Sverige behöver en rättighetsrevolution! I senaste säsongen av TV-serien Saknad, aldrig glömd, visad i februari 2019, finns några scener i de första avsnitten där en läkare har anmälts och som visar den skandalösa skillnaden mellan hur det går till när läkare anmäls i Storbritannien och Sverige. Klagomålsförfarandet i Storbritannien är öppet. Både läkaren och personen som anmält honom kallades till ett möte. En tredje person, som uppenbarligen satt sig in i anmälan, ställde frågor till var och en av dem. Serien är fiktion. Men klagomålsförfarandet är inte påhittat.

I Storbritannien utgår politikerna från att det råder en konfliktrelation mellan vårdgivare och patient när något har gått snett och att en instans oberoende av sjukvårdsleverantören bör kopplas in. Och att ett muntligt förhör sker med båda parter närvarande.

Patientnämnderna är kopplade till sjukvårdsleverantören (landstingen, numera regionerna) och är ingen oberoende instans. De har inte tillåtelse att ställa vårdgivare till svars.

Svenska politiker utgår från att vårdgivare och patient är bästa kompisar när något går snett. Därför påstås det att patienten inte behöver hjälp av oberoende instans. Från 1 januari 2018 ska patienter framföra klagomål direkt till vårdgivaren.

Patienten står ensam mot vårdgivaren och förväntas kunna både medicin och juridik och föra sin egen talan.

Tidigare anmälde man till IVO och innan dess anmälde man till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), då läkare kunde få ett disciplinstraff. Allt skedde skriftligt över huvudet på patienten och bakom stängda dörrar. Kjell Asplund heter mannen som när han var Socialstyrelsens generaldirektör såg till att läkarnas disciplinstraff försvann och därmed läkarnas ansvar. Hans namn bör alla patienter lägga på minnet. I slutet av det här blogginlägget skriver jag att jag välkomnar en folkrörelse som kräver att socialminister Lena Hallengren skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

Sveriges riksdag bör omgående stifta en patienträttighetslag så att patienter kan utkräva ansvar! Och få hjälp med att utkräva ansvar!

Jag skriver om rättighetsrevolution, individuellt utkrävbara rättigheter och patienträttighetslag i det här blogginlägget riktat till statsminister Stefan Löfven. Inte ett enda riksdagsparti har svarat på mina frågor som jag mejlat till dem.

Och Sveriges mediehus, inklusive SVT, är totalt likgiltiga för patienters rättslösa ställning i Sverige. De nöjer sig med att rapportera om spektakulära felbehandlingar, alltså enstaka handlingar, utan att göra en djupdykning i det skandalöst rättsvidriga klagomålsförfarandet som bara har blivit sämre och sämre. Den fråga jag ständigt ställer mig är: Hur många journalister har släkt och vänner som är läkare och därför valt att skydda en hel yrkeskår? På patienternas bekostnad. På demokratins bekostnad.

Numera ska demokratikriteriet lyftas fram när det gäller statsbidrag till civilsamhällets organisationer. Men det talas inte om att demokratikriteriet bör gälla även sjukvården.

Demokratikriteriet och Ersta sjukhus
Den 11 juni 2019 skrev jag ett brev till Ersta sjukhus sjukhuschef Jan-Åke Zetterström med konkreta frågor om sjukhusets hantering av min husläkares remiss och åtföljande handlingar som jag gjort i ordning för att underlätta för läkarna om den berörda kliniken var rätt instans för mina besvär, se det här blogginlägget om att jag har polisanmält en läkare. Och får ett svar av verksamhetschefen på Kirurgi/anestesikliniken Staffan Hederoth som är en sammanfattning av mina journalanteckningar, se den här PDF-filen.

Jag har alla journalanteckningar. Jag behöver inte en sammanfattning av dem. Jag vill veta vad som hänt med bunten handlingar jag la ner tid på att sammanställa och varför jag tilldelats läkare som inte visste varför jag var på Erstas mottagning. Erstas svar förklarar varför jag polisanmälde kirurg Joakim Påhlstedt som fabulerade ihop en journalanteckning. Jag har tidigare erfarenhet av vårdgivares rättsvidriga agerande, vilket jag kommer att skriva om i senare blogginlägg.

Det finns ingen koppling mellan Staffan Hederoths svar och de konkreta frågorna i mitt brev. I egenskap av klinikens chef borde det ha varit Hederoths uppgift att ta del av remissen som rörde mig och välja lämplig kirurg. Men han skriver ingenting om remissen och åtföljande handlingar. Som framgår av mitt brev skickade min husläkare handlingarna till två olika kliniker på Karolinska sjukhuset som båda snabbt skickade tillbaka dem med information att de inte var rätt instans. En av dem föreslog till och med Ersta sjukhus.

Staffan Hederoth avviker alltså kraftigt från den professionella hanteringen på Karolinskas kliniker. Dessutom stämmer hans sammanfattning av journalanteckningarna inte med de citat ur journalerna som finns i mitt brev, både vad gäller kirurg Eric Sechers sista journalanteckning, där han skriver att han ska sluta på kliniken: ”Frågan kvarstår om denna patient kan ha nytta av fasciotomi/avlastningssnitt”, alltså kirurgi, och rekommenderar att jag borde träffa Joakim Påhlstedt samt Påhlstedts hopsnickrade anteckning som inte har något samband med mitt besök hos honom.

Hur är det tänkt att jag ska gå vidare efter ett sådant svar? Vad har hänt med handlingarna som åtföljde min husläkares remiss? Varför skickade Staffan Hederoth inte tillbaka dem till min husläkare om nu Ersta sjukhus inte var rätt vårdgivare i mitt fall? Staffan Hederoth är den som har ansvaret. Rutinerna på Kirurgi/anestesikliniken när det gäller inkomna remisser har uppenbarligen allvarliga brister.

Lena Hallengren: Vad är det tänkt att en patient i mitt fall ska göra för att gå vidare och få medicinsk hjälp? Och kom inte dragande med att det är Region Stockholms ansvar. De har inte ansvar för lagstiftningen.

Ersta diakoni och patientsäkerheten
Ersta sjukhus ingår i Ersta diakoni. Ingen kan med bästa vilja i världen påstå att Ersta sjukhus har hanterat mitt ärende på ett patientsäkert sätt, varken när det gäller hanteringen av min husläkares remiss eller besvarandet av mitt brev.

Läkaren Magnus Edner skriver om Ersta diakoni och Ersta sjukhus i boken Sjukvården behöver vård (2015). Det är ingen vacker bild som framträder. Han skriver om flera fall där Ersta har agerat på ett sätt som strider mot allt vad patientsäkerhet heter. Fall 1 handlar om mobilt ultraljud för svårt sjuka patienter i hemmiljö som en röntgenläkare kom på och kunde bedriva i hela Stockholm genom avtal med Hälso- och sjukvårdsförvaltningen i Stockholms län. Edner skriver: ”Mobilt ultraljud utgör ett fint exempel på hur man kan sätta patientens behov och önskemål i centrum” (s. 20). Sedan skulle ett nytt avtal slutas. ”Ersta sjukhus lade ett bud som var 300 kronor lägre per undersökning” (s. 21) och vann. Ersta la sedan i princip ner verksamheten, trots avtalet. Det prisbelönta företaget som initierat den mobila verksamheten tvingades avveckla sin verksamhet.

De svårt sjuka patienterna blev lidande av Erstas hantering.

Magnus Edner avslutar med kommentaren: ”Ersta sjukhus, som enligt sin egen hemsida arbetar ideellt för utsatta medmänniskor, har visat bristande medicinsk etik genom att ge de sjuka patienterna sämre vård, konkurrera ut och ta över en välfungerande prisbelönt verksamhet, och därefter i det närmaste lägga ner den och därmed inte fullfölja det ingångna avtalet” (s. 26).

Han skriver om hur Ersta diakoni misskötte Lilla Erstagården som är ett barn- och ungdomshospice och äldreboendet Mariahemmet. I sin sammanfattning skriver Edner om Ersta diakoni:

Man är mycket angelägen om att framhålla sitt sociala arbete, sina kristna värderingar och att man arbetar ideellt. Det är inte utan att man undrar vilken bibel de grundar sina värderingar på när man ser hur de behandlar sjuka barn. [. . .] Bedömare har tyckt att Ersta diakoni är sektliknande och en tidigare styrelseordförande slutade då det kristna budskapet inte syntes tillräckligt i verksamheten. Av tradition är en präst chef över sjukhusverksamheten, vilket knappast torde bidra till en positiv utveckling av sjukvården. Det gynnar emellertid säkert den image som Ersta diakoni vill upprätthålla och ökar också inflödet av gåvor. Deras värderingar och arv är hugget i sten sedan 1851. Men samhället och sjukvården har faktiskt utvecklats en hel del sedan dess. Det kanske är dags att vakna. [. . .] Organisationen har anklagats för att ha giriga chefer eftersom direktorn vid Ersta sjukhus har avsevärt högre lön än exempelvis den som innehar motsvarande position vid det betydligt större Karolinska universitetssjukhuset. Slutsatsen blir att Ersta diakonis agerande i de beskrivna fallen inte svarar mot deras egen beskrivning på sin hemsida, vilken är falskt skönmålande. Den levererade medicinska vården håller inte tillräckligt hög kvalitet. Ersta diakoni arbetar absolut inte ideellt och det är trots prästtraditionen svårt att se organisationen som mer kristen än andra inom sjukvården. Definitionen av ett non profit-företag blir dessutom synnerligen oklar (s. 59–61).

Magnus Edners bok kom 2015. Fyra år senare ger varken sjukhuschefen Jan-Åke Zetterström eller verksamhetschefen Staffan Hederoths agerande skäl att tro att Ersta har blivit bättre på patientsäkerhet.

Sverige är ett förljuget land, patientnämnderna är en låtsasverksamhet
Sverige är ett så förljuget land. Sverige är ett extremt efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Allt tal om att Sverige är en demokrati är lögn. Hela den svenska förvaltningen är konstruerad så att medborgaren inte ska kunna utkräva ansvar.

Ta bara det här med att klaga på vården. Sedan 1 januari 2018 ska patienten som har klagomål på vården, som nämnts, vända sig direkt till den berörda vårdgivaren. Det gjorde jag. Och står här utan svar och utan hjälp att komma vidare.

Jag skickade en kopia av mitt långa brev till Ersta sjukhuschef till Patientnämndens förvaltning i Stockholm. Jag tilldelades en handläggare som meddelade att eftersom jag själv skrivit till Ersta sjukhus blev det ”tårta på tårta” om de också skulle kontakta sjukhuset. Men om sjukhuset inte hörde av sig kunde Patientnämnden under hösten kontakta dem. Ersta hörde inte av sig. Handläggaren skickade en kopia av mitt brev till sjukhuset. Ersta sjukhus svarade att de tolkade mitt brev enbart som kännedom. I och med Staffan Hederoths svar är ärendet avslutat hos Patientnämnden, se denna PDF-fil.

Storbritanniens öppna klagomålssystem och Sveriges slutna
Jag kommer i senare blogginlägg att jämföra Storbritanniens klagomålsförfarande med det svenska utifrån statsvetaren Lars Karlssons doktorsavhandling Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård (2003) och mina erfarenheter under första halvan av 2000-talet då man anmälde till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) och läkare kunde få en disciplinpåföljd. Man kunde överklaga HSAN:s beslut. Då kopplades Socialstyrelsen in som motpart.

Patienten ensam mot staten.

Under den blå knappen till höger, ”Socialstyrelsens svågerpolitik, föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten”, finns kopior av brev som visar hur rättsosäkert klagomålsförfarandet var även på den tiden. Socialstyrelsens vetenskapliga råd professor Lars Wiklund skrev 2005 ett utlåtande som saknade källor. Jag skrev till honom och bad om källor. Han, professorn, klagade hos Socialstyrelsen, vars enhetschef Staffan Blom gav honom rätt. Staffan Blom valde att solidarisera sig med Socialstyrelsens sakkunnige utan hänsyn till patientens rättssäkerhet. Staffan Blom blev sedan förvaltningschef på den patientnämnd som uppmanat mig att anmäla flera läkare till HSAN.

LÖF:s sakkunniga gynekolog Elsa Ryde-Blomqvist utgick från Wiklunds kvasivetenskapliga svammel när hon nekade mig ersättning för undvikbar sjukvårdsskada. Enligt min uppfattning är LÖF Sveriges mest korrumperade skattefinansierade verksamhet. Men i Sverige betraktas enbart handlingar som inbegriper mutor som korruption. Jag skriver om LÖF:s verksamhet i senare inlägg. Liksom också om JO.

Kjell Asplund, Socialstyrelsens generaldirektör 2004–2008, bedrev en intensiv lobbykampanj för att frånta läkare allt ansvar genom att, som han uttryckte det, man skulle lägga tonvikten på systemfel, på ”lärande och stödjande”, inte på ”straffande och hämnande”. Han myntade uttrycket ”vi ska inte leta syndabockar”, som följande socialministrar omfamnade, Ylva Johansson (S), Göran Hägglund (KD) och Annika Strandhäll (S), utan att tänka på patienternas rättssäkerhet. Jag skriver mer om detta i senare blogginlägg.

Sjukvårdsskadade Mia Bergs enastående arbete, som ströps av en representant för regeringen
IVO:s enhetschef Marie Brandvold intervjuas i det här inslaget i SR Ekot om det nya klagomålsystemet att patienten ska vända sig direkt till vårdgivaren, ”Kritik mot nya vårdskaderegler”. I texten står det: ”Tanken med det svenska klagomålssystemet är att vårdgivarna genom kontakten med patienterna snabbt ska kunna bli varse om brister och kunna åtgärda dem. Fokus ska ligga på lärande och felaktigheter ska rättas till på systemnivå istället för att i första hand söka personligt ansvarskrävande från vårdpersonal.”

Ett eko av Kjell Asplunds lobbyverksamhet.

Annika Strandhäll säger i samma inslag: ”Som regel i samhället när man har klagomål så vänder man sig dit där problemet har uppstått.”

Och om nu ansvariga inte vill kännas vid något problem? Hon påstår att patienter fortfarande kan utkräva ansvar ”och det är också det som vår system bygger på”.

Mia Berg intervjuas i inledningen: ”Att begära av en patient som blivit skadad att den ska vända sig till den som skadat den är väldigt magstarkt, och det ska mycket till innan man gör det, säger Mia Berg, ordförande i Patientperspektiv, som är en förening för vårdskadade.”

Mia Bergs förening har lagts ner. Hennes förklaring till varför föreningen lades ner finns i slutet på bloggen Patientmakt/Patient CV. Hennes enastående arbete skildras även i början av inlägget. Jag citerar varför hon gav upp efter att ha träffat mängder med människor som arbetar inom vården och också en representant från regeringen:

Mötet med regeringspersonen var trevligt. Vi fin-fikade och diskuterade ingående den nya lagen för anmälningar. Vi delade åsikt om hur vi förstår varför och hur den antagits och hur man tänkt, nämligen helt analytiskt. Regeringspersonen förstod även hur den däremot kan slå väldigt fel mot vissa patienter som inte alls klarar processen att konfrontera en vårdgivare. Så långt allt gott med andra ord.
Däremot blev jag minst sagt förvånad över vad som skulle komma härnäst. Och det kanske var menat som något slags ”tröst” i eländet med hela nerläggningen, men jag blev faktiskt ganska så chockad. Vilket inte händer så ofta kan jag poängtera …
Det sades att behovet av en specifik förening för just vårdskador och patientsäkerhet kanske inte finns?! Eftersom alla redan befintliga patientföreningar har frågan inbakad i sina program och arbetar aktivt med den, som regeringspersonen uttryckte det.
Detta gör mig oerhört beklämd. När inte ens makthavarna ser nyttan av en stark, enhetlig och oberoende patienträttsrörelse i Sverige. Frågan är helt enkelt inte särskilt populär. Av skäl som vi tror handlar om rädsla. Rädslan att öppna den dammlucka som vårdskadorna är. Att släppa fram relevanta ersättningar t.ex, skulle innebära enorma kostnader. Kostnader som skulle behöva bäras av ”någon” …
Sedan har vi frågan om ansvarsutkrävandet. Vilket skulle drabba vårdprofessionerna. Läkare och annan vårdpersonal skulle bli ansvariga i de fall de borde vara det. Det vill säga i fall där t.ex. icke beprövade metoder använts vid behandling och orsakat skada. Jo, det händer.
Så att konstatera att frågan om patienträtten i Sverige är infekterad och fortsätts hållas undertryckt är nog ingen större överdrift i dagsläget. Vilket bekräftar vårt beslut om nerläggning. Tiden är helt enkelt inte mogen. Svensken behöver lära sig ryta ifrån ordentligt, innan några varaktiga förändringar i samhället kan ske.
Jag är den förste att beklaga att PPs rytanden inte räckt.

Mediernas tystnad
Det räcker inte med att svensken ryter ifrån. Så länge medierna, inte minst SVT, intar en likgiltig inställning till klagomålssystemet, patienträttighetslag och individuellt utkrävbara rättigheter kommer politikerna att kunna fortsätta att strunta i sjukvårdsskadade patienter.

Det verkar inte föresväva landets medieansvariga att de för att stärka den svenska demokratin skulle kunna jämföra det efterblivna Sverige med progressiva länders medborgerliga rättigheter och ansvarsutkrävande.

Jag tror inte att en patienträttsrörelse initierad av politikerna är rätt väg att gå. Folkrörelser bör stå på egna ben och driva krav på förändringar. Det ska råda ett konfliktperspektiv. Folkrörelser måste vara självständiga. Problemet i dag är att staten med hjälp av statsbidrag är alldeles för mycket inblandad i olika rörelser som därmed hamnar i en beroendeställning och så rinner alla förändringar ut i sanden.

Oberoende Patientombudsman på nationell nivå och öppet klagomålssystem
Jag vill jag se en oberoende Patientombudsman på nationell nivå, alltså oberoende i förhållande till sjukvårdsleverantören (regionerna), som patienter kan vända sig till och få stöd av, vilket jag kommer att skriva om i senare inlägg.

Om klagomålsförfarandet i mitt fall när det gäller Ersta sjukhus hade liknat scenerna i den ovan nämnda TV-serien Saknad, aldrig glömd hade utgången sannolikt blivit en helt annan och min husläkare hade kunnat få tillbaka mina handlingar och gå vidare till en annan klinik.

Om man i mitt exempel utgår från att klagomålen, så som skedde tidigare, utreds av Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN) men nu i ett öppet förfarande och läkare kunde få disciplinstraff kunde HSAN ha kallat mig och kirurg Joakim Påhlstedt till ett möte där jag får stöd av Patientombudsmannen och Påhlstedt antagligen av en jurist på Läkarförbundet. En person från HSAN ställer frågor till Påhlstedt och mig angående hans journalanteckning där Påhlstedt muntligt måste förklara varför han skrev den en månad efter mitt besök som han uppenbarligen inte hade något minne av.

HSAN kallar till ett annat möte med verksamhetschef Staffan Hederoth och mig där Hederoth muntligt måste beskriva remisshanteringen på hans klinik och vad som hänt handlingarna som åtföljde min remiss.

En förändring av klagomålssystemet bör lämpligen inledas med ett totalt förkastande av professor emeritus Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och utgå från patienten. En syndabock är oskyldig och får ta straffet för den skyldige. I Kjell Asplunds version är patienterna syndabocken som straffas för att läkarna ska gå fria från ansvar.

Jag välkomnar en folkrörelse som kräver av socialminister Lena Hallengren att hon skrotar Kjell Asplunds ”syndabockstänkande” och sätter patienten i centrum.

14 november 2019

Mona Lagerström fil dr, sjukvårdsskadad