OBS! De franska upplysningsfilosofernas religionskritik var riktad mot teologerna och prästerskapet och dessa gruppers anspråk på att vara ett övernaturligt väsens jordiska ombud, inte mot enskilda troende.

Två år efter det att baron d’Holbach publicerade Système de la nature (1770), som vände upp och ner på den dittills rådande teologiska världsbilden att Gud skapade universum och människan, gav han ut en förkortad version Le bon sens, ou Idées naturelles opposées aux idées surnaturelles (1772, Sunt förnuft eller Det naturliga kontra det övernaturliga) vars engelska, anonyma, översättning Good sense without God: or Freethoughts opposed to supernatural ideas, jag utgår ifrån.

I Bibelns Första Moseboken står det: ”Gud sade: ’Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.’ Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. Gud välsignade dem och sade till dem: ’Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden’” (1:26–28).

Baron d’Holbach sade: Teologer och prästerskap försäkrar oss om att vi bör vara oändligt tacksamma för försynens alla gåvor den välsignar oss med och som den pessimist han är räknar han sedan upp allt elände som drabbar människan. Ändå inbillar människan sig att hon är sin gudoms favorit, att hon står i centrum för Guds omtanke, att hon är det enda målet med Guds verk, att universum skapades för hennes skull. Människan tror sig vara naturens härskare och anser sig stå höjd över djuren. ”Dödliga människa! Vad baserar du dina högfärdiga anspråk på?” mästrar han och svarar: på själen, på förnuftet, på överlägsna förmågor.

Men blir inte djurens härskare också till slut maskarnas föda? ”Du talar om din själ! Men vet du vad en själ är?” fortsätter d’Holbach retoriskt och säger att själen bara är den samling organ som ger liv. Och varför då förvägra djuren en själ? Människan stoltserar med att hon har förnuft samtidigt som religionen kräver att hon förnekar förnuftet och till och med låter religionen driva henne till att döda sina medmänniskor, något djuren inte gör med sina artfränder. De dödar på grund av hunger. Exakt var går gränsen mellan människan och de djur hon kallar vilda djur och på vad sätt skiljer de sig?

Man [det vill säga teologer, prästerskap, filosofer] har övertygat oss om att själen enbart är en enkel substans, framhåller d’Holbach. Den borde därför vara exakt likadan hos alla människor, vilket ju inte är fallet, eftersom människor föds med olika förmågor.

Baron d’Holbach säger det jag nämnt tidigare: att människors hjärnor/medvetande skiljer sig lika mycket åt som människors ansikten. Det finns människor som skiljer sig lika mycket från varandra som människor skiljer sig från en häst eller hund, säger han också.

Skillnaden mellan människor och djur är uppfostran och utbildning, framhåller han. Baronen har en pessimistisk syn på människan. Många djur uppvisar mer mildhet och förnuft än det djur som anser sig vara mer förnuftigt än alla andra. ”Finns det bland människor, så ofta förslavade och förtryckta, samhällen lika väl inrättade som myrors, bins och bävrars?”

Genomgående i d’Holbachs verk är strävandet efter människors lycka. Han kommenterar att människor som hävdar att allt i universum är skapat för människans skull blir pinsamt berörda när man frågar dem på vad sätt alla djur som är farliga för människan bidrar till människans lycka. ”Vilka kända fördelar har gudarnas vän av att bli biten av en huggorm, drabbad av myggbett, plågad av skadedjur, sliten i stycken av en tiger med mera? Skulle inte alla dessa djur med samma rätt som våra teologer kunna påstå att människan var skapad för dem?”

Good sense består av 206 numrerade stycken, nummer 98 är ett av de få med en rubrik, ”An Eastern tale” (En österländsk saga), fritt från den engelska översättningen:

En bit från Bagdad tillbringade en eremit, känd för sin helighet, dagarna i behaglig avskildhet samtidigt som hans böner fick de omkringboende grannarna som också ville inneslutas i dem att dagligen strömma till hans eremitboning med förnödenheter och presenter. Den helige mannen tackade för försynens många gåvor Allah skänkte hans tjänare och frågade vad han gjort för att förtjäna allt det goda som så frikostigt östes över honom. ”O himlarnas Monark! O naturens Fader!” skanderade han och undrade med vilka lovord han kunde prisa Allahs generositet och faderliga omsorg. ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!”

Uppfylld av tacksamhet avlade eremiten ett heligt löfte att göra en sjunde pilgrimsfärd till Mekka. Kriget som då rasade mellan perser och turkar fick honom inte att skjuta upp sitt fromma åtagande. Fylld av förtröstan på Gud gav han sig av, skyddad av sin religiösa klädsel. Utan problem passerar han genom fiendernas trupper, i stället för att bli ofredad möts han vid varje steg han tar av vördnad från de två stridande parternas soldater. Uttröttad söker han sent omsider skydd från den brännande solen under en palmdunges svalkande skugga. På denna ensliga plats finner Guds man inte bara en härlig tillflyktsort utan också en utsökt måltid. Han behöver bara sträcka ut handen för att fylla den med dadlar och andra smakrika frukter, en bäck gör att han kan släcka törsten, en grön plätt inbjuder till sömn. När han vaknar utför han sin heliga tvagning och utbrister glädjefylld: ”O Allah, stor är din godhet mot människors barn!” Stärkt och med glatt mod vandrar den helige vidare, färden går genom ett leende landskap, blomsterrika kullar och grönskande ängar och träd fyllda med frukter möter hans blick. Rörd fortsätter han lovprisandet av försynens rika och givmilda hand som visar sig överallt till gagn för den mänskliga rasens lycka.

Färden fortsätter, bergen är svåra att ta sig över men när han väl når toppen blickar han plötsligt ut över en fasansfull syn. Hans själ fylls av skräck. Framför honom breder en vidsträckt slätt ut sig, ödelagd av eld och svärd, fylld av hundratals döda kroppar, de sorgliga resterna av det blodiga krig som utspelat sig på denna slätt. Örnar, gamar, korpar och vargar slukade glupskt de döda kropparna marken var täckt av. Åsynen slungar vår pilgrim in i ett djupt bedrövat tillstånd. Som ett särskilt ynnestbevis hade himlen försett honom med förmågan att förstå djurens språk. Han hörde en varg, frossande på mänskligt kött, glädjefylld utropa: ”O Allah, stor är din godhet mot vargars barn! Din omtänksamma vishet har sett till att dessa avskyvärda människor, som är så farliga för våra arter, är sinnesrubbade. Tack vare din försyn, som vakar över dina varelser, sliter de här förstörarna halsen av varandra och förser oss med rikliga skrovmål. O Allah, stor är din godhet mot vargars barn!”

Söndag 13 augusti 2023

Mona Lagerström fil dr