Intersektionalitet och Nationella sekretariatet för galenskap

Intersektionalist är lika med bödel
Nyligen har två kritiska artiklar, av Lars Åberg och Sakine Madon, publicerats om lektorn i socialt arbete Rúna Baianstovu, båda kritiska till det från USA importerade begreppet intersektionalitet. Kritiken rör dels Baianstovus bok Heder. Hedersrelaterat våld, förtryck och socialt arbete (Studentlitteratur) där hon förordar ett intersektionellt perspektiv, dels att hon utsetts till samordnare i en kartläggning av hederskulturer i Göteborg, Malmö och Stockholm där kravet är att ett intersektionellt perspektiv ska gälla.

Man anar inflytande från Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, där de två postkolonialisterna/intersektionalisterna från Sydamerika, professorerna Paulina de los Reyes och Irene Molina, varit chefsideologer.

Intersektionalitet är inget vetenskapligt begrepp. I Sverige ska intersektionalist, den som använder begreppet, översättas med bödel. Fokus ska ligga på akademikerna som använder begreppet. Metoden ska kallas nymarxistisk ideologi. Intersektionalitet är politik. Varenda politiker och tjänsteman i Sverige som ser och hör ordet intersektionalitet ska samtidigt se ordet bödel framför sig i eldskrift och fråga sig varför fanatiska invandrade nymarxister från romersk-katolska länder fått en sådan maktställning i Sverige. Den skada intersektionalisterna/bödlarna åsamkat ungdomar som lever i hederskulturer i Sverige måste få ett slut. Mer om de postkoloniala akademikerna som förordar ett intersektionellt perspektiv strax.

Två saker utmärker hedersförtryck, två saker ska stå i centrum för all forskning om orsakerna till hedersförtryck
1) Invandrade hedersorienterade klaner
2) Invandrade hedersorienterade klaners rättssystem

Detta har Nationella kompetensteamet mot hedersförtryck, Länsstyrelsen i Östergötland, kunskap om, liksom Riksorganisationen Glöm aldrig Pela och Fadime (GAPF), föreningen Varken hora eller kuvad (VHEK), Bred Feministisk Plattform, liksom mängder med föreningar runt om i Sverige vars medlemmar, män som kvinnor, lägger ner hela sin själ på att hjälpa hedersdabbade människor, liksom socialsekreteraren och utbildaren Maria Hagberg som i boken Vid 20 börjar den ruttna – om hedersvåld och modiga kvinnor redan år 2009 kritiserade begreppet intersektionalitet, liksom docenten i rättssociologi Astrid Schlytter och doktorn i socialt arbete Devin Rexvid som tillsammans skrivit boken Mäns heder. Att vara både offer och förövare (Studentlitteratur 2016).

Ändå ger Göteborg, Stockholm och Malmö uppdraget att vara samordnare i en kartläggning om hederskulturer till en intersektionalist. Bland frågeställningarna som ska belysas finns inte hedersorienterade klaner eller deras rättssystem med. Dessutom underkänner uppdragsgivarna i princip tidigare forskning med hänvisning till att den är motstridande, som om ett intersektionellt perspektiv skulle ge en mer sann bild. Man skriver 27 juni 2017: ”Det har tidigare genomförts flera olika studier av hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige (exempelvis Ungdomsstyrelsen 2009, Schlytter et al. 2009, VHEK 2015 och 2016, Rädda Barnen 2016). Detta är bara ett urval av de studier som genomförts i Sverige under de senaste åren, men visar på att den kunskap som finns om hedersrelaterat våld och förtryck stundtals är motstridig då studierna presenterar väldigt olika resultat. Troligen beror detta på att man haft olika definitioner av hedersrelaterat våld och förtryck, olika målgrupper och urval samt olika undersökningsmetoder. De studier som hittills genomförts i Sverige har dessutom främst inriktat sig på att beskriva flickor och kvinnors situation och ger därmed inte en tillräckligt heltäckande bild av frågans komplexitet” (s. 1). Det är uppenbart att uppdragsgivarna inte har läst Astrid Schlytters och Devin Rexvids bok Mäns heder.

Självklart får man motstridiga resultat beroende på om man utgår från att det rasistiska Sverige är upphovet till hedersförtrycket eller om man utgår från invandrade hederskulturers rättssystem.

Tänk maffia. Sverige är en sekulär rättsstat. Det svenska rättsväsendet kallas även liberal demokrati, den enskilda individen är ensam ansvarig för sina handlingar. Lagen gäller lika för alla.  Hedersorienterade klaners rättssystem, där ansvaret är kollektivt, strider mot det svenska rättsväsendet. Två rättssystem kolliderar. Det svenska rättssystemet med lagar, poliser, åklagare, domstolar kontra invandrade hedersorienterade klaners rättssystem grundade på mångtusenåriga hedersnormer, där klanen bestämmer vem som ska gifta sig med vem i syfte att bevara klanen och där klanledaren bestämmer vem som ska dö och vem/vilka klanmedlemmar som ska utföra mordet.

Vilket rättssystem som ska gälla i Sverige är inte förhandlingsbart. Vilket perspektiv politiker och tjänstemän ska utgå från, de livegna individerna som längtar efter de rättigheter den svenska lagen ger dem, eller de hedersorienterade klanernas normbevakare som vill bevara klanens rättssystem även i Sverige borde heller inte vara förhandlingsbart.

Fega, ryggradslösa politiker vacklar. Det är ljusår mellan förra integrations- och jämställdhetsministern Nyamko Sabuni (L) och nuvarande jämställdhetsminister Åsa Regnér (S). Nyamko Sabuni tänkte själv. Hon utgick från de livegnas perspektiv. Hon utgick från verkligheten. Hon utgick från svensk lagstiftning som säger att individen är samhällets minsta enhet och ger individen rätt att själv forma sitt liv.

Åsa Regnér är slav under postkolonialisterna, det vill säga fanatiska Sverigefientliga nymarxistiska akademiker, som hävdar att det är rasism att ens använda begreppen hedersförtryck, hedersvåld, hedersmord och som i stället lyfter fram det från USA importerade begreppet intersektionalitet.

När Bred Feministisk Plattform lanserades på ABF i Stockholm 23 oktober 2017 ställde samtalsledaren Ann Charlott Altstadt en fråga till Åsa Regnér om hennes inställning till postkolonialisterna som i två decennier bromsat arbetet mot hedersförtryck med hjälp av begreppet intersektionalitet. Åsa Regnér valde att svara genom att tala om något helt annat. Åsa Regnér lär försvinna från regeringen månadsskiftet januari/februari för ett toppjobb inom FN-organet UN Women. Det är en vinst för hedersdrabbade i Sverige men en gigantisk förlust för UN Women. Toppjobb kräver självständigt tänkande personer, inte marionetter.

Det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia
Drygt tjugo år efter det att professor Eva Lundgren och doktorand Åsa Eldén inledde det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia, med artikeln på SvD Brännpunkt 21 januari 1997 ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’” håller fanatiska akademiker fortfarande landets politiker i ett järngrepp. I artikeln påstod Lundgren och Eldén att ”den klassiska kolonialistiska världsbilden” upprepas när man lyfter fram att hedersvåld är kulturellt betingat. De kritiserar att mord på familjemedlemmar som begås av män från Mellanöstern förklaras med deras kultur medan mord som begås av svenska män i existerande eller forna parrelationer förklaras utifrån individuella problem. Lundgren och Eldén ser med andra ord inte skillnaden mellan maffialagar och det svenska rättsväsendet.

Man förväntar sig att akademiker är tränade i kritiskt tänkande. Lundgren och Eldén demonstrerar att de är auktoritetsbundna och slaviskt följer Edward Saids tes i boken Orientalism, skriven under 1970-talet men som kom på svenska först 1993.

Lars Åberg, som tillsammans med Eduardo Grutzky, skrivit boken Heder och samvete – En bok om hederskultur i Sverige (2013), belyser i sin artikel hur Lundgrens och Eldéns idéer fick fotfäste inom Socialdemokratin och citerar dåvarande integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margaret Winberg. Han kommenterar: ”För att kunna formulera sig på det viset krävdes en ansenlig mängd skygglappar, applicerade i flera lager, och en omfattande politisk ovilja att ingripa såväl mot förövarna som mot ideologin bakom [min kursiv]. Förnekelsen har sedan levt vidare som ett medvetet villospår i svensk debatt. Krumbukterna, från partiledare till professorer till vissa kvinnojourer, har varit sällsamma att skåda. Trots ökad kunskap i samhället i övrigt, och trots att människorna som växt upp i hederskulturer har blivit fler, har beslut och insatser förhalats i samma stund som någon ropat ’rasist’.”

En kraftigt bidragande orsak till detta är Nationella sekretariatet för genusforskning och postkolonialisterna.

Nationella sekretariatet för genusforskning och intersektionalitet
Sydamerikanskornas importerade ”teori” om intersektionalitet bör omgående utsättas för en kritisk vetenskaplig granskning. USA delar upp befolkningen i olika raser. Ras är ett etablerat begrepp i USA. Caucasian (från 1780-talet) används exempelvis om amerikaner av europeisk härstamning. Vi har numera inte en sådan officiell uppdelning i Sverige.

”Teorin” om intersektionalitet utvecklades av den svarta amerikanska professorn i juridik Kimberlé Crenshaw på 1980-talet då hon insåg att det amerikanska rättsväsendets diskrimineringslagar, som betraktade ras som en diskrimineringsgrund och kön som en annan diskrimineringsgrund, missgynnade många färgade kvinnor där diskrimineringen ras och kön samverkade. Eftersom lagen enbart tog hänsyn till var och en av diskrimineringsgrunderna fanns ingen diskrimineringsgrund om det inte gick att bevisa en av de två diskrimineringsgrunderna. Kvinnorna som diskriminerats där kön och ras samverkade var därför rättslösa.

Intersektionalitet har blivit den nya akademiska dogmatiska trenden inom universiteten inte bara i USA utan även i Sverige, där nu ras åter har blivit ett etablerat begrepp inom akademin och myndigheter, trots Sveriges skändliga rasbiologiska förflutna som för all framtid borde bannlysa ras från landets universitet och myndigheter.

Det går inte att överföra USA:s månghundraåriga uppdelning av svarta och vita på Sverige. Men det är det som har skett. USA:s transatlantiska slavhandel och omänskliga behandling av sin svarta befolkning har blivit alltings mått.

Det finns ingen evidensbaserad kritisk vetenskaplig granskning som visar vad intersektionalitet egentligen tillför den svenska diskrimineringslagstiftningen. Ändå är intersektionalitet en forskningsmetod som förordas av Nationella sekretariatet för genusforskning. Enligt tidigare hemsidan syftar ett intersektionellt perspektiv ”till att synliggöra hur förtryck skapas genom att olika maktrelationer som ras, kön, sexualitet, klass och ålder samverkar med varandra. Begreppet intersektionalitet har sina rötter i den antirasistiska feminismen i USA och har i Sverige fått starkt fäste i såväl forskningen som i den politiska diskussionen om diskrimineringsfrågor”, står det. Lena Martinsson, docent, numera professor i genusvetenskap och styrelseledamot i postkolonialistiska Antirasistiska akademin (ArA), förklarar på Sekretariatets tidigare hemsida: ”Fältet är viktigt bland annat ur ett samhällsperspektiv. Den intersektionella kunskapen påverkar till exempel utformningen av jämställdhetsmaterial och jämställdhetspolitik. Vi kan se att det intersektionella förhållningssättet har fått visst genomslag till exempel hos Diskrimineringsombudsmannen. Tidigare hanterades anmälningarna utifrån en kategori, till exempel diskriminering på grund av kön eller på grund av etnicitet, men det kanske inte går att dela upp på det sättet. Genom att arbeta med flera diskrimineringsgrunder samtidigt har DO möjlighet att se hur olika normer kan samverka. Ett könsförtryck på en arbetsplats kan till exempel lätt vara förenat med ett förtryck som har med etnicitet att göra. Det kan exempelvis finnas diskriminerande föreställningar hos ledningen om ’invandrarkvinnor’, som gör att det blir extra svårt att få en bra lön, eller ta ett steg i karriären.”

Bakom Martinssons uttryck ”kanske inte går”, ”kan samverka”, ”kan till exempel”, ”kan exempelvis” döljer sig gissningar, inte verifierbara fakta.

Ett pinsamt exempel på hur en myndighet använder sig av intersektionalitet är den rapport DO publicerade 2016, Kedjor av händelser. En analys av anmälningar om diskriminering från muslimer och förmodade muslimer. Rapporten, författad av sociologen Moa Bursell och inte en jurist, är inte vetenskaplig. Bara uttrycket ”förmodade muslimer” räcker för att avfärda rapporten som ovetenskaplig.

I rapporten Kedjor av händelser innebär intersektionalitet rent godtycke för att få med så många ”maktrelationer” som möjligt. I flera av de ”analyserade” anmälningarna, som handlar om anmälarnas subjektiva upplevelser av diskriminering, nämns över huvud taget inte något om religion eller religionstillhörighet som grund för anmälan. Det är rapportförfattaren som placerar in anmälningarna i ”förmodas eller kan ha uppfattats vara muslim”. Alltså ren gissningslek utifrån anmälarens etnicitet, ursprungsland eller namn! Detta ägnar sig en myndighet åt.

Jag har i tidigare inlägg skrivit om hudfärgsrasistiska ArA-gruppen och deras nära samarbete med Muslimska brödraskapets aktivister och hur de, bland andra, har den extremt hudfärgsrasistiska sektledaren Malcolm X (d. 1965) som förebild. Här nämner jag bara lögnen Nationella sekretariatets chefsideolog Paulina de los Reyes presenterar på Sekretariatets hemsida när hon beskriver vad ”den postkoloniala feminismen” har ”avslöjat” (läst 6 maj 2015).

”Fältet tar upp brännande frågor om makt och ojämlikhet i en global värld. Forskningen går tillbaka i historien och ger oss en möjlighet att ifrågasätta och analysera de maktförhållanden som formar vår samtid. Den postkoloniala feminismen har till exempel avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen. Att den västerländska feministiska rörelsen har använt uttryck som ’women are the niggers of the world’, visar att den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap.”

Woman is the nigger of the world är en låt av John Lennon och hans japanska hustru Yoko Ono från 1972. Yoko Ono ska ha myntat begreppet redan 1969 i en tidningsintervju.

Paulina de los Reyes ingick i den av integrationsminister Mona Sahlin 2004 utsedda integrationsutredningen ledd av Masoud Kamali, som konsekvent förnekat förekomsten av hedersförtryck och ignorerat att det rör sig om två diametralt olika rättssystem. Han svarar Lars Åberg och visar att han fortfarande förnekar förekomsten av klankulturer i Sverige baserade på heder. Hans artikel, ”Åberg ägnar sig åt kulturrasism”, är beklämmande läsning när man betänker att han är statsanställd universitetslärare.

ArA-gruppen består av kretsen kring Masoud Kamali. Politiker och myndigheter bör läsa ArA:s bok Vardagens antirasism och inhämta kunskap om de västfientliga värderingar postkolonialisterna/intersektionalisterna bygger sina ”teorier” på och hur de bar sig åt för att marknadsföra det ovetenskapliga begreppet strukturell diskriminering innan postkolonialister/intersektionalister ges i uppdrag att kartlägga hedersrelaterat förtryck och våld i Sverige.

10 januari 2018

Mona Lagerström fil dr

 

2 reaktion på “Intersektionalitet och Nationella sekretariatet för galenskap”

  1. Tack! Utmärkt skrivet! I november kom min bok Förortens Grupp 8 ut på Beijbom Books. I boken intervjuar jag 8 starka invandrarkvinnor om hederskulturen;
    Nyamko Sabuni, Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh, Hanna Gadban, Zeliha Dagli, Guln Avci, Soheila Fors och Mariam Afrasibpour!

  2. Väl talat. de los Reyes har jag tyvärr personlig erfarenhet av. Hennes genusvetenskap har förstört en institution på SU och gjort den till en avfallshög för rättrogna men inkompetenta så kallade forskare.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *