MSB-studien Muslimska Brödraskapet i Sverige 2017 och Jan Hjärpes kartläggning av islamforskningen i Sverige 2016

Den svenska islamforskningen är i kris. Två skolor står mot varandra. Den ena skolan, som bland andra representeras av forskarna Magnus Norell och Aje Carlbom samt akademikern Pierre Durrani, sätter Sverige och att lagen ska gälla lika för alla främst. Den andra skolan, representerad av bland andra professor emeritus Jan Hjärpe, sätter religionen främst.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har som uppgift att skydda Sverige, inte att skydda religioner.

Därför var det välkommet att MSB, när myndigheten beställde en studie över kunskapsläget om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, inte slentrianmässigt vände sig till skolan som dominerat islamforskningen i landet ända sedan Jan Hjärpe i mitten av 1980-talet utsågs till professor i islamologi, utan till forskare som sätter Sverige främst.

Detta utlöste ett ramaskri bland de traditionella islamforskarna när förstudien/kunskapsöversikten publicerades av MSB i slutet av februari. De traditionella islamforskarna kan självfallet skilja på en forskningrapport och en förstudie/kunskapsöversikt, men när det gäller revirstrider och kamp om tolkningsföreträde och forskningsanslag gäller inte sedvanlig akademisk vederhäftighet. Då gäller det att misstänkliggöra motståndaren med vilka medel som helst.

I spetsen för upproret mot MSB-studien gick sociologen Emin Poljarevic, verksam vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, samt Qatar University. Hans doktorsavhandling handlar om medelklassaktivister inom Muslimska brödraskapet i Egypten, Exploring individual motivation for social change: Mobilization of Muslim Brotherhood’s youth in prerevolutionary Egypt (2012) från European University Institute. Han har också skrivit kontrakt för en bok under 2017 med titeln Grassroots activism: A sociology of the Muslim Brotherhood and the Salafi movement in Egypt.

Det är inte samma sak som att ha kunskap om Muslimska brödraskapets svenska gren, Islamiska förbundet i Sverige (IFiS), och Muslimska brödraskapets två paraplyorganisationer i Europa, Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) och Forum of European Muslim Youth and Student Organisations (FEMYSO).

Olje- och naturgaslandet Qatar är heller inte vilket land som helst. Qatar är en diktatur där den ultrareaktionära politiska tolkningen av islam, wahhabismen, är statsreligion. Qatar nöjer sig inte med att hålla religionen inom landet utan exporterar politisk islam, bland annat till Sverige. En stiftelse i Qatar har finansierat Gävle moské samt Örebro moské och ville även ta över stora moskén i Eskilstuna.

Man förväntar sig att reportern, när SVT låter Emin Poljarevic lägga ut texten om MSB-studiens, enligt honom, alla brister som forskningsrapport, talade om för tittarna att han är verksam vid Qatar University och vad landet står för och vilka konsekvenser en politisk tolkning av islam får för en välfärdsstat som Sverige där statsministern ständigt talar om ett land som håller ihop.

Det går att tolka uppropet mot MSB-studien som att Qatar, i form av Emin Poljarevic, är ormens huvud och islamforskarna som skrivit under uppropet svansen. Inne i svansen återfinns Jan Hjärpe. I och med uppropet mot MSB-studien har forskarna bekänt färg, att studiet av politisk islam i Sverige är tabu, och därmed diskvalificerat sig själva som seriösa forskare.

Om det är någon kunskapsöversikt som bör kritiseras så är det Jan Hjärpes kartläggning av forskningen inom Sverige om islam i och utanför Sverige gjord på uppdrag av Riksbankens jubileumsfond, inte kartläggningen i sig utan Jan Hjärpes kommentarer och avsaknad av kritisk distans till vissa forskare och islamiska institutioner i Sverige.

Jan Hjärpe höjer exempelvis religionsprofessor Mattias Gardell till skyarna. Som framgår av mina tidigare blogginlägg är Mattias Gardell Muslimska brödraskapets vägröjare och torped i Sverige. Han slår ner all kritik av Muslimska brödraskapets verksamheter i Sverige med att slunga ut islamofobi! och har konsekvent omöjliggjort en saklig debatt om politisk islam i Sverige och vad politisk islam får för konsekvenser för den sociala sammanhållningen i vårt land.

Jan Hjärpe skriver: ”Mer direkt inom islamforskningens område är Bin Ladin i våra hjärtan: globaliseringen och framväxten av politisk islam (Leopard, Stockholm 2005), där man särskilt kan uppmärksamma hans tolkning av det egyptiska Muslimska Brödraskapets ideologi och policy, baserat inte minst på intervjumaterial” (s. 8). Inget om att det handlar om att genom infiltrering gradvis störta samhället inifrån för att skapa en islamisk stat styrd av sharia och att det är den metod Mattias Gardell använder sig av här i Sverige, tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister.

Om Mattias Gardells ovetenskapliga bok Islamofobi, där han dömer alla utifrån en höger-vänsterskala och tar heder och ära av dem som inte är tillräckligt ”vänster” och klassar dem som islamofober skriver Jan Hjärpe: ”Relevans har givetvis då också hans undersökning om fördomar, konspirationsteorier, skrönor och generaliseringar som sprids om islam och muslimer: Islamofobi (Leopard, Stockholm 2010, 2011)” (ibid.).

Och som sammanfattning: ”Vi noterar naturligtvis att Gardell är en mycket betydande deltagare i den politiska debatten kring centrala frågor i nutiden” (ibid.). Mer ovederhäftig kan knappast en professor vara. Det är en skam för hela den svenska islamforskningen att en professor emeritus för Riksbankens jubileumsfond bakom ljuset så som Jan Hjärpe gör.

Några hänsyn till hur politisk islam och ultrareligiösa shariajurister påverkar flickors/kvinnors liv i islamiska miljöer i Sverige tar inte Jan Hjärpe upp i sin kunskapsöversikt. Här finns inte tillstymmelse till kritisk distans till Salahuddin Barakat och hans Islamakademi i Malmö, trots att Barakat på Islamakademins hemsida inte gör någon hemlighet av att hans uppfattning om kvinnors och mäns olika roller i samhället flagrant strider mot svensk lag (se mina tidigare blogginlägg). Hjärpe skriver om doktoranden Rickard Lagervall att han ”har vidare inventerat muslimska institutioner i Malmö och har viktiga kontakter där, särskilt med Islamakademin som leds av Salahuddin Barakat” (s. 6). Inget om vad Salahuddin Barakat står för.

Jan Hjärpe listar tre möjliga områden för programsatsningar. Den första gäller ungdomar.

1. Generationsväxling, ungdomsforskning, förändringsprocesser. Ett område för fortsatt forskning är religiös förändring, sekularisering, nytolkningar, relationen till populärkulturen. Vi kan se konkurrens och konflikter mellan olika muslimska grupperingar i Sverige och internationellt. Vad händer mellan generationerna? Som framgår av genomgången ovan finns det forskning om sådant, och den bedrivs med hög kompetens. Ett område att studera är framväxten av muslimska institutioner med relevans för ungdomar, som studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, de muslimska studentföreningarna vid universiteten, Islam­akademin i Malmö för att nämna några” (s. 24).

Studiet av de uppräknade institutionerna borde ha den självklara utgångspunkten: Vad har dessa institutioner för relevans för framtidens Sverige och den sociala sammanhållningen i vårt land? De har ju alla en separatistisk agenda, ”det svenska muslimska civilsamhället”.

I Jan Hjärpes förslag på framtida programområden finns en kartläggning av politisk islam i Sverige inte med. Det ligger helt i linje med hans vana att sprida desinformation om politisk islam och förtiga den fara för en lyckosam integration och den sociala sammanhållningen som politisk islam innebär.

Carin Jämtin (S)
En annan person som förtiger faran med politisk islam i Sverige är Socialdemokraternas tidigare partisekreterare Carin Jämtin. Religionsvetaren Sameh Egyptson begär i Göteborgs-Posten 29 januari 2014 att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet förklarar samarbetet med Muslimska brödraskapet så som det beskrivs i Rapport 4/99. Socialdemokraterna hade inför valet i september 2014 möjlighet att ta avstånd från Rapport 4/99 och det mångåriga samarbetet med Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige, eller åtminstone förklara sig. I stället valde partisekreterare Carin Jämtin att förneka samarbetet genom att förtiga det. Maj Martinsson Wiberg, representant för Nätverket för ett sekulärt Sverige, skickade i september 2014 ett brev till Socialdemokraternas partistyrelse med rubriken ”Angående Socialdemokratins ideologi och inställningen till den sekulära staten”. Maj Martinsson Wiberg skriver: ”Har av en studie- och arbetsgrupp fått uppdraget att förmedla bifogade dokument till Partistyrelsens samtliga medlemmar för åtgärd. De som arbetat med och fördjupat sig i frågorna är en grupp personer i olika yrken och åldrar, med olika bakgrund och religionstillhörighet och från skilda delar av landet. I efterhand har fler personer tillkommit och sedan dokumentet blev klart har ännu fler hört av sig med synpunkter, material och berättelser och skaran som vill stå bakom dokumentet växer.”

Maj Martinsson Wiberg skriver också: ”Just nu bildas ett större nätverk för vidare arbete med denna, som vi förstår det, viktigaste politiska frågan på länge. Vi står vid ett vägskäl och det är upp till oss alla som värnar demokratin och friheten, att välja rätt väg. Och just ni sitter alla i den positionen att ni kan välja att gå först.”

Med brevet följde en tvåsidig bilaga som inleds med följande: ”Vi är ett stort antal politiskt intresserade och numera politiskt djupt oroade medborgare, socialdemokrater, f d socialdemokrater och icke socialdemokrater som kräver att före valet få klara svar på några som vi tycker avgörande ödesfrågor i svensk politik. Vi menar till och med att detta kan vara valets viktigaste fråga. Viktigare än höger och vänster och viktigare än fördelningspolitik, skolfrågor och jobbfrågor mm. Om vi inte kan reda ut det här blir det nämligen på sikt omöjligt att diskutera andra frågor.”

Man begär inledningsvis svar på tre frågor: Ska Sverige vara ett sekulärt land där religion och politik hålls åtskilda? Ska det råda religionsfrihet och ska utövandet av religion vara en privatsak skild från politiken? Är politisk islam förenlig med demokrati och mänskliga fri- och rättigheter?

Man tar upp Rapport 4/99 och undrar varför Socialdemokraterna har accepterat Broderskapsrörelsens mångåriga samarbete med Muslimska brödraskapet. Man skriver att det i Rapport 4/99 ”finns rikligt med information och mycket som visar att Socialdemokraterna väljer bort det sekulära”. Vidare: ”Många socialdemokrater och f d socialdemokrater är besvikna för att inte säga fly förbannade över det sätt som Tro och Solidaritet [tidigare Broderskapsrörelsen] arbetat och arbetar på. Att det fanns/finns en överenskommelse om att muslimer skulle kvoteras in på olika nivåer i politiken sedan lång tid tillbaka är knappast något som gemene man och media känt till.”

Man skriver att när innehållet i Rapport 4/99 offentliggjordes försökte partiet tiga ihjäl allt i stället för att lägga alla kort på bordet. Man ställer flera frågor till partistyrelsen, bland annat vem eller vilka det är som egentligen bestämmer i partiet. Man undrar om partiet har för avsikt att entlediga anhängare av Muslimska brödraskapet och andra islamister från politiska uppdrag i partiet. Man undrar om partiet vill kontrollera de islamistiska organisationerna och slopa stödet till dem. Man undrar om partiet vill ”kontrollera utlandsfinansierade moskéers politiska verksamhet och utbildningsverksamhet i landet” om partiet vinner valet. Man frågar: ”Är då politiker som är aktiva islamister och förespråkar sharialagar verkligen önskvärda och viktiga för ert parti?”

Man avslutar dokumentet med: ”Vi vill göra er uppmärksamma på att vi naturligtvis inte har något emot att moderata troende muslimer finns valbara till och väljs in i politiken. Moskéer som inte sysslar med utövning av politisk islam har vi inte heller något att invända mot.” Man ber om ett skyndsamt svar.

Partisekreterare Carin Jämtin nämner över huvud taget inte Rapport 4/99 i sitt svar 10 september 2014 till Gruppen och Nätverket för ett sekulärt Sverige, trots att det är just Rapport 4/99 som oroar detta Nätverk. Jämtin nämner inte heller islam, varken politisk eller opolitisk, eller Muslimska brödraskapet. Hon nämner inget om kartläggning av islamistiska organisationer och slopat stöd till dem. Hon nämner inget om kartläggning av utlandsfinansierade moskéers politiska verksamhet. Jämtin inleder sitt svar med: ”Socialdemokraterna är i grunden ett sekulärt parti – vi bygger våra politiska ställningstaganden fritt från religiösa föreställningar – och det är en förutsättning just för att människor av olika trosriktningar samtidigt ska kunna vara verksamma hos oss.”

Hon skriver vidare: ”Våra principer är glasklara när det gäller allas lika värde, antirasism, antisemitism, kamp mot alla former av diskriminering, för sexuellt likaberättigande och jämlikhet mellan män och kvinnor.” Hon upprepar sig: ”Vi viker inte en tum från kravet på att alla människor är lika mycket värda [. . .].” En tredje gång slår hon fast: ”Det går inte att vara förtroendevald i Socialdemokraterna om man inte fullt upp kan stå upp för partiets värderingar om människors lika värde och jämställdhet mellan kvinnor och män. Det är värderingar som vi bygger hela vår politik på. Det är okränkbart.”

Det enda Carin Jämtin skriver om är de värderingar partiet vilar på. Tre gånger upprepar hon sig för att fylla ut brevsidan. Hennes svar har inget samband med de konkreta frågor om Socialdemokraternas förhållande till Muslimska brödraskapet som det oroade Nätverket för ett sekulärt Sverige ställer.

Ett Sverige som håller ihop?
Riksdagsledamoten och tidigare justitieministern Beatrice Ask (M) lämnade 19 december 2016 in en skriftlig fråga till statsrådet Ibrahim Baylan (S) i samband med att Baylan i en tidning uttalat sig om att tillsätta en samordnare mot segregation och våld i Stockholms ytterstadsområden Hjulsta, Tensta, Rinkeby, Kista, Husby, med ett samlingsnamn kallat Järvaområdet. Varken Beatrice Ask eller Ibrahim Baylan i sitt svar 2 januari 2017 nämner självpåtagen segregation eller den extrema sociala kontroll flickor/kvinnor i hederskulturer lever under eller de trakasserier flickor/kvinnor från islamiska miljöer utsätts för av religiösa poliser som anser sig ha rätt att tala om för flickor och kvinnor hur de ska klä sig, vilka de inte får umgås med och vilka offentliga platser de ska hålla sig borta från.

Baylan skriver: ”En grundsten i den svenska modellen är ett samhälle som håller ihop och där alla känner sig delaktiga.” Ingenstans i Baylans svar nämns kvinnors delaktighet, kvinnors trygghet, könssegregering, islamistiska sektledares diktatoriska makt, islamistiska sektledares förhållande till lagverket sharia kontra svensk jämställdhetslagstiftning. Baylan skriver att regeringen arbetar ”med att etablera en statlig delegation som ska samverka med kommuner, civilsamhälle, myndigheter och forskare”.

Innebär det samverkan med Muslimska brödraskapets förtrupp ”det svenska muslimska civilsamhället” med de kända islamister som demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) bjöd in till sitt dialogsamtal i början av 2015? Dessa islamister verkar inte för ett Sverige som håller ihop. En hörnsten i islamisternas ideologi är att islams trosfränder bara kan styras av ”rättrogna” och att det är de ”rättrognas” plikt att etablera egna samfund (”civilsamhällen”) som lyder under sharia.

Innebär det samverkan med de fullfjädrade politiska aktivisterna, de västfientliga postkolonialisterna professorerna Paulina de los Reyes, Irene Molina och Diana Mulinari samt akademikern Edda Manga? Alla fyra flyktingar från romersk-katolska länder i Sydamerika. Ingen av dem arbetar för ett Sverige som håller ihop. Tvärtom, deras metod är att söndra och härska, en metod som ger riklig utdelning i fråga om forskningsbidrag. Alla fyra är offentliganställda. Att låta det, enligt dem, rasistiska Sveriges medborgare betala deras löner och forskningsbidrag har de däremot inget emot.

Innebär det samverkan med DO, som är helt i händerna på kända islamister och postkolonialister? (Se tidigare blogginlägg om DO.)

Ibrahim Baylan skriver att reformprogrammet ska bygga på evidens och forskning. Innebär det forskning utförd av ”svansen” som i åratal spridit desinformation om politisk islam i Sverige och som sätter egna revir och tolkningsföreträde främst? Eller innebär det forskning som sätter Sverige främst?

Socialdemokraterna hade möjlighet att före valet 2014 öppet deklarera partiets inställning till samarbetet med Muslimska brödraskapet i Sverige. Nu ska partiet hålla kongress i april. Det är ett utmärkt tillfälle att debattera partiets inställning till Muslimska brödraskapet och faran med politisk islam och besvara det brev Nätverket för ett sekulärt Sverige skickade till partistyrelsen före valet 2014.

Islamforskarnas protest mot MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige och Socialdemokraternas tystnad om samarbetet med Muslimska brödraskapet är ett talande bevis på att MSB gjorde rätt som valde forskare som sätter Sverige främst. För Sveriges skull, för flickors/kvinnors och sexuella minoriteters skull är det bara att hoppas att MSB ger Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani fortsatt förtroende och låter dem göra en fördjupad kartläggning av Muslimska brödraskapets verksamhet i vårt land.

Mona Lagerström fil dr

4 reaktion på “MSB-studien Muslimska Brödraskapet i Sverige 2017 och Jan Hjärpes kartläggning av islamforskningen i Sverige 2016”

  1. Offentligt avlönade folkförrädaren. Jan Hjärpe som figurerat i SVT i 25 år är en tveksam typ. Skönt att ta del av din artikel. Det finns trots allt hopp om en framtid utan islamister.

  2. Mittiprick! Huvet på spiken där!
    Jag, liksom många andra trodde jag hade förmånen att få växa upp i en sekulär stat med religioner betraktade allt mer som vilka vidskepelser som helst. Förutom de nämnda s, SSU har även i mp, IOGT NTO och c, L och m ibland smugit sig in islamistpolitiker och aningslösa islamistkramare.
    Problemet är nästan överväldigande och det är hög tid att åtgärda. Bra att något äntligen händer på den akademiska islamologifronten. De mediaaktivaste (Gardell, Hjärpe osv) är ju inte neutrala, utan aktivister och parter i målet. Otroligt att det fått fortgå! Som att ha historiker på universitetet, professorer som förnekar förintelsen..

  3. PK-strömmen har missat vad som är gott för Sverige totalt.
    Att våga se sina motståndare är ett uppvaknande, att upplysa om dem är steg två och direkta samhällsomstörtare bör enligt Dansk och Finsk modell utvisas.

  4. Tack för din artikel. Det är alltid bra att med hjälp av artiklar, uttalanden och (brist på) beslut visa hur det ligger till med Sveriges förskrämda islamdebatt. Förstudien är redig och belackarna är oftast människor jag personligen vill se så långt ifrån skattefinansiering och inflytande det någonsin går. Tariq Ramadansvansen Gardell och Hjärpe gör mig illamående med sin oärlighet, sin feghet och sitt maktbegär.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *