och vi har inga kopplingar till Muslimska brödraskapet
På Ledarsidorna.se har Johan Westerholm i flera inlägg bland annat här och här kritiserat studieförbundet Ibn Rushds svindlande affärer. Debattören Rebecca Weidmo Uvell har i flera blogginlägg granskat Ibn Rushds finanser och kursverksamhet. KDU:s förbundsordförande Christian Carlsson vill att Ibn Rushd, i likhet med SUM, ska förlora alla offentliga bidrag. Kritiken av Ibn Rushd är välbehövlig.

Helena Benaouda Hummasten var som nämnts fram till 1 juni 2017 Ibn Rushds förbundsordförande, Omar Mustafa är förbundsrektor. Ibn Rushd har nästan exakt samma medlemsorganisationer som IFiS. Ibn Rushd, IFiS och SUM anordnar tillsammans årligen Muslimska familjedagarna då vid ett flertal gånger talare med en judefientlig och homofientlig retorik bjudits in.

Ändå hävdar Helena Hummasten i en artikel på SvD Brännpunkt 24 december 2016, ”’KDU sprider orimliga anklagelser’”, att Ibn Rushd inte har några kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Mahmoud Aldebe säger tvärtom att IFiS företrädare styr Ibn Rushd. Det är inte troligt att det är han som ljuger. I själva verket säger han att Muslimska brödraskapet använder sig av dubbla budskap, de säger en sak inåt och en annan utåt, en metod som för övrigt går tillbaka till grundaren Hassan al-Banna. Mahmoud Aldebe säger att IFiS lyckades lura alla som ville ha dialog om islam.

Även om Pierre Durrani var medlem i Brödraskapet under en kort period mellan 1994 och 1996 så var han förbundsstyrelseledamot i SUM i ett decennium, 1992–2002, samtidigt som Mehmet Kaplan var SUM:s sekreterare 1996–2000 och ordförande 2000–2002. Detta vet Helena Hummasten. Pierre Durrani medverkade också i tidskriften Salaam och rörde sig i samma kretsar som hon.

Ibn Rushds artikel är skriven av Helena Hummasten, Nadia Marhri Lodin och Zainab Marrakchi. Artikeln är en replik till KDU:s förbundsordförande Christian Carlsson som i samband med att SUM förlorade sitt organisationsbidrag från MUCF för 2017 skrev debattartikeln ”Stryp stödet till studieförbundet Ibn Rushd”.

Ibn Rushds artikelförfattare skriver: ”Han anklagar oss också för att vara ’islamister’ och anklagar oss för att tycka att demokratin saknar legitimitet. Han verkar också mena att vårt studieförbund, genom vår påstådda ’islamism’, skulle förtrycka kvinnor.” Vidare skriver de: ”Så till anklagelserna om att Ibn Rushd har kopplingar till Muslimska brödraskapet i Egypten. Studieförbundet Ibn Rushd har inga kopplingar till Muslimska brödraskapet, varken direkta kopplingar, andrahandsrelationer eller ens på tredje nivå. Varken till styrning eller ekonomiskt bidrag”.

Islamic Relief är medlem både i IFiS och Ibn Rushd. Helena Benaouda är chef för nationella programmet, Omar Mustafa är vice ordförande 2017. Den 17 november 2014 publicerade gulfnews.com listan på de organisationer som terroriststämplats av Förenade Arabemiraten. Islamic Relief, London, finns med som nummer 17 och som nummer 23 Islamic Relief Organisation – an affiliate of the international Organisation of the Muslim Brotherhood. Som nummer 27 står Muslim Brotherhood Organisation and group, som nummer 74 Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE), som Helena Benaouda samarbetade med inför konferensen och förmötet i riksdagen 2008 och som IFiS är grundande medlem av. Som nummer 10 står Islamic Association in Sweden och som nummer 11 The Islamic Association in Sweden, vilket kan avse Islamiska förbundet i Sverige och lokalavdelningen Islamiska förbundet i Stockholm. Omar Mustafa var vid tidpunkten för publiceringen IFiS ordförande och förnekade att de hade något att göra med Muslimska brödraskapet.

Christian Carlsson använder i sin artikel ordet islamister. Ibn Rushd tar till det gamla vanliga knepet att påstå att muslimer svartmålas, trots att de säger sig vara upprörda över att kallas islamister. ”Det är problematiskt att konstant behöva bemöta denna typ av stämpling och ifrågasättande som KDU här kommer med, ifrågasättanden som bygger på några av de mest spridda konspirationsteorierna om muslimers [min kursiv] organisering. Till exempel att muslimska [min kursiv] organisationer i Sverige i hemlighet styrs av utländska krafter. Eller att organisationerna syftar till att infiltrera samhället, införa särlagstiftning och slutligen störta demokratin. (Inget av detta är sant.)”

Sant är att Helena Benaouda Hummasten kräver ”rätten att vara annorlunda” och att detta ”annorlunda” innebär respekt för Muslimska brödraskapets och Mawdudis vedervärdiga kvinnosyn. Sant är att Helena Benaouda Hummastens mångåriga samarbetspartner Mahmoud Aldebe inför valet 2006 skrev brev till samtliga riksdagspartier och krävde särlagstiftning. Sant är Bannas, Qutbs, Mawdudis och Qaradawis skrifter. Sant är att Helena Benaouda Hummasten introducerat dem i Sverige.

Ibn Rushd skriver också: ”En av våra medlemmar som KDU pekar ut, Islamiska Förbundet, har tidigare själva kommenterat denna ständiga fråga bland annat i en artikel i Aftonbladet.” Och man länkar till den artikel 25 april 2013, ”Islamiska förbundet: Vi har inget att dölja kring vår värdegrund”, som Mahmoud Aldebe i en replik 1 maj 2013 kritiserar, ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?” Aldebes replik finns inte på nätet, behändigt nog för Ibn Rushd.

Än en gång står Helena Benaoudas ord mot Mahmoud Aldebes.

Det går inte att ljuga hur länge som helst. Två rättegångar, en i USA 2007 om välgörenhetsorganisationen Holy Land Foundation i Texas och en i Abu Dhabi 2013, som listan med terroriststämplade organisationer är ett resultat av, har offentliggjort mängder av Muslimska brödraskapets interna handlingar och kartlagt rörelsens globala nätverk och finansiering. Mängder med internationella forskare och journalister har sammanställt arkivmaterial, intervjuat ledande personer inom Brödraskapet och skrivit artiklar och böcker om Brödraskapets ideologi och metoder i Egypten och i väst. Avhoppare har skrivit böcker.

SUM är medlem i Ibn Rushd. Artikelförfattarna kritiserar att MUCF dragit in SUM:s organisationsbidrag för 2017 utan att myndigheten förklarar ”vilka demokratiska ideal de menar att Sveriges unga muslimer har brutit mot och på vilket sätt de ska ha brutit mot dem”. Det räcker som nämnts med att läsa Kvinnan i Islam för att SUM aldrig mer ska få några organisationsbidrag.

Artikelförfattarna påstår att Ibn Rushd ägnar sig åt folkbildningsarbete, att de är ”en av Sveriges främsta folkbildningsaktörer”. Ibn Rushd har valt att marknadsföra sig med hjälp av positivt laddade begrepp som demokrati, mänskliga rättigheter, folkbildning, dialog och påståendet att de representerar ”muslimer” och tillvaratar ”muslimers” rättigheter som om ”muslimer” är så väsensskilda från andra människor att just ”muslimers” mänskliga rättigheter inte tillvaratas av Sveriges lagar och internationella konventioner som Sverige förbundit sig att respektera. Det Ibn Rushds verksamhet går ut på är att erövra territorier. Deras främsta vapen är kollektivordet ”muslimer” och anklagelser om ”islamofobi” och att utmåla ”muslimer” som offer. De skriver: ”KDU menar att strypta bidrag till muslimers [min kursiv] organisering är ’ett viktigt första steg’”, trots att Christian Carlsson som nämnts genomgående använder begreppet islamister och att det är bidragen till Ibn Rushd som ska strypas, inte till muslimska organisationer i största allmänhet.

De tre skriver att Ibn Rushd ”arbetar med att stärka den svenska demokratin”. Ibn Rushd arbetar med att stärka Muslimska brödraskapets ställning i Sverige. Ibn Rushd är en del av Muslimska brödraskapets missionsverksamhet, dawa. De ägnar sig åt att värva blivande shariaextremister. Ju fler beslöjade kvinnor i Sverige desto mer synliga blir Muslimska brödraskapet och desto större tyngd kan de lägga bakom sina pretentioner att vara ”muslimernas” talespersoner och desto fler krav på särbehandling kan de ställa.

Ibn Rushd om MSB-rapporten
Ibn Rushd kritiserar 28 februari 2017 på sin hemsida den av MSB beställda kunskapsöversikten om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani och hänvisar till ovanstående artikel som bevis på att de inte har några kopplingar till Muslimska brödraskapet. Alltså till artikeln på SvD Brännpunkt 2016 som i sin tur hänvisar till en artikel i Aftonbladet 2013 för att bevisa Ibn Rushds och IFiS oskuld, en artikel Mahmoud Aldebe påstår far med osanning, ”Varför förnekar ni samröret med Muslimska brödraskapet?”

Norell, Carlbom och Durrani namnger fyra svenska organisationer som ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren: IFiS, SUM, Islamic Relief och Ibn Rushd. De kritiserar att dessa organisationer finansieras med skattemedel.

Det som väckt ett ramaskri om att kunskapsöversikten skulle vara vetenskapligt undermålig är att de tre författarna inte hänvisar till källor när de namnger de fyra organisationerna. Det är uppenbart att författarna, med tanke på den stundtals livliga offentliga diskussion som förts om Socialdemokraternas samarbete med Muslimska brödraskapet, invalet av moderaten Abdirizak Waberi i riksdagen 2010, invalet av Omar Mustafa i Socialdemokraternas partistyrelse 2013, utnämningen av Mehmet Kaplan (MP) till statsråd 2014, har tagit för givet att det är allmänt känt att de fyra organisationerna ingår i Muslimska brödraskapets nätverk. Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda exempelvis är inte några anonyma personer som har verkat i det fördolda.

Ibn Rushd använder den sedvanliga taktiken och avfärdar rapporten med att den handlar om konspirationsteorier: ”Undermålig MSB-rapport sprider konspirationsteorier.” Innehållet väcker ”stor bestörtning och förvåning”, skriver de. Kunskapsöversikten handlar om Muslimska brödraskapets aktivister. Ibn Rushd skriver som vanligt muslimer. ”Rapportförfattarna använder sig av islamofobiska och rasistiska konspirationsidéer om att muslimska [min kursiv] organisationer vill infiltrera svenska institutioner för att på sikt bygga ett parallellsamhälle. Dessa påståenden är vanliga i rasistiska miljöer men ges nu för första gången plats hos en svensk myndighet.”

Vidare: ”Ibn Rushd påstås vara styrt av Muslimska brödraskapet, utan att några som helst bevis för detta läggs fram. Det är inte första gången vi hör dessa ogrundade påståenden, men det gör inte saken mindre allvarlig. (Ibn Rushd har inga kopplingar till Muslimska brödraskapet, vilket vi tydligt talat om upprepade gånger. Bland annat i en artikel på SVD:s Brännpunkt.)”

Det är en liten grupp personer som cirkulerar i ledningarna i Muslimska brödraskapets olika organisationer. Det är ingen slump att just Omar Mustafa och Helena Benaouda Hummasten leder Ibn Rushd 2017 och samtidigt har ledande positioner inom Islamic Relief. Båda två går från den ena organisationen till den andra. Omar Mustafa har bland annat varit SUM:s generalsekreterare och styrelseledamot i FEMYSO, den europeiska paraplyorganisationen för Muslimska brödraskapets ungdomsorganisationer i Europa.

Ibn Rushd skriver vidare att rapporten är författad av forskare men att den saknar all vetenskaplig trovärdighet och att de ”få” källor som anges i många fall är ”långt ifrån opartiska” och har gett uttryck för ”starka islamofoba värderingar”. Ett exempel på en sådan ”islamofob” källa är Quilliam Foundation, grundad 2008 av Hizb ut-Tahrirs forna mästerrekryterare Ed Husain och Maajid Nawaz som nu arbetar med att motverka att ungdomar blir samma fanatiska extremister som de en gång själva var.

Ibn Rushd agerar exakt så som de tre författarna till kunskapsöversikten beskriver som Muslimska brödraskapets standardmetod: ”Den icke-muslimska svenska allmänheten får ofta veta att den är fördomsfull, har felaktig kunskap om islam eller att den är ’islamofobisk’. Däremot är aktivisterna som för fram anklagelserna i regel synnerligen otydliga med exakt vad de menar med att ’islam’ är och vad de vill att ’islam’ ska bidra med i det svenska samhället” (s. 7). I stället för att diskutera sakfrågor ägnar aktivisterna sig åt att ”misstänkliggöra motståndarens psykologiska och moraliska intentioner”, vilket gör det möjligt för dem att ”undvika att ta ansvar för egna tillkortakommanden eller etiskt tvivelaktiga ställningstaganden” (s. 19). Som exempel ger de Omar Mustafas attack mot Dagens Nyheters journalist Lasse Granestrands reportage 25 mars 2011 ”Antisemitisk talare bjöds in av Islamiska förbundet” om IFiS inbjudan av Salah Sultan.

Ibn Rushd avslutar sin kritik av kunskapsöversikten om Muslimska brödraskapet i Sverige med: ”Det är oerhört oroväckande att en svensk myndighet sätter sitt namn på en rapport av det här slaget, och därigenom legitimerar de grova osanningar och lösryckta påståenden som rapporten innehåller. Är det ok att påstå vad som helst om muslimska [min kursiv] organisationer och hävda att det är sant, helt utan bevisföring? I så fall är det en farlig tid vi lever i. Vi har frågat myndigheten och ansvarigt departement om hur de ställer sig till denna rapport, dess innehåll och dess slutsatser och inväntar svar.”

Ibn Rushd kunde ha frågat MSB och ansvarigt departement, Justitiedepartementet, hur de ställer sig till skrifterna Att förstå Islam och Kvinnan i Islam och införandet av sharia i Sverige.

Helena Hummasten om MSB
Helena Benaouda Hummasten har ägnat tre decennier åt att i Sverige sprida Muslimska brödraskapets totalitära tolkning av islam. Hon skriver ett eget odaterat inlägg om MSB-översikten på Ibn Rushds hemsida, om det hon kallar MSB:s märkliga agerande efter publiceringen, ”När en myndighet sprider lögner om muslimska organisationer”. Benaouda Hummasten är van vid att röra sig i maktens korridorer. Man förstår av inlägget att hon var febrilt aktiv i försöken att stoppa rapporten. Hon begärde ett möte med MSB, hon begärde svar på frågor, hon kontaktade ansvarigt departement, det vill säga Justitiedepartementet. Hon får inget gehör för sina krav. Hon skriver: ”Under de här veckorna pratar jag med många personer på olika myndigheter och organisationer som uttrycker bestörtning över rapporten i varierande grad. Ingen jag pratar med försvarar rapporten. Men ingen myndighetsperson är villig att agera, vare sig offentligt eller direkt till MSB. Kanske upplever de att det är svårt för en myndighet att kritisera en annan myndighet. I våra kontakter med departementet får vi höra att det skulle vara ’ministerstyre’ att kritisera MSB för rapporten, eller be MSB ta bort den från webbplatsen.” Även Forum – idéburna organisationer kräver att MSB avlägsnar rapporten, som ju är offentlig handling.

Anna Ardin och Göran Pettersson, Forum
Helena Hummasten är chef för nationella programmet hos Islamic Relief där Omar Mustafa är vice ordförande. Både Ibn Rushd och Islamic Relief ingår i Forum – idéburna organisationer med social inriktning.

Anna Ardin, förbundsstyrelseledamot i Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, är projektledare inom Forum och skriver debattartiklar tillsammans med Omar Mustafa om att de är bäst på att motverka extremism. I SR P1 Morgon 16 april 2013 avfärdar Anna Ardin reportern Evin Rubars omfattande kunskap om Muslimska brödraskapets totalitära ideologi med att det är konspirationsteorier.

Anna Ardin, liksom Forums generalsekreterare Göran Pettersson, går till storms mot myndigheter som intar en kritisk hållning till Muslimska brödraskapet. De krävde till exempel ett möte med MUCF för att denna myndighet inte beviljade Muslimska brödraskapets ungdomsförbund SUM organisationsbidrag för 2017. Forum har också varit en hätsk kritiker av MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige.

Anna Ardin avfärdar studien på sin blogg 5, 13 och 23 mars 2017 med kommentarer som att MSB har gett uppdraget till två personer, Aje Carlbom och Magnus Norell, som MSB sägs veta hatar de namngivna organisationerna som ingår i Brödraskapets svenska nätverk. Studien är ”ett hopkok av vaga indicier och rena lögner”, MSB har beställt ”falska bevis”, studien är ”undermålig, usel, tendentiös och farlig”, ”en högerextrem studie”, ”en ideologisk skrift”.

Det är obegripligt hur ett första försök till en kunskapsöversikt över ett område som inte är utforskat i Sverige väcker så starka reaktioner. Den svenska demokratin står inför det största hotet sedan andra världskriget. Men det är inte hotet mot demokratin som upprör Anna Ardin och Göran Pettersson utan en förstudie om hur en av rörelserna som utgör detta hot bedriver påverkansarbete i Sverige. Två organisationer som ingår i denna rörelse är medlemmar i Forum, Ibn Rushd och Islamic Relief. Och det är dessa två organisationer Anna Ardin och Göran Pettersson väljer att försvara, inte den svenska demokratin.

Muslimska brödraskapet är föremål för forskning internationellt. I Sverige har religionsvetarna gjort det tabubelagt att forska om politisk islam, det som också kallas islamism och det jag kallar den shariapolitiska extremhögern alternativt islamofascism. Därför saknas kunskap, både hos politiker, allmänhet, myndigheter och inte minst hos SVT. MSB ansåg att de ville öka kunskapen om islamistiska organisationers påverkansarbete i Sverige och beställde en studie om kunskapsläget. MSB gjorde det enda riktiga. De vände sig till forskare utanför gruppen som gjort det till tabu att forska om hur politisk islam påverkar demokratin och den sociala sammanhållningen i Sverige.

Anna Ardin skriver på sin blogg 5 mars 2017 ”Rapporten måste plockas bort och MSB be om ursäkt för själva beställningen OCH bristen på kvalitetskontroll. Om inte kan Justitiedepartementet knappast ha fog för förtroendet för ledningen hos MSB.”

Det finns anledning att ifrågasätta förtroendet för Anna Ardin. Att Muslimska brödraskapet har erövrat Socialdemokraternas Tro och Solidaritet framkom tydligt i samband med sidoorganisationens okritiska agerande för Omar Mustafas inval i partistyrelsen. Redan när Tro och Solidaritet, som då hette Broderskapsrörelsen, år 1994 inledde samarbetet med SMR, vilket redovisas i Rapport 4/99, och då rörelsen år 2010 valde att ge ut bilagan Islam & politik till tidningen Broderskap kunde man se erövringen. Religioner har över huvud taget inte i den svenska politiken att göra. Anna Ardin medverkade i tidningen.

Anna Ardin kräver att en myndighet ska göra sig av med en offentlig handling vars innehåll inte passar henne. Alla myndigheter och organisationer som beviljar bidrag till verksamheter Anna Ardin är involverad i bör omgående dra in dessa bidrag. Hon tar inte sitt samhällsansvar.

Även Forums generalsekreterare Göran Pettersson kräver att en offentlig handling ska återkallas och att myndigheten som beställt den offentligt ska ta avstånd från den därför att den, enligt honom, riskerar att underminera föreningsfriheten och därmed också demokratin. Han skriver 3 mars 2017 ”Forum kräver: ’MSB – dra tillbaka rapport som riskerar underminera föreningsfriheten’”. Vidare: ”Huvudtesen är att ett antal organisationer i det svenska civilsamhället är representanter för det Muslimska brödraskapet (MB) och att dessa verkar för att bygga upp en parallell samhällsstruktur som konkurrerar med det etablerade demokratiska samhället. Enligt författarna utgör utpekade organisationer och personer på så sätt ett hot mot landets sociala sammanhållning.”

Om Göran Pettersson, efter över ett decenniums hård kritik av Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, av parallellsamhällen som växer fram och shariapoliser som trakasserar kvinnor i vissa bostadskvarter, är så okunnig som han låter påskina bör han med omedelbar verkan entledigas från befattningen som Forums generalsekreterare.

Göran Petterssons främsta kritik går ut på att MSB-rapporten är vetenskapligt okvalificerad.

Rapporten är en kunskapsöversikt över ett sorgligt eftersatt forskningsområde i Sverige, ändå skriver Göran Pettersson att den ”kännetecknas av en mycket stor brist på empiri”. Det är just empirin som saknas, eftersom islamforskarna har gjort det till tabu att forska om islamismen i Sverige. Vidare: ”Särskilt tydligt är detta när det gäller Muslimska brödraskapets etablering och organisering i Sverige”.

Göran Pettersson kan gå direkt till källan för att få kunskap om Brödraskapets etablering och organisering i Sverige, Helena Benaouda Hummasten, och be henne förklara. Fortsätter hon att förneka samröret kan han alltid läsa professor Jonas Otterbecks doktorsavhandling Islam på svenska från år 2000. Den kom ut innan den stora förnekelsen satte in efter terrorattentatet 11 september 2001.

Göran Pettersson skriver det mycket märkliga: ”Som civilsamhällesorganisation med ett aktivt arbete för att samordna och driva projekt för tillit och demokrati, mot våldsbejakande extremism, vill vi också peka på den stora faran i att den här typen av polariserande ansatser riskerar att förstärka just de problem man säger sig vilja lösa.” Med andra ord: man ska inte forska om nynazister och vit makt-anhängare eftersom det är polariserande.

Göran Pettersson använder uttryck som ”det konspiratoriska anslaget”. Han vill veta hur urvalet av de tre forskarna har gått till. ”Samtliga författare är exempelvis sedan tidigare profilerade debattörer och kritiker av islam.” Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani kritiserar inte islam. De kritiserar en politisk tolkning av islam. Det är två helt olika saker. Det bör Göran Pettersson ha kunskap om ifall han värnar om den svenska demokratin.

Göran Petterssons skrivelse, där han kräver att MSB avlägsnar en offentlig handling och offentligt tar avstånd från den, är inget självständigt verk. Skrivelsen är ett hopkok av andras kritik. En generalsekreterare för en paraplyorganisation för socialt inriktade idéburna organisationer som får offentliga bidrag för projekt för tillit och demokrati bör gå till förstahandskällorna och inte förlita sig på vad andra skriver. Två texter av Muslimska brödraskapet finns på svenska. Att förstå Islam och Kvinnan i Islam. Göran Pettersson bör studera dessa texter och fundera över på vad sätt de skapar tillit till demokratin och främjar den sociala sammanhållningen i Sverige. Sedan kan han gå vidare till ursprungskällorna författade av Banna, Qutb, Mawdudi och Qaradawi och fråga sig varför Helena Benaouda Hummasten har introducerat dessa ideologer för svenskarna och vad hennes två organisationer gör i Forum. Och också fundera över huruvida Helena Benaouda Hummasten och Omar Mustafa har erövrat Forum.

Fortsättning följer i Del 2 om islamforskarna.

17 juni 2017

Mona Lagerström fil dr