Stefan Löfven – inför Regeringsförklaringen 2017 Del 2 Islamic Foundation i Storbritannien

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

I det här inlägget beskriver jag den västfientliga ideologi Islamic Foundation i Storbritannien sprider via Muslimska brödraskapet i Sverige och avslutar med några ord om det pågående ideologiska inbördeskrigets härförare i Sverige, professor Mattias Gardell, och vapenbrodern professor Mohammad Fazlhashemi, båda verksamma vid Uppsala universitets teologiska institution. Båda samarbetar med Muslimska brödraskapet, båda försvarar slaveriet och brännmärker kritikerna av slaveriet.

Båda skrev under protesten mot MSB-studien om Muslimska brödraskapet i Sverige författad av Magnus Norell, Aje Carlbom, Pierre Durrani, och låter därmed påskina att de inte kan något om Muslimska brödraskapets organisationer eller aktörer i Sverige. De underkänner dessutom den myndighet vars uppgift det är att skydda Sverige. Rubriken på protesten lyder ”Undermålig forskning i svensk myndighetsrapport”. MSB-rapporten är en kunskapsöversikt, inte en forskningsrapport, vilket man förväntar sig att professorer kan bedöma. De två låter också påskina att de kan bedöma trovärdigheten i en före detta Brödraskapsmedlems utsagor, alltså att Pierre Durrani skulle sprida desinformation när det i stället är just de två professorerna som är mästare på att sprida desinformation om Muslimska brödraskapets svenska gren.

The Islamic Foundation, Markfield Dawah Centre, Leicester, Storbritannien
Islamic Foundation i Storbritannien förser hela världen med skrifter översatta till engelska av den shariapolitiska extremhögerns ideologer som Muslimska brödraskapets chefsideolog egyptiern Sayyid Qutb (d. 1966), urfadern till alla dagens jihadister/terrorister,

och indiern/pakistaniern Sayyid Mawdudi (d. 1979), talibanernas läromästare. I mitt första blogginlägg ”Kriminalisera purdah!” skriver jag om Mawdudis vedervärdiga kvinnosyn.

Mawdudi grundade Muslimska brödraskapets indiska tvillingorganisation Jamaat-e-Islami 1941. Islamic Foundation i Storbritannien grundades 1973 av Mawdudis fanatiska lärjungar Khurram Murad och Khurshid Ahmad.

Ed Husain, född i Storbritannien med rötter i Bangladesh, den islamistiska sekten Hizb ut-Tahrirs forna mästerrekryterare, kallar i The Islamist. Why I joined radical Islam in Britain, what I saw inside and why I left (2007) Islamic Foundation för ”Europas ledande islamistiska tankesmedja”. Den styrdes av ”ledande intellektuella inom den shariapolitiska extremhögern [Islamist movement], flera personligen upplärda av Sayyid Mawdudi”, skriver han, och nämner bland andra Khurram Murad (1932–1996) och Khurshid Ahmad, också född 1932 (s. 166), de två vars Förord och Introduktioner till böcker skrivna av Mawdudi jag redogör för nedan.

Ed Husain bildade tillsammans med Maajid Nawaz, också han tidigare mästerrekryterare, tankesmedjan Quilliam. Husain intervjuas i Evin Rubars reportaget Slaget om muslimerna, ca 43 minuter in i programmet. Mattias Gardell sågar både Ed Husain och hela Evin Rubars reportage i den kraftigt vinklade boken Islamofobi, där alla som inte delar hans världsbild kallas islamofober. Han uppehåller sig vid reportagets form (2010, s. 140–145).

Att skrifterna av Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949), Sayyid Qutb, Sayyid Mawdudi och Hizb ut-Tahrirs grundare Taqiuddin an-Nabhani (d. 1977) i väst inte har fått samma giftstämpel som Adolf Hitlers Mein Kampf (1924) är Islamic Foundation i Storbritannien ett bevis för, detta institut vars personal ser till att på engelska till ständigt nya generationer sprida shariaideologernas budskap över hela världen, med hjälp av saudiska oljepengar.

Den brittiska statsvetaren Kenan Malik, född i Indien, skriver i Från fatwa till jihad. Så förändrade Rushdieaffären vår verklighet (2009, på svenska samma år, översättning Joachim Retzlaff) om Islamic Foundations aktiva medverkan i Rushdieaffären 1989 som resulterade i att Irans ayatolla Khomeini 14 februari utfärdade en dödsdom mot Salman Rushdie för romanen Satansverserna och förkunnade att det var alla islambekännares plikt att döda honom.

Jamaat hade ett nätverk av organisationer i Storbritannien som ekonomiskt stöddes av den saudiska regeringen och hade sitt centrum i Islamic Foundation i Leicester. Enligt Illustrated Weekly of India skrev Aslam Ejaz vid Islamic Foundation i Madras till sin vän Syed Faiyazuddin Ahmed, som nyligen hade kommit till centret i Leicester, om uppståndelsen kring Satansverserna i Indien och uppmanade honom att verkställa Guds vilja i Storbritannien. Ahmed köpte boken, fotokopierade utdrag och skickade dem till andra islamistiska grupper i Storbritannien och till muslimska länders ambassader i London. En kort tid senare publicerade den saudistödda veckotidningen Impact International ett urval av de mest kontroversiella passagerna i Satansverserna, och Ahmed inbjöds till Saudiarabien där han informerade högre statstjänstemän om romanen och utverkade saudiskt stöd till en kampanj mot den (s. 3).

Rushdieaffären var en maktkamp mellan Iran och Saudiarabien och hade inget med religion att göra.

Mawdudi ska ha publicerat ett sextiotal verk. Hur många som översatts till engelska och via Islamic Foundation spridits över världen vet jag inte. Här nämner jag bara några få för att visa hur Khurram Murad och Khurshid Ahmad i Förord och Introduktioner ägnar sig åt en extremt västfientlig propaganda och gör uppdelningen muslimer–västerlänningar, inte muslimer–hinduer, muslimer–kristna, muslimer–judar och så vidare och hur mäktig den indisk/pakistanska rörelsen Jamaat-e-Islami därmed är i väst.

Jag börjar med Let us be Muslims (1940). Ed Husain, som växte upp i ett djupt islamreligiöst hem där man fördömde Mawdudi och allt han stod för, började när han drogs till den shariapolitiska extremhögern sexton år gammal sommaren 1991 att själv läsa Mawdudi, eftersom det var honom man ständigt refererade till i kretsarna kopplade till Jamaat-e-Islami i East London Mosque. Husain skriver att boken Let us be Muslims var obligatorisk läsning för alla shariaaktivister [Islamist movement activists] (2007, s. 34, 35).

Den norska journalisten och Pakistankännaren Hege Storhaug visar i boken Landsplågan islam (2015, på svenska 2016) att Let us be Muslims fortfarande är obligatorisk läsning för aktivister hemmahörande i föreningarna knutna till East London Mosque. Hon inleder avsnittet om East London Mosque med följande, i Camilla Grepes översättning: ”Hur kunde det gå så fel i Tower Hamlets? En stor del av svaret finner man på Whitechapel Road. Jag åkte dit, till East London Mosque (ELM), den största islamiska institutionen i Europa. Moskén och dess många underorganisationer har fått över 100 miljoner kronor i offentligt stöd genom åren, bland annat för att bygga en moské och finansiera verksamhet för att förbättra integrationen av muslimer. Under åren 2006 till 2011 fick ELM och dess undergrupper så mycket som drygt 30 miljoner kronor. Dessutom har Saudiarabien och Kuwait varit generösa med donationer av okänd storlek” (s. 271).

Hege Storhaug skriver att expediten i den tillhörande bokhandeln är klädd i niqab (ansiktsslöja), liksom kvinnor överallt i stadsdelen. I bokhandeln säljs böcker av Muslimska brödraskapets nuvarande chefsideolog TV-predikanten Yusuf al-Qaradawi

och, förstås, Mawdudi. Utåt säger sig moskén med underavdelningar stå för tolerans och måttfullhet och verka för integration av islams trosfränder men en dokumentär från Channel 4 gjord 2010 i samarbete med personer som hade kunskap om de interna förhållandena visade att det förhöll sig precis tvärtom, att den ena hatpredikanten efter den andra bjudits in och spred ”de mest ohyggliga åsikter”, som ”’Varje kvinna som kommer ut ur sitt hus och som har parfymerat sig, kommer varje öga att se är en otrogen kvinna. Den slampiga kvinnan och den slampige mannen, piska dem 100 gånger’” (s. 273).

Undergruppen Islamic Forum of Europe [grundad av en man från Bangladesh som i sin frånvaro år 2013 dömdes av en internationell krigstribunal för mord på åtskilliga personer under kriget mellan Öst- och Västpakistan 1971] är lika extremistisk, skriver Storhaug. ”Här får vi se hur gruppens kvinnor på insidan använder Maududis bok Låt oss vara muslimer, som en ’nyckeltext’ i indoktrineringen av sina medsystrar” (s. 274). Hege Storhaug skriver om fyra unga kvinnor i systergruppen som i början av 2015 lämnade London och anslöt sig till IS och från Syrien försöker rekrytera unga kvinnor från Tower Hamlets. Storhaug ger en skrämmande skildring av hur personer knutna till moskén systematiskt infiltrerat den lokala politiken och förvandlat stadsdelen till en islamistisk stadsdel som hon kallar ”Storbritanniens islamiska republik, stadsdelen med den starka sociala och religiösa kontrollen över flickor” (s. 287).

Let us be Muslims publicerades 1940 på urdu. Khurram Murad har redigerat den engelska version som Islamic Foundation publicerade första gången 1982. I Introduktionen till den redigerade utgåvan år 1985 skriver Khurram Murad att han i nästan fyrtio års tid hämtat inspiration ur boken och att det var Mawdudi som fick honom att gå med i Allahs rörelse. Boken är en samling fredagspredikningar Mawdudi höll för byborna i Punjab i norra Indien dit han flyttade 1938 och där han började organisera fredagsbönerna. Byborna var analfabeter och Mawdudi, journalist till yrket, använde ett språk som låg nära bybornas dagliga aktiviteter. Murad skriver att just denna bok fått fler människor att ändra sin livsstil än något av Mawdudis mer lärda verk.

Khurram Murad räknar upp alla språk boken översatts till, den första engelska versionen kom 1975, och skriver att det är tveksamt om det finns någon annan islamtroende författare av i dag som är mer läst än Mawdudi, att tack vare Mawdudi har en helt ny generation kvinnor och män inspirerats att ändra sina liv och följa Allah, Hans bok och Hans sändebud och ”vigt sina liv åt kamp, jihad och Hans sak” (1992, s. 14).

Khurram Murads Introduktion är en enda lovsång till Mawdudi. Det är lätt att föreställa sig att Murad med sin Introduktion vänder sig till sökande ungdomar för att locka in dem i rörelsen. Det Mawdudi predikade för byborna var att ord i sig inte är nog, de måste levas. Det är en livsuppgift att ”vara muslim”, att tro (iman) är att lyda Skaparen i allt. För att kunna göra det krävs det att man bildar sig och lär sig vad sann islam är. [OBS. Det finns ingen ”sann” islam. Det finns bara tolkningar.] Tron måste vara det centrala i människans liv, och tron accepterar enbart total underkastelse under Den Enda Guden. Det finns ingen sann tro utan handling. Jihad är kulmineringen på allt Gud önskar av människan. För att vara sanna islambekännare måste man vara mujahedin [de som kämpar för tron]. Vi kan inte längre förhålla oss passiva, sammanfattar Murad, utan måste vara aktiva och försöka ändra historien, det vill säga utkämpa jihad. Om vi inte i detta livet strävar efter att uppfylla Guds vilja kommer vi inte att kunna skörda i livet efter detta (s. 25).

Murad återkommer till jihad. Den som inte är beredd på jihad utför bara tomma ritualer och kommer med dessa inte närmare Allah. Syftet med jihad är att islam ska gå segrande över världen (s. 31).

Enbart predikningar räcker inte. Murad säger att roten till alla korrupta regimer i världen är att människor styr över människor och citerar Mawdudis kommentar att det är en plikt ”att resa oss och kämpa mot korrumperade regimer, ta makten och använda den å Guds vägnar. Det är värdelöst att tro att man kan förändra saker och ting enbart genom att predika”. Vidare: ”Ni är muslimer, ändå är ni slavar!” Vidare: ”[…] det är omöjligt för ett folk att ha Allahs ord i sin ägo och ändå utsätta sig för skam och vanära, vara underkuvade, förtrampade och förtryckta och bära slaveriets boja runt era halsar, ledas vid nosen som djur.” Vidare: ”Om ett folk som har Allahs bok i sin ägo och fortfarande är förnedrade och förtryckta är de med all säkerhet straffade för att de gjort orätt mot Allahs ord.” Det enda sättet att rädda sig från Allahs vrede är att vända ryggen åt denna allvarliga synd och försöka visa respekt för Hans bok (s. 32).

Khurram Murad lyfter fram en liknelse Mawdudi gör och höjer den till skyarna som bevis på Mawdudis vackra och förnämliga sätt att uttrycka sig. På frågan om bönen mist sin förmåga att förändra människors liv pekar Mawdudi på klockan på väggen som åhörarna kan se och säger att alla delar måste fungera för att klockan ska kunna gå. ”Om man inte vrider upp den kommer den inte att visa tiden. Om man vrider upp den på fel sätt kommer den inte att stanna, men även om den går kommer den inte att visa rätt tid. Om man tar bort några delar och sedan vrider upp den händer inget. Om man ersätter några delar med symaskindelar och sedan vrider upp den kommer den varken att visa tiden eller sy tyget. Om man låter alla delar vara kvar i urverket men kopplar ur dem kommer ingen del att fungera även när man vridit upp klockan.”

Mawdudi jämför islam med klockan. ”Numera har man plockat bort flera delar ur klockan och ersatt dem med delar från en symaskin, eller från en fabrik eller till och med från en bilmotor. Ni kallar er muslimer”, säger han, trots att de, enligt honom, har fyllt den islamiska klockan med allehanda oislamiska prylar. ”Ändå förväntar ni er att klockan ska gå när ni vrider upp den?” (s. 22, 23).

Khurram Murad säger att det tidiga 1930-talet, när Mawdudi höll dessa tal i en liten moské, var en besvärlig tid för islams trosfränder i Indien och gav en försmak av vad som skulle kunna hända om de hamnade under den hinduiska majoritetens styre i ett demokratiskt Indien. Rörelsen som ville återupprätta kalifatet hade kollapsat, islams trosfränder hade ingen ledare, ingen organisation, inget mål (s. 37).

Så kom Mawdudi och förklarade på ett begripligt språk innebörden av islam för dessa enkla bybor som inte visste särskilt mycket om politik, historia, teologi och bara kände till iman (tron) och islams fem pelare. Khurram Murad säger att predikningarnas ursprungliga ”friskhet lever kvar trots att det gått så lång tid, eftersom innebörden och syftet med Allahs budskap är universellt. Talen fyller fortfarande läsarens hjärtan så som de förr fyllde läsarnas hjärtan. Behovet av dem kvarstår lika stort som någonsin”. Därför kan behovet av en nyöversättning till engelska inte nog betonas, säger han. ”Engelska är nu miljoner islambekännares språk. Det är också ett internationellt språk med vars hjälp man kan sprida vilket innehåll som helst till andra muslimska språk” (s. 38).

Murad säger att eftersom boken i första hand vänder sig till islams trosfränder har han bevarat de arabiska orden och gjort flitigt bruk av dem i den engelska versionen i syfte att ”förengelska” dem. Likaså använder han Gud omväxlande med Allah både för att kunna kommunicera med dem som inte känner Allah och för att ”islamisera” ordet Gud. Syftet med boken, säger han, är att kalla muslimer till islam, att bli muslimer så som Gud vill att de ska vara muslimer (s. 40). Det vill säga störta alla icke-islamiska länders styren och omvandla länderna till islamiska stater i enlighet med Mawdudis mall.

The Islamic movement. Dynamics of values, power and change (1945) är också översatt och redigerad av Khurram Murad. Ed Husain skriver att talare under Jamaat-e-Islamis möten i East London Mosque ofta citerade utförligt ur den här boken (2007, s. 34). Murads Introduktion tar upp ungefär halva boken. Han kallar boken ”ett utomordentligt viktigt verk” [an immensely important work]. Den ursprungliga texten är det avslutande talet på urdu som Mawdudi höll 21 april 1945 under Jamaat-e-Islamis First All India Conference fyra år efter det att Jamaat-e-Islami grundades i augusti 1941 då omkring 75 personer samlades.

Talet har tryckts otaliga gånger, skriver Murad år 1984, både som ett separat häfte och som del i två större verk. En engelsk version har varit tillgänglig sedan 1976, tryckt i Lahore. Så varför publicera talet igen, frågar Murad, och besvarar frågan med att det är en grundläggande bok av bestående värde och betydelse. ”Den är nödvändig läsning för alla vars islam, underkastelse under en Gud, inte är begränsad till deras individuella jag, eller inte har privatiserats, utan också omfattar deras samhällen. Enkelt uttryckt: för alla som gått med i den samtida islamiska rörelsen. Boken utgör också en unik kunskapskälla för alla som vill förstå fenomenet den islamiska väckelserörelsen” (1991, s. 5). Det vill säga dawa-rörelsen, kalla till islam.

Murad betonar att det Mawdudi hade att säga för fyrtio år sedan fortfarande äger giltighet och räknar upp betydelsen av ledarskap och makt, maktens moraliska natur, moralens och värderingarnas dominerande ställning, det oupplösliga bandet mellan tro (iman) och ansträngning (jihad), behovet av organiserad kamp (s. 6).

”För fyra decennier sedan vände sig Sayyid Mawdudi till ett Jamaat-e-Islami som fortfarande låg i sin linda, blott fyra år gammalt. I dag [1984] har partiet växt till en stor, mäktig rörelse. Organisationen är fast rotad i fyra länder – Pakistan, Bangladesh, Indien och Sri Lanka – och dess närvaro är märkbar överallt” (ibid.). Dawa-rörelsen har blivit ett globalt fenomen. Och därför, säger Murad, är det nödvändigt att alla har kunskap om vilka värderingar den vilar på och vilket syfte den har och han hoppas att Mawdudis bok ska utgöra ett viktigt bidrag till denna förståelse.

Eftersom texten är ett tal Mawdudi höll kunde han inte ta med alla hänvisningar till Koranen och sunna som hans text bygger på, vilket Murad har gjort i Mawdudis ställe. Murad säger att alla studier och samtal om islam syftar till att individen ska komma närmare Koranen och profetens liv, därför har han lagt till hänvisningar till verser i Koranen. Murad säger att just den här boken hoppas han ska användas i grundkurser och studiecirklar över hela världen (s. 9, 10). Och det gjorde den verkligen i de cirklar Ed Husain tillhörde i London i början av 1990-talet.

Murad lyfter fram några viktiga tankegångar hos Mawdudi för att man verkligen ska förstå honom. Att underkasta sig Guds vilja, Guds sanning, vilket innebär nödvändigheten av både en ny människa och nya samhällssystem. Att ta kontroll över alla länder som gjort uppror mot Gud. ”Ty ’gudlöst ledarskap är roten till allt ont som drabbat människosläktet’” (s. 11). Det krävs en organiserad kollektiv kamp – ”jihad för att bringa Guds värld under Guds välde” (s. 12).

Murad skriver att de som är oense med Mawdudi kritiserar bruket av västerländska ord när man talar om islam som ”Guds herravälde”, islamisk ”samhällsordning”, ”rörelse”, och ”revolution”, att det är att politisera den sanna islam och betona den här världen i stället för den nästa (s. 12). Murad försvarar bruket av västerländska ord och uttryck för att kunna göra Guds budskap förståeligt i en värld så länge styrd av andra och där det råder en diskrepans mellan islamiska idéer och hur islamtroende lever sina liv. Det dominerande språket är det sekulära kristna västerländska språket, säger han. Språket har färgats av väst ända sedan islams trosfränder tvingades lämna över ledarskapet till väst och även om väst inte längre utövar ett direkt politiskt inflytande ”härskar fortfarande deras tankegods och institutioner”. Det enda som står till buds när man vill förmedla nya idéer är de dominerande ideologiernas och institutionernas språk (s. 14). ”Eftersom vi lever under västs hegemoni, lever vi också under det västerländska språkbrukets och den västerländska diskursens hegemoni. Vi kan knappast tala utan att använda deras språk” (s. 15).

Nutidsmänniskan kan bara höra och förstå Guds budskap via det språk och den vokabulär hon är van vid, säger Murad. Och det är där man måste börja, ”hålla henne i handen och leda henne till ett nytt, till och med helt nytt, territorium” (ibid.). Det går inte att i ett enda svep göra sig av med den västerländska diskursen. ”Den är västerländsk därför att väst så länge har lett mänskligheten och blir inte islamisk förrän islam intar det ledarskapet. Detta kommer inte att ske om inte islam lyckas vinna människornas hjärta och intellekt för Guds budskap och på så vis förändra deras liv och därmed deras språk och diskurs” (s. 16).

Murad lyfter fram några västerländska nyckelord, som kultur, stat, samhälle, ideologi och hur de tillskrivits olika innebörder under olika perioder och av olika människor. Det gäller att ha styrka och tillförsikt nog att på egna villkor omdefiniera redan existerande vokabulär, säger han, och skapa nya ord, att ändra diskursens riktning. Därför är det viktigt att rätt förstå islam (s. 20). Om ordet ”rörelse” säger han att det har valts exakt för att nutidsmänniskan ska förstå att islam inte enbart är en religion enligt den västerländska definitionen, ”vilket den definitivt inte är”, och nämner alla arabiska ord, inklusive dawa och jihad, som ingår i ordet rörelse (s. 22).

De som betraktar islam som en religion likt kristendomen och inte vill blanda ihop politik och religion, säger han, är starkt påverkade av västerländska idéer. Han skriver att den övervägande majoriteten önskar att islam och politik inte ska vara åtskilda, utan ”att en islamisk regering, en regering hängiven Guds ord och Hans sändebuds lära ska se dagens ljus” (s. 23).

Murad skriver att den moderna västerländska civilisationen är kanske den enda civilisation i världshistorien som öppet har avlägsnat Gud från det offentliga livet eller i varje fall ”gjort Honom irrelevant och överflödig” och att det är en lång och tragisk historia (s. 25). Han diskuterar separationen kyrka och stat och tar också upp kolonialismen. ”I takt med att den västerländska hegemonin spreds så spreds också sekularismen” (s. 26). Murad skriver att medan västerländska kolonialmakter härskade i islamiska länder gjorde de allt de kunde för att omforma utbildningsväsendet i enlighet med sina egna värderingar och skapade därmed en ny samhällselit inte bara alienerad från sin egen historia utan också med siktet inställt på den civilisation som den dominerande makten hade infört. ”Inga krafter sparades i deras försök att forma islamiska samhällsstrukturer och institutioner efter västerländska mått. Därför har islams trosfränder ärvt av väst ett samhälle genomsyrat av åtskillnaden mellan politik och religion” (s. 27). Murad menar att efter Indiens och Pakistans självständighet 1947 från det brittiska kolonialväldet har ingen makt överförts till islams trosfränder utan bara till västs arvingar. Hade institutionerna överförts till islams trosfränder så hade de med säkerhet omvandlats i enlighet med Guds enhet (ibid.). [Guds enhet, tawhid, är ett viktigt begrepp både hos Qutb och Mawdudi och innebär bland annat att Allah ensam härskar över hela universum, det vill säga ett avståndstagande från representativ demokrati.]

Murad säger att väst också har makten över språket och hur man definierar saker och ting. ”Religion till exempel”, säger han, ”är vad väst har upplevt, förstått och definierat som religion; liksom stat, politik, samhälle och individuell. Och vi är tvingade att tala och debattera på västs språk och det är språket som vinner diskussionen” (s. 27, 28).

Murad tar som exempel bland annat: ”Är inte religiös tro en personlig, privat sak?” Nej, säger han, islam är inte en religion eller tro enligt västerländskt sätt att se, inte heller förknippad med västerländska idéer om makt, politik och stat. Islam är inte ”bara” en religion. Det är ett helt levnadssätt (s. 28).

Murad diskuterar islam och makt och nämner mängder med västerländska tänkare och filosofer. Hans definition av islamisering är att det innebär att makten ska underställas den enda Guden, inte att en individ eller en grupp ska förvärva makten (s. 52). Murad får det att låta som om de två världskrigen är resultatet av västs gudlösa samhällen (s. 53). Världen kan bara räddas om Gud och hans lag är allenarådande (s. 56). ”Låt oss leva för Honom och under Honom. […] Vi, som islamtroende, har bara ett val: att sträva efter att förändra världen i enlighet med den modell mänskligheten har förärats av profeten, välsignelse och frid över honom” (s. 60).

Två år senare, 1986, redigerade och publicerade Khurram Murad och Khurshid Ahmad Mawdudis The Islamic way of life (1948) och skriver i Förordet att boken är en sammanställning av fem radioföredrag som Mawdudi höll i januari–mars 1948 på urdu i Radio Pakistan. I föredragen tog han upp de moraliska, politiska, ekonomiska, sociala och andliga aspekterna av islam. Föredragen publicerades omedelbart i bokform och har tryckts i ett flertal nya upplagor och översatts till många språk. I versionen som Islamic Foundation ger ut har de lagt till citat ur Koranen för att styrka det Mawdudi skriver och som inte kunde tas med i korta radioföreläsningar.

De skriver att The Islamic way of life är en utomordentligt viktig bok [an immensely important book] och att den används vida omkring som introduktion till hur islam ska förstås i det samtida samhället. De säger att bokens innehåll inte har begränsats till en intellektuell övertygelse utan inspirerat många att inrätta hela sin livsföring utifrån Skaparens vägledning. Deras förhoppning är att boken kommer att användas av många nya generationer som brinner för att inrätta sina liv och samhällen så att de blir sant islamiska. ”I många grupper, studiecirklar, klasser och föreningar runt om i hela världen kommer den att med iver tas upp som en grundläggande text.” De poängterar att det emellertid är viktigt att alla studier om islam håller sig inom ramarna för det som står i Koranen och haditerna. ”Enbart dessa ska förbli de absoluta och normativa källorna vad gäller vägledning och referenser” (1986, s. 7).

De säger att deras utgåva publiceras ”i en tid när den islamiska samhällsordningen har blivit ett centralt problem globalt”. Å ena sidan strävar islams trosfränder nästan överallt efter att forma sina liv i överensstämmelse med vägledningen från Koranen och profeten Muhammed. Det är naivt att vifta bort de enorma problem islams trosfränder står inför, säger de, med tanke på hur den moderna tidens tekniska framsteg har påverkat människors liv ”och klimatet som skapats av västerländsk dominans karakteriserad av en arrogant sekularism i uppror mot Gud uttryckt i slagord som ’människan har blivit vuxen’” (s. 7, 8).

”Å andra sidan har väst (här avser vi inte enbart det geografiska utan en världsbild, en tro och en kultur), även om de fortfarande har stor makt, demonstrerat sin totala oförmåga att skapa ett samhällssystem som säkrar trygghet och fred för mänskligheten” (s. 8).

Ahmad och Murad hävdar att väst i själva verket hotar mänsklighetens överlevnad, att åtskillnaden mellan kyrka och stat, mellan gudomlig vägledning och mänsklig kunskap har gett upphov till sociala relationer och tekniska innovationer som gjort att människan är på väg att förinta sig själv.

Det här är vad väckelsepredikanten Tariq Ramadan

måste ha fått lära sig under det år han tillbringade vid Islamic Foundation efter det att han 1998 disputerade i Genève på en avhandling om morfadern Hassan al-Bannas ideologi. Det visar hur nära sammantvinnade Muslimska brödraskapet och Jamaat-e-Islami är. Som framgår av mitt tidigare blogginlägg om fadern Said Ramadan

så var denne bosatt i Pakistan en tid och hjälpte Mawdudi att bygga upp Jamaat-e-Islami. Det är sannolikt därför ingen slump att det var till Islamic Foundation Tariq vände sig när han behövde bättra på sina kunskaper om islam och träna sig i rollen som predikant i väst och, får man förmoda, hur man säger en sak utanför offentligheten och en annan sak i offentligheten.

Det här är också den västfientliga ideologi Helena Benaouda Hummasten har vidarebefordrat till Sverige och bedrivit påverkansarbete för bland politiker, hos myndigheter och i skolor under förevändning att Sverige behöver lära sig vad ”sann” islam står för – total underkastelse under Allah och hans lag sharia och värdet av organisering för att störta ogudaktiga regimer.

Professor Mattias Gardell om professor Khurshid Ahmad
I boken Bin Ladin i våra hjärtan. Globaliseringen och framväxten av politisk islam (2005) skriver Mattias Gardell positivt om Khurshid Ahmad. Gardell, som placerar in shariaideologerna utifrån sin egen personliga höger-vänster-ideologi, kallar Mawdudi för höger bland annat för att han var för privat ägande och emot kommunismen medan Muslimska brödraskapet är vänster, enligt honom, och nämner över huvud taget inte de täta banden mellan Brödraskapet i Egypten/Saudiarabien och Jamaat i Pakistan och att Said Ramadan var lika fientlig till den gudlösa kommunismen som Mawdudi. Said Ramadan finns inte alls med i Gardells bok. Malcolm X brevväxlade med Said Ramadan och besökte även Said Ramadan i Genève efter det att han lämnat sekten Nation of Islam och varit på pilgrimsfärd i Mecca och upptäckt den ”sanna” islam.

I avsnittet ”Arvet efter Mawdudi” skriver Gardell följande, som mer avslöjar hans egen världsbild än Mawdudis och Muslimska brödraskapets: ”Då jag här har placerat Mawdudis politiska tolkning av islam långt till höger är det väsentligt att understryka att många av hans efterföljare läser honom ur ett vänsterorienterat perspektiv. Khurshid Ahmad [. . .] är bara ett av de mer namnkunniga exemplen på en idag verksam ideologikonstruktör som drar trådarna i mer socialistisk riktning” (s. 58). Vidare skriver Gardell att Khurshid Ahmad ”framhåller islam som ett system av social rättvisa och betonade arbetarklassens och underklassens rättigheter i en utsträckning som var främmande för Mawdudi” (s. 58, 59).

Ekonomen Khurshid Ahmad, som redigerat och till engelska översatt Mawdudis verk om islamisk rätt och författning, The Islamic law and constitution (1955), skriver i ett Appendix till utgåvan 1980 att Sayyid Mawdudi ”är en av de största tänkarna och socialreformatorerna i den islamiska världen”. Mawdudi inledde 17 år gammal sin bana som journalist. När han var 26 år publicerade han boken Holy war in Islam. Khurshid Ahmad kallar boken ”monumental” och säger att den inte har sin like i hela den islamiska litteraturen, inte ens den arabiska. Khurshid Ahmad skriver att Mawdudi publicerade nästan sextio verk om islam och att hans tillvägagångssätt är ”vetenskapligt och logiskt”, att han ”ger en mycket realistisk tolkning av islam och att han inspirerat mängder med muslimska ungdomar att omsätta det islamiska levnadssättet i praktiken” (1980, s. 405, 406).

Den 21 augusti 2005 sände BBC:s program Panorama reportaget (transkriberat) ”A question of leadership” som granskade islamiska ledare i Storbritannien efter bombningarna i London 7 juli 2005 då 55 personer miste livet och cirka 700 skadades. Där ges en helt annan bild av Khurshid Ahmad. Ledaren för Storbritanniens muslimska råd (Muslim Council of Britain, MCB) intervjuas och man citerar i reportaget Mawdudi, bland annat att i hans ideala islamiska stat är det privata och det offentliga livet oskiljaktiga och att den därför har likheter med de fascistiska och kommunistiska länderna och att islam inte har några likheter med västerländsk demokrati. Reportern John Ware säger att Islamic Foundation var en av nyckelaktörerna bakom bildandet av MCB 1997.

MCB uppskattade inte den kritiska granskningen och klagade hos BBC:s chefer över hur Panorama använde sig av lösryckta citat ur Mawdudis The Islamic law and constitution. På internetsidan MCB Watch gör man 26 augusti 2005 en djupdykning i MCB:s kritik. Med hjälp av långa citat jämförs Mawdudis egen beskrivning av den islamiska staten och icke-islambekännares ställning, dhimmi, och citeras bland annat sidorna 146–147 i The Islamic law and constitution (ny utgåva 1986). Där säger Mawdudi att den islamiska staten kan te sig ha likheter med de fascistiska och kommunistiska staterna (1980, s. 146).

Det MCB Watch särskilt granskar 26 augusti är Islamic Foundation och detta instituts starka band till Jamaat-e-Islami i Pakistan. Professor Khurshid Ahmad, då verksam vid Islamic Foundation, intervjuas i TV-programmet av John Ware. Ware säger att i samband med protesterna mot Salman Rushdies Satansverserna dök en ny ideologi upp i Storbritannien, ”islamism – sammansmältningen av politik och tro” och att han är på väg till organisationen som mobiliserade protesterna och att organisationen beskrivits som ”den militanta islamismens viktigaste utpost i väst”.

John Ware presenterar Khurshid Ahmad så här: ”Enligt professorn är islam inte bara en religion utan ett politiskt manifest som syftar till att förändra hela världen.” Khurshid Ahmad har till engelska översatt Mawdudis bok om jihad, Jihad in Islam (1939). Enligt John Ware ligger Mawdudis verk överst på institutets online bookstore. John Ware säger att han inte riktigt förstår på vad sätt Mawdudi skulle vara relevant för det stora flertalet av islams trosfränder i Storbritannien och deras dagliga liv. Han undrar om inte idén om att islam är en revolutionär ideologi kan vara potentiellt farlig för unga i islamiska miljöer som lever i ett sekulärt land.

”Khurshid Ahmad: Inte alls, inte alls. Det är en välsignelse. John Ware: Det är en välsignelse? Khurshid Ahmad: Det är en välsignelse, för vad är en revolutionär idé? En revolutionär idé innebär att låta människor försöka förändra världen utifrån värderingar baserade på tron på Allah, rättvisa, att tjäna mänskligheten, fred och solidaritet. Så revolution är inte något att vara rädd för.”

Detta säger alltså Khurshid Ahmad efter extremisternas bombningar i Londons tunnelbana och bussar mitt under morgonens rusningstrafik. Och efter talibanernas härjningar i Afghanistan.

I reportaget säger dr Taj Hargey, chairman, Muslim Education Centre Oxford, att mycket av Islamic Foundations arbete består i att bygga broar, att man offentligt talar om att bygga broar, att ha interreligiösa dialoger, verka för integration och så vidare, men att det handlar om dubbla budskap. Internt uppvisar man en intolerant, rigid, exkluderande hållning. Han kallar verksamheten schizofren.

Professor Mattias Gardell, det ideologiska inbördeskrigets härförare
Mattias Gardell har utnämnt Muslimska brödraskapet till den nya arbetarklassen i behov av hans helhjärtade stöd. Han undertecknade protesten mot MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige och påstår att han inte vet vilka organisationer som ingår i Muslimska brödraskapets svenska gren eller vad aktivisterna heter samtidigt som han idkar påverkansarbete tillsammans med aktivisterna. På det här fotot från Södra Sidan, fotograf Ekaterina Monna, sitter han i en panel tillsammans med Rashid Musa, ordförande SUM, Fatima Doubakil (MMRK), och Osman Adem, ordförande Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR).

Gardell har skrivit en bok om politisk islam, han till och med använder ordet islamister i boken Bin Ladin i våra hjärtan. Han vet vilken samhällsomstörtande ideologi de tre personerna i panelen står för. Han slår ner på alla kritiker med hjälp av marxistiska skrivbordsteorier.

Det finns ett uttryck inom akademin, ”publish or perish”, publicera dig eller hamna ute i kylan. Det råder strid på kniven om forskningsanslagen vilket gör att en del akademiker sitter vid sina skrivbord och formulerar den ena skrivbordsteorin efter den andra, ju mer teoretisk och verklighetsfrånvänd desto mer ”vetenskaplig” och desto större spridning bland likasinnade skrivbordsakademiker. Biologiska raser är utrangerade, därför har marxistiska skrivbordsteoretiker hittat på att religion och kultur används som ett nytt rasbegrepp, därmed kan de stämpla religionskritiker och kritiker av hedersvåld och förtryck som rasister.

Stefan Löfven: Du rustar upp försvaret. Den inre fienden är lika viktig att definiera och kartlägga som den yttre.

En kartläggning bör omgående göras av alla politiker, myndighetspersoner, myndigheter, skolor och andra offentligt finansierade verksamheter Mattias Gardell bearbetat för Muslimska brödraskapets räkning. Han visar ett suveränt förakt för den svenska rättsstaten. Han är statsanställd och sprider uppsåtligt desinformation om Muslimska brödraskapet. Hans samhällsomstörtande agerande utifrån en professorstjänst på universitetet måste utredas om Sverige ska kallas rättsstat.

Vapenbrodern professor Mohammad Fazlhashemi
Ytterligare en professor vars påverkansarbete bör kartläggas i detalj är Mohammad Fazlhashemi (född i Iran), se tidigare blogginlägg samt knappen ”Shariadoket och manligheten” till höger på bloggsidan. Han är könsapartheidmissionär. Han är islamist och tillhör den shariapolitiska extremhögern, framför allt genom sina beslöjningskampanjer och krav på att Sverige ska anpassa sig till hans tolkning av islam i stället för att behålla tron för sig själv. Beslöjningen är inte islamisk, enligt verifierbara fakta som ligger utanför islams urkunder, som för övrigt inte säger någonting om beslöjning. Han har i åratal spridit desinformation om beslöjningen.

Liksom Mattias Gardell påstår han, genom att ha undertecknat protesten mot MSB-rapporten, att han inte vet något om Muslimska brödraskapet i Sverige. Han skulle således inte veta om att Ibn Rushd ingår i Brödraskapets svenska gren? Nedanstående bild på Mattias Gardell och Mohammad Fazlhashemi är hämtad från Ibn Rushds medlemstidning Kupolen, en artikel där Sara Gunnerud intervjuar de två.

Mohammad Fazlhashemi har dessutom samarbetat med Ibn Rushd i forskningsprojektet Cusanus.

Fazlhashemi verkar inte för ett Sverige som håller ihop. Han ger inte prov på vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige. Sverige ska anpassa sig till honom, inte tvärtom. Han är idéhistoriker. Efter det att han fått en tjänst vid Uppsala universitets teologiska institution uppträder han som expert på politisk islam.

I sin bok Vems islam. De kontrastrika muslimerna, som är en partsinlaga mot sekularister, prisar han ayatolla Khomeini (2009, s. 131, 132), varför hans val att bosätta sig i den sekulära rättsstaten Sverige är obegripligt. I den upplaga Studentlitteratur gav ut 2014 med ett tillägg om det som kallas den arabiska våren, prisar han Recep Tayipp Erdogans parti AKP, som han hävdar har påbörjat en demokratisk utveckling i Turkiet. Han kallar egyptiska Muslimska brödraskapet för AKP:s systerparti. Han använder uttryck som att ”skapa en balans mellan den sekulära staten och politisk islam” i fråga om den egyptiska författningens innehåll (2014, s. 225), som om politisk islam och sekulär rättsstat skulle gå att förena.

I en diskussion på Facebook som Nathalie Besèr inleder 3 mars 2017 med kommentaren ”MSB sprider islamofoba konspirationsteorier. Varför?” raljerar Mohammad Fazlhashemi över kunskapsöversikten om Muslimska brödraskapet i Sverige som MSB beställt och hänvisar till sig själv och Mattias Gardell.

Nathalie Besèr utvecklar sin argumentation: ”Counterjihadiströrelsen typ, islamofober världen över förenen eder.” Vidare: ”Islamofober, foliehattar och offerkoftor. Det fantastiska med denna rapport är att det finns ett stort mått av offerkofta – de förstår oss inte – i den. Synd – för ämnet i sig är ytterst intressant.” En man undrar varför sådana åsikter hamnar i en statlig rapport. Nathalie Besèr: ”Troligen en enhetschef som blev lockad” och så nämner hon ett namn.

Genom sitt raljerande i en sådan här diskussion stöder Fazlhashemi påståendet att kunskapsöversikten består av ”islamofoba konspirationsteorier” och att en myndighet sprider dessa. Han påstår: ”faktum är att det har förts en hel del forskning om politisk islam eller islamism i Sverige”. På förfrågan från Heléne Lööw hänvisar han till Jan Hjärpes sammanställning till Riksbankens Jubileumsfond av islamforskningen i Sverige. ”Den här trion [Magnus Norell, Aje Carlbom, Pierre Durrani] verkar inte ha brytt sig om sådana saker. Det är också anledningen till att de spekulerar och har åsikter om saker och ting utan att vilja eller kunna belägga något”, skriver han.

”Spekulera”, ”ha åsikter”, ”inte kunna belägga”. Fazlhashemi är statsanställd professor och uppträder så omdömeslöst på sociala medier!

I Hjärpes översikt finns ingen forskning om Muslimska brödraskapet i Sverige. Fazlhashemi skriver på Facebook om Mattias Gardells bok Bin Ladin i våra hjärtan: ”Stora delar av denna bok handlar om Muslimska brödraskapet och dess utveckling från starten 1928 till nutid.”

Men boken handlar inte om Muslimska brödraskapet i Sverige. Och Mattias Gardell sprider desinformationen att Muslimska brödraskapet kan liknas vid ”islamdemokrater” och ”folkhemsislam”. Det bör en professor som utger sig för att vara expert på politisk islam känna till och kritisera. En sådan professor bör ha ingående kännedom om vad Muslimska brödraskapets svenska organisationer och de främsta aktivisterna heter och ta avstånd ifrån dem i stället för att samarbeta med dem.

Det är inte rimligt att Sveriges medborgare försörjer professorer som bedriver inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på och offentligt sprider desinformation om Muslimska brödraskapet.

Sveriges unga muslimer (SUM) miste bidraget från MUCF bland annat på grund av kopplingar till Muslimska brödraskapet. Även statsanställda professorer som samarbetar med Muslimska brödraskapet bör mista sina tjänster. Demokratibegreppet bör gälla alla statsanställda.

Nathalie Besèr är 10 oktober 2017 samtalsledare på Medelhavsmuseet i Stockholm för ett möte om wahhabism och salafism. Hon presenteras som Mellanösternexpert och journalist. Inbjudna är Emin Poljarevic, initiativtagaren till kritiken mot MSB-rapporten, och Mohammad Fazlhashemi. Medelhavsmuseet är ett statligt museum. Statliga museer ska hålla sig till fakta. Nathalie Besèr bör visa upp de fakta som stöder hennes påstående att MSB sprider konspirationsteorier. Det är en allvarlig anklagelse mot en myndighet vars uppgift det är att skydda Sverige.

Stefan Löfven: 23 islamforskare deklarerar offentligt att de inget vet om Muslimska brödraskapet i Sverige. Du kan inte i din regeringsförklaring påstå att Sverige ska vara en forskningsledande nation.

Utan massiv finansiell uppbackning skulle Muslimska brödraskapet aldrig ha uppnått den globala styrka och omfattning rörelsen har i dag. I nästa inlägg beskriver jag vad begreppet ”islamisk finans” innebär och de destruktiva följderna islamisk finans får för samhällen som öppnar för denna typ av bankverksamhet och hur Yasri Khan, generalsekreterare för Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR), bedriver intensiv lobbyverksamhet för att islamisk finans ska införas i Sverige.

29 augusti 2017

Mona Lagerström fil dr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *