Statsminister Stefan Löfven. Inför Regeringsförklaringen 2019: Sverige är en bedagad operettmonarki full av slitna kulisser och falsksång. Patientlagen är en kuliss. Patientens ”rättigheter” är falsksång. När tänker du förvandla operettmonarkin Sverige till en rättsstat och införa en patientRÄTTIGHETSlag? Det anses vara för dyrt. Varför har just Sverige inte råd?

I det här blogginlägget efterlyser jag en rättighetsrevolution. Jag diskuterar avsaknaden av en patienträttighetslag i Sverige, det destruktiva offentliga styrsystemet New Public Management (NPM), det destruktiva prissättningssystemet Diagnosrelaterade grupper (DRG), den destruktiva kömiljarden, Kristdemokraternas dag i Almedalen och reaktionerna på Ebba Busch Thors tal om ideologin mångkulturalism. Jag avslutar med att ställa grupp mot grupp: inte en skattekrona till religiösa verksamheter och etniska föreningars verksamheter. Dessa verksamheter motarbetar integrationen. Låt dem bekosta sina verksamheter själva. För över de hundratals skattemiljonerna till sjukvården så att den blir lika för alla oavsett var i Sverige man bor.

Sverige är ett efterblivet land när det gäller medborgerliga rättigheter. Medborgaren ska veta sin plats och inte sticka upp mot den stora starka staten, som fått den förskönande omskrivningen ”det allmänna bästa”. Medborgarna är omyndigförklarade i Sverige, trots att ”det allmänna bästa” de senaste decennierna på grund av den misskötta migrations- och integrationspolitiken har luckrats upp så att resurser som borde gått till den generella välfärden lika för alla i stället dirigerats om till permanent bidragsberoende grupper i etniska enklaver. Från ”det allmänna bästa” till ”ett fåtals bästa”. Kostsamma projekt efter projekt efter projekt sjösätts som alla säger sig ha som målsättning att minska segregationen. Men segregationen minskar inte, bidragsberoendet kvarstår och välfärdsstaten håller på att rämna. Sjukvården är i kris. Skolan är i kris. Polisen är i kris. Vi har våldtäkter, gängskjutningar, sprängdåd, överfall i en aldrig skådad skala i Sverige. Och allt beror på extremt dåligt politiskt ledarskap som vänt ryggen åt verkligheten.

Politikerna har förkastat devisen ”man ska göra rätt för sig” till ”vi ska tycka synd om och inte kräva någon motprestation” av vissa grupper. Från förnuft till känslor. De grupper vi ska tycka synd om och ösa skattemedel över är bidragsberoende grupper bosatta i kvarter styrda av reaktionära män som skrattar åt det svenska samhället och vår lagstiftning men inte våra skattekronor och som styr parallellsamhällena med järnhand i enlighet med ”traditionerna” i ursprungslandet, vilket främst drabbar barnen, kvinnorna och de sexuella minoriteterna i dessa enklaver. Det är väl känt att barnen i Sverige inte får en likvärdig utbildning, att bostadskvarteret är helt avgörande för hur många som går ut grundskolan med godkända betyg.

Denna omdirigering av skattemedlen från ”det allmänna bästa” till ”ett fåtals bästa” i de despotiskt styrda parallellsamhällena ligger bakom sjukvårdens kris. Och den krisen drabbar alla.

Därför behöver Sverige en RÄTTIGHETSREVOLUTION. Politikerna som ligger bakom denna omdirigering lämnar inte ifrån sig makten frivilligt. Sverige behöver nya folkrörelser, helt nya politiska partier som sätter medborgaren i centrum, inte partiet, och som utgår från den devis som förvandlade Sverige från ett fattigt jordbrukarland till en rik välfärdsnation, ”man ska göra rätt för sig”.

Det offentliga styrsystemet New Public Management (NPM)
Sverige behöver också folkrörelser som sätter patienten i centrum. Sjukvårdens kris handlar inte enbart om alla miljarder som slussats till de permanent bidragsberoende parallellsamhällena och myriaderna av projekt som inte mynnat ut i lägre bidragsberoende utan också på inkompetenta landstingspolitiker och det fullkomligt vansinniga styrsystemet New Public Management (NPM) som inte utgår från patientens behov utan enbart handlar om ekonomi. Den offentliga verksamheten ska enligt NPM styras som ett företag. Mätbara resultat ska visas upp, en fastställd budget ska hållas, som om sjukdomar rättar sig efter en budget.

Professor emeritus Stig Strömholm ger en upplysande sammanfattning av NPM i sin recension i Svenska Dagbladet 4 december 2013 av en antologi publicerad i samband med Justitiekanslerämbetets 300-årsjubileum. Kapitlet är skrivet av justitierådet Thomas Bull. Stig Strömholm skriver:

Sedan gott och väl ett årtionde har anhängarna av de idéer om offentlig förvaltning som brukar kallas new public management (NPM), som hämtar sina förebilder i näringslivet och som lägger tonvikten på extern kontroll av offentlig verksamhet, blivit alltmer inflytelserika på alltfler områden. Dessa idéer växte sig starka när västvärldens demokratier på 1970-talet kom i ekonomiskt trångmål. Deras företrädare ville i marknadsekonomisk anda få ut maximal avkastning till minimal kostnad ur den offentliga sektorn. Den rådande situationen ger ett särskilt intresse åt justitierådet Thomas Bulls bidrag, ”Justitiekanslern och granskningssamhället”. Bull påpekar att knappast något annat land infört de förändringar som bygger på NPM så snabbt och så långtgående som Sverige. Det har i huvudsak skett med anonyma marknadstroende teknokrater vid spakarna, utan omfattande politisk medverkan och följaktligen utan stort massmedialt buller. Hela det styrsystem som NPM skapat för den offentliga förvaltningen innebär enligt Bull att den inre kontrollen, de berörda professionernas egna interna verksamhetsideal, som bygger på omdöme och kunnande, har trängts undan helt eller ersatts av extern kontroll. Denna är oftast starkt kvantitativt inriktad och riskerar därmed att skapa blindhet för kvalitet och omdöme.

Regeringen har tillsatt en Tillitsdelegation som ska lämna sitt slutbetänkande i oktober 2019 och som sägs syfta till att komma bort från övertron på NPM. Men Tillitsdelegationen utgår inte från ett medborgarperspektiv utan handlar enbart om styrningen av den offentliga sektorn.

Den tidigare förvaltningsmodellen var anslagsstyrd. Politikerna tilldelade offentliga verksamheter anslag år efter år utan att fråga efter resultat, eller verksamhetens kvalitet. Behovet av att kunna mäta resultatet av hur skattemiljarderna användes var stort.

Men inte heller NPM, som infördes under 1990-talet, mäter som framgår ovan kvaliteten på exempelvis den vård en patient får. Landstingen ersätter kliniker och vårdcentraler enligt prislistor som reducerat patienten till en ersättningssiffra på en fiktiv marknad med ”beställare” (landstingen), ”utförare” (läkarna, kliniken) och ”produkten” (patienterna). Politikerna har med detta styrsystem delat upp patienterna i lönsamma och olönsamma för den berörda kliniken eller vårdcentralen.

Denna mål- och resultatstyrning har skett över huvudet på medborgarna och utan en genomgripande debatt. Att hålla budgeten, eller annorlunda uttryckt, att dra in pengar, blev viktigare än patientens vårdbehov, ekonomin blev viktigare än patienternas hälsa. Administratörer, inte läkare, bestämmer i många fall vilken vård patienten ska få. Den svenska sjukvården översvämmas av administratörer.

Men detta hör man inget om i SVT:s partiledarutfrågningar. Och partierna skriver inte själva i sina partiprogram om hur de förhåller sig till NPM så att väljarna kan ta ställning i valtider, trots att det handlar om medborgarnas liv och hälsa.

Läkaren Christina Gustavson skriver exempelvis i boken Jantelagens vålnad. Svensk sjukvård sedd ur ett helikopterperspektiv över ett krisartat och katastrofdrabbat sjukvårdsområde (2018) hur en ung person kom in till ett sjukhus akut så deprimerad att läkaren bedömde självmordsrisken så hög att personen behövde ständig övervakning. En administratör som ansvarade för klinikens ekonomi bestämde, när läkaren gått för dagen, att det var för dyrt med extravak för en enda patient. Nästa morgon hittades personen död. Läkaren anmäldes (s. 61, 62).

Läkaren Magnus Edner, med fyrtio års erfarenhet av läkaryrket, skriver i Sjukvården behöver vård (2015) om inkompetenta landstingspolitiker och ger hårresande exempel från Stockholm på hur pengar kastas i sjön och patienterna blir lidande av landstingspolitikernas upphandlingsmetoder och avsaknad av uppföljning av ingångna avtal. ”De ytterst ansvariga landstingspolitikerna kan inte ämnet men försöker ändå detaljstyra vården. Sjukhus- och verksamhetsledningar har tystnadsplikt, personalen har yttrandeförbud. Enda sättet att framföra synpunkter är via en lex Sarah-anmälan och 9 av 10 som gör en sådan omplaceras eller avskedas” (s. 77).

Hans inledande ord lyder: ”De senaste 20 åren har svensk sjukvård successivt försämrats. Platsbrist och sänkt patientsäkerhet är återkommande problem, som bland annat leder till att det varje vecka dör en patient i onödan. På grund av platsbristen hamnar patienter på fel avdelning [exempelvis en hjärtsjuk patient läggs in på en kvinnoklinik] och far illa, kanske till och med avlider. Samtidigt hävdar de flesta sjukhuschefer att patientsäkerheten är hög. Detta på grund av deras tystnadsplikt – berättar de hur det verkligen ligger till blir de avskedade” (s. 11).

DN-journalisten Maciej Zaremba skrev 2013 några artiklar om hur sjukvården prissätts i Sverige och samlade dem i boken Patientens pris – ett reportage om den svenska sjukvården och marknaden. Han skriver: ”Den franska sjukvårdens ersättningssystem kan förklaras på en timme. I Sverige skulle det krävas en genomgång av tiotusentals prislistor och avtal, olika för varje landsting och för vårdenheterna inom landstingen. Skillnaderna kan gälla praktiskt taget allt. Hur en viss operation betalas, hur olika diagnoser värderas, vad läkarna förväntas rapportera, vilka ’kvaliteter’ som ger bonus, till och med vilka läkemedel som det är mest lönsamt att skriva ut” (s. 28, 29).

SR P1 rapporterade 26 augusti 2019 att tretton vårdcentraler i Västra Götaland hade markerat irrelevanta diagnoser för att få ut högre ersättning.

Patienten och patientens behov är helt bortkopplade från detta styrsystem, totalt osynliggjorda. Maciej Zaremba skriver om den långa väntetiden för en bröstcancerdiagnos och oron innan kvinnan får en diagnos. Ett landsting lyckades korta väntetiden från 47 dagar till 38 dagar. År 2004 öppnade en klinik i Skåne som gav patienter en bröstcancerdiagnos samma dag de kom till kliniken eftersom en röntgenläkare med utrustning, en kirurg och en cytolog fanns på samma ställe. Kvinnorna rusade dit. Fem år senare tvingades den populära kliniken stänga eftersom Region Skåne ville ha högre ”kostnadseffektivitet”, specialisterna spreds ut på olika verksamheter, mammografi för sig, kirurger för sig, cytologer för sig ”med var sin prislista” (s. 68). Regionen satte som mål att väntetiden för en diagnos inte skulle överstiga 21 dagar.

Jag återkommer till Zarembas reportage och kömiljardens negativa effekter, först lite om patienternas avsaknad av individuellt utkrävbara rättigheter i Sverige, till skillnad från patienter i andra länder, en fråga som inte ingår i Tillitsdelegationens uppgift att utreda.

Patienterna saknar individuellt utkrävbara rättigheter i u-landet Sverige
Socialminister Göran Hägglund (KD) tillsatte i april 2007 en utredning om en ny patientsäkerhetslag (dir. 2007:57), inte en utredning om en patienträttighetslag. Den nya patientsäkerhetslagen trädde i kraft 1 januari 2011. Patienterna skulle anmäla felbehandlingar direkt till Socialstyrelsen och inte längre till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, HSAN. Disciplinpåföljderna erinran, varning togs bort, det vill säga läkarna slapp allt personligt ansvar, som om ansvarslöshet skulle resultera i ökad patientsäkerhet. Lagen marknadsfördes av Göran Hägglund som en förbättring av tidigare hälso- och sjukvårdslag. Vi ska komma bort ifrån ”syndabockstänkandet” och koncentrera krafterna på ”systemfel”, hette det.

Dåvarande generaldirektören för Socialstyrelsen Kjell Asplund (2004–2008) bedrev en intensiv lobbykampanj för att läkarna skulle slippa ta personligt ansvar och sålde in offerretoriken, det vill säga ”syndabockstänkandet”, hos först socialminister Ylva Johansson (S) och sedan hennes efterträdare Göran Hägglund, vilket jag återkommer till i ett senare inlägg om det skandalösa svenska klagomålsförfarandet. I dag ska patienten först klaga hos vårdgivaren, vilket är samma sak som att en misshandlad person i första hand ska vända sig till misshandlaren med sina klagomål och lämna rättsväsendet utanför.

I mars 2011 tillsatte Göran Hägglund en utredning för att stärka patientens ställning (dir. 2011:25) och kallade den Patientmaktsutredningen. Delbetänkandet (SOU 2013:2) heter Patientlag, inte patienträttighetslag. Än en gång var det aldrig frågan om att ge patienterna en rättighetslagstiftning.

Den svenska hälso- och sjukvårdslagen är en skyldighetslag (anger statens ansvar, inte patientens rättigheter). Patienten kan inte gå till domstol och kräva sin rätt till vård. Vårdgarantier hit och dit är garantier, inte utkrävbara rättigheter. Sverige anses inte ha råd med en rättighetslagstiftning, vilket märkligt nog andra länder har, länder som till och med betraktas som mindre rika än Sverige.

Den europeiska ombudsmannen P. Nikiforos Diamandouros höll ett tal 3 juni 2005 om Patients’ rights in Europe today, alltså innan internet var vad det är i dag. Han lägger stor vikt vid patientens autonomi. Följande EU-länder hade vid tidpunkten för talet lagstiftat om patienträttigheter: Finland (1992), Nederländerna (1994), Grekland, Ungern, Litauen, Lettland och Portugal (1997), Danmark (1998), Belgien, Estland och Frankrike (2002) och Cypern (2005).

I Ansvarskommitténs Delrapport 2 (SOU 2007:12) – Hälso- och sjukvården 23 mars 2007, står det på sidan 19: ”Sverige är numera det enda land i Norden som inte har infört en särskild lag om patientens ställning i vården.” I Ansvarskommitténs slutbetänkande, Hållbar samhällsorganisation med utvecklingskraft, 27 februari 2007 (SOU 2007:10), står det att det blir för dyrt med en patienträttighetslag. Mats Svegfors var ordförande.

HSU 2000 övervägde att frångå dagens system med skyldighetslagstiftning till förmån för en rättighetsbaserad lagstiftning. Detta skulle innebära att patienten har möjlighet att få sin sak prövad av domstol. Utredningen konstaterade att hälso- och sjukvårdsförmåner inte låter sig preciseras lika enkelt i lag som till exempel ekonomiska förmåner. En överprövning av beslut på hälso- och sjukvårdens område kräver kompetens att bedöma såväl rättsliga som medicinska frågor. Domstolsprövningar av detta slag skulle därför kunna bli tidsödande och resurskrävande både för rättsväsendet och för hälso- och sjukvården. Ett annat problem som HSU 2000 identifierade var att det är svårt att utforma adekvata sanktioner som är till nytta för den enskilde patienten. På grund av dessa principiella svårigheter avvisades en rättighetslagstiftning (s. 144).

I Delbetänkandet Patientlag (SOU 2013:2) står det under rubriken Ansvarskommittén:

Kommittén lämnade också förslag till en patientlag i vilken befintliga bestämmelser av betydelse för patienterna hade samlats. Liksom i befintlig lagstiftning angav lagförslaget främst de skyldigheter som vårdgivarna har gentemot medborgarna. Endast ett fåtal bestämmelser innehöll för patienterna utkrävbara rättigheter. [. . .] Ansvarskommitténs förslag har inte föranlett några lagändringar (s. 52).

Ewa Axelsson, den första doktorn i medicinsk rätt, granskar i sin avhandling 2011, Patientsäkerhet och kvalitetssäkring i svensk hälso- och sjukvård: En medicinrättslig studie, bland annat hur tillsynen sköts. Det hon säger om förarbetena till patientsäkerhetslagen som trädde i kraft 1 januari 2011 gäller även Ansvarskommitténs slutbetänkande: Axelsson säger: ”Förarbetena till den nya patientsäkerhetslagen innehåller till större delen kedjehänvisningar till flera äldre förarbeten vilket medför att den nya lagens förarbeten är relativt innehållslösa och att relevanta uttalanden i äldre förarbeten är svåröverskådliga och svårtillgängliga.”

Redan den 9 oktober 1997 skrev juristen Lars Fallberg, forskare vid Nordiska hälsovårdshögskolan, en debattartikel i Göteborgs-Posten, ”Stärk patienternas rätt”. I inledningen skriver han: ”Tiden är mogen för en lag om patienters rättigheter i Sverige. Fem europeiska länder har redan infört särskild lagstiftning.” Han skriver också att ”utvecklingen i Europa går mot ökad autonomi för medborgare där deras rättssäkerhet som patienter står i fokus”. Inget hände.

Professorn i historia Lars Trägårdh, då verksam vid Columbia University i New York, publicerade 1999 skriften Bemäktiga individerna. Om domstolarna, lagen och individuella rättigheterna i Sverige (SOU 1998:103), Demokratiutredningens skrift nr 20. Han lyfter fram att ”svenska individer [har] ’sociala rättigheter’, som tillkommer folket i stort, ofta formulerade juridiskt i termer av en ’skyldighetslagstiftning’ som anger statens ansvar snarare än att erkänna individerna juridiskt utkrävbara rättigheter. Rättsvetaren Lotta Westerhäll menar därför att dessa utgör ’kvasirättigheter’” (s. 13, 14).

Lars Trägårdh skriver om medborgarnas vanmakt och efterlyser en rättighetsrevolution. Inget hände.

Statsvetaren Lars Karlsson kom 2003 med avhandlingen Konflikt eller harmoni? Individuella rättigheter och ansvarsutkrävande i svensk och brittisk sjukvård. Han skriver att Sverige genomsyras av normen att medborgaren ingår i ett kollektiv, det allmänna, i stället för att ses som rättighetsbärare med individuellt utkrävbara rättigheter gentemot välfärdsstaten. Att patienterna inte betraktas som individuella rättssubjekt innebär att patienternas rättssäkerhet av svenska politiker väger lättare än ”det allmänna bästa”. Lars Karlssons avhandling nämns i Ansvarskommitténs SOU 2007:12: ”Att patienterna inte, i juridisk mening, har utkrävbara rättigheter kan ses som ett uttryck för den medborgaruppfattning som finns i Sverige, där medborgarskapet är ’harmoniorienterat’ på så sätt att det förutsätts finnas en grundläggande intressegemenskap mellan medborgaren och det offentliga. Följden av antagandet om intresseharmoni blir att frågan om rättigheter tonas ner” (s. 19). Vilket ju är vad Ansvarskommittén gjorde.

Storbritannien erkänner att det råder ett konfliktförhållande mellan patienten och sjukvården.

Harmoniorienterat innebär att patienter i Sverige inte har någon oberoende instans att vända sig till. Patientnämnderna är neutrala mellanhänder styrda av sjukvårdsleverantören (landstinget). Patientnämnderna får inte ta ställning och agera för patienten. Patientnämnderna är en kuliss.

Annorlunda uttryckt: ”harmoniorienterat” innebär att det råder en intressegemenskap mellan den misshandlade och misshandlaren. Notera att jag skriver detta utifrån det faktum att jag 1997 utsattes för en undvikbar sjukvårdsskada som raserade både mitt liv och min ekonomi och den inblick jag fått i vad patienten som klagar på vården utsätts för, se bland annat den blå knappen till höger ”Socialstyrelsens svågerpolitik”.

Juristen Lars Fallberg säger i en intervju i Läkemedelsvärlden 22 juni 2005 med rubriken ”Rätten till vård är en myt” att det var en livlig diskussion om patienters rättigheter runt åren 1996 och 1997, men att debatten tystnade kring slutet av nittiotalet. ”Alla andra nordiska länder har en patienträttighetslag”, säger han. Han säger också att det inte finns någon tydlig grupp i Sverige som driver frågan om patienters rättigheter. ”Andra länder, som till exempel Holland, har en övergripande organisation för konsumenter och patienter med två miljoner medlemmar, i ett land med en befolkning på 16 miljoner. De har regelbundet möten med hälsoministeriet om de här frågorna.”

I Läkartidningen 14 november 2006 i artikeln ”Två synsätt på lagar om patienträtt” upprepar Lars Fallberg att rätten till vård är en myt.

Den myten håller politikerna vid liv och fortsätter att låtsas att vårdgarantier är detsamma som rättigheter.

Ebba Busch Thor (KD) vill ändra Patientlagen, inte införa en patienträttighetslag
I samband med Kristdemokraternas dag i Almedalen 2019 lanserade Ebba Busch Thor en förändring av Patientlagen. Partiet driver att landstingen (numera kallade regioner) ska läggas ner och staten ha det övergripande ansvaret för sjukvården. Eftersom detta kommer att ta tid vill partiet ändra Patientlagen så att invånarna ska kunna söka vård i hela landet om det egna landstinget har långa köer. Hon kritiserar att Socialdemokraterna avskaffade den kömiljard som infördes under Göran Hägglunds tid som socialminister. Jag återkommer till kömiljarden.

På partiets hemsida skriver de 6 juli:

År 2015 infördes Patientlagen på initiativ från Kristdemokraterna. Den ger i teorin patienter rätt [min kursiv] att söka och få sjukvård i hela landet. Men i praktiken har regionerna bakvägen strypt kraften i Patientlagen genom avtal som hindrar vårdgivare att fritt ta sig an patienter. Därför krävs nu lagändringar där Patientlagen utvecklas, skärps och breddas så att patienterna åter [min kursiv] sätts i centrum. Avtal som motverkar Patientlagens syften och begränsar vårdgivarnas rätt att ta emot patienter från andra regioner måste förbjudas. På så sätt ges patienter den rättighet [min kursiv] som de redan borde ha haft. En sådan lagändring skulle kraftigt minska väntetiderna i vården och samtidigt bidra till höjd medicinsk kvalitet.

Den ”rättighet” Ebba Busch Thor talar om går inte att utkräva i domstol.

Den 11 augusti skrev Ebba Busch Thor och Acko Ankarberg en debattartikel om de långa vårdköerna. Udden är riktad mot Socialdemokraterna. Och självklart svarar socialminister Lena Hallengren (S) med den pajkastning landets invånare i åratal har tvingats bevittna så snart bristerna i sjukvården kommer på tal. Uppdrag granskning eller Kalla fakta gör program efter program om bristerna i sjukvården och intervjuar berörda landstingspolitiker som skyller på regeringen och när reportern intervjuar socialministern skyller han/hon på landstingen.

Lena Hallengren följer standardmönstret. Hon skriver: ”KD:s artikel är i praktiken ett angrepp på dem själva. De sitter på makten i de tre största landstingen. I Stockholms läns landsting har partiet styrt sedan 2006. Det vore klädsamt om Ebba Busch Thor kunde idka självrannsakan om varför miljarder där har gått till konsultbolag i stället för att investeras i vården.”

Lena Hallengren räknar upp vad regeringen har för avsikt att göra enligt Januariöverenskommelsen. Det står inget i Januariöverenskommelsen om en patienträttighetslag som ger individuellt utkrävbara rättigheter. Punkt 59 lyder: ”Patienternas rättigheter stärks och principen om vård efter behov tryggas. Systemet med ett patientkontrakt, så att du som är sjuk vet vem du ska ringa och hur planen för din vård ser ut, utvecklas. Vite eller sanktioner ska kunna åläggas huvudmän som inte uppfyller vårdgarantin [min kursiv], om det visar sig att andra åtgärder inte räcker till.” ”Rätten” i Hallengrens punkt ”Kontinuiteten i sjukvården förstärks genom att rätten [min kursiv] till fast läkarkontakt säkras” kan inte utkrävas i domstol.

Bland Hallengrens punkter finns också en ny uppdaterad kömiljard. ”Med vår modell får alla landsting som kortar köer del av pengarna.”

Det är falsksång så det skär i öronen. Det hjälper inte att det i överenskommelsen punkt 58 står att kömljarden tar särskild hänsyn till kroniskt sjuka patienters behov när patientens behov över huvud taget inte står i centrum i den svenska sjukvården och när läkarna inte har bestämmanderätt över patientens vård.

Kömiljardens negativa konsekvenser
Maciej Zaremba tar i det ovan nämna DN-reportaget 2013 upp vilka konsekvenser Göran Hägglunds kömiljard fick, den som prisas av Ebba Busch Thor och som hon påstår halverade köerna. I Patientlagen står det i 2 kapitel om tillgänglighet: ”3 § Enligt 9 kap. 1 § hälso- och sjukvårdslagen (2017:30) ska patienter erbjudas en vårdgaranti.” Zaremba skriver: ”De mest välkända av prislistorna är ’Vårdgarantin’ och Göran Hägglunds kömiljard som sporrar sjukhusen att ta emot patienter inom bestämd tid” (s. 31).

Zaremba citerar läkaren Martin Wohlin: ”’Får vi en miljard för att beta av köerna? Var så god!’ Martin Wohlin, läkare vid Akademiska sjukhuset i Uppsala, är så rasande att rösten stockar sig. ’Vi ställer in alla återbesök, minskar akuttiderna och cashar in. Stackarna som haft en hjärtinfarkt och de som vi bytt höft på får sitta hemma och tigga om recept och återbesök. De är inte välkomna förrän kömiljarden är i hamn.’ Menar doktor Wohlin att han sorterar bland patienter? ’Aldrig i livet. Men det hjälper inte att jag önskat återbesök inom 2–3 månader om någon chef högre upp kräver ett schema utan återbesökstider. I stället bokas nybesök, som ger klirr i kassan. Så de redan sjuka blir sjukare under tiden och till slut så dåliga att de tvingas till akutmottagningen. Där har du en del av förklaringen till de senaste årens överbelastade akutmottagningar, tror jag.’ ’Populism’ är det mildaste bland de omdömen Wohlin öser över den reformen. Han är inte minst bedrövad å professionens vägnar.”

Zaremba fortsätter: ”Martin Wohlin har goda skäl. Det framgår av Socialstyrelsens granskning att tusentals allvarligt sjuka har fått stå tillbaka för de lukrativa nybesöken, somliga med bagatellartade åkommor” (s. 31, 32).

Den moderata riksdagsledamoten Jenny Petersson ställde en skriftlig fråga (2017/18:669) till socialministern om kömiljarden. Annika Strandhäll (S) svarade och räknade upp de olika rapporter som kritiserat kömiljarden, bland annat författade av Socialstyrelsen och Sveriges Kommuner och Landsting. Jenny Petersson ville ha de källor Annika Strandhäll lutade sig mot när hon uttalade sig om att ”kömiljarden kritiserades för att leda till undanträngningseffekter och kreativ registrering av väntetiderna”.

Och nu lyfter Strandhälls partikamrat Lena Hallengren fram den nya kömiljarden som en positiv del av Januariöverenskommelsen för att ”bygga världens bästa sjukvård”.

Det hade varit bättre om man i Januariöverenskommelsen hade deklarerat att NPM ska slopas i hela den svenska förvaltningen. Men varken Ebba Busch Thor eller Lena Hallengren nämner NPM som en viktig orsak till att sjukvården befinner sig i kris.

Maciej Zaremba bad socialminister Göran Hägglund förklara vem som bar ansvaret för de patienter som farit riktigt illa av hans kömiljard. ”Han säger först att han är stolt över att kömiljarden kapat väntetiderna: ’Det är hälften så många människor i köerna mot förr i tiden, och de väntar ungefär hälften så lång tid.’ De bieffekter som man nu rapporterar bygger på mycket små underlag, säger socialministern. Men han är beredd att se över systemet, om det skulle visa sig att det tränger undan kroniskt sjuka” (s. 33).

Hägglund säger att Socialstyrelsen fick i uppdrag att undersöka om det fanns risker innan han gav klartecken till kömiljarden. Men Göran Hägglund minns fel, skriver Zaremba. Socialstyrelsen gjorde aldrig någon konsekvensanalys. Zaremba upprepar sin fråga: ”Är den som skapar ett incitament ansvarig för de oönskade bieffekterna? ’I någon mening ja, naturligtvis’, svarar Göran Hägglund. Men han understryker att det är landstingens ansvar att se till att lagen följs.” Zaremba fortsätter: ”Men landstingen, säger jag, utfärdar bara ett nytt incitament: enskilda sjukhus och vårdcentraler får del av pengarna om de uppfyller målen. Så vem skall de synskadade [två förlorade synen, åtskilliga blev synskadade på grund av kömiljarden] i Sundsvall stämma? ’Vårdgivaren, sannolikt en viss ögonklinik, som inte har följt regelverket’” (s. 33, 34).

Zarembas kommentar: ”Kan verkligen en makthavare som utfäster en belöning svära sig fri från de oönskade konsekvenserna? Med vilka argument skulle det vara? Att han inget visste om människans natur?” (s. 34).

Vem ska patienter som drabbas av den i Januariöverenskommelsen utlovade kömiljarden stämma? Var finns konsekvensanalysen av den uppdaterade kömiljarden? När gjordes den? Under månaderna efter valet 2018 då partierna käbblade om vem som skulle bli statsminister? Vem beslutade om en konsekvensanalys innan punkt 58 om en uppdaterad kömiljard nedtecknades? Vem gjorde analysen?

Prissättningssystemet Diagnosrelaterade grupper (DRG)
Maciej Zaremba lyfter fram ett ekonomiskt incitament helt avskärmat från patientens behov, DRG, som dessbättre inte införts av alla landsting, men som i de landsting det införts vittnar om att politikerna struntar i patienternas behov, och därmed medborgarnas avsaknad av rätten till den sjukvård de är i behov av. Zaremba berättar att DRG kommer från USA och uppfanns av en tidsstudieman verksam inom industrin. Mannen ville veta varför vårdtiderna för samma diagnos var så olika. ”Han samlar alla kända diagnoser, som är flera tusen, och grupperar dem till några hundra efter en genomsnittlig tids- och resursåtgång. Nu kan man jämföra sjukhusens effektivitet” (s. 51). Zaremba skriver: ”Hädanefter skall inte sjukhusen få betalt för vad de faktiskt lagt ned av tid och resurser på sina patienter. De får betalt per rubrik, ett schablonbelopp” (s. 52). Zaremba kommenterar att systemet är verklighetsfrämmande. ”Sjukhuset får samma ersättning för exempelvis DRG 14A (stroke) oavsett om patienten stannar i två dagar eller i två veckor” (s. 53). ”Så rent teoretiskt skulle den klinik där alla strokepatienter avled redan första natten visa sig ha producerat mest vård för pengarna” (s. 55). Han lyfter fram ett exempel på det han kallar kirurghumorn: ”’Det var som fan’, säger kirurgen, medan han syr ihop bröstkorgen. ’Han överlevde. Det här blir dyrt för vår klinik’” (s. 54).

Flera läkare varnade för införandet av DRG. Här är några skäl som Zaremba lyfter fram: Diagnosen anpassas efter prislistan. En infektion som klassas som ”pneumoni” ger högre poäng. Åtgärden anpassas efter prislistan. Kejsarsnitt ersätts med tre gånger beloppet jämfört med en normal förlossning. DRG ger betalt per vårdtillfälle, det vill säga har patienten flera besvär kan patienten ges besökstid för vart och ett av besvären i stället för att alla besvär behandlas vid samma vårdtillfälle. Misslyckas en operation kan det ge upphov till ett nytt vårdtillfälle. Vidare: ”Cancervården är en förlustaffär. Gamla människor med många åkommor kräver en sorts omsorg som inte finns på DRG-menyn” (s. 55, 56).

Zaremba intervjuar en motvillig Göran Hägglund om DRG och skriver att det var en nyhet för Hägglund att DRG-ersättningarna inte skiljer på vård och vanvård. ”Men allt detta ligger utanför statens ansvar, menar Göran Hägglund. ’Själva utförandet av vården ligger i allt väsentligt på landstingsnivå.’ Därför vet han inte heller om det gjorts någon konsekvensanalys innan DRG-systemet infördes i Sverige” (s. 60).

Zaremba skriver att prislistorna motverkar samarbetet kring patienterna. Han citerar läkaren Martin Wohlin som förklarar vad NPM går ut på: ”’Man har delat upp sjukvården i låtsasföretag där varje företag skall förtjäna sin peng. Då gör man det som ger mest betalt och ser till att utgifterna för dyra remisser och läkemedel belastar någon annan. Jodå, läkare får faktiskt sådana order uppifrån. Patienterna bollas mellan kliniker där var och en gör ett minimum av provtagningar och undersökningar. Att ta ansvar för patienten är direkt olönsamt och därför inte tillåtet’” (s. 71).

Här är ytterligare ett exempel på det omöjliga i att utkräva ansvar för sjukvården i Sverige. Maciej Zaremba skriver: ”När jag intervjuar Göran Hägglund beklagar sig ministern över att journalister kommer till honom med frågor som de borde ställa till SKL [Sveriges Kommuner och Landsting]. Det är ju landstingen som styr och ställer inom vården, staten kan bara påverka på marginalen, genom lagstiftning, tillsyn samt litet budgetmedel. ’När jag påpekar detta säger dina kolleger att ingen vet vilka som är landstingspolitiker, därför kommer de till mig’” (s. 75).

Zaremba kommenterar: ”Begår jag samma misstag? Eller är det en sund reflex att söka ansvar där det kan utkrävas? Göran Hägglund kan förlora valet, men hur väljer man bort Sveriges Kommuner och Landsting? Denna sammanslutning av kommun- och landstingschefer finns inte ens på Sveriges politiska karta. Registrerad som ’en ideell förening’, är den stängd för medborgerlig insyn, men utövar ett oerhört inflytande över hela vårdsektorn” (ibid.).

Inte heller SKL debatteras i SVT:s partiledarutfrågningar.

Om nu ingen vet vilka som är landstingspolitiker, varför då har kvar dem?

Det är helt uppenbart att staten måste ha det övergripande ansvaret för sjukvården och att sjukvården ska utgå från patienternas behov, inte från prislistor på en låtsasmarknad. Sjukvården måste vara lika för alla oberoende av var i landet man är bosatt. Medborgarna måste kunna utkräva ansvar när det gäller sjukvården. Det går inte i dag. Landstingspolitiker skyller på regeringen och regeringen skyller på landstingen.

Därför behöver vi en rättighetsrevolution.

Men det var inte det uppenbara att landstingen måste läggas ner och staten ta det övergripande ansvaret för sjukvården som journalisterna fäste sig vid under Kristdemokraternas dag i Almedalen 2019. Utan Ebba Busch Thors vilja att ändra Patientlagen, att hon ätit lunch med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson och hennes tal om att ideologin mångkulturalism bör skrotas.

Den svenska synålen
Majoriteten av politiker, journalister och debattörer ser Sverige genom ett nålsöga och det enda de ser är Sverigedemokraterna, resten av landet ligger i mörker. Politikerna har slutat styra Sverige och ägnar i stället all energi åt att förhålla sig till Sverigedemokraterna.

I det här blogginlägget skriver jag om vad den jemenitiska statsvetaren Elham Manea, verksam i Zürich, har att säga om nålsögat och ”den fredliga islamismen”: Koncentrationen på terroristorganisationer som IS, al-Qaida, Boko Haram, al-Shabaab, säger hon, är bara som ett foto taget genom ett nålsöga, eftersom det döljer ”den fredliga” islamismens jättelika globala spridning. Islamismen är en fundamentalistisk ideologi, målet är en islamisk stat som enbart styrs av Guds lagar, en teokrati. Överallt där islamister breder ut sig börjar de med att sikta in sig på kvinnorna, säger hon.

Det ”fredliga” islamistiska grupperingar över hela världen är oense om är sharias status i landets rättssystem, kvinnors och icke-islamtroendes rättigheter, religionsfrihet, skriver Stacey Philbrick Yadavi i Rethinking Political Islam, red. Shadi Hamid & William McCants (2017, s. 98).

Representanter för denna globala islamism finns i Sverige, försörjs av skattemedel, men har placerats i mörkret. I Sverige är allt ljus riktat mot Sverigedemokraterna.

Trots att de skattefinansierade islamisterna är ett större hot mot den svenska demokratin och jämställdheten än Sverigedemokraterna, vilket de flesta av mina blogginlägg handlar om.

Alla hatar Sverigedemokraterna, utom de drygt en miljon som röstade på dem i riksdagsvalet 2018. Men trots att partiet är så hatat har de tilldelats huvudrollen i den svenska politiken. Det har blivit en reflex i Sverige att knipa ihop ena ögat och hålla upp en synål för det andra och bara se Sverigedemokraterna, vad frågan än gäller.

Till och med de båda statsvetarna, Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm, som i Maciej Zarembas bok ger forskares kritiska syn på New Public Management, varnar för att Sverigedemokraterna kan ”kidnappa” frågan om inte Socialdemokraterna och Moderaterna kommer bort från den låsning de enligt författarna hamnat i. Forskarna skriver att Sverigedemokraterna är ”ett missnöjesparti som lobbar hårt bland t ex pensionärer och småföretagare. Det är ett parti som får sitt syre just genom att exploatera missförhållanden, inte minst i den offentliga verksamheten, och upplevd okänslighet hos våra politiker. De problem som här beskrivs skulle lätt kunna bli till ammunition för extrema krafter av det slaget. Det är lätt för populisterna att lägga beslag på begreppen, att kalla allt man inte gillar för NPM, och därmed kidnappa det politiska initiativet i denna debatt ” (s. 152, 153).

Det viktiga är att NPM försvinner från sjukvården, inte vilka partier som driver frågan. Patienternas behov ska stå i centrum för debatten, inte Sverigedemokraterna.

Men vad frågan än gäller så hamnar Sverigedemokraterna i centrum. Så även när Ebba Busch Thor deklarerar att ideologin mångkulturalism bör begravas. Hon är inte ensam om att kritisera ideologin mångkulturalismen och identitetspolitiken. Redan 2006 publicerade nationalekonomen Amartya Sen, som 1998 fick Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, boken Identity & violence. The illusion of destiny. Statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Manea går tio år senare hårt åt ideologin mångkulturalismen i boken Women and Shari’a law. The impact of legal pluralism in the UK (2016) om shariadomstolar i Storbritannien där hon beskriver de negativa konsekvenserna dessa domstolar får för barn och kvinnor. Hon kritiserar västerländska akademikers vurm för postkoloniala och postmoderna teorier som reducerar människor till homogena grupper med statiska gruppidentiteter som låser fast människor i en tilldelad grupp i stället för att se den enskilda individen.

I Sverige representeras dessa akademiker av det neo-marxistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA) som verkar i symbios med högerextrema Muslimska brödraskapet och som jag skrivit åtskilliga blogginlägg om. Maimuna Abdullahi, som stämt det förra kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal efter att ha kallats extremist, är länken mellan de två nätverken. Hon har en viktig ställning både inom ArA och Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd som tillåts ta emot hur många skattemiljoner som helst utan att behöva lyda under någon extern NPM-styrning.

Kristdemokraterna skriver om ideologin på hemsidan: ”Mångkulturalismen som politiskt projekt är mogen för slutförvaring. Nu behövs samhällsgemenskap.” Den 6 juli skriver Ebba Busch Thor debattartikeln ”Bejaka ditt ursprung men bli svensk”. Hon kritiserar avsaknaden av en fungerande integrationspolitik. ”Det är därför vi kristdemokrater vill ha integration från dag ett. Vi vill införa ett asylprogram från dag ett med glasklara krav på att delta i svenskundervisning, samhällsorientering och arbete.” Hon skriver vidare: ”Att flera kulturer ryms i Sverige är redan ett faktum. Men stat och kommuner kan inte förhålla sig neutral mellan dem. En gemensam uppsättning värderingar är en förutsättning för att samhället ska kunna hantera mångfalden. Politiken kan inte på samma gång omfamna jämställdheten och stödja idéer om att kvinnor och män behöver hållas åtskilda.”

Stat och kommuner bör således inte förhålla sig neutralt till imam Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö och hans ”nyttorna av att segregera mellan könen”, mannen som anser att han eller andra ”lärda” ska uttala sig i juridiska frågor som rör ”muslimer”, inte ”inkompetenta” professorer i juridik specialiserade på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Ebba Busch Thor intervjuas av SVT i Almedalen. SVT-reportern ställer den infama frågan vad hon tycker om judiska föräldrar som inte vill att deras barn ska fira jul.

Jag blev förbannad när jag hörde frågan i Rapport. SVT är numera skattefinansierad och man förväntar sig att reportrarna ska vara sakliga. Sverige är i kris. Integrationspolitiken har havererat. Barbariet har invandrat till Sverige och breder ut sig. Mängder med flickor och kvinnor lever i slavliknande förhållanden. Skolflickor och skolpojkar försvinner utomlands i samband med sommarlovet. Jag önskade att Ebba Busch Thor hade bett reportern att höja den intellektuella nivån på frågorna men hon svarade snällt: ”Självklart måste man få lov att förhålla sig till traditioner och högtider på olika sätt. Men det är klart att det skapar en bättre samhällsgemenskap och sammanhållning om man också visar respekt för och bejakar det nya landets kultur.”

Prinsen och prinsessorna på ärten
Och det här kunde naturligtvis inte de navelskådande identitetslobbyisterna låta bli att kommentera utan slet synålen ur kläderna, höll upp den mot ena ögat, blundade med det andra och såg bara Sverigedemokraterna.

Journalisten Willy Silberstein, som enligt Wikipedia i många år arbetat inom public service och dessutom håller kurser i medieträning och därför omedelbart bör ha uppfattat fällan som SVT-reportern gillrade och som Ebba Busch Thor fastnade i, skriver på Twitter: ”Ebba Busch Thor säger att judar som inte vill fira jul bör bejaka det nya landets kulturer. Jul är en kristen högtid. Jag är jude. Måste jag ha gran och äta griskött för att kvala in och vara svensk? SD:s syn på svenskhet sprider sig.”

Willy Silberstein, tidigare public service-medarbetare, lägger sig på samma låga nivå som SVT-reportern.

Willy Silberstein formulerar sig som om att vara av judisk börd automatisk har en koppling till griskött. Han borde ha preciserat att judar som omfattar en konservativ eller ortodox tolkning av judendomen oftast inte äter griskött. Alla personer av judisk börd lyder inte ett påstått osynligt väsen ute i universum som lägger sig i vad människorna på jorden äter. Israels tidigare premiärminister Ariel Sharon ska enligt den här artikeln om grisuppfödning i Israel ha varit storkonsument av griskött, som i Israel fått den förskönande omskrivningen ”vitt kött”. Artikeln handlar om dokumentärfilmen Praise the lard om fläskkött i Israel. Filmen berättar bland annat om en judisk grisfarm, etablerad på en kibbutz 1923 av europeiska sekulära judiska immigranter som ett led i att skapa en ny sekulär judisk identitet i Israel. Landets första fabrik som tillverkade produkter av fläskkött, allt från korvar till bacon, etablerades 1957 på den kibbutzen. Fabriken ska ha Ariel Sharon att tacka för att den kunde expandera. Flera ortodoxa har velat förbjuda uppfödningen av grisar och en lag infördes 1961. Efter påtryckningar från Frankrike, som den tiden sägs ha varit en av Israels viktigaste allierade, upphävdes förbudet och det blev lagligt att föda upp grisar i kristna områden i Israel, vilket irriterade islamtroende som dominerade dessa områden, liksom det också irriterade ortodoxa judar. I början av 1990-talet ville ortodoxa på nytt förbjuda griskött made in Israel. Det står i artikeln att de hundratusentals ryska judiska immigranterna som då vällde in i Israel sannolikt räddade fläskköttindustrin eftersom de inte brydde sig om kosherlagar och inte såg något fel i att äta griskött. En dom i Israels Högsta domstol gav ryssarna rätt och slog fast att griskött var en laglig produkt.

Willy Silbersteins utspel om judar och griskött faller platt till marken, men säger desto mer om medarbetarna inom public service och den svenska synålen. Det gör även hans systers utspel på DN:s ledarsida.

Margit Silberstein har liksom brodern en lång yrkesbana inom public service bakom sig. Hon var i många år Aktuellts inrikespolitiska kommentator. Och använde flitigt synålen, vilket inte minst uppdagades när hon ombads kommentera att Nyamko Sabuni (L) slutade som jämställdhetsminister 2013. Nyamko Sabuni utnämndes 2006 till integrations- och jämställdhetsminister och gjorde en heroisk insats när hon städade upp efter Mona Sahlins (S) integrationspolitiska utredare, de ökända ArA-aktivisterna Masoud Kamali, Paulina de los Reyes, Irene Molina, Adrián Groglopo och Diana Mulinari som påstod att hedersförtryck inte existerar, att det var rasism att använda ord som hedersvåld och hedersmord och att lyfta fram kulturella normer. Nyamko Sabuni fick in hedersförtryck i offentliga handlingar.

Men detta kände Margit Silberstein inte till när hon i minnet letade efter något att säga om Nyamko Sabunis avgång. Margit Silberstein kunde inte ge ett enda konkret exempel på vad Nyamko Sabuni faktiskt uträttade som minister utan säger det menlösa ”Det har bland annat stuckit i ögonen att hon inte velat kalla sig feminist” och det lika menlösa: ”Hon föreslog till exempel obligatoriska gynundersökningar av unga flickor för att förhindra könsstympning. – Hon sade också att flickor inte skulle bära huvudduk, inte små flickor i alla fall, säger Margit Silberstein. – Det var ganska kontroversiella förslag.”

Tänk om Aktuellts inrikespolitiska kommentator för sex år sedan hade använt det arabiska ordet hijab och förklarat för tittarna vilket tvingande normpaket hijab är och att småflickorna i hijab är barnslavar utan tillstymmelse till individuella rättigheter. Att i samma ögonblick som föräldrarna sveper in dottern i hijab är hela hennes liv utstakat. I värsta fall blir hon tvångsgift i en moské och föder sitt första barn innan hon fyllt femton år. En flicka, kanske född i Sverige, uppväxt i ett totalitärt styrt parallellsamhälle, helt osynliggjort för den som bara ser Sverige genom nålsögat, som SVT:s reportrar. Och som gråtande låser in sig i timmar i badrummet när pappa bestämmer att hon ska bära hijab.

Tänk om hijab hade förbjudits på barn redan 2006. Vilka signaler hade inte det sänt till religiösa poliser i landets bostadskvarter. Och till pappor. Och mammor. Och morbröder och farbröder, mostrar och fastrar, kusiner och sysslingar, mormödrar och farmödrar, morfäder och farfäder. Och rektorer och lärare.

Tänk om det redan år 2006 hade införts obligatorisk gynundersökning på flickor i högstadiet på samma sätt som undersökning av pojkars könsorgan i sexårsåldern är obligatorisk. Vilka signaler hade inte det sänt om Sveriges inställning till kvinnlig könsstympning.

Ebba Busch Thor talar om ideologin mångkulturalism och hur den har fått Sverige att falla sönder i parallellsamhällen styrda av helt andra normer och rättssystem än det svenska. Hon har ett helhetsperspektiv. Margit Silberstein skriver om sig själv i DN-ledaren 9 juli 2019 ”Mina högtider är mina, de ska inte Ebba Busch Thor lägga sig i”. Silberstein inleder: ”Jag blir inte fri från bilden av Ebba Busch Thors leende. När hon säger att man ska ’bli svensk helt enkelt’. Inga konstigheter. Det mångkulturella ska skickas till slutförvaring. Som radioaktivt avfall, ingen vill ha det i sin närhet.”

DN:s politiske redaktör Per Svensson borde ha visat Silberstein barmhärtighet och avstyrt publiceringen. Den intellektuella nivån på artikeln är under all kritik. Silberstein låtsas inte om att Ebba Busch Thor fastnade i SVT-reporterns fälla. Silberstein tar texten från KD:s hemsida om slutförvaring och förtiger att efter slutförvaring står det: ”Nu behövs samhällsgemenskap”.

Inga små flickor ska gråtande behöva låsa in sig i badrummet när pappa bestämmer att nu ska du bära hijab. Det är samhällsgemenskap.

Silberstein visar den låga nivån när hon kommenterar att Busch Thor säger ”respekt för och bejakar det nya landets kultur” och sedan häver ur sig att hon har bott längre i Sverige än Ebba Busch Thor. Så det är ju uppenbart inte Silberstein Ebba Busch Thor avser.

Silberstein skiljer inte på den enskilda individens rätt att bejaka sina religiösa traditioner och gruppidentitetspolitiken, som är ett annat ord för mångkulturalismen. Att gruppidentitet är ett ohållbart begrepp visar inte minst artikeln om griskött i Israel. Ändå talar Silberstein om ett ”vi”. Hon skriver att Busch Thor förmodligen ser Jesus som Messias, eftersom hon är kristen. ”Men han är inte min Messias. För oss judar är han inte Frälsaren, vi är fortfarande i väntans tider.” Vidare: ”Jag och andra judar firar högtiden chanukka, som infaller ungefär samtidigt med julen.”

Och jag känner judar som firar jul, men inte chanukka. Och äter griskött. Och inte väntar på någon messias.

Naturligtvis får Silberstein in att Busch Thor åt lunch med Sverigedemokraternas partiledare, ”kompis med ett parti vars företrädare är skeptiska till om jag ska räknas som svensk”. Nu är Silberstein plötsligt svensk. Graden av svenskhet är uppenbarligen beroende av om Sverigedemokraterna eller Kristdemokraterna sagt något som retar upp Silberstein.

Och naturligtvis får hon in islam. Hon insinuerar att Ebba Busch Thor i första hand vill komma åt dem ”vars tro och kultur grundar sig i islam. Och det gör mig lika illa berörd. Bort med det mångkulturella. Men vad ska väck? Hedersförtrycket, säger Ebba Busch Thor. Det kan man ju enbart hålla med om. Det ska bekämpas. Men är det mångkultur?”

Silberstein skriver att Nalin Pekgul minsann var först med att lyfta fram ”att det existerar ett förtryck inom vissa muslimska familjer”, inte Ebba Busch Thor. Samt: ”Vet inte om det är så modigt av Ebba Busch Thor att vilja krossa hedersvåldet. Det vill alla.”

Men nu visste Margit Silberstein år 2013 inte vad Nyamko Sabuni faktiskt åstadkom som integrations- och jämställdhetsminister när det gäller hedersförtryck i Sverige. Av DN-artikeln att döma tycks Silberstein tro att hedersförtryck och islam hör ihop, som om det inte skulle finnas hundratusentals tolkningar av islam och som om hedersförtryck inte skulle förekomma i sekulära familjer eller kristna, hinduiska och så vidare familjer.

Silberstein skriver inget om det KD gjort till sin paradgren, sjukvården. Inget om Patientlagen, inget om de långa vårdköerna, inget om New Public Management, inget om att landstingen och socialministern skyller på varandra, inget om de ojämlika landstingen, inget om att Sverige är efterblivet när det gäller individuellt utkrävbara rättigheter. Inget om de stora frågorna som berör alla invånare i Sverige. Bara sitt eget navelskådande.

Vad jag minns tog hon aldrig upp dessa stora frågor som inrikespolitisk kommentator i Aktuellt.

Nalin Pekgul skriver en lika virrig artikel i Expressen 9 juli, ”Därför måste Sverige förbli mångkulturellt”. Och naturligtvis är det synålen hon håller upp. Och naturligtvis är det Sverigedemokraterna hon ser. Hon är socialdemokrat ut i fingerspetsarna och det är ”konservativa” och ”nationalister” som vill bli av med ”mångkulturen”, enligt henne. Hon har inte fattat att ideologin mångkulturalism är detsamma som gruppidentitetspolitik.

För att undvika missförstånd vill jag bara påpeka att jag i mitt allra första blogginlägg ”Kriminalisera purdah!” lyfte fram Nalin Pekguls kamp mot hedersförtryck ända sedan 1990-talet. Men hon är religiös och tar ofta på sig rollen som klanledare för ”muslimerna”.

Hon inleder artikeln med: ”Nu har Ebba Busch Thor deklarerat att det mångkulturella samhället är dött. Jag förstår inte varför dess motsats, monokultur, skulle vara något att sträva efter. Jag vet inte heller riktigt vad Ebba Busch Thor, Jimmie Åkesson och andra konservativt och nationalistiskt sinnade anser att begreppet mångkulturellt samhälle betyder.”

Nalin Pekgul kunde ju bilda sig lite och exempelvis läsa Amartya Sen, Elham Manea, Kenan Malik, för att bara nämna tre forskare som inte är ”konservativt och nationalistiskt sinnade”.

Mångkulturalism och monokultur är inte varandras motsatser. Tvärtom är de synonymer. Mångkulturalismen, idén om att alla kulturer är jämbördiga och statiska, har skapat monokulturer i vissa stadsdelar. Etniska grupper tränger ut andra etniska grupper och sätter upp regler för hur enklaven ska styras. I Sverige har mängder med monokulturer skapats tack vare generösa statliga bidrag till hierarkiskt och despotiskt styrda etniska föreningar och religiösa församlingar, i namn av just mångfald. Gruppidentitetslobbyister, som exempelvis Muslimska brödraskapets aktivister, låter påskina att islams trosfränder är en homogen grupp och att de är denna homogena grupps talespersoner som vet allt om vad denna påstått homogena grupp har för behov.

Nyligen meddelade förra centerpartisten Mikail Yüksel, som uteslutits ur Centern på grund av samröre med turkiska islamistiska Grå vargarna, att han startar ett nytt parti och vill att ”muslimer” ska få minoritetsställning i grundlagen. Och låter därmed påskina att han företräder ”muslimer”, inklusive Nalin Pekgul, och att ”muslimer” är en homogen grupp med identiska behov en paragraf i grundlagen ska stadfästa. Frågan är då: Vem ska definiera vilka gruppidentitetsbehov som ska rymmas inom kollektivordet ”muslimer”? Nalin Pekgul? Omar Mustafa? Islamiska förbundet i Sverige? Mikail Yüksel och hans parti? Salahuddin Barakat, Islamakademin i Malmö? Yasri Khan och Svenska muslimer för fred och rättvisa?

Kritikerna av mångkulturalismen lyfter fram just det Nalin Pekgul skriver om vad hon själv menar med ett mångkulturellt samhälle: ”det samhälle som utgår från individen och där politiker och samhällets institutioner sätter den enskilda människans frihet och värdighet främst”.

Statsvetaren Elham Manea, som är människorättsaktivist, kritiserar att mångkulturalismen som ideologi har införts i Storbritannien av politiker uppifrån för att de enkelt ska kunna överlägga med talespersoner för påstått homogena grupper och att detta har gynnat islamister. Hon lyfter fram att grupper inte alls är homogena, att kulturer inte är statiska, att enskilda personers individuella fri- och rättigheter kränks i dessa grupper som sägs ha en gruppidentitet. I boken Women and shari’a law (2016) ger hon flera exempel på hur individuella rättigheter kränks. Bland annat berättar hon om en ung kvinna av asiatiskt ursprung hon träffade i London 2013 under ett möte med en hbtq-grupp. Kvinnan var ateist och lesbisk och var beslöjad. Hon var beslöjad på grund av det sociala trycket i hennes bostadskvarter i Birmingham. Hon vill inte vara beslöjad, men både hon och hennes föräldrar skulle råka illa ut om hon gick barhuvad. Som beslöjad får hon genast av samhället i stort etiketten muslim. En religiös identitet. Men hon är ateist (s. 19).

Synålsvägrarna Katerina Janouch och Lars Åberg
Författaren och opinionsbildaren Katerina Janouch och journalisten och författaren Lars Åberg är två personer som vägrat se Sverige genom ett nålsöga. Hade Sverige varit en kommuniststat eller fasciststat hade de i svenska medier hyllats och kallats för dissidenter. Deras böcker om tillståndet i dagens Sverige kommer att vara guld värda för framtida forskare som vill ha en bild av hur det verkligen såg ut i Sverige under 2000-talets första decennier.

Jag har med stor behållning läst Katerina Janouchs två böcker Bilden av Sverige. En personlig resa (2017) och Bilden av verkligheten. Resan fortsätter (2018) om tillståndet i Sverige, hennes ömsinta skildring av föräldrarna och hennes kärlek till Sverige och den svenska naturen. Och vrede och förtvivlan över vad det blivit av det välordnade land hon tillsammans med föräldrarna kom till år 1974 från dåvarande Tjeckoslovakien. Hennes beskrivning av den svenska naturen som hon inleder med ”Sverige är så vackert så man vill gråta” är nog den mest inlevelsefulla och kärleksfulla skildring av den svenska naturen jag läst (2017, s. 170–174).

Hon ger en skrämmande inblick i hur hon bokstavligen över en natt förvandlas från uppburen författare och opinionsbildare till att bli i det närmaste paria och kallas rasist, högerextremist, främlingsfientlig efter en intervju i en tjeckisk webb-tv-kanal 9 januari 2017 där hon svarade nej på frågan om Sverige är paradiset på jorden. Hon pratar om att Sverige inte var förberett på den stora mängden migranter som sökt sig till Sverige. Hon talar om kriminella element som kom bland de asylsökande, att många inte har id-handlingar, att unga män ger sig ut för att vara barn, om våldtäkter, om hur balansen i en liten stad förändras när mängder med asylsökande från andra kulturer flyttar in, att poliser slutar för att de inte orkar med att utsättas för stenkastning, hon talar om ”’no go-zoner, eller hur det kallas” (s. 301), att många svenskar är oroade över utvecklingen, att det är långa köer till cancervården, ”att människor måste vänta i kö och att de inte hinner få vård och dör medan de väntar” (s. 303), att skjutningar förekommer varje dag, att Sverige är mindre tryggt, att svenskar är lite fega, att hon har lärt sig att skjuta, att hon hört att det i Tjeckien finns ett förslag om att tjecker ska få tillstånd att beväpna sig för att kunna använda vapen mot terrorister, vilket intervjuaren bekräftar att ett sådant förslag finns.

En manlig frilansjournalist i Sverige med tjeckiskt ursprung lyssnar på webb-tv-intervjun, skriver samma kväll på Twitter att hon ljuger om Sverige, publicerar nästa dag en artikel i Dagens Nyheter att hon sprider rykten och fördomar om Sverige.

Och Katerina Janouch hamnar ute i den iskalla svenska kylan.

En enda man. Och sedan flocken som ger sig på hennes bokförlag och kräver att de ska bryta kontakten.

Till och med statsminister Stefan Löfven ansåg sig ha rätt att fördöma henne.

Allt hon gjorde var att säga sin uppriktiga mening om tillståndet i Sverige.

Det var länge sedan yttrandefriheten var helig i Sverige. I dag kan den som högt säger sin uppriktiga mening om tillståndet i Sverige förlora sin familj, sina vänner, sitt arbete.

Skälet till censuren heter okontrollerad migration och avsaknad av en vettig integrationspolitik, två fenomen vi ska tiga om.

Jag har likaså med stor behållning läst Lars Åbergs båda böcker Framtidsstaden. Om Sverige imorgon blir som Malmö idag, hur blir Sverige då? (2017) och Landet där vad som helst kan hända (2018). Lars Åberg har i flera decennier följt utvecklingen i Sverige och skildrar förvandlingen, vad den kostar i pengar och vad den kostar i människoliv. Han har bland annat tillsammans med Eduardo Grutzky skrivit boken Heder och samvete. En bok om hederskultur i Sverige (2013). I Framtidsstaden intervjuar han både tjänstemän och politiker. Han skriver om Malmö att invånarna i Rosengård betraktas som offer, att man under lång tid lagt resurser på enkönad föreningsverksamhet i Rosengård, ”utan att integrationen förbättrats”, han använder uttrycket ”parallella småfurstendömen” (s. 37), att tolvåriga flickor kom till skolan med sönderdiskade händer (s. 41), att en somalisk man som kom till Sverige 1988 för att studera säger om vikten att kunna somalisk historia att det förr i tiden inte var många som klädde sig religiöst, att flickorna i Somalia på 50- och 60-talen hade korta kjolar i skolan, ”nu har man fått en religiös radikalism” (s. 82), att Vänsterpartiet har haft ansvaret för jämställdhetsfrågor och diskrimineringsfrågor i Malmö sedan 2006, att de hävdar att hedersförtryck är en rasistisk myt (s. 127), att Malmöpolitikerna tonade ner arbetslinjen, liksom föräldrarnas ansvar för vanvårdade barn, att mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet ersattes med ”kampen mot främlingsfientlighet och rasism” (s. 150).

Det tolkar jag som att de neo-marxistiska ArA-aktivisterna, som utmålar Sverige som fienden och hävdar att forskning om hedersförtryck och kulturskillnader är rasism, har tagit över Vänsterpartiet i Malmö.

Ett uppdrag för framtida forskning om Malmö borde vara en jämförelse mellan Lars Åbergs och andra författares skildringar av verkligheten och ArA-aktivisten professor Paulina de los Reyes Sverigefientliga teoretiska utläggning om Rosengård, ”Rosengård är min Shatila! Hegemoniska berättelser och gränsöverskridande erfarenheter” i antologin Framtidens feminismer. Intersektionella interventioner i den feministiska debatten (2007) och hur hon har påverkat integrationsarbetet. Paulina de los Reyes (från Chile) och de andra ArA-aktivisterna har gjort akademisk karriär på att utmåla Sverige som en förtryckarstat och invandrare som förtryckta. Allt Paulina de los Reyes skriver genomsyras av hennes hat mot Sverige. Det land som gett henne asyl. Nation är en vedervärdig företeelse eftersom begreppet om en nation utestänger de stackars invandrarna, enligt henne. Kommentaren ”Rosengård är min Shatila” fälldes av en kvinna boende i Rosengård under ett möte 2004. De kallblodiga massakrerna i de två palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila 1982 under inbördeskriget i Libanon blev en världsnyhet. Libanon var då ockuperat av Israel i syfte att köra ut PLO som attackerade Israel från Libanon. Massakrerna utfördes av den kristna falangistmilisen. De palestinska flyktinglägren uppfördes 1948 och invånarnas rörelsefrihet i Libanon är starkt begränsad.

Paulina de los Reyes spinner vidare på temat flyktingläger när hon använder rubriken ”Shatila i Rosengård”. Förhållandena i Rosengård är enbart Sveriges fel. Ungdomskravaller pågick i Rosengård våren 2007. Nyamko Sabuni var integrationsminister och besökte Rosengård. Paulina de los Reyes citerar Nyamko Sabuni och kritiserar att Sabuni talade om föräldraansvar och att invånare inte känner till andra områden än Rosengård och inte vill lämna stadsdelen trots att de erbjuds möjligheter på annat håll och att Sabuni sa att hon inte kunde göra så mycket på nationell nivå (s. 106).

Nyamko Sabuni behandlade invånarna i Rosengård som handlande subjekt. Enligt Paulina de los Reyes stigmatiserade hon därmed Rosengård. Paulina de los Reyes finner likheter mellan flyktinglägret Shatila i Libanon och Rosengård: ”Uppenbart är att både Shatila och Rosengård definieras som platser som står utanför den nationella gemenskapens gränser. Det är också denna omständighet som gör att dess invånare förpassas [min kursiv] till en avvikande, villkorad och tillfällig tillvaro” (s. 107).

Från handlande subjekt till offer. Det är angeläget att granska i vilken mån Vänsterpartiet i Malmö har anammat ArA-aktivisternas inställning att invandrare är offer som det är rasism att ställa krav på. Det som saknas i Paulina de los Reyes artikel om Rosengård är de reaktionära religiösa ledarna som utövar ett enormt socialt tryck på invånarna att avskärma sig från Sverige och inte bli ”försvenskade”.

ArA-aktivisterna är ett kotteri hårdföra kommunister som tillåtits styra integrationspolitiken i decennier. Sverige är en förtryckarstat. Svenskarna är rasister. De agerar censurbyrå och hudflänger alla som behandlar invandrare som handlande subjekt. De har saboterat integrationspolitiken. De har saboterat arbetet mot hedersförtryck. De styr Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet. De styr Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR), Uppsala universitet. Annie Lööf (C) bör förklara varför hon accepterar att regeringen Löfven gav ArA:s samhällsomstörtande kommunister i uppdrag att utforma Nationell plan mot rasism som Anders Ygeman (S) och Alice Bah Kuhnke (MP) presenterade.

Det är inte synd om människor som får uppehållstillstånd i välfärdslandet Sverige.

Lars Åberg intervjuar en person som säger att många stadsdelar har blivit som Rosengård: ”Det omhändertagandeperspektiv som funnits inom framför allt socialtjänsten har varit självförstärkande och delvis inriktat på att behålla de egna tjänsterna. De krafterna är mycket starka” (2017, s. 152). Personen fortsätter: ”Det finns krafter som propagerar för utanförskap och som fortsätter att utöva makt i stadsdelarna genom att myndigheterna ger dem projektbidrag och inflytande. Man letar efter någon att samarbeta med, men får ingenting tillbaka, ingen insyn. Tänk om man hade tagit tag i detta för 10–15 år sedan! Där fanns ett slags brytpunkt. Då valde vi att vara toleranta mot att människor är arbetslösa och utanför” (s. 153).

Lars Åberg skriver: ”De många stadsdelar som benämns som utanförskapsområden är i själva verket sedan lång tid tillbaka omhändertagna och föremål för särskild, riktad omsorg. De är satta under något som kan liknas vid socialt förmyndarskap. Det stora problemet är att denna strukturella välvilja inte har lyckats förmedla tillräcklig kunskap, bidra till tillräcklig självförsörjning eller skapa rörlighet, geografiskt, socialt. Den har inte heller förmått garantera de boende trygghet, något som vandalism, kriminalitet och begränsningar av kvinnors frihet understryker” (s. 157).

Lars Åberg skriver om hur invandrare utnyttjar den generösa invandringspolitiken och skaffar sig inkomster som vida överstiger genomsnittssvenskens inkomster (s. 229, 230). Han skriver: ”Det förekom att familjer som fick två lägenheter av socialen hyrde ut den ena och trängde ihop sig i den andra, med barnen travade på madrasser och kläderna i lådor på balkongen” (s. 40). Vidare: En kvinna säger om sin man: ”Han hyrde ut lägenheten svart och fick den betald av socialen” medan han bodde hos föräldrarna i Köpenhamn (s. 126).

Åberg använder ordet ”integrationsindustrin” om det påkostade arbetet med integration som bara fortsätter och fortsätter men aldrig ger några resultat. Han skriver om två dominerande strategier som inte var så lyckade: ”dels ambitionen att isolera och radera ut Sverigedemokraterna genom att undvika att prata om svårigheterna på integrationsområdet, dels försöket att reducera de reellt existerande problemen med traditionell bistånds- och projektverksamhet. Resultatet har blivit sämsta tänkbara; man har både fått det parti man ville motverka och en förtärande segregation som sannolikt kommer att fördjupas. En möjlig slutsats som kan dras av integrationsindustrins tålmodigt repetetiva arbete är att strukturell välvilja ger ungefär samma resultat som om de utpekade områdena faktiskt hade blivit strukturellt diskriminerade. I namn av integration har man befäst segregationen” (s. 233).

Lars Åberg nämner att han vid vårterminens slut 2003 skrev tre artiklar om sin oro över hur barnen hade det i vissa kvarter i Malmö där de sprang ute om nätterna utan tillsyn. ”Gensvaret blev stort; människor från hela landet med intresse för de uppväxtmiljöer vi erbjuder de yngre hörde av sig. De enda som inte tyckte att det var bra att diskutera Rosengård visade sig finnas bland mina närmaste kollegor, journalisterna. Några av dem slutade hälsa, andra fick något grumligt i blicken. Det var som om jag över en natt hade förvandlats, genomgått en personlighetsförändring och inte längre tillhörde det allmänt kulturradikala mediegänget. Genom att beskriva existerande missförhållanden, och de boende i området som handlande subjekt, hade jag ägnat mig åt stigmatisering och svartmålning. Det var i alla fall vad jag anade att de tänkte. Nja, det är inte korrekt att säga ’de enda som inte tyckte det var bra’. De ansvariga politikerna i Malmö teg som muren” (s. 166).

En patient i veckan dör i onödan på grund av platsbrist och sänkt patientsäkerhet
Det främsta tecknet på en livskraftig demokrati är öppenhet. Som framgått av detta blogginlägg är det inte bara migrations- och integrationsproblemen det inte går att tala öppet om utan också sjukvården. Personer med insyn i vården riskerar sina anställningar om de talar öppet om missförhållandena. Katerina Janouch ljög inte när hon sa att människor i Sverige dör medan de väntar på att få rätt vård. Två år innan hon medverkade i den fatala intervjun skrev läkaren Magnus Edner i sin bok Sjukvården behöver vård att en person i veckan dör i onödan på grund av platsbrist och sänkt patientsäkerhet (s. 11). Han skriver också om inkompetenta landstingspolitiker, hur de slösar med skattemedel och detaljstyr sjukvården de inte kan något om.

Politiker ger inte frivilligt upp makt. Sverige behöver det professorn i historia Lars Trägårdh kallar för en rättighetsrevolution. Det är dags att Sveriges befolkning slår näven i bordet och med en röst säger ifrån att vi har fått nog av inkompetenta politiker.

Grupp mot grupp
Sverige har råd att välkomna lassvis med asylsökande från hela världen och finansiera kostnaderna medan de söker uppehållstillstånd. Sverige har råd med en omfattande anhöriginvandring. Sverige har råd att försörja mängder med analfabeter och folk som inte lärt sig svenska eller inte gått ut grundskolan med godkända betyg och som aldrig kommer att kunna ta sig in på den svenska arbetsmarknaden. Sverige har råd att försörja parallellsamhällen vars ledare kräver att invånarna inte ”försvenskas”. Sverige har råd att finansiera tolkar åt invånare som bott decennier i Sverige när de behöver sjukvård eller vid kontakter med myndigheter. Sverige har råd att hålla i gång en hel ”integrationsindustri” (Lars Åbergs ord) utan att kräva motprestationer av den som får bidragen. Sverige har råd att inte bara finansiera hela asylprocessen för alla de 35 000 ”ensamkommande” utan id-handlingar som kom 2015 och sedan genom gymnasielagen ge flera tusen som fått avslag i alla instanser rätt att stanna i Sverige och gå på gymnasiet. Sverige har råd att lägga ut hundratals miljoner på religiösa verksamheter som strider mot den svenska demokratin och bidrar till segregationen. Sverige har råd att finansiera etniska föreningar som bidrar till segregationen. Sverige har råd att decennium efter decennium försörja universitetens Sverigefientliga samhällsomstörtande statsanställda ArA-aktivister. Sverige har råd att ge det lika Sverigefientliga och samhällsomstörtande Muslimska brödraskapets föreningar och aktivister hundratals miljoner skattekronor. Men en patienträttighetslag är för dyrt.

Jag kommer att skriva till de åtta riksdagspartierna och skicka en länk till detta inlägg och be dem berätta när de tänker stifta en patienträttighetslag, vad de tänker göra åt det destruktiva styrsystemet New Public Management (NPM) och det lika destruktiva prissättningssystemet diagnosrelaterade grupper (DRG), vilket parti det var som såg till att den destruktiva kömiljarden hamnade i Januariöverenskommelsen och när de tänker lägga ner de ojämlika landstingen och ge staten det övergripande ansvaret över sjukvården så att alla Sveriges invånare får en likvärdig sjukvård vilken landsdel de än bor i och så att medborgarna kan utkräva ansvar. Och fråga när de tänker stifta en lag om att inga skattemedel ska gå till religiösa verksamheter och etniska föreningar.

Jag uppmanar landets alla invånare att kontakta riksdagspartierna och be om svar varför det är för dyrt att införa en patienträttighetslag just i Sverige, vilken inställning de har till NPM, DRG, och den destruktiva kömiljarden. Samt kräva att politikerna drar in alla skattemedel till religiösa verksamheter och etniska föreningar och flyttar över de pengarna till sjukvården.

3 september 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *