Roman 1: Hembiträdet Hellvig och världens sämsta sjukvård – eller Föraktet för patienten, föraktet för rättsstaten

 

Innan jag skriver faktatexter om JO, IVO och HSAN publicerar jag några kapitel ur en roman jag skrev för cirka ett decennium sedan om mina möten med den svenska sjukvården. Min erfarenhet är att patienten är helt utelämnad åt läkarens personlighet.

Kapitel 1.
Sverige har världens bästa sjukvård!

Hon såg sig nöjt omkring på det skinande rena badrumskaklet och drog av sig gummihandskarna.

– Mmm vad Boushra kommer att bli glad i kväll när hon öppnar dörren och känner doften av såpa i hela lägenheten. Ljuvligare än världens mest exklusiva parfym, som hon brukar säga. Och hon bör ju veta, så som hon flyger och far i jobbet.

Hon kastade en lika nöjd blick på de glänsande parfymflaskorna som trängdes på de öppna hyllorna i badrumsskåpet, pyttesmå flaskor med putande magar, långa spinkiga flaskor, försynta flaskor, skrikiga flaskor, knottriga flaskor, stilrena flaskor. Alla upptänkliga parfymmärken stod där i prydliga rader, nu när hennes vana fingrar hade farit över dem. En stolt knyck på nacken unnade hon sig innan hon släckte ljuset och stängde badrumsdörren. Inte ens det starkaste förstoringsglas skulle kunna avslöja ett dammkorn på en endaste flaska.

– Inte någonstans i hela lägenheten för den delen, sa hon högt som om hon talade till en av sina egenhändigt skapade dockfigurer och gick ut i köket för dagens allra sista arbetsuppgift: att knyta ihop den halvfulla soppåsen under diskbänken och lägga en ny i spannen.

Hon tog de få stegen över till radions P1-mummel. Hon hade missat vad som debatterades medan hon skurade badrummet. Just som hon skulle stänga av radion deklarerade socialministern trosvisst: ”Sverige har världens bästa sjukvård!” Orden svävade förbi henne och löstes upp någonstans mellan köksgolvet och taket medan hon gick ut i hallen och bytte om till sina gångkläder.

Sjukvård är inget man bryr sig om förrän man blir sjuk själv. Hon kände sig kärnfrisk, trots att hon sedan drygt tjugofem år hade en reumatisk sjukdom som vanligtvis kallades Bechterew, efter den ryske läkaren Vladimir Bechterev. Som att ha en råtta boende i kroppen, brukade hon säga när hon skulle beskriva sin reumatiska sjukdom, som hon inte betraktade som en sjukdom. Hon hade haft den så länge. Men det var inte alla åren hon levt med Bechterew som gjorde att hon inte betraktade den som en sjukdom, utan det att hon hade tagit kontroll över den, trots att hon sa att det var som att ha en vandringsråtta boende i kroppen, en råtta som plötsligt biter sig fast någonstans och börjar gnaga och sedan flyttar på sig, kanske håller sig lugn ett tag innan den börjar gnaga på ett annat ställe. Mest förtjust var den i korsryggen. Där gnagde den intensivt, men blev avskräckt när hon tränade och slank ut i blodomloppet och flöt omkring och höll sig lugn ett tag. Något hopp om att råttan skulle drunkna och åka ut med kroppens naturliga utflöde hade hon inte. Det var bara att acceptera att den fanns där och se till att den höll sig lugn, ibland med hjälp av inflammationshämmande mediciner.

– Sega Råttan lever och har hälsan, kunde hon svara när vännerna frågade hur hon mådde och hon råkade ha en extra dålig dag.

Morgnarna var värst. Som om råttan levt rövare hela natten och i vilt raseri sprutat ur sig ett bedövningsgift i överkroppens alla vrår och skrymslen så att det kändes som om hela bålen var förlamad och satt fastklämd mellan stålkäftar när hon vaknade, stålkäftar som borrade sig in i huden med vassa tänder så fort hon rörde sig en millimeter. Då gällde det att rulla ur sängen och stappla ut i vardagsrummet och sätta in en träningsvideo och gympa, gympa, gympa tills hon var åtminstone lika vig och rörlig som Plåtman i Trollkarlen från Oz, när han hade smörjt alla igenrostade leder med olja.

Därför passade det henne att ha flexibla arbetstider. Hon behövde inte vara i toppform mellan åtta och fem varje vardag. De flesta av hennes kunder i Stockholm var aldrig hemma på dagarna. Om hon började arbeta klockan nio eller klockan ett spelade ingen roll. Huvudsaken var att det var rent och fint när de kom hem från arbetet, eller på söndag kväll om de varit bortresta under helgen. Dessutom var hon sin egen. Och jobbet var inte ett stillasittande kontorsjobb utan ett riktigt kroppsarbete, vilket också passade henne. Även om det frestade på i korsryggen när hon dammsög visste hon att kroppsrörelser är bästa medicinen.

Ja, hon kände sig verkligen kärnfrisk när hon stängde den svarta väskan hon stoppat ner arbetskläderna i och lyfte upp soppåsen samtidigt som hon granskade sig med en snabb blick i den stora hallspegeln och rynkade missnöjd på näsan över att hon började se nästan knubbig ut och få en synlig dubbelhaka. Hon var lite fåfäng. Naglarna lyste röda. Hon såg ut som en affärskvinna på väg till ett viktigt möte, om det inte vore för soppåsen. Mötet hon var på väg till betraktade hon inte som särskilt viktigt, ett årligt rutinbesök hos gynekologen bara, inbokat just denna dag den 16 december 1996.

Hon svängde in på Odengatan och gick raskt och spänstigt ner mot Sveavägen. Decembersolen sken blekt och svalt, luften var ljummen, inte den vanliga bitande kalla. Julskyltningen verkade malplacerad, nästan som när hon i sin ungdom bodde i Los Angeles och det var sommarvarmt badväder på julafton. Plötsligt saktade hon stegen, frestad. Ett utomhusantikvariat mitt i vintern? Ska jag? Ska jag inte? tänkte hon medan blicken for över borden med bruna pappkartonger på Spelbomskans Torg mellan Annexet och stadsbiblioteket. Ovanligt många tog sig tid i julruschen att lyfta upp böcker ur kartongerna, läsa, stoppa tillbaka eller behålla i handen och gå bort till kvinnan som tog emot betalningen och la böckerna i en plastpåse. Ska jag? Nej, jag kommer som vanligt bara att förlora mig i boktitlarna. Det är bäst att vara i tid. Dessutom måste jag spara pengarna till Italienresan över julhelgen.

Men framför Gray’s American Food Store på andra sidan Sveavägen stannade hon förvånad och unnade sig några minuters nostalgisk fönstershopping. Odengatan var inte hennes vanliga promenadstråk och hon visste inte att det fanns en amerikansk matbutik i Stockholm. Men, varför inte? I Los Angeles hade det ju funnits en svensk matbutik där man kunde köpa knäckebröd, inlagd sill och svensk pilsner.

Hon lyckades inte undertrycka ett litet leende när hon såg alla paketen med Jell-O, färgat och smaksatt gelatinpulver, eller vad man nu skulle kalla det. Och brickan med en kossa och HERSHEY’S MILK CHOCOLATE i stora bokstäver. Hershey’s chokladkakor, som vad hon mindes smakade vedervärdigt, som tvål ungefär. Men namnet väckte en sådan stark känsla hos henne att hon inte kunde motstå frestelsen att ta en snabbrunda i butiken och se om det faktiskt gick att köpa en Hershey bar i Stockholm. Nej, det gick det inte. Antagligen skulle hon ändå inte ha ätit upp den. Kanske tagit en tugga och sedan slängt resten i en papperskorg. Men hon tänkte aldrig slänga i en papperskorg känslan som de amerikanska standardvarorna väckte till liv och som fyllde henne resten av vägen till Ewa Måres gynekologmottagning, den intensiva känslan av hopp inför framtiden, då för över trettio år sedan. De svartas medborgarrättskamp för allas likhet inför lagen, The Civil Rights Movement, mot de diskriminerande rasåtskillnadslagarna, de omänskliga Jim Crow-lagarna, vi kämpar tillsammans för en bättre värld, en värld öppen för alla, We shall overcome.

Allt solkigt som sedan avslöjades om president John F. Kennedy kunde inte släcka magin som omgärdade de åren i början av sextiotalet, Kennedyåren, medborgarkampsåren då hon bodde i Los Angeles. Han tände en gnista hos de unga, han såg de unga, förstod att vädja till deras rättspatos: Ni kan förändra världen, sa han. Sitt inte med armarna i kors och gnäll. Spotta i nävarna och hugg i. Även om han formulerade sig betydligt mer elegant. Han hade ju talskrivare.

Golvlampan var tänd i mottagningens lilla hall som var tom. En ytterkappa hängde på en krok. Ett par stövlar stod bredvid besökstofflorna. Hon tog av sig skorna och stoppade in fötterna i besökstofflorna, asiatiska tofflor med florstunn svart sula och sidenglänsande broderad överdel, hängde av sig ytterkläderna och satte sig i soffan men brydde sig inte om högen med skvallertidningar på bordet utan såg sig i stället omkring. Hon förvånades alltid över läkarmottagningar inhysta i bostadshus, i en vanlig lägenhet, oftast i äldre fastigheter, i en stad med konstant bostadsbrist.

Hon kallades in till sköterskan och fick sedan sätta sig på nytt i besökssoffan i hallen. Patienten före henne kom ut ur mottagningsrummet. Då var det snart hennes tur. Sedan skulle hon ta en snabb promenad hem och laga middag. Hon var verkligen hungrig. Hon borde ha ätit något på vägen. Dörren öppnades och Ewa Måre bad henne stiga in i det stora luftiga rummet som kanske hade varit vardagsrum en gång i tiden. Högt i tak, sparsamt möblerat, ett skrivbord borta vid fönstret, en gynekologstol.

– Var så god och sitt, sa Ewa Måre vänligt och tog sig som vanligt tid att småprata lite. Redan vid första besöket för några år sedan då Hellvig var nyinflyttad hade hon lagt sig vinn om att lära känna mer av Hellvig än bara hennes underliv och hon kom alltid ihåg att hennes inflyttade patient tyckte om att läsa böcker. Hon var mjuk, långsam, talade långsamt, rörde sig långsamt, spred ett lugn omkring sig, gav aldrig intryck av att vara jäktad. När småpratet var nästan slut sa hon:

– Jag funderar på att gå i pension.

– Så tråkigt, sa Hellvig uppriktigt.

– Nej då, inte alls. Då får jag tid att läsa böcker. Just nu håller jag på med Vilhelm Mobergs Din stund på jorden.

Hon skämdes över sin själviska kommentar. Men det var tråkigt. Hon tyckte om Ewa Måre. Att hitta en ny gynekolog var inget att se fram emot.

– Den är jättebra, sa hon och tänkte på TV-versionen med Georg Funkquist som berättaren. Hans vackra röst. Scenerna som utspelade sig i Kalifornien, på Eden Hotel vid Stilla havet med de dånande bränningarna, hotellet där berättaren skrev på boken om sin stund på jorden.

– Jag har inte kommit så långt ännu, sa Ewa Måre eftertänksamt. Varsågod, sa hon sedan och gjorde en liten gest mot gynekologstolen.

Hon grimaserade när Ewa Måre förde in det kalla spekulumet av metall för att vidga slidan så hon kunde ta ett cellprov. Det var tyst i det stora rummet. Hon blundade medan Ewa Måre undersökte hennes inre organ. I trettiofem år, ända sedan den blixtakuta operationen i Los Angeles 1961 då hon var arton år och hela hennes buk höll på att bli livsfarligt inflammerad och hennes högra äggstock togs bort, hade hon gått på undersökning varje år, en rutinsak.

– Du har en apelsinstor cysta på vänster äggstock, sa Ewa Måre lugnt, så lugnt att Hellvig inte uppfattade vad hon sa.

– Förlåt?

– Du har en apelsinstor cysta på vänster äggstock, upprepade Ewa Måre lika lugnt. Du måste opereras.

Hellvig stirrade på henne. Hon gissade att Ewa Måre var så lugn och talade så lugnt för att inte skrämma upp henne, men hon kände ändå kallsvetten sippra fram utefter ryggraden. Fristen var över. Det skulle bli en operation till som gynekologen i Los Angeles hade förutspått. Men han hade sagt inom ett år. ”Se till att du blir gravid inom ett år. Sedan måste vi sannolikt ta den andra äggstocken också.” Ewa Måre gissade att hon hade haft endometrios, att livmoderslemhinnan växte utanför livmodern. Under de trettiofem år som gått hade hon invaggats i säkerhet. Ingen mer underlivsoperation. Nu tänkte hon: Inte de smärtorna i en uppslitsad buk en gång till!

– Opereras? sa hon och satte sig upp. Hon var blöt av svett över hela ryggen. Är det verkligen nödvändigt?

– Ja, sa Ewa Måre lugnt. Har du inte känt något? Hon lät förvånad.

Hellvig skakade på huvudet, hon ville inte gå in på detaljer om sitt privatliv. Kanske avsåg Ewa Måre ”känt något” tillsammans med en man. Alla kvinnor hade ju inte lust att ha intimt umgänge med en man hela livet. Just nu var inte rätta tillfället att ge sig in på en existentiell diskussion om behovet av tystnad, behovet att få rå sig själv och slippa en ändlös räcka kompromisser. För övrigt kände hon många gifta par som ansåg att sex var överreklamerat. Att vara gift eller sambo var inte per automatik detsamma som att ha ett regelbundet sexliv och definitivt inte detsamma som att ha ett tillfredsställande sexliv, för båda parter. Det finns så mycket annat som binder folk samman än svettiga underliv som gnids mot varandra. Hon klädde tyst på sig medan Ewa Måre antecknade något vid skrivbordet. Hon hade hört om cystor som gick tillbaka av sig självt. Hon gjorde ett nytt försök när hon satte sig i besöksstolen igen.

– Är det verkligen nödvändigt med en operation?

– Ja, sa Ewa Måre lugnt. De kommer att ta livmodern också.

– Livmodern?

– Ja. Jag ska skriva en remiss. Men jag vill att du först ser en kollega för ultraljudsundersökning och en second opinion. Mats Larsson heter han och finns på Sophiahemmet.

Där gick planerna på en resa till Italien över julen om intet. Av någon oförklarlig anledning hade hon haft lätt för att gråta på sista tiden och ögonen var fuktiga när hon snabbt promenerade genom Kungsträdgården på väg hem till Söder. Livmodern. De skulle ta livmodern också. Hon hade levt med en äggstock och med livmodern i behåll i trettiofem år. Beslutet att inte bli med barn hade varit hennes. Det hade varit ett aktivt beslut. Det var viktigt för henne att det var ett aktivt beslut. Hon hade ibland undrat hur hennes liv hade gestaltat sig om båda äggstockarna hade opererats bort när hon var arton år. Trots att hon var glad över att hon hunnit bli över femtio innan alla hennes fortplantningsorgan hamnade i sjukhusets brännugn såg hon ingenting, hörde ingenting på sin väg hem. Allt hon kunde tänka på var operationen, smärtorna efteråt, hur hon låg där på Lutheran Hospital, nyopererad och både de svenska och de amerikanska vännerna narrade henne att skratta, trots att hon bad dem låta bli för att det gjorde så ont i buken att skratta. En hel vecka låg hon på sjukhuset, gudabenådat ensam i ett luftkonditionerat rum.

Hon hade blött och blött. Magen sprängvärkte så att hon tvingades gå dubbelvikt. Hon trodde att det går väl över, det är väl bara en extra lång mens. Men blödningarna upphörde inte, smärtorna tilltog.

En dag, inne på damrummet, med softat ljus och en soffa att vila på, anförtrodde hon sig åt en jämnårig stansoperatris på kreditkortsföretaget där hon arbetade som hålkortsarkivarie, file clerk, den lägsta bland de lägsta på kontoret. De som inte hade något eget skrivbord att sitta vid som stansoperatriserna med sina skrivmaskinsliknande apparater utan med en bunt hålkort i handen gick, i högklackade skor, dagarna i ända utmed de höga arkivskåpen av plåt i det stora rummets ena halva och fötter som värkte på kvällarna. Den enda kunskap som krävdes var att de kunde alfabetet så att alla hålkorten med kreditkortsägarens namn blev insorterade i rätt bokstavslåda efter det att korten hade hålstansats i det öronbedövande havet av stansoperatriser i rummets andra halva och körts genom de stora datamaskinerna i det tempererade och kliniskt rena datarummet intill med fönsterväggar från golv till tak där dataoperatörerna, alla män, bar vita rockar som om de var läkare, hålkorten som skvallrade om att kunden hade använt sitt kreditkort. Bara rika personer fick kreditkort. Man måste ha en inkomst som var astronomisk jämfört med Hellvigs och hennes arbetskamrater vid arkivskåpen.

Efter det att hon hade bytt ut de blodiga dambindorna hann hon inte ens tillbaka till sin plats vid arkivskåpen förrän Janet reste sig ur havet av smattrande stansoperatriser, en frånskild kvinna med döttrar i hennes ålder. Janet fångade hennes blick och höll fast den för att markera att det var till henne hon riktade sina steg. Hellvig stod kvar i gången mellan arkivskåpen och de dånande stansmaskinerna.

– Du ska gå till doktor Lusk, ropade Janet för att överrösta dånet och såg bekymrad ut. Han är jättebra. Jag ringer åt dig och beställer tid. Du måste träffa honom med en gång.

Amerikansk effektivitet. Amerikansk omtanke. Amerika är inget välfärdsland. Här hjälper vi varandra. Den sidan av USA som svenska journalister sällan skrev om.

Hon hade emigrerat när hon var sjutton år, av äventyrslystnad, av leda, av en envis beslutsamhet att inte bli som kvinnorna på hennes gata i Göteborg, med barn nästan innan de fyllt arton och sedan fast i en räcka förutsägbara rutiner: koka tygblöjor, gnugga knogarna blodiga mot tvättbrädan, stryka kläder, middag på bordet när mannen kom hem, diska, lägga barnen, sedan i väg till nattjobbet som fabriksstäderska.

Efter skolan och ett halvår i England där hon arbetat som au pair fick hon arbete på ett litet enmansbolag i en lokal på två små rum en trappa ner från gatan i en sliten stadsdel i Göteborg där ägaren, frånskild, bostadslös, sov i en bäddbar fåtölj i ena rummet som mest liknade en hall och inte rymde mycket mer. Det lite större rummet innanför hade en tvättho, en liten diskbänk och kallt vatten och ett litet fönster uppe vid taket där man såg fötterna och halva benen på folk som gick förbi. Ett stort träbord stod i mitten, kartonger var staplade utefter väggarna, tomma kartonger för de färdigmonterade fotfilarna, som mannen hade uppfunnit, längs ena väggen, fyllda kartonger med delarna längs den andra. Det var mörkt och luktade instängt, men hon kunde inte vara kräsen, hon måste ta vad som erbjöds. Hon hade ingen utbildning och det var i alla fall bättre än en bullrande fabrik. Från tio på morgonen till fem på eftermiddagen, med lunchrast och örtterast på eftermiddagen, monterade hon och mannen fotfilar, ett plastskaft, ljusgult, ljusgrönt eller vitt, och två metalldelar, en raspig och en liten del som höll raspen på plats, dag efter dag medan mannen predikade fördelarna av att äta vegetarisk och obesprutad mat och aldrig, aldrig dricka kaffe. Hon höll på att ledas ihjäl och läste varje dag morgontidningens radannonser om lediga platser innan hon tog bussen till lokalen. Och en dag fanns den där. Kom och arbeta i det soliga södra Kalifornien, stod det. Hon rev ur den lilla radannonsen och stoppade den i portmonnän och sa inget till någon, inte ens när agenturen som satt in annonsen förmedlade kontakten med en familj med tre små barn i Beverly Hills där kvinnan i ett brev undrade om hon kunde stryka kläder och hon svarat ja. Först när agenturen våren 1960 meddelade att de skulle ordna med flygbiljetten berättade hon för modern, som frågat och frågat vad det var för brev som kom från Amerika, och sa upp sig hos fotfilfirman.

På den tiden var det inga problem för personer från Nordeuropa att få det gröna kortet som visade att man hade uppehållstillstånd i evigheters evighet. Huvudsaken var att man inte hade tillhört någon kommunistisk organisation och att man hade röntgenbilder som visade att lungorna var friska och inte bar på några tuberkulosbakterier, och det viktigaste, att man hade någon som garanterade ens uppehälle så att man inte låg samhället till last.

Familjen hon kom till hade haft en svensk au pair-flicka tidigare, flera familjer i grannskapet hade haft svenska au pair-flickor. Redan till hennes första lediga dag hade frun i huset ordnat så att hon fick kontakt med andra svenskor. Hon träffade svenskor som lämnat au pair-jobbet bakom sig och arbetade på kontor. Innan året var slut hade även hon sökt jobb på kontor. Marit sa när de låg och solade på stranden i Santa Monica en söndag och hon klagade över att hon inte hade några fasta arbetstider att försök med mitt kontor, där hon var receptionist, och berättade vilken arbetsförmedling hon skulle vända sig till. Hon hade inte tänkt på kontor över huvud taget utan trott att man måste ha en högre utbildning för att arbeta på kontor, i alla fall åtminstone ha tagit studenten.

Nästa lediga eftermiddag bar hon klänning och tog bussen till arbetsförmedlingen Marit varit hos och sa till kvinnan som skötte den att hon skulle vilja arbeta på kreditkortsföretaget om det gick. Arbetsförmedlingen tog betalt hade Marit berättat, kanske motsvarande en veckolön, en månadslön, kanske en procentandel? Hon mindes inte, det var så länge sedan. Hon mindes bara att kvinnan bläddrade i ett kartotek, lyfte upp ett kort och ringde ett samtal och att hon redan samma dag tog bussen till Sunset Strip efter att ha ringt till Marit och förvarnat att hon var på väg och hade fått en tid hos en mrs Peters. Hon visste redan att kontoret låg bredvid sångaren och filmstjärnan Dean Martins berömda restaurang Dino’s.

Marit hälsade avmätt bakom receptionens disk och lyfte luren för att meddela mrs Peters, det närmaste man kan kalla personalchef företaget hade. En gång kantad av gröna växter ledde från receptionen till de högsta chefernas rum vars dörrar var stängda. Alla chefer i den gången var män. Sekreterarna satt utanför sina chefers dörrar med uppsikt över receptionen. Marit hade i telefon snabbt viskat att hon dagen före fått en uppsträckning av en av de höga cheferna som sagt till henne att det här är ingen nattklubb och beordrat henne att låna en kofta av någon av sekreterarna för att skyla den urringade klänningen hon hade burit. Marit hade förberett henne på att hon inte ville riskera en ny uppsträckning genom att visa sig för familjär.

En sidodörr öppnades och mrs Peters kom ut i receptionen, en elegant vänligt leende kvinna i fyrtioårsåldern med en fylld brevkorg i ena handen. Den andra handen räckte hon Hellvig och talade med kraftig brytning när hon pekade mot en avbalkning till receptionen. Brevkorgen ställde hon på bordet och när de satt sig ner gav hon Hellvig en hög hålkort med namn och adress och en avlång sak av tjock papp med flikar för alla bokstäverna och bad henne placera in hålkorten så att efternamnen låg i bokstavsordning medan hon själv satt med ett stoppur i handen. När alla, de nästan pinsamt enkla, testerna var klara läste mrs Peters igenom blanketten Hellvig fyllt i med namn, adress, födelsedatum och tveksamt satt kryss i rutan för religionstillhörighet där Lutheran var ett alternativ även om hon inte var religiös, men svenska statskyrkan ju var luthersk så då trodde hon att hon också var det, eftersom det inte fanns någon ruta för oreligiösa. Hennes meritförteckning var mager: några sommarjobb och jobb över julloven på ett varuhus skolager, ett halvår som au pair i England, fotfilarna och au pair i Beverly Hills som hon ville komma bort från och få fasta arbetstider och vara ledig på kvällar och helger. Mrs Peters såg fundersam ut, ställde några frågor om Sverige, berättade att hon själv kom från Ungern.

– Du är inte arton år, sa hon. Man måste vara arton år för att få börja här. Äsch, sa hon med ett konspiratoriskt leende, oss européer emellan. Du är ju snart arton. Du kan börja på måndag. Välkommen, sa hon och sträckte fram handen.

Hon fick lön varje vecka och betalade en liten summa till arbetsförmedlingen tills skulden var reglerad.

Något halvår efter det att hon hade börjar på företaget kom blödningarna. Hon var nygift, hade bara känt sin man i tre månader innan de gifte sig, bara de två och en kyrkanställd som vittne, en snabbvigsel inför en kvinnlig präst i någon liten metodistkyrka eller baptistkyrka längs Wiltshire Boulevard, som läste vigselorden fel ur den svarta boken hon höll i händerna så att Hellvig blev full i skratt. Ett kortvarigt äktenskap skulle det visa sig.

Hennes man, som bestämt avfärdat föräldrarnas alla böner att han liksom de skulle arbeta på löpande bandet i en av Detroits alla bilfabriker, hade just muckat från tre år i marinkåren, var nyss hemkommen från den japanska ön Okinawa där han hade varit stationerad. Så snart han muckade flyttade han upp till Los Angeles från den stora militärbasen i San Diego och fick arbete som lastbilschaufför på en liten firma. Han var lång och blond, både hans mor- och farföräldrar hade immigrerat från Tyskland vid sekelskiftet. Han var kroppsbyggare, gick på gym tre gånger i veckan, hade Steve Reeves som idol, en gång mr Universum, och satt med en ölburk framför TV:n på kvällarna och tittade på vad som såg ut att vara gyttjebrottning. Hans fritidsintresse kände hon inte till innan de gifte sig. De hade träffats på en fest som en arbetskamrat hade ordnat och där alla på firman som var ogifta hade varit med. Det var fest nästan varje veckoslut. De hade dansat med varandra, han påminde om grannpojkarna i Sverige och hon tyckte att han var lättare att umgås med än männen från kontoret.

Hon hade vågat säga upp sig från arbetet uppe på kullen i Beverly Hills eftersom Eivor från Falun hade bett henne dela en möblerad lägenhet med henne. Eivor var nitton år, hade smilgropar och långt blont hår och uppvaktades intensivt med blommor och choklad och kärleksförklaringar av en flykting från ett öststatsland. En kväll gav Eivor efter för hans glödande kärleksord och var oförsiktig nog att inte kräva att han använde kondom utan litade på alla hans försäkringar att han skulle dra ut sin penis i tid, vilket han inte gjorde, eftersom han blev så överrumplad av extasen sa han. När Eivors mens uteblev och magen började växa erkände han att det var med vilje han hade sprutat henne full därför att han så gärna ville ha en son. Det blev ett hastigt bröllop, Eivor kunde inte ensam försörja barnet som var på väg och ville inte åka hem till Falun och försöka förklara för sina föräldrar. Det blev också ett hastigt slut på uppvaktningen efter bröllopet och smilgroparna suddades ut, men då var det för sent för Eivor att flytta tillbaka till den möblerade lägenheten eftersom Hellvig hade hittat en man som hjälpte till att betala hyran och också hastigt hade gift sig. Det var före p-pillrens och de lagliga aborternas tid.

I början av sextiotalet gick det inte an för en ung kvinna på ett stort kontorsföretag att flytta ihop med en man utan att vara gift, inte om hon var amerikanska. En skandinavisk ung kvinna däremot kunde man förvänta sig vilket syndigt leverne som helst av. För sexuellt umgänge utanför äktenskapet var synd. Och den skandinaviska synden var ett begrepp. Skandinaviska kvinnor hade dåligt rykte, ofantligt dåligt rykte. Det var de förbannade filmernas fel, svor hon mer än en gång.

När hon emigrerade till USA fick hon en påträngande erfarenhet av vad det innebär att vara en föreställning i folks medvetande, inte en person i egen rätt, utan en föreställning baserad på landet hon var född i. Hon tänkte inte spä på fördomarna om svenska kvinnor. Därför gifte hon sig.

På de lediga söndagarna från au pair-arbetet åkte hon och andra svenska unga kvinnor till den överfulla stranden i Santa Monica där de hundratals transistorradioapparaterna med jämna mellanrum spelade Hugo Alfvéns Midsommarvaka som den sommaren verkade vara lika populär som Itsy bitsy teenie weenie yellow polka dot bikini, vilket gjorde henne stolt och fick henne att skryta lite.

– Är du från Sverige? sa de unga männen som spelade volleyboll eller surfade när de inte cirklade runt hennes och de svenska väninnornas strandbadlakan och sken upp samtidigt som de fick något lystet i blicken. Fri kärlek, sa de förväntansfullt.

– Fri kärlek? svarade hon så nonchalant hon förmådde. Vad är det? Förklara lite närmare. Hon hade lust att fråga om de brukade betala, trots att hon visste att de menade en kärleksakt fri från äktenskapets försörjaransvar.

Så trött hon var på det. Alla amerikaner visste vad ”fri kärlek” var och att alla i Skandinavien ägnade sig åt det, i synnerhet de unga kvinnorna. Det hade de sett på bio, eller i alla fall hört talas om – de unga kvinnorna som badade nakna och låg med män utan att vara gifta.

Två filmer på femtiotalet skapade föreställningen i amerikanernas medvetande om den syndfulla svenska kvinnan, Arne Mattssons Hon dansade en sommar med Ulla Jacobsson och Ingmar Bergmans Sommaren med Monica med Harriet Andersson. De två filmerna fick ett osannolikt genomslag och brände in stämpeln SYND på Hellvig och hennes kvinnliga svenska vänner, ungefär som när boskapsuppfödare bränner in sitt ranchmärke på kreaturen.

En mans rykte var kopplat till framgångar eller motgångar i hans yrke, till hans ärlighet eller oärlighet, till saker som hade med hans hjärnkapacitet och med honom som individ att göra. En kvinnas rykte var placerad mellan hennes ben, en kroppsdel helt frikopplad från hennes hjärnkapacitet. Och frikopplad från henne som individ. Men kopplad till SKULD, EVA och SYNDEN.

Så hon gifte sig och tänkte att när jag tröttnar på att vara gift och kanske vill flytta till New York så skiljer jag mig. Hennes man hade fullt upp att lära sig Los Angeles alla gator och hade inga planer på att bosätta sig i New York och lära sig nya gator. Båda var noga med att inte skapa några barn. Mer romantiskt än så var det inte, trots att hela kvinnohavet vid de dånande stansmaskinerna fick något tindrande i ögonen så snart hon hade varit på bio med sin blivande man en gång, ännu värre blev det efter två träffar. Efter tre träffar frågade de: Ska ni gifta er?

– Har du träffat honom igen? När ska ni gifta er? var sedan den ständiga frågan på kafferasterna, på lunchrasterna.

Hon fick tid hos doktor Lusk samma dag Janet ringde och efter lunch tog hon bussen till hans mottagning på Hollywood Boulevard. I sista minuten, visade det sig. Inflammation i buken var livsfarligt.

Doktor Lusk delade sin mottagning med några andra gynekologer som samsades om en receptionist och sköterska. Hon kallades nästan genast in på hans rum. Han var precis så omtänksam och vänlig och varm som läkare i filmer brukade vara, möjligen inte så gammal som läkare i filmer brukade vara. Han lyssnade uppmärksamt när hon beskrev de svåra smärtorna och blodflödet som aldrig upphörde, sedan fick hon lägga sig i gynstolen. Det var första gången hon såg en sådan stol och det var första gången hon blev undersökt av en gynekolog. Doktor Lusk förklarade varje steg i undersökningen och behandlade henne med en respekt hon inte var van vid i sitt unga liv. Han kallade henne hela tiden mrs Wolfgang. När han var klar med undersökningen sa han vänligt:

– Innan jag säger något mrs Wolfgang måste jag be en kollega att titta på dig. Han la en stor frottéhandduk över hennes mage. Ligg kvar, jag är snart tillbaka.

Han kom tillbaka med en jämngammal man som också undersökte henne. De konfererade ute i korridoren medan hon klädde på sig. Hon trodde att hon kanske skulle få ett recept på någon medicin som stoppade blodflödet.

Doktor Lusk steg tillbaka in i rummet och bad henne sätta sig i besöksstolen vid skrivbordet.

– Du kom i sista minuten, mrs Wolfgang, sa han omtänksamt som om han verkligen värnade om hennes hälsa, trots att hon inte kände honom. Hade du väntat lite längre hade det kunnat sprida sig i hela buken.

Hon såg förmodligen frågande ut, men bestört var hon inte. Hon förstod ingenting.

– Först misstänkte jag att det var ett utomkvedshavandeskap, förklarade han. Alltså att fostret växte utanför livmodern . . .

Gravid? tänkte hon. Det är omöjligt.

– . . . Det var därför jag bad min kollega undersöka dig. Vi kom till samma slutsats. Du måste opereras akut.

Hon förstod fortfarande ingenting.

– Du är så ung, sa doktor Lusk omtänksamt. Jag ska göra ett litet bikinisnitt på dig så att du kan ha bikini på badstranden. Det kommer inte att synas någonting, jag lovar.

Han visade ingående hur han skulle lägga snittet och skrev sedan ner adressen till Lutheran Hospital där han opererade. Alla sjukhus i Los Angeles verkade ha något slags anknytning till en religion, eller väldigt många i alla fall, tänkte Hellvig som fortfarande inte förstod någonting, utom det där med att få ett ärr på magen.

– Ring till din man, sa doktor Lusk, och berätta för honom. Ring till ditt företag. Åk direkt hem. Packa ner toalettsaker och åk raka vägen till Lutheran Hospital. Jag ska kontakta sjukhuset. Jag opererar dig tidigt i morgon bitti.

När hon anställdes på kreditkortsföretaget fick hon besked om att hon omfattades av något slags sjukförsäkring. Hon ringde till sin chef och berättade att hon skulle opereras nästa dag. Hon behövde inte säga någonting om sjukförsäkring.

Allt skedde så snabbt. Hon hann inte tänka, hann inte vara rädd. När man är ung tror man att man är odödlig. Hon skrattade när hon tvingades sätta sig i en rullstol så snart hon och hennes man steg innanför sjukhusdörrarna. Det var precis som på bio. Han var lika okunnig som hon. Hon mindes inte hur länge han stannade, om han blev ombedd att lämna sjukhuset när det blev kväll eller om han lämnade sjukhuset för att han blev hungrig, eftersom han inte hunnit få i sig någon middag.

Hon låg i det tysta svala rummet och väntade på sömnen utan att riktigt förstå vad det innebar att bli opererad. Det knackade försynt på dörren.

– Stig in! ropade hon.

En präst! Hon satte sig upp i sängen. Mannen i svart gjorde en lugnande gest.

– Ligg kvar, sa han vänligt. Får jag slå mig ner? Han nickade mot stolen vid sängen.

– Ja . . . javisst, sa hon nervöst. Vad säger man till en präst när man inte tror på någon gud?

– Jag ville bara hälsa på dig, sa han.

Visste han redan att hon skulle opereras? Eller frågade han henne? Hon mindes inte. Men ett mindes hon:

– Får jag fråga vem som ska operera dig?

– Doktor Lusk.

Prästen nickade.

– Doktor Lusk är bra, sa prästen lugnande. Han opererar bara när det är absolut nödvändigt.

Va?

När orden äntligen hade sjunkit in var prästen redan borta.

Efter operationen berättade doktor Lusk att han hade försökt bevara så mycket som möjligt men att han hade varit tvungen att ta bort den högra äggstocken.

– Jag passade på att ta bort blindtarmen också så slipper du bekymra dig för den i framtiden.

Han sa till henne att hon skulle försöka bli gravid inom det närmaste året för sannolikt måste han ta bort den andra äggstocken också. Hon frågade vad det var.

– Å, sa han svävande. Det kan ha berott på att du är nygift. Nya bakterier och så. Men skynda dig att bli gravid.

Hon lät sig nöja med det, vilket inte var genomtänkt med tanke på att hon sedan åkte tillbaka till Europa och inte kunde ge någon exakt operationsdiagnos till gynekologerna hon gick på undersökning hos. Hon fick ligga kvar på Lutheran Hospital tills stygnen var tagna, ligga still. Och utskrivningsdagen när hennes man hämtade henne krävde sjukhuspersonalen att hon kördes i rullstol i korridoren, in i hissen, ända fram till sjukhusets entré, precis som på bio.

Man kan fråga sig hur många patienter som dog av blodpropp bara för att läkarna ansåg att det var viktigt att ligga still efter en operation utan att ha det minsta vetenskapliga belägg för en sådan tvärsäker ordination.

En tid efter utskrivningen kom räkningarna i brevlådan på väggen innanför hyreshusets port. En detaljerad räkning från sjukhuset där varenda dambinda och värktablett var uppsatt och summan som försäkringen betalade och summan som hon skulle betala plus en avbetalningsplan anpassad efter hennes lön. Sedan kom en räkning från narkosläkaren, som hon fick betala allt på själv, också den räkningen kom med en avbetalningsplan anpassad efter hennes lilla lön.

Men det var inte kostnaderna för operationen plus en veckas vistelse på sjukhuset med eget rum som etsade sig fast i hennes minne. Alla skräckhistorier som florerade i Sverige om den hemska amerikanska sjukvården som bara var till för de rika kom på skam. Hon märkte knappt avbetalningarna. Det var amerikansk effektivitet och omtanke där också. Anpassa avbetalningarna så att patienten har råd att betala, det är mer lönsamt än att sätta patienten på obestånd. Fast egentligen var det fånigt att sätta nationsbeteckningar på sådana saker som effektivitet och omtanke. I slutändan är det alltid den enskilda personens egenskaper det kommer an på.

Men det hjälptes inte. Den amerikanska sjukvård hon kände till hade inga likheter med skräckhistorierna som var i svang i Sverige. Bland de minst kvalificerade på kreditkortsföretaget fanns flera katoliker från Sydamerika, bland annat ett par unga killar som knappt kunde någon engelska och som från lagret kånkade på de tunga plåtlådorna med kreditkort som skulle stansas med kortnummer, namn och adress. De hade fruar som födde barn varje år verkade det. För att få ersättning för förlossning krävde försäkringsbolagen att kvinnan varit försäkrad i tolv månader innan hon blev gravid. De sydamerikanska killarna hade inte arbetat ett år på kreditkortsföretaget innan fruarna blev gravida på nytt eller födde ett nytt barn. De hade inte på sin lilla lön råd att teckna privata sjukförsäkringar, än mindre betala hela summan för en förlossning på sjukhus. Ändå födde inte deras fruar barn i hemmet eller på gatan. De födde sina barn på sjukhus.

Hon såg aldrig halta och lytta människor med armar och ben som vuxit ihop snett och krokigt efter en olycka därför att de inte hade haft råd med en operation. Fattiga människor i Los Angeles? Javisst, mängder. Diskriminering? Javisst det också, massiv. Men halta, lytta och blinda människor som dog i drivor på gatorna? Nej. Inte ens en tiggare såg hon under de fem åren hon bodde i Los Angeles, vilket naturligtvis berodde på att hon inte rörde sig i stadens alla kvarter, det var en omöjlighet så utbredd som den var. Däremot träffade hon många som hade mer än ett jobb för att få det att gå ihop.

Nej, det var inte sjukhusräkningarna som etsade sig fast i hennes minne, utan smärtorna i buken de närmaste veckorna efter operationen. Och nu skulle hon behöva genomlida dem en gång till. Inte för att hon hade gått och tänkt på operationssmärtorna under de trettiofem år som passerat. Minnet kom vällande över henne när hon låg i Ewa Måres gynekologstol och överväldigade henne under promenaden hem till Söder. Samt att hon måste in på sjukhus. I sex veckor hade hon legat på ett svenskt sjukhus när hon fick dysenteri i Sverige! och knäna och armbågarna och fingrarna och tårna och fotlederna svullnade medan hon låg på sjukhuset. Knäna var som två fotbollar. Det var shigelladysenterin som aktiverade den taskiga genen Bechterew som legat slumrande i hennes kropp. De var flera som fått dysenteri i Göteborg. En dam från någon hälsovårdsmyndighet kom till infektionskliniken och försökte spåra smittkällan men misslyckades.

Hon satte nyckeln i låset, slängde av sig ytterkläderna och sjönk ner i soffan i vardagsrummet utan att tända någon lampa och tog upp en packe pappersnäsdukar ur väskan och snöt sig flera gånger innan hon började ringa runt. Sjukhus, ett svenskt sjukhus, hopföst som boskap tillsammans med vilt främmande människor. När hon låg på infektionskliniken för dysenterin placerades en äldre kvinna i samma rum. Hon hade svårt att sova, sa hon, och bad sköterskan om en sömntablett. Så fort tanten la huvudet på kudden somnade hon och rosslade och förde ett sådant väsen att Hellvig fick panik, tog sig ur sängen och stapplade med knäna stora som fotbollar ut i korridoren och släpade stången med droppflaskan efter sig.

– Jag måste hem! Jag måste härifrån!

Nattpersonalen rullade in hennes säng i linneförrådet.

Ett eget rum att sova i, det var vad hon unnade hela mänskligheten, särskilt alla kvinnor som fick sömnen störd av snarkande karlar.

Sverige har världens bästa sjukvård, säger de svenska politikerna. Men när svenskarna måste in på sjukhus och är som mest utsatta och som mest i behov av lugn och ro då betraktas det av politikerna som en självklarhet att de inte ska ha någon lugn och ro. Och inget privatliv.

Hon snöt sig på nytt. Hon hade verkligen haft oförklarligt lätt för att ta till lipen på sista tiden när hon tittade på TV eller gick på bio. Nu hade hon i alla fall en reell orsak att lipa. Ingen resa till Italien över julen. Hon skulle inte kunna arbeta på flera veckor efter operationen. Inga tunga lyft.

Mitt i bedrövelsen och mörkret kom hon där hon satt hopsjunken i soffan på sig själv med att nästan skratta högt när hon tänkte på författaren Isaac Bashevis Singers oro över att behöva dela hytt med en främling under den åtta dygn långa båtresan över Atlanten till New York. En urfattig polsk-judisk man på flykt undan Hitlers judehat, tvungen att färdas med tåg genom Nazityskland, eftersom det var billigast, för att komma till ett atlantfartyg i Frankrike, bekymrar sig allra mest över att få sitt privatliv invaderat under de åtta dagarna och är beredd att ge ut sitt sista öre på en egen hytt och tackar nej till erbjudandet från den häpna men sympatiskt inställda resebyråmannen att dela hytt med honom på ett flott fartygs jungfruresa om två veckor. Nej, en egen hytt måste det vara och alltså ett mindre flott fartyg. Trots att han är övertygad om Hitlers nära förestående invasion av Polen, en övertygelse som bekräftades fyra år senare, och tyckte att två veckor var för lång tid att vänta tog han hellre risken att avresan dröjde ännu längre bara han fick en egen hytt. Resebyråmannen letar febrilt och hittar till slut ett fartyg med en enkelhytt till överkomligt pris, utan fönster och ventiler och därmed utan luft, vilket Singer tacksamt accepterar. Det var obetalbart och just så irrationellt som väl bara människan kan bete sig.

När hon läste den passagen i Vilse i Amerika upplevde hon Singers desperata oro med varenda känselcell i kroppen och i det ögonblicket när hon mindes passagen var hon tacksam över att han så levande hade satt ord på hennes egen vånda. Hon åt inget på hela kvällen. Vetskapen att något främmande växte och bredde ut sig i hennes kropp fick henne att tappa aptiten. Ändå var det våndan över att behöva dela rum med okända människor som var det allt överskuggande och som fick henne att sitta kvar i mörkret. Till skillnad från Singer kunde hon inte anförtro sig åt någon som letade febrilt efter ett sjukhus som gav henne ett eget rum när hon skulle opereras.

Redan dagen efter tog gynekolog Mats Larsson emot henne för en second opinion. Hon promenerade till Sophiahemmet, ett privatsjukhus. Hon hade hört talas om sjukhuset men aldrig varit i närheten av det. Där måste det finnas enkelrum. Kanske inte bara för dem som har råd att betala själva? Kanske har de avtal med landstinget, eftersom Ewa Måre skickade henne dit?

Mats Larsson undersökte henne med en ultraljudsstav och fotograferade cystan. Också han sa att hon måste opereras.

– Här? sa hon hoppfullt.

– Nej. Vi har för lång kö. Minst tre månader. Du måste vända dig till ett akutsjukhus.

Är det så bråttom? tänkte hon. Är det allvarligt? Och varför sa också han tvärsäkert att hon måste ta bort livmodern? Det var ju inte den det var fel på.

Efter besöket på Sophiahemmet började hon emellanåt känna smärta i vänster sida. De har flyttat på cystan, sa hon sig. Den ligger väl och klämmer på en nerv. Ewa Måre hade frågat henne: ”Har du inte känt någonting?” Hon hade skakat på huvudet. Men nu, när två gynekologer hade varit där och grävt, kände hon av att något tryckte på vänster sida och ibland gjorde ordentligt ont. Cystan kanske växte också, eftersom det var så bråttom att operera.

© Mona Lagerström 2019

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *