Stefan Löfven – inför Regeringsförklaringen 2017 Del 7 Afrosvenskarnas riksförbund, Kitimbwa Sabuni och Malcolm X

OBS. Detta inlägg handlar enbart om politisk islam (islamism) och berör inte fromhetsislam.

Kitimbwa Sabuni (född i Burundi) är talesperson för Afrosvenskarnas riksförbund. Han är också aktiv inom den shariapolitiska extremhögern som talesperson för Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och som författare av Muslimska brödraskapets skuggrapport till FN. Han är en av Sveriges grövsta hudfärgsrasister och ska behandlas på samma sätt som ledare för Vit makt-grupper behandlas. Han är representant för Svart makt och Allahs makt.

Han verkar aktivt för det invandrade slaveriet i Sverige (purdah, flickors och kvinnors livegenskap) bland annat genom att skriva till FN och beklaga sig över arbetet mot detta slaveri, mer om det strax. Se också länken till höger ”Shariadoket och manligheten”.

Afrosvenskarnas riksförbund har tagit Afrikas inbördeskrig och klanstrider till Sverige. Afrosvenskarnas riksförbund utgör tillsammans med Muslimska brödraskapet, Sveriges förenade muslimer (SFM), Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK) och Antirasistiska akademin (ArA) kärnan i inbördeskriget mot de grundläggande demokratiska principer det svenska samhället vilar på. De har alla en gemensam nämnare: Malcolm X.

Hatet som är mäktigare än geväret. Hatet mot ”de blonda blåögda vita djävlarna”.

Malcolm X tillhörde en extremt anti-vit sekt som tog avstånd från allt samröre med det amerikanska samhället, glorifierade svarta och skapade en egen ekonomi svarta amerikaner emellan och egna utbildningsanstalter. I ett stort land som USA är det möjligt att skapa en självförsörjande enklav.

Den shariapolitiska extremhögern i Sverige finansieras dels av den stat de har för avsikt att krossa, dels ingår den i en global rörelse finansierad av oljemagnater.

Malcolm X var född i USA. Han var en produkt av USA:s slaveri och rasåtskillnadspolitik.

Inbördeskrigarna i Sverige kommer utifrån. Den allmänna visdomen säger att de europeiska kolonialmakterna efter första världskriget med några pennstreck på världskartan skapade artificiella länder i Mellanöstern och att det är dessa pennstreck som är skulden till dagens kaos i Mellanöstern, att invånarna i Mellanöstern och Afrika är passiva offer för vad de europeiska kolonialmakterna ställt till med.

Utlänningarna och utlänningsättlingarna som bedriver inbördeskrig i Sverige motbevisar denna kliché och demonstrerar att européer inte har monopol på hänsynslöshet, girighet, maktambitioner och en målmedveten strävan att krossa en välfungerande rättsstat.

Afrosvenskarnas riksförbund – ett separatistiskt svenskt Nation of Islam
Den 5 oktober 2015 skriver Afrosvenskarnas ordförande Mkyabela Sabuni, född i Kongo, farbror till Kitimbwa Sabuni, om de 25 år som gått sedan förbundet startades. Mkyabela Sabuni var tidigare verksamhetschef för Centrum mot rasism som fick miljoner i bidrag för arbete mot den påstått utbredda ”strukturella rasismen” i Sverige men i princip endast åstadkom en uppmärksammad protest i april 2005 mot en reklamkampanj för en ny glass döpt till Nogger Black, en kampanj de hävdade var rasistisk. Nogger kommer av nougat, en glass som tillverkats sedan 1979, som man tillsatt lakrits till och som därför fick tillnamnet Black. Centrumets andra uppmärksammade insats var kritik mot att ett kvarter i Karlstads kommun hette Negern.

Afrosvenskarnas riksförbund skriver på hemsidan att de är en religiöst och partipolitiskt obunden ideell organisation. Samtidigt skriver de att begreppet afrosvensk ska uppfattas som en politisk identitet ”utifrån vilken människor av afrikanskt ursprung organiserar sig för att bemöta och utmana den strukturella rasismen vi utsätts för i Sverige”, och gör en koppling till Malcolm X och Nelson Mandela.

Nelson Mandela var ingen hatpredikant. Han demoniserade inte den vita befolkningen. Förutom den afrikanska drottningen Nzingha (1583–1663) nämner de den amerikanska kommunisten Angela Davis och marxisten Kwame Nkrumah (1909–1972) som förebilder i vars tradition den som antar identiteten afrosvensk inträder. Nkrumah gjorde Ghana till en enpartistat när han blev president. Vilken politisk inriktning Afrosvenskarnas riksförbund har är därmed tydlig.

Nkrumah var för övrigt influerad av den jamaikanska svarta ledargestalten Marcus Garvey, som jag skrivit om i tidigare inlägg och som ansåg att kommunismen bara var ytterligare ett påfund att förtrycka den svarta befolkningen med.

Angela Davis (f. 1944) är verksam i USA, hade kopplingar till socialistiska Black Panther Party och är kritisk till det amerikanska fängelsesystemet. Hon var 21 år när Malcolm X mördades. Hon har varit med länge. Hon har inte verkat för separatism utan för svartas medborgerliga rättigheter i USA.

Men det är inte medborgerliga rättigheter Kitimbwa Sabuni och hans nätverk betonar utan mänskliga rättigheter. Det är en viktig distinktion, se nedan. Liksom också att Angela Davis är feminist, vilket i USA innebär att verka för kvinnors, inte mäns, rättigheter. Som kommunist sätter hon inte likhetstecken mellan hudfärg och religion. Kitimbwa Sabuni företräder både Muslimska brödraskapet, postkolonial ideologi och det han kallar afrosvenskar. Det Kitimbwa Sabuni och hans kotteri verkar för är särbehandling som legitimerar att kvinnliga islambekännare är underordnade män. Det Kitimbwa Sabuni också representerar är symbiosen mellan den shariapolitiska extremhögern och extremvänstern.

Afrofobi enligt Kitimbwa Sabunis definition
För drygt ett decennium sedan, 24 maj 2006, skrev Kitimbwa Sabuni i tidskriften Mana en akademiskt färgad artikel om sin syn på afrofobi, ”Låt oss tala om afrofobi”. Det är uppenbart att han hämtat inspiration från USA. Han skriver: ”Med ’All Means Necessary’

ansåg Malcolm X [för över 50 år sedan i USA] att man skulle föra kampen mot det rasistiska förtrycket. Givetvis ska man också använda sig av begreppsbildning. Jag betackar mig för de akademiska attackerna mot begreppet afrofobi såsom att afro på grekiska har betydelsen vit eller att fobi endast har betydelsen överdriven fruktan. Det är alltid upp till konceptmakaren att fylla ett begrepp med innehåll så låt mig förklara vad jag menar med afrofobi. Ordet utgörs av prefixet afro som står för afrikan och kan jämföras med afro-amerikan eller afrikan-amerikan. Fobi som suffix används i betydelsen ogillande som kan ha sitt ursprung i rädsla, som i till exempel homofobi.”

Vidare: ”Afrofobi är hat mot, rädsla för eller ogillande av svarta och uttrycker en fobisk attityd gentemot Afrikas befolkning och afrikaner i diaspora och deras kulturer. Begreppet innebär en specifik typ av rasism riktad mot svarta. Afrofobi tar sig uttryck i rasdiskriminering, marginalisering, systematiskt våld, förföljelse och förtryck i olika samhällen över hela världen.”

Alltså även Sverige.

Vidare: ”Rasismen mot svarta är inte väsenskild från annan rasism däremot specifik såväl i utövande som i diskurserna som legitimerar den. Begreppet afrofobi skall ses som ett försök att lyfta fram denna skillnad. Begreppet belyser och värderar rasismen för att kunna lägga den till den samlade kunskapen om fenomenet. Precis som antisemitism och antitziganism har afrofobi kommit att bli en del av en begreppsmässig kanon. Det måste vara möjligt att konceptualisera den särskilda rasism som drabbar svarta utan att hela tiden möta mothugg och behöva ge sig in i långa diskussioner.”

Enligt Afrosvenskarnas riksförbund är det de som har lanserat ordet afrofobi och fått med det bland hatbrotten.

Stefan Löfven: Afrofobi bör i lagen om hatbrott bytas ut mot hudfärgsrasism. Det ska vara lika brottsligt vilken hudfärg man än riktar hatet mot.

Kitimbwa Sabunis hudfärgsrasism
Våren 2013 gjorde konstnären Makode Linde, vars far har rötter i Västafrika, en tårtperformance på Moderna museet, en svart tårta som den inbjudna kulturministern Lena Adelsohn Liljeroth (M) satte kniven i. Kitimbwa Sabunis reaktion på denna tårtperformance avslöjar hans hudfärgsrasism och visar hur han tar på sig rollen som Malcolm X och använder det nedsättande begreppet Onkel Tom. I Afrosvenskarnas riksförbunds namn krävde han kulturministerns avgång.

Tonsättaren Tebogo Monnakgotla skrev en artikel, ”’Afrosvenskarna devalverar ordet rasism’” i Dagens Nyheter 24 april 2012 till stöd för Makode Linde.

Kitimbwa Sabuni svarar i Dagens Nyheter 2 maj 2012 och vänder sig till statsministern! ”’Statsministern måste ta rasismen på större allvar.’” I artikeln försöker han få det till att den stridbara Malcolm X och ”husnegern” Onkel Tom fått ombytta roller: ”Att läsa Monnakgotla känns som att kliva in i en uppochnervänd värld där afrosvenskar som påtalar en rasism som har chockerat hela världen blir till Onkel Toms. Och där den svarta man som iförd ’blackface’ låter sig bakas in i en tårta för vita svenskars beskådande blir till något slags Malcolm X.”

Sabuni förutsätter att DN:s läsare lever i samma Malcolm X-fantasi som han och förstår vad han syftar på.

Han kallar Makode Lindes konstverk för ”en rasistisk karikatyr av en svart kvinna”. En vit minister ska inte skära upp en tårta som föreställer en svart kvinna med blackface, ett ansikte (Makode Lindes) som börjar skrika i samma ögonblick som tårtspaden hugger in. Det är en maktdemonstration och kulturministern bör därför avgå, enligt Sabuni.

Makode Lindes performance hade kunnat ge upphov till en nödvändig och nyanserad debatt om kvinnlig könsstympning, om utomståendes makt över kvinnans sexualitet, i synnerhet kvinnans sexualitet i könsstympningsmiljöer. Kitimbwa Sabuni valde att vrida debatten i en helt annan riktning, så långt man kan komma från flickors och kvinnors underordning i en värld styrd av brutala patriarkaliska normer. Han koncentrerade sig på hudfärgen på handen som höll i tårtspaden.

Kitimbwa Sabuni kallar Tebogo Monnakgotla för ”inbäddad informant”, alltså ”husneger”, och ger prov på inställningen att svarta ska ta avstånd från ”de blonda blåögda vita djävlarna” och absolut inte försvara dem: ”Den gängse svenska diskussionen om rasism är ganska tömd på maktanalys men det finns ändå en implicit förståelse att det spelar roll vem som talar om en rasialiserad grupp. Det innebär att vita aktörer inte kan göra eller säga vad som helst i relation till icke-vita och i det läget kommer fenomenet inbäddade informanter att spela en viktig roll för att upprätthålla den rådande ordningen.”

Kitimbwa Sabuni tar sig rätten att bestämma vem som får lov att uttala sig om vem och att det är hudfärgen som är avgörande.

Kitimbwa Sabunis definition av ”inbäddad informant”: ”Inbäddade informanter är personer ur den marginaliserade gruppen som är ekon för utsagor, som den dominerande gruppen inte kan framhålla på grund av risken att framstå som förtryckande.”

Detta är exempel på hur akademiker använder fikonspråk för att få sin ideologi att låta ”vetenskaplig” i jakten på forskningsanslag. Sabuni låter som om han kopierar ur en bok författad av en postkolonial skrivbordsteoretiker.

Han fortsätter: ”En händelse som upprör en hel värld vill hon reducera till att bara handla om Afrosvenskarnas riksförbund.” Och: ”Jag kan bara spekulera kring hur lite kontakt Monnakgotla har med andra afrosvenskar men hon är hopplöst bortkopplad från den afrosvenska opinionen [läs svarta kommunister] om hon tror att det finns ett utbrett stöd för Lindes konstverk. Och för vem blir vi egentligen Onkel Toms när vi motsätter oss att svarta kroppar framställs i tårtor med ’blackface’ och sedan stympas? Kanske av den för Monnakgotla tänkta vita blick som får gälla för alltings universella måttstock. Men Afrosvenskarnas riksförbund gör inte sina bedömningar på sådana grunder utan måste företräda våra medlemmar som har andra måttstockar och faktiskt annat fokus. För oss har det här aldrig handlat om Makode Linde då vår fokus är på kulturministern och vi vill se att hon tar sitt ansvar för det inträffade genom att avgå.”

Kitimbwa Sabuni hävdar att Monnakgotlas inlägg ”ger utrymme för många märkligheter”. Det gör även hans inlägg. Han påstår att sakfrågan inte handlar om Makode Lindes konstverk samtidigt som han tar avstånd från att en svart kvinna framställs som en tårta med blackface. Det var inte kulturministern som hade beställt konstverket. Det var inte kulturministern som hade utformat konstverket. Ändå ska hon avgå. Vad skulle hon ha gjort? Vägrat att acceptera inbjudan? Vägrat att ta en bit tårta? Skrikit rasism, rasism? Jag vill inte skära i en svart tårta som liknar en kvinnokropp! Skällt ut konstnären när han började skrika och sprungit därifrån?

Kitimbwa Sabuni använder ordet ”stympas”. Det är inte europeiska kolonialmakter som har infört könsstympning. Redan den grekiska historikern Herodotos (ca 480–ca 420 fvt) skriver i Herodotos historia om att afrikanska barn utsattes för omskärelse, vilket betraktades som en gammal sedvänja, som upphör hos folk som kommer i kontakt med den [civiliserade] grekiska världen, Hellas (2000, s. 145, 146).

Kitimbwa Sabuni och Afrosvenskarnas riksförbund hade kunnat välja att strida för flickors rätt att inte utsättas för den mångtusenåriga afrikanska kvinnofientliga sedvänjan könsstympning. De hade kunnat välja att upplysa alla nyanlända könsstympade flickor och kvinnor var i Sverige de kan få hjälp. De hade kunnat upplysa invandrare från afrikanska klaner vad det innebär att leva i en nationalstat, att i en nationalstat är tilliten till staten avgörande för välfärdsstatens överlevnad och att den urgamla sedvänjan att sätta tilliten till klanen och klanens normer över nationalstatens lagar i förlängningen är detsamma som att bädda för välfärdsstatens undergång.

I stället är de fixerade vid hudfärg.

Ytterligare ett exempel på Kitimbwa Sabunis hudfärgsrasism är hans artikel i Dagens Samhälle 20 april 2016 i samband med Mehmet Kaplans (MP) avgång som bostadsminister, ”Troende muslimer har ingen plats i svensk politik”. Det är märkligt hur Nalin Pekguls mångåriga verksamhet inom Socialdemokraterna ständigt trollas bort. I den här artikeln misstänkliggörs hon för att hon varit kritisk mot Kaplan.

Kitimbwa Sabuni uttalar sig i egenskap av talesperson för MMRK. Han försvarar en person som i många år haft officiella uppdrag inom Muslimska brödraskapets svenska gren och gör avgången till en fråga om hudfärg och religion.

Judefientlighet är en integrerad del i Muslimska brödraskapets ideologi och den svenska grenen har vid flera tillfällen bjudit in talare med en judefientlig retorik, inklusive Mehmet Kaplan som bjudit in både Jamal Badawi och Yvonne Ridley. Sabuni ger i artikeln uttryck för att det är viktigare vilken grupp en politiker representerar än hur politikern lever upp till partiets partiprogram.

Vad Kitimbwa Sabuni än pratar om tar han alltid upp den transatlantiska slavhandeln, som om den är den enda slavhandel som existerat i historien, så även i denna artikel: ”För oss är inte förintelsen under andra världskriget en isolerad händelse i historien, som inga paralleller kan dras till. Utan den kan likt andra förintelser vi upplevt under transatlantisk slavhandel och europeisk kolonialism användas för att säga oss något om vår samtid och bidra till arbetet mot att sådana historiska ohyggligheter upprepas.”

Så snart islams heliga krigare trängde in i Nordafrika på 600-talet tog de slavar i tusental. Historikern Eduardo Manzano Moreno skriver att en shariajurist (d. 870) står för den tidigaste skildringen av erövringen av Nordafrika, bland annat hur en berbisk underkuvad stam i Cyrenaika i nordöstra Libyen under den första erövringsvågen runt 643 (då Omar var kalif) gick med på en pakt som innebar att de accepterade att betala skatten jizya och för att kunna betala skatten fick tillstånd att sälja sina egna barn. Manzano Moreno skriver att det inte råder några tvivel om att vissa egyptiska shariajurister (fuqaha) ansåg att det var lagligt att köpa och sälja somliga berber. ”Slavar tillfångatagna under segerrika kampanjer räknades i tusental och när erövringarna var avklarade upphörde inte flödet österut.” Till och med den abbasidiska kalifen al-Mansur (754–775), Bagdads grundare, rapporteras ha blivit rasande när han skulle tillträda och inte fick den sedvanliga skeppslasten slavar som gåva från Ifriqiya, namnet på de nordafrikanska territorierna.

Härskarna i det ockuperade Spanien tog slavar från det svarta Afrika, inte minst till sina harem. De nordafrikanska länder som ingick i Osmanska riket kapade fartyg i Medelhavet i flera hundra år och tog kristna besättningar och passagerare som slavar. De gjorde också ständiga räder längs Italiens, Greklands och Spaniens kuster och rövade bort befolkningen och sålde den som slavar. Det fanns slavmarknader i hela det Osmanska imperiet. Araber ägnade sig åt en omfattande svart slavhandel. Det som gör att forskningen har koncentrerat sig på den transatlantiska slavhandeln är att det finns så gott om skriftligt material eftersom det var en renodlad affärsverksamhet och handelsmännen höll noggrant reda på antalet svarta de fraktade på sina fartyg och också för att slavättlingarna är en så påtaglig syn i USA på grund av sin hudfärg.

Den vita slavhandeln har inte lämnat så påtagliga spår efter sig och är betydligt svårare att kartlägga eftersom det var en piratverksamhet, men historikern Robert C. Davis har gjort en sammanställning och hävdar att den var lika omfattande som den transatlantiska slavhandeln. Sydafrikanen Ronald Segal har skrivit om den svarta slavhandeln inom det islamiska imperiet.

Det är skrämmande hur Kitimbwa Sabuni får sina utfall mot ”vita” publicerade i tidningar som Dagens Nyheter och Dagens Samhälle. Det är skrämmande att hudfärgen över huvud taget tillåts spela roll i den offentliga debatten.

Varför behandlas inte Kitimbwa Sabuni som den hudfärgsrasist han är? Varför skyddas han av sin svarta hud? Varför gäller en måttstock för europeiska hudfärgsrasister och en annan för afrikanska hudfärgsrasister?

Afrosvenskarnas riksförbund och Amineh Kakabaveh (V)
Afrosvenskarnas riksförbund uppträder som en kolonialmakt. De tog sig rätten att läxa upp Vänsterpartiet och kräva att partiet utesluter riksdagsledamoten och kvinnorättsaktivisten Amineh Kakabaveh för att hon på Facebook delat ett kvinnofientligt avsnitt ur en film utan att inse vilka filmens avsändare var. Hon tog snabbt bort filmen, hon har bett om ursäkt tusen gånger om, men Afrosvenskarna kräver att partiet avstänger henne för att hon påstås sprida rasistisk propaganda. De hävdar att hon har ”en lång historia av tvivelaktiga utspel om muslimer”. De gick så långt att de till och med ordnade ett offentligt möte om Amineh Kakabaveh. Deras agerande säger mer om Afrosvenskarnas riksförbund som patriarkalisk högborg än om Amineh Kakabaveh som rasist, särskilt med tanke på att Kitimbwa Sabuni i skuggrapporten till FN anklagar Sverige för att Sverige arbetar mot hedersförtryck, se nedan.

Drevet mot Amineh Kakabaveh liknar drevet mot förra integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (L), som även hon kompromisslöst ställde sig på flickornas sida i hedersmiljöer.

Afrosvensk enligt Kitimbwa Sabunis definition
Christian Hofverberg intervjuar Kitimbwa Sabuni 11 juni 2014 på bloggen All Afrosvensk Everything. Där säger Sabuni följande om begreppet afrosvensk: ”Ordet afrosvensk signalerar också att det är till Sverige som vi som svarta svenskar ska centrera våra aktiviteter och våra intressen. Däremot ska man inte se ordet afrosvensk som en längtan efter att få vara en del av någon slags vit svensk gemenskap.”

Utvisa Kitimbwa Sabuni.

Christian Hofverberg frågar: ”Mot bakgrund av detta, hur ser du på orden mörkhyad och färgad?” Kitimbwa Sabuni:För det första ska man komma ihåg att de här orden är utvalda av vita människor. En av konsekvenserna med att tillhöra en underordnad minoritet som t ex afrosvensk är att du får ett dubbelt medvetande, dvs. jag vet både hur jag tänker utifrån förhållande att jag är en svart person men jag vet också hur en vit person tänker utifrån att jag är svart. Så när man analyserar användningen av dessa ord så måste man utgå ifrån förhållandet att vit är normen. Då blir det väldigt intressant att fråga sig varför vita svenskar är så bekväma med att använda ord som färgad eller mörkhyad. Jag menar att de är det för att dessa ord inte ger afrosvenskar en politisk identitet. Ordet mörkhyad kan exempelvis betyda mörk spanjor i en kontext och en svart person från Ghana i en annan kontext. Färgad är enbart ett rasistiskt begrepp som vita har använt sedan lång tid tillbaka. Orden svart eller afrosvensk implicerar däremot vithet och då synliggörs också den privilegieposition som vita människor har i det svenska samhället.”

Vidare: ”Det som behövs, i ett antirasistiskt och afrosvenskt perspektiv, är ju demonstrationer eller manifestationer mot den vita privilegiestrukturen.”

Vidare: ”Sen är det ett stort problem att vita svenskar är mer engagerade i bevarande av sin egen självbild som toleranta och antirasistiska än afrosvenskar är i kampen för rättvisa och värdighet för vårt folk. I alla fall när det gäller politiska manifestationer. Det viktigaste i slutändan är ändå att vi som afrosvenskar skapar en positiv nationalism [min kursiv] för social rättvisa och mot kolonial rasistisk dominans.”

Utvisa Kitimbwa Sabuni.

Uppviglaren Kitimbwa Sabuni
Efter flera dödsskjutningar anordnades 17–-18 december 2016 en manifestation i Rinkeby utanför Stockholm mot våldet. Kitimbwa Sabuni var en av talarna. Hans tal publicerades i sin helhet i Feministiskt perspektiv 20 december 2016 med rubriken ”Koloniala orsaker till överdödlighet i förorten”.

Efter det att afrikanska länder blev självständiga på 1960-talet har det ena inbördeskriget efter det andra rasat på kontinenten, stundtals baserade på urgamla klanstrider, etniska konflikter eller politiska konflikter mellan kommunister, islamister, demokrater. Afrika var en arena för det kalla kriget mellan Sovjet och USA. Afrika är i dag en arena för militanta jihadister och terrororganisationer. Usama bin Ladin fick till exempel en fristad i Sudan. Afrikanska politiska ledare har använt statskassan som sin privata kassa och fyllt bankfacken i skatteparadis med de rikedomar som borde ha gått till den egna befolkningens välfärd. Detta tiger Kitimbwa Sabuni om. Det är, enligt honom, de europeiska kolonialmakternas fel att afrikaner på grund av stridigheter i afrikanska länder sökt sig till Sverige. Han förbiser också att Sverige för inte så länge sedan var ett fattigt jordbrukarland som genom hårt arbete och politisk samarbetsvilja tog sig ur fattigdomen och byggde den välfärdsstat som välkomnat honom och hans släktingar.

Det han förbiser allra mest är att den svenska välfärdsstaten är en nationalstat, inte ett land baserat på klaner, och att det är de invandrade klanerna med sina mångtusenåriga normer och förakt för den svenska rättsstaten och polisen som bidragit till den laglöshet som råder i vissa delar av Sverige.

Kitimbwa Sabuni uppträder än en gång som en parodi på Malcolm X och predikar hat mot ”de blonda blåögda vita djävlarna”. Malcolm X, liksom Marcus Garvey för övrigt, var övertygade om den svarta befolkningens handlingsförmåga, trots diskriminerande lagstiftning.

Sabuni upprepar postkolonialisternas mantra: européerna är de enda som kan handla självständigt, invandrarna är en skock hjälplösa får. ”Kolonialismen tog aldrig slut”, säger Sabuni. ”När vi kom till Europa eftersom europeisk kolonialism gjort det omöjligt för oss att leva kvar med värdighet i länderna där vi har vårt ursprung, då följde den koloniala logiken med oss hit och förorterna vi hänvisades till blev de nya kolonierna. På samma sätt som svarta och bruna kroppar behövde hanteras i ursprungskolonierna, behöver vi hanteras här i de europeiska städerna där vi befinner oss.”

Det Sabuni inte säger något om är EBO-lagen, lagen om eget boende från 1994, som tillåter utlänningar att bosätta sig var de vill. Flera kommunalråd är emot lagen, eftersom redan överbefolkade områden blir ännu mer överbefolkade när asylsökande väljer att flytta in hos släkt och vänner i stället för till den kommun eller flyktingförläggning Migrationsverket anvisat. Hela familjer kan flytta in hos redan trångbodda familjer. Många invandrare kommer från länder dominerade av klaner. Tillhör du en klan kan du inte säga nej när släktingar begär att få bo hos dig, hur mycket du än skulle vilja det.

Vidare säger Sabuni: ” Miljonprogrammen som var det svenska folkhemmets stolthet på 1960-talet gjordes om till uppsamlingsplats för oss, jordens fördömda, och förvandlades till det vi i dag kallar ’förorten’ med alla negativa bibetydelser som begreppet har med sig.” Han anspelar på psykiatern Frantz Fanons bok om tredje världen, Jordens fördömda (1961), näst efter Malcolm X postkolonialisternas guru framför alla andra tillsammans med litteraturvetaren Edward Said.

Postkolonialisterna ser inte framåt. De har parkerat sig i 1950-talets och 1960-talets Afrika och USA. De har utnämnt Sverige till en kolonialmakt och tagit på sig uppgiften att befria invandrarna från denna kolonialmakt.

Sabuni rabblar en mängd statistik som han hämtat från en av Sveriges främsta hatpredikanter, Tobias Hübinette, verksam vid Karlstads universitet och alltså försörjd av det land och den befolkning han hatar så.

Kitimbwa Sabuni avslutar talet med följande: ”Därför är jag glad att vara på plats och se alla samlas här i protest. Beredda att ansluta sig till kampen mot den nutida kolonialismen. Vi är inte ensamma, utan i städer i hela Europa reser sig svarta och bruna människor [min kursiv], i Nordamerika reser de sig bland annat i Black Lives Matter-rörelsen. Allt detta hänger samman och det hänger samman med den kamp som fördes och fortfarande förs i Kongo, i Algeriet, i Vietnam, på Kuba och i Palestina. För att använda den store Frantz Fanons ord: ’Varje generation måste finna sitt öde och uppfylla det eller svika det. Det valet kan ingen ta ifrån oss.’”

Utvisa Kitimbwa Sabuni.

Det är dags att ”de blonda blåögda vita djävlarna” som välkomnat Kitimbwa Sabuni och gjort det möjligt för honom att leva och verka i Sverige reser sig och kräver att Kitimbwa Sabuni och hans hustru Fatima Doubakil betalar tillbaka alla offentliga bidrag de kasserat in under årens lopp med sina hatkampanjer och att de utvisas på livstid. Det är inbördeskrig de bedriver.

Grundlagen måste ändras så att det blir möjligt att utvisa utlänningar som har fått svenskt medborgarskap och bedriver krig mot Sverige.

Medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter
Man kan tycka vad man vill om Malcolm X:s retorik. Man bör vara medveten om att han tillhörde en extremt anti-vit sekt, att han dyrkade sektledaren, att han blint lydde sektledaren, att han saknade kritisk distans till demoniseringen av vita, att det var en apokalyptisk sekt han tillhörde, att eftersom det var omöjligt för svarta och vita att leva tillsammans var det nödvändigt att förinta de vita djävlarna, att det fram till dess att dagen var kommen var det nödvändigt att leva helt separerade från den vita befolkningen i USA och inte på något vis delta i den amerikanska politiken.

Verkligheten var påträngande. Trots den stora skillnaden mellan Malcolm X och Martin Luther King, och trots alla hånfulla kommentarer och gliringar från Malcolm X:s sida om icke-våldsmetoder, integration, Onkel Tom och husneger, hade de samma mål: att återupprätta de svartas människovärde och självrespekt och skapa drägliga livsvillkor för USA:s slavättlingar.

Under stora delar av 1964 reste Malcolm mycket både i Afrika och Europa. Överallt talade han om de svartas omänskliga villkor i USA. Han ville få omvärlden att ingripa i USA:s behandling av sin svarta befolkning. Han insåg att så länge kampen gällde medborgerliga rättigheter enligt Martin Luther Kings metod kunde omvärlden inte lägga sig i, eftersom det rörde sig om en inhemsk fråga. Därför försökte han göra diskrimineringen till en fråga om mänskliga rättigheter för att kunna föra upp frågan i FN. Intresset bland USA:s svarta befolkning och ledarna för medborgarrättsrörelserna var minimalt.

Malcolm X:s ansträngningar att betona de svartas mänskliga rättigheter i stället för medborgerliga rättigheter är en tänkbar förklaring till Muslimska brödraskapets betoning på mänskliga rättigheter i stället för medborgerliga rättigheter i Sverige och varför Nätverket svenska muslimer i samarbete vände sig till FN med skuggrapporten, som de kallar alternativrapporten, i februari 2013, Swedish Muslims in Cooperation Network. Alternative Report, riktad till FN:s Committee on the Elimination of Racial Discrimination (CERN).

Malcolm X ville inför FN få upp svarta amerikaners mänskliga rättigheter. Skuggrapporten handlar om ett odefinierat kollektiv i Sverige kallat muslimer, men som i själva verket avser Muslimska brödraskapets nätverk. Skuggrapporten är sammanställd av Kitimbwa Sabuni med hjälp av Helena Benaouda, Fatima Doubakil, Omar Mustafa, Elvir Gigovic, Ahmed Siraj och finansierad av i huvudsak Muslimska brödraskapets olika svenska organisationer, som i sin tur finansieras med skattemedel.

Hudfärgsrasismen i USA blir i den svenska skuggrapporten en fråga om att utövare av en religion påstås vara utsatta för rasism och att det är rasistiskt att motarbeta den invandrade livegenskap en del flickor och kvinnor lever i.

Docenten och kulturdebattören Johan Lundberg ger i artikeln ”Med antirasismen som täckmantel” i Expressen 12 september 2013 en kärnfull sammanfattning av islamisterna i Kitimbwa Sabunis nätverk och deras verksamhet:

Under arbetet med slutkapitlet i min bok ’Ljusets fiender’, vilket handlar om vårens kravaller i Husby, kom jag i mitt sökande efter ideologiska underströmmar att stöta på en rad organisationer som förvånade mig genom att ett fåtal namn ständigt återkom: Mattias Gardell, Rashid Musa, Kitimbwa Sabuni och Fatima Doubakil, för att nämna några. Ibland hade dessa personer framträdande positioner i organisationerna. I andra fall bjöds de in som regelbundna föreläsare eller seminariedeltagare. Ibland dök de upp som författare till bidragsansökningar. Organisationerna lystrade till namn som Afrosvenskarnas riksförbund, Muslimska mänskliga rättighetskommittén, Studieförbundet Ibn Rushd, Charta 2008 och Forix, Förorternas riksdag. För att blott nämna några.

Flera av dessa organisationer påstods ha antirasistiska syften. Ofta sade man sig kämpa för mänskliga rättigheter. Vid ett närmare studium upptäckte jag dock att flera av organisationernas huvudfrågor var ännu mer begränsade än antalet frontgestalter. Noga besett inskränkte de sig till två: Påvisandet av rasism mot muslimer och kamp mot den nuvarande terrorlagstiftningen. Ofta sammanföll de två: Kamp mot islamistisk terrorism framställdes i alarmistiska ordalag som ett västvärldens krig mot muslimer.

I den alternativa utredning om strukturell rasism som flera av dessa organisationer presenterade under våren, under Kitimbwa Sabunis ledning, anfördes även följande oegentligheter som exempel på att Sverige ytterst sett är en islamofobisk ’apartheidstat’: Statliga kampanjer mot sådant som hedersvåld, tvångsgifte samt äktenskap med minderåriga. Därtill presenterades ett förslag om att Justitiekanslern borde ta ett hårdare grepp över svenska medier för att balansera yttrandefriheten mot respekt för människor som kan bli kränkta. Hur dylika synpunkter harmonierade med kamp för mänskliga rättigheter var inte helt lätt att förstå.

Kitimbwa Sabuni har ABF i Stockholm som plattform. Han var ABF:s affischnamn i Almedalen 2017. ABF deltar med andra ord i inbördeskriget mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på.

Även Maimuna Abdullahi från ökända SFM, som tvingades betala tillbaka projektbidraget de fått av MUCF för ”Stå Upp! 2.0” (se tidigare inlägg) har ABF i Stockholm som plattform. Hon är projektledare för något som heter Postkolonialt Forum, vilket beskrivs under rubriken ”Moderna folkrörelser” i årsrapporten för 2016. Behrang Miri är nationell samordnare för social mobilisering på ABF. ”Behrang har även fått igenom uppstarten av ett postkolonialt forum där Maimuna Abdullahi är samordnare. Forumet är ett samarrangemang mellan ABF Förbundet och ABF Stockholm, där diskussioner kring kolonialismens arv och effekter på vår samtid står i fokus. – Syftet är att vi ska mötas och ge legitimitet till underrepresenterade grupper. Forumet har också ett postkolonialt perspektiv för att stötta, förstärka och lära av varandra, samt skapa gemensamma målsättningar och ge en plattform för att normalisera den postkoloniala teorin i samhället, avslutar han.”

Det är ingen vetenskaplig teori. Det är en västfientlig ideologi. Och den ska inte normaliseras i Sverige.

Maimuna Abdullahi är en flitig aktivist. Den 6 juni 2017 medverkade hon i ett seminarium med anledning av EU-domen om religiös klädsel på arbetet anordnat av Vänsterpartiet i Malmö, kontakt Hanna Gedin, biträdande partisekreterare. Forskaren Anders Neergaard, som skrivit flera verk tillsammans med postkolonialisten Diana Mulinari, försvarar Muslimska brödraskapets uniformspersedel hijab utan att kommentera vad den signalerar: Död åt homosexuella och att antalet beslöjade flickor och kvinnor är ett tecken på motståndet mot den västerländska civilisationen.

Övriga deltagare var partiets Christina Höj Larsen och den ultrareaktionära shariajuristen Salahuddin Barakat samt Jasmin Nur, kvinnan som avbröt statsminister Stefan Löfvens 1-majtal och som i en intervju använder sig  av Malcolm X:s vokabulär Onkel Tom och ”alla medel som behövs”.

Det är inte svårt att inse att Vänsterpartiet i Malmö har ett stort inflytande över partiets interna drev mot Amineh Kakabaveh. Maimuna Abdullahi har offentligt kallat Amineh Kakabavehs  kamp för flickor i hedersmiljöer för rasistisk och islamofobisk. Seminariet är ännu ett bevis på symbiosen mellan den shariapolitiska extremhögern och extremvänstern.

Maimuna Abdullahi samarbetar med Kitimbwa Sabuni för införandet av det som kallas jämlikhetsdata.

Maimuna Abdullahi är även styrelseledamot i Antirasistiska akademin, som jag diskuterar i nästa inlägg.

8 september 2017

Mona Lagerström  fil dr

Källor:

DAVIS, Robert C., Christian slaves, Muslim masters. White slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast and Italy, 1500–1800, Palgrave macmillan 2003

MANZANO MORENO, Eduardo, ”The Iberian Peninsula and North Africa”, The new Cambridge history of Islam, Volume 1, The formation of the Islamic world sixth to eleventh centuries, (red.) Chase F. Robinson, Cambridge University Press 2010, s. 590

SEGAL, Ronald, Islam’s black slaves. The other black diaspora (2001), Farrar, Straus and Groux 2002

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *