Stefan Löfven – inför Regeringsförklaringen 2017 Del 3 Islamisk finans, Yasri Khan och Malcolm X

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

I det här inlägget beskriver jag uppkomsten av bankväsendet islamisk finans i Egypten och Saudiarabien, alltså banktjänster baserade på sharialagar, hur islamisk finans är grunden till Muslimska brödraskapets globala maktställning, hur Muslimska brödraskapet stärktes i Kuwait när kungahuset införde islamisk finans i landet och avslutar med SMFR:s generalsekreterare Yasri Khans planer på att införa islamisk finans i Sverige och stärka det han kallar den muslimska medelklassen.

Stefan Löfven: Separatistiska Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR) tillhör den inre fienden som bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. SMFR strävar inte efter ett Sverige som håller ihop. SMFR strävar efter att upprätta ett svenskt separatistiskt Nation of Islam, ett parallellsamhälle baserat på en mix av den västfientliga ideologi som Islamic Foundation i Storbritannien sprider över hela världen och den amerikanska separatistsekten Nation of Islam som Malcolm X var präst i.

Den 9 april 2010 skriver SMFR på sin hemsida: ”Medborgarutskottet behöver dig! Medborgarutskottet arbetar för att stärka människors rättigheter i Sverige. Vill du vara med och skapa social rättvisa? Är du intresserad av att arbeta för alla individers lika värde och motverka fördomar och diskriminering? Kanske är du Sveriges nya Malcolm X?”

Malcolm X var hatpredikant, bland annat. Och separatist. Och sexist. Och hudfärgsrasist. I nästa inlägg beskriver jag närmare Malcolm X och hans verksamhet inom Nation of Islam under rasåtskillnadslagarnas tid i USA.

SMFR är en avknoppning av Islamska förbundet (IFiS) och grundades av bland andra Mehmet Kaplan (MP). År 2006 startades ett treårigt projekt, fredsagenterna, finansierat av medel från Allmänna arvsfonden i regi av Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd och det kristna studieförbundet Sensus. Ibn Rushd ingår i IFiS. År 2008 konstituerades SMFR, fortfarande förmodligen finansierat av Arvsfonden. År 2010 blev SMFR en självständig organisation med Yasri Khan som ordförande. Och sökte Sveriges nya Malcolm X.

Av alla skrivelser att döma som SMFR har producerat håller Yasri Khan på att bygga upp en egen maktbas i Sverige baserad på en tawhidisk världsbild med hjälp av västfientliga organisationer i Malaysia och lärosätet al-Azhars tidigare malaysiska elever (se nedan under SMFR:s religiösa råd). Och nu också med hjälp av World Islamic Economic Forum verkar det. Tawhid betyder Guds enhet, alltså Gud har inga barn och det finns ingen helig ande. Tawhid är vad Ibn Abd al-Wahhab (d. 1792) bygger hela sin ideologi, wahhabismen, på. Wahhabismen är grundpelare i al-Azhars utbildning och statsreligion i Saudiarabien och Qatar.

SMFR får bidrag av MUCF i egenskap av barn- och ungdomsorganisation. SMFR är en politisk organisation med en samhällsomstörtande agenda.

Den 27 januari 2017 skriver Yasri Khan på Facebook att han av Malaysias ambassadör Norlin Othman bjudits in till hennes privata residens och att han, ambassadör Othman, attachén för det malaysiska näringsdepartementet samt World Islamic Economic Forums ordförande Tun Musa Hitam och generalsekreterare Tun Sri Dato’ Ahmad Fuz Haji Abdul Razak diskuterade ”islamisk ekonomi och halalindustri, muslimska situationen gällande ekonomiskt entreprenörskap, sysselsättning, arbetsmarknad och marknadsmöjligheterna i Sverige.”

Hitam är före detta vice premiärminister i Malaysia och före detta FN-ambassadör, Razak är före detta chef för Malaysias UD.

I World Islamic Economic Forum (WIEF) ingår mängder med islamiska banker. En av WIEF:s sponsorer är Organisation of Islamic Cooperation (OIC) som säger sig vara ”the collective voice of the Muslim world” och som ligger bakom Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna baserade på sharia och som också låg bakom handelsbojkotten mot Danmark i samband med Muhammedteckningarna. Yusuf al-Qaradawi var med och grundade OIC. Inte ens Vatikanen kan påstå att de är den kristna världens kollektiva röst. Ett område som WIEF under 12th WIEF Forum augusti 2016 (punkt 3) säger sig vilja utveckla är det de kallar ”modest fashion industry”, alltså hijab, niqab, burka och liknande ”anständig” klädsel för kvinnor och småflickor. I den här artikeln i The European om mötet i augusti nämns att WIEF vill utveckla the global modest fashion industry.

Yasri Khan skriver vidare om besöket hos ambassadören: ”Saker som lyftes upp var bland annat hur man skulle kunna utveckla islamisk finans, bidra till ökad sysselsättning, bidra till affärsmöjligheter, underlätta för etiskt nyföretagande bland muslimer och ekonomiska möjligheter på sikt och i närtid.”

Yasri Khan var inbjuden till ambassadören i egenskap av SMFR:s generalsekreterare. Han fortsätter: ”Det var väldigt intressanta diskussioner och samtal som jag kommer bära med mig vidare i mitt arbete inom SMFR samt kul med uppbackning av en så stor organisation som WIEF.”

SMFR får alltså bidrag av MUCF i egenskap av barn- och ungdomsorganisation. Hur islamisk finans, entreprenörskap och affärsmöjligheter hör hemma inom SMFR är svårt att förstå. År 2016 beviljades SMFR organisationsbidrag på 1 181 600 kronor för 2017. SMFR beviljades 2016 även av MUCF projektbidrag på 598 600 kronor för projektet ”Beväpnad med kunskap”. SMFR beviljades bidrag för ”arbete med att öka muslimska ungdomars immunitet mot våldsbejakande ideologier genom kunskap och motkunskap”. Målgruppen är ”främst egna medlemmar men även unga muslimer i allmänhet”.

De egna medlemmarna i en fredsrörelse behöver bli immuna mot våldsbejakande ideologier? SMFR är en islamistisk organisation. De organiserar sig helt i linje med hur Islamic Foundation (se föregående blogginlägg) förespråkar att ungdomar som bekänner sig till islam bör organisera sig för att ta upp kampen mot det ”gudlösa” väst och införa sharia. Yasri Khan vill införa sharia inte bara inom den finansiella sektorn. Han bedriver beslöjningskampanjer och håller på att islamisera Sverige med hjälp av DO.

Stefan Löfven: Underskatta inte faran med politisk islam och drömmen om att imitera den hopfantiserade guldåldern och profeten Muhammeds mytiska exempel som gudsman, krigare, statsman, judehatare, inklusive hatet mot alla ”otrogna”. Det har USA gjort ända från andra världskriget och fram till, och även efter, terrorattacken 11 september 2001. Denna underskattning skildrar den amerikanska journalisten Robert Dreyfuss i Devil’s game. How the United States helped unleash fundamentalist Islam (2005). Dreyfuss ger mängder med exempel på att Muslimska brödraskapet inte är några ”islamdemokrater”.

Sayyid Qutb (hängd 1966) drömde ihop denna guldålder när han från 1954 satt inspärrad i Nassers fängelse och utarbetade ideologin som i första hand syftade till att störta Nasser och hans ”gudlösa” styre.

Från 1928 fram till Fria officerarnas militärkupp 1952 var britterna och deras kolonialvälde Muslimska brödraskapets fiende. Gamal Abdel Nasser var en av kuppledarna, sedermera diktator. Han ville göra Egypten till en modern självständig stat med ett sekulärt styre. För att inget skulle stå i vägen för hans planer förbjöds alla politiska partier 1953. Muslimska brödraskapet var inget formellt politiskt parti, det var en omfattande social rörelse och hade dessutom hjälpt Nasser och militären att komma till makten så de fick fortsätta att existera. En konfrontation var också alltför riskabelt, vilket ändå inträffade då Brödraskapet ville vara med och dela på makten och byta ut den rådande civillagstiftningen influerad av fransk lag och införa sharia, inklusive att alla kvinnor skulle vara beslöjade.

Nasser utsattes för ett mordförsök 1954 av en av Brödraskapets medlemmar, tusentals sympatisörer fängslades och torterades, bland dem Sayyid Qutb, sex personer hängdes. Mängder flydde till Saudiarabien. I Saudiarabien fanns åtskilliga egyptiska entreprenörer som fått exil i landet både när rörelsen förbjöds 1948 och när Nasser slog ner på den 1954 och i samband med Nassers nationaliseringar, män som i Saudiarabien byggde upp förmögenheter.

Nasser dog oväntat 1970. Hans efterträdare Anwar Sadat hade i decennier haft kontakt med Muslimska brödraskapet. Sadat sökte till en början försoning med rörelsen och släppte från 1971 gradvis fängslade medlemmar, de sista inte förrän 1975 då han gav alla politiska fångar som fängslats före 1971 amnesti.

Sadat var anhängare av fri företagsamhet och började montera ner Nassers socialistiska och sekulära stat. Han tillät inte att Muslimska brödraskapet blev en laglig rörelse men år 1976 gav han rörelsen, som var marginaliserad efter Nassers hårdhänta hantering, tillstånd att publicera en månatlig tidning al-Da’wa.

Under 1970-talet skakades Egypten av oroligheter, terrorattacker, mord och förstörelse, angrepp på Egyptens kristna medborgare, kopterna, och till slut mordet på Sadat 1981 av en av alla dessa islamister som hämtat näring ur Qutbs skriverier om en förtrupp och ”gudlösa” stater. Nya fängslanden. Och nytt hat mot ”gudlösa” regimer och ”otrogna”. Och väst.

CIA underskattade kraften i politisk islam. Egyptens islamister var inget CIA ägnade sin tid åt under 1970-talet, skriver Robert Dreyfuss. Han återger vad en man från den egyptiska underrättelsetjänsten sa till en högt uppsatt CIA-man som i flera år var verksam i Kairo: ”Ni inom CIA måste förstå moskéernas makt. Vi kommer att tappa kontrollen och folk kommer bara att tro på moskéerna” (2005, s. 160).

Stefan Löfven: Du måste också inse moskéernas makt här i Sverige. Underskatta inte bara moskéernas makt. Du måste också inse makten i det som kallas islamisk finans.

Liksom i så mycket annat som gjort Muslimska brödraskapet till en världsomspännande rörelse med avsevärd makt över tolkningen av islam är Yusuf al-Qaradawi även involverad i islamisk finans. Muslimska brödraskapets gamla garde må ha haft en marginaliserad position bland Egyptens islamistiska grupper under 1970-talet vad gäller politiken. Men det var Anwar Sadats ekonomiska politik, infitah, som kan kallas en oreglerad kapitalism från mitten av 1970-talet, som möjliggjorde Brödraskapets tillväxt och framtida maktposition. Sadat uppmuntrade utländska investeringar i landet och stärkte den privata sektorn. Han förde in Egypten i USA:s politiska maktsfär, han välkomnade saudierna som byggde tusentals nya moskéer och vred, med hjälp av saudiska Muslim World League, lärosätet al-Azhar i wahhabitisk riktning efter det att Nasser försökt modernisera lärosätets undervisning.

Robert Dreyfuss skriver att saudierna under 1970-talet förändrade Egypten i grunden och att många egyptier som arbetat i Saudiarabien och återvände efter Sadats öppning tog med sig den wahhabitiska tolkningen av islam och könssegregeringen till Egypten. Muslimska brödraskapets medlemmar som gjort sig en förmögenhet i Saudiarabien flyttade sin verksamhet till Egypten, tidningen al-Da’wa uppmanade läsarna att stödja Anwar Sadats ekonomiska politik. Bland tidningens annonsörer fanns flera storföretag ägda av Muslimska brödraskapet.

Islamisk finans har sin begynnelse i Egypten. Redan under Nassers tid startade en egyptisk bankir utbildad i Tyskland, Ahmed al-Najjar, år 1963 Mit Ghamr Bank. Officiellt tog han avstånd från de militanta islamisterna men han hade nära band till Muslimska brödraskapet, skriver Dreyfuss, och återger vad Hassan al-Bannas bror Jamal al-Banna skriver i ett Förord till Najjars opublicerade memoarer: ”Den största skillnaden mellan dr Najjar och [andra] ekonomer … är att han inte ser islamisk ekonomi som en vetenskap eller ett ämne ägnat för studier utan som ett medel att väcka muslimer, och en metod för deras väckelse. Därför ser han ’islamiska banker’ enbart som en bas för sin missionsverksamhet.” Najjar själv skrev att skälet till att han startade den första islamiska banken var för att ”rädda den islamiska identite­ten som höll på att tyna bort i vårt samhälle … inför förberedelsen för övergången till marxismen.” I memoarerna attackerade han Nasser och klagade över det faktum att egyptierna ”skämdes för islam och var stolta över socialismen eller nationalismen”. Han kunde i Nassers Egypten inte offentligt uttala sig om målet med sin bank (s. 178, 179).

Dreyfuss skriver att Muslimska brödraskapet var djupt involverade i Najjars bank, att många medlemmar investerade i hans verksamhet och att det 1967 stod klart att Muslimska brödraskapet i princip tagit över banken, vilket medförde att den tvingades stänga ner. När banken gick som bäst hade den nio filialer och 250 000 kunder. Najjar for till Sudan och välkomnades av Muslimska brödraskapet i landet, for vidare till Tyskland, Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Malaysia och spred de följande tre decennierna sitt budskap om islamisk finans över hela världen.

Najjar övertalade den saudiska prinsen Mohammed al-Faisal (1937–2017) att satsa på islamisk finans och år 1976 la prinsen grunden till islamisk finans med banken Faisal Islamic Bank of Egypt (FIBE), en bank som, enligt Dreyfuss, gav Muslimska brödraskapet ett uppsving och spelade en central roll i islamiseringen inte bara av Egypten utan i hela regionen och så småningom internationellt med sitt globala nätverk av islamiska banker samlade under multimiljardverksamheten the Faisal Group.

Islamisk finans var av avgörande betydelse för Egyptens islamisering, skriver Dreyfuss, traditionella banker utmålades som ogudaktiga, oislamiska eller judiska. De islamiska bankerna dirigerade medel till moskéer, till småföretagare. Muslimska brödraskapet opererade i det fördolda och skapade mängder med företag. Sammanhållningen var stark.

Prins Faisal var inte medlem i Muslimska brödraskapet, saudiska kungafamiljen var noga med att hålla distansen samtidigt som de utnyttjade Brödraskapet i sin utrikespolitik. I stället vände sig Faisal till medlemmar i landets religiösa etablissemang, som Egyptens stormufti, för att skaffa sig legitimitet.

Anwar Sadat gav banken statligt stöd, garanterade att den inte skulle komma att nationaliseras, garanterade att den skulle få vissa skattelättnader, att den skulle kunna bedriva sin verksamhet utan insyn. Det var inte landets finansminister, skriver Dreyfuss, som fick igenom tillståndet i parlamentet utan ministern för religiösa frågor. Till och med vänsterparlamentariker röstade igenom förslaget eftersom de var rädda för att verka ”rösta mot Allah” (s. 165).

I bankens ledning satt bland andra Qaradawi och Yusuf Nada, en nyckelperson när det gäller finansieringen av Muslimska brödraskapets verksamhet i väst. Qaradawi och Nada var senare med och grundade Muslimska brödraskapets bank Al-Taqwa Bank. Den blinde schejken Oman Abdel Rahman, som 1981 utfärdade en fatwa att det var korrekt att döda Anwar Sadat, mannen som hjälpte CIA att rekrytera martyrlängtande heliga krigare till Afghanistan för att strida mot Sovjets trupper och som senare immigrerade till USA och fängslades för samröre med bombningen av World Trade Center i New York 1993, och som i början av 2017 dog i USA-fängelset, satt också i ledningen.

Efter mordet på Sadat 1981 begärde Egyptens säkerhetspolis att prins Faisal skulle avlägsna bland andra Qaradawi och Nada från banken. Men skadan var redan skedd, skriver Dreyfuss. Prins Faisals bank hade bidragit till att institutionalisera den islamistiska väckelsen i Egypten, med sin undervegetation av mer eller mindre våldsamma grupper. I Iran hade ayatolla Khomeini med sin version av islam tagit makten. De av USA och saudierna uppbackade jihadisterna var i full gång i Afghanistan och islamismen hade blivit den ultimata ideologin för aktivister från Nordafrika till sovjetiska Centralasien.

I samband med oktoberkriget 1973, då Egypten och Syrien angrep Israel, utfärdade de oljeproducerande ländernas samarbetsorgan OPEC ett oljeembargo mot länderna som stöttade Israel med påföljande oljekris och ett fyrdubblat oljepris. Saudiarabien badade i pengar och använde miljarderna till att ”bygga ett proamerikanskt imperium av islamiska banker och finansiella institut i Egypten, Sudan, Kuwait, Turkiet, Pakistan och på andra platser. Det var”, skriver Dreyfuss, ”sammansmältningen av Muslimska brödraskapets ideologi och islamisk finans som till slut gav den islamistiska högern [right-wing Islamism] en raketskjuts och gjorde den till en världsomspännande maktfaktor” (s. 167).

Robert Dreyfuss tecknar en schematisk bild av den finansiella hierarkin med Saudiarabien, Kuwait, Qatar, schejker, prinsar, emirer överst, sedan kommer Muslimska brödraskapet och islamisk finans och därefter undervegetationen med våldsverkare, självmordsbombare, terrorister. Västerländska banker var mer än villiga att gå samman med islamisk finans och hjälpte till att förändra hela Mellanöstern, skriver han. År 2004 fanns det 270 islamiska banker. [Dreyfuss bok publicerades 2005.]

Gemensamt för försvararna av islamisk finans är motståndet mot socialismen, nationalismen och sekularismen. Det fanns försvarare som till och med hävdade att det står i Koranen att kapitalismen är Allahs påbud. Gemensamt är också att de islamiska bankerna tog in shariateologer och shariajurister, ulama, i sina styrelser för att ge bankerna legitimitet, vilket medförde att islams utvalda prästerskap inte bara gavs generösa tillfällen att leva ett liv i överflöd med flygresor i privatplan, lyxhotell och lyxrestauranger utan också fick ansenlig politisk makt, eftersom bankerna bidrog till att sprida politisk islam. Islamisk finans stärkte tre grupper, skriver Dreyfuss: välbärgade konservativa, islamistiska aktivister och högerorienterade shariajurister (s. 181).

Ökenspridningen i Kuwait
Robert Dreyfuss beskriver det som hände i Kuwait som rena skräckexemplet på vad islamisk finans kan ställa till med i ett litet land, något att ha i minnet när Yasri Khan bedriver lobbyverksamhet för införandet av islamisk finans i Sverige.

I sin bok använder Dreyfuss begreppet den islamiska högern som ett försök att förklara fenomenet politisk islam genom att dra paralleller till den kristna högern i USA som organiserade sig i slutet av 1970-talet och därmed skaffade sig politiskt inflytande. Men politisk islam och kristna högern är inte samma sak, eftersom USA:s rättssystem inte är baserat på Bibeln. Detta bara som en förklaring när Dreyfuss talar om den islamiska högern.

Han inleder avsnittet om Kuwait med det han kallar ett klassiskt mönster för hur islamisk finans förändrade Mellanöstern. ”En eller flera banker etablerar en bas för fortsatta operationer i en viss huvudstad. Banken fungerar som ekonomiskt högkvarter för Muslimska brödraskapets affärsmän och andra islamistiska aktivister. Banken bygger upp en kärna av devota anhängare samtidigt som den skapar lukrativa allianser med såväl sekulära som religiösa politiker. Islamistiska organisationer gynnas sedan av bankens ekonomiska makt vilket medför att islamistiska institutioner – inklusive moskéer, välgörenhetsorganisationer och företag – blomstrar. Och en ny klass välbärgade islamister växer fram som hjälper till att finansiera Muslimska brödraskapet och islamistiska politiska frontpartier” (s. 183).

Under 1970-talet gjorde Kuwaits kungafamilj (huset Al Sabah), landets islamiska höger och islamiska bankgrupper gemensam sak mot den växande nationalistiska rörelsen och förändrade landet totalt. Kuwait var ett brittiskt protektorat. År 1961 blev landet självständigt men fortsatte att vara beroende av brittiska tjänstemän, arméofficerare och angloamerikanska oljeexperter, till nytta för alla parter. Kungafamiljen, vars ledare kallas emir, levde gott på sin del av oljeintäkterna. Dreyfuss kallar familjen playboydominerad. Landet var huvudsakligen sekulärt och förhållandevis liberalt för att vara ett land vid Persiska viken med en relativt fri press och politisk debatt. Dreyfuss skriver att eftersom landets invånare helst inte ville arbeta om de kunde slippa importerade Kuwait hundratusentals arbetare från Asien och arabvärlden. Många palestinier bodde i landet.

Inom det politiska fältet var den sekulära nasserismen starkast och överskuggade religionen. Nasserismen hade stöd av palestinierna och studenterna. Palestinierna, både kroppsarbetare och välutbildade, var mestadels sekulära. Islamisterna, representerade av Muslimska brödraskapet, var marginella och oorganiserade under 1960-talet. Praktiskt taget inga kvinnor var beslöjade. Kvinnor och män undervisades gemensamt på universiteten. Moskéerna besöktes huvudsakligen av äldre människor. De flesta kuwaiter betraktade religionen som viktig i det privata livet och inom kulturen, men inte inom politiken.

Vid mitten av 1970-talet förändrades allt när huset Al Sabah slog sig ihop med islamisterna då det politiska trycket ökade från nationalister, PLO-anhängare och kuwaitiska medborgare som av kungafamiljen var utestängda från den politiska makten. Robert Dreyfuss skriver att kungafamiljen antagligen sneglade åt hur kung Hussein i Jordanien 1970 hade slagit ner det palestinska upproret inom landet med hjälp av Muslimska brödraskapet, inbördeskriget som kallas svarta september. Emiren upplöste parlamentet i Kuwait, något som applåderades av Muslimska brödraskapet och the Social Reform Society, vars ordförande fick en plats i regeringen som minister för religiösa affärer. Det var den ministern, skriver Dreyfuss, som år 1977 hjälpte till att skapa den räntefria finansiella institutionen the Kuwait Finance House (KFH) som nästan över en natt blev landets näst största bank, beskyddad av huset Al Sabah.

Dreyfuss skriver att tesen om att Koranen förbjuder ränta på lån avfärdas som rent nonsens av moderna islamforskare men att islamister i Kuwait, uppbackade av Muslimska brödraskapet i Egypten, hade bedrivit lobbyverksamhet för en sådan bank sedan tidigt 1970-tal. Huset Al Sabah ägde 49 procent av aktierna i KFH och banken fick flera förmåner jämfört med andra banker och monopolstatus som Kuwaits enda islamiska bank. Dreyfuss citerar en forskare som skriver att KFH är ett konkret exempel på alliansen mellan en styrande familj och den islamistiska rörelsen och att den växande islamiseringen av det offentliga livet i Kuwait var ett direkt resultat av islamisk finans.

Ett annat resultat av banken var att Kuwaits företagarelit inom den privata sektorn, som var missnöjd med kungafamiljens dominans, sköts åt sidan. Många inom denna socialgrupp hade börjat stötta de arabiska nationalisterna som var i opposition mot kungafamiljen. Men de stängdes ute från KFH. I stället mobiliserade kungafamiljen ökenbeduinerna mot företagarna. Dreyfuss skriver att Jordaniens kung Hussein hade mobiliserat beduinstammar mot PLO och att beduinstammarna var bland de mest reaktionära i Saudiarabien. Han citerar en forskare i Kuwait som kallar beduinstammarnas ökade inflytande i Kuwait för ”ökenspridningen” och hävdar att det är en av de mest destruktiva processerna i Mellanöstern. ”Den underminerar det moderna samhället genom att den till den urbana miljön för in öknens ultrakonservativa värderingar och blandar upp dem med islamisk populism” (s. 187).

Enligt Dreyfuss var huset Al Sabah villigt att ta vilka risker som helst för att islamismen skulle ställas mot vänstern, vilket lyckades. När Al Sabah ansåg att det var säkert att återinstallera parlamentet drog islamisterna fördel av det och vann två platser år 1981 och har sedan dess stadigt ökat sitt antal och är den enda välorganiserade politiska gruppen i parlamentet. De sekulära panarabisterna besegrades av islamisterna. Det handlade inte, skriver Dreyfuss, om någon islamism som uppkommit genom en legitim revolt mot den härskande ordningen, utan var ett medvetet val av Kuwaits kungafamilj, understött av Kuwait Finance House. Från och med 1977 låg banken bakom islamisternas tillväxt och det rapporterades vitt och brett i Kuwait om hur banken frikostigt backade upp islamisternas valkampanjer.

Dreyfuss citerar en forskare som säger att banken använde pengar, fastigheter och jobb för att påverka valen. Bankens fastigheter användes för massmöten och demonstrationer och bankens väldiga personalstyrka enrollerades i islamisternas valkampanjer. Dreyfuss skriver att KFH också blev basen för över hundra islamiska välgörenhetsorganisationer, vanligtvis kopplade till islamistiska grupper, att delar av bankens tillgångar dirigerades om till radikala grupper i Egypten, Afghanistan och Algeriet.

Även välgörenhetsorganisationer och föreningsverksamheter i Kuwait som drevs av islamister fick pengar av KFH och det sades att åtminstone en av välgörenhetsorganisationerna knutna till KFH hade kopplingar till al-Qaida.

På bankens kontor var personalen strikt könssegregerad och banken finansierade ”islamiskt styrda” företag, köpgallerior och skolor organiserade i enlighet med ultrakonservativa principer. Dreyfuss citerar journalisten Richard Labévière som skriver: ”KFH har särskilt intresserat sig för utbildning och sponsrar studiebesök på KFH, stipendier som uppmuntrar elever att studera islamisk finans, islamiska tävlingar (som att lära sig Koranen utantill), inrättandet av islamiska skolor … KFH når ut till samhället i stort genom en månadstidskrift, Al Noor, med en upplaga på över 10 000” (s. 188).

Närvaron av KFH, som blev en miljardinstitution, påskyndade islamismens utbredning i det tidigare sekulära Kuwait, skriver Dreyfuss. Både lärarförbundet och utbildningsdepartementet togs över av islamister och läroplanerna ändrades för att återspegla den nya religiositeten. Även kommunikationsdepartementet hamnade hos islamisterna, TV-programmen blev mer konservativa och föremål för censur. Även böcker censurerades samtidigt som pamfletter och kassetter med islamisternas världsåskådning och väckelsepredikanters utläggningar översvämmade landet.

Dreyfuss skriver att ökenspridningen i Kuwait bara är ett exempel på hur den nya islamiska högerns finansiella makt gav rörelsen ökat inflytande. Det som för CIA och många ledare i Mellanöstern på ytan såg ut som en affärsverksamhet hade ytterligare en mörk sida, under ytan växte sig islamistiska grupper starka vars hat inte bara riktades mot vänstern och nationalisterna utan också mot USA och väst och deras allierade i Mellanöstern.

Dreyfuss avslutar avsnittet om ökenspridningen i Kuwait med att islamisk finans olika institutioner som banker, finansinstitut och välgörenhetsorganisationer etablerade av Muslimska brödraskapet och deras allierade kring Persiska viken i tysthet bidrog till framväxten av den nya generationen islamister, inklusive föregångarna till al-Qaida.

Ändå fortsatte USA, Saudiarabien och Pakistan att bekymmerslöst använda sig av den islamiska högern i sin utrikespolitik, inte minst i Afghanistan. Och andra länder följde efter (s.183–189).

En viktig del i islamisk finans världsomspännande verksamhet är att satsa på ”the global modest fashion industri”, som numera H&M och Åhléns också satsar på. Denna ”anständiga klädsel”, även kallad Islamic fashion, är hijab, niqab, burka och löst sittande kläder. Det ligger en medvetet utarbetad plan bakom den globala satsningen på ”anständig klädsel”. Antalet beslöjade kvinnor i ett land är det främsta tecknet på motstånd mot den västerländska civilisationen.

Stefan Löfven: Ta varning av ökenspridningen i Kuwait. Låt dig inte luras av att de ultrareaktionära manliga islamisterna i Sverige är klädda i västerländska kläder. Innanför kläderna döljer sig värderingar som inte hör hemma i ett modernt västerländskt samhälle. De hör inte heller hemma i en välfärdsstat. Både politisk islam och islamisk finans var från och med Sayyid Qutb på 1960-talet och 1970-talet en motoffensiv mot Nassers socialism, arabiska nationalism och sekularism som spridit sig till andra arabländer och som särskilt kungadömena kring Persiska viken kände sig hotade av. Alltså en motoffensiv mot tilliten till den sekulära rättsstaten och omfördelningen av landets resurser. I stället för tillit till staten ska tillit till ”islamiska principer” gälla, och vad dessa principer innebär förklarar ultrareaktionära shariaideologer som Yusuf al-Qaradawi. I stället för nationalstat ska ett världsomspännande umma gälla, en global nation där individens islamiska identitet överglänser etnicitet och nationalitet.

Grunden för en välfärdsstat är nationalstaten. Grunden för en välfärdsstat är också tilliten till staten, utan tillit ingen beredskap att betala skatt som finansierar välfärden. I stället för skatt beslutad av politiker ska allmosan, zakat, gälla. Både politisk islam och islamisk finans syftar i dag till att radera ut den västerländska välfärdsstaten och den västerländska parlamentarismen till förmån för ”islamiska principer”. För att välfärdsstaten ska kunna fungera i ett invandrarland som Sverige med människor från hela världen krävs att invånarna har kunskap om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige.

USA är ingen välfärdsstat men USA kunde konsten att bygga en supermakt av invandrare från hela världen. Och den konsten gick ut på att via skolväsendet hos eleverna inympa en stolthet i att vara amerikan oberoende av föräldrarnas ursprung och skapa samhällsmedborgare. Barn födda i USA blev automatiskt amerikanska medborgare. Förr i tiden kallades barnen födda av utländska föräldrar för ”den första generationen amerikaner”. I dag, efter det att den destruktiva identitetspolitiken slagit igenom, hörs samma beteckning som i Sverige, andra generationen invandrare.

Det var inte hemspråksundervisning, rättigheten till tolk i alla sammanhang, rättigheten till förmånlig föräldrapenning, försörjningsstöd, parabol-TV, grupprättighetskrav och identitetspolitik som skapade supermakten USA. Det var ursprungligen en stenhård roffarmentalitet, oreglerad kapitalism, slaveri och ett rättssystem som sorterade människor efter hudfärg. Senare skedde en inofficiell sortering efter religion och ursprungsland. Katoliker från Irland stod inte högt i kurs innan John F. Kennedy valdes till president 1960. Att som, försök gjorts, jämställa Vilhelm Mobergs romansvit om utvandrarna till USA med dagens invandring till Sverige är befängt. USA var befolkat av indianer som hänsynslöst utrotades för att ge plats åt nybyggarna från hela världen, inklusive från Sverige. Dagens invandrare till Sverige tas emot av en utbyggd välfärdsstat som ratificerat internationella konventioner.

Yasri Khan, ett svenskt Nation of Islam och svensk ökenspridning
En person som har akuta behov av att gå en kurs i vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige är Yasri Khan. Han är född i Sverige och det är uppenbart att varken skolan eller hans föräldrar har lärt honom vad det innebär att vara samhällsmedborgare i välfärdsstaten och nationalstaten Sverige. Han är SMFR:s generalsekreterare. På föreningens hemsida kallas han folkbildare. Han är shariaextremist. Han bedriver intensiv lobbyverksamhet för att införa islamisk finans i Sverige, ge Koranen status av vetenskapligt verk och införandet av skolor, folkhögskolor och universitet som lär ut ”islamisk vetenskap” baserad på Koranen, alltså att det i Koranen står förutsägelser om universums natur som senare bekräftas av vetenskaplig forskning, vilket därmed sägs bevisa Koranens gudomliga ursprung.

Vad är det för folkbildande arbete Yasri Khan ägnar sig åt? Enligt hemsidan håller SMFR ledarskapskurser och sätter ihop skrivelser och visionsprogram om det framtida arbetet. Detta framtida arbete, missionsverksamheten dawa, är tänkt att ske i samarbete med halvofficiella organ i Malaysia.

SMFR:s religiösa råd
Enligt hemsidan är SMFR:s religiösa råd tillsatt av Yasri Khan personligen och i efterhand godkänt av styrelsen. Rådet består av fyra ledamöter varav två är från Malaysia, Datuk Fakhruddin samt Wan Suhaim Wan Abdullah, båda tillsatta 2015.

Fakhruddin är ordförande för Malaysias Al Azhar Alumni Association, alltså personer som studerat vid al-Azhar i Kairo. Även Abdullah har examen från al-Azhar, lärosätet vars utbildning Nasser ville modernisera men som saudierna efter hans död vred åt det wahhabitiska hållet. Abdullah är verksam vid Center for advanced studies on Islam, science and civilisation (CASIS), Universiti Teknologi Malaysia, som SMFR enligt inlägg på Facebook besökte i februari 2015. En av punkterna CASIS listar på hemsidan om syftet med utbildningen är följande: ”To produce competent scholars who can integrate religion with science and technology to develop a civilisation based on tawhidic worldview.”

Vad har forskare som integrerar religionen islam med vetenskap och teknologi för att utveckla en civilisation baserad på en tawhidisk världsbild att göra med Sverige? Det ser ut som om det CASIS undervisar om är en islamisk motsvarighet till kreationismen som står i strid med evolutionsläran. Hela skapelsen är av gudomligt ursprung och styrd av Allah.

Enligt SMFR:s hemsida ska det religiösa rådet ge föreningen stöd i religionsfrågor, ”bistå de förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” [min kursiv]. Alltså sharia. SMFR skriver: ”SMFR har ambitionen att höja nivån av islamisk kunskap till en högre akademisk standard bland Svenska Muslimer.”

Så vad är det för kunskap SMFR avser att förmedla till främst de egna medlemmarna för de 598 600 kronor MUCF beviljade dem för projektet ”Beväpnad med kunskap”?

Vilka ”muslimer” representerar SMFR?
Yasri Khan och SMFR använder konsekvent pluralordet muslimer. Men vilka islamiska kvinnor och män representerar Yasri Khan och SMFR? I Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna från 2009 säger Abdirizak Waberi, som då var ordförande i Islamiska förbundet (IFiS), alltså Muslimska brödraskapets svenska gren, som också konsekvent använder pluralordet muslimer, att IFiS representerade 400 000 till 500 000 muslimer i Sverige. Hur många blir det kvar till SMFR?

När Yasri Khan fyllde 25 år intervjuades han i Dagens Nyheter 2 april 2011. Då var SMFR tre år gammalt och han hade varit ordförande i ett år. I ingressen står det: ”Från sju till trehundra aktiva medlemmar på ett år gör organisationen till landets snabbaste folkrörelse. Men ordföranden Yasri Khan räknar med att redan i år ha flera tusen till i kampen för fred.” Enligt en ”försiktig beräkning” uppskattade han att SMFR skulle ha upp emot 40 000 medlemmar i framtiden.

Fyra år senare, år 2015, står det på hemsidan att föreningen har
1 500 medlemmar. SMFR:s Region Stockholm sökte år 2014 och på nytt 2015 pengar från Kulturförvaltningen, Stockholms läns landsting, Stöd till ungdomsorganisationer. Som jag uppfattar det fick de inga pengar 2014 utan återkom med samma ansökan daterad 27 maj 2015, underskrift Boudour Al Hashmi. SMFR kallar sig för ungdomsförening. Totalt redovisas i ansökan 5 lokalavdelningar i 3 kommuner (Botkyrka, Sigtuna, Stockholm). Totala antalet registrerade medlemmar i Region Stockholm var 891, varav 547 under 25 år. Medlemskapet är gratis. För 2016 beviljades SMFR Region Stockholm 356 522 kronor.

Eric Erfors skrev en kritisk ledare i Expressen 30 september 2015 ”Stoppa bidragen till religiösa föreningar” om SMFR:s bidragsansökan.

I SMFR:s skrift från 2015 Konkreta förslag för att förebygga en våldsbejakande världsbild bland människor som identifierar sig som muslimer eller åberopar islam står det under rubriken ”Kort om SMFR” att föreningen ”är en av de största muslimska organisationerna med ett samhällspolitiskt fokus samt med etablerade kontakter runtom i världen” (s. 2). Det står att de är verksamma i 9 län, har över 150 förtroendevalda som är organiserade i 14 lokalavdelningar, 2 regionavdelningar och 1 nationell styrelse, att SMFR primärt samlar ”unga muslimer mellan 18–30 år”, som oftast är ”aktiva inom organisationen muslimska studenter eller förvärvsarbetande inom offentlig sektor”.

Alltså inte den privata sektorn. Inga egenföretagare.

Sedan 2015 har föreningen cirka 2 000 medlemmar över hela landet står det vidare (ibid.). Av hemsidan att döma är medlemskapet fortfarande gratis. Att vara medlem i Kristna fredsrörelsen kostar 320 kr per år. Rörelsen har ett 90 konto och granskas av Svensk insamlingskontroll.

I inlägget på Facebook 27 januari 2017 om besöket hos Malaysias ambassadör nämns SMFR:s Visionsprogram. Programmet avser föreningens strategi och målsättningar för 2016–2019 och antogs av förbundsstämman 29 mars 2015, det vill säga två månader innan SMFR sökte pengar från Stockholms läns landstings Kulturförvaltning. I ansökan till Kulturförvaltningen står inget om islamisk finans och arbetsmarknadspolitik, däremot att man söker bidrag för att anställa en ombudsman som ska stötta lokalavdelningarna i Stockholmsregionen i att organisera sig och hålla ledarskapsutbildningar och seminarier. Det står att SMFR:s tre pelare bygger på identitet, ansvar och fredsentreprenörskap. Identitet nämns alltså först. Av ansökan att döma är lokalavdelningarna inte självgående utan behöver hjälp med sin organisering. Just organisering återkommer i Visionsprogrammet. Med andra ord tycks mycket arbete återstå innan SMFR blir den organisation Yasri Khan hävdar att den redan är. Jag tar för givet att Stockholms Kulturförvaltning innan beslut fattades att ge Region Stockholm flera hundra tusen kronor i bidrag läst igenom inte bara Visionsprogrammet utan alla skrivelser SMFR producerat.

Visionsprogrammet 2016–2019 består av 16 punkter. Varje punkt inleds med ett citat ur Koranen. Under punkt 1 står det: ”Jag har beslutat att islam skall vara er religion.” Jag är detsamma som Allah. SMFR skriver: ”Islam ska vara utgångspunkten för SMFR:s verksamhet. Det är utifrån islam som den huvudsakliga inspirationen, engagemanget, drivet, motivationen, vägledning och värdegrunden ska komma ifrån” (s. 3). Med andra ord inte utifrån vad som är bäst för Sverige och världen, som den fredsrörelse man påstår sig vara. Arbetet ska vila på islamiska principer, SMFR vill sprida ”korrekt och djup kunskap” om islam internt, utan att redogöra för vilken islam man avser. Av SMFR:s religiösa råd att döma är det uppenbart att det är shariaislam SMFR avser, den islam som lärosätet al-Azhar i Kairo undervisar om, alltså med dragning åt wahhabismen. Punkt 2 ”Utbildning” inleds med korancitatet ”Upphöjd över allt är Gud, Konungen, den yttersta Sanningen!” (ibid.). Allah står över svensk lag. Allah är sanningen.

Stefan Löfven: SMFR odlar särart. Du talar ständigt om ett Sverige som håller ihop samtidigt får organisationer som odlar särart offentliga medel för att driva sin särart. Hela Visionsprogrammet går ut på att träna SMFR:s förtroendevalda att bli sharialobbyister. SMFR vill ha makt i syfte att förändra det svenska samhället i shariariktning. SMFR följer till punkt och pricka de uppmaningar Islamic Foundation i Storbritannien sprider över hela världen om att det inte räcker med predikningar för att islam ska återta herraväldet, att handling och organisering är avgörande i kampen att krossa västs hegemoni.

SMFR talar om muslimer som om muslimer är så essentiellt annorlunda från landets övriga befolkning att man skulle kunna tro att de kom från en annan planet. Vad SMFR avser är shariaextremister, Qutbs och Mawdudis lärjungar.

I en annan skrivelse, SMFR Programmet, som är SMFR:s politiska plattform står det: ”SMFR representerar endast sina medlemmar” (s. 4). När SMFR i Visionsprogrammet skriver muslimer i plural översätter jag det därför med shariaextremister. SMFR vill organisera shariaextremister och gör ingen hemlighet av att den huvudsakliga sysselsättningen ska vara missionsverksamheten dawa, att ”ständigt arbeta med nyrekrytering” i syfte att skapa en stor och röststark organisation (s. 4). De förtroendevalda uppmanas att engagera sig politiskt. ”Allt som är kopplat till makt är i slutändan kopplat till politik” (ibid.).

Det ovanstående kanske inte är så kontroversiellt för Stockholms läns landstings Kulturförvaltning när det gäller bidrag till ungdomsorganisationer. Men det är kanske inte så vanligt att ungdomsorganisationer diskuterar ekonomisk politik, arbetsmarknad, näringsliv, uppmuntran till egenföretagande och att de har ett religiöst råd som hävdar fördelarna med könsseparering. ”En viktig del av att vara delaktig i samhället handlar om att delta i arbetslivet och vara en aktör inom näringslivet som egenföretagare. En framgångsrik integration kräver att många etablerar sig på arbetsmarknaden och är med och bidrar till samhällets utveckling och välfärd. En viktig aspekt av att vara en självklar del av samhället är att också kunna utveckla kompetens för [shariaextremister] inom näringslivet och på arbetsmarknaden” (s. 5). ”Framgångsrika [shariaextremister] inom arbetsmarknaden är essentiellt för att kunna bygga upp en stark [shariaextremistisk] medelklass. Det skulle stärka [shariaextremisternas] ekonomiska position och skulle kunna bidra till fler kontaktytor för [shariaextremister] att kunna referera unga talanger till” (s. 6). Vidare: ”En ekonomiskt stark [shariaextremistisk] grupp som är organiserad skapar också förutsättningar för att kunna rikta ekonomiska medel från ekonomiskt starka individer till olika former av projekt som SMFR kan administrera i syfte att ytterligare förstärka och utveckla SMFR:s förmåga att skapa förändring och uppnå våra målsättningar” (ibid.).

En nation styrd av sharia där Allah är sanningen?

Punkt 10 i Visionsprogrammet handlar om finans. Det kanske inte heller är så vanligt att ungdomsföreningar ägnar sig åt finansvärlden och har ambitionen att införa ett helt nytt ekonomiskt system i Sverige, det vill säga islamisk finans. I skrivelsen SMFR Programmet punkt 58 skriver SMFR om farorna med en räntebaserad ekonomi. ”En rättvis ekonomi kräver rättvisa institutioner. Dagens räntebaserade ekonomi skapar spekulativa och instabila marknader där kapital hopas på ett ställe vilket på sikt leder till en ökande produktion och minskad konsumtion. Vi vill verka för en räntefri ekonomi där människor och länder inte ska fastna i skuldfällor” (s. 9).

Punkt 10 i Visionsprogrammet inleds med ett korancitat om att hålla avtal, som om det inte skulle finnas svenska lagar om avtal och att det är svensk lag, inte Koranen, som gäller i Sverige. ”För att kunna utveckla SMFR till att kunna realisera vår vision, våra uppsatta mål såväl som kunna nå upp till våra högt uppsatta ambitionsnivåer så behöver organisationen kunna ackumulera och upprätthålla goda och långsiktigt stabila finanser. SMFR vill dock inte enbart jobba med att utveckla egna finanser utan vill även vara med och utveckla ett finansiellt system som ligger i linje med SMFR:s etiska och moraliska värdegrund” (s. 8). Det är islamisk finans SMFR talar om.

Punkt 14 handlar om konsumenter. SMFR vill organisera konsumenterna och stärka shariaextremisters rättigheter som konsumenter. ”[Shariaextremister] är en viktig konsumentgrupp i Sverige och Europa, men detta är inget som har använts i kampen för ökade rättigheter, delaktighet, påverkan, inkludering. I dag är [shariaextremister] en väldigt svag konsumentgrupp. När det t.ex. kommer till livsmedelskonsumtion så har [shariaextremister] förvisso lyckats etablera olika halalmärken, men uppföljning, övervakning och utveckling av halalmat har inte tagit den fart som den borde med tanke på den konsumtionsbas som finns” (s. 10). En konsumtionsbas på 500 000? I Evin Rubars reportage Slaget om muslimerna från 2009 visas ett Rapportinslag från september 2008 med dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt (M) på besök i ett slakteri där han talar om den stora inhemska marknaden för halalslaktad mat och där Abdirizak Waberi, då IFiS ordförande, sa till Evin Rubar att hans organisation representerar muslimerna i Sverige. ”Man ska ha rätt till halalmat.”

Är SMFR:s kommentar en kritik riktad mot IFiS för att de inte skött uppföljningen, övervakningen och utvecklingen av halalslaktad mat i Sverige? Eller representerar de två organisationerna olika ”muslimer”?

Under punkt 14 vill SMFR att shariaextremister ska utöva påtryckningar mot bankväsendet. ”Även som konsumenter inom bankväsendet så kan [shariaextremister] utnyttja sitt läge för att utveckla produkter som ligger i mer etisk och moralisk riktning mot [shariaextremister]” (ibid.). Alltså islamisk finans.

Yasri Khan har ambitioner. Han har manipulerat DO så till den grad att DO drivit ett ärende till tingsrätten om att shariaextremister ska ha rätt att sätta sig över sjukvårdens hygienregler att anställda ska bära kortärmat och att Stockholms Tingsrätt 16 november 2016 gav SMFR rätt, mål T 3905-15.

Det är uppenbart att allt tal om att vara en fredsrörelse och allt bruk av värdeladdade västerländska uttryck som mänskliga rättigheter med mera bara är ett sätt att lägga ut dimridåer för att få tillgång till offentliga medel i syfte att införa sharia i Sverige. Yasri Khan gör som upphovsmannen till islamisk finans Ahmed al-Najjar gjorde under Nassers sekulära styre: säger en sak offentligt och döljer sitt rätta syfte. Om Yasri Khan och SMFR offentligt gick ut med att de avser att upprätta ett parallellsamhälle i Sverige som är en kopia av det islamiserade Kuwait och få tillgång till alla de miljarder som finns inom global islamisk finans, skulle Stockholms läns landstings Kulturnämnd ge dem bidrag då? Skulle MUCF bevilja dem bidrag? Skulle de få driva Gryningeskolan i Botkyrka? Hur kan en barn- och ungdomsorganisation driva en skattefinansierad friskola?

Den 2 april 2017 fyllde Yasri Khan 31 år. Han börjar bli för gammal för att vara generalsekreterare i en ungdomsorganisation.

I inlägget på Facebook 27 januari 2017 skriver Yasri Khan om det han kallar ”handskakningsdrevet”. Han använder ord som ”den snäva syn” och ”onyanserade porträttering” en del ledande politiker visade, att Sverige har sina ”skumma sidor” men att Sverige ändå är ett bra land med möjligheter ”om inte landet faller i en för djup etnocentrisk trans”.

Det finns fog att tala om den djupa shariatrans Yasri Khan befinner sig i.

Professorn i praktisk filosofi, Per Bauhn, skrev några tänkvärda inlägg i samband med mordhoten mot Lars Vilks om vredgade religiösa människors oförmåga att ta ansvar för och ifrågasätta sina känslomässiga reaktioner. Om det nu är så svårt för Yasri Khan att bo i, enligt Pew Research Center, ett av världens mest sekulariserade länder är det upp till Yasri Khan att ifrågasätta och ta ansvar för sina egna känslomässiga reaktioner i stället för att kräva att Sverige ska anpassa sig till hans religiösa ideal styrda av ett övernaturligt väsen. Det är bara att packa väskorna och flytta till Malaysia.

Det borde vara en självklarhet att MUCF granskar alla de skrivelser SMFR producerar och alla studiebesök SMFR gör i Malaysia och vilka utländska kontakter SMFR knyter innan föreningen beviljas bidrag.

Stefan Löfven: Slå dövörat till varje gång du hör uttrycket ”islamofobiska konspirationsteorier”. Islamisk finans är ingen konspirationsteori.

I nästa inlägg skriver jag om Rashid Musa, SUM:s ordförande, och Malcolm X.

31 augusti 2017

Mona Lagerström fil dr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *