OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Både kristendomen och islam är baserade på judendomen. Utan judendomen, ingen kristendom, ingen islam. Och ingen svartsjuk Gud som inte tål andra gudomar. Eller falska gudar kontra sanna gudar. Eller avgudar.

Tre viktiga namn i judendomens utveckling var kung Josia (639–609 fvt, Andra kungaboken 22 och 23), verksam före babyloniska fångenskapen och Jerusalems förstöring 586 fvt, och Esra och Nehemja som i mitten av 400-talet fvt begav sig till Jerusalem då Juda efter det att perserna besegrat Babylonien var en persisk provins och templet i Jerusalem återuppbyggts. Israel Finkelstein och Niel Asher Silberman, se bok nedan, skriver att Esra är en av den bibliska tidens mest inflytelserika gestalter. Det är han som kräver att judarna avskiljer sig från den övriga befolkningen, som blir rasande när han upptäcker att israeliterna gift sig med främmande kvinnor och kastar ut både kvinnorna och barnen. Rasbiologi kallas det med modernare terminologi.

Bibelforskningen är ett minfält. Det är inte min avsikt att blanda mig i den forskningen. Den här serien handlar om baron d’Holbachs religionskritik då katolska kyrkan var allenarådande i Frankrike och den religiösa intoleransen brutal. Ett utmärkande ord hos de franska upplysningsfilosoferna är tolerans, och med det avses religiös tolerans. Protestanter, kallade hugenotter i Frankrike, betraktades av franska kronan och katolska kyrkan som kättare. De franska religionskrigen från 1562 mellan katoliker och hugenotter kulminerade i den blodiga Bartolomeinatten 24 augusti 1572 i Paris, då tusentals hugenotter mördades, och fortsatte fram till 1598 då Ediktet i Nantes deklarerade att katolicismen var Frankrikes statsreligion samtidigt som hugenotterna gavs viss religionsfrihet. Ludvig XIV återkallade Ediktet 1685, vilket ledde till nya blodbad och också till att över 300 000 hugenotter lämnade Frankrike. Full religionsfrihet fick hugenotterna först efter franska revolutionen 1789, vilket var efter baron d’Holbachs tid. Franska revolutionen ledde också till att judarna i Frankrike fick medborgerliga rättigheter.

Med tanke på det skakiga säkerhetspolitiska läget i Sverige just nu och hot om våld i religionens namn kommer d’Holbachs beska kritik av våldet i Guds namn väl till pass. Han har efterföljare i dagens Frankrike, se nedan Jean Soler och Jean-Pierre Castel som båda utforskar Guds svartsjuka och våldet och intoleransen i de tre monoteistiska religionerna det ger upphov till. Båda lyfter fram antika Grekland och dess avspända förhållande till gudavärlden som föredöme.

I Mellanöstern rådde polyteism, man tillbad olika gudar och gudinnor som inte krävde något av sina följare. Det fanns stamgudar, stadsgudar, nationella gudar och hierarkier inom gudavärldarna. Ingen gudom krävde total utplåning av de andra gudarna och gudinnorna.

Både judendomens och islams lära är tydliga med att Gud är en. I Gamla testamentets Femte Moseboken (vars originalversion skrevs ner under kung Josias tid) står det ”Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en” (6:4). (I den här engelska versionen lyder texten: ”Yahwe, our God, is one, Yahwe.” I den hebreiska texten nämns stamguden Jahve, YHWH, drygt 6800 gånger, ett namn som i översättningar suddats ut och omvandlats till den universalistiska Gud, kallad Herren i svenska Bibeln och Allah i Koranen.) I samma kapitel står också: ”Ni skall inte följa andra gudar, ingen av dem som era grannfolk dyrkar. Ty Herren, din Gud, finns mitt ibland er, och han är en svartsjuk Gud. Väck inte vreden hos Herren, din Gud, ty han kan utplåna dig från jordens yta” (6:14–15).

Så hotfullt uttryckte sig ingen gud eller gudinna i den omgivande gudavärlden eller den grekisk-romerska gudavärlden, gudavärldar som förpassats till historiens fantasivärld. Jean Soler vill med sina böcker att även monoteismens Gud ska gå samma öde till mötes. Jean-Pierre Castel vill avhelga de heliga skrifterna.

Viktigt är också att Jahve inte fick avbildas i något konkret verk skapat av människohand. I Andra Moseboken står det: ”Detta är vad Gud sade: ’Jag är Herren, din Gud, som förde dig ut ur Egypten, ut ur slavlägret. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. Du skall inte göra dig någon bildstod eller avbild av någonting uppe i himlen eller nere på jorden eller i vattnet under jorden. Du skall inte tillbe dem eller tjäna dem. Ty jag är Herren, din Gud, en svartsjuk Gud, som låter straffet för fädernas skuld drabba barnen intill tredje och fjärde led när man försmår mig [. . . ]’” (20:1–5).

Åtskilliga ställen i Bibeln visar att folket vördade många gudomar och även att Jahve hade en gemål, Ashera, representerad av det som i Bibeln kallas Asherapåle. Exempelvis när kung Josia i Sydriket (Juda) på 600-talet fvt, efter det att Nordriket (Israel) utplånats av assyrierna 722 fvt, en stor del av befolkningen förflyttats, nya folk installerats, och Sydriket blivit en assyrisk vasallstat, i hopp om att inlemma det tidigare Nordriket i Sydriket gav order om att centralisera gudstjänsten till Jerusalem och att Jerusalems tempel skulle rensas från alla andra gudomar, alltså ett politiskt färgat beslut.

Kungen befallde översteprästen Hilkia, prästerna närmast under honom och tröskelväktarna att de skulle från Herrens tempel skaffa undan alla föremål som tillverkats för Baal och Ashera och himlens hela härskara. Därefter brände han upp dem utanför Jerusalem [. . .]. De avgudapräster som Judas [Sydrikets tidigare] kungar hade tillsatt för att tända offereld på offerplatserna i Judas städer och runtomkring Jerusalem körde han bort, likaså dem som tänt offereld år Baal, åt solen och månen, åt stjärnbilderna och himlens hela härskara. Asherapålen i Herrens hus tog han bort [. . .]. Josia utplånade också alla tempel som Israels [Nordrikets] kungar hade byggt på offerplatserna i Samariens städer och med vilka de hade väckt Herrens vrede. Han gjorde med dem på samma sätt som han gjort i Betel. På altarna slaktade han alla präster som fanns vid offerplatserna där och brände dessutom människoben. Sedan återvände han till Jerusalem (Andra kungaboken 23:4–6, 19–20).

Som jag nämner i föregående inlägg läste d’Holbach Bibeln bokstavligt, vilket inte var konstigt med tanke på det dåvarande forskningsläget. Första gången Israel som benämning på ett folk nämns i ett utombibliskt sammanhang är på den egyptiska Merneptahstelen rest cirka 1208 fvt, Merneptah var farao i Egypten 1213–1203 fvt. Stelen upptäcktes 1896. Det finns inga arkeologiska fynd som stöder Bibelns berättelse om patriarkerna Abraham, Isak och Jakob och de 450 årens fångenskap i Egypten, inte heller berättelsen om Mose och den 40 år långa ökenvandringen, trots idoga arkeologiska utgrävningar. Enligt Bibeln utvandrade israelernas stamfar Abraham med sin far från Mesopotamien där hans släkt ska ha tjänat andra gudar (Första Moseboken 11:31; Josua 24:2). Enligt arkeologen Israel Finkelstein kom inte israeliterna  utifrån utan de var en del av den kanaaneiska befolkningen som gradvis utvecklade en egen etnisk identitet, bland annat åt de inte griskött.

Jean Soler säger att Mose är en lika fiktiv gestalt som Akilles i den grekiska sagan Iliaden. Femte Mosebokens originalversion är som nämnts från kung Josias tid. Jean Soler menar att det är nu, när judarna efter Assyriens erövring, är på väg att försvinna som man uppfinner den ”svartsjuka” Jahve och lägger skulden till sakernas tillstånd på folket genom att påstå att de syndat och avfallit från Jahve och lyfter fram en praktiskt taget okänd profet, Mose. Soler kallar Mose för kung Josias språkrör och säger att Josias rensning av gudavärlden och förstörelse av gudabilder och altare inte har någon motsvarighet i regionen, inte heller att den som vördar andrar gudar straffas med döden. Soler skildrar utvecklingen från stamguden Jahve till guden Gud, den universella Gud med stort G, den som kristendomen och islam övertagit och som förpassat tidigare gudavärldar ur folks medvetande.

Baron d’Holbach om Guds vrede
Det är den svartsjuka, hämndlystna, straffande guden som upprör d’Holbach. Han skräder inte orden i Le christianisme dévoilé (Kristendomen avslöjad), första gången publicerad 1761. Han skriver att människans främsta strävan bör vara sin egen och sina medmänniskors lycka. Men hur är det möjligt att sträva efter lycka när den kristna religionen avfärdar livet på jorden som enbart ett mellanspel till livet efter detta och kräver att människan lever i ständig fruktan för ett övernaturligt väsens vrede. ”Hur kan ett samhälle existera som består av människor övertygade om att de nitiskt måste omfamna religionen och hata och tillintetgöra alla, vars värderingar skiljer sig från de egna? Hur kan vi förvänta oss humanitet, rättvisa eller redbarhet bland en samling fanatiker som uppmanas ha en grym, hycklande och ond Gud som förebild?

Som den naturvetare han är har han synpunkter på hur Gud skapade världen. Kristna tror att Bibelns skrifter har dikterats av Gud själv och därför är heliga, säger han. Låt oss då undersöka om dessa skrifter verkligen avslöjar den visdom, det allvetande och den fulländning vi tillskriver gudomen. Han säger att hebréernas heliga skrifter kallas Gamla testamentet och att de inleds med fem böcker som tillskrivs Mose, som var, sägs det, Guds sekreterare när han skrev dem. Mose går tillbaka till alltings ursprung och försöker inviga oss i mysteriet hur världen skapades, vilket han bara har de vagaste och mest förvirrade idéer om. Vartenda ord avslöjar hans djupa okunnighet om naturlagarna. Enligt Mose skapade Gud solen, som i vårt planetsystem är källan till ljus, flera dagar efter det att han skapade ljuset. Gud som inte får avbildas skapade människan till sin avbild. Han skapar människan till man och kvinna men glömmer snart vad han gjort och skapar kvinnan från ett av mannens revben. Med andra ord ser vi redan här i Bibelns inledning inget annat än okunnighet och motsägelser, framhåller d’Holbach.

En bestickande motsättning är när Mose efter att ha talat med Gud i 40 dagar och nätter och kommer ner från berget med de två stentavlorna med Guds tio bud, bland annat ”Du skall inte döda” och upptäcker att folket har gjutit en guldkalv som de firar trots Guds befallning att han inte får avbildas av människohand och Mose sammankallar prästerna (leviterna) och beordrar massdöd: ”’Så säger Herren, Israels Gud: Spänn på er svärden och gå fram och tillbaka genom lägret från port till port och hugg ner bröder, vänner grannar.’ Leviterna gjorde som Mose sagt, och den dagen föll omkring 3 000 män av folket” (Andra Moseboken 32:27–28).

Det blir enligt d’Holbach inte bättre i de andra böckerna och lagarna är löjliga och godtyckliga. Författaren, alltså Mose, avslutar med att beskriva sin egen död. Böckerna efter Mose visar lika stor okunnighet. Bland annat får Josua solen och månen att stå stilla samtidigt (Josua 10:12–13). Hebréernas historia är bara en enda samling sagor, ovärdiga ämnets allvar och i strid med allt förnuft. d’Holbach gör ingen hemlighet av vad han anser om judarna som tror på det som står i Bibeln.

Så blir det när man läser Bibeln bokstavligt, och så blir det när man läser Koranen bokstavligt, vilket är värt att tänka på när folk gapar och skriker om den förfärliga Koranen. Bibeln är sannerligen inte bättre.

Baron d’Holbach hade inte kunskap om att flera redaktörer av teologiska och ideologiska skäl har författat texterna och andra redaktörer, också av teologiska och ideologiska skäl, har redigerat texterna när omvärlden har förändrats. Exempelvis skriver Finkelstein och Silberman att inget stämmer av Josuas erövring av Kanaan när man placerar biblisk berättelse, arkeologiska fynd och egyptiska skriftliga urkunder sida vid sida. Erövringen av Kanaan är en krigssaga, mycket brutal och handlar om etnisk rensning och total avsaknad av respekt för människoliv. Det är våld, våld, våld. Kanaan var en egyptisk provins och bestod av pyttesmå stadsstater som var vasaller till Egypten och strängt kontrollerade av egyptiska administratörer. Dessutom var egyptiska garnisoner utposterade längs hela kuststräckan. Kanaan omvandlades gradvis under 100 år visar arkeologiska fynd, inte genom belägring av städer och erövring. Berättelsen om Josuas erövring är menar Finkelstein och Silberman ett uttryck för 600-talets vision om framtida territoriella erövringar, alltså då kung Josia hoppas på att inlemma det tidigare Nordriket med Juda. Men han dog.

Lika illa blir det när d’Holbach ger en kortfattad historik över judarna och skriver att i ett litet nästan okänt land levde ett folk vars förfäder sedan länge levt som slavar i Egypten och befriades från slaveriet av en präst som skaffade sig makt över dem. Denne man vid namn Mose uppfostrad i en religion fullspäckad med vidskepelse och mystik placerade sig som chef över en samling förrymda slavar som han övertygade om att han var deras Guds språkrör vars befallningar han påstod sig vara mottagare av. Enligt d’Holbach var Mose ytterst angelägen om att i gruppen inpränta hat gentemot andra gudar och andra nationer och utöva de grymmaste straff mot dem som vördade andra gudar och skapade därmed en samling hatfyllda monster. Denna samling förintade kanaaneiska nationer med en barbariskhet varenda människa som inte är genomsyrad av vidskepelse måste revoltera mot. Så småningom slog de sig ner i ett litet land som tedde sig väldigt bördigt efter den långa ökenvandringen och blev slavar under ett synligt prästerskap och en osynlig gudom. De övertygades om att genom att lyda prästerskapet lydde de Gud.

Baron d’Holbach ger en inträngande beskrivning av alla hemskheter Gud lät drabba Egypten när han lät Mose föra dem i frihet. Och det värsta av allt: De kristna inte bara övertog hebréernas svartsjuka, hämndlystna, straffande Gud, de gjorde saken ännu värre genom att uppfinna helvetets evighetspina.

Under d’Holbachs tid gällde fortfarande Bibeln som Guds ord. Inget i Bibeln fick ifrågasättas. Kungen var kung av Guds nåde. Sedan kom franska revolutionen, prästerskapet miste sin makt, inte bara kyrka och stat skildes åt i flera europeiska länder, lagstiftningen blev sekulär, utan minsta koppling till Bibeln.

Sverige är i dag en sekulär rättsstat. Starka krafter vill på nytt underställa lagen en gudoms påbud. Den massiva oreglerade invandringen och lika oreglerade integrationen har skapat en avgrund mellan svenskar hemtama med den sekulära rättsstaten och invandrare slavar under islamiska prästerskapets maktambitioner att underställa Svea rikes lag Koranens bud.

De som i decennier har höjt en varnande röst har stämplats som ”rasister”, ”islamofober”, ”främlingsfientliga”, ”högerpopulister” och mobbats ut ur det offentliga samtalet av de ”rättrogna”.

I särklass värst av de ”rättrogna” är SVT:s och SR:s journalister. SVT:s journalist Evin Rubar gjorde flera konsekvensneutrala dokumentärer om islamiska friskolor för länge sedan och en om islamismens utbredning i Sverige 2009. Sedan inträdde tystnaden. Om Evin Rubar hade ersatt Anders Holmberg i ”30 Minuter” och ersatt alla journalisterna i ”Agenda” hade vi haft ett helt annat diskussionsklimat i Sverige. Det finns ingen journalist inom SVT och SR som lever upp till hennes kaliber.

Den islamiska enklaviseringen i Sverige
Jean-Pierre Castel skriver om hur judarna definieras utifrån blod, vilket man kan läsa om i Esras bok och Nehemjas bok i Bibeln, jämfört med antikens greker som definierade greker utifrån den som kunde grekiska språket. Socialantropolog Aje Carlbom har i över två decennier varnat för de konsekvenser den islamiska enklaviseringen, som bygger på samma avskiljande princip som judarnas, leder till. Den nyblivna doktorn Sameh Egyptson

bygger vidare på Aje Carlboms forskning och visar i sin doktorsavhandling hur Muslimska brödraskapets chefsideolog Yusuf al-Qaradawi förespråkar just en gettoisering av den islamiska gemenskapen i icke-islamstyrda länder.

Vad jag vet är biträdande professor Aje Carlbom den enda universitetsforskare som analyserat hur islam i svenskspråkiga texter marknadsförs i Sverige och då har Muslimska brödraskapet var aktiva i Sverige i fyra decennier. I det föregående inlägget lyfter jag fram de texter på svenska som Muslimska brödraskapets Mostafa Malaekah sammanställt och som är spridda över hela Sverige och som Aje Carlbom satt sig in i och varnat för.

Finns Gud?
Jean Soler säger att frågan om Gud existerar eller inte är en icke-fråga. Alla gudar existerar, guden Gud i lika hög grad som alla andra. Gudarna existerar i de människors medvetande som tror på dem. De kommer att existera så länge gemenskaperna som är övertygade om deras existens existerar. Den här existensformen är inte en illusion, framhåller han, utan den medför reella konsekvenser, goda eller skadliga, ibland blodiga, för folken och individerna vars liv den reglerar. Han betonar också att det inte finns någon universell religion. Kristendomen är européernas religion och folken de dominerat. Islam är arabernas religion och nationerna de har erövrat. Judendomen är judarnas religion. Resten är enbart ideologisk förpackning.

Sveriges politiker bör ta till sig Jean Solers ord. Huruvida Allah existerar eller ej, huruvida profeten Muhammeds liv och leverne är verklighetsbaserad historia eller sagor påhittade långt efter hans död är i sammanhanget betydelselöst. Det viktiga är att Allah och Muhammed existerar i hundratusentals invandrares medvetande och att det får reella konsekvenser för Sveriges del. Exempelvis övertygelsen att Koranen är lag, att profeten Muhammed är den sista profeten och att varje ”sann” muslim bör imitera hans liv och leverne på 600-talet, att islam är en universell religion, att den är överlägsen alla andra religioner, att den kommer att segra, att homosexuella förtjänar döden, att avfällingar förtjänar döden, att Sverige bör förbjuda hädelse i lag, att judar är apors och grisars avkomma, att Muhammed kastade ut judarna ur Medina och lät avrätta mängder av dem, att Muhammed var krigsherre och massmördare, att han likt kung Josia rensade Kaba från alla gudabilder.

Det är hot om helvetet sida upp och sida ner i Koranen, sida upp och sida ner om alla människors olika värde. Hur många hundratusentals invandrare som ser svenskarna som ”otrogna”, som mindre värda är det ingen som vet. Här i Sverige har tolerans bara förespråkats en väg, inte ömsesidig tolerans.

Ända sedan regeringen Carl Bildt (M) i december 1991 upphävde regeringen Ingvar Karlssons (S) Luciabeslut från 13 december 1989, som gick ut på att i huvudsak enbart ta in FN-flyktingar, har svenska folket år efter år beskyllts för att vara orsaken till den bristande integrationen. I decennier har politikerna gett både sig själva och alla invandrare ansvarsfrihet.

Det som hade behövts ända från regeringen Bildts beslut var stenhårda krav på kunskap om svenska språket och massiv undervisning av hela befolkningen om vad demokrati innebär, att folkstyre kräver kunskap.

I Sverige är diskussionen om demokrati i princip stendöd inom de politiska partierna. Som om demokrati är något självklart, något ingen behöver arbeta på och utveckla. Och definiera.

Torsdag 24 augusti 2023

Mona Lagerström