Timbros Eli Göndör för tidningen Respons läsare bakom ljuset i nr 2, maj 2019. Göndör demonstrerar än en gång att han är en produkt av universitetens missionerande islamutbildning när han recenserar docent Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige. Timbro måste bekänna färg: demokrati eller teokrati Del 1

OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam. Inlägget är långt. En hel uppsats. Därför har jag delat upp det i tre delar.

Jag diskuterar Eli Göndörs recension i tidskriften Respons, Johan Lundbergs bok Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten, utgiven av Timbro, Göndörs sågning av Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige författad tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017), Magnus Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015), Eli Göndörs bok I Guds namn. Om våld och politik i islam (2018) samt Göndörs påverkansarbete för hijab på skolflickor via Timbros nättidning Smedjan utifrån det han kallar ”religiöst meningsskapande”. Jag diskuterar också ”religiöst meningsskapande” enligt Muslimska brödraskapets metod utifrån den jemenitisk-schweiziska statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Maneas forskning och egna erfarenhet som 16-åring i Jemen.

Min slutsats är att Eli Göndör placerar sig i samma grupp som Johan Lundberg kallar för ”ljusets fiender”.

I tidningen Respons nr 2, maj 2019, recenserar Eli Göndör docent Simon Sorgenfreis bok Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018).

Jag har i tidigare inlägg kritiserat Simon Sorgenfreis bok, som är ett beställningsverk av Muslimska brödraskapets aktivister via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som Alice Bah Kuhnke (MP) då hon var kulturminister förvandlade till Muslimska brödraskapets skattefinansierade PR-byrå.

Sorgenfrei har ett avsnitt om Muslimska brödraskapet i Sverige – med ett frågetecken, ”Muslimska brödraskapet i Sverige?” (s. 132). Avsnittet inleds med debatten som följde på Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse våren 2013 då han samtidigt var ordförande för Islamiska förbundet i Sverige. Mustafa efterträdde Abdirizak Waberi (M) som avgick då han valdes till riksdagsledamot 2010.

Demokrati är för Muslimska brödraskapet enbart ett verktyg i det långsiktiga arbetet att bygga upp ett världsomfattande kalifat, alltså en teokrati, en gudsstat. Att Omar Mustafa och Abdirizak Waberi valde olika partier har inget att göra med lojalitet mot de olika partiernas ideologi. Som terrorismforskaren Magnus Norell skriver i artikeln ”Så skaffar sig Muslimska brödraskapet fotfäste i Europa” i samband med debatten om Omar Mustafas inval 2013: ”Några av rörelsens strategier [under uppbyggnaden i Europa] var att ingå i olika utbildningsinstitutioner, sociala nätverk, så kallade dialogcentra och, med stor framgång, i etablerade politiska partier. Vilka politiska partier var mindre viktigt. Det centrala var att skaffa sig inflytande och påverka partier inifrån och därmed skaffa fördelar åt det muslimska kollektivet.” Norell skriver: ”Förhoppningsvis kan relationer mellan islamistisk ideologi och etablerade demokratiska partier i och med den pågående debatten bli föremål för en mer ingående diskussion.”

Den diskussionen saknas fortfarande sex år senare.

Norell förtydligar: ”Det som förenar de olika islamister som, runt om i Europa, gått in i ideologiskt disparata partier är principer baserade på en bokstavstrogen läsning av Koranen samt en övertygelse att politik och all annan verksamhet i samhället är intimt förknippad med den religiösa tradition man följer. Man delar inte alls den idé från upplysningstiden om en separation mellan religion och politik, som utgör en fundamental grundsten i våra politiska system, oavsett parti.”

Eli Göndörs recension har som rubrik ”Nyanserat och sakligt om islam i Sverige”. Göndör presenteras: ”Eli Göndör är fil. dr religionsvetenskap med inriktning mot islamologi och Mellanöstern, verksam vid Timbro och Göteborgs universitet.”

Enligt Timbros presentation är Eli Göndör senior fellow, programansvarig integration.

Eli Göndör är verksam vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, som jag skrivit om i bland annat det här blogginlägget. I början av 2019 meddelade Segerstedtinstitutet att Eli Göndör kommer att medverka i ett forskningsprojekt om islamisk politisk aktivism och religiöst meningsskapande finansierat under 4 år av Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB), den myndighet Göndör tidigare kritiserat.

Eli Göndör ingår även i Moderaternas integrationskommission.

Eli Göndör är med andra ord en man med inflytande. Men det är inte studier och prat om ”religiöst meningsskapande” Sverige behöver om landet inte ska falla sönder i mängder med miniteokratier ledda av självutnämnda religiösa auktoriteter (islamister som lär ut att sharia, Allahs lag, står över svensk lag) med bas i moskéer, koranskolor, islamiska friskolor.

Sverige behöver ett ovillkorligt försvar av den konstitutionella demokratin med de självklara rättigheterna yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet och lika rättigheter för alla, en klar och tydlig åtskillnad mellan religion och politik, en deklaration att Sverige är en sekulär stat, att religion är en privatsak, vilket är huvudpoängen i Magnus Norells skriverier om politisk islam (islamism).

Alltså perspektivet ska inte vara den [inflyttade] religiösa individens eller gruppens ”meningsskapande” i Sverige om strävan är ett Sverige som håller ihop. Perspektivet ska vara den svenska lagstiftningen, i synnerhet jämställdhetslagstiftningen, det som orientalisten Sigrid Kahle skriver i den här artikeln och som jag kommenterar i blogginlägget om Sorgenfreis bok och universitetens kurslitteratur i islam.

Den 20 mars 2019 var Eli Göndör moderator när femte upplagan med ett nyskrivet Efterord av kulturdebattören och docenten i litteraturvetenskap Johan Lundbergs bok Ljusets fiender. Västvärldens självkritik och den svenska idédebatten presenterades på Timbro.

Eli Göndör ger sitt stöd till just det Lundberg kallar ”ljusets fiender” när han i recensionen av Sorgenfreis bok skriver att ”nyanseringar och saklighet [går] som en röd tråd genom hela boken”.

Det är uppenbart att Sorgenfrei antingen saknar kunskap om Muslimska brödraskapet eller medvetet har valt att förtiga att flera personer som nämns i boken tillhör brödraskapets aktivister, som är separatister och motståndare till integration. Det borde Eli Göndör, Timbros programansvarige för integration, ha påtalat i sin recension. Men först några ord om Johan Lundbergs viktiga bok, utgiven av Timbro.

Johan Lundbergs Ljusets fiender
Den första upplagan av Johan Lundbergs bok kom 2013. I Efterordet till femte upplagan 2019 skriver Lundberg:

Så här i efterhand, sex år efter Ljusets fiender, skulle jag vilja påstå att boken blev både en succé och ett fiasko; och att det senare var en förutsättning för det förra. Den blev nämligen en succé i den bemärkelsen att upplaga efter upplaga har sålt slut. [. . .] Boken har, att döma av den ständigt förnyade uppmärksamheten, behållit sin aktualitet. Sett ur ett större perspektiv kan det dock betraktas som ett misslyckande att boken inte bara gav en korrekt lägesbeskrivning (i den bemärkelsen att ingen kritik har riktats mot vare sig de faktauppgifter som presenterats eller de slutsatser som dragits) utan dessutom förblev aktuell. Min intention var emellertid en annan, nämligen att en rad sakförhållanden som pekades ut 2013 skulle ha blivit föremål för en mer omfattande diskussion som i sin tur skulle utmynna i att åtgärder vidtogs för att råda bot på de problem som jag hade fäst uppmärksamheten på (s. 407).

Om Lundbergs Ljusets fiender hade fått den uppmärksamhet boken förtjänade hade exempelvis Purdahbloggen kanske inte behövts. Kanske inte heller min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Och sannolikt inte heller MSB:s satsning på forskning om islamisters påverkansarbete i Sverige. Den forskningen borde ha skett inom universiteten. Men universitetens islamologer har konsekvent avfärdat forskning om politisk islam (islamism) som islamofobi vilket jag beskrivit i åtskilliga blogginlägg. Professor emeritus Jan Hjärpe styrde islamutbildningen bort från ideologi och källkritik av urkunder till den enskilda individens upplevelse av sin religion, det Göndör i sina texter kallar ”religiöst meningsskapande”.

Tesen Johan Lundberg driver är att nazism, fascism, kommunism och det han kallar ”neofundamentalistisk islamism” är syskonideologier. Lundberg lyfter fram hatet mot väst och den konstitutionella demokratin. Han skriver att det han kallar ”den revolutionära vänstern” gått från att ha allierats med kommunistdiktaturer och marxist-leninistiska befrielserörelser till att stödja politisk islam. Lundberg jämför med det som under kalla kriget mellan USA och Sovjet efter andra världskriget kallades tredje ståndpunkten då intellektuella i Sverige vägrade ta ställning för USA, västvärlden och den konstitutionella demokratin där makten inte är samlad hos en enda person eller en grupp personer.

Lundberg skriver: ”Vad jag vill visa är hur denna ståndpunkt utgör en konstant i svensk idédebatt från 1950-talet till idag, men hur den samtidigt har revitaliserats genom kontakten med postmodernismen, och därigenom omstrukturerats i och med att begreppet kultur ersatte begreppet klass” (s. 18).

Lundberg räknar upp ståndpunkter intellektuella som definierar sig som vänster intagit, bland annat: ”Etablerade svenska debattörer, akademiker och opinionsbildare sympatiserar med – och samarbetar aktivt med – organisationer och politiska partier som säger sig vilja införa proletariatets diktatur och sätter rasismstämpel på människor som kritiserar religiösa extremistpartier som påstår sig vilja återinföra kalifatet och underkasta hela samhället islamisk lag” (s. 19, 20).

Två akademiker Lundberg särskilt lyfter fram som ljusets fiender är religionsprofessor Mattias Gardell och professorn i kulturgeografi Irene Molina, båda verksamma vid Uppsala universitet. Lundberg skriver om Mattias Gardells verksamhet som redaktör för Anarkistisk tidskrift och om Gardells västfientlighet. Lundberg kritiserar både Gardells bruk av begreppet islamofobi och Gardells ovilja att erkänna islamisters antisemitism och att Gardell kallar dem som påtalar detta för rasister, islamofober (s. 184–195). Lundberg kommenterar att Vetenskapsrådet finansierat Gardells bok Islamofobi (2010) och skriver: ”Men i vilken utsträckning handlar det om forskning? Och i vilken utsträckning rör det sig om ren ideologiproduktion?” (s. 191).

Ändå är det just Gardells definition av islamofobi och Gardells bok Islamofobi som Simon Sorgenfrei (s. 206, not 7) lyfter fram i boken som Eli Göndör hävdar är nyanserad och saklig. För övrigt har Sorgenfrei ett långt citat av Eli Göndör på samma sida.

Eli Göndörs recension av Simon Sorgenfreis Islam i Sverige och Muslimska brödraskapets aktivist Mustafa Kharraki (far till Mohammed Amin Kharraki)
Eli Göndörs positiva recension av islamologkollegan Sorgenfrei ska ställas i relation till hans sågning av terrorismforskaren Magnus Norells kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet författad på uppdrag av MSB tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, en sågning jag återkommer till.

Eli Göndör prisar Sorgenfrei för hans neutrala framställning men anser att han ibland går lite väl långt, exempelvis när Sorgenfrei, enligt Göndör, anstränger sig att beskydda formuleringar i stadgarna Förenade islamiska föreningar i Sverige (FIFS) skrev när föreningen bildades 1982. Göndör skriver: ”Citatet ur stadgan ’bemöta och återgälda all polemik mot islam, liksom förvrängningar eller förvanskningar av den muslimska kulturen eller levnadssättet’ gör uppenbarligen Sorgenfrei tillräckligt nervös för att genast rycka ut och beskydda avsändaren”. Sorgenfrei menar att formuleringen kan framstå som konfrontativ men beror nog snarare på osäker språkkänsla.

Göndör kommenterar: ”Varför skulle den inte vara konfrontativ med utgångspunkt i den uttryckliga ambitionen att faktiskt bemöta sådant som kan uppfattas som falska anklagelser mot islam [min kursiv] och mot muslimer? Kan det inte tvärtom vara så att god språkkänsla är orsaken till en tydlig formulering om hur organisationen faktiskt har för avsikter att positionera sig i det svenska samtalet om islam och muslimer?”

Sverige är Ingemar Hedenius-land. Vem hävdade att Hedenius (d. 1982), professor i filosofi, kom med falska anklagelser mot den kristna läran? Vad är falska anklagelser mot islam?

Det finns ingen sann islam, ingen rätt islam, ingen autentiskt islam. Det finns bara tolkningar. Det vet Eli Göndör mycket väl.

Göndör har dock rätt på en punkt. Det är klart att männen bakom texten, bland andra svenska grenen av Muslimska brödraskapets innersta kärna, Mahmoud Aldebe, Mustafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Chakib Benmakhlouf, Ahmed Ghanem, Mahmoud Khalfi vet hur de ska positionera sig. Men Göndör nämner inte att Muslimska brödraskapets svenska gren var inblandad när FIFS bildades. I stället skriver han: ”Författaren är också med all rätt [min kursiv] försiktig i sitt resonemang kring svenska organisationers eventuella [min kursiv] kopplingar till Muslimska brödraskapet.”

Jag lägger här inte ner utrymme på att polemisera mot Göndör utan hänvisar till mina tidigare blogginlägg och min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.

Vidare skriver Göndör: ”Sorgenfrei har dessutom haft det goda omdömet [min kursiv] att i exempelvis avsnittet om Muslimska brödraskapet i Sverige fråga Omar Mustafa om  hur han ser på de anklagelser som riktats både mot honom och mot organisationer han företräder.” Som studieförbundet Ibn Rushd till exempel.

Göndör skriver inget om att frågor borde ställas till Mustafa Kharraki hur han ser på anklagelserna.

Sorgenfrei har ett avsnitt han kallar ”Vad säger de anklagade själva?” Men det är bara Omar Mustafa som får komma till tals i egenskap av ”anklagad”.

Omar Mustafa är beställaren bakom boken. Alice Bah Kuhnke var hans knähund.

Som jag nämner i min recension av Sorgenfreis bok så låtsas han inte om att Mustafa Kharraki, som han intervjuat utan att tala om varför han valt att intervjua just honom får mycket utrymme som den ”neutrala” muslimen (s. 112, 113, 114, 212, 213), tillhör Brödraskapets innersta kärna och cirkulerar i ledningarna i precis alla föreningar som Omar Mustafa också cirkulerar i, liksom Helena Hummasten, tidigare Benaouda. Alla tre har i flera decennier kunnat leva gott på skattebetalarnas pengar medan de ägnat sig åt att bygga upp Brödraskapets verksamhet i Sverige, som aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Mustafa Kharraki, Khemais Bassoumi, Ahmed Ghanem och Chakib Benmakhlouf var till exempel med och startade Stiftelsen Växjö muslimer i juli 2004 i syfte att bygga en moské. Samma stiftelse som nu fått tillstånd för böneutrop och som avser att finansiera moskébygget med utländska medel. En moské Växjös aningslösa stadsarkitekt välkomnar 2019. ”En så här stor moské kommer att synas och det vore spännande”, säger han.

Muslimska brödraskapet representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa, influerad av Mussolinis, Hitlers och Stalins organisationer. Det bör stadsarkitekten känna till. Stadsarkitekten bör innan han ger klartecken för moskébygget lusläsa stiftelsens Ändamål och jämföra med vad Muslimska brödraskapets grundare Hassan al-Banna (d. 1949) skriver om de femtio stegen på vägen mot en islamisk stat och den rytm i sju steg nerifrån och upp Banna insisterade på – först individen, sedan familjen, sedan folket. Först ska individen i tanke, tro, moral, känslor, aktiviteter och initiativ vara muslim. ”Det är vårt program för individerna.” Därefter kommer familjen. ”Och här tänker vi på kvinnor likaväl som på män.” Och därefter ska ett muslimskt folk formas på samma vis [genom dawa, det vill säga hjärntvätt] ”och det är därför vi vill att vårt budskap ska nå in i alla hem, vår röst höras överallt, och vårt sätt att tänka genomsyra varenda region, varenda by, varenda stad, huvudstad och metropol” och i slutändan hela världen (Caroline Fourest, Brother Tariq. The doublespeak of Tariq Ramadan översättning från franskan Ioana Wieder och John Atherton 2008, s. 18).

Stadsarkitekten, liksom Växjös politiker, bör notera hur stiftelsen poängterar att vård och uppfostran av muslimska barn ska främjas, att den muslimska kvinnan ska aktiveras i sin roll som bärare av [Muslimska brödraskapets] kultur och uppfostran, att barn och ungdomar ska undervisas i de islamiska vetenskaperna (alltså att Koranen är ett vetenskapligt verk som rymmer all världens kunskap, exempelvis att Jesus inte korsfästes sura 4:157, att människan skapades av lera sura 23:12, att judar är föraktade apor sura 2:65, Zetterstéen 2:61, grisars och apors avkomma 5:60, Zetterstéen 5:65).

Stadsarkitekten och politikerna bör notera att stiftelsen säger sig företräda alla ”muslimer” i Växjö. Stiftelsen företräder enbart Muslimska brödraskapet.

Stadsarkitekten och politikerna bör också ha utomordentligt klart för sig att Muslimska brödraskapet står för ett glödande judehat, inte bara kritik av Israels regim utan hat mot varje enskild judisk person i hela världen.

Samma gäng ligger bakom stora moskén i Göteborg, som finansierades av Saudiarabien. Samma gäng ingår i Abdirizak Waberis (M) friskoleverksamhet i Göteborg och Borås. Samma gäng har kopplingar till Al-Azharskolan i Stockholm som är grundande medlem i Muslimska brödraskapets intresseorganisation Sveriges islamiska skolor (SIS). När Abdirizak Waberi 2008 var SIS ordförande var Al-Azharskolans Bashir Aman Ali kassör. Chakib Benmakhlouf var representant för SIS 2004. År 2015 bytte SIS namn till Framstegsskolan, där Islamiska skolan i Växjö ingår. Det är samma gäng överallt.

Den som är intresserad av Brödraskapets svenska gren och kopplingen till den egyptiska grenen rekommenderar jag att läsa doktoranden Sameh Egyptsons bok Holy white lies.

Sameh Egyptson skriver i Kyrkans tidning 5 april 2017 efter Kalla Faktas program om hur Al-Azharskolan i skolbussen delar upp skolbarnen efter kön artikeln ”Fundamentalistisk tolkning hör inte hemma i skolsystemet”. I artikeln nämner han just Mustafa Kharraki. Egyptson skriver:

Jag måste bekänna att jag var kritisk mot religiösa skolor under många år. Redan 2002 tog jag som religionsforskare initiativet till en konferens vid svenska institutet i Alexandria i Egypten. Jag ville sprida en saklig bild av hur en bred och allsidigt icke-konfessionell religionsundervisning fungerade i Sverige. Samtidigt ville jag ge ansvariga för svensk religionsundervisning en inblick i hur en konfessionell undervisning i egyptiska skolor fungerade i sekteristiska perspektiv.

Under konferensen gjorde vi ett studiebesök på Al-Azhars högkvarter i Kairo, det främsta muslimska teologiska lärosätet. Till min förvåning tog en av deltagarna från Sverige, Mustafa Kharraki, verksam inom ledningen i Islamiska Förbundet, upp frågan med Den stora imamen vid Al-Azhar huruvida de kunde ge stipendier till lärare på islamiska skolor i Sverige, så att de kunde ta efter de arabiska perspektiven och undervisningsmetoderna.

Jag blev förtvivlad eftersom jag vid min egen skolgång i Egypten hade sett hur muslimska barn fick förvrängda kunskaper om andra trosuppfattningar och blev indoktrinerade i en förnedrande syn på kvinnor och de otrogna.

Egyptson skriver vidare att Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation som tidigare hette Broderskapsrörelsen genom sina kommunala och politiska kontakter hjälpte de islamiska friskolorna. ”Läromässigt bekänner sig de som driver skolorna till islamiska fundamentalistiska principer och de modiga muslimska lärda i Egypten som försökt sig på omtolkningar och textkritik har på grundval av yttranden från Al-Azhar, den institution som de svenska skolorna knutit lärokontakter med, blivit dömda till långa fängelsestraff för påstådd ’hädelse’.”

Reportern Evin Rubar gjorde 2003 och 2004 ett par dokumentärer ”I skolans våld” för SVT om missförhållandena på ett tiotal islamiska och arabiska friskolor.

Statsvetaren Hamed Abdel-Samad, född i Egypten, verksam i Tyskland, skriver att bland andra en professor från al-Azhar utfärdade en dödsdom mot honom när han under ett samtal i Kairo juni 2013 diskuterade religiös fascism i Egypten. Någon ansåg att han borde ges tillfälle att ångra sig och återvända till islam, att han bara skulle dödas om han inte ångrade sig. Professorn från al-Azhar hävdade att dödsdomen skulle verkställas omedelbart, möjligheten för Hamed Abdel-Samad att ångra sina ord var förverkad eftersom han hade kränkt inte bara islam utan även profeten Muhammed. Ingen behövde officiellt tillstånd att döda honom, enligt professorn (Islamic fascism 2016, s. 10).

Den norska journalisten Hege Storhaug beskriver i boken Landsplågan islam (2015) översättning Camilla Grepe al-Azhars läroplan. Den som inte ber sina böner kan dödas, avfällingar från islam kan dödas, medlemmar tillhörande ahmadiyya kan dödas, det är tillåtet att kapa av händer och fötter och riva ut ögonen. Hege Storhaug citerar den egyptiska mannen Kareem Amer som fått asyl i Norge efter att ha växt upp i en salafistfamilj som ville att han skulle bli självmordsbombare. Kareem Amer fängslades för att ha kritiserat islam och al-Azhar där han studerat. Kareem Amer skriver i en artikel: ”En snabb titt på Al-Azhars utbildningsmaterial och Al-Azhar-utbildade imamers tal i moskéerna visar att Al-Azhar och IS bara är två fula sidor av samma mynt. . . . Al-Azhar har samma religiösa referenser som IS; båda följer sunni-doktriner och de religiösa texterna från Koranen och sunna som IS alltid använder för att rättfärdiga sina brott. Samma texter lärs ut av Al-Azhars elever, både i gymnasieskolor och på Al-Azhar-universitetet, där jag studerade” (2016, s. 222, 223).

I Norells/MSB:s kunskapsöversikt framförs tveksamheter inför Muslimska brödraskapets rätt att driva friskolor.

Givet att MB:s aktivister sysslar med det som brukar kallas för ”doublespeak”82 i Europa – hålla en låg ideologisk profil i förhållande till det sekulära majoritetssamhället och vara mer ”outspoken” om de ideologiska käpphästarna i relation till muslimer – så är det möjligt att uttrycka en viss tveksamhet inför rörelsens självklara ”rätt” att etablera ett eget skolsystem och andra välfärdsinstitutioner. Sannolikheten är stor för att muslimer som dras in i det här ”muslimska civilsamhället” socialiseras i en anda som strider betänkligt mot värderingar i majoritetssamhället. Skolan är en av de viktigaste institutionerna i europeiska MB:s plan att bygga upp en religiös enklav. Det är givetvis en logisk konsekvens av FIOE:s målsättning att bevara/skydda muslimer från kulturell assimilation. Det är i unga år människor är som mest formativa och etablerar ett grundläggande habitus som det är svårt att förändra i vuxen ålder.

Det är därför ingen slump att MB har byggt upp friskolekoncernen Framstegsskolan där den tidigare ordföranden för FIOE, Chakib Benmakhlouf, är den som driver arbetet.83 Genom att bygga upp ett eget skolsystem räknar MB:s aktivister med att skaffa sig kontroll över muslimska barn och ungdomars känslor och idéer kring islamisk tro i allmänhet, rättigheter och skyldigheter enligt sharia, kvinnors och mäns olika roller. Risken är med andra ord stor för att ett skolsystem av den här typen frambringar medborgare som har en starkt avvikande värdegrund i jämställdhetsfrågor i förhållande till övriga samhället. Till detta kan också adderas att det finns en risk för att det i dessa skolmiljöer sprids antisemitiska idéer. I MB:s kretsar finns alltsedan Hassan al-Bannas dagar en stark antisemitisk strömning84 (s. 30).

Jag vill tillägga att samma farhågor gäller studieförbundet Ibn Rushd och Kista folkhögskola.

Eli Göndör håller i sin recension visserligen med om Sorgenfreis forskningsetiska resonemang att det är problematiskt att utgå från att organisationer eller företrädare för organisationer ljuger om sina avsikter, det Norell kallar doublespeak och Sameh Egyptson kallar heliga vita lögner. Göndör skriver: ”Och så är det ju naturligtvis. Men när det gäller just Muslimska brödraskapet är det egentligen tvärtom. Den som blir medlem i rörelsen svär nämligen en trohetsed eller ett lojalitetslöfte, en så kallad bay’ah, som innehåller ett löfte om att varken yppa något för någon om eden eller om att organisationen existerar.” Göndör förklarar det med de repressiva regimerna i Mellanöstern och säger att i Europa och Sverige skulle nog alla tjäna på mer öppenhet.

Samtidigt hävdar han ju att det är bra av Sorgenfrei att inte koppla svenska organisationer till Brödraskapet. Alltså att vi ska fortsätta att acceptera Brödraskapets vita lögner och verksamhet i Sverige. Och alla hundratals miljoner skattekronor som finansierar deras verksamhet, inte minst studieförbundet Ibn Rushd, Kista folkhögskola, Islamic Relief och alla islamiska friskolor i Brödraskapets regi.

Göndör skriver att Sorgenfreis bok är utgiven av SST, ”vars uppdrag det råder delade meningar om. Varför människors religionsutövning ska finansieras av medborgares skatter har inget självklart svar. Men just i detta fall anser jag att myndigheten har tagit ett viktigt initiativ.”

Initiativet togs av Muslimska brödraskapets aktivister som Alice Bah Kuhnke bjöd in till olika sakråd såsom sakråd om islamofobi. Aktivisterna, Omar Mustafa och Mohamed Temsamani bland andra, benämnda ”företrädare för muslimska organisationer”, beklagade sig över att de fått det svårare att verka bland annat som ett resultat av Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige (s. 4).

Det är ett sundhetstecken att Magnus Norells/MSB:s kunskapsöversikt gjort det svårare för Muslimska brödraskapets aktivister.

Mohamed Temsamani (MP), som förekommer i de flesta av Brödraskapets föreningar och som är gift med Chakib Benmakhloufs dotter, var även inbjuden till sakrådet om Nationell plan mot rasism. Också Mattias Gardell var inbjuden Även i minnesanteckningarna från det sakrådet framfördes kritik av Norells/MSB:s kunskapsöversikt samtidigt som ”rasism inom myndighetsvärlden lyftes fram” (s. 2). Grupper som sa sig vara utsatta för rasism poängterade vikten av att de själva borde få producera kunskap om sig och sin verksamhet (s. 3).

Sorgenfreis bok är ett resultat av den önskan. Sorgenfrei borde ha förklarat varför han valde att intervjua just Mustafa Kharraki och låta honom representera den ”neutrala” muslimen och inte låtsas om den nära personkopplingen till Omar Mustafa.

Mustafa Kharraki får beklaga sig: ”Mustafa Kharraki som kom till Sverige på 1970-talet och har varit en av dem som förverkligade moskén på Södermalm i Stockholm [Muslimska brödraskapets högsäte], tycker att situationen för muslimer blivit sämre i Sverige under de senaste åren och att det är svårare att leva som muslim i Sverige nu än tidigare. För första gången funderar han på att lämna Sverige och flytta tillbaka till Marocko. ’Men vad ska mina barn och barnbarn göra? De har inget annat hemland än Sverige?’” (s. 212, 213).

Mustafa Kharrakis son heter Muhammed Amin Kharraki. Han var i många år SUM:s förbundsordförande, sedan blev han Islamiska förbundets talesperson. Det var han som årsskiftet 2014/2015 drog i gång en demonstration på Mynttorget i Stockholm där Alice Bah Kuhnke (MP), nybliven minister, uppmanade åhörarna: ”Fram med korset, på med den snyggaste niqaben, låt skägget växa, spänn fast kippan” (Svenska Dagbladet 2 januari 2015).

Det kan knappast vara en förlust för Sverige om Mustafa Kharraki gör slag i saken och flyttar tillbaka till Marocko och tar sonen med sig.

Eli Göndör skriver att Sorgenfreis bok ”är utmärkt på så många olika sätt och passar varje människa i Sverige som har något som helst intresse för frågan”. Han avslutar med ”Förhoppningsvis når den många läsare.”

Detta skriver han i en tidning som recenserar böcker författade av akademiker och där recensenterna oftast också är akademiker och där han låter påskina att han själv är inläst på Muslimska brödraskapet och därför lämpad att kommentera Sorgenfreis ”goda omdöme” att inte gå in på Muslimska brödraskapets verksamhet i Sverige.

Jag skriver i min recension av Sorgenfreis bok att den har många förtjänster men att den inte passar som kurslitteratur på universitetet, eftersom en stor del av det blogginlägget handlar om kurslitteraturen i ämnet islam.

Simon Sorgenfrei behärskar inte ämnet Muslimska brödraskapet. Gjorde han det skulle han veta vem Mustafa Kharraki är, liksom att imam Hussein Halawa och Europeiska fatwarådet (s. 256, 257) ingår i Brödraskapets krets samt att det är klarlagt sedan länge att Hitlerbeundraren Yusuf-al-Qaradawi är Brödraskapets andliga ledare och dessutom sedan starten 1997 Europeiska fatwarådets ordförande (s. 140). Magnus Norell behärskar däremot ämnet. Men det vill Eli Göndör av någon anledning inte kännas vid.

Bara det faktum att Brödraskapets aktivister bedrev ett intensivt påverkansarbete i syfte att få bort kunskapsöversikten från MSB:s hemsida, alla klagomål till politikerna och att de till och med involverade SVT vittnar om att kunskapsöversikten träffade mitt i prick. Aktivisterna vet att Magnus Norell med sina kunskaper om Muslimska brödraskapets verksamhet i Mellanöstern och Europa utgör ett reellt hot mot Brödraskapets inflytande och offentliga finansiering i Sverige, ett hot som blev ännu mer påtagligt när MSB kom in i bilden. Ett hot Eli Göndör gör allt han kan för att eliminera i recensionen av Simon Sorgenfreis bok.

Fortsättning följer.

14 juli 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *