Varför stöder Folkbildningsrådet den fjärde totalitära ideologin i Europa med 27 miljoner skattekronor i år till Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd? Professorn i statskunskap Erik Amnå har på uppdrag av Folkbildningsrådet skrivit en rapport om Ibn Rushd med slutsatsen att de visserligen har felat (gång på gång bjudit in judefientliga talare) men vi förlåter dem, därför är det korrekt att fortsätta att ösa skattemedel över dem. Rapporten är en skandal!

OBS! Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Inlägget är, efter ganska många inledande ord, uppdelat i två. Först skriver jag om vad jag skulle ha sagt ifall Erik Amnå hade intervjuat mig. Därefter kommenterar jag hans rapport som offentliggjordes 4 september. Viktigt i det här sammanhanget är Amnås bakgrund, då förlåtelse är så framträdande i hans slutsats. Enligt Wikipedia tillhör han Equmeniakyrkan. Åren 1978–1982 var han riksordförande i den kristna studentorganisationen KRISS. Han har varit styrelseordförande för Teologiska högskolan och var förbundsordförande för det kristna studieförbundet Bilda mellan 2008–2015. Här är en artikel om ett samtal om demokrati mellan Erik Amnå och Omar Mustafa i Almedalen 2014. Omar Mustafa var Ibn Rushds förbundsrektor när Amnå gjorde sin granskning.

Muslimska brödraskapet, grundat i Egypten 1928, är en islamistisk rörelse, islam och politik är oupplösligt förenade enligt dem. Grundaren Hassan al-Banna (d. 1949) var influerad av fascisternas, kommunisternas och nazisternas rörelser i Europa och Sovjetunionen, särskilt vad det gäller skapandet av den nya människan, som börjar med barnen, paramilitära styrkor och nazisternas judehat. Till och med Socialdemokraternas religiösa sidoorganisations tidigare förbundsordförande Peter Weiderud, en av svenska MB:s främsta försvarare och grindvakter, säger att han betraktar MB som islamistiskt, vilket jag skrivit om i tidigare blogginlägg.

Det finns en organisatorisk koppling mellan svenska MB och högkvarter i Egypten via MB:s Internationella organisation där ledarna kontinuerligt håller kontakten, vilket man exempelvis kan läsa om här i en artikel i Al-Ahram Weekly om Muslimska brödraskapet i Europa av Tarek Dahroug. Han har en doktorsgrad i International Affairs från Sorbonne i Paris. Det finns ytterligare en artikel från augusti 2016 av honom i Al-Ahram Weekly om den Internationella organisationen som inte längre går att länka till men som jag skriver om i det här blogginlägget. Jag har en papperskopia av artikeln. Den är mycket initierad. Sverige nämns.

Det finns en ideologisk koppling till högkvarteret i Egypten eftersom MB:s lära sprids i alla de 70-talet länder de är verksamma i. Organisationerna i de olika länderna har stor frihet att utveckla sina verksamheter med hänsyn till ländernas lagar, förvaltningar och normer, men läran är intakt.

Det som engagerar mig är flickors och kvinnors rättigheter. MB:s kvinnosyn är formad av det egyptiska toppskiktet och har inga likheter med svensk jämställdhetslagstiftning. Ändå sprids den i Sverige. Kvinnor och män kompletterar varandra. Mannen är förståndet, kvinnan känslan. Kvinnan plats är i hemmet. Hijab är obligatorisk.

Hijab är inte en vanlig enkel scarf. Hijab är designad i politiskt syfte för att skilja ut den från en vanlig enkel scarf och därmed skilja ut kvinnor inom islam från andra kvinnor. Denna skiljelinje är otroligt viktig. Hijab är både en uniformspersedel och ett mått på hur islamiserat ett land är. Hijab är för MB vad hakkorset är för nazister. Hijab står för ett lika glödande judehat som hakkorset.

Detta låtsas Sveriges politiker inte om. Inte SVT heller för den delen, eftersom Stockholms lokalnyheter ständigt i bild visar en reporter klädd i hijab.

Muslimska brödraskapets svenska gren består av mängder med skattefinansierade föreningar, däribland Ibn Rushd, som alla utgår från Islamiska förbundet i Sverige (IFiS). I Ibn Rushds stadgar står det att Ibn Rushd grundades 2001 på initiativ av IFiS. IFiS i sin tur grundades 1987. Två år senare grundades Muslimska brödraskapets europeiska paraplyorganisation Federation of Islamic Organisations in Europe (FIOE) av bland andra IFiS. I IFiS stadgar 10 juni 2012 står det att IFiS är en grundande medlem i FIOE och följer dess allmänna riktlinjer.

Den 15 november 2014 publicerade gulfnews.com en lista på de internationella organisationer som Förenade Arabemiraten stämplat som terroristorganisationer efter en rättegång där man kartlagt hur organisationer i Förenade Arabemiraten slussat pengar till MB:s europeiska ”bank” the Europe Trust och andra utländska organisationer kopplade till MB. The Europe Trust bildades 1996 av FIOE. Med på listan finns både IFiS och FIOE.

Omar Mustafa var IFiS ordförande när listan publicerades och förnekade alla kopplingar till MB. Det gjorde även Mahmoud Khalfi, ”imam och talesman för religiösa frågor på Islamiska förbundet”, enligt Metro 17 november 2014. Khalfi säger: ”Det här är fullkomligt absurt. Att jämställa Islamiska förbundet med Boko Haram säger allt. De gör det bara för att de hatar Muslimska brödraskapet. De verkar inte fatta att det här är allvarliga saker.” Det är just det Förenade Arabemiraten efter rättegången har fattat. Rättegången handlade om ”follow the money” och några pengar ledde uppenbarligen till IFiS.

Statsvetaren och människorättsaktivisten Elham Manea verksam vid Zürichs universitet (jemenitisk far, egyptisk mor, deltog under tonåren i en av Muslimska brödraskapets ”familjer” i Jemen) har skrivit flera böcker om islamism, islamister, arabiska kvinnors ställning och mänskliga rättigheter och människorättsaktivister i arabvärlden. Hon är en av Europas främsta experter på islamism. I boken Women and Shari’a Law. The Impact of Legal Pluralism in the UK (2016) skriver hon att Online Muslim Brothers Encyclopaedia, publicerad på arabiska, framhåller att FIOE är Muslimska brödraskapsrörelsens europeiska gren. Men, skriver hon vidare, den här politiska anknytningen saknas helt på FIOE:s hemsida, att FIOE i stället kallar sig för en ”kulturell organisation”. Manea betonar att FIOE är en politisk paraplyorganisation (s. 180). Jag återkommer till Maneas bok i ett senare inlägg. Boken handlar om vad islamister har kunnat ställa till med i Storbritannien, ivrigt påhejade av politikernas mångkulturalismpolicy.

Även doktoranden Sameh Egyptson (född och uppvuxen i Egypten) skriver på sin blogg att det på Ikwan Wiki, MB:s officiella hemsida, står att FIOE är MB:s europeiska gren. Sameh Egyptson skriver även:

  1. a) Enligt uppgifterna från Studieförbundet Ibn Rushd som sändes till Skatteverket fanns bland deltagarna på det konstitutionella mötet ledningen för Muslimska Brödraskapet i Sverige; Chakib Benmakhlouf, Mahmoud Aldebe, Ahmed Ghanem, Mustafa Kharraki och Mahmoud Khalfi. I ”punkt 2” står det att ”Islamiska studieförbundet (Ibn Rushd) är en organisatorisk del av Islamiska Förbundet i Sverige. Islamiska Förbundets rådgivande organ (Shoura rådet) är högsta beslutande organ vid tvister inom studieförbundet.”

Chakib Benmakhlouf var FIOE:s ordförande från 2006 fram till 2014. Abdirizak Waberi, IFiS tidigare ordförande, som efterträddes av Omar Mustafa, är FIOE:s vice ordförande. FEMYSO är FIOE:s ungdomsorgan. Omar Mustafa har varit styrelseledamot i FEMYSO. Sameh Egyptson skriver i sin bok Holy white lies. Muslim Brotherhood in the West: ”Case Sweden” (2018) att Omar Mustafa gick i Chakib Benmakhloufs Islamiska skolan i Stockholm i flera år (s. 68). Längre fram diskuterar jag hur rekryteringen till MB går till. Det är uppenbart att Omar Mustafa var ett lämpligt ”byte” för Benmakhlouf att satsa på.

Att Ibn Rushd är både organisatoriskt och ideologiskt knutet till MB:s globala nätverk är vattentätt.

Ibn Rushds förbundsordförande Zana Muhammad påstår 20 september 2019 att Muslimska brödraskapet inte finns i Sverige.

Zana Muhammad ljuger. Så som Omar Mustafa har ljugit och ljugit. Så som Helena Hummasten (Benaouda) har ljugit och ljugit och ljugit. Omar Mustafa och Helena Hummasten Benaouda har cirklat runt i ledande poster i alla MB:s svenska föreningar och den vägen varit försörjda av skattemedel. Statsanställda med andra ord.

Det har varit känt i över två decennier att Helena Hummasten Benaouda, tillsammans med Mahmoud Aldebe, är en nyckelfigur när det gäller införandet av MB:s huvudtexter på svenska, att hon anser att Yusuf al-Qaradawi, som prisar Hitler, är salongsfähig. Numera professor Jonas Otterbeck publicerade år 2000 sin doktorsavhandling Islam på svenska. Tidskriften Salaam och islams globalisering där han beskriver Benaoudas viktiga roll (s. 15 not 7, 111, 122, 123, 124, 129, 179, 180, 251).

MB är inte en rörelse hugade personer kan knacka på hos och säga att man vill bli medlem i. Garvade ledare väljer ut vilka de anser är lämpliga att satsa på och utsätter de utvalda för en intensiv indoktrineringspåverkan i flera steg, vilket jag återkommer till. Det är dags att behandla Zana Muhammad, Omar Mustafa, Helena Hummasten och alla andra Ibn Rushd-aktivister, Rashid Musa exempelvis, som handplockade MB-aktivister.

Ytterligare två viktiga handplockade aktivister är Maimuna Abdullahi och Fatima Doubakil, ökända för att ha stämt Ann-Sofie Hermansson (S) i Göteborg för förtal då de inte uppskattade att bli kallade extremister.

MB är en global samling handplockade totalindoktrinerade fanatiker. De har MB:s lära ingraverad i ryggmärgen. En viktig del i den läran är att förneka all samhörighet med Muslimska brödraskapet. I Egypten har det varit viktigt för att undkomma egyptiska säkerhetstjänsten när rörelsen i omgångar varit förbjuden. Numera är den terroriststämplad i Egypten, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten. I väst är det nödvändigt eftersom rörelsens ideologi strider mot demokratins principer om pluralism (politiska partier), yttrandefrihet, religionsfrihet, föreningsfrihet, jämställdhet, sexuella minoriteters rättigheter.

MB påstår att de står för ”medelvägens” islam. De står för en totalitär tolkning av islam. Ända sedan revolutionen i Iran har MB varit tvungna att förhålla sig till Iran. Det är därför det är så viktigt för dem att säga att de är emot våld och revolution, att de står för ”medelvägens” islam. Samtidigt har de sedan länge haft nära förbindelser med forna och nutida religiösa ledare i Iran visar den här artikeln från 16 maj 2019, skriven i samband med att det var tal om att president Donald Trumps regim skulle terroriststämpla MB, ”Why Iran objects to a Muslim Brotherhood terrorist designation”, av Hany Ghoraba. Där kan man bland annat läsa att MB:s forna talesman i väst, Kamal Helbawy, som enligt Sameh Egyptson i Holy white lies varit inbjuden till Sverige åtskilliga gånger av IFiS (s. 10), beundrar Iran och under ett möte med Irans ledare Khamenei 2011 säger att ”Iran kommer att hjälpa till att få slut på den globala arrogansen som leds av USA”. Han kallade Khamenei för ”den muslimska världens ledare nummer ett”.

MB-aktivisterna har ett långsiktigt politiskt mål – en världsomspännande teokrati, ett kalifat, styrt av deras tolkning av sharia.

Medlet är dawa, att kalla till islam, det vill säga missionsarbete. Vad dawa egentligen betyder är islamisering, segregering, slutna enklaver, eller parallellsamhällen som blivit den gängse beteckningen i Sverige. Sekter är ett annat relevant ord.

Enligt Yusuf al-Qaradawi, MB:s andliga ledare, kommer inte Europa att erövras av svärdet utan av dawa.

Alla politiker och tjänstemän i Sverige bör, så fort en förening har med dawa i föreningsnamnet eller säger sig vilja arbeta med dawa och stärka ”den muslimska identiteten”, tänka segregation, könsapartheid, slutna samhällen styrda av religiösa ledare. Alltså motsatsen till integration. Här är ett exempel på ett slutet parallellsamhälle i Sverige och vad det innebär för kvinnor.

Dawa-verksamhet behöver inte nödvändigtvis ha koppling till MB. Men alla dawa-aktivister är islamister. Gemensamt för alla dawa-aktivister, antingen de har en uttalad politisk agenda eller inte, använder våld eller inte, är hatet mot väst, hatet mot rättsstaten, hatet mot sekularismen, hatet mot ”försvenskning”.

Det blir ett himla liv så snart någon talar om svenska värderingar. Skippa det talet. Lyft fram den svenska sekulära rättsstaten, som inte är baserad på Bibeln, och rättsstatens likabehandling oberoende av religiös tillhörighet som den självklara grunden för det svenska samhället.

Det är just sekularismen, den privata aspekten av förhållandet mellan den troende och Gud, som är arvet från upplysningsmännen. Gud, sa de, skapade världen med sin underbara natur. Och nöjde sig med det. Gud lägger sig inte i människors leverne, vad de äter, vad de dricker, vilka kläder de bär, vilka de umgås med. Det var just de religiösa dogmerna upplysningsmännen förkastade. Alla ”heliga” urkunder är skrivna av människor i syfte att förslava människan, sa de. ”Krossa den skändliga”, som Voltaire sa om den romersk-katolska kyrkan som med sina dogmer hade ett sådant grepp om Frankrikes befolkning.

Störta prästerskapet, sa en av islamvärldens främsta reformatörer, Muhammad Abduh (d. 1905). Den enda sanna relationen i islam är den mellan den enskilda individen och Allah, sa han också.

Därför är det viktigt att skilja ut islamisterna och deras tvingande dogmer från islambekännare som anser att religion är en privat sak mellan den troende och Allah. Därför är det fel att säga det muslimska studieförbundet Ibn Rushd. Det korrekta är det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd. Alltså ett politiskt studieförbund med ett politiskt mål, som står i strid med den svenska sekulära rättsstaten.

Det räcker för att de inte ska ha en skattekrona i bidrag.

Folkbildningsrådet borde ha gett Erik Amnå ett tydligt uppdrag att granska det islamistiska studieförbundet Ibn Rushd, för det är kopplingen till islamistiska MB som har kritiserats.

Erik Amnå sa under Almedalsveckan att folkbildningen måste tillåta åsikter som är emot demokratin. Innebär det att skattemedel därför ska finansiera samhällsomstörtande Muslimska brödraskapets svenska gren?

Hösten 2018 fick Erik Amnå av Folkbildningsrådet uppdraget att granska Ibn Rushds verksamhet i förhållande till villkoren för statsbidraget och demokratikriteriet. Folkbildningsrådet skrev 23 maj 2019 att Erik Amnå gett en första presentation av utredningen.

Redan 10 maj 2019 sökte Ibn Rushd en projektledare för ett samarbete mellan Ibn Rushd, ABF, Sensus (religiöst), Medborgarskolan, Bilda (religiöst, Erik Amnås tidigare förbund) och Studiefrämjandet, där Ibn Rushd är projektägare. Samarbetet gäller utbildning av studiecirkelledare som är tänkta att lära ut svenska till asylsökande analfabeter. Anställningen skulle börja 1 september. Erik Amnås rapport presenterades 4 september.

Vad skulle hända med samarbetet mellan dessa studieförbund om Erik Amnå hade ansett att Ibn Rushd inte är berättigade till statsbidrag från Folkbildningsrådet?

Det här är vad jag skulle ha sagt till Erik Amnå ifall han hade intervjuat mig
Det första jag skulle ha sagt är att MB representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa, att det är väl belagt att grundaren Hassan al-Banna var djupt imponerad av både Mussolini och Hitler.

Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att anlita personer som kan arabiska och koncentrera utredningen på Ibn Rushds ideologi och verksamhet och vara uppmärksam på alla tecken till könsseparering och utbredningen av hijab, inte på vad aktivisterna säger, eftersom aktivisterna är tränade i att säga det de vet att västerlänningar vill höra. Aktivisterna anpassar budskapet efter åhöraren och landet de är verksamma i. Aktivisterna duperar sina utomislamiska samtalspartner. De säger en sak inåt och en annan sak utåt.

Ett exempel på detta är Uppdrag gransknings reportage ”Imamernas råd” 2012 där imamerna sa en sak till kvinnor i niqab när de inte visste att de filmades och moskéerna sa en helt annan sak när reportern Janne Josefsson konfronterade dem.

Erik Amnås granskning handlar om Ibn Rushd-aktivisternas fortsatta försörjning via statligt bidrag från Folkbildningsrådet, vilket fungerar som ett slags legitimitet av verksamheten och öppnar för ytterligare bidrag på lokal nivå. Självklart kommer de att säga att de arbetar för integration, för jämställdhet, för demokrati, för dialog. Och förneka att de har organisatoriska kopplingar till Muslimska brödraskapet. Därför är det ideologin och verksamheten och hijab som bör granskas.

Som jag i tidigare blogginlägg skrivit ägnar sig islamister världen över, oberoende av om de använder våld eller följer demokratiska principer, åt att bekämpa sekularismen. Det pågår en inomislamisk kamp mellan islamister, som ser islam och politik som oupplösligt förenade, och sekulära islambekännare som vill att religionen ska vara en privatsak och att det ska råda en mur mellan politik och religion.

Islamiska staten är ett exempel på islamister som använder våld för att skapa ett rike styrt av sharia medan islamisterna inom MB:s svenska gren utnyttjar den svenska demokratin (religionsfrihet och föreningsfrihet) för att nå sitt långsiktiga mål, ett världsomspännande kalifat.

Ibn Rushds dawa-verksamhet riktar främst in sig på invånare från länder där islam är den dominerande religionen. Med hjälp av skattemedel verkar de för att den svenska sekulära rättsstaten ska luckras upp och ge plats åt deras tolkning av islamisk rätt, sharia. Att individernas religiösa tillhörighet ska avgöra vilka lagar som ska gälla, i synnerhet inom familjerätten. Med andra ord verkar Ibn Rushd för att likhet inför lagen inte längre ska gälla i Sverige. De kallar sin dawa-verksamhet för folkbildning.

Jag skulle ha sagt till Erik Amnå att Ibn Rushd är en separatistisk organisation som motarbetar integration och demokrati och har en kvinnosyn som får det att gå kalla kårar utefter ryggraden. Att MB är en extremt judefientlig rörelse. Och en extremt homofientlig rörelse. Att Ibn Rushds aktivister är extremister. För att inte säga högerextremister. För att inte säga islamofascister. Att det inte är en slump att Ibn Rushd bjudit in talare som i andra sammanhang uttryckt kvinnofientliga, judefientliga och homofientliga åsikter. De bjuder in talare som de vet är anhängare av MB:s ideologi.

Ta bara den av IFiS, Ibn Rushd och Sveriges unga muslimer (SUM) inbjudna talaren Salah Sultan, som DN-journalisten Lasse Granestrand efter en sökning på internet ganska enkelt fann judefientliga uttalanden av och den 25 mars 2011 skrev en artikel i Dagens Nyheter, ”Antisemitisk talare bjöds in av Islamiska förbundet”, på en konferens med 1 800 deltagare i Stockholm. Professor Salah Sultan stod överst på listan över sex utländska talare och presenterades som ”en känd islamisk lärd från Egypten”. Granestrand räknar upp flera judefientliga uttalanden som Salah Sultan har yttrat. När Abdirizak Waberi, riksdagsledamot (M) 2010–2014, som då inbjudan skedde var IFiS ordförande, konfronteras med klippen från Youtube säger han skenheligt: ”Jag är förvånad över hur han uttrycker sig. Vi har bjudit in honom i god tro.” Waberi får frågan: ”Han presenteras som ’världskänd’ i er reklamvideo. Borde ni inte känna hans bakgrund?” Waberi svarar lika skenheligt: ”Vi är en liten organisation och har inte kapacitet att kolla det.” Lasse Granestrand frågar: ”Om ni sett klippen hade ni bjudit in Salah Sultan”. Waberi svarar än en gång lika skenheligt: ”Förmodligen inte. Inte om han inte ångrar sina uttalanden.” Det är klart att Waberi visste att Salah Sultan var en ”broder” när han bjöds in. IFiS har bjudit in Hitlerbeundraren Qaradawi.

Enligt engelskspråkiga Wikipedias beskrivning av Europeiska fatwarådet, som bildades på initiativ av MB:s europeiska gren FIOE med Qaradawi som chef, listas Salah Sultan som en av de trettiofyra medlemmarna. Salah Sultan lämnade USA efter att hans extremistiska uttalanden kritiserades i medierna och hans ansökan om amerikanskt medborgarskap avslogs, vilket man kan läsa om här.

Sultan fängslades för övrigt i Egypten efter MB:s president Muhammad Mursis fall och dömdes till fem års fängelse.

Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att sätta sig in i Muslimska brödraskapets två skrifter på svenska Att förstå Islam, projektledare Mahmoud Aldebe, en av grundarna av Muslimska brödraskapets svenska gren, och könsapartheidhäftet Kvinnan i Islam, sammanställt av Mostafa Malaekah av Jamal Badawis skrifter som predikar sharia. Jag skulle ha sagt att Badawi (född i Egypten) är en av nordamerikanska Brödraskapets toppfigurer, att Badawi gav ut en särskild upplaga av sin förnedrande syn på kvinnor och delade ut gratis i syfte att påverka FN:s kvinnokonferens i Beijing 1995, att SUM bjudit in Badawi till Sverige, att han prisar självmordsbombningar, att Mehmet Kaplan (MP) bjudit in honom till Sveriges riksdag i samarbete med Helena Benaouda och Chakib Benmakhlouf.

Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att samtidigt som han studerade de två skrifterna tittade på Evin Rubars SVT-dokumentär från 2009, Slaget om muslimerna, där hon intervjuar tre män, en av dem Abdirizak Waberi, som tillhör det hon kallar ett islamistiskt nätverk i Sverige med högkvarter i moskén på Södermalm i Stockholm. Hon tar upp båda dessa skrifter. Ahmed Al-Mofty, Göteborgs moské, som tillhör MB (där även Ahmed Gahnem är verksam), och som intervjuas av Evin Rubar låter som ett eko av egyptiska Jamal Badawi när han lägger ut texten om mannen som förnuftet och kvinnan som känslan.

Könsapartheidskriften Kvinnan i Islam gick i många år att ladda ner från SUM:s hemsida. Jag skulle uppmana Erik Amnå att intervjua Mostafa Malaekah som sammanställt häftet på svenska där det står att kvinnor lyder under sharia och att ”Ingen kan heller upphäva, förneka eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i Islamisk shari’ah”, bland annat att vara försörjda av män från vaggan till graven. Jag skulle uppmana Erik Amnå att be Malaekah förklara vad han menar med att sharia står över svensk lag och att småflickor ska vara beslöjade. Att sharia står över svensk lag framförs även i Att Förstå Islam, liksom att kvinnor ska bära hijab (stavas där Hejab) och hur den ska se ut: den ska täcka hela kroppen utom ansikte och händer, får inte sitta för tätt intill kroppen, får inte vara genomskinlig, får inte dra uppmärksamheten till sig (s. 46). Det är just uppmärksamhet hijab drar till sig i Sverige.

Khalil al-Anani. Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att läsa den här intervjun från 28 oktober 2018 i Egypt Today med Ibrahim Rabie, en desillusionerad egyptisk man som lämnat MB och vad han säger om hur han handplockades (och i förbifarten i ett annat avsnitt nämner Salah Sultan) och jämföra det med forskaren Khalil al-Ananis bok Inside the Muslim Brotherhood. Religion, Identity, and Politics (2016) om hur medlemmar just handplockas och utsätts för gedigen indoktrinering. Ananis bok är ett vetenskapligt verk om sociala rörelser och identitetsskapande. Anani belyser MB utifrån olika forskningsinfallsvinklar om sociala rörelser. Hans definition av islamism lyder:

”I define Islamism as a political ideology and project carried out by social actors who seek to instill and activate religion (Islam in this case) in everyday life for political purposes” (s. 163). Politisk ideologi med andra ord.

Anani har intervjuat medlemmar i Egypten och skriver om hur blivande medlemmar, ofta i unga år, väljs ut och indoktrineras i MB:s ideologi tills ideologin blir ett med individen. Anani framhåller att islamister inte bara strävar efter makt, de är också identitetsmakare. De verkar för att samhällets värderingar och normer ska bli mer islamiska och vill omforma individens identitet och världsuppfattning.

Det räcker inte med att vara from, individen måste praktisera islam, sprida islam i vardagslivet och övertyga andra att följa islams lära, alltså MB:s lära. Det ultimata målet är en islamisk stat, vilket MB framhåller i skrifter och tal. MB:s verksamhet siktar in sig på att förändra både samhällets normer och statens organisation.

Dawa beskrivs som uppgiften att omskapa individers identitet så att den ligger i linje med MB:s tolkning av islam.

Just att de arbetat med dawa-frågor ända sedan de kom till Sverige på 1980-talet är nyckelordet när den svenska grenens ledare presenterar sig inför bildandet av Stiftelsen Växjö muslimer.

Anani kallar rekryterarna för jägare som infiltrerar den utvaldas (bytesdjurets) privatliv. Han använder ordet inkubationsmodell – en intensiv socialiseringsprocess som omdanar en individs varseblivning och åsikter så att de ligger i linje med MB:s ideologi, normer och målsättning och är så omfattande att individens identitet upplöses och absorberas in i rörelsen.

Inkubationsmodellen inbegriper också ett medlemssystem i flera nivåer. På de högre nivåerna ingår studier av Bannas och Sayyid Qutbs texter.

På grund av medlemskapets olika nivåer föredrar jag att använda ordet aktivister om den svenska grenen.

De normer och värderingar som ska internationaliseras är framför allt lydnad, tillit till ledarskapet, lojalitet, ärlighet, uppoffring och engagemang. Straff och belöning är viktiga ingredienser. Anani framställer det som att kadaverdisciplin råder, att lyssna och lyd har blivit en av rörelsens viktigaste särdrag.

Offerretoriken är också viktig. Vilket är mycket framträdande i Sverige.

Tre mål gäller: religiöst, socialt, politiskt. Anani skriver att MB:s medlemmar inte enbart är religiösa eller andliga ledare, de är först och främst sociala och politiska aktivister som strävar efter att omforma samhället.

Fysisk träning, promenader, scouter, lägerverksamhet (som samlar medlemmar i de internationella organisationerna) är viktiga delar i skapandet av MB-människan. Ännu viktigare är att kvinnor och män hålls åtskilda.

Ananis framhåller att MB är en manscentrerad organisation och att inga kvinnor (systrar) finns i de högsta organen i Egypten. I varje organ är en man ansvarig för kvinnornas aktiviteter. Kvinnornas marginalisering speglar rörelsens patriarkaliska inställning till kvinnor och deras roll i offentligheten, säger han. Ledarna anser att kvinnor och män kompletterar varandra, vilket är exakt det som Jamal Badawi hävdar i Kvinnan i Islam. Enligt Mahmoud Ezzat, näst högste ledaren, är kvinnans bästa plats i hemmet som maka och mor.

I Sverige hade, som nämnts, konvertiten Helena Benaouda från Finland, en nyckelroll bland gruppen jag kallar den första generationen, eftersom hon, till skillnad från de arabiska männen, behärskade svenska språket.

Anani har ett avsnitt om MB efter det att Muhammad Mursi avsattes. Trots ordern ”lyssna och lyd” så grälar följare och ledare ständigt, skriver han, men det gäller enbart taktik och organisationsfrågor. MB är delat i reformvänliga och konservativa. Ezzat betraktas som MB:s mest hårdföra och konservativa ledare, han gick med i MB i tidig ålder och satt i egyptiskt fängelse mellan 1965 och 1974 och är starkt influerad av Sayyid Qutb. Det var Ezzat som på 1970-talet byggde upp MB, framhåller Anani. Sameh Egyptson skrev en artikel i Dagen 20 februari 2019 och räknar upp alla toppmän inom MB som bjudits in till Sverige. Bild visas på Ezzat och Omar Mustafa från 2012 då Mustafa var IFiS ordförande och Ibn Rushds förbundsrektor, alltså när MB styrde Egypten. Sameh Egyptson skriver: ”Listan kröns av Mahmoud Ezzat, den högst ansvarige för det internationella Muslimska brödraskapet, vice högsta guiden och numera ställföreträdare för den högsta guiden som numera sitter i egyptiskt fängelse.”

Ibrahim Rabie i den ovan nämnda artikeln i Egypt Today säger att han rekryterades när han var i 16-årsåldern 1979 av en grupp studenter, kallade ”Preaching Caravans”, som åkte runt och rekryterade ungdomar i moskéer på landsbygden. Tre av dem besökte en moské i närheten av hans hem och talade om religiösa ting med dem som var närvarande. Deras prat fokuserade på myter, säger han, inte på samvete och moral. En av männen vände sig till honom, höll sedan kontakt med honom och brukade bjuda in honom till sitt arbete på ett sjukhus som drevs av en välgörenhetsorganisation och också besöka Ibrahim Rabie i hans hem. Det kallas i Brödraskapets ordbok för ”individual preaching”, men, säger Rabie, det var ren och skär rekrytering och polarisering. Andra fasen inträdde sex månader senare, då presenterades Rabie för fyra andra. Plötsligt var han medlem i Brödraskapet med ansvar att ta hand om samtalsämnena gruppen främjade. Senare steg han i graderna och ansvarade för träningen av studenter över hela Egypten och fortsatte att stiga i MB:s pyramid.

Rabie framstår som en rättrådig man som till slut fick nog av ledningens dubbelmoral, att man utåt predikade dygd och moral men i det privata levde på ett annat sätt. Pengar verkar ha förskingrats. Det verkar också som om en del höga ledares fruar inte var beslöjade. Rabie får frågan om MB:s inställning till beslöjning eftersom MB uppmuntrar kvinnor att beslöja sig. Han nämner en hög MB-mans namn och att beslöjningen enligt denna man är det ultimata tecknet på Brödraskapets popularitet. Rabie säger vidare att Brödraskapet brukade se beslöjningen som en indikator på hur starka och populära de var hos befolkningen snarare än som en religiös förpliktelse. Det finns enligt honom ingen överenskommelse hos prästerskapet att beslöjning är obligatoriskt. Han får frågan vad han anser om ansiktsslöja (niqab) och säger att varken religionen eller sociala normer föreskriver ansiktsslöja, att ultrareligiösa judiska kvinnors ansiktsslöja liknar den som salafistiska kvinnor bär.

Efter Mursis fall tog egyptiska staten över MB:s skolor, skriver Stephen Brooke i Rethinking political Islam (red. Shadi Hamid och William McCants (2017). Det blev förbjudet för lärare och elever att bära niqab och kravet att eleverna skulle bära hijab ströks (s. 24).

Jag skulle uppmana Erik Amnå att sätta sig in i statsvetaren Elham Maneas skrifter, eftersom hon koncentrerar sig på konsekvenserna för kvinnor och barn av islamisternas växande inflytande både i Mellanöstern och i Europa.

Elham Manea, född i Egypten, uppvuxen i olika länder då fadern var diplomat, återvände till Nordjemen för att där gå i skolan 1982 när hon var 16 år. Modern var from utan åthävor, fadern var agnostiker. Manea definierar sig som troende muslim. Hon beskrivs som en reformator. I det här inlägget, i samband med att hon höll en serie föreläsningar på universitet i USA, publicerades ett avsnitt på engelska ur hennes bok på tyska Der Alltägliche Islamismus (översatt som Islamism mainstreamed) om hur hon sögs in i MB. Hon hade problem med att veta vem hon var. I Egypten kallades hon för jemenitiskan och i Jemen kallades hon för egyptiskan. Dessutom hade hon bott i Iran, Tyskland och Marocko. MB gav henne svaret: Du är muslim.

Jemen var den tiden uppdelat i Nordjemen (under Saudiarabiens inflytande) och Sydjemen (under Sovjets inflytande). Nordjemen ansåg att religion var det bästa skyddet mot kommunismen. Eter påtryckningar från MB och salafister inom utbildningsministeriet ändrades skolsystemet i Nordjemen i slutet av 1970-talet. Tidigare hade man haft en timme i veckan om etik, nu blev det åtta timmars studier enligt salafistisk tolkning av islam. Mängder med nya skolor inrättades, moskéer byggdes, vilket gradvis förändrade hela Nordjemen. Unga män uppmanades att ägna sig åt heligt krig mot Sovjet i Afghanistan. Tusentals rekryterades. MB och salafister samarbetade, understödda av Saudiarabien. En uttalad allians rådde mellan staten och islamisterna, vilket märktes i Elham Maneas skola. Lärarna var från Egypten eller Syrien. Många var medlemmar i MB som flytt sina länder. De undervisade i religion och det var inte tolerans de lärde ut.

Salafister och MB tilläts predika öppet på skolan. Under skolans långa lunchrast satt varje dag en grupp runt en karismatisk ledare. Elham Manea blev nyfiken och fick av en klasskamrat veta att de var en grupp religiösa systrar som talade om religion. Hon satte sig hos dem och mottogs med öppna famnen. Till en början fick hon lära sig att vara en god muslim, att le åt folk, vara en god dotter och granne och liknande. Det skulle gynna henne rikligt i livet efter detta. Jemen, fick hon lära sig, var inte ett gott muslimskt land. Landet praktiserade en förvrängd form av islam. Sann islam, fick hon också lära sig, var fylld av ritualer. I samma ögonblick som man inträder i islam sköljs alla synder bort, allt man gjort dittills raderas, alla synder blir förlåtna. Men först måste man sätta sig in i den rätta islam. Manea fick sätta sig in i den rätta islam via små häften man gav henne. Hon fick lära sig hur man ber, hur man går på toaletten, att inte använda nagellack, att inte imitera pojkar och bära långbyxor.

Manea var som förtrollad och följde allt till punkt och pricka, eftersom hon inte behövde välja. Du är muslim. Det är din identitet. Du behöver inte välja mellan olika nationaliteter. Identitet var i sammanhanget allt. Dagarna var inrutade från första bönen på morgonen. Hädanefter skulle medlemmarna i kretsen kallas systrar. Inga ”bröder” var närvarande. Hon fick lära sig att efterlikna profeten Muhammed och hans följeslagare så som de levt på 600-talet. Följeslagarna tvingades offra sitt liv, sina familjer och tillhörigheter, allt för islam. Följeslagarna skulle vara förebilder.

Hon uppmanades att bära hijab, inte den traditionella jemenitiska svarta klädseln som täckte hela kroppen och ansiktet, eftersom det var en kulturell sedvänja. Men hon skulle täcka sig för att skydda männen. Kraven blev strängare och strängare, hon drogs alltmer bort från sin familj, i synnerhet fadern som var emot att hon bar hijab. Mötena flyttade utanför skolan. Äldre kvinnor talade med systrarna. Budskapet blev politiskt. Våld sanktionerades. Profeten och hans följeslagare hade varit tvungna att använda sig av våld. Hon uppmanades läsa samma författare som Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda introducerade i Sverige.

Judehat predikades i alla texterna. Grovt judehat. Gud hade fördömt judarna och förvandlat dem till grisar och apor. Koranverser lyftes fram som stöd. Judarna konspirerar för att utplåna islam.

Det som till slut fick Manea att ta avstånd från ”systergruppen” var att hon förväntades ha så stark tilltro till Gud att hon, likt profetens följeslagare, skulle vara beredd att döda otrogna familjemedlemmar. Fadern kom in i bilden då hon fick lära sig att hon förväntades lyda en make som förbjöd henne att träffa en allvarligt sjuk far. Hon var mycket fäst vid sin far. Hon gick aldrig mer till ”systrarna” och tog av sig hijaben. Det hon inte visste då var att hon under hela rekryteringstiden testades innan hon fördes vidare till nästa nivå.

Jag skulle uppmana Erik Amnå att också läsa den här texten om Manea när hon är i USA och vad hon har att säga till studenterna. Hon beskriver polariseringen där vänstern gjort gemensam sak med islamisterna, att frågan om hur islamistgrupper har lyckats framställa sin politiska tolkning av islam som huvudfåran inom islam är för viktig för att politiseras. Jag skulle uppmana Amnå att lägga särskild vikt vid slutet där Manea säger till studenterna att ifall de samarbetar med islamister innebär det att de samarbetar med en högerextrem religiös grupp som hyllar en totalitär ideologi dold under en religiös täckmantel. Om ni hör en kristen religiös grupp kräva segregering, ge uttryck för hat och kränka mänskliga rättigheter skulle ni då, ens för ett ögonblick, tveka att kritisera den? Skulle ni tveka att fördöma fascister eller högerextrema rasistiska grupper i ert land? De representerar samma värderingar. Bekämpa dem på samma sätt som ni bekämpar era egna fundamentalister, fascister och rasistiska grupper. Var konsekventa. Och var inte likgiltiga. För islamism handlar i grunden om mänskliga rättigheter.

Jag skulle även uppmana Erik Amnå att läsa den här intervjun 9 maj 2018 med Manea, också den i samband med hennes föreläsningar i USA om islamism där hon bland annat ombeds kommentera de tre brittiska skolflickorna som 2015 helt plötsligt försvann från sina hem och reste till IS efter att ha deltagit i en ”systergrupp” i East London Mosque. Manea säger att den islamistiska läran har testats och utvecklats i decennier. Den grupp hon ingick i som tonåring uppmanade aldrig deltagarna att begå våldsbrott. Men idéerna hon indoktrinerades med, säger hon, banar väg för våld. Politikerna måste vakna upp.

Manea säger också att hon, när hon bosatte sig i Europa i början av 2000-talet, trodde att hon hade lämnat islamismen bakom sig. Alltså att den inte var spridd i Europa. Och blev överraskad av att samma islamistiska häften hon hade uppmanats läsa i Jemen distribuerades överallt i moskéer och framträdande islamiska institutioner. Hon bestämde sig för att forska om dessa nätverk. Hon säger att man i väst underskattar islamisternas utbredning, att det inte bara rör sig om MB utan också om asiatiska och turkiska nätverk liksom olika islamistiska sekter. Hon säger att de är välorganiserade och finansiellt starka tack vare donationer från Qatar och välbärgade familjer i andra länder runt Persiska viken. Efter terrordåden i Paris och Bryssel for hon till Bryssel och intervjuade personer från Nordafrika i stadsdelen Molenbeek-Saint-Jean, ökänt som ”Europas jihadhuvudstad”. Det hon såg och hörde var skrämmande, säger hon. Hon såg inte den synkretistiska moderata islam hon mindes från ungdomstiden då hon bodde i Marocko. Vad hon såg var salafism. En högt uppsatt polis sa till henne att ungdomar firade på gatorna i Molenbeek efter terrorattacken i Bryssel.

Ayaan Hirsi Ali. Jag skulle uppmana Erik Amnå att läsa Ayaan Hirsi Alis självbiografi En fri röst. Min självbiografi (2006), särskilt om hur hon 17 år gammal kommer i kontakt med MB i Nairobi i Kenya där hon gick i skolan. Hon ger en ingående skildring av MB:s vedervärdiga kvinnosyn och beskriver också texterna de läste, samma som Elham Manea (2008, s. 120–129).

Rekryteringsmönstret är detsamma i Europa. Jag skulle ha uppmanat Erik Amnå att läsa en tidningsintervju med Mohamed Louizi om hur han rekryterades, ”Muslim Brotherhood’s silent conquest of Europe”, som inte längre går att länka till, men som jag har papperskopia av och gärna skulle ge honom en kopia av.

Mohamed Louizi, bosatt i Frankrike, var medlem i Brödraskapet både i Marocko och i Frankrike från det han var 13 år tills han var 28 år. Han säger att MB:s islam reglerar allt från vaggan till graven. Inget tillfälle, ingen handling, ingen tanke, ingen dröm tillåts undfly deras totalitära tolkning av islam. Louizi jämför MB:s rekrytering med djurens näringskedja. Han använder orden rovdjur och bytesdjur. Rovdjur väljer ut sitt byte i enlighet med de regler som gäller i naturen, säger han. MB:s pyramid har också sina rovdjur, de väljer sina byten utifrån regler dikterade av en ideologi och behovet av mänskliga resurser i det globala projektet. Den som går med i MB är utvald av MB. I slutet av en högst ovanlig initiationsbana upptas presumtiva kandidater i rörelsen av de äldsta medlemmarna.

”Rovdjursbrödernas” uppgift är att skapa en solid bas, en stadig kärna, i varje land. Under den ideologiska initieringen får ”bytet” lära sig om pelarna i Hassan al-Bannas lojalitetsed. Louizi räknar upp tio pelare, inklusive jihad. De kandidater som får godkänt går vidare till lojalitetseden. Därefter är det den nya rekrytens uppgift att verka för att MB ska dominera Europa så att Europa ingår i det globala projektet MB drömmer om, uppfyllda av rörelsens legendariska motto: ”Allah är vårt mål, profeten är vår ledare, Koranen är vår lag, jihad är vår väg. Att dö på Allahs väg är vår högsta förhoppning”.

Louizi säger att MB:s medlemsantal i Frankrike är litet, även om det framstår som om de vore många fler med tanke på den betydelse de har inom den islamiska gemenskapen, men det räcker för att utgöra en solid kärna som andra till synes självständiga föreningar och organisationer graviterar runt. Han liknar MB vid en sjöstjärna, organisationen dör inte om en arm faller av, en ny arm växer snabbt fram, eller ännu bättre: om en arm faller av växer det ut en helt ny självständig stjärna och så vidare och så vidare. Om MB i varje stjärna placerar en eller flera av sina medlemmar infekterade av islamistviruset räcker det för att smitta alla andra i stjärnan.

Det här är exakt den beskrivning Mahmoud Aldebe 7 oktober 2013 ger av MB i Sverige i ett mejl till Torbjörn Jerlerup. ”Om muslimska riks och lokala organisationer inte vaknar, kommer förbundet [IFiS] att ta över deras verksamheter med hjälp av dess tränade medlemmar som ställer upp frivilligt, men i första årsstämman kommer förbundets folk att ta över kontrollen av organisationen. Det är många organisationer som råkat [ut] för detta.” Aldebe skriver i samma mejl att Omar Mustafa har en hög grad inom svenska MB.

Louizi säger att MB:s mål är att säkra en ultraindoktrinerad mänsklig kärntrupp som sprider ut sig och infiltrerar varenda verksamhet, som i ett enda slag ger stora fördelar, inklusive fördelar som inte har någon organisk länk till huvudkontoren. Han skriver att bortsett från den här kvantitativa aspekten är den kvalitativa aspekten den farligaste eftersom den handlar om indoktrineringens ideologiska innehåll, som skapar en klyfta mellan individerna och den miljö de kommer från. Allt utanför MB nedvärderas. Han ger några exempel: ”vi, den räddade gruppen” och ”de, den dömda gruppen”, ”vi, de förtryckta” och ”de, förtryckarna”, ”vi, den bästa gemenskapen” och ”de, den depraverade samlingen”. Det värsta, säger Louizi, är att man till unga människor säger att det i islams namn är förbjudet att tycka om ”de andra” och att ”vi” i islams namn måste hata ”de andra”. Att hata ”de andra” blir en trohetshandling. En djup vördnadsbetygelse. MB anser att väpnad jihad är en religiös plikt ända till domedagen.

MB handlar också om pengar, mycket pengar som tidigare kom från Saudiarabien men numera från Qatar och Kuwait. Och också pengar från det offentliga till lärare.

Han får frågan vilka texter MB-medlemmarna studerar. Han säger att bröderna [i Frankrike] inte läser eller skriver särskilt mycket. Den enda han kan nämna som skriver är Tariq Ramadan. Han säger vidare att Brödraskapets predikanter bara läser andra bröder och deras tidiga och senare texter. Han vet inte om de läser Koranen. Bland de äldre nämner han al-Bukhari, Ibn Taymiyya, al-Ghazali. Bland de modernare nämner han Abd al-Wahhab, Hassan al-Banna, Sayyid Qutb och Yusuf al-Qaradawi. Han säger att MB:s litteratur, där flera av Bannas brev ingår, är av avgörande betydelse. Det är samma litteratur som Mahmoud Aldebe och Helena Benaouda presenterade för svenskarna.

Han säger att det inte finns några vapengömmor i rörelsens moskéer i Frankrike. Faran är inte väpnat våld utan indoktrineringen av unga människor att underkasta sig ett totalitärt projekt. Ska vi fortsätta att blunda och föda odjuret med offentliga medel, frågar han? Ska vi fortsätta att öppna dörrarna för Brödraskapets representanter till de europeiska institutionerna? Ska vi fortsätta att underlätta islamismens marsch mot det globala målet? Han säger att han inte kan identifiera MB:s alla sjöstjärnor, men det är inte svårt att identifiera MB:s grundläggande struktur och bas såsom FIOE och Europeiska fatwarådet.

Louizi har skrivit en bok om Brödraskapets globala ambitioner att återupprätta kalifatet och införa sharia, Pourquoi j’ai quitté les Frères Musulman. Retour eclairé vers un islam apolitique (2016).

Pierre Durrani. I Sverige finns Pierre Durrani som bland annat i kapitlet ”Blågula dunster och muhammedanska gröngölingar” i antologin Muslimer i Sverige (red. Eli Göndör) berättar om hur han på en internatskola i Frankrike värvades 1994. Han beskriver också MB i Sverige, vilket är viktigt i just det här sammanhanget. Han var aktiv i SUM:s styrelse mellan 1992 och 2002, som var en blandad styrelse men som 2002 togs över helt av MB. Han nämner att IFiS, Islamic Relief och Ibn Rushd ingår i svenska MB. Han skriver:

Jag iakttog med tilltagande oro hur mycket dessa organisationer fokuserade på bidrag från staten och andra institutioner samt på att få politiskt inflytande. Det kändes som att en liten klick bland MB:s ledarskap intensivt och ständigt försökte hitta nya former för att uppbära olika slags bidrag och få projektstöd, inte sällan genom att lära sig vilka dagspolitiska nyckelord som var gångbara för att få beslutshavare att öppna penningpungen. Även om detta fokus på pengar och makt inför andra och dem själva gavs en muslimsk legitimitet handlade det ändå om en grupp oftast arabisktalande medelålders män som försörjde sig på att vara heltidsmuslimer på skattebetalarnas bekostnad (s. 117, 118).

Pierre Durrani frågade runt millennieskiftet också Per Axel Sahlberg från Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, som medverkade i projektet där MB:s ledare under andra halvan av 1990-talet skolades politiskt, om han visste att de samarbetade med Muslimska brödraskapet och Sahlberg svarade att det var de mycket väl medvetna om (s. 133). Sameh Egyptson krävde 2014 i en debattartikel just att Tro och Solidaritet la alla kort på bordet om detta samarbete. Det är på den uppmaningen förbundsordföranden Peter Weiderud i den ovan nämnda artikeln svarar att han betraktar MB som islamistiskt, att Socialdemokraterna är ett sekulärt parti och att islamism och socialdemokrati inte låter sig förenas. Läpparnas bekännelse.

Pierre Durrani skriver att han hade svårt för de nedsättande kommentarerna om den svenska majoritetsbefolkningen. Han berättar om hur ledaren för MB:s svenska gren ”inför några hundratals ungdomar med muslimsk bakgrund uttryckte flera nedsättande kommentarer om hur ’svenskarna’ betedde sig, till skillnad från ’oss’ muslimer”. När Pierre Durrani efter föreläsningen sa till ledaren att han som halvsvensk tagit illa vid sig ”reagerade han bara med en blandning av bortförklaringar och oförståelse” (s. 121).

Pierre Durrani skriver vidare: ”MB bör ses för vad det är: världens största mest välorganiserade islamistiska nätverk, en ytterst komplex mångfacetterad så kallad moderat islamistisk rörelse som har tydliga maktpolitiska ambitioner. Just därför intar också rörelsen en ofta pragmatisk hållning när det gäller metod. Likväl har de bibehållit ett i allt väsentligt antivästligt och konfrontativt idéinnehåll som här i Europa på sikt undergräver både de europiska samhällenas sammanhållning liksom de riskerar att segregera människor med muslimsk kulturbakgrund” (s. 134). Han skriver vidare: ”MB är den islamtolkning och grupp som i 40 års tid via svenska skattemedel har kunnat etablera en unik position i Sverige och i Europa” (s. 135).

Pia Karlsson Minganti. Jag skulle uppmana Erik Amnå att läsa etnologen Pia Karlsson Mingantis doktorsavhandling Muslima. Islamisk väckelse och unga kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige (2007). Hon intervjuar praktiserande unga kvinnor organiserade i SUM. Fältarbetet skedde 1998–2002. Jag skulle uppmana Amnå att särskilt lägga märke till hur de unga kvinnorna tränas i den ”rätta” islam och hur de kommer i konflikt med föräldrarna som lägger större vikt vid sin kultur och nationalitet, hur könssegregerade ungdomarnas möten är, hur nedvärderande svenska kvinnor beskrivs, hur en ”muslimsk” kvinna bör uppträda och hur det stämmer överens med vad som står i Kvinnan i Islam, hur indoktrineringen liknar den indoktrinering Manea utsattes för i Jemen. Jag nämner Karlsson Mingantis avhandling i slutet av det här blogginlägget.

Jag skulle uppmana Erik Amnå att noggrant läsa MSB:s första studie om MB i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani (2017) och ta till sig vad det står om islamism och islamister. De skriver, helt korrekt, att det bland islamologerna i Sverige varit tabu att skriva om islamism (s. 7). Det är den första skriften som beskriver islamister och Muslimska brödraskapets ideologi och verksamhet i Sverige. Jag skulle också göra Amnå uppmärksam på att det är just den texten som MB:s aktivister ser som ett hot mot deras verksamhet och därför la ner otrolig energi på att få MSB att ta bort den från sin hemsida. Jag skulle säga till Amnå att ingen av de islamologer som kritiserade studien hade publicerat någon forskningsrapport om MB:s verksamhet i Sverige, att deras kritik förmodligen bara nått en begränsad krets om det inte vore för att MB omedelbart tog till sig tolkningsföreträdet och involverade SVT i kritiken, vilket jag har skrivit om i flera blogginlägg. Rashid Musa uttalade sig bland annat. Man kan med fog säga att SVT ingår i MB:s gravitetsfält.

Jag skulle uppmana Erik Amnå att läsa Sameh Egyptsons bok Holy white lies. Jag skulle naturligtvis uppmana honom att läsa min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter (2018) och mina blogginlägg om MB och det nära samarbetet med det neo-marxistiska nätverket Antirasistiska akademin (ArA).

Erik Amnås rapport När tilliten prövas
Det mest positiva med Amnås rapport är att all kritik som riktats mot Ibn Rushd uppenbarligen har haft effekt på lokal nivå.

Bristen, en allvarlig brist, är att Amnå över huvud taget inte skriver om islamism eller islamister. Därmed faller hela rapporten.

Skall man skriva en rapport om Ibn Rushds möjliga organisatoriska och ideologiska koppling till MB bör man ha kunskap om ämnet. Kritiken mot MSB:s första rapport går som en vandringssägen genom hela rapporten för att utmynna i kritik mot Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF), som tagit kunskapsöversikten på allvar, och förundran över att MSB fortfarande låter den ligga kvar på hemsidan.

Jag frågar mig om uppdraget gick till Amnå främst för att han är professor i statskunskap, eller för att han i många år var förbundsordförande för det religiösa studieförbundet Bilda. Som jag nämnt flera gånger: MB står för den fjärde totalitära ideologin i Europa.

Amnå skriver:

I rapporten Muslimska Brödraskapet i Sverige, skriven på uppdrag av MSB, påstår huvudförfattaren Norell att olika svenska organisationer och föreningar har kopplingar till Muslimska brödraskapet: ”ledningen [i Ibn Rushd] är helt styrd av MB”. Andra föreningar som anklagas vara ”helt styrda av MB” eller ha associationer med Muslimska brödraskapet är Islamic Relief, Sveriges Unga Muslimer och Islamiska förbundet i Sverige. Rapporten mottog en omfattande kritik från forskare inom fältet, bland annat för avsaknaden av källor eller bristfälliga sådana. (s. 118)

Amnå använder en artikel i Svenska Dagbladet som källa. Det är korrekt att författarna inte citerade ur de olika förbundens stadgar för att påvisa kopplingen (s. 10, 11), men det är inte samma sak som att studien skulle vara undermålig och att kopplingen inte stämmer.

Amnå visar en häpnadsväckande tilltro till Omar Mustafas utsagor.

Förbundsrektorn för Ibn Rushd säger att ”mig veterligen finns inte Muslimska brödraskapet i Sverige”, men att det i den mediala debatten etablerats många teorier och konspirationsteorier. Han menar att det finns migranter som har en bakgrund i Muslimska brödraskapet, men att det handlar om olika ideologier beroende på i vilket land och område man tidigare bott. Han understryker även variationen av organisationer inspirerade av rörelsen i olika länder. Vidare beskrivs brödraskapet som fredliga, demokratiska aktörer inom forskarkåren, menar Mustafa, med Hamas som undantag. Den kritik som riktats mot Islamiska förbundet i Sverige anser han är felaktig. Man kan snarare säga att IFiS har ”en ideologisk hemvist i samma skola som brödraskapet”. Ibn Rushd däremot, har inte haft någonting med brödraskapet att göra, menar Mustafa. Mustafa härleder många av påhoppen och konspirationsteorierna kring Muslimska brödraskapet och Ibn Rushd till MSB-rapporten, Muslimska Brödraskapet i Sverige. (s. 126)

Erik Amnå utvecklar inte alls vad som avses med ”ideologisk hemvist” eller vad det är för en forskarkår som anser att MB är fredliga, demokratiska aktörer. Vidare: ”Omar Mustafa anser att kritiken har en rad olika orsaker. Han menar dels att det finns en grupp människor som för fram en frekvent osaklig kritik mot Ibn Rushd, byggd på konspirationsteorier” (s. 153).

Den här sammanfattningen visar att Erik Amnå lutar sig mot Omar Mustafa:

Idag saknar de [myndigheterna de intervjuat] en gemensam uppfattning huruvida studieförbundet lever upp till den bild de själva sprider som en demokratisk och integrerande samhällskraft som förtjänar medborgarnas tillit. MSB-rapporten Muslimska brödraskapet i Sverige, med Magnus Norell som huvudförfattare, har av allt att döma influerat och även påverkat andra statliga och kommunala myndigheters ställningstaganden. Det förstod vi inte minst av vårt samtal med MUCF, som kände sig tryggare i sitt beslut att neka SUM bidrag då en annan myndighet hade ett liknande förhållningssätt. Kritiker av studieförbundet har också lutat sig mot rapporten, trots dess påtalade brister ifråga om undermåliga eller obefintliga källor. Att MSB inte tar avstånd från rapporten, samtidigt som myndigheten säger att den inte är tänkt att vara vetenskaplig utan en kunskapsöversikt som bygger på författarens egna åsikter, skapar förvirring. (s. 165)

MUCF agerar alldeles korrekt. Det är Erik Amnå som inte tagit Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis kunskapsöversikt om islamism och islamister på allvar. Amnå lyfter fram Myndigheten för stöd till trossamfunds (SST) goda samarbete med Ibn Rushd som förebild. Han nämner inte att Helena Hummasten (Benaouda) när myndigheten hette Nämnden för statligt stöd till trossamfund i åratal satt som ledamot i nämnden. Det är helt korrekt att likställa SST med Mohamed Louizis sjöstjärnor och att Hummasten har spridit sitt giftiga islamismvirus i hela SST.

En annan sak Amnå inte fäster någon vikt vid är när Ibn Rushds företrädare talar om islamofobi och negativ inställning till ”muslimer” är att kritiken har riktat sig mot islamister. Amnå särskiljer inte ”muslimer” och islamister. Han problematiserar inte heller begreppet ”islamofobi” utan för bara vidare Ibn Rushds användning av det. Ibn Rushd har använt begreppet så flitigt att det är förbrukat. Det används i syfte att normalisera hijab. Varken Omar Mustafa, Zana Muhammad eller Rashid Musa klär sig islamiskt. Det går inte att av deras klädsel se om de är religiösa eller inte, eller vilken religion de skulle omfatta. Det är hijab som är flaggan. Det är den som ska spridas, inte minst med hjälp av invandrade kvinnliga analfabeter, Ibn Rushds målgrupp.

Amnå lyfter fram att Ibn Rushd i stället för Muslimska familjedagarna anordnade en jämställdhetskonferens Banati (s. 79, 80). Han räknar upp alla föreläsare utom Maimuna Abdullahi som stod som talare kl 16.30! Gruppen är den gamla vanliga samarbetspartnern. Jag har skrivit om MB:s samarbete med samhällsomstörtande Antirasistiska akademin (ArA) i mängder med blogginlägg, liksom i min bok. Och jag har lyft fram Maimuna Abdullahi som länk mellan ArA och MB. Bland annat skriver jag om henne i det här blogginlägget. Hon är islamist. Liksom Rashid Musa. Amnå nämner ett möte där Musa talade om Malcolm X som förebild (s. 80, 81). Amnå skriver på s. 171 att ”Vi har förvisso varit med på arrangemang där radikala samhällsförändrare som Malcolm X och hans politiska idéer utgjort en viktig inspiration”. Amnå skriver också att politiska diskussioner är att betrakta som ett uttryck för demokratins generella åsiktsfrihet.

Malcolm X var separatistisk hatpredikant helt styrd av sektens ledare och inte någon självständig tänkare. Han verkade i USA under rasåtskillnadslagarnas tid och hans sekt Nation of Islam hade större likheter med Ku Klux Klan än med Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse. Skulle Amnå vara lika förstående om Ibn Rushd anordnade ett arrangemang där Musa talade sig varm för separatistiska Ku Klux Klan och använde dem som inspirationskälla?

Amnå skriver att Ibn Rushd avspisat företrädare för idéer som de inte bedömt stå i samklang med demokratins och folkbildningens syften. Men inte Rashid Musa? Malcolm X:s åsikter, liksom Musas, bryter mot demokratins idéer. Rashid Musa har i Ibn Rushds medlemstidning skrivit att Malcolm X lärde honom vem fienden var – ”den vita mannen”.

ArA och Rashid Musa är hudfärgsrasister. De är separatister. De verkar inte för integration.

Varken Erik Amnå eller Folkbildningsrådets ordförande Catharina Håkansson Boman eller generalsekreterare Maria Graner fäster någon vikt vid vad de kritiker som intervjuas av Amnå säger, inte heller den kritik som Aje Carlbom och Magnus Ranstorp riktade mot att Amnå undviker kritik av Ibn Rushds ekonomi.

Catharina Håkansson Boman och Maria Graner agerar helt i linje med Louzis sjöstjärnor när de skriver att Ibn Rushd har agerat inom ramen för folkbildningens villkor. Det är smittade av det giftiga islamistviruset.

Det är allvarligt. Otroligt allvarligt. MB representerar den fjärde totalitära ideologin i Europa. Inga offentliga medel ska gå till att föda odjuret.

Folkbildningsrådet måste granskas. Erik Amnå tar alldeles för lätt på kritiken mot att Ibn Rushd har bjudit in talare med en judefientlig retorik och framställer det som om Ibn Rushd inte visste vilka de bjöd in. Det är klart att de känner sina bröder! Erik Amnås rapport visar vikten av att utreda om skattemedel över huvud taget ska gå till religiösa studieförbund och folkhögskolor. Flera miljarder delas ut årligen, pengar som borde göra större nytta inom välfärden som urholkas mer och mer.

Det ser ut som om ABF, Sensus, Medborgarskolan, Bilda och Studiefrämjandet också är sjöstjärnor smittade av det giftiga islamistviruset. I början av det här inlägget skriver jag om hur Ibn Rushd, innan Erik Amnås rapport var klar, sökte en projektledare till ett projekt de är projektägare av, att projektet sker i samarbete med ABF, Sensus, Medborgarskolan, Bilda och Studiefrämjandet. Jag frågade vad som skulle hända med samarbetet mellan dessa studieförbund om Erik Amnå hade ansett att Ibn Rushd inte är berättigade till statsbidrag från Folkbildningsrådet.

Studieförbunden har inget emot att samarbeta med en global rörelse som är lika glödande judehatare som nazister. Men Studiefrämjandet upplåter inte sina lokaler till en sekulär förening, när det är sekulära föreningar hela Sverige behöver allra mest, föreningar som förklarar för migranter att den sekulära staten är den främsta garanten för religionsfriheten. Skälet till Studiefrämjandets beslut är att föreningen aviserat att de skulle bjuda in Magnus Norell!

Bassam Al-Baghdady, som leder Centrum för sekulär bildning, skriver att föreningen inte längre skulle få använda Studiefrämjandets lokaler på grund av att de bjudit in Magnus Norell som talare, i vars texter man kan utläsa främlingsfientlighet! Att Magnus Norells texter skulle strida mot Studiefrämjandets värdegrund! Uttalandet är så sanslöst att bara Ibn Rushd kan ligga bakom det.

Författaren och opinionsbildaren Katerina Janouch engagerade sig i beslutet, utan resultat.

Det är Ibn Rushd Studiefrämjandet ska bryta allt samarbete med om de vill framstå som seriösa. Ibn Rushd representerar inte ”muslimer”. De representerar bara landets MB-aktivister.

Jag kräver en utredning som granskar i vilken mån Ibn Rushd ligger bakom Studiefrämjandets beslut att avbryta samarbetet med Centrum för sekulär bildning på grund av Magnus Norell. Ibn Rushd försökte nämligen stoppa ett seminarium i Umeå där Magnus Norell var inbjuden.

Detta visar vilken betydelse Magnus Norells kunskapsöversikt om islamism och islamister har och varför det är så viktigt att den ligger kvar på MSB:s hemsida.

Dra med omedelbar verkan in statsbidraget till Ibn Rushd och kräv tillbaka alla de miljoner som redan betalats ut!

25 september 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *