Domen är skandalös av två skäl: Dels för att MUCF inte har skaffat sig tillräckliga kunskaper om Muslimska brödraskapet för att kunna argumentera för att SUM ingår i denna globala demokratifientliga rörelse, dels för att domstolen än en gång demonstrerar sin brist på kunskap om politisk islam (islamism). Politisk islam hör inte hemma i en sekulär rättsstat. Svensk lagstiftning är inte baserad på Bibeln. Koranen ska inte godkännas som en parallell rättsordning i Sverige.

Bakgrund: Den 16 december 2016 beslutade MUCF att avslå SUM:s ansökan om statligt organisationsbidrag för 2017. SUM överklagade till Förvaltningsrätten som i dom 14 november 2017 upphävde MUCF:s beslut och återförvisade ärendet till MUCF, som överklagade och som nu 1 februari 2019 återigen fått tillbaka ärendet på sitt bord.

Utöver de två rapporter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har publicerat om Muslimska brödraskapet i Sverige, författade av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017) och av Aje Carlbom (2018) samt Magnus Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015) finns nu också religionsvetaren Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018) som ger en bild av Muslimska brödraskapets olika svenska föreningar och kopplingar till Muslimska brödraskapets Internationella organisation samt min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018). I detta blogginlägg beskriver jag Muslimska brödraskapets Internationella organisation.

”Demokratins idéer”
Villkoret för att en verksamhet ska få statsbidrag är att verksamheten i sin helhet uppfyller kravet på att respektera demokratins idéer inklusive principerna om jämställdhet och förbud mot diskriminering.

Domstolen skriver: ”Det saknas överrättspraxis kring hur uttrycket ’demokratiska idéer’ ska tolkas” (s. 4).

Här kommer jag enbart att ta upp SUM:s ordförande Rashid Musa och i vilken grad han lever upp till demokratikravet samt SUM:s kvinnosyn så som den kommer till uttryck i Jamal Badawis Kvinnan i Islam som i åratal gick att ladda ner från SUM:s tidigare hemsida, en skrift om kvinnans ställning och ”rättigheter” i Sverige enligt islamisk rätt, sharia. Skriften handlar inte om trossatser utan om ett lagverk.

Vad som i fallet med SUM bör prövas av en överrätt är huruvida förekomsten av ett parallellt rättssystem baserat på religiös grupptillhörighet är förenligt med ”demokratins idéer” (Europadomstolen säger nej, se nedan), i vad mån Muslimska brödraskapets tolkning av sharia överensstämmer med svensk jämställdhetslagstiftning, huruvida hudfärgsrasism ryms inom ”demokratins idéer”, huruvida propagerandet för separatism baserad på hudfärg/och eller religion, alltså motsatsen till integration, ryms inom ”demokratins idéer”.

Justitieministern och Justitiedepartementet
Justitieminister Morgan Johansson (S) bör avkrävas en förklaring om varför parallella rättssystem har tillåtits växa fram i Sverige.

Morgan Johansson bör omgående få till stånd en kurs i politisk islam (islamism) obligatorisk för personalen inom landets domstolar. Ska Sverige kunna kallas för rättsstat måste domstolarna ha kunskap om vad organisationerna som ägnar sig åt politisk islam heter, hur sammankopplade organisationerna är, nyckelpersonernas namn, huvuddragen i deras totalitära ideologi och deras metoder att nå ut med sitt totalitära budskap. Det räcker inte med att läsa tillrättalagda stadgar och verksamhetsberättelser.

Politisk islam är en totalitär ideologi baserad på Koranen och haditerna (korta utsagor om profeten Muhammeds liv och leverne på Arabiska halvön 570–632), en ideologi som ska styra den enskilda individens liv och samhället in i minsta detalj.

Kortfattat går ideologin ut på att Allah är en (till skillnad från den kristna treenighet som kallas avgudadyrkan), att Allah är den enda laggivaren (tolkad av jordiska män), att representativ demokrati är avgudadyrkan, att Allahs lag är oföränderlig och giltig i alla tider och därför står över västerländsk lagstiftning och FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna eftersom demokratier låter lagstiftningen påverkas av utvecklingen i det omgivande samhället.

Just inställningen att sharia är oföränderlig och därmed statisk anför Europadomstolen som skäl för att sharia inte hör hemma i demokratier. Se detta kapitel ur min bok som jag i tidigare blogginlägg länkat till.

Imam Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö, är ett bra exempel på mentaliteten bakom kravet att ”muslimer” ska särbehandlas i Sverige i frågor som faller under ”islamisk rättslära”. Notera att han inte talar i egenskap av församlingsledare eller sektledare för en avgränsad grupp människor under hans ledarskap utan för ett odefinierat kollektiv kallat ”muslimer”. År 2013 la Salahuddin Barakat ut på Islamakademins hemsida flera artiklar som beskriver hans inställning till olika frågor, artiklar nu borttagna. I artikeln ”Den islamiska kvinnosynen” 4 augusti 2013, som går att läsa här, skiljer han på islamisk ”objektiv måttstock” och ”godtyckligt svenskt förhållningssätt. ”Normer och värderingar som inte tar avstamp i någon objektiv måttstock har en tendens att vara i ständig förändring”, skriver han, vilket är negativt. ”Det finns mot bakgrund av detta godtyckliga förhållningssätt till normer och värderingar inget som objektivt fastställer att den moderna västerländska kvinnosynen är bättre än den islamiska. Det finns många starka argument som visar att det snarare är tvärtom.”

Salahuddin Barakat kom till Sverige som barn och gick i skola i Malmö och valde att utbilda sig till ”rättslärd” i bland annat Jemen och Pakistan och återvände till Sverige och tar för givet att han i kraft av sin utländska utbildning är mer lämpad att avgöra vad som gäller för ”muslimer” i Sverige än en professor specialist på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (som är lag i Sverige sedan 1 januari 1995) och Europadomstolens praxis i frågor som rör religionsfriheten.

Salahuddin Barakats artikel daterad 11 november 2013 har rubriken ”Resultatet av akademisk och journalistisk ohederlighet” och går att läsa här. Artikeln är en polemik mot professor emeritus Reinhold Fahlbeck som anses okunnig och saknar kompetens om ”islamisk rättslära” och därför inte bör uttala sig om kvinnors beslöjning eller handskakning. Salahuddin Barakat skriver att slöjan i Koranen ”är omnämnd specifikt och förbud mot handskakning generellt” och att han i en senare artikel ska redogöra mer utförligt om detta, vilket han inte gjort.

Salahuddin Barakat ingår sedan 2012 i Svenska muslimer för fred och rättvisa, SMFR:s, religiösa råd. Religiösa rådet bistår SMFR i förtroendevaldas kunskap om och utbildning i islamisk juridik.

MUCF beviljar SMFR statliga medel till verksamheten. Enbart SMFR:s religiösa råd borde få MUCF att dra in beviljade anslag till SMFR och justitieminister Morgan Johansson att uttala sig om förekomsten av islamisk juridik i offentligt finansierade ungdomsorganisationer i Sverige och på vad sätt denna islamiska juridik är förenlig med grundlagen och de ”demokratiska idéerna”.

Förra demokratiministern Alice Bah Kuhnke (MP) lovade högt och ljudligt 2015 att hon skulle ge Sverige ett kunskapslyft om islam. Enligt Aftonbladet sätter hon likhetstecken mellan kunskap om islam och ”nationell strategi mot islamofobi”. Tidningen skriver: ”Långsiktigt handlar det om att öka kunskapen om islam, enligt ministern. Den 2 februari ska hon möta ledare för olika svenska muslimska samfund. Det är första steget i en nationell strategi mot islamofobi. – Regeringen går från vackra ord till handling, sa hon.”

I stället för att se till att Sverige blev en ledande nation i fråga om politikers, rättsväsendets och myndigheters kunskap om politisk islam öste Alice Bah Kuhnke via Myndigheten för statligt stöd till trossamfund (SST) hundratusentals kronor över Muslimska brödraskapets lilla kotteri islamister som lurat politiker och myndigheter att tro att de är talespersoner för invånarna i Sverige med rötter i länder där islam är den dominerande religionen och som getts samlingsbeteckningen ”muslimer” oberoende av om de är islamtroende eller inte. ”Vi representerar 400 000 till 500 000 muslimer”, ljuger Abdirizak Waberi (M), då Islamiska förbundets (IFiS) ordförande i Evin Rubars dokumentär Slaget om muslimerna 6 december 2009.

Den västfientliga egyptiern Hassan al-Banna (d. 1949) och den lika västfientliga indiern/pakistaniern Abu al-Ala Mawdudi (d. 1979), talibanernas läromästare, har förstört hela världen. Båda är upphovet till varenda existerande terroristorganisation som opererar i islams namn
Banna (Muslimska brödraskapet) och Mawdudi (tvillingorganisationen Jamaat-e-Islami) står för den fjärde totalitära ideologin i Europa, islamofascismen, influerad av fascismens, kommunismens och nazismens organisationer. Det är på tiden att det offentliga Sverige, inklusive rättsväsendet, placerar dessa två män i samma ökända kategori som Mussolini, Lenin, Stalin, Hitler.

Det minsta man kan begära av det svenska rättsväsendet är att alla personer som ingår i detta rättsväsende har kunskap om de demokratifientliga politiska krafter som verkar i det svenska samhället och, via domstol, kräver att offentliga medel ska finansiera deras verksamhet. Muslimska brödraskapet har varit verksamt i Sverige i över tre decennier och finansierats med offentliga medel, se exempelvis Jonas Otterbecks avhandling Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering (2000, s. 122–130, 179) och Aje Carlboms avhandling The imagined versus the real other. Multiculturalism and the representation of Muslims in Sweden (2003, s. 63, 64, 90, 108–110).

Muslimska brödraskapets aktivister är politiker. De har en politisk agenda. Detta faktum finns inte med i Förvaltningsrättens dom.

SUM:s ordförande Rashid Musa och Muslimska brödraskapets nordamerikanska organisation CAIR
Rashid Musa deltog, i egenskap av SUM:s ordförande, 10 maj 2018 i en konferens i Minnesota, USA, anordnad av Council on American Islamic Relations (CAIR). Alltså inte som privatperson. Rashid Musa kan inte påstå att han inte kände till CAIR:s koppling till Muslimska brödraskapet och Hamas. Det finns gott om artiklar på internet om CAIR som jag visar i det här blogginlägget.

CAIR grundades av Hamas män inom Muslimska brödraskapets palestinska filial som ville sätta krokben för Osloavtalet 1993, som var resultatet av förhandlingar mellan israeliska politiker och representanter för palestinierna, ett avtal PLO:s ledare Yassir Arrafat undertecknade. Hamas terroriststämplades i USA 1994 och det blev förbjudet att slussa pengar till Hamas. CAIR omnämns i den stora rättegången 2007 i Texas mot välgörenhetsorganisationen Holy Land Foundation som i lönndom skickade merparten av de insamlade pengarna till Hamas. CAIR har i USA framgångsrikt, men felaktigt, marknadsfört sig hos landets politiker som representanter för islams trosfränder i USA. Officiellt tar CAIR avstånd från terrorism och framställer sig som ”moderata” men stöttar aktivt extremister, vilket framgår av de länkade artiklarna. CAIR representerar Hamas i USA.

Rashid Musas organisation SUM anordnar tillsammans med Islamiska förbundet och Ibn Rushd Muslimska familjedagarna som gång på gång, trots återkommande kritik, bjuder in talare med en judefientlig retorik. Här talar Rashid Musa på Muslimska familjedagarna 2018. Både Islamiska förbundet och Ibn Rushd är Muslimska brödraskapets organisationer. Det är självklart att de vet vilka som är ”bröder” och ”systrar” när de bjuder in talare, lika självklart som att CAIR Minnesota visste att Rashid Musa var en ”broder” och inte kritiker av Muslimska brödraskapet och att han representerar en organisation som är en del av Muslimska brödraskapet och inte en del av motståndet mot Muslimska brödraskapet.

Rashid Musas hudfärgsrasism
Rashid Musa är aktiv inom Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd. År 2017, samtidigt som han var SUM:s ordförande, stod han på Ibn Rushds hemsida som Presskontakt, med titeln kommunikatör. I Ibn Rushds medlemstidning Kupolen skrev han en krönika sommaren 2017 med rubriken: ”Malcolm X öppnade våra ögon”. Han skriver att Malcolm X ”satte ord på våra känslor och framför allt kunde han identifiera fienden. Den vita mannen”.

Jag har i åtskilliga blogginlägg skrivit om separatisten, hatpredikanten och hudfärgsrasisten Malcolm X (d. 1965) och den amerikanska sekten Nation of Islam.

Rashid Musa är förtroendevald. Vilka åtgärder har SUM vidtagit mot Rashid Musas hudfärgsrasism? Mot hans separatistiska agenda à la Malcolm X? Är hans agerande förenligt med SUM:s värdegrund? Är det förenligt med demokratins idéer inklusive principen om förbud mot diskriminering?

SUM och Jamal Badawis häfte Kvinnan i Islam (1971, på svenska 2003 och 2007 i översättning av Mostafa Malaekah)
SUM skriver på Facebook 14 mars 2011 att årets alla föreläsare är klara, bland annat ”den välkända professorn Dr Jamal Badawi (Kanada)”. Självklart vet SUM att Jamal Badawi är en ”broder”. I en intervju i tidningen emel – the muslim lifestyle magazine 2004 säger Badawi att av alla författare han läst har Hassan al-Banna, Muslimska brödraskapets grundare, inspirerat honom mest.

MUCF och Förvaltningsrätten uppehåller sig enbart vid vad Jamal Badawi sagt om självmordsbombare. Men i vad mån Badawis kvinnosyn ryms inom demokratins idéer inklusive principen om jämställdhet bör också granskas av MUCF vid bedömningen av SUM:s rätt till statsbidrag.

Kvinnan i Islam är, som nämnts, inte en utläggning om islams trossatser utan om ett lagverk. Häftet redogör för Muslimska brödraskapets inställning att deras tolkning av sharia står över svensk lagstiftning. ”Ingen kan heller upphäva, förneka eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i islamisk shari’ah” står det (2007, s. 6 av 6). ”Ingen” betyder här Sveriges riksdag. Alltså: Sveriges riksdag kan inte upphäva, förneka eller förvränga det som står i häftet om kvinnans ställning i Sverige.

Pensionerade professorn och imamen Jamal Badawi född i Egypten, utexaminerad från bland annat universitetet i Medina i Saudiarabien (där Mawdudi, talibanernas läromästare, från begynnelsen 1961 var styrelseledamot), bosatt i Kanada och verksam även i USA, är en ledande person inom Muslimska brödraskapets globala nätverk. Han har bland annat varit ledamot i Europeiska fatwarådet. Förutom att författa skrifter om att islams kvinnor har en särskild ”natur” skapad av Allah och att Allah har bestämt hur kvinnor ska klä sig avfärdar Badawi lagar stiftade av människor och hävdar att Allahs gudomliga uppenbarelser (Koranen och haditerna) är överlägsna och oföränderliga, att islam är ett komplett samhällssystem, vilket innebär att religion och politik är oupplösligt förenade. Jamal Badawi säger sig inte tolka islam. Han använder uttrycket ”islams normativa lära” [the normative teachings of Islam] och varnar för tolkningar och det han kallar kulturella sedvänjor som strider mot hans normativa version av islam.

Mawdudi nämns vid namn i Kvinnan i Islam (s. 6 av 6), som ju var styrelseledamot i universitetet i Medina där Jamal Badawi studerade.

SUM säger att de ”arbetar mot extremism i alla dess former”. Samtidigt bjuder de in Jamal Badawi och har på sin tidigare hemsida för nedladdning haft texten Kvinnan i Islam, ett häfte ”sammanställt av Mostafa Malaekah” (f. 1954) där Malaekah står som copyrightinnehavare 2007. Malaekah står i en tidigare utgåva som copyrightinnehavare 2003. På Kungliga biblioteket finns Malaekahs häfte listad som nyutgåva utgiven 2007 av Märsta moské och Göteborgs moské.

Varför Mostafa Malaekah inte står som översättare och Jamal Badawi som författare till Kvinnan i Islam är märkligt, eftersom Badawis skrifter om kvinnors kollektiva ”natur” är spridda över hela världen under hans namn.

Häftet Kvinnan i Islam är en direktöversättning och sammanslagning av Jamal Badawis två skrifter om kvinnans ”naturliga” plats i hemmet, The status of woman in Islam (1971) och Gender equity in Islam. Basic principles (1995) samt en tredje text som inte anges i Malaekahs sammanställning: The Muslim woman’s dress (1980). I den texten beskrivs även klädregler för män enligt Allahs befallning.

The status of woman in Islam publicerades först i den amerikanska studentföreningen Muslim Students’ Associations (MSA) kvartalstidskrift 1971, enligt en kommentar från 1980 på MSA:s tidigare hemsida. I kommentaren står det att skriften sedan dess varit den mest efterfrågade publikationen. MSA:s version 1983 finns att köpa i bokform på bland andra Amazon och version 1997 på Goodreads. MSA ingår i Muslimska brödraskapet, se denna artikel.

Jamal Badawis första upplaga av Gender equity in Islam. Basic principles (1995) vänder sig till deltagarna i FN:s Kvinnokonferens i Beijing 1995 och varnar för internationella organs och kvinnorättsorganisationers övertro på dokument och resolutioner skrivna i samband med konferenser. Det står att häftet inte är till försäljning, att det enbart får delas ut gratis i samband med konferensen. Skriften finns numera publicerad i olika tappningar både på engelska och arabiska. Mostafa Malaekah anger utgåvan 1999 som källa. Att Badawi anser det nödvändigt att författa en skrift riktad till FN:s Kvinnokonferens och att den översatts till svenska visar Muslimska brödraskapets världsomfattande ambitioner.

Inför FN-kommissionens deklaration i mars 2013 om kvinnors rättigheter protesterade egyptiska Brödraskapet och författade en skrivelse där de i detalj ger sin diskriminerande syn på kvinnans plats i familjen och samhället, se här.

Brödraskapets reaktionära kvinnosyn har inga likheter med svensk jämställdhetslagstiftning.

Ett avsnitt i Kvinnan i Islam heter ”Den ekonomiska aspekten” och handlar om arvslagar och om de ekonomiska fördelar islams kvinnor har, bland annat garanteras kvinnor ekonomisk trygghet. ”Generellt är en muslimsk kvinna garanterad försörjning i alla stadier av sitt liv, som dotter, fru, mor eller syster”. ”Shari’ah (islamisk lag) erkänner kvinnors fulla äganderätt före och efter giftermål. De kan köpa, sälja eller arrendera ut vilka som helst eller alla sina tillgångar som de vill.” ”Ingen gift kvinna behöver använda någon del av sina tillgångar eller sin inkomst till hushållet. Kvinnan är också berättigad till full ekonomisk försörjning under äktenskapet och under ’väntetiden’ (’iddah) vid skilsmässa eller om hon blir änka. Därefter är hennes närmaste manliga släkting ansvarig för hennes försörjning tills hon gifter om sig” (s. 2 av 6).

Äktenskapet framställs som en försörjningsinrättning och mannen som en försörjarmaskin. Det är därför mannen ärver mer än kvinnan. ”I de bestämmelser som Koranen fastställer i arvslagarna [min kursiv], ärver män mer, men slutligen är de enligt lag [min kursiv] ekonomiskt ansvariga för många av sina släktingar: fruar, barn, föräldrar om de behöver, unga bröder och systrar om de inte har någon inkomst och ingen annan som kan försörja dem, och i vissa fall andra behövande manliga och kvinnliga släktingar. Kvinnor ärver mindre men kan behålla hela sina andelar för investering och ekonomisk trygghet, utan någon laglig [min kursiv] skyldighet att använda något av dem till sitt eller någon annans uppehälle såvida de inte gör det frivilligt” (s. 3 av 6).

Bara det faktum att SUM använder Badawi, via Mostafa Malaekah, som språkrör för sin beskrivning av kvinnans plats inom islam med formuleringar som om svensk lagstiftning är ovidkommande borde räcka för att bevisa att SUM:s kvinnosyn inte ryms inom ”demokratins idéer”.

Med uttrycket lagliga rättigheter markerar SUM att de är separatister och tar avstånd från den svenska sekulära rättsstaten och verkar för en svensk pluralistisk rättsordning baserad på religiös tillhörighet. Det är politik SUM bedriver, enligt Muslimska brödraskapets totalitära ideologi.

SUM har således i åtskilliga år varit i full färd med att i Sverige införa en helt ny rättsordning baserad på sharia och religiös grupptillhörighet.

Ingen justitieminister har reagerat eller agerat. Sveriges riksdag har inte reagerat eller agerat.

MUCF har inte tagit med den här aspekten när de nekat SUM statsbidrag.

Det är bara att hoppas att MUCF överklagar domen och lämnar in ett betydligt gedignare underlag den här gången.

Under tiden bör justitieminister Morgan Johansson se till att landets domstolar får ett kunskapslyft om politisk islam.

6 februari 2019

Mona Lagerström fil dr