OBS: Detta är en skönlitterär text. Resultatet av Hellvigs operation, läkarna och tjänstemännen är autentiska. Övriga gestalter är fiktiva.

Kapitel 3. Ett eget rum!

Hon kräktes och kräktes och trodde att buken skulle spricka och tänkte på värdighet. Så idiotiskt att tänka på värdighet när kräkreflexerna sätter in och den redan söndertrasade buken känns som om den ska slitas i ännu fler blodiga slamsor av kramperna. Men just ordet värdighet hade fastnat i hennes medvetande, dock inte ihop med kräkningar utan sammanvävt med förälskelse. I vilken roman eller novell hade hon läst ”There is no dignity in being in love”? En fras som i över trettio år likt en efterhängsen melodislinga surrade och snurrade runt där inne i hjärnan, levde ett alldeles eget liv bortkopplat från hennes medvetande, och poppade upp just nu.

Det finns ingen värdighet i att ligga och kräkas i en säng, nyopererad, halvt uppvaknad från narkosen med en venkateter med plastslangen till droppet instucken i högerhandens ovansida som högg till så fort hon vickade på handen, vilket hon tvingades göra ofta, eftersom det var på höger arm hon låg och med högerhanden försökte dämpa kramperna i buken när hon kräktes och kräktes. Vänstra handen höll hon om den ormlånga kräkpåsens hårda plastring längst upp. Högerarmen höll på att domna, men hon vågade inte lägga sig på rygg av rädsla att svälja kräkningarna som aldrig ville ta slut. Så fort hon trodde att de upphört och bad den snälla vårdpersonalen att ta bort kräkpåsen hann de knappt torka henne om munnen förrän hon måste be om en ny och på nytt försöka måtta spyorna i den lilla runda öppningen. Hon var som ett vårdpaket och hade ingen hand fri att sträcka sig efter ett glas vatten och skölja munnen eller att själv torka av spyorna som hamnade på hakan i stället för i kräkpåsen. Vårdpersonalen var ett under av tålamod och omtanke.

Hon var den första att opereras på morgonen. Inte förrän fram emot kvällen, mitt under besökstiden då Tyras så formellt klädda anhöriga redan var där, rullades hon in på sitt rum, totalt utmattad efter alla kräkattacker och med en buk som sprängvärkte. Det enda hon kunde tänka på var att få ligga ensam i ett mörkt och tyst rum och sova för att slippa ifrån buksmärtorna. Men just då kom Petras man och dotter, båda med lika breda midjemått som Petra, gungande in i gympadojor och sportiga täckjackor.

Tyras anhöriga talade högt och med tydlig artikulation och försökte för hundrade gången förklara för henne var hon befann sig och varför.

– MAMMA ÄR PÅ SJUKHUS. MAMMA SKA UNDERSÖKAS.

Och jag är nyopererad och behöver lugn och ro! ville hon skrika lika högt. När sköterskan kom för att kontrollera blodtrycket och omplåstringen och ge henne en spruta sa hon vädjande:

– Finns det ingenstans där jag kan få sova ensam? Ett linnerum eller något? Jag är helt slut. Jag kan inte sova med främmande människor omkring mig. Jag fick inte en blund i ögonen i går natt.

– Jag ska säga till att de rullar in dig i TV-rummet när alla har gått och lagt sig, sa sköterskan. Det ordnar sig.

Hellvig hade kunnat omfamna henne. Till hennes lättnad var den anonyma kvinnan som legat i sängen mitt emot hennes borta, en enorm lättnad med tanke på att vårdpersonalen med jämna mellanrum kom in i rummet och kontrollerade hennes bandage om magen och hon inte ville ha insyn från någon sänggranne mitt emot.

När de sista patienterna lämnade TV-rummet på kvällen rullade nattpersonalen in hennes säng dit och hon fick äntligen lugn och ro.

Nästa dag, som var onsdag, mådde hon efter omständigheterna hyfsat och både maten och värktabletterna stannade kvar i magen. Hon fick sprutor utan att fråga vad de innehöll och utan att personalen talade om innehållet för henne. Efter telefonsamtal till släkt och vänner lyckades hon krångla sig ur sängen och stappla ut i korridoren och ta en liten promenad för att få fart på blodcirkulationen, vilket var nödvändigt antingen hon ville eller ej, eftersom toaletten låg så långt bort från rummet. Ett par opererade kvinnor till var uppe och rörde på sig, långsamt, framåtböjda, med ett lidande uttryck i sina osminkade ansikten och händerna över buken.

Också hon gick framåtlutad. Till hennes förvåning kunde hon bara ta korta, trippande steg. Smärtorna var djävulska så fort hon rörde benen, det rev och slet i buken. Det är väl för att de har tagit bort livmodern också, tänkte hon. Den enda trösten var att hon visste att smärtorna gradvis skulle klinga av. Med små steg trippade hon tillbaka. När hon kom in i rummet trodde Tyra att hon tillhörde personalen och ropade att hon var törstig.

– Jag är så torr i mun. Var är Erik? Varför är inte Erik här? Vi är ju gifta. Han dog för tjugo år sedan.

Hon ringde på assistans åt Tyra, fick upp huvudändan på sin säng och satte sig försiktigt på sängkanten och vilade en stund innan hon med några knyckiga rörelser lyckades vrida på kroppen och få upp benen så att hon kunde luta sig bakåt. En lång stund halvlåg hon och blundade innan hon tog sats och med nya knyckiga rörelser fick ner kassettbandspelaren från sängbordet. Hon kontrollerade kassetten och satte hörlurarna på plats. Ett genidrag, tänkte hon om talböckerna. Hon lyssnade, stängde av emellanåt och slumrade till. Det måste vara medicinerna, trodde hon, eftersom hon aldrig brukade kunna sova mitt på dagen då det var ljust.

Petra åkte hem. Sängen rullades ut för desinficering. En steril, nybäddad säng rullades in avsedd för virvelvinden som svepte in i rummet, en pratglad, barnslig, enormt charmig ung kvinna som hette Emilia. Hellvig var tvungen att lyfta av hörlurarna när Emilia hoppade upp och ner bredvid hennes säng.

– Vad ska jag göra? De säger att jag måste ta blodprov. Jag ska göra abort. Jag är livrädd för sprutor. Jag vågar inte! Jag vågar inte! ropade hon och viftade med armarna, trots att ingen spruta var i närheten. Vad ska jag göra?

– Va? ropade Tyra. Vad säger hon? Är det hon som är doktorn?

Emilia flög bort till Tyra och presenterade sig, och sedan tillbaka till Hellvigs säng igen.

– Vad ska jag göra?

– Det är bra om du hjälper Tyra att ringa när hon behöver assistans, sa Hellvig och försökte med knyckiga rörelser sätta sig lite mer bekvämt. Hon är lite förvirrad.

– Det gör jag så gärna så, svarade Emilia och flög bort till Tyras säng och tillbaka till Hellvig igen och pratade med henne som om de hade känt varandra i hela Emilias liv.

På kvällen kom Rigmor. Tyras anhöriga anlände punktligt, och runt Emilias säng fylkades en klunga ungdomar som det inte fanns besöksstolar till. Hellvig var tacksam över att sängen mitt emot hennes fortfarande var tom.

Rigmor drog finkänsligt för draperiet mellan Hellvigs och Emilias sängar, satte sig på besöksstolen på sidan närmast tvättstället och dörren, öppnade sin exklusiva handväska köpt i Milano och fiskade upp en liten NK-plastpåse och tog ut tre stora Valrhona chokladkakor som hon la på sängen. Plastpåsen slängde hon i papperskorgen under tvättstället. Hellvig kunde inte låta bli att le åt Rigmor, chokladmonstret.

– Vill du ha en bit?

Rigmor skakade förnärmat på huvudet.

– Du ser fasligt urlakad ut. Nästan som om du hade sprungit maraton. Och med nöd och näppe tagit dig över mållinjen. Du behöver verkligen något uppiggande. Nu när sjukhusmaten inte ens skulle platsa i ett gristråg, om jag fattade dig rätt på telefon. Men skurgumman lilla, du vaknade i alla fall upp ur narkosen med hjärnan intakt. Rigmor klappade henne på armen med sin välmanikurerade hand. Jag slipper besöka vårdpaketet Hellvig på hemmet. Det är en tröst. Rigmor lät tungan dingla utanför munnen och skelade med ögonen.

– Lite allvarligare om jag får be, stönade Hellvig.

– Man kan väl inte bli mer allvarlig.

– Tack för chokladen.

– Jag tänkte att det inte var värt att ta med blommor. Folk är ju så allergiska nu för tiden. Och vindruvor! Vindruvor är så standard! Rigmor himlade med ögonen och spelade upp en liten scen där varenda besökare hade med sig vindruvor till sjuklingarna som redan hade sängborden fulla med vindruvor och höll på att storkna vid blotta anblicken av ännu mer klasar men som ansträngde sig att le och tacka artigt.

– Håll dig till allvarligare ämnen är du snäll. Jag kan inte skratta, det gör för ont.

– Förlåt. Men i alla fall. Kommer du ihåg när vi var små och vindruvorna låg i tunnor fyllda med kork? I gottaffären? Det var väl bara i gottaffären man kunde köpa vindruvor på den tiden? Eller fruktaffären, som var det officiella namnet på gottaffären.

Hellvig nickade. Jo, visst mindes hon korkbitarna som omgärdade vindruvsklasarna för att inte krossa de sköra druvorna under den skakiga färden ända upp till Norden.

– Då var vindruvor lyx, sa Rigmor. Det var väl därför det blev en standardpresent till sjuklingarna. Det där lilla extra man inte unnade sig till vardags, Lutherfanskapet som viskade i örat.

Så talar en person som aldrig behövt vända på örena, tänkte Hellvig och mindes sin barndoms gata där man snarare skulle ha sagt ”det där lilla extra man absolut inte hade råd med” och hållit Luther utanför.

– Tack för omtanken.

Besökstiden var över och Emilia smet ut tillsammans med kamraterna för att gömma sig i TV-rummet.

– Säg inte var jag är, bönade hon när hon svepte förbi Hellvigs säng. Jag vågar inte ta några sprutor!

När det inte gick att dröja längre med blodproven hittade sköterskan henne i TV-rummet utan att ha behövt fråga var Emilia befann sig.

– Jag vågar inte! Jag är livrädd för sprutor! ropade Emilia och viftade med armarna på väg bort till sin säng med sköterskan i hälarna.

Tyras ögon följde oroligt sköterskan med sprutan och alla provrören.

– Nu är det ute med mig! ropade hon.

– Det är mig det är ute med! skrek Emilia.

– Tycker du om choklad? frågade Hellvig.

– Jag älskar choklad.

– Mörk choklad också?

– Jag älskar all choklad, sa Emilia och försökte vifta bort stasbandet som sköterskan ville knyta runt hennes arm för att lättare hitta en ven att sticka i.

Hellvig tog sig mödosamt ur sängen och trippade bort till Emilia samtidigt som hon rev av stanniolen runt halva chokladen.

– Gapa, sa hon och stack en stor bit av chokladkakan i Emilias mun. Bit till när du känner sticket.

Emilias käkar bet genast ihop, trots att sköterskan inte var färdig med nålen, Hellvig tryckte in ett stycke till, Emilia bet av igen och fick sådant sjå med att tugga sönder all choklad för att inte sätta i halsen att hon glömde bort både nålen och sköterskan och såg förvånad ut när sköterskan började plocka ihop sina saker.

– Är det över? Jag kände ingenting, sa hon med utspända kinder och munnen full av choklad. Tack snälla. Mmm, vilken god choklad.

Sköterskan log och gjorde sig beredd att lämna rummet med sina provrör. Tyra följde oroligt hennes rörelser.

– Nu är det ute med mig! ropade hon.

Nästa dag vaknade Hellvig med migrän som höll på att spränga sönder huvudet.

– Kan jag inte få ligga kvar här? stönade hon när sköterskan kom in i TV-rummet tidigt på morgonen och tog temperaturen i örat. Jag har en fruktansvärd migrän.

– Det går tyvärr inte att ligga här på dagtid, sa sköterskan deltagande.

Hon blundade och drog täcket över huvudet när hennes säng rullades ut i korridoren och in på salen för fyra.

– Nu är det ute med mig! ropade Tyra borta i sin säng och det var ungefär så Hellvig också kände sig.

Hon lyckades få i sig lite frukost, men några kassettband var det inte tal om att lyssna på. Inte att få besök heller. Stönande ringde hon runt och sa att hon inte mådde bra. Tyra var orolig och ropade hela tiden osammanhängande fraser rakt ut i luften. Emilia ville tala förtroligheter.

– Jag mår inte bra, viskade Hellvig.

– Stackars dig. Är det något jag kan göra?

Hellvig lyfte avvärjande handen.

– Finns det ingenting jag kan göra? Ska jag åka ner till Pressbyrån och köpa något åt dig? Jag ska ändå dit tänkte jag. Är det inget du vill ha?

– Tack, viskade Hellvig och viftade matt med handen.

– Om jag ändå kunde hjälpa dig.

– Åk ner du, viskade Hellvig blundande.

– Då gör jag väl det. Vill du att jag ska be sköterskan komma in?

Hellvig gjorde en ny nej-gest med handen.

– Ja, hej då på ett tag.

– Hej.

Ett eget rum! tänkte hon. Om jag bara hade ett eget rum!

Just då kom en fjärde patient in i rummet tillsammans med en sköterska och la sina väskor på sängen mitt emot hennes. Tyra vaknade till liv.

– Är det doktorn? Nu är det ute med mig!

Sköterskan gick bort till Tyras säng och försökte lugna henne.

Med yttersta möda lyckades Hellvig hälsa på den unga kvinnan och växla några artiga ord med henne. Alice hette hon, också hon skulle göra abort.

Också Alice delade med sig av sitt mest privata, denna märkliga intimitet som uppstod bland främlingar i en sjukhussal. Som om skyddsmurarna runt det allra innersta lämnades kvar utanför sjukhusportarna likt urklivna ytterkläder som låg där och väntade på att tas i bruk igen när sjukhusvistelsen var över. Alice var en ung kvinna med framtidsplaner. Hon hade redan ett barn med mannen, hon ville absolut inte ha ett barn till med honom, inte med honom.

Emilia kom tillbaka från Pressbyrån med en påse godis och ett par veckotidningar.

– Hej, sa hon så fort hon fick syn på Alice och var genast framme och hälsade och bjöd ur godispåsen och var lika snabbt framme hos Hellvig och frågade om också hon ville smaka.

– Nej, viskade Hellvig.

Nu var det lilla rummets alla sängar upptagna. Hon hade så ont i huvudet att hon bara uppfattade brottstycken av vad som pågick runt omkring henne. Emilia och Alice pratade och bytte förtroenden, ringde i telefon, gick in och ut ur rummet. Och Tyra ropade de mest osammanhängande fraser, var borta i en ännu större dimma än Hellvigs.

Lunchen anlände ute i korridoren. Emilia stack in huvudet i rummet.

– Hellvig, vill du att jag hämtar lunchen åt dig?

– Tack. Tack gärna, viskade hon. Ta mycket bröd är du snäll.

Brödet borde hon åtminstone kunna få i sig ifall köttet var lika segt som första dagen. Hon visste inte hur länge lunchbrickan stått kvar på sängbordet när plötsligt den unga sköterskan stod vid hennes säng, hon som tagit emot henne i måndags när hon kom till avdelningen och sedan av och till varit inne i rummet.

– Jag ville bara säga adjö, sa hon, och önska dig lycka till. Jag går av mitt pass nu och kommer att vara ledig några dagar, så vi träffas inte mer. Ja, adjö då. Och lycka till.

– Tack, sa Hellvig som blev så överraskad att hon inte kom sig för med att visa sin uppskattning utan låg matt och avslagen i sängen och uppförde sig som om hon inte förstod någonting. Vilken rar och omtänksam person! tänkte hon. Men då var sköterskan redan borta. Så vänligt av henne att göra sig besväret att komma in och önska lycka till.

En stund senare tappade hon balansen där hon låg i sängen. Ögonen dansade i otakt. Rummets väggar och tak snurrade som en karusell och magen vändes ut och in. Med handen för munnen lyckades hon blundande böka sig ur sängen och stappla fram till tvättfatet några steg bort. Det var sämsta tänkbara tidpunkt för en yrselattack. Flera år tidigare hade hon av en öronläkare fått diagnosen Ménière på yrselanfallen som emellanåt golvade henne och som hade sitt upphov i balansorganet i höger öra.

– Jag orkar inte mer, for det genom huvudet när frukosten och lunchen vällde ur henne. Det får vara nog nu. Hon famlade efter den lilla ljusblå tvättlappen av frotté som hon tagit med sig hemifrån och höll den för ögonen, tog sig stegvis och knyckigt upp i sängen och ringde på hjälp.

– Kan jag, kan jag få en kräkpåse? mumlade hon blundande som svar på sköterskans fråga och snart höll hon en kräkpåse i vänsterhanden. Så fort hon öppnade de dansande ögonen böljade tak och väggar. Hon tryckte tvättlappen hårdare över ögonen för att stabilisera rummet men kräktes i alla fall. Att ligga ner och kräkas med en buk som kändes som om en slåttermaskin farit fram över inälvorna var helvetet på jorden.

– Jag orkar inte, tänkte hon utmattad. Jag orkar inte mer.

Hon låg på höger sida, tvättfatssidan, för att inte svälja uppkastningarna och med tvättlappen över ögonen för att få lite mörker. Hon låg på högerarmen och liksom efter narkosen försökte hon med högerhanden dämpa kramperna i den uppskurna buken när spyattackerna satte in.

Mellan kräkattackerna vände hon sig blundande mot sängbordet på andra sidan och tog en bit bröd och försökte tugga och svälja lite för att ha något mer än beskt slem att kräkas upp. Tuggorna växte i munnen som var torr som fnöske, men hon måste ha något att kräkas upp. Att kräkas utan att ha något att kräkas upp var oändligt mycket svårare än när en hel magsäck töms. Då flyter det på och kommer ut av bara farten. När hennes mage var tom låste sig bröstkorgen och halsen i kramp. Ut kom bara illasmakande galla eller vad det nu var som fastnade som en slempropp i halsen så att hon själv måste framkalla kräkreflexen för att inte kvävas av slemmet i halsen, som sedan inte kom längre än till munnen, hur mycket sats hon än tog. Hon spottade och spottade för att få ur sig det beska sega slemmet. Och sedan fastnade det ändå bara på hakan.

Nej, det finns ingen värdighet i att ligga och kräkas i en sjukhussäng inför öppen ridå.

Någon, hon visste inte om det var Emilia eller Alice, tog ljudlöst bort lunchbrickan och kom in med middagsbrickan och mer bröd och ett glas vatten.

Och plötsligt var det becksvart vinterkväll ute och besökstid igen. Dörren stod öppen ut mot korridoren och besöksljuden därifrån trängde in, fötter klapprade, röster talade. Hon kunde inte stänga om sig, inte ens dra ett draperi runt hela sängen som man gjorde i engelska TV-program som utspelade sig på sjukhus. Hon låg närmast dörren, det var full insyn rakt mot hennes säng för alla som steg in i rummet.

– Jag orkar inte mer. Jag måste hem, tänkte hon lipfärdig då Tyras, Emilias och Alices besökare vällde in i rummet och spred en doft av frisk kall svensk vinter i den dävna salen med de genomträngande lamporna. Utmattad och generad när hon hörde besökarna passera hennes sängända kräktes hon och fick bara upp segt syraindränkt slem som inte ville lämna munnen, låg där på höger sida med frottélappen över ansiktet som skydd mot det vassa ljuset och försökte skydda sin blodslamsiga buk med högerhanden när en ny kräkattack kom och hon tvingades krysta raspigt och äckligt, krysta och krysta och spotta och spotta i kräkpåsen hon höll i vänster hand, segt slem som när det väl kom upp i munnen klistrade sig fast på hakan. Hon ville skrika: Jag behöver lugn och ro! Jag behöver tystnad och mörker! Jag behöver ett eget rum! Eller söv ner mig så att jag slipper helvetet!

Just som hon ville skrika högt störtade Alices son in i rummet tjutande som indianer och cowboys i ett och dränkte momentant alla ljud tills fadern som följde hack i häl röt åt honom att hålla tyst. Det var uppenbart att beslutet om abort var ett gemensamt beslut. Borta vid Alices säng mitt emot Hellvigs hördes även äldre röster, mer dämpade. Kanske Alices föräldrar, kanske barnafaderns föräldrar. De hade utblick rakt mot henne, hon kunde inte hejda kräkreflexerna som låste fast bröstkorgen och halsen hur gärna hon än ville och tvingade henne att framkalla de äckligaste kräk- och spottljud för att få upp det beska sega slemmet som kroppen inte orkade trycka ut ur halsen och som höll på att kväva henne.

Den lille sonens upptäckarlusta tog ideligen överhanden och trots faderns förmaningar att hålla sig inne i rummet smet han i väg ut i korridoren så fort han fick en chans.

– Kom genast tillbaka! röt fadern och jagade pojken och förde honom bryskt tillbaka.

Fadern hann inte säga två ord till Alice förrän små fotsteg trummade ut genom den öppna dörren igen.

Fadern röt till och jagade ut i korridoren. Han var ännu mer upprörd nu och höll ett stadigt tag om den sprattlande och skrikande sonen.

– Du stannar här! röt han. Det får vara nog med en pina. Inte en pina till, hörde hon hans uppretade röst försäkra Alice. Inte en till!

Jag orkar inte mer nu. Ljuset stack i ögonen trots tvättlappen. Huvudet sprängvärkte, buken sprängvärkte, armen domnade, kräkningarna ville aldrig ta slut. Inte ljuden runt omkring henne heller. Jag orkar inte mer. Jag orkar inte. Jag måste hem. Jag måste hem så jag får lugn och ro.

Vid tiotiden kom den sista kräkattacken. Lättad kände hon att nu är sjösjukan över, nu kan jag äntligen slappna av, ögonen har lugnat sig. Hur hon skulle förklara den känslan visste hon inte, men taket och väggarna virvlade inte längre runt.

– Jag måste åka hem, viskade hon fullständigt utmattad till sköterskan som kom nästa morgon som var fredag och tog tempen i örat. Jag måste hem i dag. Jag kan inte vara här längre.

– Har tarmarna kommit i gång?

– Ja. I går morse.

– Då ska jag säga till doktorn.

Hon var fortfarande matt och darrig i hela kroppen när det plötsligt stod en grupp vitklädda människor vid hennes fotända och en av dem frågade hur hon mådde. Det måste vara ronden, tänkte hon, men var fortfarande så medtagen av gårdagens sjösjukeanfall att hon inte kom sig för med att fråga om det var någon av dem som opererat henne. Det var första gången hon såg skymten av en läkare sedan operationen på tisdagen, då hon vid närmare eftertanke inte heller hade sett någon läkare, eftersom hon snabbt sövdes ner. Herregud, jag har inte sett en enda läkare sedan undersökningen före operationen for det genom hennes huvud.

Och där i klungan måste det ha funnits både en och två läkare som visste att hon hade utsetts till träningsobjekt. Ingen trädde fram och presenterade sig och sa att det är jag som har opererat dig. Det är jag som har tränat på att avlägsna en apelsinstor cysta och det som var kvar av äggstocken och din livmoder via ditt gamla Pfannenstielsnitt i stället för att öppna din buk enligt standardmetoden här på Södersjukhuset. Det var en fullkomlig självklarhet för klungan att låtsas att operationen som avvek från standardsnittet hade utförts av osynliga händer.

Invånare i Sverige: Här ser du de svenska läkarnas suveräna förakt för patienten som ska leva med resultatet av operationen.

– Det känns som dagen efter, sa hon matt, i tron att det var inskrivet i journalen att hon hade kräkts och kräkts och att den vitklädda gruppen förstod vad hon syftade på.

Alla de anonyma ansiktena log utan att veta vad de log åt, eftersom det sedan skulle visa sig att det inte stod ett ord i journalen om den pärs hon genomlidit. På Lutheran Hospital i Los Angeles skulle varenda kräkpåse hon sölat ner ha stått uppskriven på notan.

– Jag vill åka hem i dag, sa hon.

– Har tarmarna kommit i gång? frågade en man i gruppen.

– Ja.

– Då så, sa han och hela gruppen fortsatte till Emilias säng.

I flera timmar försökte hon sedan förgäves få veta hur dags hon skulle lämna sjukhuset så att hon kunde meddela Letty. Varenda gång fick hon samma svar:

– När läkaren får tid att skriva ut dig.

– Jaha.

Som i en dimma såg hon Emilias och Alices sängar rullas ut till operationssalen. Hon ville hem. Allt hon ville var att komma hem. Bort från alla ljud. Hem till sin egen säng trots att den var lägre och inte gick att fälla upp så att hon kunde halvsitta i den och trots att den skulle bli mycket svårare att ta sig upp ur än sjukhussängen. Huvudet var omtöcknat. Hon var för medtagen för att orka lyssna på någon talbok. Buken sprängvärkte. Värktabletterna gjorde ingen nytta. Bara jag kommer hem så blir allting bra intalade hon sig där hon dåsade på sängen fullt påklädd. Väskan var packad. Letty stod beredd att lämna sitt garage och komma och hämta henne så fort hon fick telefonsamtalet. Bara kirurgen skriver ut mig någon gång så jag kan ringa, tänkte hon. Hon var så darrig och medtagen att hon knappt orkade trippa ut i korridoren och hämta lunchen.

Det var en man som hade frågat om hennes tarmar kommit i gång. Hon var övertygad om att det var kirurgen som opererat henne som skulle skriva ut henne och stirrade förvånad när Annika Valentin Sääf kallade på henne. Då var det alltså inte meningen att hon skulle få träffa kirurgen som skurit upp henne. Framåtlutad och på darriga ben trippade hon med små små steg bort till undersökningsrummet och placerade sig med knyckiga rörelser på britsen. Hon ville säga att det kändes som om något inte stämde men hon visste inte hur hon skulle förklara det. Men det kändes inte alls som efter operationen i Los Angeles. Å andra sidan hade de tagit bort livmodern nu, det var en större operation. Det var lika bra att vara tyst.

Annika Valentin Sääf tittade på omplåstringen.

– Det här ser ju fint ut, sa hon. En vecka efter operationen ska du gå till distriktssköterskan och ta stygnen. Och om fyra veckor ska du gå på efterkontroll hos Ewa Måre.

– Hos Ewa Måre? utbrast Hellvig, förvånad över att hon var så klartänkt att hon reagerade trots att hon kände sig så omtöcknad. I blixtbelysning såg hon framför sig de två efterkontrollerna hos doktor Lusk i Los Angeles för så många år sedan. Han var mycket angelägen om att se resultatet av operationen. Han var ju beroende av goda rekommendationer från nöjda patienter för att hans praktik skulle gå runt.

– Ja, hos Ewa Måre, sa Annika Valentin Sääf med ett leende som om Hellvig hade sagt något roligt.

– Jaha.

– Och nästa vecka ska du ta stygnen hos distriktssköterskan.

– När kan jag börja träna bukmusklerna? Det är ju viktigt att träna när man har Bechterew. Ryggen måste ha ordentligt stöd.

– Inte förrän efter sex veckor.

– Träning om sex veckor. Och om fyra veckor. . .

– Om fyra veckor ska du se Ewa Måre.

Här, precis här, avslöjar Annika Valentin Sääf den skandalösa skillnaden mellan USA:s övervakning av läkarna och det svenska sjukvårdssystemets inhumana låt-gå-mentalitet när hon inte visade något intresse för resultatet av operationen som hon ansvarade för men inte utförde själv, utan skickade Hellvig till privatläkare Ewa Måre på efterkontroll.

Tretton år senare, i juni 2010, fick Hellvig brev från handläggare Linda Pärn på Landstingens Ömsesidiga Försäkringsbolag, LÖF, som meddelade att patientförsäkringen inte gäller vård utförd av privatläkare. Det var Annika Valentin Sääf som bestämde att hon skulle se Ewa Måre, men det räknas inte. Så enkelt är det för en landstingsanställd kirurg att låta någon annan ansvara för konsekvenserna, eller snarare strunta i konsekvenserna, av en operation. Så enkelt är det för en landstingsanställd kirurg att slänga ut patienten ur patientförsäkringen.

Men det visste hon inte då, hon hade just då heller ingen anledning att tro att operationen skulle få ödesdigra konsekvenser för henne. Hon var bara glad över att hon äntligen kunde ringa till Letty och säga att nu fick hon åka hem.

Hon var fortfarande matt och darrig efter gårdagens yrselattack när hon följde Letty som bar hennes väskor ut till sjukhusets parkeringsplats och tryckte händerna hårt mot buken som stöd när hon gapskrattande såg Lettys knallröda tvåsitsiga MG sportbil tillverkad långt innan hon och Letty var födda. Inte världens mest lämpliga fordon att sätta sig i efter en bukoperation. Hon kunde inte undvika smärtgrimaser då hon trängde sig in i den låga bilen.

Letty slog handen för pannan så hästsvansen virvlade.

– Himmel, vilken kortslutning. Jag ber verkligen om ursäkt. Jag ville hedra dig med verkstadens pärla. Jag inser att jag borde ha valt något mer prosaiskt.

– Ingen fara, stönade Hellvig.

© Mona Lagerström 2019