Vänsterpartiet har som feministisk talesperson valt Rossana Dinamarca,  rabiat motståndare till begreppet hedersvåld, en person med rötter i ett  romersk-katolskt land i Sydamerika i stället för en person med rötter i ett klansamhälle i Mellanöstern, Asien eller Afrika som verkligen vet vad hedersnormer  i ett klanvälde  innebär för den enskilda individen. Vänsterpartiets oförmåga att diskutera hedersrelaterat våld och förtryck  och social kontroll via skvaller och ryktesspridning avslöjar den här artikeln signerad Rossana Dinamarca, Aron Etzler och Christina Höj Larsen.

Enligt uppgifter i medierna vill krafter inom Vänsterpartiet utesluta
kvinnorättsaktivisten och riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh med rötter i Iran och erfarenhet av hedersnormer. Skälet sägs vara en rasistisk video hon lagt upp på sin Facebooksida. Videon och Amineh Kakabavehs alla  ursäkter och påtvingade time out har avhandlats på andra ställen. Här koncentrerar jag mig på Rossana Dinamarcas fanatiska tro på  skrivbordsteorin om ”våldets normaliseringsprocess” och Vänsterpartiets samarbete med den fascistiska rörelsen Muslimska brödraskapet.

En av dem som kritiserat Amineh Kakabaveh för rasism är Kitimbwa Sabuni här och här. Kitimbwa Sabuni är ömsom representant för Muslimska  brödraskapets Muslimska mänskliga rättighetskommitté, ömsom för Afrosvenskarnas riksförbund. Kitimbwa Sabuni sammanställde Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushds skuggrapport till FN i februari 2013 i samarbete med bland andra Muslimska brödraskapets aktivister
Fatima Doubakil, Omar Mustafa och Helena Benaouda,
numera  Hummasten. I rapporten kritiserar de Sveriges arbete mot hedersrelaterat våld och förtryck, det påstås stigmatisera en odefinierad folkgrupp de kallar muslimer och som de påstår sig vara talespersoner för.

I våras besökte partiledare Jonas Sjöstedt Muslimska brödraskapets
huvudsäte Stockholms moské på Södermalm som drivs av Islamiska
förbundet. Med anledning av besöket uppmanade religionsvetaren Sameh Egyptson här Jonas Sjöstedt att ta avstånd från alla former av politisk islam på samma sätt som han tagit avstånd från alla former av rasism i samband med kritiken mot Amineh Kakabaveh.

Se här om Vänsterpartiets seminarium i Malmö om islamofobi 19 februari 2015 i samarbete med bland andra Muslimska brödraskapets studieförbund Ibn Rushd och med imamen och teologen Salahuddin Barakat  (Islamakademin i Malmö), teologen Othman Tawalbeh (Ibn Rushd) samt religionsprofessorn Mattias Gardell i panelen. Mattias Gardell har gjort ”islamofobi” till sitt varumärke och reser land och rike runt och säljer in detta begrepp tillsammans med Muslimska brödraskapets aktivister
(se tidigare blogginlägg). Salahuddin Barakat skriver om nyttorna med könssegregering och det han kallar otillåten interaktion mellan de motsatta könen här. Salahuddin Barakats Islamakademi bedriver kursverksamhet i samarbete med Ibn Rushd.

Teologie doktor Eva Lundgrens tes om
”våldets normaliseringsprocess”
Det första hedersmordet som uppmärksammades stort i svenska
massmedier var mordet på femtonåriga Sara (Maisam) Abed Ali i Umeå
december 1996. Hon ströps med en livrem av sin bror och kusin. Tonen i debatten och den för de drabbade förödande polarisering som sedan följt sattes av professorn i sociologi, teologie doktor Eva Lundgren och
doktorand Åsa Eldén. De två inleder det svenska kvinnoförtryckets moderna historia, skammens historia, den 21 januari 1997. Då publicerar de på SvD Brännpunkt artikeln ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”. När svenska män mördar eller misshandlar närstående kvinnor, hävdar
Lundgren och Eldén, anses dåden vara orsakade av individuella och
psykologiska skäl. ”Därmed kan bilden av den jämställda svenska kulturen upprätthållas.” Men när män från Mellanöstern mördar eller misshandlar en närstående kvinna sägs religiösa eller kulturella skäl vara orsaken. Detta, menar Lundgren och Eldén, är ett bevis på den klassiska koloniala
världsbilden. ”Det skapas en föreställning om diametralt motsatta kulturer om ’vi’ och ’dom’.”

Postkolonialisten Eva Lundgren har, utifrån intervjuer med norska manliga ledare i det som kallas karismatiska församlingar (liknande Livets Ord) och dessa mäns misshandlade fruar, skapat en skrivbordsteori hon kallar
”våldets normaliseringsprocess”, en teori hon menar gäller för hela världen. De intervjuade kvinnorna och männen hade Bibeln som rättesnöre för
relationen mellan man och hustru. Männen som misshandlade sina fruar hade ledande roller inom församlingarna och var uppfyllda av den helige ande.

Eva Lundgrens tes har utsatts för kritik i många år av alla dem som
arbetar med att bekämpa hedersrelaterat våld och tvång i Sverige, men  kritiken har inte fått gehör inom Vänsterpartiet som uppenbarligen vägrar acceptera att det förekommer klanvälden baserade på heder inom vissa invandrargrupper.

Rossana Dinamarcas blinda tro på Eva Lundgrens tes
Så sent som den 9 juni 2016 skriver Rossana Dinamarca i Feministiskt
Perspektiv artikeln ”Så hedrar vi Pela Atroshi” här och visar att hon är en av Eva Lundgrens fanatiskt bokstavstroende anhängare och att Vänsterpartiet inte har gjort upp med den förra partiledaren Gudrun Schymans
”feminism” (att män som grupp har hjärnor och kvinnor som grupp är hjärndöda, den så kallade könsmaktsordningen) som inte har någonting med kvinnorättsaktivism att göra. Rossana Dinamarca skriver: ”Mäns våld mot kvinnor är kopplat till den ojämlika fördelningen av makt mellan könen i samhället. [. . . ] Arbetet för att stoppa våldet och ge våldsutsatta skydd och stöd måste ske utifrån insikten om att våldet har sina rötter i den rådande patriarkala samhällsstrukturen.”

Med den bokstavstroendes tvärsäkerhet och självgodhet förklarar
Dinamarca sedan hur våldet inom denna världsomspännande patriarkaliska samhällsstruktur ser ut: ”En form av hedersförtryck, men som inte kallas för det (varför, låter jag dig som läsare fundera över), utan för normaliseringsprocessen, innebär kortfattat att våldet normaliseras, både av den som misshandlar och den som blir misshandlad.” Därefter följer en uppräkning av Eva Lundgrens beskrivning av misshandelsprocessen bland ledare
uppfyllda av den helige ande inom karismatiska kristna församlingar i Norge.

Vidare skriver Dinamarca: ”Hedersvåldet är en del av det strukturella
könsförtrycket och således inte begränsat eller kopplat till en viss religion eller etnicitet.” Mångtusenåriga klanvälden baserade på heder existerar inte, enligt Dinamarca. När det i själva verket är de invandrade klanväldena som är det stora hotet mot den svenska rättsstaten, oberoende av om
klanväldena är baserade på heder och/eller en religion eller varken heder
eller religion. Rossana Dinamarca kunde innan hon uttalar sig om
hederskulturer exempelvis läsa kvinnorättsaktivisten, journalisten och
författaren Dilsa Demirbag-Stens självbiografiska böcker Stamtavlor (2005) och Fosterland (2010) om kyskhetsnormen, den sociala kontrollen och skvallret, det dödande skvallret inom hennes klan i den kurdiska delen av Turkiet.

Med fanatikerns svartvita världsbild levererar Dinamarca följande salva mot alla dem som ända sedan Pela Atroshi och Fadime Sahindal mördades
hängivet arbetar för att uppmärksamma unga människors, kvinnors och sexuella minoriteters livegenskap i invandrade klanvälden: ”På senare år har deras död dock utnyttjats av krafter som extrema ateister,
högerdebattörer, islamofober och rasister som använder hedersdebatten för att i svepande ordalag angripa muslimer, invandrade eller vissa förorter. Morden på Pela Atroshi och Fadime Sahindal motiverades med deras
kärleksliv och val av partner. Inte i något fall hade morden byggts upp av
religiöst tvång som att bära slöja eller liknande.”

Så kan man också kamouflera sitt stöd till Muslimska brödraskapets
steg-för-steg-infiltrering på alla nivåer inom det svenska samhället. Eller till den saudiarabiska wahhabismens utbredning, se här för Vänsterpartiets
integrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsens oreserverade stöd för spridningen av wahhabismen i stadsdelen Hjällbo i Göteborg.

Rossana Dinamarca är född i det romersk-katolska Chile men har vuxit upp i Sverige. Det slående i hela den polariserade debatten om hederskulturer i Sverige är att de mest fanatiska förnekarna av hederskulturer är kvinnliga marxistiska akademiker från romersk-katolska länder i Sydamerika, Paulina de los Reyes (Argentina), Irene Molina (Chile), Diana Mulinari (Argentina), Edda Manga (Colombia). Detta högljudda kotteri far fram som en ångvält över alla kvinnor i Sverige med erfarenhet av klanvälden baserade på heder och som vill lyfta frågan.

Det sorgliga är att Vänsterpartiet som feministisk talesperson inte har valt en partimedlem med egen erfarenhet och därmed kunskap om klanvälden och hedersförtryck utan en person som enbart förlitar sig på en
skrivbordsteori om norska heterosexuella par. Än sorgligare är det att
Vänsterpartiet har bedrivit klappjakt på partiets riksdagsledamot och kvinnorättsaktivist Amineh Kakabaveh, grundaren av organisationen
Varken hora eller kuvad (VHEK) som verkar för att höja kunskapen och medvetenheten om hederskulturer i Sverige. Så kan man också kamouflera sitt stöd till Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering på alla
nivåer inom det svenska samhället.

För Sveriges skull, för den sociala sammanhållningens skull, vore det
ärligare om Vänsterpartiet var öppna med sitt stöd till en totalitär rörelse med målet att montera ner vår representativa demokrati och ersätta den med sharia, Allahs lagverk.

Hur var det nu med partiledare Jonas Sjöstedts besök i Södermalmsmoskén i februari 2016? Var det ett besök hos en religiös församling eller ett besök hos en totalitär politisk rörelse?

Mona Lagerström fil dr