Scen 1
(Lärarrum, rektor talar till en samling lärare, några med shariadok)

Rektor: Vi är alla med rätta upprörda över kravallerna i påskhelgen. Vi har sett på TV att inte bara ungdomar kastade sten på polisen utan även mödrar, mormödrar och små barn. Barn! Vi har en uppgift. Som lärare är det vår uppgift att krympa kulturavstånden och skapa en paraplyidentitet, en svensk paraplyidentitet. Barn från all världens hörn måste känna samhörighet med varandra och det land de bor i. Så att de vet var de hör hemma. Barnen måste känna att Sverige är deras land. Att de är välkomna. Att de är Sveriges framtid. Att i Sverige råder fred. Att i Sverige älskar vi fred. Jag har därför ställt samman några rader som jag vill att vi börjar varje skoldag med. Ramsan är också ett bra sätt att tidigt lära eleverna att i Sverige är individen statens minsta enhet, inte familjen, inte klanen. Utan individen. (en lärare plockar upp sin mobil) Ja, våra små barn kan naturligtvis inte förstå vad det innebär. Men har de rabblat ramsan alla skoldagar från förskolan ända tills de slutar skolan för gott kommer den att sitta som berget. Jag har köpt in en samling svenska flaggor, rejäla flaggor. En till varje klassrum. Så här har jag tänkt mig att alla skoldagar ska börja…

Scen 2
(Samma dag, ett klassrum för lågstadiet, en kvinnlig lärare står framför svenska flaggan, barn sitter och står vid sina bänkar, klassrummet ligger på markplan med stora fönster ut mot skolgården)

Läraren: Ja, här ser ni alltså vårt nya tillskott. Svenska flaggan. Den ska stå här i klassrummet varenda dag från och med nu. Och vi ska börja varje dag med en liten ramsa till flaggan. Och för att visa flaggan respekt ställer vi oss upp. (barnen som sitter reser sig upp) Lägg höger hand över hjärtat. Titta på flaggan och läs efter mig: ”Jag är Sveriges minsta enhet.”

Barnen: ”Jag är Sveriges minsta enhet.”

Läraren: ”Jag är Sveriges framtid.”

(Dörren slås upp, en upprörd man skyndar fram till sin dotter i shariadok, griper tag om hennes hand och drar i väg med henne)

Upprörd man: Min dotter ska inte försvenskas! (försvinner ut med dottern, läraren stänger dörren)

Läraren: Vi börjar om från början. Höger hand över hjärtat, så här… (några barn obstruerar) Inga invändningar. Rektor har bestämt. Nu läser ni efter mig. Och tittar på flaggan. Det är flaggan ni talar till. ”Jag är Sveriges minsta enhet.”

Barnen: ”Jag är Sveriges minsta enhet.”

Läraren: ”Jag är Sveriges framtid.”

Barnen: ”Jag är Sveriges framtid.”

Läraren: ”Tillsammans bygger vi Sverige”

Barnen: ”Tillsammans bygger vi Sverige”

Läraren: ”och ärar den svenska flaggan”,

Barnen: ”och ärar den svenska flaggan”,

Läraren: ”symbolen för fred.”

(Dörren slås upp, en kvinna i shariadok, lång klänning, bylsiga kläder, rusar fram till sin son)

Shariadoket: Min son ska inte försvenskas! (spottar föraktfullt ur sig när hon skyndar förbi läraren med sonen i handen) Svennehora!

(Läraren stänger dörren)

Några barn: Svennehora! Svennehora!

Läraren: Sätt er ner och var tysta.

(Högljudda röster hörs utanför fönstren, barnen springer fram till fönstren, upprörda kvinnor i shariadok och bylsiga kläder och män bär på handtextade plakat: Försvenska inte våra barn! Rasism! Islamofobi! Nationalistsvin! Profeten Muhammed har uttryckligen förbjudit muslimer att anta icke-muslimsk kultur och livsstil!)

Demonstranterna: (skanderar) Rasister! Försvenska inte våra barn! Ni bryter mot Barnkonventionen!

(Dörren slås upp)

Rektor: Barn ni får gå hem. Omedelbart. Vi måste stänga skolan i dag.

(Rektorn försvinner, barnen rusar mot dörren)

Pojke 1: (rusar förbi läraren) Svennehora!

Pojke 2: (rusar förbi läraren) Svennehora!

(Barnen försvinner, läraren står kvar, vilsen, utanför fönstren syns rektor försöka lugna demonstranterna)

RIDÅ

© Mona Lagerström 2022