Kritiken mot MSB-rapporten Del 2 – Den svenska islamforskningens totala förfall

Eva Rundkvist, Senior Advisor på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), skriver i en kommentar till en artikel på Ledarsidorna.se 23 juni 2017 att uppgiften i Fokus om att ”allt bråk” kring Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis kunskapsöversikt inte alls är skälet till att de tre inte ges förnyat uppdrag att fördjupa studien. Hon skriver:

1. MSB backar inte i arbetet med att öka kunskapen om islamistisk påverkan. Tvärtom kommer vi att öka detta arbete i flera olika spår.
2. MSB väljer att inte ge Magnus Norell med flera i uppdrag att kvalitetssäkra förstudien om muslimska brödraskapet. Vi bedömer att rapporten har uppfyllt sitt syfte – att belysa kunskapsbehov på området. Det handlar inte om att det ”blev för jobbigt”, utan beslutet grundar sig i en bedömning av hur den bästa vägen framåt ser ut i arbetet med att öka kunskapen om islamistisk påverkan.
3. MSB kommer nu att fortsätta att öka kunskapen kring kopplingar mellan organisationer som sprider radikala islamistiska budskap i Sverige, där Muslimska brödraskapet är en aktör. Utöver det kommer myndigheten också att gå ut med en forskningsutlysning om islamistisk informationspåverkan. Alla behöriga forskare inklusive Magnus Norell är välkomna att lämna anbud på myndighetens forskningsutlysningar.

Det är utmärkt.

Samtidigt intervjuar Det goda samhället Magnus Norell och meddelar att man om man får in tillräckligt med donationer avser att låta Magnus Norell göra en fördjupad studie av Muslimska brödraskapet i Sverige.

Det är också utmärkt. Ju fler studier som görs om Muslimska brödraskapets påverkansarbete i Sverige desto bättre.

Det är uppenbart att ingen av de 22 islamforskarna som förnekade Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige kan komma i fråga när MSB går ut med sin forskningsutlysning. Inte heller den 23:e som lät stryka sig från listan, Eli Göndör. De har ju offentligt inkompetensförklarat sig själva både genom protestskrivelsen och genom avsaknaden av forskning om islamister i Sverige ända sedan Jan Hjärpe utnämndes till professor i islamologi i mitten av 1980-talet, alltså hela den tid Muslimska brödraskapets aktivist Helena Benaouda Hummasten har bedrivit skattefinansierat påverkansarbete, och sedan Mattias Gardell började sprida desinformation om att Muslimska brödraskapets totalitära ideologi kan liknas vid ”folkhemsislam” och att aktivisterna är ”islamdemokrater”.

Islamforskarnas agerande måste vara en av de mest pinsamma händelserna i den svenska akademiska historien. Deras hyckleri är svårslaget. Inför öppen ridå spelar de upp en lumpen akademisk revirstrid och demonstrerar att de är mer måna om sitt revir än om den svenska demokratin och hur medborgarnas skattemedel används: Anders Ackfeldt, Jenny Berglund, Fredric Brusi, Johan Cato, Güney Dogan, Mohammad Fazlhashemi, Mattias Gardell, Eli Göndör (meddelar på Facebook 23 maj att han vill bli struken från listan), Jan Hjärpe, Torsten Hylén, Andreas Johansson, Pia Karlsson Minganti, Karin Kittelmann Flensner, Göran Larsson, Susanne Olsson, Jonas Otterbeck, Emin Poljarevic, Åke Sander, Simon Sorgenfrei, Simon Stjernholm, Leif Stenberg, Jonas Svensson, Lenita Törning.

Islamforskarna hävdar att MSB-rapporten har allvarliga brister rent vetenskapligt, trots att det bara rör sig om ett första försök till en kunskapsöversikt inom ett ämne som är eftersatt av just islamforskarna i Sverige. Samtidigt citerar kritikerna själva inte korrekt utan vinklar citat för att passa in i kritiken. De skriver:

”I rapporten riktar författarna [Norell, Carlbom, Durrani] även kritik mot vad man kallar en ’etablerad struktur av värderingar hos landets politiska elit [där] viktiga värden som lyfts upp är att visa ’acceptans’ och ’tolerans’ mot medborgare som i någon mening avviker från mainstream’ (s. 21)” [min kursiv].

Det framgår inte att islamforskarna satt in [där] i stället för ”som stipulerar hur man som medborgare bör förhålla sig till ’minoriteter’”, alltså till döva, blinda, rörelsehindrade, hbtq-personer, etniska grupper med mera.

På s. 21 i Norells, Carlboms och Durranis översikt står det: ”Men oberoende av vilken term man väljer att använda [mångkulturellt samhälle eller mångfald] så finns det en etablerad struktur av värderingar hos landets politiska elit som stipulerar hur man som medborgare bör förhålla sig till ’minoriteter’. Viktiga värden som lyfts upp av många är att visa ’acceptans’ och ’tolerans’ inför medborgare som i någon mening avviker från mainstream.”

De skriver detta i ett resonemang om hur begreppet mångkulturalism har ersatts av begreppet mångfald, vilket de tror beror på att mångkulturalism varit starkt associerad till invandring. De skriver: ”Termen mångfald är mer postmodern då den möjliggör ett inkluderande av fler ’identiteter’ i beskrivningen av den kulturella och religiösa pluralism som präglar dagens svenska befolkning. Inte bara etniskt och religiöst annorlunda invandrare ingår i dagens svenska ’föreställda gemenskapen’ utan också funktionsvarierade personer och människor med en annan sexuell läggning har sin givna plats i ett ’samhälle präglat av mångfald’.”

De tre menar att Muslimska brödraskapet dragit nytta av denna politik och verkar i mångkulturalismens namn. De skriver att ”alltsedan Mahmoud Aldebes tid som en av ledarna i MB:s nätverk, har MB aktivister argumenterat för att muslimer bör erkännas som en religiös ’minoritet’ för att de har en speciell livsstil som måste kunna bevaras” (s. 21). De nämner Aldebes krav på särlagstiftning, det vill säga sharia, och skriver att dagens aktivister är ”mer försiktiga i sina uttalanden för att undvika att destruera ’dialogen’ med sekulära aktörer” (ibid.).

De kritiska islamforskarna gör en märklig sammanfattning av resonemanget i MSB-rapporten och använder uttryck som ”konspiratoriska språkbruk”. De vänder sig också mot rapportförfattarnas sammanfattande kommentar att ”islamisterna arbetar på att bygga upp en parallell samhällsstruktur som konkurrerar med det övriga samhället om svenska medborgares värdegrund. På det viset är MB:s aktivister ett långsiktigt hot mot landets sociala sammanhållning” (s. 27).

Detta blir i islamforskarnas kritik detsamma som att Norell, Carlbom och Durrani drar slutsatsen ”att svensk islam är en homogen företeelse”, en slutsats som sägs gå ”emot den samlade forskningen vilken snarare pekar mot inommuslimsk mångfald och mellanmuslimsk konkurrens eller i vissa fall motsättningar som utmärkande för islam och muslimsk aktivitet i Sverige.”

De kritiska islamforskarna förminskar medvetet de tre rapportförfattarna. De tycks inte inse att de drar löje över sig själva. I MSB-rapporten står det att Muslimska brödraskapet vill få det till att islams trosfränder är en homogen grupp som behöver deras ledning: ”I motsättning till många aktivister, forskare, journalister och politiker anser MB att det finns en ’homogen’ grupp muslimer i Europa med ’gemensamma intressen’, som IFIS uttrycker det i sina förbundsstadgar. Den här gruppen, eller ’minoriteten’ som den kallas ibland, betraktas av islamisterna som en ’monolitisk’ enhet som behöver styras av MB för att kunna fungera i samhället. Europeiska MB utgår alltså från ett kommunitaristiskt tänkande i sin syn på hur muslimer ska inkorporeras i det svenska samhället” (s. 22).

Norell, Carlbom och Durrani ifrågasätter inte mångfalden inom islam. De ifrågasätter de framväxande parallella samhällsstrukturerna och avsaknaden av forskning om politisk islam i Sverige. De skriver exempelvis: ”Långtifrån alla islamister och muslimer i Sverige sympatiserar med MB, men alla är tvungna att förhålla sig till rörelsen då den lyckats bygga upp en förhållandevis dominerande position. Ideologiskt är dock likheterna mellan islamistiska grupper större än skillnaderna. Skiljelinjen brukar dras mellan politisk metod snarare än målsättning” (s. 11, 12).

Rapportförfattarna skriver att det i Sverige har forskats om alla möjliga tolkningar av islam, utom politisk islam, att det är tabu (s. 7), vilket de kritiska islamforskarna bevisar med sin protest. Norell, Carlbom och Durrani kommenterar att den som i dagens samhällsklimat kritiserar Muslimska brödraskapets aktivister stämplas som ”rasist, ”islamofob”, och att dessa etiketter kan äventyra människors karriärer (s. 26, 27).

Professor Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska kom år 2000. Han vet vilken tolkning av islam Helena Benaouda står för, men har inte slagit larm. Han har under alla år sedan avhandlingen publicerades stillatigande sett på medan Benaouda via Muslimska brödraskapets olika organisationer med hjälp av generösa offentliga bidrag har spridit sin demokratifientliga ideologi och hur hon kallar kritik för ”islamofobiska konspirationsteorier”. Professor Jonas Otterbeck hade i Människor och tro 23 mars 2017 möjlighet att kasta lite ljus över Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige men valde, som jag skriver om i ett tidigare blogginlägg, att dissa Aje Carlbom.

Till skillnad från Otterbeck tar Aje Carlbom sitt samhällsansvar. Han har år efter år efter år slagit larm. Han ser barnen i parallellsamhällena som vuxit fram, han ser kvinnorna, han ser de sexuella minoriteterna, han ser det hot parallellsamhällena utgör för den sociala sammanhållningen och de individuella fri- och rättigheterna.

Jonas Otterbeck är statsanställd. Medborgarna har rätt att kräva att statsanställda respekterar de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Jonas Otterbecks tystnad när det gäller Muslimska brödraskapets växande inflytande och hans sätt att använda en intervju i public service för att positionera sig själv i förhållande till Aje Carlbom bör utsättas för en granskning av ansvariga inom Lunds universitet.

Det bör även vara ett ärende för forskningsminister Helene Hellmark Knutsson, liksom alla de 23 islamforskarnas påstådda brist på kunskap om Muslimska brödraskapets samhällsomstörtande verksamhet i Sverige. Är det rimligt att de religionsvetenskapliga institutionerna blundar för de dogmer som styr de olika tolkningar av islam som finns i Sverige i stället för att lyfta fram de tolkningar som strider mot vår sekulära rättsstat och allas likhet inför lagarna stiftade av riksdagen?

Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, Emin Poljarevic. Eli Göndör och Christer Mattsson
Två av de 23 kritiska islamforskarna listas vårterminen 2017 som forskare vid Segerstedtinstitutet, Emin Poljarevic och Eli Göndör. Eli Göndör begärde visserligen att bli struken från protestlistan men inte på grund av kritiken mot MSB-översikten utan för att han inte vill bli förknippad med en bloggare som nämns vid namn i protesten.

Segerstedtinstitutets uppdrag är enligt hemsidan att bidra till kunskapsutveckling kring preventivt arbete mot våldsutövande ideologier och strukturer samt rasistiska organisationer. Muslimska brödraskapets verksamhet bygger på en totalitär ideologi. Alla dagens jihadiströrelser har sina rötter hos Muslimska brödraskapet och alla förenas de i hatet mot den västerländska livsstilen och hatet mot ”otrogna”. Därför, kan det tyckas, borde Norells. Carlboms och Durranis kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapets påverkansarbete i Sverige välkomnas av Segerstedtinstitutet i stället för att avfärdas av Emin Poljarevic, Eli Göndör och Christer Mattsson. Den senare listas vårterminen 2017 som utvecklingsledare på Segerstedtinstitutet. Christer Mattsson och Eli Göndör skrev en separat kritik av MSB-rapporten, mer om den strax.

Betraktar Segerstedtinstitutet Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani som motståndare? Som konkurrenter?

Är Segerstedtinstitutet ännu ett av postkolonialisternas fästen? Postkolonialisterna har tilldelat islam rollen som ”offer” i stället för arbetarklassen. Islam måste därför skyddas från kritik och det bästa sättet att göra det är att påstå att kritik av islams urkunder är detsamma som att kränka anhängarna av islam. Som nämns i tidigare blogginlägg om Segerstedtinstitutet lyfter författaren Marcus Herz i en rapport från Segerstedtinstitutet publicerad i mars 2016, Socialt arbete, pedagogik och arbetet mot så kallad våldsbejakande extremism, fram postkolonialisterna ekonomiprofessor Paulina de los Reyes och religionsprofessor Mattias Gardell i egenskap av forskare det är självklart att referera till, medan forskarna Magnus Norell och Magnus Ranstorp samt journalisten Magnus Sandelin (som skrivit om jihadister i Sverige) sorteras in under den särskilda rubriken ”Den mediala expertdiskursen” och sägs ha tilldelats expertstatus av media (s. 48).

Marcus Herz skriver att enligt Magnus Norell finns det en koppling mellan islams urkunder och traditioner och Islamiska staten IS. Herz skriver: ”Norell drar en länk mellan islamistiska organisationer eller islam och radikalisering – terrorism”. Detta avfärdar Herz och menar att det är tveksamt om det finns bäring för Norells påståenden och lyf­ter fram att samhällsvetenskaplig forskning gång på gång vederlagt kausalitet mellan religion och beteenden (s. 49).

Islamiska dogmer och Koranens ständiga hot om helvetet och jihadistrekryterarnas löften om att den som dör som martyr slipper domedagen och hamnar direkt i paradiset skulle inte styra folks beteende? Löftet att inte bara man själv slipper domedagen utan att hela familjen hamnar direkt i paradiset skulle inte styra folks beteende?

Herz redovisar att både Ranstorp och Norell hävdar att det är omöjligt att diskutera islamismen i Sverige utan att bli påhoppad och kallad islamofob och rasist. Herz sätter det sedvanliga likhetstecknet mellan islam och islams trosfränder när han hävdar att en del av Norells och Ranstorps kritik av debattklimatet ”speglar en inställning till islam och muslimer [min kursiv] som risker, vilket inte är ett förhållningssätt som första linjen kan eller bör överta”. Som avslutning på avsnittet om ”Medieexperterna” skriver Herz: ”Att peka ut en religion på det sätt som görs systematiskt och samtidigt ifrågasätta reaktionerna som följer i dess spår [att bli kallad rasist och islamofob] är onekligen förvånande, och något liknande vore minst sagt olämpligt för en verksamhet i första linjen att ägna sig åt” (s. 51).

Att Magnus Norell och Magnus Ranstorp har rätt om svårigheten att diskutera islamism i Sverige visar den minst sagt uppseendeväckande reaktionen på en 30-sidig kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapets svenska nätverk.

Även SVT tycks anse att Mattias Gardell är en tillförlitlig forskare. I SVT:s artikel 3 mars 2017, ”Forskare sågar terrorexperten Magnus Norells rapport om islamism i Sverige ”, visas bild på Magnus Norell flankerad av bilder på Mattias Gardell och Emin Poljarevic.

Emin Poljarevic
Sociologen Poljarevic presenteras som religionsforskare vid Uppsala universitet. Det står att han är en av initiativtagarna till kritiken. Någon bakgrundsteckning av vem Poljarevic är och vad han forskat om ges varken i artikeln eller i SVT:s nyhetssändningar. Poljarevics doktorsavhandling handlar om medelklassaktivister inom Muslimska brödraskapet i Egypten, Exploring individual motivation for social change. Mobilization of Muslim Brotherhood’s youth in prerevolutionary Egypt (2012) från European University Institute, Italien. Poljarevic ger också 2017 ut boken Grassroots activism. A sociology of the Muslim Brotherhood and the Salafi movement in Egypt.

Poljarevic bör vara väl bekant med Hassan al-Bannas totalitära ideologi och att den direkt strider mot den svenska demokratin och vår sekulära rättsstat.

Poljarevic bör vara lika införstådd med att även salafismen som bygger på wahhabismen (sunni), rörelsen grundad på Arabiska halvön av Muhammad ibn Abd al-Wahhab (1703–1792) strider mot den svenska demokratin och vår sekulära rättsstat.

Därför är hans kritik av MSB-rapporten obegriplig, om det nu inte är så att han själv sympatiserar med dessa rörelsers totalitära ideologi och anhängarnas strävan att i en sekulär demokrati bekräfta sin existentiella identitet, sitt ”autentiska jag”. Om så är fallet, vad gör han då som forskare på Segerstedtinstitutet?

Namnet Segerstedt förpliktar. Segerstedt är ett kodord för rakryggad kamp mot totalitära rörelser i ett debattklimat präglat av krav på anpassning och tystnad.

Förutom Uppsala universitet och Segerstedtinstitutet är Poljarevic även knuten till universitetet i Qatar. Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog Yusuf al-Qaradawi är dekanus på det universitetet skriver David B. Roberts, King’s College, London. Statsreligionen i Qatar är wahhabismen. Roberts skriver att Qatar ända sedan 1954, då Nasser efter mordförsöket på honom slog ner på Muslimska brödraskapet i Egypten, har välkomnat de välutbildade Bröderna och låtit dem bygga upp ett modernt utbildningsväsende inom landet. Muslimska brödraskapet tillåts inte påverka inrikespolitiken. Däremot är de ett viktigt redskap i Qatars utrikespolitik, skriver han.

Qatar konkurrerar med Saudiarabien om islams globala inflytande genom missionsverksamhet, dawa, och genom att finansiera moskébyggen utomlands, inklusive Sverige, exempelvis Gävle moské där den kontroversielle imamen Abo Raad är verksam, och Örebro moské. I slutet av april 2017 invigdes en moské i Malmö finansierad av Qatar som sägs vara den största moskén i Skandinavien med plats för 2 000 personer och som kostade 3 miljoner euro enligt Qatar News Agency 3 maj 2017 (Magnus Ranstorp länkade till artikeln på Twitter 6 maj). Den länken fungerar inte längre men artikeln publicerades i The Peninsula, Qatar’s Daily Newspaper. Inte en enda svensk tidning eller Malmö kommun rapporterade om invigningen.

Wahhabismen är också statsreligion i Saudiarabien. Wahhabismen ligger även till grund för IS tolkning av islam. Wahhabismen är en extremt intolerant islamtolkning. Grundpelaren för Wahhab är en strikt tolkning av Guds enhet, tawhid. Allt Wahhab ansåg stred mot Guds enhet var det, enligt honom, rätt att bedriva heligt krig mot, det vill säga masslakt av månggudadyrkarna och raserandet av deras heliga platser. Kristendomens treenighet, Fadern, Sonen och den helige ande, var månggudadyrkan. Shiiter betraktades också som månggudadyrkare eftersom de vördar träd och heliga platser, exempelvis högaktade personers gravar och i egenskap av ”kättare” därför fritt fram att slå ihjäl.

Wahhabismen är en strängt bokstavstrogen läsning av Koranen, inga tolkningar tillåts. Anhängarna kallas numera salafister (vill leva som förfäderna, det vill säga som Muhammed och hans följeslagare på 600-talet). Vissa salafister förespråkar våld mot ”otrogna”, andra tar helt avstånd från våld. Kvinnosynen är vidrig.

Gefle Dagblad gjorde år 2015 en serie reportage om Gävle moské och imamen Abo Raad, sunni, från Irak, som studerat islam i Saudiarabien. Artikeln 10 september 2015, ”Abo Raad pekas ut som den militanta islamismens ledare i Sverige”, är skriven i samarbete med Magnus Sandelin. I en artikel tre dagar tidigare, 7 september, ”Gävle moské vill sprida extrem tolkning av islam”, skriver man om organisationen bakom missionsarbetet i Gävle, att organisationen på Facebook 4 april lagt upp en bild där cirka 20 män skriver ett prov i Gävle moskés lokaler som går ut på att svara på frågor om en bok som handlar om Wahhab.

Som nämns i Del 1 har Emin Poljarevic hållit morgonandakter i SR P1. Inför morgonandakterna 2 – 6 maj 2011 publicerar SR P1 29 april en presentation av honom. Det står att han är doktorand vid Europeiska Universitetsinstitutet i Florens i ämnet sociologi med inriktning på icke-våldsamma sociala rörelser i Mellanöstern och Nordafrika. Det står att han har varit guide för Uppsalamoskén och att han bor med sin familj i Uppsala. Temat för hans andakter är familjen. Fredagen den 6 maj har rubriken ”Familjen – Lärandet”. Texten är ur Koranen och handlar om Lokmān, en sagofigur som prisar visdom och andlig mognad. K.V. Zetterstéens version 31:12: ”Än när Lokmān sade till sin son för att förmana honom: ’Käre son, sätt ingen vid Guds sida! Mångguderiet är sannerligen en förskräcklig orättfärdighet.’” Mohammed Knut Bernströms version 31:13: ”Och Luqmān talade till sin son och förmanade honom: ’Käre son! Sätt inte medhjälpare vid Guds sida; att sätta medhjälpare vid Hans sida är att begå en svår orätt!’”

Det är en märklig vers att lyfta fram i Sveriges radio inför en publik bestående av bland andra kristna och anhängare av shia. Hela versen andas i en svensk kontext intolerans.

Poeten och debattören Eddie Mohamed Omar, som en tid var muslim och också islamist 2009–2011, skriver på Facebook 3 mars 2017 om Emin Poljarevic:

Rapporten om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, som getts ut av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har gjort många islamistiska organisationer nervösa. De kan förlora sitt anseende och sina miljonbidrag. Flera MB-aktivister i Sverige lever på skattepengar. Men även ett antal religionsforskare med positiv syn på islam har kritiserat rapporten. En av dem som uttalar sig i detta inslag i egenskap av religionsforskare är själv salafist, Emin Poljarevic. Jag har känt honom i många år. Han brukar gå till Uppsalamoskén där han även har suttit med i IS-imamen Abo Raads studiecirklar, och även suttit med församlingen och lyssnat till Abo Raads predikningar. Emin har aldrig opponerat sig mot att en IS-man har fått predika och undervisa unga muslimer i Uppsalamoskén. I debatter med mig har det framkommit att han står inom den salafistiska rörelsen när det kommer till centrala teologiska frågor som skiljer salafism från andra strömningar inom sunnitisk islam. Skriv till MSB och tacka för denna viktiga rapport!

I intervjun i SVT 3 mars 2017 säger Emin Poljarevic: ”Rapporten kan inte anses vara trovärdig på något sätt. Det är ett undermåligt arbete, de saknar källor för det som påstås och man har inte tagit hänsyn till den omfattande forskning som finns om islam och muslimer i Sverige.” Vidare: ”Det här bör inte vara något som svenska myndigheter accepterar som trovärdigt. Den är full av brister”, säger han.

Då är frågan: Hur trovärdig är Emin Poljarevic? För det första så finns det ingen omfattande forskning om politisk islam och islamister i Sverige. Det har islamforskarna sett till. För det andra: Vad är Poljarevics inställning till källkritisk forskning om islams tidiga historia, haditerna och profeten Muhammed som historisk person? Hur förhåller Poljarevic sig till källkritiska islamforskare som Ignaz Goldziher, Patricia Crone och Michael Cook? Vad är Poljarevics inställning till den språkvetenskapliga forskningen om Koranen, exempelvis Christoph Luxenberg, som statsvetaren Lisbeth Lindeborg skriver om i Dagens Nyheter 4 januari 2004 i artikeln ”Tvånget att bära slöja är en myt”? Hävdar Poljarevic i strid med filologerna att Koranen är skriven på klassisk arabiska? Hävdar han att beslöjningen är islamisk? För det tredje: Hävdar Poljarevic att Koranen är Guds ord nedsända till Muhammed via ängeln Gabriel?

Notera att Poljarevic framför sin kritik av MSB-översikten i egenskap av forskare vid ett skattefinansierat svenskt universitet och inte som islamisk präst.

Läser Poljarevic Koranen bokstavligt? Vad är i så fall hans kvinnosyn? Hans syn på avfällingar från islam? Han syn på homosexuella? Hans syn på sharia kontra den sekulära rättsstaten? Hans syn på parallellsamhällen i Sverige? Hans syn på judar? Hans syn på salafister? Är han själv salafist? Är han knuten till Segerstedtinstitutet i syfte att skapa förståelse och acceptans för wahhabitiskt styrda parallellsamhällen i Sverige där salafister kan bekräfta sin existentiella identitet, sitt ”autentiska jag”?

Sist men inte minst, varför har Poljarevic ingen kunskap om Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige, vilka organisationer som ingår, vad de mest högljudda aktivisterna heter, vilka krav de ställer på samhällsinstitutionerna? Det behöver man inte vara religionsforskare för att veta. Det räcker med att ha följt aktivisternas verksamhet och debatten om deras verksamhet det senaste decenniet.

Eli Göndör och Christer Mattsson
Varför har Segerstedtinstitutets forskare Eli Göndör och utvecklingsledare Christer Mattsson ingen kunskap om Muslimska brödraskapets organisationer och aktivister i Sverige? Det är i alla fall vad de låter påskina i sin kritik av MSB-rapporten, publicerad på SVT Opinion 3 mars 2017, ”’Vi är rädda för MSB:s rapport’”. De presenterar sig som Eli Göndör, doktor i religionsvetenskap med inriktning mot islamologi, Timbro; Christer Mattsson, doktorand i pedagogiskt arbete vid Göteborgs universitet.

Artikeln kan enklast karakteriseras som full av skadeglädje och översittarfasoner. Eli Göndör undertecknade islamforskarnas kritik, men ansåg uppenbarligen att det inte räckte. De två skriver: ”Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) beställde i slutet av förra året en rapport över Muslimska brödraskapets påverkan på det svenska samhället. Som uppmärksammats har nu rapporten publicerats och mötts av kraftig kritik. Rapportens brister består inte av att det framförs kritiska, eller om man så vill kontroversiella, ståndpunkter. Utan för att rapporten innehåller icke-acceptabla akademiska brister så som att en del referenser är felaktiga och att källor inte överensstämmer med de referenser som nämns i texten. Alla har dock rätt att skriva en undermålig text, det gäller även doktorer och docenter” [min kursiv].

Den sista meningen är ett skamgrepp och säger mer om Eli Göndörs och Christer Mattssons behov av att positionera sig i förhållande till Norell, Carlbom och Durrani och markera att Segerstedtinstitutet har en negativ inställning till MSB-översiktens författare. Christer Mattsson har varit knuten till Segerstedtinstitutet ända sedan det inrättades 1 juli 2015. Han var då tillförordnad föreståndare. Varför både han och Eli Göndör i texten på SVT Opinion inte nämner kopplingen till Segerstedtinstitutet är svårt att förstå.

Göndör och Mattsson har rätt i att det finns brister när det gäller källhänvisning, exempelvis s. 7 rad 3 (Carlbom 2012) saknas i källförteckningen, s. 17 2:a stycket rad 7 (Gardell 2011) saknas i källförteckningen och liknande samt att publiceringsårtal ibland skiljer sig i texten och källförteckningen, men Göndör och Mattsson ger inga konkreta exempel på bristerna som de påstår gör texten undermålig. Innehållet i en text blir som nämnts i Del 1 inte per automatik undermåligt för att rapporten är bristfälligt korrekturläst. Mängden korrekta fotnoter och hänvisningar i texten till forskare överstiger vida den ofullständiga källförteckningen. Det viktiga är Norells, Carlboms och Durranis beskrivning av Muslimska brödraskapets ideologi, uppbyggnad och skattefinansierade verksamhet i Sverige samt behovet av forskning. Muslimska brödraskapet har varit verksamma i Sverige sedan 1980-talet men det saknas forskning om rörelsens påverkansarbete. Det är detta MSB har insett. Det är ett gigantiskt underbetyg åt islamforskarna som skrivit under protesten mot MSB-rapporten.

Göndörs och Mattssons kritik påminner om uppsatsseminarier på universitetet där opponenten ägnar merparten av tiden åt att älta innebörden i en bisats och ingen tid alls åt det uppsatsförfattaren vill med sin studie eller om en opponent vid en doktorsdisputation som ägnar merparten av tiden åt att lyfta fram vartenda felaktigt placerat kommatecken i citaten och varenda ofullständig boktitel i källförteckningen.

Göndör och Mattsson säger att deras kritik inte handlar om texten, eftersom alla har rätt att skriva undermåliga texter. De ser ”nämligen större och allvarligare problem”. Därmed smiter de från att ta ställning till innehållet.

Det finns inget större och allvarligare problem än att en samhällsomstörtande rörelse med en institutionaliserad judefientlighet tillåts verka i Sverige och dessutom finansieras med skattemedel och av Allmänna arvsfonden. Och att när tre forskare lyfter fram detta allvarliga problem så slits de i stycken i stället för att det allvarliga problemet tas på allvar.

Göndör och Mattsson skriver: ”Om MSB:s kvalitetsgranskning inte är bättre än att nämnda rapport släppts igenom bör myndigheten se över sina rutiner och sin policy för kvalitetskontroll.” Det finns, enligt de två, ”en överhängande risk för att illa underbyggda påståenden reproduceras i andra sammanhang”.

Rapporten handlar om Muslimska brödraskapets aktivister. En liten grupp. Men Göndör och Mattsson gör exakt den koppling som dessa aktivister är mästare på. De vrider blicken bort från aktivisterna. ”Givet rapportens innehåll, kan detta också komma att få konsekvenser för hur muslimer [min kursiv] i Sverige bemöts och förstås.” Därefter mästrar de MSB: ”För övrigt har MSB utvecklat ett utmärkt verktyg för att bedriva källkritik och som är tillgängligt på myndighetens hemsida. Vi rekommenderar dem att använda sig av detta fortsättningsvis.”

Det finns inga ”illa underbyggda påståenden” som Göndör och Mattsson hävdar. Det handlar om några felskrivna namn och en ofullständig källförteckning. Själva innehållet påverkas inte av detta.

Men det är som nämnts inte innehållet Göndör och Mattsson diskuterar. De kritiserar hur MSB har beställt studien och att MSB inte definierat begreppet islamistiska grupper ”eller under vilka omständigheter detta skulle vara problematiskt”. Vidare: ”Att organisationer aktivt genom informationspåverkan försöker utöka sitt inflytande borde inte vara något att uppröras över, så länge det inte kan påvisas att det finns brottsliga uppsåt.”

En global integrationsfientlig rörelse med rötter i 1900-talets europeiska totalitära ideologier som bedriver skattefinansierad skolverksamhet är inget att uppröras över? Könsseparerad undervisning är inget att uppröras över? Könsseparerade skolbussar är inget att uppröras över? Att Ibn Rushd använder skattemedel avsedda för folkbildning till kapitaluppbyggnad är inget att uppröras över? Shariapoliser i bostadskvarter är inget att uppröras över? En skattefinansierad rörelse med en uttalat judefientlig ideologi är inget att uppröras över? Utländska talare med en judefientlig retorik inbjudna av skattefinansierade organisationer är inget att uppröras över?

Göndör listas som forskare och Mattsson som utvecklingsledare på Segerstedtinstitutet!

Inte heller under punkt 3 håller de sig till innehållet i MSB-rapporten. De skriver: ”Ämnesområdet som sådant kan och bör absolut utforskas. I det finns varken något fientligt mot islam eller muslimer [min kursiv]. Och det är naturligtvis anmärkningsvärt att det producerats så pass lite forskning i Sverige om ett så angeläget ämnesområde.”

Vilket ämnesområde? De två för rent allmänna diskussioner om forskning om integration och våld i islams namn utan koppling till Norells, Carlboms och Durranis kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige. Göndör och Mattsson visar ingen insikt om allvaret i Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige. De skriver att det finns forskning om organisationer i Europa som gör anspråk på att representera islams alla trosfränder. De skriver: ”Och det finns forskning som visar att det förekommer muslimska grupper som aktivt vill hålla ett avstånd till majoritetssamhället. Men hur kopplingarna mellan dessa fenomen ser ut är inte självklar och all seriös forskning beaktar hur majoritetssamhället självt bidrar till negativa uppdelningar mellan dess invånare.”

All seriös forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige ska beakta hur majoritetssamhället bidrar till att Muslimska brödraskapets aktivister vill skapa parallellsamhällen med egna kvinnofientliga institutioner? Det är majoritetssamhällets fel att Muslimska brödraskapet har etablerat sig här? Det är majoritetssamhällets fel att Mahmoud Aldebe (Jordanien) och Chakib Benmakhlouf (Marocko) grundade Muslimska brödraskapets svenska gren? Det är majoritetssamhällets fel att Helena Benaouda Hummasten (Finland) har varit en av rörelsens mest aktiva lobbyister? Det är majoritetsbefolkningens fel att Chakib Benmakhlouf, Abdirizak Waberi (Somalia) och Khemais Bassoumi (Tunisien) bygger upp en friskolekoncern i Västsverige i syfte att befria barn till islamiska föräldrar från att bli besmittade av det gudlösa svenska samhället? Friskolekoncernen syftar till att i skolläraren Hassan al-Bannas efterföljd islamisera landet nerifrån och upp, hjärntvätt från barnsben via utbildningsväsendet.

Göndör och Mattsson avslutar med: ”Inget säger nämligen att en grupp som vill hålla ett avstånd till majoritetssamhället är våldsbenägen eller på annat sätt är aktivt samhällsfientlig. Att forskningen i Sverige inte ägnat sig tillräckligt åt dessa frågor är beklagligt men rättfärdigar inte MSBs hantering av nämnda rapport. För de krafter som letar efter en konflikt eller skiljelinje mellan islam och västvärlden är det välkommet varje gång det produceras illa underbyggda texter från den ena eller andra utgångspunkten. Vi är rädda för att denna rapport, men framförallt sättet den beställdes på, kommer vara ett sådant tecken. Det är något som MSB bör fundera över, inte minst sedan myndigheten föreslås ta över ansvaret för samordningen mot våldsbejakande extremism.”

Något de ansvariga för tillsättningen av Segerstedtinstitutets personal bör fundera över är vilka kvalifikationer Eli Göndör, Christer Mattsson och Emin Poljarevic har som motiverar att de är verksamma vid just detta institut. Och vilken kompetens de har som gör dem kvalificerade att bedöma en text om politisk islam. Vad har de för kvinnosyn? Vad har de för syn på individuella fri- och rättigheter? Vad har de för syn på den sekulära rättsstaten där lagstiftningen inte är baserad på religiösa urkunder?

Konflikten handlar inte om islam och västvärlden. Inte heller lyfte rapportförfattarna fram en skiljelinje mellan islam och västvärlden. Skiljelinjen gäller de organisationer som är för den svenska demokratin och vår sekulära rättsstat och de som är emot.

Eli Göndör och Christer Mattsson uttrycker oro över att MSB-rapporten skulle kunna få konsekvenser för hur muslimer i Sverige bemöts. Rapportförfattarna skriver om en grupp politiska aktivister inom Muslimska brödraskapets nätverk i Sverige. De buntar inte ihop den mångfacetterade skaran med rötter i länder där islam är den dominerande religionen och behandlar denna mosaik som en grå massa. Det gör däremot Eli Göndör. Han fråntar individerna i denna variationsrika skara deras värdighet och reducerar dem till röstboskap.

Göndör var den 5 april 2017 i egenskap av programansvarig för integrationsfrågor på Timbro moderator för debatten ”Varför röstar Sveriges muslimer inte borgerligt?” med anledning av en rapport som Timbro nyligen publicerat i ämnet. I beskrivningen av eventet står det: ”Välkommen till oss den 5 april för ett samtal om hur de borgerliga partierna kan bli bättre på att nå Sveriges största minoritet.”

Etniskt, nationellt och kulturellt ursprung och mängder med tolkningstraditioner suddas ut till förmån för en överordnad religiös etikett. Det är Muslimska brödraskapets metod. MSB-rapportens författare skriver som nämnts ”alltsedan Mahmoud Aldebes tid som en av ledarna i MB:s nätverk, har MB:s aktivister argumenterat för att muslimer bör erkännas som en religiös ’minoritet’” (s. 21).

Eli Göndör
Eli Göndörs doktorsavhandling handlar inte om politisk islam utan om det som kallas vardagslivsreligiositet, hur enskilda individer utövar sin religion. Han intervjuade ett antal unga kvinnor som bekänner sig till islam i Israel. Avhandlingen är publicerad i populariserad form under titeln ”Jag har mina känslor och mitt förstånd. Muslimska kvinnor i Israel” (2012). Professor Leif Stenberg, som undertecknat protesten mot MSB-rapporten, har skrivit ett förord. Han är föreståndare för Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet. Han skriver: ”Bokens titel – ’Jag har mina känslor och mitt förstånd’, som är en utsaga av en av kvinnorna – avser att visa hur deras val är just individuella och relaterade till utformandet av en personlig vardagsreligion snarare än att vara beroende av en religiös auktoritets beskrivningar av hur de bör praktisera sin religion.”

Leif Stenberg illustrerar med den innehållsdeklarationen den svenska islamforskningens förfall.

Intervjuerna skedde under 2009 och 2010. De åtta intervjuade kvinnorna var mellan 19 och 26 år. Alla var islamister. Alla tillhörde Islamiska rörelsen i Israel som har Muslimska brödraskapets ideologer som rättesnöre, alltså auktoriteter som förklarar vad som är ”rätt” islam. Eli Göndör skrev sin magisteruppsats om Islamiska rörelsen. Israel är ingen sekulär rättsstat där lagen gäller lika för alla som i Sverige. Familjerätten lyder under de olika religiösa samfunden. Islamiska rörelsen, skriver Göndör i boken, vill ”dels ha ett större inflytande över shariarättens omfattning och reglering, dels ha mer inflytande och kontroll över muslimska skolor i landet” (s. 47).

För avhandlingen valde Göndör medvetet islamister och gick via en man i Islamiska rörelsen för att få kontakt med kvinnor i den kvinnliga avdelningen av rörelsens studentförening. Alla kvinnorna var universitetsstudenter. För att Göndörs avsikter med avhandlingen inte skulle missförstås gjorde han klart för mannen att han inte hade några politiska ambitioner utan att han enbart var intresserad av religionen som sådan (s. 66). Göndör intervjuar kvinnor som ingår i en rörelse som ser islam som en allomfattande ideologi som ska genomsyra vardagslivets alla detaljer, liksom samhällets, och skalar bort den politiska delen och talar enbart om religiös identifikation och vill få de till att det handlar om individuella och personliga val för att hantera vardagen. Kvinnorna är extremt auktoritetsbundna. Gud bestämmer allt. Koranen är lagboken. De är livrädda för helvetet som det står så mycket om i Koranen.

Sara Larsson ger i artikeln ”Tala med henne” i Sans nr 3 2013 en utmärkt beskrivning av hur begränsande Eli Göndörs metod är när hon går igenom vad de intervjuade kvinnorna har att säga om koranversen som ger mannen rätt att handgripligen tillrättavisa hustrun och inställningen att de unga kvinnornas religiösa föreställningar är ”kopplade till ett allt bättre, självständigare och modernare liv”. Sara Larsson skriver att samtalen som helhet visar en stark likriktning i kvinnornas sätt att tänka: ”Individers handlingar och attityder, inser vi, uppstår inte i ett vacuum – inte oberoende av kulturens ideal om kvinnlighet.”

Eli Göndör nöjer sig inte med att skriva under en protest mot MSB-studien och tillsammans med Christer Mattsson skriva en separat kritisk artikel. Den 17 juni publicerar han offentligt på Facebook, ”’MSB/Norell härvan.’ Vad är problemet och varför?” Efter några inledande ord om att han utsatts för en ”skitstorm” skriver han: ”Den 5 mars 2017 skrev jag texten som följer på denna inledning. Texten skickades till några tidningar som ett synopsis, ett förslag att bygga ut och göra till en ordentlig text.” Alla tackade nej. I synopsen står det: ”Frågan är om Muslimska brödraskapet (MB) verkligen är problemet? Och om det är ett problem hur ser problemet ut? Är det ett säkerhetsproblem eller något annat?” Därefter redogör han för en fransk undersökning om hur islams trosbekännare förhåller sig till de organisationer i Frankrike som gör anspråk på att representera islams alla trosfränder. Bara 15 procent svarade jakande.” I rapporten rekommenderas myndigheterna att hitta ett nytt sätt att hantera representationen av muslimer på”, skriver Göndör.

Men varför behöver just islams trosfränder ”representanter”? Hizb ut-Tahrirs forna rekryterare, Ed Husain, som tillsammans med Maajid Nawaz, också han före detta rekryterare, grundade Quilliam Foundation i syfte att motarbeta extremister, säger i Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna cirka 44 minuter in i reportaget: ”Muslimer i väst är inte här för att leka representationslekar. De får representeras i parlamentet som alla andra.”

Eli Göndör skriver att om man med största försiktighet överför den franska studiens slutsatser på Sverige, det vill säga att ytterst få lyssnar på ”representanterna”, så ”framträder en bild som tydliggör att MSB kanske har riktat siktet åt fel håll om det är säkerhetsproblemet de är ute efter.” Därefter nämner han forskare, inklusive Lorenzo Vidino, som anser att Muslimska brödraskapet i Europa främst ska ses som ett integrationsproblem. ”Om det stämmer så borde på något sätt även Sverige fundera över hur representantsystemet fungerar för att hantera integrationsproblemet det utgör.”

Göndör skriver: ”Det stämmer att mer forskning om ämnet behövs och att Sverige ligger efter av en rad olika anledningar. Och för att undvika missförstånd så är jag ivrigt för att forskning bedrivs om huruvida MB eller MB-associerade grupperingar är aktiva i Sverige och vad det kan få för konsekvenser. Men det ska göras rätt och av människor som kan ämnet.”

Vad konsekvenserna av ”representanternas” påverkansarbete gentemot politiker och myndigheter har blivit för flickor, kvinnor och sexuella minoriteter i parallellsamhällena i Sverige har Aje Carlbom omfattande kunskaper om. Det är en avgrund mellan Aje Carlboms insikter och Eli Göndörs brist på insikter.

Göndörs slutkläm: ”Problemet i detta fall har varit att varken den omtalade förstudien eller MSBs hanteringen av den ger intryck av att ha förstått eller belyst problemen och dess olika dimensioner. Inget av det kan heller anses ha varit ett ’smart sätt’ att hantera det på.”

Eli Göndör ser religionen enbart utifrån den enskilda individens perspektiv. MSB-rapporten handlar om Sverige.

Den officiella hållningen är ett Sverige som håller ihop.

I boken ”Jag har mina känslor” beskriver Göndör ett besök i en av de intervjuade kvinnornas hemby i norra Israel där hon ska gifta sig. Byn domineras av två stora klaner. Alla känner alla. Där finns tre moskéer. Bröllopsfestligheterna är könssegregerade. Man kan fråga sig hur stora valmöjligheter att utöva en personlig vardagsreligion den unga kvinnan har i en sådan miljö. Vad skulle hända om hon deklarerade att hon vill gifta sig med en judisk man? En kristen man? Att hon var lesbisk? Att hon vill gifta sig med en kvinna och inte en man? Att hon har konverterat till judendomen eller kristendomen?

Några av de intervjuade studentskorna i söder levde i beduinsamhällen präglade av hedersnormer vilket innebar att kvinnor inte tilläts lämna hemmet. En av studentskorna, 19 år som studerar naturvetenskap, försöker missionera för den ”rätta” islam i sin by. ”Jag försöker göra da’wa i min by, men det är svårt. [. . .] Det är svårt att hjälpa beduinkvinnor. De är nästan helt förbjudna att lämna hemmet även om det är för att göra goda saker. [. . .] Det är hela deras förhållningssätt som gör det svårt. Deras traditioner. Kvinnan ska enligt dem inte alls lämna hemmet. De har en föreställning om att om kvinnan skadas så skadas hela familjens heder” (s. 184). En förutsättning för att kvinnorna ska få studera på universitetet är stöd av släkten. Just den här unga kvinnan hade faderns stöd. ”Min kusin har beklagat sig hos min far. Han tyckte att det räckte med grundskoleutbildning eller att jag skulle satsa på att bli lärare. Att studera för att utvecklas tyckte han var onödigt. De förstår inte betydelsen av att utveckla sig” (ibid.).

De unga kvinnor Eli Göndör intervjuat lever inte i samhällen som tillåter dem att göra personliga individuella val på samma villkor som lagen ger kvinnor i Sverige.

Ungefär samtidigt som Eli Göndör gör sina intervjuer år 2010 i Israel intervjuar Maria Hagberg och Karin Jonegård helt andra kvinnor och ställer helt andra frågor för Kvinnor för freds räkning som de redovisar i rapporten Risk och säkerhet för kvinnor i Israel/Palestina (2011) om våld mot kvinnor, om våldtäkter, om hederskulturer, om kvinnojourer, om kvinnors kringskurna liv i patriarkaliska samhällen.

Maria Hagberg och Karin Jonegård utförde även en studie om Risk och säkerhet för kvinnor i irakiska Kurdistan.

Maria Hagberg och Karin Jonegård skriver att det i Israel finns tre religiösa domstolar vid sidan av civil domstol. Den israeliska filmen Rättegången – Amsalem vs Amsalem (Gett) år 2014 skildrar skilsmässoförhandlingarna i en rabbinsk domstol i Israel när mannen inte vill gå med på skilsmässa, hur inte ens rabbinerna kan ge kvinnan skilsmässan hon begär utan mannens medgivande trots att paret varit separerade i många år. Författaren Anita Goldman skriver i Dagens Nyheter 26 mars 2006 om sin skilsmässa och den rabbinska domstolen i Israel.

Kvinnor som i Sverige har gift sig enligt islamisk rätt måste ha mannens tillstånd för att upplösa äktenskapet. En kvinna kan få skilsmässa enligt en dom i tingsrätten men fortfarande betraktas som gift om en imam inte upplöser äktenskapet. Mannen kan gifta om sig enligt islamisk rätt men kvinnan kan riskera att hamna i fängelse om hon besöker sitt ursprungsland. Det kallas haltande äktenskap. Riksdagsledamoten Gunilla Svantorp (S) lämnade 2 oktober 2013 en motion till riksdagen Imamer och vigselrätten 2013/14:C323 om att lagen borde gälla lika för alla kvinnor och män i Sverige. Motionen avslogs.

Sverige är en sekulär rättsstat. Inga religiösa inslag bör finnas inom den rättsliga sfären. Därför bör den religiösa vigselrätten avskaffas och obligatoriskt civiläktenskap införas. Den som sedan vill ha en religiös ceremoni ska naturligtvis kunna ha det, men den ska bara vara av ceremoniell art och inte juridiskt bindande.

Det stora integrationsproblemet med Muslimska brödraskapets påverkansarbete och det de kallar ”det svenska muslimska civilsamhället” är att Mellanösterns bysamhällen, där klanledare och religiösa ledare styr, reproduceras i Sverige i parallellsamhällen helt underställda religionen och bysamhällets mentalitet. Muslimska brödraskapets aktivister strävar inte efter integration utan separation från det svenska samhället med egna skolor, sjukvård och andra institutioner. Och helt andra normer för kvinnors och mäns agerande. Det är den direkta motsatsen till ett Sverige som håller ihop.

Eli Göndör hänvisar till en forskare som studerat hur minoritetsgrupper som kommer till USA och Europa med hjälp av sin religion skapar sig ett ”utrymme” i det nya hemlandet ”i syfte att bevara kopplingar till sin kultur och sitt arv, men också för att definiera sin närvaro i det nya landet. Detta görs med hjälp av moskébyggen, inredning i hemmen med religiösa föremål eller kalligrafi, möten i studiegrupper eller synliga symboler på dörrar och fönster i hemmet. Traditionell klädsel från det tidigare hemlandet eller lokala råd och styrelser [min kursiv] som hanterar specifika spörsmål som kan röra religion eller integration” (s. 219).

Problemen med de ”utrymmen” som religiösa invandrare skapar i Sverige är att de krymper flickors och kvinnors utrymmen och tvingar kvinnor att flytta ifrån bostadskvarter de trivs i, vilket exempelvis kvinnorättsaktivisten Zeliha Dagli vittnat om. Inte bara vuxna utan även barn och ungdomar i Sverige agerar shariapoliser vittnar Eshtar Faris om.

Sverige är Ingemar Hedenius-land. En gång i tiden hade vi en livaktig debatt om den kristna lärans sanningsanspråk och absurda dogmer som mirakler, domedagen, uppståndelsen ifrån de döda. Universitetens religionsvetenskapliga institutioners skifte från studiet av religiösa urkunder till att studera människors individuella religiösa upplevelser har skadat Sverige. Det är en fråga forskningsminister Helene Hellmark Knutsson bör låta utreda.

Utred Mattias Gardells påverkansarbete för Muslimska brödraskapets räkning
En utredning som enbart fokuserar på professor Mattias Gardells mångåriga påverkansarbete för Muslimska brödraskapets räkning bör även vara högsta prioritet för forskningsminister Helene Hellmark Knutsson.

Mattias Gardell är statsanställd. Demokratikriteriet bör gälla även universitetsprofessorer. Gardell har konsekvent spridit desinformation om Muslimska brödraskapet genom att kalla deras totalitära västfientliga ideologi för ”folkhemsislam” och aktivisterna för ”islamdemokrater” och bearbetat politiker och myndigheter i syfte att mala ner den svenska demokratin inifrån helt utifrån Muslimska brödraskapets mall. Han har varit hänsynslös i sin kritik av Muslimska brödraskapets kritiker. Han har från sin plats på universitetet i åratal bedrivit ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Det måste bli ett slut på knäfallet, kravlandet i stoftet, stövelslickandet för denna svikare som ställt sig i fiendens tjänst. Muslimska brödraskapet är en global rörelse uppbackad av oljemiljarder och bör betraktas som fiende till vår svenska demokrati eftersom deras långsiktiga mål är en gudsstat, en teokrati. Betrakta Mattias Gardell som krigsherre. Utred honom som krigsherre för det ideologiska krig som pågår mot den svenska parlamentariska demokratin.

Muslimska brödraskapets svenska nätverk lever i symbios med postkolonialisterna, vilket bland andra professorn i kulturgeografi Irene Molina är ett skrämmande bevis på. Inslaget på Youtube handlar om Muslimska brödraskapets demonstration 1 maj 2017 med anledning av Europadomstolens utslag att företag har rätt att neka kvinnor att vara beslöjade på arbetsplatsen om företaget har en klädpolicy som gäller alla anställda. Inslaget där kvinnor talar heter ”Rätten till våra kroppar”, inslaget där män, bland andra ordföranden i Muslimska brödraskapets ungdomsförbund (SUM) Rashid Musa, talar heter ”Rätten till våra kroppar – backa dina systrar”.

Irene Molina är även styrelseledamot i det som kallas Antirasistiska akademin (ArA), som i själva verket är en rasistisk hatgrupp formad efter den amerikanska svarta islamiska prästen Malcolm X (1925–1965) och den separatistiska sekten Nation of Islam, som bygger sin separatism på att vita är ”djävlar” och inte skapade av gud utan av en ond vetenskapsman. Mattias Gardell skrev sin doktorsavhandling om Nation of Islam under prästen Louis Farrakhan, som lärts upp av Malcolm X. ArA lever i en fantasivärld och gör allt de kan för att utmåla dagens Sverige som dåtidens USA under Malcolm X:s tid, vilket är att banalisera den rasism svarta i USA utsatts för i hundratals år. Malcolm X talade till slavättlingarna i USA. Irene Molina har välkomnats i Sverige som flykting.

Antirasistiska akademin skrev ett inlägg där de kritiserar Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor för att myndigheten inte beviljade SUM organisationsbidrag för 2017, undertecknat av bland andra Irene Molina.

Som av en händelse är det just medlemmar i ArA som av Vetenskapsrådet under Ulf Bjereld (S) i november 2016 tilldelades över tjugo miljoner kronor i forskning om rasism och som 1 januari 2017 ingår i Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet med pengarna från Vetenskapsrådet. Irene Molina och Mattias Gardell står som vetenskapliga ledare. Irene Molina är vetenskaplig ledare för Paulina de los Reyes och Diana Mulinari. Mattias Gardell för Edda Manga. Det är inte vetenskap de ägnar sig åt utan ideologiproduktion.

Dessutom samarbetar Uppsala universitet med Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd i det 3-åriga forskningsprojektet som startade 1 mars 2015, CUSANUS, Naturvetenskap och religion – ett forum för dialog och utbildning.

Uppsala universitet har ett trovärdighetsproblem.

Uppsala universitet anmodades att svara på delbetänkandet ”Värna demokratin mot våldsbejakande extremism” (SOU 2016:92) och låter 7 april 2017, Dnr UFV 2017/290, de två aktivisterna inom Muslimska brödraskapets nätverk, professorerna Irene Molina och Mattias Gardell, yttra sig om MSB-rapporten. Det är som universitetet skulle be två nynazister att yttra sig om en kritisk skrift om nynazister i Sverige.

Mattias Gardell refererar till sig själv som tillhörande ”landets ledande islamforskare” eftersom han är en av islamforskarna som skrev under protesten. MSB-rapporten är en kunskapsöversikt, inte en forskningsrapport. Molina och Gardell kallar innehållet i MSB-rapporten för ”ogrundade antaganden”: De påstår att MSB-rapporten brister i källkritik. De avslutar med att det inom landets högskolor och universitet finns ”omfattande akademisk kompetens”, trots att Mattias Gardell i åratal har motarbetat en sådan kompetens genom att i tid och otid skrika ”rasism” och ”islamofobi” och att det är just bristen på sådan kompetens som fick MSB att beställa kunskapsöversikten.

Jag citerar hela avsnittet. Ansvarsfulla forskare beter sig inte som Molina och Gardell. Texten bör vara föremål för en granskning av både Uppsala universitet och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson. Den är full av faktafel om MSB-rapporten alldeles bortsett från att Brottsförebyggande rådet blir ny samordnare.

I utredningen föreslås Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som den nya samordnaren som från och med 2018 ska värna demokratin mot våldsbejakande extremism (s 16f). Uppdraget att stärka demokratin innefattar uppgiften att stärka medborgarnas förmåga till källkritik (s14), en uppgift som är av betydande vikt i dessa tider av fake news och ”alternativa fakta”. Diskussionen om MSB förmår att axla detta ansvar bör dock utvecklas. Inte minst eftersom MSB den 26 februari 2017 lät publicera en beställd forskningsrapport, Muslimska brödraskapet i Sverige (DNR 2017-1287), författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, som kritiserades av forskarsamhället genom ett tjugotal av landets ledande islamforskare, för att komma med svepande och allvarlig kritik mot utpekade organisationer och personer. Rapporten sades av forskarna såväl helt sakna saklig underbyggnad till stöd för utsagorna, som uppvisa visa en häpnadsväckande brist på källkritik. Kravet på att myndighetsrapporter borde faktagranskas och vara välunderbyggda bemöttes av MSB med att de inte kunde ”censurera” de forskare de gett uppdrag att genomföra en utredning. Att inte se skillnad på saklig faktagranskning och censur ter sig särskilt allvarlig. Inte minst då MSB lät publicera rapporten som ”kunskap”.

Utredningen för fram kunskap som en grundpelare för att förhindra rasism, stigmatisering och konspirationsteorier. Detta håller vi allra högsta grad med om. En viktig uppgift för samordnaren är ”att sammanställa och ’paketera’ forskningsresultatet för att underlätta att resultaten blir tillgängliga för alla intressenter” (87). Rimligtvis borde den kommande samordnaren då inte bidra till att föra fram ogrundade rapporter. En grundförutsättning borde rimligtvis vara att den kunskap som produceras av MSB eller i dess namn i enlighet med svensk offentlig utredningstradition möter grundläggande krav för akademisk forskning. Med tanke på att vikten av tillit till myndigheter betonas i utredningen samt att ogrundade antaganden har lett till en stor oro för terrorism i det svenska samhället (36, 67), ställer vi oss frågande till hur en myndighet som publicerar en rapport som spär på oro och legitimerar ogrundade antaganden och som således inte uppfyller utredningens egna premisser ska kunna leva upp till kvalifikationerna för att vara en god samordnare. Detta bör tas i beaktande under det fortsatta arbetet med utredningens slutsatser. Inte minst borde arbetet för att motverka våldsbejakande extremism ges en riktig chans att få bygga på den omfattande akademiska kompetens som finns vid landets universitet och högskolor (s. 6, 7).

Forskaren Lorenzo Vidino som skrivit boken The New Muslim Brotherhood in the West (2010), och som Eli Göndör refererar till, skriver om vikten av att regeringar har en enhetlig policy gentemot Muslimska brödraskapet och tar som exempel hur olika regeringsdepartement och myndigheter i USA ömsom kritiserar, ömsom samarbetar med nordamerikanska Muslimska brödraskapet. Han kallar förhållningssättet schizofrent (s. 185).

I Sverige har regeringen valt att tiga ihjäl alla kommentarer om Muslimska brödraskapets nära samarbete med Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet. I Sverige ägnar sig islamforskarna åt att misskreditera varandra i stället för att sätta Sverige främst. Segerstedtinstitutet ska ägna sig åt ideologier enligt hemsidan men verkar vara en förlängning av de religionsvetenskapliga institutionernas inriktning mot den personliga vardagsreligiositeten.

Sverige behöver en enhetlig policy om hur myndigheter ska förhålla sig till Muslimska brödraskapet och andra islamister. Det är regeringens ansvar att utarbeta en sådan policy.

Statsminister Stefan Löfven har ett trovärdighetsproblem. Muslimska brödraskapet och nynazister har samma rötter i Europas totalitära ideologier. Torgny Segerstedt är ett legendariskt namn när det gäller motståndet mot nazismen i en tid då det krävdes stort personligt mod att höja sig över den förhärskande anpassningsideologin. Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, har fått sitt namn efter honom. Mattias Gardell, Muslimska brödraskapets hänsynslösa vägröjare i Sverige, bjöds in som invigningstalare.

Stefan Löfven. Tänk massmördaren Hitler. Tänk massmördarna Mussolini, Lenin och Stalin.

Fråga dig vad det är för rådgivare du omger dig med.

Fråga dig hur du, utan att framställa dig som hycklare, kan delta i ceremonier som rör Förintelsens offer.

30 juni 2017

Mona Lagerström fil dr

 

7 reaktion på “Kritiken mot MSB-rapporten Del 2 – Den svenska islamforskningens totala förfall”

  1. Jag undrar hur många av dessa experter kan arabiska och sätter sig även i de små moskéerna och lyssnar på vad imamerna predikar.

  2. I ett poddavsnitt från Bildningspodden som handlar om Koranen förnekar islamolog Mohammed Fazlhashemi vid Uppsala Universitet 200 år av västerländsk forskning om Koranens ursprung. Nämner inget om att Koranens tillkomst studerats ur ett historiskt -kritiskt perspektiv sedan 1800-talet när journalisten frågar.

    http://www.bildningspodden.se/avsnitt/29-koranen/

  3. Håller med. Mycket konkret och intresant text sm borde föras ut så att den når en större läskrets. Men den är lite svåröverskådlig i sin nuvarande form.

  4. Väldigt intressant och välskrivet inlägg. Hög kvalitet och måste vara en guldgruva för en grävande journalist. Det behövs fler som bevakar detta område som för de flesta svenskar är helt okänt. Tack Mona.
    Du borde fundera på att lägga upp ett Swish-nummer, en Patreon, donera-knapp för de som vill stödja bloggen ekonomiskt. Jag tror även du skulle kunna bidra med bra insändare till opinionssidor i dagstidningarna eller gästkrönikor i t.ex. Nyheter Idag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *