Fortsättning från föregående inlägg.
OBS! Det här inlägget handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.
Religionsvetaren Eli Göndörs sågning av den internationellt erkände terrorismforskaren Magnus Norell
Muslimska brödraskapets olika organisationer tog, som framkommit, alla tillfällen i akt att kritisera Norells/MSB:s kunskapsöversikt om Muslimska brödraskapet i Sverige. Vilket är förståeligt eftersom hela deras offentliga finansiering riskerade att frysa inne och aktivisternas främsta inkomstkälla försvinna.
Men varför Eli Göndör gav sig in i klagokören är inte självskrivet. Han nöjde sig inte med att kritisera kunskapsöversikten i en kanal, utan i tre olika kanaler. Han var med och undertecknade kritiken på Religionsvetenskapliga kommentarer, men strök sedan sitt namn, inte på grund av kritiken, som han håller med om, utan på grund av hänvisning i texten till en bloggare han tar avstånd från.
Han ställde sig alltså på samma sida som Mattias Gardell, Muslimska brödraskapets torped och härförare i Sverige som av Johan Lundberg placerats i gruppen ”ljusets fiender”.
Göndör kritiserade också kunskapsöversikten tillsammans med Segerstedtinstitutets Christer Mattsson i debattartikeln ”Vi är rädda för MSB:s rapport” och skrev dessutom ett offentligt inlägg på Facebook.
I det här tidigare blogginlägget kommenterar jag Göndörs kritik under rubriken ”Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet”. Där kommenterar jag även hans doktorsavhandling. Även i detta inlägg om helvetesläran kommenterar jag hans doktorsavhandling.
Här kommenterar jag bara kortfattat ett citat i artikeln skriven tillsammans med Mattsson samt Göndörs inlägg på Facebook och lägger fram en hypotes om bakgrunden till Göndörs sågning av Norell. Om min hypotes är sann eller falsk kan bara Göndör avgöra.
Tillsammans med Mattsson skriver Göndör: ”Rapportens brister består inte av att det framförs kritiska, eller om man så vill kontroversiella, ståndpunkter. Utan för att rapporten innehåller icke-acceptabla akademiska brister så som att en del referenser är felaktiga och att källor inte överensstämmer med de referenser som nämns i texten. Alla har dock rätt att skriva en undermålig text, det gäller även doktorer och docenter. Därför handlar inte vår kritik om texten.”
Hela texten avfärdas som undermålig på grund av några smärre brister i akribin. Ett bekvämt sätt att slippa diskutera just innehållet. Alla som skriver facklitteratur vet hur lätt det är att missa namn i källförteckningen, skriva fel namn i texten eller stava namn fel. Hjärnan blir trött emellanåt. Efterlysning av en erratalista hade räckt.
Med tanke på den energi Göndör la ner på att sänka Magnus Norell förväntar man sig att han själv är extremt noga när det gäller källor för att så att säga markera för Norell hur ett vetenskapligt verk bör se ut, även om nu Norells text enbart handlade om en kunskapsöversikt inom ett sorgligt eftersatt område och inte gjorde anspråk på att vara en vetenskaplig rapport. Och för tydlighetens skull: Norells text är späckad med noter helt enligt vedertagna vetenskapliga normer. Och för ännu mer tydlighets skull: Magnus Norells, Aje Carlboms och Pierre Durranis text om Muslimska brödraskapet i Sverige bröt ny mark. Eli Göndör och hans islamologkolleger ägnade inte Muslimska brödraskapets destruktiva effekt på den svenska demokratin och ”ett Sverige som håller ihop” någon uppmärksamhet. Innan MSB gav Magnus Norell uppdraget. Norells text publicerades i februari 2017.
Eli Göndörs bok I Guds namn. Om våld och politik i islam publicerades 2018. Jag gjorde som jag brukar göra när jag läser fackböcker. Jag kollade noter i intressanta avsnitt för att se vem Göndör refererade till och eftersom han bara nämner författarens namn och årtal i notapparaten fortsatte jag till källförteckningen för att se titeln på de refererade författarnas verk.
I kapitel 6 om Muslimska brödraskapet står not 91 på sidan 97. I notapparaten står namnet Commins, årtal 1994. Men vad personen skrivit står inte i källförteckningen.
Göndör skriver en hel del om vad statsvetaren Khalil al-Anani har att säga om Muslimska brödraskapet (s. 102–106). Ananis namn står i noterna 99, 100, 102, 103, 104, 118 med årtalet 2016. Men jag hittar inte Ananis namn i källförteckningen och får inte veta vad Ananis bok som Göndör använder sig av heter.
Likadant är det med sociologen Nülifer Göle (s. 119, 120). Göle står nämnd i not 119, årtal 2015, men finns inte i källförteckningen.
Ska jag därför döma ut hela Göndörs bok I Guds namn som undermålig med icke-acceptabla akademiska brister? Koncentrera mig på akribin och strunta i innehållet? Till skillnad från Norells text är Göndörs bok utgiven på ett förlag. Redaktörens namn står till och med utsatt. Ändå saknas i källförteckningen flera verk Göndör använder sig av i sin framställning. Jag vet inte om fler källor saknas eftersom jag inte kollade alla.
Däremot finns de tre jag nämner ovan i källförteckningen i Eli Göndörs bok Religionskollision. Minoritet, majoritet och toleransens gränser utgiven på Timbro förlag 2017, alltså ett år tidigare. Där heter Göle Nilüfer i förnamn, inte Nülifer. Commins heter David.
Dessutom har Göndör i boken I Guds namn inte satt ut översättarens namn på utländska böcker utgivna av svenska förlag, inte ens när han citerar ur den svenska utgåvan som exempelvis när han på sidan 196 citerar Jean-Paul Sartres Förord till Franz Fanons bok Jordens fördömda utgiven på Leopard Förlag eller översättaren till Edward Saids bok Orientalism utgiven av Ordfront.
I boken I Guds namn, utgiven på ett annat förlag, finns mängder med identiska textsjok från Religionskollision som gavs ut på Timbro året innan. Jag återkommer till Göndörs I Guds namn, publicerad efter Norells/MSB:s kunskapsöversikt, och efter Norells bok Kalifatets återkomst – orsaker och konsekvenser (2015) som handlar mycket om Muslimska brödraskapet, och fortsätter här med Göndörs utbrott på Facebook.
Göndörs inlägg har som rubrik ”’MSB/Norell härvan.’ Vad är problemet och varför?” daterat 17 juni 2017. Göndör inleder med att han erbjöd flera tidningar ett förslag till en text han tänkte bygga ut, att alla tackade nej och eftersom Säpo gått ut med att det finns flera tusen radikala extremister i Sverige bestämde han sig för att publicera texten på Facebook. Han skriver: ”Frågan är om Muslimska Brödraskapet (MB) verkligen är problemet? och om det är ett problem hur ser problemet ut? Är det ett säkerhetsproblem eller något annat. Och om det finns ett säkerhetsproblem är det MB eller något annat?”
Om Muslimska brödraskapet är ett problem, skriver Göndör. Muslimska brödraskapet är ett problem i vartenda ett av de sjuttiotalet länder de installerat sig i, oberoende av om landet är en arabisk diktatur eller en västerländsk demokrati eller om de utövar våld eller håller sig inom den västerländska demokratins ramar. De är ett destabiliserande element med sitt påverkansarbete att islam bara har en tolkning, deras. De har en teokratisk agenda i strid med den västerländska demokratin. De bedriver intensiv missionsverksamhet, dawa, i syfte att islamisera ett land och införa sharia. Och de backas upp av oljemiljarder, särskilt från Qatar och Kuwait numera.
Göndör skiljer på integrationsproblem och säkerhetsproblem. En tolkning av hans text är att rör det sig om Muslimska brödraskapet som ett integrationsproblem så borde MSB ha gett honom uppdraget att skriva kunskapsöversikten, inte terrorismforskaren Norell.
Göndör nämner en fransk studie om representativitet som visar att majoriteten av invånare i Frankrike som definierar sig som islamtroende inte vill representeras av Muslimska brödraskapets självutnämnda talespersoner. Göndör skriver: ”Om vi således för över studien med största försiktighet på Sverige och samtidigt lyssnar på experter om MB som Lorenzo Vidino och Shadi Hamid framträder en bild som tydliggör att MSB kanske har riktat siktet åt fel håll om det är säkerhetsproblemet de är ute efter.”
Alltså: Magnus Norell är inte expert på Muslimska brödraskapet, enligt Göndör, bara två utländska män.
Lorenzo Vidino intervjuades i Aktuellt 3 mars 2017 i samband med islamologernas kritik av Norells/MSB:s kunskapsöversikt. Vidino säger att Brödraskapet finns i Sverige, att han inte anser att svenska grenen bör ses som en terroristorganisation och därmed ett direkt säkerhetshot, att de snarare är ett integrationsproblem med tanke på den demokratifientliga ideologi de sprider. Muslimska brödraskapets aktivister påstår att de representerar alla ”muslimer” i Sverige och blockerar därmed andra aktörer.
Göndör ägnar utrymme åt representation och integrationsproblem och medger att det saknas forskning, att han är för forskning om Brödraskapet i Sverige. ”Men det ska göras rätt och av människor som kan ämnet.”
Och det kan inte Magnus Norell? Aje Carlbom? Pierre Durrani?
Att det är sig själv Göndör avser framkommer av denna passus i kommentarsfältet där han kallar Norells/MSB:s kunskapsöversikt för förstudie. ”Vad en förstudie är vet jag. Även en förstudie måste följa vissa grundläggande principer. På 2 timmar hade jag kunnat rensa upp den så den kunde ha passerat utan avgörande motstånd.”
Frågan är då varför Göndör inte la ner tid på att se till att akribin i hans egen bok I Guds namn följer vissa grundläggande akademiska principer, exempelvis att författare han bygger sin framställning på står i källförteckningen så att läsaren kan kontrollera om Göndörs framställning stämmer.
Eli Göndör menar uppenbarligen att hans kunskaper om Muslimska brödraskapet och politisk islam (islamism) överstiger Magnus Norells. Vilket är helt uppåt väggarna. Det räcker med att jämföra Göndörs två böcker med Norells olika artiklar i ämnet och Norells bok Kalifatets återkomst.
Eli Göndör och Magnus Norell är varandras motpoler. Göndör vill skydda islam från kritik, Norell vill skydda den sekulära rättsstaten
Eli Göndör vill skydda islam från kritik. Han använder exempelvis uttrycket ”den pågående attacken mot islam” i boken I Guds namn (s. 215). En märklig inställning med tanke på att han har en doktorsgrad och att islams lära består av en samling texter skrivna av människor och att Bibeln sedan länge av forskare, inte minst filologer, behandlats som vilken text som helst skriven av människor. Och med tanke på att Sverige är Ingemar Hedenius-land. Hedenius behandlade texterna om den kristna läran som texter skrivna av människor och inte av ett utomjordiskt väsen man måste vörda och betrakta som heligt. Vi kan tacka Hedenius för att merparten av landets befolkning, enligt internationella undersökningar, vänt organiserade religioner, deras läror och prästerskap ryggen och är bland de mest toleranta i världen.
Att intolerans och religioner hänger ihop skriver statsvetaren professor Bo Rothstein i artikeln ”Religiösa friskolor saknar laglig och etisk grund” i Göteborgs-Posten 7 juni 2019. ”På samhällsnivå uppvisar länder där människor i hög omfattning praktiserar religion en betydligt högre grad av korruption. I dessa länder uppger också betydligt fler människor att de inte anser att ’andra människor i allmänhet går att lita på’, vilket bör tolkas som att de anser att den allmänna moraliska halten i deras samhällen är mycket låg.” Rothstein skriver också att regioner inom samma land skiljer sig markant i fråga om social tillit beroende på om en religion har ett starkt inflytande (svag social tillit) eller ett marginellt inflytande (stark social tillit). ”En omfattande studie som jämför barn som växt upp i religiösa familjer med dem som växt upp i sekulära familjer visar att de förra har större sannolikhet att som vuxna komma att omfatta normer som auktoritetstro, intolerans, nationalism, militarism och hämndlystnad.”
Varför nationalism skulle vara så negativt har jag svårt att förstå.
Göndör skriver i I Guds namn att han har ägnat en stor del av sitt liv åt religiöst meningsskapande (s. 11, 12). Hans definition av religiöst meningsskapande lyder: ”ett samlingsbegrepp för processer som innebär att människor med hjälp av religiösa uttryck [hijab och handskakningsvägran bland annat, se del 3] och idéer formulerar en berättelse som ger dem mening med tillvaron” (s. 10).
Berättelse är ett ofta förekommande ord i boken.
Det finns inget att invända mot Göndörs kommentar att ”religion formas av utövare i olika sammanhang. [. . .] Få skulle i dag hävda att religion är något slags fristående väsen som tränger sig in i människors sinnen och påverkar dem eller förvrider vad som annars skulle ha varit deras sunda förnuft” (s. 17).
Men de tre engudsreligionerna, liksom hinduismen exempelvis, har ju sin bas i texter. Utövarna formar ju sin religion utifrån tolkning av texterna och de olika sociala och politiska sammanhang utövarna befinner sig i.
Göndör menar att utövaren av en religion ska ställas till svars för sina handlingar, inte religionen. ”Det är utövarna som fyller religiösa begrepp och idéer med det politiska och sociala sammanhang de lever i för att den vägen legitimera mord och förtryck av andra”, skriver Göndör (s. 17.). Problemet är utövaren, inte ”religiösa begrepp och idéer”.
Islams urkunder har därför ingen del i våldet som sker i islams namn?
Magnus Norell har en helt annan utgångspunkt i Kalifatets återkomst. Boken handlar om islamism (politisk islam). Islam har med IS, al-Shabaab, al-Qaida, Boko Haram, talibanerna och liknande terroristgrupper att göra, framhåller Norell. Han talar om vikten av en ”inom-muslimsk uppgörelse”, att uttolkarna av islam inte har frigjort sig från sammankopplingen religion och politik på samma sätt som uttolkare av kristendomen och judendomen. Han skriver: ”Kriget mot islamism är omöjligt att vinna utan ett inom-muslimskt ’krig’ mot den ideologiska grogrund som islamismen bygger på. Och här finns en viktig förklaring till det kaos som nu råder i Irak och Syrien, nämligen det faktum att islamismen (eller politisk islam om man så vill) – både i sunni- och shiavarianter – åtnjuter ett betydligt större stöd hos många araber i Mellanöstern än vad vi i Väst möjligen vill se” (s. 62).
Vidare:
IS är islamiskt och det är detta faktum som måste erkännas och bemötas. Detta faktum att IS är en konsekvens av islamisk historia och det sätt på vilket islams religiösa uttolkare har hanterat dess tankegods, var också en annan välkänd arabisk politiker inne på. I ett uppmärksammat tal vid Al-Azharuniversitetet i Kairo i början på januari 2015, sade Egyptens president Al-Sisi att IS, och islamism överhuvudtaget, inte enbart var en extremistisk tolkning av islam, utan att dess idéer om jihad och religiöst styre finns förankrade i islams grundteser såsom islams ortodoxa huvudfåra har tolkat den. Han sade vidare att det krävdes en ”religiös revolution” för att bekämpa och förändra detta destruktiva tankegods, och att det borde vara de religiösa auktoriteterna som gick i täten för den revolutionen. Att Sisi höll talet inför just dessa religiösa auktoriteter i ett av sunni-islams huvudsäten var signifikant och ett sätt för den mycket religiösa presidenten att verkligen hamra hem budskapet att detta är ett problem och en utmaning den muslimska världen inte kommer undan. Han tryckte på att det är det sätt på vilket dessa och andra religiösa företrädare för islam genom tiderna har definierat och lärt ut om islam som lett fram till de destruktiva krafter vi nu ser runt om i muslimska länder. Och han uppmanade åhörarna att omtolka och ifrågasätta sitt eget lärande och undersöka grundtexterna för att hitta religiösa verktyg för att bekämpa islamismen (s. 95, 96).
Norell skriver att Sisis tal väckte stor uppmärksamhet i regionen men att det knappt rönte någon uppmärksamhet i Sverige och andra europeiska länder.
Norell skriver också att islamism inte är någon egen typ av muslimsk tro. ”Det är en politisk ideologi”, skriver han, ”baserad på och sprungen ur islam varifrån den hämtar sin legitimitet” (s. 111). Liksom inom alla andra politiska ideologier finns det många olika schatteringar av islamism. Gemensamt är dock den totalitära synen, att individen är underordnad staten och saknar de demokratiska staternas individuella fri- och rättigheter. Gemensamt är också västfientligheten och ”ett motstånd – för att inte säga hat – mot det moderna i allmänhet” (ibid.). Väst får skulden för islamiska länders tillbakagång.
Norell skriver en hel del om Muslimska brödraskapet. Bland annat: ”Muslimska brödraskapets roll historiskt när det gäller framväxten av militanta islamistiska rörelser är oomtvistlig”(s. 118). Vidare: ”Det är alltså under modern tid, med början på 1920-talet, som Muslimska brödraskapet lade grunden till den moderna islamismen och blev en sorts inkubator till dagens islamistiska rörelser. Detta skedde genom att definiera sharia som det ultimata målet för islam, understryka vikten av jihad som verktyg för att nå det politiska målet, ge religiös sanktion för politiska mord och terrorism, upphöjandet av det muslimska samhället (Umma) ovanför nationalstaten (något som i sin tur lade grunden för konflikter med de rådande arabiska staterna) samt en intim koppling mellan det religiösa och politiska ledarskapet” (s. 120).
Norell lyfter fram att Brödraskapets metod i väst inte bygger på våld och ett snabbt maktövertagande utan på långsiktighet och att de använder sig av demokratiska kanaler för att driva igenom sitt program.
Magnus Norell betonar vikten av att separera religion och politik. Det finns inte en enda stat där religion och politik är sammankopplade som respekterar individuella fri- och rättigheter, tankefrihet, yttrandefrihet, föreningsfrihet, framhåller han. Bara den sekulära rättsstaten där religion och politik är åtskilda kan garantera dessa rättigheter.
Norell kritiserar att Sverige, liksom många andra länder, ser invandrargrupper som kollektiva enheter, vilket gynnar islamister eftersom de är bäst på att organisera sig och presentera sig som rätt organisation att tillvarata den muslimska gruppens intressen (s. 163). Norell lyfter fram hur särskilt ideologin om mångkulturalism, där grupprättigheter betonades på bekostnad av helhetstänkande, stärkte islamisterna när invandringen från länder där islam är den dominerande religionen ökade. Han skriver: ”De som fört (och för) fram krav på särlagstiftning är ofta just företrädare för den islamism som anser att muslimer bör eftersträva att bygga upp egna offentliga institutioner – med skarpa gränser mot omvärlden – i det land där de hamnat. Det passar bra in i den multikulturalism som blivit tongivande för hur Väst ska hantera invandrade muslimer” (s. 165).
Och ideologin om mångkulturalism, säger Norell, var som klippt och skuren för islamister och att Muslimska brödraskapet gick i täten. ”Eftersom det nu plötsligt fanns att nytt kollektiv (muslimer) fanns det ett behov av ’muslimska företrädare’. Såsom varande bland de bäst organiserade grupperna var det en smal sak för islamister att övertyga regeringar och myndigheter i europeiska länder om att just de var bäst lämpade att representera muslimer. Och eftersom den ideologiska och religiösa bas dessa grupper företrädde blev den enda som riktigt fick utrymme, blev islamism identisk med islam. Det politiska samgåendet med vänsterpartier (från traditionella socialdemokrater till olika miljöpartier) gjorde insteget till politikens finrum enkelt” (s. 165, 166.).
Vidare skriver Norell i en not: ”Redan från början använde sig dock Muslimska brödraskapet av en infiltrationsteknik där man närmade sig olika politiska partier, oavsett ideologisk hemhörighet. Avgörande var det inflytande man kunde få. I Sverige illustreras det av att Muslimska brödraskapets svenska del – Islamiska förbundet i Sverige IFIS – hade två ledare, Abdirisak Waberi och Omar Mustafa som tillhörde Moderaterna respektive Socialdemokraterna”(not s.166).
Och Mehmet Kaplan, Yasri Khan och Mohamed Temsamani i Miljöpartiet kan tilläggas.
Resultatet av ideologin om mångkulturalism (gruppidentitetspolitiken) där hudfärg och religion betonas på bekostnad av individuella meriter, och brännmärkningen av kritiker som ”rasister”, ”islamofober”, sammanfattar Norell så här: ”500 år av europeisk kamp mot religiöst bigotteri, kvävande stam- och skråtänkande och strid för individens rätt och möjligheter att förverkliga sig själv oavsett bakgrund, hudfärg och eventuell religiös identitet, blev delvis undanskuffat och en återgång till kollektiv identitetsbindning baserat på just dessa faktorer blev ’mainstream’” (s. 178).
Norell kommenterar att hädelse har kommit tillbaka (hädelseparagrafen avskaffades 1949), även om det nu kallas hets mot folkgrupp och också krav på att yttrandefriheten bör inskränkas, vilket framfördes efter terrorattentatet 7 januari 2015 mot den franska tidskriften Charlie Hebdos redaktionsmedlemmar. Bland annat nämner Norell att professor Irene Molina [som anser att det är rimligt att kalla utlandsättade som värnar om den svenska demokratin för ”husneger” och som är forskningsledare på Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism, Uppsala universitet] i ett samtal med journalisten Sakine Madon i Almedalen sommaren 2015 sa att ”yttrandefriheten kan inte handla om att få kränka människor” och också att censur inte är att ”sudda bort” (s. 185). Norell refererar till en artikel av Sakine Madon i Expressen 2 juli 2015.
Norell nämner också att imamen Salahuddin Barakat i en artikel i Sydsvenskan 17 januari 2015 sa att ”Alla medier har självcensur, även i Sverige, men i USA redigeras stötande innehåll bort. En demokrati bör alltid ha gränser för yttrandefriheten” (s. 179). Sverige bör följa USA, menar Barakat.
Handskakningsvägraren Salahuddin Barakat är ultrareaktionär. Jag har i åtskilliga blogginlägg gett prov på hans reaktionära tolkning av islam som han frikostigt delade med sig av på Islamakademins hemsida år 2013, inlägg som nu är borttagna.
Norell kritiserar att Europa har ”låtit islamism och reaktionär islam föra islams talan” och att politikerna har internaliserat islamisternas tolkning av islam, vilket ökar motsättningarna och försvårar integrationen. Han skriver: ”Det behövs inte mycket numera för att bli kallad islamofob och rasist, och det tenderar att tysta ner och omöjliggöra seriös debatt. Det finns naturligtvis mängder av exempel, men för att bara nämna några få: I det officiella Sverige talas det om ’våldsbejakande extremism’, aldrig, eller nästan aldrig om militant islamism eller jihadism. Därav exempel som det ovan citerade uttalandet av Salahuddin Barakat i Malmö där den religiösa dimensionen helt viftas undan och offren (i detta fall från attackerna i Paris) indirekt skuldbeläggs eftersom de ’missbrukat yttrandefriheten’” (s. 187, 188).
Eli Göndör och islamisterna Salahuddin Barakat och Yasri Khan
Salahuddin Barakat ingår i Yasri Khans Svenska muslimer för fred och rättvisas (SMFR:s) religiösa råd. SMFR skriver att ”Religiösa rådet bistår även SMFR i arbetet av förtroendevaldas utveckling och kunskap inom utbildning av islamisk teologi och juridik” (min kursiv). Alltså ett parallellt rättssystem i Sverige byggt på sharia.
Och för detta ”bistånd” att införa sharia i Sverige fick SMFR 1 280 890 kronor för år 2018 i organisationsbidrag av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF).
År 2015 författade SMFR skrivelsen Konkreta förslag för att förebygga en våldsbejakande världsbild bland människor som identifierar sig som muslimer eller åberopar islam. SMFR kräver att regeringen inte ska koppla islam till IS terrorism: ” Det är därför viktigt att tydliggöra att terrorism inte har någon religion, särskilt från statliga företrädare”, skriver SMFR. ”Detta är viktigt att upprepa i samtliga sammanhang. Genom att hamna i fällan att göra Islam till problemet så bidrar man till att spela subversiva grupper i händerna och ger dessa officiellt tolkningsföreträde och erkännande som legitima representanter för Islam. Detta är viktigt för att dels motverka islamofobiska krafter, men även för att inte erbjuda ISIL mer legitimitet som seriös uttolkare och källa till islamisk kunskap. Att regeringen är tydlig i sin kommunikation om att Islam inte är problemet” (s. 11).
Yasri Khan och SMFR, som är en avknoppning av Muslimska brödraskapet, är en stor del av problemet i Sverige. SMFR är en islamistisk rörelse som bedriver statligt finansierad missionsverksamhet, dawa, i Sverige i nära samarbete med halvofficiella organisationer i Malaysia, vilket jag beskrivit i flera blogginlägg och skriver om i min bok om Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige.
MUCF finansierar uppbyggnaden av ett parallellsamhälle med ett parallellt rättssystem lett av Yasri Khan och Salahuddin Barakat och folk från Malaysia som har studerat på lärosätet al-Azhar i Kairo. Just kopplingen till al-Azhar i Kairo är viktig för Yasri Khan, vilket framkommer här och här och här.
Yasri Khan beundrar även Turkiets president Erdogan och Necmettin Erbakan, grundaren av islamistpartiet Millî Görüş, och gjorde tillsammans med Omar Mustafa och Mohamed Amin Kharraki studiebesök i Istanbul för att lära känna allt om dessa förebilders partier.
Yasri Khan var i många år SMFR:s förbundsordförande. När han år 2015 övergick till att bli generalsekreterare blev Osman Adem ny ordförande. Adem var vice rektor för Gryningeskolan och hade en drivande roll i utvecklingsarbetet i skolan, står det i SMFR:s skrivelse, samt också om hans mångåriga nära samarbete med Yasri Khan. Samma år blev företaget Johai AB skolans huvudman med Yasri Khan som styrelseordförande. Under Yasri Khans huvudmannaskap fick Gryningeskolan hård kritik av Skolinspektionen och stängs av Skolinspektionen (Dnr 44-2016:5074).
På Gryningeskolans hemsida stod det att skolan har en svensk-muslimsk profil. Barnen ska förvärva en svensk-muslimsk identitet förankrad i tydliga värderingar, stod det. Enligt Skolinspektionen bedrev skolan verksamhet i strid med gällande lagstiftning. Bland annat kritiserade Skolinspektionen skolans värdegrundsarbete. ”Av skollagen framgår att utbildningen ska utformas i överensstämmelse med grundläggande demokratiska värderingar och de mänskliga rättigheterna” (s. 34).
Johai AB försattes i konkurs. Skolan hade 122 elever. Det är uppenbart att Yasri Khans och SMFR:s ”religiösa meningsskapande” stod i strid med svensk lag.
Eli Göndör ställer sig på samma sida som islamisten Yasri Khan när han vill skydda islams lära från kritik och i stället lägga tonvikten på utövare av en religion under devisen islam begår inte handlingar, individer gör det.
Magnus Norell om den ”intellektuella härdsmältan”
Magnus Norell skriver om den alternativrapport till FN:s CERD som Nätverket svenska muslimer i samarbete (bland andra Yasri Khans förening och andra offentligt finansierade organisationer) skickade till FN februari 2013, sammanställd av Kitimbwa Sabuni tillsammans med Helena Benaouda, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic, Omar Mustafa och Ahmed Siraj. De utmålar ”muslimer” som offer för statens förtryck i likhet med statens förtryck av romer förr i tiden. Norell skriver: ”Det mest besvärande är inte att de individer som säger sig representera islam här gör det på sätt som i den citerade rapporten; de följer ju endast sin ideologiska och maktpolitiska agenda. Den verkliga skandalen är att de har tillåtits att skapa sig en plattform varifrån de kan styra en så stor del av debatten om islam i Sverige” (min kursiv, s. 207).
En plattform finansierad med statliga medel.
Norell skriver att de inbjudna till Alice Bah Kuhnkes dialogsamtal om ”islamofobi” den 2 februari 2015 ”är en sannskyldig ’vem är vem’ bland Sveriges islamister, med något undantag. Muslimska brödraskapet fanns naturligtvis med och organisationer och individer aktiva i salafistiska grupper (som bl.a. stött IS-krigare) väl företrädda liksom de som skrev under på den alternativa MR-rapporten redovisad ovan, där Sverige utpekas som en apartheidstat” (s. 209).
Bland deltagarna fanns islamisterna Osman Adem, Salahuddin Barakat, Fatima Doubakil, Elvir Gigovic, Abdulkader Habib, Yasri Khan, Rashid Musa, Omar Mustafa, Mohamed Temsamani, Mustafa Tümtürk. Från DO deltog Ammar Makboul som samarbetat med islamisterna, vilket jag skrivit blogginlägg om.
De tillhör det Johan Lundberg kallar ”ljusets fiender”. Lundberg skriver en hel del om Fatima Doubakil och hennes försvar av terrorister.
Utan att bli stämd för förtal.
Två år efter Lundbergs bok Ljusets fiender lät Alice Bah Kuhnke sig fotograferas tillsammans med Fatima Doubakil, som tillsammans med Maimuna Abdullahi (Ibn Rushd, ArA) har stämt förra kommunalpolitikern Ann-Sofie Hermansson (S) för förtal. De två uppskattade inte att bli kallade extremister. Deras juridiska ombud Silas (Sigrid) Aliki Quezada är samma person som drev Rashid Musas och SUM:s överklagan av MUCF:s avslag på deras ansökan om organisationsbidrag, som jag skrivit om i detta blogginlägg och i detta.
Magnus Norell kallar Alice Bah Kuhnkes och inrikesminister Anders Ygemans möte på Kulturdepartementet för en ”intellektuell härdsmälta” (ibid.). Norell betonar att budskapet de sände ut var att det officiella Sverige tagit ställning i en intern muslimsk teologisk diskussion. ”Dessutom har man tagit ställning för de mest inskränkta, fobifyllda och antisemitiska delarna av islam. För alla de muslimer som flytt undan just sådana krafter är naturligtvis detta ett hånfullt slag i ansiktet, utdelat med svenska regeringens goda minne” (ibid.).
Magnus Norell framhåller vikten av att ta strid för de grundläggande demokratiska värderingar Sverige vilar på. Han talar om islamisternas självsäkerhet och klart definierade mål och europeiska politikers inte bara undfallenhet och eftergivenhet utan också osäkerhet inför vad väst står för. ”Det finns”, skriver han, ”en genuin ideologisk avgrund mellan det liberala, demokratiska Väst där yttrandefriheten utgör ett grundläggande skydd för demokratin, och de islamiska länder där gränserna för samma yttrandefrihet (åtminstone gällande islam), är betydligt snävare och även innefattar resten av mänskligheten, oavsett var man befinner sig” (s. 183).
Och Magnus Norell var fel man att skriva den kunskapsöversikt MSB beställde om Muslimska brödraskapet i Sverige? Tillsammans med Aje Carlbom och Pierre Durrani, tidigare medlem i Muslimska brödraskapet?
Den borde i stället ha skrivits av ”människor som kan ämnet”, om man ska tro Eli Göndör, som prisar Simon Sorgenfreis ”goda omdöme” att låta ”den anklagade” Omar Mustafa, än en gång, den här gången i en bok finansierad av en myndighet, förneka den nära kopplingen till Muslimska brödraskapet.
Fortsättning följer.
15 juli 2019
Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)
Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus
