I Sverige har vi religionsfrihet. Islam är en religion. Inte politik. Punkt. Jag behöver inte läsa Koranen från pärm till pärm, vilket Richard Jomshof påstår att han gjort. Jag behöver inte heller läsa några biografier om profeten Muhammed, plöja igenom haditherna, sätta mig in i det som kallas sunna och sharia och läsa vad islamtroende publicerar om islam på svenska för att ta ställning. Vi har religionsfrihet i Sverige. Det är Sveriges lag som gäller, vad Jomshof än säger.
Vi har också bebis- och tonårsutvisningar i Sverige. Till och med Jimmie Åkesson var tvungen att i SVT 30 minuter medge att något gått snett i migrationspolitiken. Och ja, jag bryr mig inte om att lagen om anhöriginvandring ändrades under S-ledda regeringar så att tonåringar som fyller 18 år måste bevisa ”särskilt beroendeförhållande” för att få stanna och att det är föräldrarnas ansvar att hålla koll på vad som gäller för deras barn. Jag bryr mig inte heller om att även i andra länder upphör rätten till uppehållstillstånd som anhörig när man fyller arton år. Det är vad andra journalister skriver om de svenska tonårsutvisningarna jag bryr mig om. Och vad Sveriges medborgare anser.
Den sverigedemokratiska radikaliteten, det rasistiskt motiverade återvandringståg som de ”skojade” om i förra valrörelsen, har ingen förankring hos medborgarna, skriver jag.
Timmarna innan Åkesson blev småsjälvkritisk i SVT satt Richard Jomshof som vanligt på X och twittrade att han föredrar islamfria länder, vilket ju låter som att han kan tänka sig att utvisa muslimer oavsett ålder, eller ja, att han skulle föredra att befria Sverige från islam. Det är onormalt.
Det är klart att Jomshof gick igång på min artikel och påstår att det inte är något onormalt att ”vilja slippa eller befria ett land från islam”. Och så blandar han in Iran också. Trots att jag skriver om Sverige. Självklart svarade jag med artikeln ”Hur kan Kristersson acceptera Jomshof?” Jag bara undrar. Sverige behöver en stramare migration, men inte mer. Och absolut inte den paniska avsky mot islam som Richard Jomshof regurgiterar såväl ombedd som oombedd.
Tonårsutvisningarna har, för första gången på länge, påmint om att Sverigedemokraterna är ett ideologiskt elitprojekt: en radikal minoritet som vill förändra Sverige i grunden, och som framgångsrikt har gjort falska anspråk på att detta ytterst är folkets vilja.
Min artikel fick verkligen Jomshof att på X publicera ett utfall mot islam som för några år sedan hade varit omöjlig att hitta utanför tossiga, aggressiva bloggmiljöer. Man har vant sig, skriver jag.
Jag är stolt över att jobba inom Bonnierpressen där vi behandlar islam enbart som religion och inte blandar in politik. Som Sameh Egyptson gjorde i sin avhandling om Muslimska brödraskapet i februari 2023. Jag var ju på disputationen. Jag skrev naturligtvis omedelbart efter disputationen en recension av just disputationen. Och självklart kontaktade jag lektor Torsten Janson och bad honom att i Expressen publicera sin avhyvling, vilket han gjorde.
Som sagt, jag är mycket stolt över att vi inom Bonnierpressen håller oss till islam som religion och inget annat. Det är nu tre år sedan Egyptsons disputation. Och hans avhandling om politisk islam har ju sannerligen inte satt några spår hos riksdag och regering, hälsar jag genom M. Lagerström.
25 februari 2026
Mona Lagerström fil dr
