OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Två män är huvudpersoner i det här inlägget. Riksdagsledamot Richard Jomshof och koranbrännaren Salwan Momika. Vem är det största hotet mot Sverige med tanke på det skakiga säkerhetspolitiska läget? Man tycker att svaret borde vara en självklarhet, men det är det inte.

Den katolska kyrkan härskade i Frankrike under baron d’Holbachs tid. Han skrev sin religionskritik med livet som insats. Han läste Bibeln lika bokstavstroget som Richard Jomshof läser Koranen och den inomislamiska traditionen om profeten Muhammed. Att baron d’Holbach läste Bibeln bokstavstroget är ursäktligt med tanke på att det på hans tid inte fanns någon filologisk forskning av Bibelns olika texter att tala om eller någon arkeologisk forskning som belade eller bestred det som står i Bibeln, och då framför allt Gamla testamentet. Före franska revolutionen var det straffbart i Frankrike att behandla Bibeln som vilken text som helst och utsätta den för samma granskning som just vilken text som helst.

Både Bibeln och islams tidiga historia har sedan baron d’Holbachs tid utsatts för kritisk vetenskaplig granskning, vilket man kan tycka att riksdagsledamot Richard Jomshof, som är så pigg på att uttala sig om islam, och dessutom utbildad historielärare, borde ha satt sig in i.

Vi har en grundlagsskyddad yttrandefrihet i Sverige. Jomshof har rätt att säga vad han vill och tycka vad han vill om vilken religion han vill.

Vi har också en grundlagsskyddad religionsfrihet, vilket koranbrännaren Salwan Momika inte respekterar. Han säger till TT att yttrandefriheten ger honom rätt att bränna Koranen och att han kommer att fortsätta att bränna Koranen därför att: ”Jag vill förbjuda den”.

Man hade kunnat förvänta sig, med tanke på det säkerhetspolitiska läget, att alla partiledare med en röst förklarade att det aldrig kommer att hända att Sverige förbjuder Koranen, om så Momika bränner ett exemplar av Koranen om dagen resten av livet.

Momikas skäl att bränna Koranen är med andra ord utsiktslöst.

Vad jag vet har varken statsminister Ulf Kristersson (M) eller utrikesminister Tobias Billström (M) med kraft förklarat att i Sverige har vi religionsfrihet, det strider mot grundlagen att förbjuda en bok som Koranen. Inte heller Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Ardalan Shekarabi har med kraft förklarat den svenska religionsfriheten för Salwan Momika. I stället är det Richard Jomshofs uttalande om profeten Muhammed och islam Shekarabi dyker ner på och anför som skäl att avsätta Jomshof som Justitieutskottets ordförande, där han själv sitter som vice ordförande.

Jomshof har inte gjort något olagligt. Salwan Momika sätter hela Sveriges existens på spel av skäl som aldrig kommer att infrias.

Vad ett förbud av Koranen skulle innebära för religionsfriheten är inte värt uppmärksamhet?

Momika påstår att statsministern inte har läst Koranen och vet vad som står i den. Inte heller det påståendet har Ulf Kristersson vad jag vet bemött.

Min fråga är: Har Ardalan Shekarabi läst Koranen? Kan han med sakargument bemöta Momikas påståenden att Koranen är en farlig bok, att den bör förbjudas?

Jomshof har alltså inte gjort något olagligt, han har uttryckt kritik mot en religion och dess religionsstiftare. Ändå har Richard Jomshofs uttalande om islam och profeten Muhammed väckt betydligt häftigare reaktioner än Momikas uttalande att han vill förbjuda Koranen, så häftiga att fyra partier vill avsätta honom från justitieutskottets ordförandepost, helt i strid med praxis, en fullkomligt horribel reaktion med tanke på det säkerhetspolitiska läget.

Två personer uttrycker kritik mot Koranen och islam, Säpo har höjt terrorhotnivån. Men kritiken riktas inte mot en man som utför en handling mäktiga länder betraktar som skändlig, utan mot en man som har uttryckt ord. Ord är allvarligare än handling?

Har det funnits ett lämpligare tillfälle att bredda kunskapen om demokratifientliga tolkningar av islam, exempelvis Muslimska brödraskapets totalitära politiska tolkning som Sameh Egyptson

nyligen skrivit en doktorsavhandling om, och som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) i februari 2017 publicerade en kunskapsöversikt om, författad av terrorforskaren Magnus Norell, socialantropolog Aje Carlbom och tidigare medlemmen Pierre Durrani?

Det har i åratal skrikits högt och ljudligt, från framför allt Muslimska brödraskapets aktivister, som Sameh Egyptson namnger i sin doktorsavhandling, och som också jag namnger i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige, och två som anges i MSB:s kunskapsöversikt, Omar Mustafa och Abdirizak Waberi (M) riksdagsledamot 2010–2014, att man vet alldeles för lite om islam i Sverige. Ge oss pengar! Både Erik Ullenhag (L) när han var integrationsminister 2010–2014 och Alice Bah Kuhnke (MP) när hon var kultur- och demokratiminister 2014–2019 öste skattekronor på ”kampen mot islamofobi”, skattemedel som gick via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST), utöver de 80 miljoner myndigheten delar ut varje år. Trots att det inte var kunskap om islam aktivisterna ville höja, de ville med hjälp av anklagelsen om ”islamofobi” strypa all kritik av islam. Erik Ullenhag, Alice Bah Kuhnke och SST gick dem till mötes med råge. Tillsammans med landets islamologer, dessa ovetenskapliga församlingspräster som jag strax återkommer till. Utbildningsminister Mats Persson, var uppmärksam. Universitetet är ditt område.

Här står vi i dag. Med förmodligen de mest taffliga och pinsamma politiker Sverige haft någonsin, både i riksdagen och inom regeringen.

Vad ”vet vi” om profeten Muhammed?
Frågan bör som nämnts ovan ställas till Mohammad Fazlhashemi, idéhistorikern från Umeå som utnämndes till professor i islamisk teologi och filosofi, Uppsala universitet, standardmannen SVT och SR inkallar så snart något rör islam. En inte oviktig upplysning är att naturvetaren baron d’Holbach kallade teologi för alkemi och prästerna för alkemister som påstår att de ”besitter hemligheten att skapa guld medan de i själva verket knappt har kläder att skyla sin nakenhet med”. Och att filosofiprofessor Ingemar Hedenius, vars kritik av biskoparnas märkliga förklaringar av kristendomens lära jag lyft fram i tidigare inlägg i den här serien, kallade teologi för humbug och att teologi inte hör hemma på universitetet.

Den 11 december 2021 skrev jag det här inlägget om att Richard Jomshof skriver en skrämmande okunnig artikel i Göteborgs-Posten om allt ”vi vet” om profeten Muhammed och räknar upp allt ”vi vet”. Vad jag minns var det ingen av landets islamologer som kommenterade Jomshofs artikel. Jag citerar ur mitt inlägg: ”Att påstå att det är kristendomen som är grunden för demokratin är rent nonsens. ’Sverige är ett av världens bästa länder, byggt på kristen värdegrund’, skriver Jomshof. Så kan man skriva som man utan kunskap om det helvete prästerna i Sverige utsatte kvinnorna för.”

Jomshof skriver: ”Jag har dessutom läst en lång rad böcker om islam. Vad gäller Koranen läste jag den för första gången på 90-talet under min studietid i Lund och jag håller på att läsa den en andra gång.” Jag frågar hur många gånger han läst Bibeln från pärm till pärm.

Vidare skriver jag:

Allt ”vi vet” om profeten Muhammed har Richard Jomshof hämtat från Tor Andræs bok Muhammed – Hans liv och hans tro, som kom ut första gången 1930 och som bygger på den islamiska traditionen om Muhammed, inte på källkritiska studier. Som historielärare bör Richard Jomshof veta värdet av källkritik. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige har jag ett kapitel (11a), ”Vad källkritiska historiker säger om islams tidiga historia”. Ett avsnitt heter ”Biografier om Muhammed byggda på den islamiska traditionen” där jag nämner Tor Andræ.

Tor Andræ (1885–1947) var biskop. Hans bok om Muhammed blev när den kom mycket uppskattad. Den franska marxistiska sociologen Maxime Rodinson skriver exempelvis i sin bok Muhammed (1961, reviderad 1968, på svenska 1981) att Andræs bok (bearbetad av Geo Widengren) är ”en fin biografi som huvudsakligen sysslar med de psykologiska och religiösa sidorna”. Maxime Rodinson myntade begreppet le fascisme islamique i samband med den islamiska revolutionen i Iran 1979. Även Rodinson följer den inomislamiska beskrivningen av Muhammed. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige skriver jag att den källkritiska islamforskaren Patricia Crone 1980 säger att hans och några andras böcker lämpar sig för studenter att läsa men att ingen islamforskare arbetar med dem.

Vidare skriver jag i blogginlägget: ”Uppmaning till Richard Jomshof: Uppdatera dina kunskaper om islams tidiga historia eller håll tyst. Du kommer att förstöra hela valrörelsen med ditt tjat om islam.” Jag betonar att islamister, alltså de, som exempelvis Muslimska brödraskapet, som hävdar att islam och politik är oupplösligt förenade, är hotet mot vår demokrati, grupperna som är anhängare av islam som en totalitär politisk ideologi.

I mitten av 1980 utnämndes prästvigda Jan Hjärpe till professor i islamologi. För att komma bort från Ingemar Hedenius tillintetgörande kritik av biskoparnas förklaringar av den kristna läran, närmare bestämt själen, själens odödlighet och uppståndelsen från de döda, bestämde sig Hjärpe för att fokusera universitetens islamutbildning på hur individer upplever sin religion, med påföljd att han utbildade församlingspräster, vars uppgift det är att försvara islams trosfränder, inte källkritiskt vetenskapliga forskare. Jag ger i detta inlägg exempel på två islamologer som agerar församlingspräster, professor Jonas Otterbeck och professor Simon Sorgenfrei, mer om dem strax.

Om vi på universiteten sedan fyra decennier hade haft en vetenskapligt och källkritiskt inriktad islamutbildning hade kanske Richard Jomshof aldrig uttryckt sig om profeten Muhammed och hans verksamhet som historiskt belagda, utan behandlat dem som den myt de är på samma sätt som filologer och arkitekter visat att Gamla testamentets skildring av Abraham, Isak och Jakob, utvandringen från Egypten, Mose, Josua och erövringen av Kanaan, Davids och Salomos mäktiga riken är myter, författade av målmedvetna ideologer och teologer långt efter det att händelserna ska ha ägt rum, inte historia. Israel var aldrig ett rike under kungarna David och Salomo som Bibeln vill ge sken av. Nordriket (Israel) och Sydriket (Juda) var alltid två riken, det bördiga, blomstrande Nordriket och det karga efterblivna lilla Juda med byhålan Jerusalem. Först när assyrierna ödelade Nordriket 722 före vanlig tideräkning, ägnade sig åt folkförflyttning och inlemmade Juda som vasallstat blomstrade Juda, tack vare den arabiska karavanhandeln, och växte till en nation med ett skriftspråk, vars ideologer och teologer kunde sätta nationens historia på pränt. Bibelns Gamla testamentet är segrarnas historia, Nordrikets kungar förtalas på ett nedrigt sätt. Om assyrierna inte hade ödelagt Nordriket hade Bibeln sett helt annorlunda ut, eller kanske inte ens existerat.

Så varför ska man läsa Koranen bokstavligt? Eller acceptera den inomislamiska redogörelsen för profeten Muhammeds verksamhet som historisk?

Det finns två utomislamiska belägg för att en man kallad Muhammed existerat, vilket den extremt källkritiska forskaren Patricia Crone skrivit om. Men det är också allt. Profeten ska ha avlidit 632, men först runt år 750 – 800, fyra eller fem generationer efter hans död, började skriftliga källor om hans liv dyka upp. Som jämförelse kan man nämna exempelvis egyptiska och mesopotamiska härskare vars krigiska insatser för över tre tusen år sedan noggrant dokumenterats, stolta och självgoda som de var, vilket man exempelvis kan läsa i Israel Finkelsteins och Niel Asher Silbermans bok, se bild nedan. Arkeologen Israel Finkelstein var verksam vid Tel Avivs universitet. Det är i deras bok man kan läsa att originalversionen av Femte Moseboken är den lagbok som ”hittades” vid restaureringen av templet under kung Josias tid på 600-talet fvt (se Andra kungaboken, kapitel 22 och 23), alltså många hundratals år efter det att det som skildras i Femte Moseboken ska ha ägt rum.

Muhammed nämns i en grekisk text i bysantiska Syrien under den arabiska invasionen 632–634, han kallas ”falsk profet” eftersom profeter inte kommer med ”svärd och stridsvagnar”. Han nämns också vid namn i en armenisk text, förmodligen författad strax efter 661, där det också står något om hans monoteistiska predikande. Hans namn förekommer inte på mynt, inskriptioner eller papyrus förrän ungefär på 680-talet, femtio år efter hans död. Koranen, med hans uppenbarelser, fanns inte under hans samtid, utan uppenbarelserna ställdes samman först efter hans död, exakt när har forskarna ännu inte enats om. Koranen går inte att använda som en historisk text, Patricia Crone förklarar varför. Koranen är heller inget biografiskt verk om Muhammed, han nämns vid namn enbart några få gånger. Men man får en uppfattning om att det rör sig om en monoteistisk religion med mycket hämta från Gamla testamentet, vars inledande böcker skildrar myter, inte historiska händelser.

Att göra en bokstavstrogen läsning av Koranen och döma ut islam som en antidemokratisk, våldsförespråkande och kvinnofientlig religion är samma sak som att göra en bokstavstrogen läsning av Gamla testamentets Fem Moseböcker och döma ut judendomen som en antidemokratisk, våldsförespråkande och kvinnofientlig religion. Mycket har hänt när det gäller tolkningen av judendomen sedan Assyrien ödelade Nordriket 722 fvt, Babylonien ödelade Sydriket på 500-talet fvt, förflyttade judar tilläts återvända till Jerusalem, Juda blev en persisk provins, Alexander den store vann över Persieriket, uppdelningen av hans rike efter hans död, hellenismen, Mackabéerupproret, romarnas ockupation, Jerusalems förstörelse år 70. För att bara nämna några milstolpar.

Församlingspräst Jonas Otterbecks kritik av Richard Jomshofs uttalande om profeten Muhammed
Jonas Otterbeck, tidigare professor Lunds universitet, är ett skrämmande exempel på den skada Jan Hjärpes utformning av universitetens islamutbildning har åstadkommit. Otterbeck är numera professor vid Agha Khan University, London, Institute for the Study of Muslim Civilisations. Universitetet är ett privat religiöst universitet kopplat till den shiitiska grenen Nizari Ismailis. I min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige kritiserar jag Otterbeck, bland annat hans vilseledande kommentar till MSB:s kunskapsöversikt i SR ”Människor och tro” 23 mars 2017. Jag skriver även om det inslaget i det här blogginlägget 7 april 2017, scrolla ner till rubriken med hans namn ”Professor Jonas Otterbecks kritik av MSB-studien”, och i det här blogginlägget 17 juni 2017 skriver jag också om hur han agerar församlingspräst inte vetenskapsman, scrolla ner till rubriken med hans namn, ”Professor Jonas Otterbeck om islamisten Helena Benaouda Hummasten”.

Jonas Otterbeck skriver krönikor i Magasinet Konkret. Hans två artiklar om Richard Jomshofs Muhammedkritik är hårresande, fullkomlig hårresande, ännu mer hårresande med tanke på det säkerhetspolitiska läget. I den första artikeln i Magasinet Konkret 30 juli, ”Sheikh Jomshof vet bäst”, väljer Otterbeck att i stället för att ge en saklig källkritisk beskrivning av profeten Muhammed spela översittare och markera hur lite Richard Jomshof vet om islam. Artikeln visar den skrämmande låga nivån på professorer i islamologi utbildade vid ett svensk universitet enligt Jan Hjärpes modell. Enbart genom att kalla riksdagsledamot Jomshof för sheikh visar nivån. För att ytterligare markera sin överlägsenhet strösslar han artikeln med arabiska begrepp. Hela artikeln är en attack på Richard Jomshof som person.

I Magasinet Konkret 19 augusti, artikeln ”Total okunskap om Muhammed”, ger Otterbeck en utförlig beskrivning av Muhammed utifrån det han kallar ”islamisk historiografi”. Det är fullkomligt sanslöst, som att utgå från Bibeln när man vill beskriva Israels historia. Exakt så agerar en församlingspräst, inte en vetenskapsman. Till råga på allt lyfter han i slutet av artikeln fram Tor Andræs bok om Muhammed, den bok Jomshof i artikeln i Göteborgs-Posten säger sig ha läst. Otterbeck skriver: ”faktum är att den svenska forskaren och prästen Tor Andrae gjorde internationell karriär för mer än 100 år sedan med sin fina bok om hur Muhammed uppfattas olika i olika sammanhang och tidsåldrar”.

Alltså den bok och liknande böcker som utgår från den islamiska traditionen och som den källkritiska islamforskaren Patricia Crone för över 40 år sedan menar att ingen islamforskare längre använder.

Utom uppenbarligen här i Sverige. Hela Otterbecks artikel utgår från det han kallar ”islamisk historiografi”. Han låter som om det är Tor Andræ han utgår från när han beskriver profeten Muhammeds verksamhet!

Han vägrar konsekvent låtsas om islamism, och då i synnerhet det hot mot den svenska demokratin Muslimska brödraskapets aktivister i Sverige ägnar sig åt.

Det är inte konstigt att statsminister Ulf Kristersson och utrikesminister Tobias Billström beter sig som yra höns med Billströms skrämmande underdåniga brev till OIC. Ingen av dem har kunnat föra en saklig diskussion om Richard Jomshofs kommentar om islam och profeten Muhammed, bara kritiserat den, ”lawful but awful”.

Församlingspräst Simon Sorgenfrei
Professor Simon Sorgenfrei är ytterligare en islamolog som låtsas att Muslimska brödraskapet inte utgör ett hot mot den svenska demokratin och som likt Jonas Otterbeck agerar församlingspräst.

I boken Islam i Sverige – de första 1300 åren (2018), finansierad av SST, skriven på uppdrag av Muslimska brödraskapet, vilket jag skriver om i det här blogginlägget 2 mars 2019 om de religionsvetenskapliga institutionernas hårdvinklade och förljugna utbildning om islam, scrolla ner till bokens rubrik, lyfter Simon Sorgenfrei fram en av grundarnas av Muslimska brödraskapets svenska gren och nyckelperson i den inre kärnan, Mostafa Kharraki

som om Kharraki är vilken muslim som helst. Bilden ovan markerar MB:s koppling till Mussolinis fascism och Hitlers nazism, vilket jag skrivit om i åtskilliga blogginlägg. Islamism är den fjärde totalitära ideologin i Europa efter kommunismen, fascismen, nazismen.

Det borde vara en självklarhet att inte bara landets professorer i islamologi tydligt markerar vilka personer och föreningar som är kopplade till Muslimska brödraskapet utan också att SST agerar grindvakter så att inte MB:s aktivister bjuds in till Sagerska huset, som här:

Och här:

I det här blogginlägget 29 maj 2023 om kritiken mot Sameh Egyptsons doktorsavhandling nämner jag både Jonas Otterbeck och Simon Sorgenfrei och det är uppenbart hur de agerar församlingspräster och inte som källkritiska forskare. Simon Sorgenfrei värnar mer om islamiska föreningars försörjning via skattemedel än om Sveriges demokrati.

Det märkliga är att islamforskarna över huvud taget inte går in på de texter på svenska som Muslimska brödraskapet gett ut och diskuterar hur de förhåller sig till svensk lag.

Muslimska brödraskapets krypskytte mot den svenska demokratin via Mostafa Malaekah
I nästan varje blogginlägg ända sedan 2016 har jag lyft fram Muslimska brödraskapets aktivist, vänsterpartisten i Göteborg, Mostafa Malaekah och hans häften där han bedriver krypskytte mot den svenska demokratin och förespråkar sharia, texter som gått att ladda ner från Muslimska brödraskapets hemsidor, bland annat stora moskén i Stockholm, vars VD är Mahmoud Khalfi. Bland annat dessa två:

Vad du inte vet om Islam och Vad är meningen med livet? Samt Vad är en människa? För att inte tala om Kvinnan i Islam. Dessa häften är spridda över hela Sverige, de går att ladda ner från Islamguiden, olika moskéer har låtit publicera dem i pappersform, inklusive stora moskén i Stockholm, Zayed Moské, vilket bilden ovan visar.

Universitetens islamforskare tiger om dem. Socialantropolog, biträdande professor Aje Carlbom har lyft fram dem. SVT:s journalist Evin Rubar lyfte fram Kvinnan i Islam i dokumentären Slaget om muslimerna 2009, där Aje Carlbom intervjuas.

Men universitetens islamforskare tiger!

Vi har en regering som inte kan hantera angreppen mot Sverige från utländska islamiska militanta grupper och stater efter fyra decenniers universitetsforskning om islam. Statsminister Ulf Kristersson, utrikesminister Tobias Billström, socialminister Jakob Forssmed bjuder in Muslimska brödraskapets aktivister för dialog!

Och lägger större vikt vid vad riksdagsledamot Richard Jomshof skriver på X/Twitter än koranbrännaren Salwan Momikas handlingar!

Utbildningsminister Mats Persson: Kräv att professor Mohammad Fazlhashemi ger en källkritisk, vetenskaplig redogörelse för profeten Muhammeds verksamhet inför regeringen, riksdagen, svenska folket. Släck med omedelbar verkan ner universitetens islamutbildningar, tillsätt en utredning om universitetens islamutbildningar och hur de kan förändras i en källkritisk vetenskaplig riktning. Jag efterlyste det för flera år sedan.

Söndag 20 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr