OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologer och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Som jag nämnt tidigare pläderade upplysningsfilosoferna för förnuftet mot uppenbarelsereligioners dogmer. Baron d’Holbach var naturalist och materialist, inget förutom naturen existerar enligt honom. Natur och existens är samma sak, allt som existerar är natur. Människor är inte undantagna. I Système de la nature som kom ut 1770, kallad den vetenskapliga materialismens och ateismens bibel, förkastade han helt den dittills allenarådande teologiska världsbilden att Gud skapade världen och människan. Han inleder första kapitlet i Système de la nature med att människan följer exakt samma naturlagar som all annan natur, hon kan inte frigöra sig från naturlagarna, hon kan inte ens tänka utanför naturlagarna, det är fåfängligt att tro att medvetandet kan sträcka sig bortom den synliga världens gränser eftersom alla förnimmelser, sinnesintryck och idéer är ett resultat av de inre organens reaktion på intryck från kroppens yttre organ. Människorna tror felaktigt att de är begåvade med en exceptionell ställning i världen, att de skulle stå över naturen, att de är odödliga eller att de är undantagna från det som gäller naturens alla andra kroppar.

Redan 1748 gav den franska läkaren Julien Offray de La Mettrie (1709–1751) ut skriften Maskinen människan där han hävdar samma sak, varken människan eller djuren har en själ. Idéhistorikern Rolf Lindborg gav år 1984 ut en översättning av La Mettries text tillsammans med en inledande kommentar (se bild nedan) där han i en not skriver att La Mettries skrift bara omnämns en gång i d’Holbachs bok ”i en undanskymd och (förmodligen) av Diderot skriven fotnot” (s. 74, not 3). Lindborg menar att d’Holbachs ”torra systematiserande ligger [. . .] långt från La Mettries gnistrande lilla infall” (s. 84).

La Mettries text är en polemik mot filosofer som hävdar att människan har en själ. Det finns filosofer som inte är läkare, säger han, och så finns det läkare som är filosofer och som kan maskineriet, det vill säga människokroppen. Likt d’Holbach hade han studerat vid universitetet i Leiden och likt d’Holbach tillhörde han också Berlins Vetenskapsakademi. Enligt La Mettrie är den mänskliga kroppen dödlig, den kan inte återuppstå, när kroppen dör då dör också ”själen”. ”Själen” är enligt honom ett tomt ord, bara den del av människans organisation som tänker, tänkandet är inget annat än förnimmelseförmåga, det finns inga medfödda idéer. Erfarenheten och iakttagelsen bör vara människans enda vägvisare. Den läkare är bäst ”som är mest hemma i människokroppens fysik och mekanik, som förkastar ’själen’ och alla de bekymmer denna chimär ger de dumma och okunniga och som allvarligt intresserar sig bara för den rena naturalismen” (s. 158).

La Mettrie säger att han inte vill kasta tvivel på existensen av ett Högsta Väsen men eftersom en sådan existens ”ej bevisar nödvändigheten av en kult hellre än alla andra” handlar det bara om en teoretisk sanning och har därför ingen praktiskt betydelse (s. 139).

Teologerna, inklusive svenska teologer som Nils Wallerius, ursprungligen fysiker och bror till den tidigare nämnda kemisten och mineralogen Johann Gottschalk Wallerius vars verk om mineraler d’Holbach översatt, gick till motattack. Brödernas far var prost. Rolf Lindborg redogör för en disputation vid Uppsala universitet 1756 då respondenten försvarade en avhandling i teologi, Försvar för religionen mot Herr de La Mettrie, del ett (s. 17). Nils Wallerius var respondentens lärare. Wallerius menade att ”all religions grund är människosjälens odödlighet, eftersom eljest dygdens lön och lastens straff skulle ryckas upp med roten” (s. 19). Om det inte finns en straffande och belönande Gud, fruktan för helvetet och hoppet om himlen återstår bara anarki och samhällets upplösning. Wallerius var även filosof och ansåg att ”filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin” (s. 18).

La Mettrie var bosatt i Leiden när han skrev Maskinen människan men boken var för stark till och med för de toleranta nederländarna. Han tvingades lämna landet och välkomnades i Berlin av Preussens Fredrik den store, som i samband med La Mettries död skrev ett lovtal över honom, också det översatt av Lindborg.

Enligt d’Holbach, som publicerade sin bok cirka tjugo år efter La Mettries död, är uppfattningen att människan skulle vara odödlig bara en illusion, att illusionen hållits vid liv av lögner och religiösa fördomar från det att de första religiösa systemen skapades för tusentals år sedan ända fram till samtidens filosofer. Fåfänga, menar d’Holbach, ligger bakom människors tro att de står över naturen i stället för att ifrågasätta illusionen om odödlighet. Även om människor ställs inför materialistiska och naturalistiska fakta vägrar de flesta enligt d’Holbach att inse att människan inte är en metafysiskt privilegierad art. Den ”prästerliga stoltheten” gör att präster är fulla av lögner och bedrar de okunniga människorna.

Till skillnad från Wallerius anser d’Holbach inte att filosofins uppgift är att vara tjänsteflicka åt teologin. Filosofens uppgift är sökandet efter sanning och att göra människan fri från religionens slaveri och förtryckande politiska system.

År 1949 publicerade filosofiprofessorn Ingemar Hedenius Tro och vetande där han bland annat gjorde upp med biskoparnas och de teologiska professorernas svammel om själen, vilket orsakade en debatt som gav eko i flera decennier och som nu har vänts i dess motsats när till och med kommunisterna har kapat banden till sina materialistiska rötter och unisont utnämnt sig till islams, och därmed själens, försvarare, se del 2.

Glädjande nog finns åtminstone en materialist i Sverige som går i La Mettries, baron d’Holbachs och Ingemar Hedenius fotspår, biologen Farshid Jalalvand. Den 2 januari 2023 skriver han en artikel i Sydsvenskan, ”Därför är det farligt att tro på själen” som ett svar på en artikel av en som han kallar ”andlig” kulturskribent som menar att fienden till dagens samhällsutveckling, där konst och kultur hamnat i bakvattnet, är den som inte tror att människan har en själ.

En mycket läsvärd artikel. Jalalvand skriver:

Jag är en naturalist, det vill säga att jag är övertygad om att verkligheten består av materia och energi. Jag anser varje människa vara en säck med celler som uppstått ur andra säckar av celler, i en oavbruten kedja ända tillbaka till den första cellen som uppstod på jorden. Det finns inget övernaturligt med homo sapiens – vi är en naturligt utvecklad art bland många andra.

Även om kunskapen om det komplexa medvetandet fortfarande har luckor är vetenskapen enhällig, det finns ingen själ, säger Jalalvand.

Innan vi hade vetenskaplig kunskap förklarade människan upplevelsen av medvetandet med existensen av en osynlig själ. Men om själar existerade borde vi ha funnit dem vid det här laget: någon partikel, någon våglängd, någon puls.

”Någonstans måste man medge att en fantasi är en fantasi.” Tron på en osynlig själ och övernaturliga väsen och skeenden kan få ödesdigra konsekvenser, säger Jalalvand:

När man godtagit tro utan rationalitet kan man ge sig på både kvinnors reproduktiva hälsa och klädsel på grund av heliga uppmaningar skrivna i antika böcker. Irrationalitet har ingen bortre gräns – speciellt när den gör anspråk på upphöjdhet.

Över 250 år efter La Mettrie och baron d’Holbach har vi här i Sverige en myndighet, Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), som har en enda uppgift, att vara tjänsteflicka åt teologin, och som årligen med 80 miljoner kronor göder illusionen om själen, och därmed illusionen om evigt liv, domedagen, paradiset och HELVETET, dygdens lön och lastens straff.

Jag repeterar: dygdens lön och lastens straff. Det är detsamma som att religionen behövs för att markera alla människors olika värde, att en övernaturlig makt kommer att sända människor till evig pina i HELVETET om de inte uppfört sig enligt vad den övernaturliga maktens jordiska ombud anser är ett rättfärdigt leverne på jorden.

Vi har en myndighet som årligen betalar ut 80 miljoner kronor för att motarbeta den så normerande sentensen ”alla människors lika värde”.

En myndighet som också motarbetar kritik av islam och frossar i ”islamofobi”, exempelvis här där de ger ordet till Salahuddin Barakat, vars demokratifientlighet jag skrivit om i mängder med inlägg, bland annat det här riktat till justitieminister Gunnar Strömmer, där man kan läsa Barakats egna ord, scrolla ner till rubriken ”Shariaförespråkaren Salahuddin Barakat”.

När anordnar SST ett webbinarium där de bidragsberättigade samfunden ger sin beskrivning av själen, själens odödlighet och nödvändigheten av dygdens lön och syndens straff? Så vi vet vad de 80 miljoner skattekronorna går till.

Baron d’Holbach är angelägnare än någonsin.

Torsdag 10 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr