Aylin Bahmanyar och Nina Pirooz, företrädare för Terrafem, demonstrerar i sitt debattinlägg 25 januari den groteska polariseringen i Sverige som vi har levt med ända sedan professor Eva Lundgren och doktorand Åsa Eldén inledde det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia, med debattinlägget på SvD Brännpunkt 21/1 1997 ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”, en åsikt baserad på litteraturvetaren Edward Saids bok Orientalist från 1970-talet. På ena sidan akademiska hederskulturförnekare som påstår att talet om hedersförtryck är ”den klassiska kolonialistiska världsbilden: bilden av vår egen västerländska kultur som civiliserad, upplyst och jämlik” medan ”andras kulturer blir ociviliserade, bestialiska och kvinnoförtryckande”, uppdelningen i ett ”vi” och ett ”de”.
Och på den andra sidan verklighetsförankrade ideella organisationer som Glöm aldrig Pela och Fadime, Varken hora eller kuvad, Bred Feministisk Plattform som upplyser om och verkar för att motarbeta hedersförtryck i Sverige på samma sätt som kvinnorättsorganisationer i Indien, Egypten, Jordanien, Pakistan, Irak, Israel/Palestina med mera verkar för lagstiftning mot hedersförtryck och att hedersmord ska ha samma straffskala som andra mord, inte som i en del länder bedömas lindrigare.
De hedersulturförnekande akademikernas starka ställning i Sverige är resultatet av tidigare jämställdhetsminister Margareta Winbergs (S) okritiska anammande av Eva Lundgrens åsikt samt dåvarande integrationsminister Mona Sahlins (S) avpollettering av den sittande integrationsutredningen och utnämningen 2004 av hederskulturförnekarna professorerna Masoud Kamali och Paulina de los Reyes. Redan i artikeln ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning” i Historisk tidskrift nr 3 1998 efter mordet på 15-åriga Sara Abed Ali ger Paulina de los Reyes uttryck för åsikten att det är rasism att skilja på kultur och kultur. Artikeln återpubliceras i antologin Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002), en bok genomsyrad av hudfärgsrasism och där påståenden framställs som vetenskap. Medförfattare är bland andra Irene Molina och Diana Mulinari. De tre professorerna de los Reyes, Molina och Mulinari ingår i nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som utgör kärnan i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet, finansierat av Vetenskapsrådet.
Efter mordet på Fadime Sahindal fick hederskulturförnekaren Paulina de los Reyes i uppdrag att utreda hedersbrott! I utredningen citerar hon Masoud Kamali (s. 40).
I Expos vidriga antologi Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004), redaktörer Stieg Larsson och Cecilia Englund, har Expo samlat en grupp hederskulturförnekare som lyfter fram Eva Lundgrens och Åsa Eldéns åsikter. I antologin medverkar bland andra Masoud Kamali, Diana Mulinari och Terrafems grundare Bernardita Núñez. Inte någonstans i antologin nämns klaner och klaners normer. Inte heller Aylin Bahmanyar och Nina Pirooz nämner klaners normer som förklaringsgrund till det som kallas hedersförtryck.
Den 4 februari 1998 publicerade Aftonbladet kvinna artikeln, signerad Cecilia Gustavsson, ”’Min familj ska döda mig’”, om en ung kurdisk kvinna som kallas Rana för att skydda hennes identitet och som är Fadime Sahindal. Hon säger om sin familj, det vill säga klan på flera hundra medlemmar: ”De utövar inte sin religion islam aktivt. Men kulturen styr deras liv – en kultur där mannen har all makt.” Vidare: ”Det är som en sekt – alla ska tycka lika och hålla ihop.” ”Villkoren för familjens kärlek är att man lyder.” Hon vägrade gifta sig med en kusin som släkten valt. Männen i hennes familj hotar att strimla henne. Hon polisanmälde sin far, bror och en annan släkting för olaga hot. Brodern är det största hotet. ”Jag vet att det kliar i händerna på min bror att få tag i mig – det skulle höja hans status i släkten att döda mig.”
I Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal sänd i SVT Striptease 6 maj 1998 säger hon ”Jag har trampat på deras heder. Jag har tagit ifrån dem allt. Hedern är det enda de har och den har jag tagit ifrån dem. Jag har tagit ifrån dem allt. De kommer aldrig att förlåta mig. . [. . .] Jag har skadat hela släktens liv. Det påverkar tjejerna i min släkt för nu vill ingen gifta sig med dem. Tack vare mig tror alla att släktens tjejer är horor.”
Om regeringen menar allvar med att öka insatserna mot hedersförtryck måste det bli ett slut på den vansinniga svenska polariseringen och det sker snabbast och enklast genom att alla offentliga medel till hederskulturförnekare både inom och utanför universiteten omedelbart dras in.
Mona Lagerström fil dr författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter