Det faktum att tyska EMUG, och därmed Muslimska brödraskapet, är inblandat i moskébygget i Skärholmen bör få politikerna att omgående dra in bygglovet.

Den 29 april 2026 skriver statsvetaren Daniel Schatz på plattformen X: ”Avslöjande: S-styrda Stockholms stad gav bygglov till moskébygget i Skärholmen – det som uppges bli Nordens största moské – trots återkommande uppgifter om kopplingar till islamistiska Milli Görüs, en rörelse som förknippats med antisemitism, homofobi, extremism och separatism. För tre dagar sedan höll Skärholmsmoskén en ny insamlingsomgång. Det tyska IBAN-nummer som anges för donationer går till EMUG, Milli Görüs egen organisation för moskébyggen. Det är inte svårt att kontrollera. Samma konto har använts i tidigare insamlingar, där det uttryckligen framgår att pengarna går till EMUG. Frågan är därför enkel: varför tillåter S att moskébyggen med islamistiska finansieringskanaler fortgår på stockholmarnas mark?”

Jag frågar också: Varför tillåter S att moskébyggen finansieras via en rörelse med starka band till Muslimska brödraskapet? Nyckelpersonen är tysken Ibrahim El-Zayat (f. 1968, egyptisk far). Han har varit aktiv i praktiskt taget varenda MB-kopplad organisation i Europa, bland annat var han Abdirizak Waberis

föregångare som Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation FIOE:s PR-man. Han var första ordföranden för Muslimska brödraskapets paraplyorganisation för ungdomar, FEMYSO:s, grundad tack vare svenska UD:s Islamkonferens 1995, där bland andra även Omar Mustafa

varit aktiv.

Global Watch Analysis publicerade 12 januari 2022 artikeln ”Secret Qatari-Turkish alliance to support the Muslim Brotherhood in Europe” som bygger på en rapport från en europeisk underrättelsetjänst oktober 2021. I artikeln kan man läsa att Turkiet och Qatar andra halvan av 2000-talet aktivt började stödja europeiska Muslimska brödraskapet. Det var då Recep Tayyip Erdogans parti AKP hade tagit ledningen och Qatar Charity började finansiera MB-grupper i Europa. Turkiet lierade sig med pro-Hamas/pro-Gaza-grupper i Europa, Qatar började stödja moskébyggen i Europa, bland annat i Sverige, samt mindre projekt som islamistiska sommarläger. I samband med att Qatar skulle stå värd för fotbolls-VM 2022 utsattes landet för omfattande granskning, för att ljuset skulle riktas från Qatar dämpade Qatar sin iblandning i Europa. Turkiet vill väldigt gärna ta ledarrollen som de europeiska islamtroendes beskyddare, skriver man. Problemet är bara att alla islamtroende i Europa som inte är turkar inte vill lyda under turkiska byråkrater som ju styr turkiska moskéer utanför Turkiet. En av de få grupper som Turkiet tagit under sina vingar sedan 2008 är Muslimska brödraskapet.

Artikeln har mellanrubriken ”Ibrahim El-Zayat är den perfekta mellanhanden”. Man räknar upp alla organisationer El-Zayat är kopplad till, man skriver om Millî Görüş grundare Necmettin Erbakan (1926–2011) och hans son Mehmet Sabri Erbakan (f. 1967 i Köln) som ju är El-Zayats svåger, att han i många år var generalsekreterare för tyska Millî Görüş IGMG. Erbakan var också chef för alla IGMG-ägda moskéer i Tyskland, det vill säga EMUG, där även El-Zayat har en chefsposition. El-Zayat är också chef för IGMG-ägda moskéer i Nederländerna. El-Zayat är sannolikt en av MB:s mest inflytelserika personer i Europa även om han försöker hålla sig undan offentligheten står det. Så har det inte alltid varit.

Statsvetaren Lisbeth Lindeborg, verksam i Tyskland, skrev 13 augusti 2005 om El-Zayat i en debattartikel i DN, ”Militant islamism utgör den tredje totalitarismen”. Hon skriver att Ibrahim El-Zayat är ”en betydande man i den tyska och europeiska muslimska världen.” ”När media eller politiker behöver en samtalspartner för att diskutera den muslimska problematiken brukar Ibrahim vara på plats och demonstrera sin vilja till ’konstruktiv dialog’. Denna dialogberedskap från islamister och deras sympatisanter är ännu en villfarelse. Ty i de kretsar som står Muslimska brödraskapet nära har man helt andra målsättningar.” ”På flera håll i islamistiska kretsar talas om den realistiska möjligheten av ett ’Kalifat Tyskland’ som sedan ska sprida sig över hela världen.” Hon skriver vidare:

För knappt ett år sedan deltog jag i en diskussion om islamismen i en TV8-debatt som leddes av Carl Bildt och Åke Ortmark. Där tog jag upp Muslimska brödraskapets globala nätverk och fick då mothugg av Cecilia Uddén, en ledande opinionsbildare i Sverige, som menade att de dämpat sin extremism! Jag tog även upp islamisternas strävande efter världsherravälde, vilket dock ströks ur programmet. Detta är symptomatiskt för inställningen hos de flesta politiker och opinionsbildare.

Detta skrev alltså en statsvetare i DN för tjugo år sedan. Sverige står fortfarande och stampar på samma fläck. Har någon någonsin hört partiledarna uttrycka kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige och vilka åtgärder som måste vidtas för att säkerställa den sekulära rättsstaten? Bortsett då från SD. Har SVT:s programledare Camilla Kvartoft och Anders Holmberg någonsin uttryckt kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige? Vet de ens vad Muslimska brödraskapet är för en rörelse? Man tycker att det borde vara deras uppgift att kräva svar av partiledarna om hur de ser på hotet från svenska Muslimska brödraskapet, det vill Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) och förbundets alla avknoppningar. Den viktiga frågan de borde ha ställt till partiledarna för åratal sedan är: Är det rimligt att alla dessa föreningar fullkomligt badar i offentliga bidrag?

Forskaren Lorenzo Vidino skriver i The new Muslim Brotherhood in the West (2010) att FEMYSO är en politisk lobbyorganisation som bildades 1996 av FIOE tillsammans med saudiska World Assembly of Muslim Youth (WAMY) (s. 35), som El-Zayat också är kopplad till. På ett annat ställe skriver Vidino att WAMY skapades 1972 med hjälp av saudiska pengar och Brödraskapets ”brainpower” och var en av alla islamiska väckelserörelser som Vidino kallar ”multimillion-dollar dawa-organizations”, vilka syftade till att sprida Saudiarabiens och Brödraskapets tolkning av islam. ”Med saudiska pengar”, skriver Vidino, ”kunde dawa nu bedrivas globalt och i en aldrig tidigare skådad omfattning” (s. 26, 27, 51). Muslimska brödraskapet är numera terrorklassad i Saudiarabien.

Vidino beskriver Millî Görüş som en turknationalistisk organisation vars syfte är att avskaffa den sekulära staten och i stället skapa ett Storturkiet med Osmanska riket som förebild och att etablera en islamisk världsordning. Vidino skriver vidare att den allestädes närvarande Ibrahim El-Zayat sitter i styrelsen för ett Tysklandbaserat företag som kontrollerar och leder Millî Görüş moskéer runtom i Europa. El-Zayat övertog år 2002 ledningen för islamiska centret i München, Islamische Gemeinschaft Deutschland (IGD), grundat av Brödraskapet. Innan dess var han ordförande i the Muslim Students’ Union. El-Zayats kopplingar till Millî Görüş förvånar inte, framhåller Vidino, eftersom de båda organisationerna inte bara delar samma finansiella, ideologiska och religiösa bas, ledarna gifter dessutom in sig i varandras familjer. El-Zayat ska själv ha liknat de båda rörelsernas verksamhet vid ”en pan-muslimsk organisation” där IGD vänder sig till araber och Millî Görüş till turkar. Som nämnts är han gift med Sabiha Erbakan, född i Tyskland, niece till Necmettin Erbakan, Millî Görüş grundare, och syster till Millî Görüş tidigare ordförande i Tyskland (s. 150–154).

I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige redogör jag för vad journalisten Ian Johnson skriver i den mycket läsvärda boken om hur Muslimska brödraskapet etablerades i Europa: A mosque in Munich. Nazis, the CIA, and the rise of the Muslim Brotherhood in the West (2010). Johnson intervjuar Ibrahim El-Zayat och man får en vink om varför denne islamist numera håller sig undan offentligheten. Johnson skriver att El-Zayats koppling till Muslimska brödraskapet gjort honom mer och mer trängd i Tyskland och tvingat honom att hålla en lägre profil och ger som exempel en grupp som ville bygga en moské i Berlin och behövde pengar. El-Zayat ordnade så att Muslimska brödraskapets finansieringskälla the Europe Trust donerade flera miljoner euro till köpet av en bit mark i Berlin. När köpet blev offentligt utbröt en storm av protester över att El-Zayat var inblandad vilket ledde till att de lokala myndigheterna vägrade ge gruppen bygglov. Johnson frågar om det var för att El-Zayats grupp var inblandad. Nej, det kan man inte säga, svarar El-Zayat. ”Om en plan att bygga en moské blir offentlig är alla emot den. Moskéer måste alltid byggas i hemlighet.” Johnson tror inte att det kan vara sant, han har rest mycket i tyska städer och sett muslimer bygga broar med lokala myndigheter och fått stöd för sina byggprojekt, dock inte alltid, ”rasism var fortfarande ett stort problem.” Ändå, menar Johnson, är öppenhet bästa sättet. Var inte problemet att byggprojektet i Berlin stoppades för att aktivisterna som drev det finansierades av Brödraskapet? ”Nej, det är inte det. Det är hemlighållandet. Om det inte är offentligt kan man bygga vilken moské som helst oberoende av vilka som ligger bakom. You just have to keep it secret” (s. 228–235).

Nu är gruppen bakom byggandet av Skärholmsmoskén inte hemlig. Det första bygglovet beviljades 27 mars 2015. Sedan dess har mängder med protester och kritik framförts. Journalisten Lars Åberg har grävt ordentligt och publicerar en kritisk bakgrundsteckning i Kvartal 1 juni 2023. Kritik politikerna har vägrat ta till sig.

Varför ska skattemedel gå till att undergräva den sekulära rättsstaten och främja uppfyllandet av ett Kalifat Tyskland? Eller Kalifat Turkiet.

5 maj 2026

Mona Lagerström fil dr