OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Baron d’Holbach lät år 1761 i hemlighet i Nancy publicera Le Christianisme dévoilé (Kristendomen avslöjad) under den år 1759 avlidne Nicolas-Antoine Boulangers namn och med London som tryckort. Jaques Attali nämner i sin biografi om baronens nära vän Denis Diderot (se bild nedan) att ingen gissade att baronen skrev religionskritiska verk. Attali skriver, i Jim Jakobssons översättning, att 1761 publicerades ”d’Holbachs förfärande antikristna pamflett, Le Christianisme dévoilé i Holland eller London, signerad av en viss Nicolas Boulanger, väg- och broingenjör, beundrad av Diderot och medarbetare i Encyklopedin – och lägligt nog bortgången när texten publiceras. Boken väcker skandal i Paris [. . .] Polisen utfärdar en belöning till den som kan bidra till att identifiera författaren. Ryktet utpekar Voltaire, [Étienne Noël] Damilaville eller Diderot som verkets upphovsman [. . .]. Ingen tänker på d’Holbach, som därför inte besväras; något som för övrigt förargar honom lite grann. Voltaire fördömer verkets ateism men räknar det ändå till de ’goda böckerna’” (s. 261).

Bokhandlaren/förläggaren Marc-Michel Rey (schweizare bosatt i Amsterdam) gav ut alla d’Holbachs religionskritiska böcker, vars kostnader d’Holbach stod för, baronen krävde inte heller betalt för sålda böcker. Manuskripten förmedlades under stort hemlighetsmakeri till Amsterdam, de tryckta böckerna smugglades sedan till Frankrike. Marc-Michel Rey är av avgörande betydelse för att upplysningsfilosofernas, i synnerhet d’Holbachs, religionskritiska böcker över huvud taget nådde tryckpressarna. Man ska komma ihåg att alla involverade riskerade inte bara fängelse utan till och med dödsstraff.

Le Christianisme dévoilé gavs ut på nytt 1766 och 1767. Diderot skriver i brev 8 oktober 1768 till Sophie Volland (se bild nedan) om hur farligt det var att över huvud taget komma i beröring med förbjudna böcker. En lärlingspojke studerade kemi som inkvarterad elev, han betalade per kvartal, läraren begärde betalning för andra kvartalet trots att eleven redan betalat, eleven vägrade betala på nytt. I Olof Nordbergs översättning:

”Saken drogs inför magistraten. Läraren får gå ed på saken, och han svär. Han har inte mer än hunnit begå sin mened förrän eleven lägger fram sitt kvitto och läraren står där bötfälld och vanärad. Han var en skurk och han förtjänade det, men eleven var åtminstone en tanklös människa, och detta kostade honom mer än livet.”

Eleven hade av någon anledning av en kolportör tagit emot två exemplar av Le Christianisme dévoilé, ett exemplar hade han sålt till läraren, som lämnar det till polisen.

”Kolportören, hans hustru och eleven arresterades alla tre, och de har nu fått schavottera, piskats och brännmärkts, eleven har dömts till nio år vid galärerna, kolportören till fem år och hans hustru till fattighuset för hela sitt liv. [. . .] inser ni konsekvenserna av denna dom? En kolportör lämnar mig en förbjuden bok. Om jag köper mer än ett exemplar av den döms jag för medhjälp till illegal handel och utsätts för en fruktansvärd förföljelse” (s. 348).

Inte att förvåna därför att d’Holbachs ”ateismens bibel”, Système de la nature publicerad två år senare, hade som författare den sedan tio år avlidna franska akademiledamoten Jean-Baptiste de Mirabaud. Båda böckerna brändes offentligt av Paris bödel tillsammans med La contagion sacrée (Den heliga smittan) och ett verk av Voltaire.

När Jean-Jacques Rousseau 1762 publicerade Emile eller Om uppfostran med ett avsnitt om en prästs trosbekännelse som stred mot kyrkan förklarade det mäktiga Parisparlamentet att det var dags att inte bara bränna böcker utan också böckernas författare.

Franska revolutionen 1789 satte stopp för det och banade väg för de individuella fri- och rättigheterna, inklusive religionsfrihet, pressfrihet och yttrandefrihet.

Exakt 200 år senare, den 14 februari 1989, förkunnade Irans högsta ledare Ayatolla Khomeini en dödsdom mot den brittiske författaren Salman Rushdie

eftersom hans roman Satansverserna ansågs vara hädisk.

En ny världsordning inträdde.

I augusti 2022 utsattes Rushdie för en knivattack av en religiös fanatiker, 23 år efter dödsdomen.

Och vi får inte glömma det helvete på jorden konceptkonstnären Lars Vilks

tvingades leva under ända fram till sin död 2021 efter det att han 2007 ritat profeten Muhammed som rondellhund.

Ayatollah Ruhollah Khomeinis efterföljare är bland andra Ayatolla Ali Hosseini Khamenei (Iran), Hassan Nasrallah (Hizbollah, Libanon), Muqtada al-Sadr (Irak).

Ända sedan Khomeinis dödsdom mot Rushdie angrips västs yttrandefrihet av allt starkare hotelser från den islamiska världens inte bara prästerskap utan även politiska makthavare som vill utplåna de individuella fri- och rättigheter vi i väst kan tacka de djärva upplysningsfilosofernas religionskritik för och driva väst tillbaka till före 1700-talets upplysning.

Den islamiska samarbetsorganisationen OIC och Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna
I dagarna har vi fått en upprepning av den islamiska samarbetsorganisationen OIC:s ansträngningar sedan den danska Muhammedkrisen 2005 att kräva att väst inför blasfemilagar. Under 2006 försökte OIC ta hjälp av FN för att förbjuda hädelse i hela världen. Demonstrationerna i Mellanöstern januari och februari 2006 till följd av Muhammedteckningarna som publicerades i Jyllands-Posten i september 2005 var inga spontana demonstrationer av ”muslimen i gemen”. Det gick flera månader mellan publiceringen och de våldsamma, iscensatta, demonstrationerna mot danska beskickningar.

Sverige är en bricka i de 57 islamiska ländernas samarbetsorgan med säte i Jidda i Saudiarabien, och detta samarbetsorgans ansträngningar att via FNs Råd för mänskliga rättigheter införa hädelselagar i hela världen, och då i synnerhet förbud mot att tala nedsättande om islam och ”negativ stereotypisering” av islam. Ett led i OIC:s globalisering av hädelseförbudet är att förmå väst att föra in religion under lagar som ”hets mot folkgrupp” och ”hatbrott”.

Det finns inte bara FN:s allmänna deklaration om de mänskliga fri- och rättigheterna från 1948 och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna signerad 1950 (gäller som lag i Sverige sedan 1 januari 1995). Det finns också en tredje: Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter på islamisk grund (The Cairo Declaration on Human Rights in Islam) från 1990. Islam betyder i deklarationen sharialagar. Kairodeklarationen om mänskliga rättigheter på islamisk grund stadgar att alla mänskliga rättigheter är underordnade det odefinierade sharia och antogs på den nittonde islamiska konferensen i Kairo av medlemsstaternas utrikesministrar 5 augusti 1990. Då hette organet The Organization of Islamic Conference (OIC). År 2008 bytte det namn till Organisation of Islamic Cooperation (OIC). Islamiska samarbetsorganisationens 57 medlemsstater är enligt hemsidan ”the collective voice of the Muslim world”. Denna ”kollektiva röst” sitter på världens oljereserver och kan med fog definieras som en synnerligen kapitalstark röst.

Kairodeklarationen antogs året efter det att ayatolla Khomeini 14 februari 1989 uttalade dödsdomen mot författaren Salman Rushdie. Dödsdomen mot Salman Rushdie handlade om maktkampen mellan Saudiarabien och Iran och deras allierade världen över. Kollektivet ”muslimer” blev en världsomspännande politisk maktfaktor, vilket inte minst Danmark och Lars Vilks fick känna av. Och nu Sverige.

År 2011 gav Paul Marshall och Nina Shea från Center for Religious Freedom, Hudson Institute, ut rapporten Silenced. How apostasy & blasphemy codes are choking freedom worldwide.

De kommenterar att sharia inte definieras i Kairodeklarationen, att det inte finns någon entydig tolkning av sharia, att de 57 medlemsländerna i OIC tolkar sharialagarna olika och att somliga av medlemsländerna till och med har ett sekulärt rättsväsende. I rapporten ger de mängder med exempel på hur länder med sharialagstiftning godtyckligt använder hädelse och anklagelser om avfall från islam i syfte att förfölja religiösa minoriteter och tysta (fängsla, tortera, avrätta) obekväma kritiker av landets politik, och hur OIC till en början inom FN fick gehör för att Kairodeklarationen skulle accepteras, alltså en deklaration om mänskliga rättigheter baserad på en religion, en deklaration som går stick i stäv med den allmänna deklarationen om individuella fri- och rättigheter (s. 209). Marshall och Shea beskriver hur OIC med varierande framgång sedan 1999 använt sig av FN i syfte att förbjuda all kritik världen över av islam och därmed kritik av medlemsländernas egna regimer och hur OIC har förskjutit västvärldens innebörd av religionsfrihet från att gälla individens rätt att utöva sin religion till att gälla respekt för religionen, och då i synnerhet islam. Först år 2011 gav OIC upp försöket att omdefiniera religionsfrihet eftersom de insåg att västländerna inte skulle ge vika (s. 211).

Via OIC och med hjälp av Pakistans dåvarande premiärminister Imran Khan beslutade FN att införa 15 mars som International day to combat islamophobia. Pakistans utrikesminister håller 15 mars 2022 ett lovtal över Imran Khan och FN:s beslut. Bland annat skriver han att Imran Khan i sitt jungfrutal 2019 var den första muslimska ledaren att inför FN ta upp islamofobi, utrikesministern säger också:

It is pertinent to mention here that the 47th session of the OIC Council of Foreign Ministers, held in Niamey, Niger, in November 2020, unanimously adopted a resolution initiated by Pakistan for the designation of 15 March as the International Day to Combat Islamophobia. Over the past year, Pakistan, together with other Islamic countries, pursued an extensive diplomatic process with UN Member States.

När ayatolla Khomeini utfärdade fatwan 14 februari 1989 och sa att det är islamtroendes plikt i hela världen att avrätta den brittiska medborgaren Salman Rushdie och alla inblandade i utgivningen av boken för att Rushdie hädade islam innebar det, skriver Paul Marshall och Nina Shea, startskottet för en ny världsomspännande rörelse inställd på att inskränka yttrandefriheten och religionsfriheten via exporten och tillämpningen av islamiska hädelselagar, lagar som redan förtryckte religiösa minoriteter och oliktänkande i länder där islam var den dominerande religionen. Detta skedde i en tid då reaktionära tolkningar av islam fått ett uppsving, skriver de, vilka backades upp av politiska och religiösa ledare i både Iran och Saudiarabien, de benhårda konkurrenterna om makten över den islamiska världen. Marshall och Shea betonar faran med att politik och religion flätas samman, eftersom en fri religiös debatt är förutsättningen för en fri politisk debatt och att många medlemsländer i OIC använder sig av inskränkningar i yttrandefriheten av politiska skäl för att förhindra att deras styre i islams namn ifrågasätts (s. 3, 4, 9).

Paul Marshalls och Nina Sheas huvudsyfte med rapporten är att varna för hur lagar i väst som ”hets mot folkgrupp” och ”hatbrott” utnyttjas av OIC i syfte att i väst inskränka yttrande- och religionsfriheten. Marshall och Shea betonar att de pågående kraven från OIC:s medlemsländer att förmå väst att inskränka vad de anser är oacceptabelt att säga om islam är oförenliga med de individuella fri- och rättigheterna i en demokrati. Svårigheten, skriver de, är att exakt veta vad OIC:s medlemsländer försöker begränsa i väst. Det finns ingen tydlig definition av hädelse eller religiöst hate speech. Inte ens i OIC:s medlemsländer finns någon praxis angående hädelsebrott utan bedömningen utgår från prejudikat som vanligtvis inte är skriftliga och ofta baserade på lokala myndigheters subjektiva och ibland egennyttiga tolkningar (s. 5).

Utrikesminister Tobias Billströms undfallande brev till OIC och användning av begreppet ”islamofobi”
Ända sedan begreppet islamofobi, som fastnat som en kardborre hos alla som vill strypa kritik av islam, användes av den brittiska tankesmedjan the Runnymede Trust 1996 har begreppet utsatts för kritik, vilket alltså utrikesminister Tobias Billström anser sig stå höjd över och anklagar religionskritiker för att vara psykiskt störda, vilket i sin tur innebär att regeringen förklarar att religionskritik ska betraktas som en psykisk störning! Mer än två och ett halvt sekel efter baron d’Holbachs religionskritik.

Så här skriver Billström till OIC:s medlemsländer:

”I wish to assure all of you that Islamophobic acts in any form are condemned by the Swedish government.”

”In no way does the Swedish Government support Islamophobic opinions, whether expressed during demonstrations or elsewhere.”

Vem, vilka rådgjorde Billström med innan han skrev brevet? SST? UD? TV- och radioprofilen iransvenske Mohammad Fazlhashemi, professor i islamisk teologi, tidigare rådgivare åt Erik Ullenhag (L), varm anhängare av begreppet ”islamofobi”, rabiat motståndare till upplysningen? I hans bok Vems islam? från 2008 är han starkt kritisk till Muhammedteckningarna i Jyllands-Posten och Lars Vilks rondellhund. Han talar om yttrandefrihetens gränser och anser att väst behöver genomgå en mentalitetsförändring. Av de cirka 800 000 invånarna i Sverige med rötter i islamdominerade länder har SVT, SR och TV4 i två decennier valt denna enda man att uttala sig om islam. Jag skriver om honom i bland annat i det här inlägget 12 februari 2017, scrolla neråt till rubriken ”Könsapartheidmissionären Mohammad Fazlhashemi”.

Svärmen bananflugor
Baron d’Holbach hade inga höga tankar om att få genomslag för sina religionskritiska böcker hos den breda massan som han menade föredrog myter och mysterier framför kalla fakta om naturen och naturlagarna, och som för den delen huvudsakligen var analfabeter och helt i händerna på prästerskapet. I Le bon sens (1772, Sunt förnuft) skriver han att bekämpa religion och dess hjärnspöken med förnuft är som att slåss mot en svärm bananflugor med ett svärd, så snart man slagit till är hela svärmen bananflugor tillbaka.

I Sverige utmanade professorn i filosofi Ingemar Hedenius (1908–1982) i debattartiklar och boken Tro och vetande (1949) landets biskopar och teologer och begärde att de förklarade exakt vad absurditeterna i den kristna läran, som själen, uppståndelsen ifrån de döda, ett evigt liv, himmel och helvete innebar. Det var ett rejält svärdshugg som gav upphov till en enorm debatt. En stor del av folket slutade lyda prästerskapet och insåg värdet av att tänka självständigt och inte vara slavar under ett övernaturligt väsens jordiska ombud och deras dogmer och därmed blev ett av världens mest toleranta folk.

Biskoparna var ofta professorer som tack för sin gärning utnämnts till biskopar. Enligt Hedenius kan teologi inte klassas som vetenskap utan är rena kvacksalveriet, vilket baron d’Holbach också skriver.

Hedenius svärdshugg är för länge sedan igentäppt av svärmen bananflugor som kretsar som ett kolsvart moln över Sverige, sänker landet i mörker och drar Sverige tillbaka till före upplysningen. Tack vare landets olika regeringar.

Tobias Billström skryter i brevet till OIC att Sverige till och med ger ”governmental grants to all religious communities and their work”.

Via Myndigheten för stöd till trossamfund (SST) som årligen delar ut 80 miljoner skattekronor till landets prästerskap. En myndighet som med omedelbar verkan bör läggas ner, en myndighet som olika regeringar slussat skattemiljoner till i syfte att ”bekämpa islamofobi” och som således för sin överlevnads skull helt har anammat begreppet ”islamofobi”, en myndighet som med sin verksamhet bidrar till att bananflugsvärmen blir tätare och tätare.

De 80 årliga miljonerna skulle göra större nytta hos Doku.nu som i senaste inlägget, ”Svenska moskéer vill ha ett totalt kränkningsförbud” skriver om hur de kontaktat 31 moskéer och ställt frågor, varav 30 svarat att de vill ha ett förbud inte bara mot koranbränningar utan allt som ”förolämpar” islam, åsikter som framfördes 2007 i samband med Lars Vilks rondellhund. Doku ställer de viktiga frågorna, till skillnad från David Thurfjell och Erika Willander, finansierade av SST, och Ahmed Abdirahman som jag skriver om i del 1.

Baron d’Holbach är angelägnare än någonsin nu när Sveriges regering inför OIC klassar religionskritik som psykisk störning.

Och skryter med att skattemedel finansierar prästerskapet i Sverige.

Invånare i Sverige: Bilda studiecirklar! Läs d’Holbach! Boken Le bon sens, på engelska Good sense (Sunt förnuft), är utmärkt att börja med. Läs vad han skriver om religiös intolerans. Kräv att SST, bananflugsvärmmöjliggöraren, läggs ner med omedelbar verkan.

Torsdag 3 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr

Ett urval