Doktorand Frédéric Brusi, Stockholms universitet, och vådan av att skriva en recension om ett ämne man inte behärskar – Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige

Frédéric Brusi var en av undertecknarna av kritiken mot MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad av Magnus Norell (red.), Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017). Brusi uttalade sig dessutom i SR om kunskapsöversikten. Nu skriver han en kritisk recension av Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018) med rubriken ”I de blindas rike är den enögde kung”.

Enligt presentationen på Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusvetenskap, Stockholms universitet, ligger Brusis forskning inom forskningsfältet ”levd islam”, alltså mottagarperspektivet. Sameh Egyptson utgår från sändarperspektivet – Muslimska brödraskapets ideologi. Brusi intresserar sig främst för religiöst icke-organiserade, Sameh Egyptson för politiskt organiserade. Brusis forskning gäller helgongravar i norra Sudan, Sameh Egyptson skriver om Sverige.

Brusi undervisar i bland annat politik & religion. Av presentationen att döma har han inte publicerat någon egen skrift om Muslimska brödraskapet eller politisk islam över huvud taget.

Jag delar upp det här inlägget i två delar, Brusis recension och institutionens kurslitteratur i ämnet islamologi.

Frédéric Brusis recension
Recensionen visar alla tecken på att vara skriven av en doktorand som vill imponera på professorer och briljera med sin kunskap om det egna forskningsfältet inte om innehållet i Sameh Egyptsons bok.

Det första stycket är insinuant: ”Egyptson lyckas väl med sin kartläggning främst genom att påminna om redan kända fakta som att organisationerna exempelvis får orimligt mycket mediautrymme: 70% av all representation i etermedia trots att man endast representerar en liten del av Sveriges samtliga muslimer. Sveriges radio uppmärksammade denna snedvridning redan 2014.”

Sameh Egyptson lyfter fram att Muslimska brödraskapets olika organisationer får orimligt mycket statsbidrag, hundratals miljoner skattemedel, trots att de bara representerar sig själva, det vill säga ett litet kotteri extremister som påstår att de är talespersoner för landets islamtroende.

I nästa stycke påstår Brusi att Egyptson driver ”en tes” om att aktivisterna ljuger om sin koppling till Muslimska brödraskapet.

I nästa stycke kallas tesen för ”Egyptsons idé”, att den inte skulle ha uppstått i ett vacuum och sedan följer totalt irrelevant information som enbart syftar till att visa Brusis beläsenhet om hur islam uppfattades i det kristna väst ända från medeltiden. Här sätter Brusi sig själv främst.

I följande stycke kallar Brusi ”tesen” för ”hjälphypotes” och drar in Martin Luther för att bevisa hur fel ”hjälphypotesen” är. ”Egyptson menar naturligtvis inte att alla muslimer ljuger”, skriver Brusi, ”bara islamisterna i MB. Men en sådan hjälphypotes löser inte det grundläggande logiska felslutet. Att Martin Luther hyste antisemitiska föreställningar om judar leder inte till att alla lutheraner gör det.” Därför är det, enligt Brusi, lika ovetenskapligt att utgår från vad Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi säger om vikten av att ljuga.

I stället för att lyfta fram vad personer som lämnat Muslimska brödraskapet säger om vikten av att ljuga, alltså förstahandskällor, för Brusi ett långt teoretiskt resonemang.

I Sverige finns Mahmoud Aldebes vittnesmål publicerat i Aftonbladet 1 maj 2013, i samband med att Omar Mustafa då ordförande i Islamiska förbundet i Sverige (IFiS) först valdes in som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse och efter den massiva kritiken tvingades avgå, som går att läsa här. Dels skriver Aldebe att kopplingen mellan IFiS och Muslimska brödraskapet var känd före terrordådet 11 september 2001 men att man efter det valde att ligga lågt med kopplingen, dels skriver Aldebe att alla som har förtroendeuppdrag inom IFiS måste vara trogna Muslimska brödraskapet, dels skriver han att IFiS kör med dubbla budskap och säger utåt att de är för demokrati, jämställdhet och yttrandefrihet men internt något helt annat.

Det finns inget intresse hos Brusi att diskutera innehållet i Sameh Egyptsons bok, bara formen. Formen blir i Brusis ögon alltings mått. Men det är inte formen, varken i Magnus Norells kunskapsöversikt eller Sameh Egyptson bok, som påverkar politiker och myndigheter och håller på att slita sönder Sverige.

Brusi avslutar med ännu ett irrelevant folkloristiskt stycke som enbart syftar till att lyfta fram honom själv och hans teoretiska kunskaper.

Muslimska brödraskapet är ingen teori. Det finns inte en enda kommentar i recensionen som demonstrerar Brusis kunskap om Muslimska brödraskapet. Brusi kör med det vanliga knepet när recensenten inte behärskar innehållet: recensenten koncentrerar sig på formen.

Kurslitteratur i ämnet islamologi höstterminen 2018 och vårterminen 2019, Stockholms universitet
Fakultetsnämnden bör se över kurslitteraturen och måna om att kursen innehåller källkritiska studier av islams urkunder och inte som nu utbilda missionärer. Eller med ett annat ord: apologeter. Frédéric Brusi är apologet.

Tre texter på svenska bör vara obligatoriska när det gäller avsnittet om islam i Sverige: Muslimska brödraskapets programförklaring Att förstå Islam,
Muslimska brödraskapets könsapartheidhäfte Kvinnan i Islam, Mostafa Malaekahs översättning och sammanställning av Jamal Badawis skrifter, som jag skriver om i bland annat det här blogginlägget.
Den tredje skriften som bör vara obligatorisk är MSB-rapporten om salafism i Sverige, Mellan salafism och salafistisk jihadism: Påverkan mot och utmaningar för det svenska samhället, författare Försvarshögskolans Magnus Ranstorp, Filip Ahlin, Peder Hyllengren och Magnus Normark. Skriften presenterades sommaren 2018 och information om den borde ha nått Fakultetsnämnden i god tid inför vårterminen 2019.

Fakultetsnämnden kunde ju konsultera Magnus Ranstorp och be om tips på material om Muslimska brödraskapet.

Det är utmärkt att islamforskaren Michael Cooks bok The Koran. A very short introduction (2000) finns med. Michael Cook är gigant när det gäller källkritisk forskning om islam. Därför borde hans lilla skrift Muhammad (1996) i serien Past Masters finnas med. Michael Cook redogör för avsaknaden av källor när det gäller den historiska Muhammed och islams framväxt eftersom tillförlitliga samtida källor saknas. Michael Cook är vetenskapsman.

Christer Hedin däremot är apologet. Hans bok som finns på kurslistan, Islams historia. Tro och traditioner genom tiderna (2010), är ett apologetiskt verk om islam och sprider desinformation om Muhammed. Christer Hedin reproducerar Montgomery Watts förlegade historieskrivning. Islamforskaren Patricia Crone, även hon gigant när det gäller källkritik, strimlade redan 1987 Montgomerys historieskrivning i Meccan trade and the rise of Islam.

Christer Hedin hävdar, tvärtemot de källkritiska historikerna och utan att nämna något om att det bland islamhistoriker eventuellt skulle råda oenighet om kunskapen om islams tidiga historia, följande: ”Muhammeds liv är till stora delar känt även om årtalen kan diskuteras” (2010, s. 15).

Patricia Crone förklarar varför man inte, som Montgomery Watts gör i sina inflytelserika verk från 1950-talet om Muhammeds liv i Mekka och Medina, kan utgå från förhållandena i Mekka för att försöka förklara varför islam fick en sådan spridning utan att man måste se till hela Arabien och dess stamsamhällen och stamtraditioner.

Christer Hedin plankar Montgomery Watts. Kapitel 1 inleder Hedin med att beskriva samhället Muhammed föddes in i. ”Det gamla stamsamhället tycks vid denna period ha påverkats starkt av nya näringsgrenar, främst handel med dyrbara varor som fraktades av kamelkaravaner från Jemen och andra sydligare landskap till Syrien och Medelhavet. Folket hade tidigare livnärt sig främst på boskapsskötsel, och stammen hade då utgjort en enhet. Boskapen var stammens egendom, och avkastningen av boskapsskötseln fördelades mellan dess medlemmar” (ibid).

Enligt Patricia Crone upphörde karavantransporterna till förmån för sjötransporter flera hundra år innan Muhammed föddes. Vidare skriver Hedin: ”Handeln [som alltså inte existerade] tycks ha medfört en ny syn på individen. Varje medlem av stammen kunde utmärka sig genom hårt arbete, djärva kameltransporter och lyckade affärsuppgörelser. Kanske var det så man började värdera varje individ för sig och anse att alla skulle belönas efter förtjänst. Gjorde man en större insats förtjänade man också en större belöning” (ibid.).

Vidare skriver Hedin: ”Detta kan ha bidragit till att den gamla stamgemenskapen började urholkas. Enskilda individer kom på kant med sin stam och blev isolerade. En del av dem samlades i ’storstaden’ Mecka. Denna omvandling av samhället ledde också till att de moraliska riktlinjerna förändrades och att nya former av solidaritet och gemenskap etablerades. Människor började bedömas efter personlig rikedom i stället för stammens ära” (ibid.).

Här är fler citat: ”Muhammeds förkunnelse väckte ont blod i Mecka. De förmögna kände sig hotade eftersom inkomsterna från stadens tempel kunde minska. Kravet på medkänsla och givmildhet provocerade dem. [. . .] De ledande affärsmännen i Mecka tyckte att Muhammed var förmäten som började predika i Guds namn. Han var trots allt bara en enkel karavanförare, även om hans äktenskap gett honom en plats bland de mer förmögna” (s. 18).

Den som läser kursen islamologi har rätt att förvänta sig att den som sammanställer kurslitteraturen håller sig uppdaterad om forskningsfältet. Samma år, 2010, som Christer Hedin enligt baksidestexten skriver den första översikten på svenska över islams historia publicerades The new Cambridge history of Islam i 6 volymer, vardera på cirka 800 sidor. Michael Cook är huvudredaktör.

Den förra The Cambridge history of Islam, som Christer Hedin tar upp i sin litteraturförteckning, kom fyrtio år tidigare, 1970, i två volymer. Mycket har hänt under de fyrtio åren när det gäller forskningen om islams tidiga historia, skriver Chase Robinson i Inledningen till volym 1 år 2010. I Christer Hedins bok finns inte en skymt av denna forskning när han skriver om Muhammeds liv, haditerna och Koranen.

Det som framför allt har hänt de senaste fyra decennierna är att kunskapen om islams tidiga historia är mindre säker än man trodde tidigare, att forskarna återigen har satt källkritiken i centrum i stället för att ta för givet att den islamiska traditionen, som bygger på en folklig berättartradition och historieberättare, qussas, är historiskt sann, att det krävs mer sofistikerade, uppfinningsrikare och bredare angreppssätt än när den förra The Cambridge history of Islam (1970) gavs ut.

Chase Robinson skriver om Montgomery Watt i kapitel 5 i The new Cambridge history of Islam, volym 1, ”The rise of Islam 600–705”, att Watts biografier om Muhammed i Mekka (1953) och Medina (1956) fortfarande är standardverken vad gäller detaljer om perioden men att historieskrivningen i båda är förlegad (”Both are historiographically obsolete”, s. 187, not 35).

Christer Hedin ger, likt Watt, en förklaring baserad på de ekonomiska förhållandena i Mekka till islams snabba utbredning. Han skriver att de nya normerna där människor började bedömas efter personlig rikedom i stället för stammens ära inte var oomtvistade: ”Svaga grupper kom i kläm. För samhällets gemensamma bästa behövdes ett ideal som respekterade individens värde oberoende av ekonomiska prestationer. Allt detta kan ha bidragit till ett motstånd mot Muhammeds förkunnelse, men också till det gensvar som gjorde att den första skaran av anhängare växte till en världsomspännande religion” (s. 13, min kursiv).

Patricia Crone hävdar att man måste se till förhållandena i hela Arabien och inte enbart i Mekka. Och förhållandena var stamtraditionernas räder som Muhammed gav Allahs välsignelse till, efter det att han emigrerat till Medina. Chase Robinson skriver att erövringskrigen inte var ett exklusivt arabiskt fenomen utan att 600-talet var de heliga krigens tid.

Frédéric Bruse har ingen anledning att slå sig för bröstet och klaga på Sameh Egyptsons brist på teoretiska perspektiv. Han borde ägna tiden åt att granska institutionens kurslitteratur och vad institutionen lär ut om profeten Muhammed, islams tidiga historia och islam i dagens Sverige.

10 februari 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1  (2018), ett öppet brev till Sveriges riksdag

Innehåll 

Register

4 reaktion på “Doktorand Frédéric Brusi, Stockholms universitet, och vådan av att skriva en recension om ett ämne man inte behärskar – Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige”

  1. Många forskare, författare och analytiker skriver om muslimska organisationer i Sverige och nämner och svartmålar tiotal av företrädare, men läsaren får intryck att de här organisationerna är aktiva i en annan planet och det är omöjligt att kontakta dem och ställa raka frågor. Har vi rätt att kalla detta för ”intellektuell terrorism”.

    1. Jag hoppas och tror att forskare och analytiker i många fall också ställer frågor till berörda/ omnämnda personer och att dessa svarar så att vi, gemene man, får möjlighet att förhoppningsvis följa en seriös och ärlig debatt även inom det här området. Frederic Brusi hade redan i ett blogginlägg försökt kritisera forskningen som läggs fram av Sameh Egyptson i Holy White Lies , vilket som jag förstår var upprinnelsen till att detta blogginlägg kom till.
      OCH att framföra kritik, ifrågasätta handlingar och uttalanden och säga sin mening om personers agerande och organisationers verksamhet torde vara varje medborgares rätt, även forskares såklart, utan att det kan kallas svartmålning. De som kritiseras och som det ställs frågor till har också idag all möjlighet att ge svar på tal och förklara sig. Vi är nog många som skulle välkomna en schysst debatt. Det handlar ytterst om mycket viktiga frågor. Ska svensk lag gälla? Ska vi leva i en demokrati? Varför då? Ska Mänskliga Rättigheter ( Kvinnors och barns rättigheter) såsom vi känner dem gälla? Varför då? Vilken framtid ska vi ha? Vad vill egentligen alla dessa organisationer som svartmålas enligt dig? Vet du det? Jag uppfattar att vi finns på samma planet så jag ser fram emot ditt svar.

    2. Mahmoud Khalfi:
      Jag skriver enbart om shariapolitiska extremhögerns organisationer i Sverige, alltså om islamister som anser att islam och politik är oupplösligt förenade. Jag skriver inte om ”muslimska organisationer”.

Lämna ett svar till Mahmoud Khalfi Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *