Samtidigt som jag skriver på den här texten om medborgaranda och medborgarkunskap publicerar statsvetaren Michele Micheletti på DN Debatt 31 december 2023 en tänkvärd artikel om medborgarnormer, ”De goda medborgarna lyder inte makten blint”. Självständigt kritiskt tänkande är viktigt, tillit till regering och myndigheter är överskattat. En artikel värd att ha i bakhuvudet vid läsningen av detta avsnitt.
Parlamentarismen infördes i Sverige 1917. Långt innan dess var Sverige en nationalstat med en centralmakt, men först i och med den allmänna och lika rösträttens införande 1921 började man tala om medborgaranda, om att vara samhällsmedborgare och vad det innebär av rättigheter och skyldigheter, i stället för att vara underställda en straffande osynlig gudom och prästerskapets tyranni.
Medborgaranda är som nämnts ovan motsatsen till identitetspolitik och klanpolitik.
I sin bok Nomad (översättning Manne Svensson) skriver Ayaan Hirsi Ali, som kommer från en klan i Somalia, om hur asylsökande mottogs i Nederländerna:
Alla frågor handlade om det förflutna. Ingen av asylsökarna blev tillfrågad om vad de planerade att göra om de fick uppehållstillstånd i landet. Deras kunskaper sattes inte på prov. De fick inga frågor om vad de hade för värderingar, seder och bruk eller vad de visste om holländska traditioner och lagar. Några av dem fick uppehållstillstånd precis som jag. Men ingen av oss hade varit samhällsmedborgare i modern mening förut. Vi hade aldrig känt något deltagande i och lojalitet mot en stat. Vi fortsatte att vara lojala endast mot klanen (2011, s. 235, 236).
År 1923 gav den socialdemokratiska politikern Värner Rydén (1878–1930) ut skolboken Medborgarkunskap, som syftade till att ersätta katekespluggandet till förmån för elevernas aktiva deltagande i det påbörjade demokratibygget. Från prästerskapets tyranni och ett övernaturligt väsens överhöghet till kunskap om hur ett land styrs och vad orden medborgare och medborgaranda innebär. Medborgaranda är detsamma som det moderna uttrycket den sociala sammanhållningen. Svenskar hade, och har, en stark geografisk anknytning. Medborgarandan syftade inte till att sudda ut olikheterna. En skåning var fortfarande en skåning. En göteborgare fortfarande en göteborgare. Och så vidare.
Jag har fotat av lärobokens Förord för att visa hur Värner Rydén för hundra år sedan tänkte sig undervisningen i det nya skolämnet medborgarkunskap. Värner Rydén var utbildad folkskollärare. Läraren är viktigare än boken säger han.
Under rubriken Kyrkan, som då var statskyrka, skriver Värner Rydén om medeltidens katolska biskopar, som såg sig mer som världsliga furstar än Herrens tjänare. Viktiga ord att tänka på i dag då islamiska prästerskapet i Mellanöstern styr inte bara sina egna länder som ”världsliga furstar” utan har globala anspråk och ställer krav på svenska politiker att anpassa Sverige till deras religion. Ayatolla Ruhollah Khomeini (Iran, d. 1989), ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak).
Man kan likna samarbetsorganisationen OIC, med huvudsäte i Jidda, Saudiarabien, vid medeltidens påve. Det samarbetsorgan utrikesminister Tobias Billström ligger på knä för.
Länder som i dag anstränger sig att ”lägga riket under utländskt religiöst herradöme”, och som har pengar nog att göra det, är Saudiarabien, Qatar, Iran och Turkiet, via dawah, ”att kalla till islam”, både genom att förmå islams trosfränder att utöva ”rätt” islam, en extremt demokratifientlig politisk tolkning av islam, och att vinna över konvertiter till islam, utöver förstås frikostig finansiell hjälp. Vilket märkligt nog möts av total likgiltighet från Sveriges politiker. Just på grund av dessa länders ansträngningar via moskéer och ”kulturföreningar”, Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd, Svenska muslimer för fred och rättvisa (SFMR) med mera, är det ytterst nödvändigt med ett kunskapslyft för hela befolkningen om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i den sekulära rättsstaten Sverige, vilket jag skriver om i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. En fungerande demokrati kräver välinformerade, engagerade och självständigt tänkande medborgare. Notera att Värner Rydén skriver om personlighet, inte om personlig identitet.
Medborgarandan skapade ett framgångsrikt land som gjorde det möjligt att öppna Sveriges gränser och välkomna folk från andra länder, även efter det att industrin inte längre skrek efter arbetskraft. Men politikernas högmod gjorde att det hela gick över styr. I stället för att ha en väl utarbetad plan för välkomnandet av utlänningar, där massiv utbildning i Värner Rydéns anda för hela befolkningen, både den bofasta och den inflyttade, ingick, i syfte att motverka diskriminering och skapa ett övergripande ”vi” och tillhörighet till den mångfacetterade nationalstaten Sverige och det självklara att barn till invandrare födda i Sverige kallades första generationen svenskar, en gemenskap att vara stolt över, skapar politikerna proposition 1975:26 om att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle, där alla kulturer är jämbördiga, och invandrarna med helt andra referensramar, och till och med egna rättssystem, får välja om de vill uppgå i en svensk kulturell identitet eller utveckla sin ursprungsidentitet, därtill finansierad via skattemedel. Propositionen slog sönder Värner Rydéns ansträngningar att dana välinformerade, engagerade och självständigt tänkande samhällsmedborgare med en samling gemensamma offentliga referensramar och respekt för nationalstatens rättssystem.
Hur är det tänkt att man ska vara en välinformerad, engagerad och självständigt tänkande samhällsmedborgare om man inte kan svenska språket?
Propositionen banade dessutom väg för en återgång till prästerskapets tyranni, det kan knappast ha undgått någon. Se bara Ulf Kristerssons, Tobias Billströms och Jakob Forssmeds kryperi för islamiska prästerskapet.
Värner Rydén visade förtroende för befolkningen och svenskarnas förmåga att skapa en medborgaranda baserad på kunskap om hur landet styrs. I och med den fatala propositionen, som fattades över huvudet på folket utan att folket fått säga sin åsikt, började politikerna förtala sitt eget folk och ge svenskarna skulden för invandrares ovilja att ingå i en svensk kulturell identitet. Svenskarna vill inte ”öppna sig”, påstår politikerna, svenskarna är ”rasister”, ”främlingsfientliga”, i stället för att tala klarspråk och säga att mängder med invandrare och invandrarättlingar föraktar svenskarna och inte alls vill vara samhällsmedborgare utan fortsätta vara klanmedlemmar.
13 januari 2024
Mona Lagerström
