Patienten är helt utlämnad åt den enskilda läkarens personlighet, vilket nedanstående brev visar.

Jag har i några blogginlägg om Hembiträdet Hellvig skildrat min kontakt med sjukvården i Stockholm som inleddes februari 1997 och den katastrofala gynekologiska operationen på Södersjukhuset.

I en serie inlägg kommer jag att skriva om hur det gick till när en patient anmälde läkare till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) för en undvikbar sjukvårdsskada på den tiden läkare kunde få ett disciplinstraff – varning eller erinran. Jag kommer att skriva om patientens totala avsaknad av rättssäkerhet, hur rättsosäkert hela klagomålssystemet var, inklusive patientförsäkringen LÖF.

Politikerna gjorde klagomålssystemet ännu mer rättsosäkert när de tog bort disciplinstraffen och därmed läkarens personliga ansvar enligt devisen ”vi ska inte leta syndabockar”.

Hela klagomålsförfarandet bör göras om i grunden utifrån patientens perspektiv, vilket jag går närmare in på i senare blogginlägg.

Från och med 1 januari 2018 ska IVO bara ta hand om de allvarliga ärendena. Den som är ”missnöjd” med vården ska höra av sig direkt till vårdgivaren.

Eftersom det denna gång inte handlar om medicin utan om en journalanteckning som en kirurg fabulerat ihop har jag valt att polisanmäla.

Här är mitt brev till Ersta sjukhus sjukhusdirektör. En kopia har lämnats till polisen. Jag har satt X över vissa delar i det här blogginlägget. Jag  ritade en tafflig teckning över hur Vicrylärret 1997 mitt på magen såg ut som inte följde med in i WordPress. En korrekt teckning i naturlig storlek finns i den blå knappen till höger ”Socialstyrelsens svågerpolitik”.

XXXXXXXXXX
Mona Lagerström
XXXXXXXXXXXXXXXX
XXXXXXXXXXXX
XXXXXXXXXXX
XXXXXXXXXXXXXX
www.purdahbloggen.se

Till

Sjukhuschef Jan-Åke Zetterström
Ersta sjukhus
Box 4619
116 91 Stockholm

Detta brev kommer jag att lägga ut på min blogg purdahbloggen.se. Brevet har blivit försenat av flera skäl. Det påbörjades förra året.

Som framkommer av brevet är läkarens personlighet helt avgörande för vilken vård patienten erbjuds.

Ärende 1
Jag har polisanmält leg läkare Joakim Pålstedt, Kirurg- och anestesikliniken, för hans osanna journalanteckning 5 oktober 2018, nästan en månad efter mitt besök 7 september, då han inte visste varför jag var på mottagningen (journal läst 28 oktober via Vårdguiden), se nedan.

Att en obehörig person läser en journalanteckning är ett brott. Att missbruka sin tjänsteställning och fabulera ihop en journalanteckning borde vara betydligt allvarligare. Pålstedt avfärdade mig som en sveda-värk-bränn-kärring han kunde skicka vidare utan att ens bry sig om vad ärendet handlade om.

Vid mitt besök 7 september 2018 var det uppenbart att han inte hade satt sig in i mitt ärende, inte läst leg läkare XXX XXXXXXXX hela remiss samt åtföljande handlingar eller Erstas tidigare journalanteckningar. Både i remissen och i två journalanteckningar hos Ersta nämns handlingarna. Pålstedt sa att han skulle leta fram bunten med dokument som medföljde remissen och sätta sig in i mitt ärende och först ringa och sedan ge mig en tid för återbesök. I stället skriver han i journalen att han gav mig lugnande! besked om mina smärtor som han inte hade någon kunskap om när jag träffade honom! och föreslår remittering till smärtläkare.

Jag fick en telefontid 31 oktober 2018. Sedan fick jag ett brev från Ersta att tiden ändrats till 2 november. Kakelplattor lossnade i mitt badrum och fastighetsskötaren bokade in hantverkare från 29 oktober och flera veckor framåt för mer omfattande renovering av lägenheten, vilket gjorde det omöjligt att ta emot telefonsamtal. Den 22 oktober fick jag en ny telefontid 5 december. När jag en tid senare läste Pålstedts journalanteckning avbokade jag telefontiden.

Efter operation 1997 på Södersjukhusets Kvinnoklinik var jag på cirka 35 meningslösa besök på en multidisciplinär smärtklinik i Stockholm. Specialisterna bevakade revir. De talade inte med varandra. De läste inte varandras journalanteckningar. De slutade. De glömde skriva remisser, skickade obegripliga remisser och fel journalanteckningar efter påstötning. En dyr historia, både för mig och för landstingets skattebetalare.

Ärende 2
Kirurg- och anestesiklinikens hantering av remiss 2015-10-15 från leg läkare XXX XXXXXXX, XXXXXXXXXXXX, med åtföljande bunt dokument (teckningar, fotografier), för bukväggskirurgi på grund av problem med nylonnät som opererades in 2004 och förkortade ljumskar sedan op. 1997. Varför scannades enbart remissen och inte dokumenten in? (Se bilaga 1 för förteckning över dokumenten.)

Vem bestämde att jag skulle träffa leg läkare Göran Wiklund 30 november 2016? Varför skulle jag träffa honom? Han visste inte varför jag var på Ersta. Dokumenten som medföljde remissen var inte inscannade och han kände inte till dem.

Vem bestämde att jag skulle träffa leg läkare Joakim Pålstedt 7 september 2018? Varför skulle jag träffa honom? Han visste, som nämnts, inte varför jag var på mottagningen. Dokumenten som medföljde remissen var fortfarande två år senare inte inscannade och han kände inte till dem.

Mellan Göran Wiklund och Joakim Pålstedt träffade jag ett flertal gånger leg läkare Eric Secher och en gång, 14 mars 2017, leg läkare Sam Smedberg från Helsingborg som var i Stockholm på konferens och som, efter initiativ av Eric Secher, var vänlig nog att se mig på Ersta sjukhus. Båda hade läst bunten med dokument och tog mina stramande smärtor i nätområdet och ljumskarna på stort allvar.

Eric Secher slutade på Ersta och skrev i sin sista journalanteckning 18 juli 2018: ”Frågan kvarstår om denna patient kan ha nytta av fasciotomi/avlastningssnitt.” Alltså ett kirurgiskt ingrepp.

Operationer 1997 och 2002 på Södersjukhusets Kvinnoklinik
I samband med operation av en apelsinstor cysta på vä äggstock och hysterektomi via Pfannenstielsnitt (bikinisnitt) på Södersjukhusets Kvinnoklinik 4 februari 1997 drabbades jag av en undvikbar sjukvårdsskada på grund av kirurgens suturteknik med Vicryl under huden flera centimeter ovanför hudärret (bikinisnittet) som gjorde att det spände och drog fruktansvärt i buken. Magen såg helt vanskapt ut av de indragna suturerna horisontellt mitt på magen med extra stygn i mitten som bildade en oval och en ömmande hård horisontell korv ovanför.

Ungefär så här såg Vicrylärret ut med en oval i mitten

Ljumskarna var förkortade. I fem år kändes det som om jag var nyopererad i buken. Hela mitt liv och min ekonomi raserades 1997. I stället för att jag skulle gå på efterkontroll på sjukhuset skickades jag på efterkontroll hos den privata gynekologen som remitterat mig, vilket satte i gång en fullständigt vansinnig vårdkarusell. Läkarna koncentrerade sig enbart på det välläkta hudärret (bikinisnittet) och min reumatiska sjukdom (Bechterew). De första åren var jag helt traumatiserad, både som ett resultat av operationen i Sverige och av att inte bli trodd när jag sa att jag var för hårt hopsydd. Det var enorma väntetider mellan de olika läkarbesöken. Inför varje nytt besök tändes mitt hopp och efter varje besök undrade jag ”varför tar läkaren inte kontakt med Södersjukhuset?”. Till slut tog jag själv kontakt med kirurgen som ansvarade för operationen 1997 trots att jag helst hade velat bli omopererad av någon annan kirurg på ett annat sjukhus.

Vid reop. 2002 problematiserade kirurgen inte suturtekniken under huden som gjort mig invalidiserad i fem år, utan använde samma material och samma hopsnörpta suturteknik med samma resultat, nu i fas med hudärret (bikinisnittet). Man behöver inte snörpa ihop horisontellt under huden med extra stygn i mitten som bildar en oval! Efter akut operation i Los Angeles 1961 då höger äggstock togs bort hade jag bara ett litet hudärr horisontellt. Inga läkare i Sverige lyssnade på min erfarenhet.

När Vicrylsuturerna efter op. 1997, som låg mitt på magen, löstes 2002 försvann smärtorna de suturerna gett upphov till. Också de stramande smärtorna från sammanväxning tjocktarm bukvägg nära Vicrylärret försvann.

Läkare i Sverige vägrade lösa de nya Vicrylsuturerna från op. 2002 och den nya sammanväxningen jag misstänkte att jag fått. Problemet satt i mitt huvud, inte i buken fick jag veta. Jag skulle vara nöjd med att jag fått en ny operation.

Till slut fick jag via vänner i London kontakt med en gynekologisk kirurg som 2004 löste Vicrylsuturerna från op. 2002, liksom den nya sammanväxningen och la in ett nylonnät.

Ärrsmärtorna från 2002 försvann när Vicrylsuturerna löstes i London. Även de stramande smärtorna från ny sammanväxning tjocktarm bukvägg nära det nya Vicrylärret försvann. Men kirurgen i Sverige hade gjort en öppning av något slag på vänster sida (troligen i fascian, sa hon) som kirurgen i London försökte åtgärda med en bit extra nylonnät.

Det är i anslutning till nätet vä sida där en extra korrigering gjorts pga av öppningen 2002 som är det största besväret och som gör fruktansvärt ont när tarmen är full. Jag kan då inte göra armhävningar eftersom vävnaderna sitter fast på bukväggen vä sida och det går inte att räta ut kroppen eftersom det gör så fruktansvärt ont. Det spänner och drar. När jag gör situps kommer de stramande smärtorna i nät- och ljumskområdet frampå eftermiddagen och sitter i hela kvällen. Liksom efter aeorobicspass. På en smärtskala 0–10 ligger smärtorna på 10.

Leg läkare XXX XXXXXXX, XXXXXXXXXXXX
Den 15 september 2015 var jag på besök hos dr XXX XXXXXXX. Jag har, som nämnts, Mb Bechterew (diagnos 1980-talet) och måste stretcha och träna regelbundet. Den bästa medicinen mot Bechterewsmärtor är träning. Jag drog mig i många år för att söka läkarhjälp i Sverige och kanske hamna i en ny meningslös, och dyrbar, vårdkarusell men var trött på de stramande smärtorna i buken som försvårar både stretchning och träning och att sitta vid datorn (jag skriver). Jag bad om remiss till bukväggskirurgi och hade med mig utförlig dokumentation om det sanslösa händelseförloppet och den svåra smärtbilden sedan februari 1997.

XXX XXXXXXX skickade remiss och handlingar till plastikkirurger på Karolinska i Solna. Plastikkirurger får inte gå in i buken. De skickade tillbaka handlingarna till XXX XXXXXXX och rekommenderade först kontakt med kolorektalkirurger, bråckopererande specialist (se journalkopia, bilaga 2a). Hon skickade handlingarna till Gastrocentrum på Karolinska sjukhuset i Solna. De skickade tillbaka handlingarna. De har i uppdrag att endast ta högspecialiserad kolorektalkirurgi (se bilaga 3, brev till mig 23 oktober 2015). Samma dag skriver XXXXXXX i journalen: ”Remiss i retur fr Gastrocentrum KS. Brev till pat. Remiss till mindre högspecialiserad enhet? Ersta?” (bilaga 2b). Som nämnts ovan är remissen till Ersta daterad 2015-10-15. Det står Ankomstdatum 2016-11-14.

Den 27 oktober 2015 svarade jag: ”Jag föreslår att du skickar handlingarna till Stockholms chefsläkare och frågar vart du ska vända dig med en remiss. I bunten dokument ligger ett brev från Anders Alm som då var chefsläkare på Stockholms län sjukvårdsområde och som gav mig begreppen ärrkirurgi, suturkirurgi. Han avled för många år sedan. Jag vet inte vad den nuvarande chefsläkaren heter, men det är ju ingen idé att skicka runt på måfå till olika sjukhus. Det är väl också bara bra om landstingets chefsläkare får en inblick i hur det går till på länets sjukhus.”

Jag vet inte om XXX XXXXXXX skickade remiss 2015 till Ersta. Den 2 november 2016 skrev jag brev till henne och frågade vad som hade hänt med min bukväggskirurgi. Hon skriver i journalen 14 november 2016: ”Brev fr pat. Hon önskar gå vidare med ev bukkirurgi och har själv föreslagit kontakt med Sthlms Läns Landstings chefsläkare. för att efterhöra lämplig enhet. Skickar nu remiss till Ersta och även pappren dit. ber att få dem återsända” (bilaga 2c).

I remissen till Plastikkirurgen skriver hon efter Konsultationsorsak: Plastikkirurgisk konsultation. Efter Diagnos/fråga skriver hon: Reoperation av tidigare opärr med inlagt nylonnät? Efter Önskad undersökn.: Reop plastikop med inlagt nylonnät i opärr (nedre buk status post op ovarlialcysta bilat).

I remissen till Ersta skriver hon Konsultationsorsak: Gastrokirurgisk konsultation. Diagnos/fråga: Bråckkirurgisk op. Reoperation av tidigare opärr med inlagt nylonnät? Önskad undersökn.: Reop av tidigare op med inlagt nylonnät i opärr (nedre buk status post op ovarialcysta bilat).

Till Ersta skriver hon: ”Patienten bekostade så på egen hand en ny op 2004 i London då man lade in ett nylonnät och tog bort vicrylsuturerna. Sedan dess betydligt förbättrad i buken. Nu dock > 10 år sedan op och pat upplever att nätet börjat ge vika. Åter viss smärtproblematik. Önskar nu ny operation (med stöd av såväl plastikkirurg som gastrokirurg avseende operationen). U t rekommenderat kontakt med er i första hand via Plastikkirurgerna KS som ev kan bli aktuella därefter” (bilaga 4).

Om mina stramande besvär i buken inte är något för Ersta sjukhus borde handlingarna omgående ha skickats tillbaka till XXXXXXXXXXXX på samma sätt som plastikkirurgerna och Gastrocentrum på Karolinska sjukhuset i Solna gjorde.

Nylonnätet kanske har krympt eller torkat ihop. Dessutom har jag aldrig fått någon förklaring till varför ljumskarna blev förkortade då livmodern togs bort 1997 och fortfarande är förkortade med smärtor som följd, särskilt när jag har tränat. Flera timmar senare känns det som om vävnader har retats upp ordentligt.

Leg läkare Göran Wiklund
Som nämnts fick jag tid hos Göran Wiklund 30 november 2016. Varför vet jag inte. När jag kom till honom var det femtioelfte gången sedan 1997 jag var hos en läkare som inte visste varför jag var på mottagningen. Det var för att undvika sådana meningslösa besök som jag hade sammanställt dokumentationen. Han trodde att jag var där för bråck. Jag sa att jag inte har bråck, att det inte var därför jag var på Ersta och frågade om han inte hade läst mina handlingar. ”Jodå”, sa han och satte på datorn och började läsa. ”Operation 1961 i USA. . .” Jag sa att det ska finnas en hel bunt med handlingar med fotografier och berättade i stora drag varför jag var på Ersta.

Han tittade på buken. ”Du har inte bråck”, sa han. ”Jag vet att jag inte har bråck”, svarade jag. ”Det är inte därför jag är här.” Han sa att man måste röntga buken först innan han kunde säga något. Han skrev remiss till röntgen. På remissen skriver han, vilket jag inte visste förrän jag kom på återbesök: ”Pat har nu stramande smärtor och misstänker bråck” (min kursiv).

Göran Wiklund gjorde inte minsta ansträngning att söka efter den dokumentation XXX XXXXXXX skickat över. Det är uppenbart att han inte ens hade läst hela remissen.

Leg läkare Eric Secher
Jag hade bestämt mig för att be XXX XXXXXXX skicka remiss någon annanstans men ville veta vad som kommit fram på röntgen så jag åkte till Ersta 29 december 2016. Eric Secher tog emot mig och sa att Göran Wiklund var sjuk och beklagade att jag inte fick träffa samma läkare igen och inledde med att ”Du har inget bråck”. Jag sa att jag inte var där för bråck och upprepade min historia och frågade var mina handlingar fanns och berättade att XXX XXXXXXX först skickat dem till plastikkirurger på Karolinska, fick tillbaka dem och skickade dem till Gastrocentrum på Karolinska och fick tillbaka dem.

Han satte upp ett finger i luften och sa ”Då trodde du att du skulle få hjälp här?” och försvann ut i korridoren och kom efter bara någon minut tillbaka med mina handlingar. Han tittade i datorn. Vad jag förstod fanns där två exakt likadana remisser från XXX XXXXXXX med info om att handlingar bifogas. Jag vet inte om Ersta fick remissen redan 2015. Eric Secher sa att bunten var en hel avhandling och att han måste sätta sig in i vad det stod och att han skulle kontakta en kirurg i Helsingborg som kanske kunde hjälpa mig.

Göran Wiklund och Eric Secher demonstrerar med all önskvärd tydlighet att läkarens personlighet är helt avgörande för vilken vård patienten erbjuds.

Eric Secher skriver i journalen 30 december 2016: ”Har en mycket lång diskussion med patienten om hennes besvär, de j-kopior som skickats från husläkaren återfinns nu. Här finns en mängd fotografier, teckningar m m, från tidigare vårdtillfällen. Patienten upplever sammanfattningsvis någon form av stramningskänsla både när hon böjer sig framåt och när hon står upp. Lovar att ta kontakt med dr Sam Smedberg i Helsingborg som tidigare tagit sig an liknande problem” (bilaga 5).

Dr Sam Smedberg skulle vara i Stockholm på en konferens 14 mars 2017 och Erik Secher bokade in ett möte. Sam Smedberg klipper av nerver, men det är inte en inklämd nerv som orsakar mina smärtor på samma sätt som det inte var en inklämd nerv som orsakade Vicrylärrsmärtorna op 1997 och 2002, sammanväxning tjocktarm bukvägg och de förkortade ljumskarna. Sam Smedberg gjorde en grundlig smärtundersökning med hjälp av en säkerhetsnål som han stack med och ritade in var på buken smärtorna satt. Han blockerade också en nerv på vänster sida, utan resultat. Jag var på Ersta i ungefär två timmar. Dr Smedberg förde hela tiden en dialog med mig och sedan tillsammans med dr Secher när Secher kom från operation.

Dr Smedberg skriver: ”Anamnes: Patienten har tidigare lämnat en detaljerad skriftlig beskrivning av sina smärtproblem och genomgångna operationer som orsakat smärtproblem och som gjorts i avsikt att åtgärda smärtan. Hänvisar till dessa uppgifter. Noggrann anamnes som bekräftar det skrivna”.

Under Status skriver han bland annat: ”Dock en påtaglig ökad tryckömhet på ett drygt cm stort område strax ovan ärret på vänster sida där det finns en subkutan förhårdnad fixerad mot underlaget. Vid palpation känner man en handsbredd ovan symfysnivå övre kanten på ett onlaynät där ovan nämnda förhårdnad förefaller utgöra en del av laterala kanten på nätet. Smärtans plats motsvarar ungefär n ilioinguinalis förlopp. Smärtan som provoceras stämmer överens med den lokala smärtan som triggas av fylld tarm som nämnts ovan. Carnetts tecken positivt, dvs ökad ömhet vid palpation mot spänd bukmuskulatur talande för att smärtan inte är intraabdominellt belägen utan sitter i bukväggen” (bilaga 6).

När jag frågade dr Smedberg hur han trodde att en blockad av nerven vänster sida skulle påverka de stramande smärtorna i höger ljumske svarade han vänligt: ”Det kan jag inte förklara”.

En liknande vänstersidig blockad gjordes i januari 2001 av en smärtläkare (gynekologisk kirurg i Göteborg) som också klipper av nerver. Även den, mycket kraftigare, blockaden, som även bedövade låret, var utan effekt. Han ägnade inte Vicrylsuturerna någon uppmärksamhet. Han skrev ut Neurontin, ett läkemedel som används mot epilepsi och långvarig smärta orsakad av nervskada. Jag prövade Neurontin som inte hade någon effekt på smärtorna men gjorde mig grötig i huvudet (hans journalanteckning 9 februari 2001 finns i min journal på smärtkliniken eftersom jag bad honom skicka kopia till smärtkliniken, bilaga 7).

Det var en annan gynekolog i Stockholm som remitterade mig till Göteborg och som i sin tur fått en luddig remiss och helt felaktiga journalkopior av en neurokirurg som var patientansvarig läkare på smärtkliniken jag gick på. Neurokirurgen var motståndare till att man klipper av nerver och var indragen i en prestigekamp med den gynekologiska kirurgen i Göteborg, något jag inte ens kunde föreställa mig men fick vetskap om när jag var på återbesök på smärtkliniken. Därav neurokirurgens raljanta brev 17 oktober 2000 till gynekologen i Stockholm, som neurokirurgen remitterat mig till, om att han (neurokirurgen) varit den göteborgska gynekologiska kirurgens handledare: ”Tack för ditt svar på Mona Lagerström. Emellertid: just for your information! [. . .] önskade på sin tid att jag skulle vara handledare i hans avhandlingsarbete. Jag kan naturligtvis inte utesluta att han nu kan mera om ilioinguinalisneuralgi och dithörande ting än jag själv, men tills vidare är jag nog inte så säker på det”, står det i min journal på smärtkliniken (bilaga 7).

Neurokirurgen meddelade aldrig mig att det var onödigt att åka till Göteborg.

Gynekologen i Göteborg hävdade senare med emfas att neurokirurgen aldrig varit hans handledare. Det var dessa två smärtläkare som skulle vara inkopplade reop. 2002, kanske till och med närvara under reop. för att få en inblick i vad som orsakat mina smärtor i buken, men som avpolletterades utan min vetskap av Södersjukhusets kirurg. Neurokirurgen var sur på mig för att jag hade åkt till Göteborg. Ännu surare blev han när jag tröttnade på smärtkliniken och själv kontaktade Södersjukhusets kirurg som ansvarade för operationen 1997. Inför reop. 2002 kontaktade neurokirurgen inte kirurgen på Södersjukhuset, trots att det var avtalat och att han var min patientansvarige läkare. Södersjukhusets kirurg kontaktade inte neurokirurgen, trots att det var avtalat, inte heller kontaktade hon den gynekologiska kirurgen i Göteborg, trots att det var avtalat och trots att de två kände varandra. Ingen dialog hade förts mellan Södersjukhusets kirurg och de två smärtläkarna inför reop. 2002. När jag skulle rullas in på operation sa Södersjukhusets kirurg att jag efter reoperationen kanske borde träffa helt nya smärtläkare på Södersjukhuset ifall operationen inte skulle lyckas, alltså smärtläkare som inte hade en aning om varför jag reopererats.

Läkarens personlighet är helt avgörande för den vård patienten får.

Dr Smedberg har stor erfarenhet av smärtpatienter, han vet vad han kan hjälpa till med, han vet att smärtmediciner, som gör hjärnan omtöcknad, ratas av vissa patienter som föredrar att kunna tänka klart, vilket jag gör. Till saken hör även att jag är allergisk mot starka smärtmediciner som används mot vävnadssmärta, Nobligan (Tramadol) exempelvis, och kräks och kräks i timmar. Jag kan inte ens äta Treo eftersom den innehåller koffein, Treo comp innehåller kodein. Jag tar ingen smärtmedicin förutom Orudis mot min Bechterew.

Inför det här brevet googlade jag på Carnetts tecken och hittade denna text på praktiskmedicin.se. Under rubriken Behandling står det: ”Remissfall. Kirurgisk, neurektomi. Ev. upprepade inj. med lokalanestetika och kortison med hjälp av ultraljud. Perorala läkemedel har ingen större effekt. Risk för sensibilisering varför viktigt med tidig diagnos/ behandling.”

Dr Eric Secher tog mina smärtor på allvar och försökte gå vidare. Både han och jag var medvetna om det riskfyllda med en ny bukoperation. Jag sa att jag var beredd på att pröva allt, att operation var den absolut sista utvägen. Det dröjde innan jag träffade honom igen eftersom han opererade ett akutfall när jag fått tid på mottagningen. Den 13 september 2017 skriver han i journalen om planen att spruta kortison uppblandad med lokalbedövning ”över den kraftigt och väl lokaliserade ömmande punkten ovanför vänster ljumske”. Jag träffade Eric Secher flera gånger. Jag skrev smärtdagbok. Han undersökte buken. Han lokaliserade var det gjorde som mest ont på vänster sida i nätområdet. Han gav mig några gånger kortisonsprutor just där, utan effekt.

Vid besöket i juni 2018 då jag fick en ny spruta diskuterade vi eventuell operation om även den sprutan skulle vara utan effekt. Han sa att han skulle sluta på Ersta. Jag missuppfattade och trodde att han skulle sluta efter nyår och att han under hösten eventuellt skulle öppna buken på vänster sida.

Det sista besöket hos Eric Secher var 18 juli 2018. Han berättade att han skulle sluta redan efter semestrarna men att det fanns en kirurg på kliniken som hade kunskap om stramande bukvägg och som hade hjälpt kvinnor som fått problem efter förlossningar. Han sa att jag borde träffa honom, att det alltid var bra med andra infallsvinklar. I journalen skriver han:

Sammanfattningsvis kan man nog säga att vi står kvar på ruta 1, dvs att det föreligger en stramningskänsla i bukväggen efter tidigare operationer men att det sannolikt inte rör sig om någon nervinklämning. Undertecknad tjänstgör bara några veckor till och har inte möjlighet att följa upp patienten ytterligare. Frågan kvarstår om denna patient kan ha nytta av fasciotomi/avlastningssnitt. Bedöms motiverat att patienten får träffa Joakim Pålstedt (bilaga 8).

Jag tackade för hans vilja att försöka hjälpa mig samtidigt som jag när jag gick hem frågade mig varför jag inte från första början hade fått träffa kirurgen som var bekant med stramande smärtor i buken i stället för Göran Wiklund.

Leg läkare Joakim Pålstedt
Egentligen räcker det här att citera Joakim Pålstedts påhittade journalanteckning men jag beskriver även hur han betedde sig för att än en gång betona att läkarens personlighet är helt avgörande för den behandling patienten erbjuds.

Den 7 september 2018 träffade jag Joakim Pålstedt. Den 5 oktober skriver han följande efter rubriken Kontaktorsak: ”Diktat i efterhand (5/10)”. ”Diktat” bör läsas med kort a som i uppdiktat.

Vad jag minns har jag gett patienten lugnande besked vad gäller hennes smärtor, att det inte finns någon behandling kirurgiskt att ge patienten. Däremot kan man ev tänka sig att remittera patienten till smärtklinik om så behövs. Vi har beställt en telefonuppföljning och ser om patienten mår bättre eller om vi ska remittera vidare patienten till smärtläkare (bilaga 9).

Telefonsamtalet var inte för att avvakta om jag skulle må bättre. Det var Joakim Pålstedt som skulle sätta sig in i mitt fall. Jag åkte till Ersta sjukhus i tanken att nu äntligen skulle jag få träffa en kirurg som har erfarenhet av stramande smärtor i bukväggen efter en operation. När jag hälsade på Joakim Pålstedt var jag övertygad om att han var inläst på mitt fall och sa att jag var för kort i buken. ”I så fall skulle du inte stå här”, sa han.

”Har du inte talat med Eric Secher?” frågade jag. Joakim Pålstedt slog ut med armarna och sa nonchalant ”I den bästa av världar. . .”

Mitt intryck var att han hade skummat Erstas journal eftersom han sa något om att jag behandlats av Sam Smedberg. Jag såg mig om i rummet efter mina handlingar som medföljde remissen. De fanns inte i rummet och Joakim Pålstedt kände inte till dem. Jag sa att jag i korta drag kunde berätta vad det handlade om. Han lyfte handen i en gest som signalerade ”Bli inte långrandig”. Jag sa att det inte rör sig om nervsmärtor. ”Alla smärtor är nervsmärtor”, klippte han av.

Mitt blodtryck började stiga. Jag sa att jag har Bechterew och har en mycket hög smärttröskel. Han svarade snabbt: ”Bechterew gör patienter mer känsliga för smärtor. Det är bevisat.”

Efter det att jag i snabba drag berättat om smärtkliniken och reoperationen 2002 tyckte han att det var hans tur att prata. ”Varför tog du inte kontakt med neurokirurgen på smärtkliniken efter operationen 2002?” sa han påstridigt.

Jag insåg att besöket var meningslöst. Joakim Pålstedt lovade att leta fram handlingarna som medföljde remissen till Ersta och kontakta mig per telefon och sedan skulle jag få en tid på mottagningen.

Jag lämnade kliniken med skyhögt blodtryck.

Vem fattade beslut att jag skulle träffa Göran Wiklund 30 november 2016? Varför skulle jag träffa just honom? Varför kände han inte till bunten med handlingar som ingick i remissen?

Vem fattade beslut att jag skulle träffa Joakim Pålstedt 7 september 2018 om jag nu var färdigbehandlad på Ersta? Varför skulle jag träffa just honom? Varför kände han inte till bunten med handlingar som ingick i remissen?

Det är inte bara läkares personlighet som avgör vilken behandling patienten erbjuds. Även den som ansvarar för remisserna som inkommer till en klinik har en personlighet som påverkar den vård patienten erbjuds. På remissen står det: ”PS Översänder även bildmaterial + anteckningar (separat per brev) som patienten bad mig översända. Angeläget retur av dessa eller vidarebefordran om pat ev skall vidare till annan instans” (bilaga 4). Det ser ut som om remissen skickats via e-post.

Varför scannades inte handlingarna in tillsammans med remissen? Var finns handlingarna jag tog mig tid att sammanställa för att underlätta läkares bedömning av min situation 2015? Varför returnerades de inte till remitterande läkare om Ersta sjukhus inte är rätt instans?

Stockholm 11 juni 2019

Mona Lagerström fil dr

Bilagor:

1   Förteckning över de 22 dokument som ingår i dr XXX XXXXXXXX remiss

2a Telefonkontakt 15 oktober 2015 från dr XXX XXXXXXX att plastikkirurger KS skickat tillbaka handlingarna (husläkarmottagningens journal)

2b Dr XXX XXXXXXXX journalanteckning 23 oktober 2015 om remiss i retur från Gastrocentrum KS

2c Dr XXX XXXXXXXX journalanteckning 14 november 2016 om att pat önskar gå vidare med ev bukkirurgi och föreslagit kontakt med Sthlms läns landstings chefsläkare för att efterhöra lämplig enhet

3   Brev 23 oktober 2015 från dr XXX XXXXXXX att Gastrocentrum skickat tillbaka handlingarna

4   Dr XXX XXXXXXXX remiss till Ersta sjukhus

5   Dr Eric Sechers journalanteckning 30 december 2016

6   Dr Sam Smedbergs journalanteckning 14 mars 2017

7   Journalkopia från smärtkliniken 17 oktober 2000 och 9 februari 2001

8   Dr Eric Sechers journalanteckning 18 juli 2018

9   Dr Joakim Pålstedts journalanteckning 5 oktober 2018

 

Kopia till

Polisen, Stockholm

Patientnämnden i Stockholm

Hälso- och sjukvårdsnämnden, Region Stockholm