Shariapolitiska extremhögern i Sverige är min samlingsbeteckning på dem som anser att islam är detsamma som islamisk rätt (sharia), alltså en politisk-juridisk tolkning av islam. Här ryms islamister, salafister, jihadister. Inom shariapolitiska extremhögern finns bland andra Muslimska brödraskapets olika föreningar i Sverige, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR, Yasri Khan, Salahuddin Barakat), Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK, Fatima Doubakil, Kitimbwa Sabuni, Maimuna Abdullahi, Rashid Musa), Afrosvenskarnas riksförbund (talesperson Kitimbwa Sabuni), Jamaat-e-Islami, Hizb ut-Tahrir. I min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige beskriver jag innebörden i de olika grenarnas politiska tolkning av islam.

Att demokratin fortfarande är livskraftig i Sverige visar den snabba reaktionen på nytillträdda demokratiminister Amanda Linds (MP) hyllning av förra bostadsministern Mehmet Kaplan (MP) som ”hjälte”. Dock riktas kritiken främst mot skälen till Kaplans avgång, det vill säga hans kontakter med de turkiska Grå Vargarna och Millî Görüş.

Men Kaplan har öppet varit aktiv inom shariapolitiska extremhögern i Sverige de senaste två decennierna. Utnämningen av Kaplan till minister fick kritik av bland andra förra riksdagsledamoten Nalin Pekgul (S), docent Aje Carlbom och docent Johan Lundberg. Försvararna av Kaplans utnämning gjorde kritiken av just Kaplan till en fråga om kritik mot ”muslimer”. Men Kaplan representerar inte ”muslimer”, Kaplan representerar shariapolitiska extremhögern i Sverige. Kaplan har vart aktiv i många av det extremt judefientliga Muslimska brödraskapets organisationer som år efter år får kritik för att de till Sverige bjuder in talare med en judefientlig retorik.

De frågor statsminister Löfven borde svara på är: Varför utsågs Mehmet Kaplan 2014, med sin mångåriga bakgrund inom shariapolitiska extremhögern i Sverige, till minister över huvud taget? Varför krävde inte Stefan Löfven inför presentationen av den nya regeringen att Miljöpartiet öppet tog avstånd från shariapolitiska extremhögern inom partiet? Amanda Lind var tidigare partiets partisekreterare.

Enligt Expressen löd Amanda Linds svar på kritiken av hennes hyllning: ”Mehmet Kaplan begick misstag som gjorde att han inte kunde fortsätta som minister. Det var bra och helt rimligt att han avgick. Det jag ville säga i mitt inlägg var att Mehmet Kaplan var en del av att driva igenom grön politik under vår första mandatperiod i regering.”

Det var alltså rimligt att han utnämndes till minister? Massiv kritik riktades mot Miljöpartiets slappa inställning till islamister i samband med Mehmet Kaplans avgång och kandidaten till partistyrelsen Yasri Khans vägrade handskakning. Denna kritik finns inte med i Amanda Linds uttalande. Hon ger intryck av att sakna insikt om att islamism är en politisk ideologi som strider mot demokratin. Så här skriver jag om Kaplan i min bok:

Den 9 oktober 2007 var jag på ABF i Stockholm och lyssnade på ett seminarium om ”Islamofobin – den mest utbredda intoleransen?”. Seminariet ingick i en serie med huvudrubriken ”Folkbildning mot rasism”. Mehmet Kaplan, då riksdagsledamot, var den ena av de två talarna. Mehmet Kaplan sa att han kom till Sverige från Turkiet som ettåring. Han har vuxit upp i ett demokratiskt styrt land med ett sekulärt rättsväsende. Han har fått lära sig att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Samtidigt som han varit aktiv inom Miljöpartiet, blivit invald i partiets partistyrelse och varit partiets riksdagsledamot 2006–2014 har han aktivt lierat sig med en global demokratifientlig politisk väckelserörelse som anser att roten till allt ont i världen är lagar stiftade av människan.

Man kan inte samtidigt vara aktiv i två politiska system med diametralt olika mål: Å ena sidan Muslimska brödraskapets långsiktiga politiska mål att upprätta en världsomfattande gudsstat styrd av Allahs lagverk, sharia, och å andra sidan det svenska demokratiska statsskicket och den svenska sekulära rättsstaten. Det är omöjligt att förena dessa två politiska system (s. 27, 28).

Mehmet Kaplan och Mattias Gardell står varandra nära. Gardell avtackar Kaplan i sin bok Islamofobi (2010). I blogginlägget ”Den ökända hästen från Troja” visar jag hur Gardell i sin bok finansierad av Vetenskapsrådet för vidare Kaplans påstående att Mahmoud Aldebe ensam stod för innehållet i brevet Aldebe skickade till samtliga riksdagspartier inför valet 2006 men att forskaren Sameh Egyptson i sin bok Holy white lies (2018) citerar ur årsprotokoll som Kaplan signerat att Sveriges muslimska förbund (SMF) till hundra procent ställde sig bakom innehållet i Aldebes brev. Sameh Egyptson har för övrigt på Twitter kopierat punkterna ur årsprotokollet.

Enligt Patrik Kronqvist i Expressen beklagade Amanda Lind att Kaplan tvingades avgå. Peter Eriksson (MP), då ledamot i EU-parlamentet, stod praktiskt taget och grät i TV över att Kaplan tvingats lämna regeringen. Honom har Stefan Löfven utnämnt till biståndsminister. Omar Mustafa sitter i Islamic Reliefs styrelse.

Stefan Löfven har valt två ministrar som inte gjort upp med shariapolitiska extremhögern inom Miljöpartiet. Stefan Löfven har heller inte gjort upp med shariapolitiska extremhögern inom Socialdemokraterna, en extremhöger som frodas inom den religiösa sidoorganisationen Tro och Solidaritet.

I flera månader har partiledarna varit fixerade av att utesluta Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna från politiskt inflytande de närmaste fyra åren. Resultatet blev en shariapolitisk extremhögerregering. Omar Mustafa vann valet. Han kan se fram emot fortsatta miljonrullningar till de olika organisationer han är aktiv inom.

22 januari 2019

Mona Lagerström fil dr