Den svenska modellen: En liten pjäs om den postkoloniala teoribildningen.

Personer:
Paulina, professor, i drygt fyrtioårsåldern, flykting från Sydamerika

Tjänsterum på ett svenskt universitet. Belamrat skrivbord med bland annat en dator. En stor damväska står på golvet bredvid skrivbordet. En besökshörna med en liten soffa, soffbord och två stolar. Bokhyllor fyllda med pärmar och böcker täcker ena väggen, samt en dörr. Fönster tar upp större delen av en annan. På de två övriga väggarna hänger en Sverigekarta, ett inramat porträtt av Marx, inramat porträtt av Frantz Fanon, inramat porträtt av Gayatri Chakravorty Spivak, en stor poster som visar Malcolm X med gevär i handen och texten ”By any means necessary”, en poster som visar Stokely Carmichael med texten ”Stokely speaks. From Black Power to Pan-Africanism” och en poster som visar personer i Black Panther Party. I fonden en stor filmduk som olika händelser projiceras på. PAULINAS mobiltelefon byts ut allteftersom åren går.

Tjänsterummet ligger i mörker. På filmduken visas kaosartade scener då militären ledd av general Augusto Pinochet störtade Chiles folkvalda socialistiska president Salvador Allende 11 september 1973. När militären stormar Kubas ambassad, som ligger granne med den svenska ambassaden, går Sveriges ambassadör Harald Edelstam över till Kubas ambassad och förhandlar med militären och lyckas stoppa skottlossningen och få den kubanska personalen evakuerad. Han ringer sedan till den goda vännen Olof Palme, Sveriges socialdemokratiska statsminister, som ger klartecken att Sverige tar över ansvaret för den kubanska ambassadens byggnader. Nästa dag hissar Edelstam den svenska flaggan inne på Kubas ambassadområde och öppnar portarna till de tomma byggnaderna, inte bara för chilenare utan också för många andra sydamerikaner som flytt till Chile undan förföljelser i sina hemländer när Allende valdes till president. Edelstam förklarades persona non grata i Chile och utvisades. Text som säger att Harald Edelstam räddade mer än 1 000 människor som stod inför hotet att bli torterade och avrättade. Avslutas med text från Migrationsverket att Sverige tog emot cirka 25 000 chilenare som flytt från militärens förföljelser. Efter texten visas årtalet 1997. Filmduken släcks. Ljus över scenen, dörren öppnas.

PAULINA (kommer in, upprörd, viftar med ett papper, stänger dörren, väser) Den svenska feminismen är rasistisk! Den postkoloniala feminismen är den enda rätta! (Tar upp mobilen ur fickan, ringer ett nummer, går av och an på scenen) Hej Diana. (På filmduken bild på Diana Mulinari, text: Från Argentina, sociolog/genusvetare, Lunds universitet) Stör jag? Bra. Nu ska du få höra! Sveriges Kvinno- och genushistoriker tänker ha en konferens den 21 och 22 november om ”Genus och etnicitet” och få det till att mordet på Sara Abed Ali beror på kultur! Ja, femtonåringen som mördades av sin bror och kusin i december förra året. Just det, brorsan sexton och kusinen sjutton år, ströps med ett bälte och lämnades i snön. Uppe i norra Sverige. Ja, från irakiska Kurdistan. Ja, tragiskt, mycket tragiskt. Vi vet ju det där med torterade och dödade. Även om det var länge sedan. Ärren sitter kvar. I hjärtat. Ursäkta. Jag ska bara ta en klunk vatten.

(Lägger ifrån sig mobilen på skrivbordet, tar upp en vattenflaska ur väskan som står bredvid skrivbordet, dricker, ställer ifrån sig flaskan, ser en kort stund ut genom fönstret, samlar sig, tar upp mobilen, rösten stockar sig av ilska när hon börjar läsa)

Ja, förlåt. Jag blir alltid torr i halsen när jag är upprörd. Hör här vad den svenska feminismen har kokat ihop! (Läser innantill) ”Varför dödar en ung man sin egen syster? Religion eller en patriarkalisk familjesyn kan aldrig förklara de tragedier som utspelats i Sverige den senaste tiden. Däremot är frågor om kultur och historisk bakgrund”, ja, du hörde rätt, kultur och historisk bakgrund, ”av största vikt när det gäller att vidta åtgärder för att hindra att liknande händelser upprepas. Här har den historiska forskningen om genus och etnicitet en viktig uppgift att fylla.” Fattar du! Den svenska feminismen påstår att invandrarnas våld skiljer sig från svenskarnas! Det är en skam att de utnyttjar det tragiska mordet på en ung flicka. Ja, du har rätt, ännu ett exempel på en institutionaliserad bild av invandraren. En rasistisk undertext döljer sig bakom de svenska feministernas etnicitetsretorik. Så här skriver de i inbjudan: ”Konferensen vill nå bakom sensationsmakeri kring etnicitet och i stället lämna bidrag till en fördjupad förståelse av kultur, skillnader och skapande av kvinnligt och manligt, men även problematisera svenskhet och utanförskap i Sverige.” Svenskarna ska problematisera utanförskap! Antagandet om kulturskillnader är rasism. Det har vi sagt i åratal. Det är kulturrasism att studera skillnader mellan invandrares kulturer och normer och svenska normer. Än sen att man inte längre talar om mänskliga raser ur ett biologiskt perspektiv. Rasismen består. Det vet ju alla att kultur har tagit över rasbegreppets roll. (Skrattar) Du har rätt. Alla upplysta vet det. Men svenskarna är skitskraja för ordet rasism. Det är för starkt, säger de. Vill väl inte bli påminda om gamla synder. Rasbiologiska institutet, skallmätningarna, tvångssteriliseringarna, behandlingen av zigenare och resandefolket som kallades tattare. Och samerna.

(Medan hon talar visas följande text på filmduken: same inte naturgivet, rom inte naturgivet, kurd inte naturgivet, arab inte naturgivet, jude inte naturgivet och så vidare) Etnicitet är inte naturgivet. Etnicitet skapas på samma sätt som klass i en social praxis och inordnas i en hierarkisk struktur. En maktstruktur. Norska sociologiprofessorn Eva Lundgren sa ju det så bra i den där artikeln hon och doktoranden Åsa Eldén skrev i Svenska Dagbladet (på filmduken visas bild på artikeln). ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’” tror jag den hette. Om den kolonialistiska världsbilden, om att när en svensk man misshandlar och dödar en kvinna beror det på individuella och psykologiska orsaker, men när en utländsk man misshandlar och dödar en kvinna beror det på hans kultur. Påstår svenskarna. När det alltid handlar om mäns våld mot kvinnor. Oberoende av kulturell bakgrund. De svenska kvinno- och genushistorikerna har uppenbarligen inte läst den artikeln. Eller litteraturprofessorn Edward Saids bok Orientalism heller för den delen. Du har alldeles rätt Diana, en postkolonial intervention är absolut nödvändig. Jag tänker delta i konferensen och hålla ett föredrag om svenskheten som norm, att svenskhet varken är neutral eller naturlig utan uttryck för en position inom en maktstruktur. Den vita. Och dekonstruera de svenskfödda, vita, heterosexuella, välutbildade medelklasskvinnornas maktposition. (Skrattar) Okej. Störta. Ringer du Irene? Och Edda? (På filmduken bild på Irene Molina med text: Från Chile, kulturgeograf, Uppsala universitet, och bild på Edda Manga med text: Från Colombia, idéhistoriker) Hej.

(Lägger ifrån sig mobilen. Vänder sig till publiken)

Förlåt. Jag ber om ursäkt att jag inte hälsade. Men jag var så upprörd. Jag heter Paulina. Välkomna. För att inte säga varmt välkomna till kursen om postkolonial teoribildning och rasism i Sverige. Diana, som jag just talade med, hon förklarar det här med kulturrasism så bra. Hon har en rubrik på en text som heter ”Rasismen som ideologi och som ett nödvändigt element i kapitalismen”. Ja, ni vet, ingen kapitalism utan rasism. Hennes text handlar om invandrare i Sverige som startade en egen fackföreningsrörelse. Av förståeliga skäl. Så här skriver hon om de fyra teman hon tänker behandla. Och självklart är marxismen utgångspunkten. Och rasismen. Vi är ju rasismforskare. Och antirasister. Vi är antikapitalister och därmed antirasister. Kapitalismen bygger ju på rasism. Alltså, ja, det här kanske låter lite teoretiskt, men vi är ju teoretiker och det är teorier ni är här på universitetet för att lära er (harklar sig): ”Den marxistiska debatten om kategorin ’ras’ och rasismen kan sammanfattas i en rad centrala teman. Det första är det som kritiskt granskar marxismens eurocentriska antagande samt teorins förmåga att problematisera rasismen. Det andra temat utforskar relevansen av den marxistiska teorin om klass för att förstå samhälleliga formationer som präglas av rasifierade strukturer. Det tredje kopplar de nya feministiska debatterna om kön utifrån postkolonial och antirasistisk feministisk teori till förståelsen av rasismen. Det fjärde temat tar sin utgångspunkt i marxistiska debatter om ideologi och problematiserar rasismen som en central ideologisk kraft i senmodernitet.” Hit hör Sverige. Till senmoderniteten. Alltså är rasismen en central ideologisk kraft i Sverige. Och vi, Diana, Irene, Edda och jag, och en massa andra, utmanar den från ett postkolonialt och antirasistiskt feministiskt teoretiskt perspektiv. Ursäkta.

(Hostar)

Och så skriver Diana så här. Ja, jag har lärt mig det hon skriver utantill. Det är så superbra: ”I det här avsnittet kommer jag att utforska relevansen av begreppet ideologi för att förstå en specifik typ av hierarkiserande och exkluderande praktik som baseras på kategorin ’ras’, och som kännetecknas av antagandet om biologiska och kulturella skillnader mellan grupper. Jag menar att detta antagande har som syfte att legitimera en ojämlik fördelning av såväl ekonomiska som symboliska resurser.” Det menar jag också. Ni fattar. Rasismen som ideologisk kraft. Hierarkier. Svenskar och invandrare. Antagandet om kulturella skillnader mellan svenska mäns våld och utländska mäns våld. Antagandet. Som bildar hierarkiska strukturer. Enligt den postkoloniala och antirasistiska feministiska teorin om kön är det kulturrasism att påstå att mordet på Sara Abed Ali har med kulturella skillnader att göra. Det handlar alltid om mäns våld mot kvinnor. Men nu kom jag lite för långt bort från det jag hade tänkt börja med.

(Sveper med handen över porträtten på väggarna)

Jag tänkte börja med att berätta lite om mina före. . . våra förebilder. Alltså vi i det antirasistiska nätverket. (Pekar på Marx) Ja, honom känner ni ju. Ni kanske undrar varför det är så många svarta. Irene, som är engagerad i nätverket, verkligen engagerad, säger att ordet invandrare har en så negativ klang så hon myntade begreppet rasifierade. Ingen fattar vad det betyder. Ni kommer att lära er det så småningom. Enkelt uttryckt. Det betyder det nya svarta. De hunsade. De förtryckta. De koloniserade. Oberoende av hudfärg. Vi är alla rasifierade. Vi är alla svarta. Vi som kommer utifrån. Här är Frantz Fanon. Han kom också utifrån. Född i Martinique, som visserligen var ett franskt departement, men ändå långt borta från moderlandet.  Han fick verkligen känna på ända in i skinnet vad det ville säga att vara svart i det vita Frankrike på fyrtio- och femtiotalet. Ja, alltså han åkte till Frankrike för att studera till läkare efter andra världskriget. Kunde förstås franska flytande. Han gick i Martiniques mest ansedda gymnasium där den kända författaren Aimé Césaire var lärare. Helt inställd på att han var fransk. Men så var det inte visade det sig när han kom till moderlandet. Hans hudfärg stack ut. Alldeles för mycket. Han valde att specialisera sig på psykiatrin. I sju år studerade han sig själv och sin omgivning och skrev ner sina upplevelser.

(Tar upp en sönderläst bok från skrivbordet)

Hans upplevelser finns här i Svart hud. Vita masker. Ni har sett att den står upptagen på kurslistan. Typiskt nog blev hans anteckningar inte godkända som doktorsavhandling. Men han publicerade boken nittonhundrafemtiotvå och skrev en annan doktorsavhandling. Han stod på de förtrycktas sida hela sitt vuxna liv. Jordens fördömda, som han kallade kolonialmakternas förtryckta ursprungsinvånare. Han flyttade till Algeriet femtiotre, fick jobb på ett mentalsjukhus där. Algeriet var ett franskt departement, precis som Martinique. Året efter han kom dit startade det algeriska befrielsekriget. Valet var nog inte så svårt för honom. Han gick med i självständighetsrörelsen FLN. Och utvisades femtiosju av fransmännen. Han bosatte sig i Tunis och Ghana och fortsatte att verka för FLN. Han kände verkligen för de förtryckta. Han dog av leukemi nittonhundrasextioett. Bara trettiosex år gammal. Algeriet blev fritt året efter. Han är en stor inspirationskälla. Stor.

(Mörkret sänker sig över scenen medan hon tyst bläddrar i boken. En bild av Fanon visas på filmduken med texten: ”Jag har aldrig kunnat uthärda, inte utan att känna avsmak, att en man säger om en annan man att han är sensuell. På Martinique finns män som går klädda i kavaj och kjol. Men jag är ändå övertygad om att de har ett normalt sexualliv. Homosexualitetens mekanismer är välkända. Oidipuskomplexet finns inte på Martinique. Här i Europa har jag träffat på martinikaner som blivit homosexuella, för att klara uppehället. Det är inte alls fråga om en neurotisk homosexualitet.” Lägger ifrån sig boken på skrivbordet. Scenen i mörker. PAULINA lämnar rummet)

(Paus)

(Filmduken visar först årtalet 2002, sedan bild på Fadime Sahindal. PAULINA kommer in genom dörren med mobilen mot örat)

Nu gapar och skriker de om kultur igen! Du har alldeles rätt. En postkolonial intervention är absolut nödvändig. Kan inte fatta att de drar in kultur när integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margareta Winberg för över ett år sedan skrev artikeln ”Kulturen ingen ursäkt” om så kallat hedersmord, och publicerade den först på Nationella sekretariatet för genusforsknings hemsida och sedan på Dagens Nyheter Debatt (artikeln visas på filmduken). De skriver ju där att talet om att hedersmord är kulturellt betingat är förkastligt (citerar): ”Begreppet kultur får inte användas som synonym till ordet ras. Ord såsom ’kulturella bakgrunden’ och ’kulturella skillnader’ ligger farligt nära begreppet ’ras’ i dessa sammanhang”, skrev de. ”Våld och mord måste bekämpas, men inte med okunskap och smygrasism”, skrev de också. Och publicerade artikeln allra först på vårt Sekretariats hemsida. Det är ju vi som står för kunskapen. Det kan man ju läsa på Sekretariatets hemsida. (Skrattar) Tack för berömmet. Ja, med foto och allt. Jag minns inte exakt hur jag formulerade det. (Går fram till skrivbordet och slår på datorn) Så här svarar jag på frågan varför det är viktigt med postkolonial feministisk forskning (läser på datorskärmen med mobilen mot örat): ”Fältet tar upp brännande frågor om makt och ojämlikhet i en global värld. Forskningen går tillbaka i historien och ger oss möjlighet att ifrågasätta och analysera maktförhållanden som formar vår samtid.” Precis. Maktförhållandet vita och invandrare i den svenska senmoderniteten. Och maktförhållandet när den svenska feminismen sätter likhetstecken mellan svenskhet och jämställdhet medan invandrare stereotypiseras som ojämställda. Ren rasism. Så här säger jag (läser): ”Den postkoloniala feminismen har till exempel avslöjat hur rasism har präglat den västerländska feminismen. Att den västerländska feministiska rörelsen har använt uttryck som ’women are the niggers of the world’, visar att den talar från en position där vitheten avpolitiseras och görs till en naturlig egenskap.” Precis. Vitheten är politisk.

(Ljuset sänks över rummet, på filmduken visas bild på Yoko Ono och text att hon myntade uttrycket ”woman is the nigger of the world” i en intervju i tidskriften Nova magazine mars 1969, bild på Novas förstasida som visar Yoko Ono och John Lennon. Därefter följer bild på den svarta författaren och antropologen Zora Neale Hurston (1891–1960) och text som säger att huvudpersonens mormor, en gång slav, i Hurstons roman Their eyes were watching God (1937) jämför den svarta kvinnan med böndernas mulåsnor, som tvingas slita tills de dukar under, det vill säga kvinnan är enbart till för mannens skull utan egna behov och framtidsdrömmar: ”Negerkvinnan är världens arbetsdjur enligt min erfarenhet” (”de nigger woman is de mule uh de world so fur as Ah can see”), därefter ny bild på Yoko Ono och John Lennon och deras låt 1972 ”Woman is the nigger of the world”.)

(Paus, mörker över scenen)

(Ljuset tänds. PAULINA dricker ur en kaffemugg när telefonen som ligger på bordet ringer)

Paulina här. Har Gudrun skrivit en debattartikel i DN? Vänta, jag ska bara ta in den på datorn (läser rubriken medan bild på Gudrun Schyman och artikeln visas): ”Fadime offer för mäns förtryck”. Åååå, tack Gudrun! Henne kan man alltid lita på! Vilken tur att hon blev Vänsterpartiets partiledare! Ja, jag ska läsa hela artikeln. Hon nämner talibanerna där också? Som i talet hon höll på Vänsterpartiets kongress? Och könsmaktordning? Fyra gånger! Tack för att du ringde. (Ögnar igenom artikeln. Slår en signal) Hej. Har du läst DN i dag? Gudrun skriver att Fadime inte var offer för den kurdiska kulturen utan hon föll offer för en ordning där män förtrycker kvinnor och att den ordningen finns i alla nu existerande samhällen. Ja, du har också läst det. Bra, va! Hej då.

(Paus, mörker över scenen)

(Ljuset tänds. PAULINA, som bytt kläder, skriver djupt koncentrerat på datorn. Telefonen som ligger i väskan ringer) Va!!! Kålsuparteori! Skriver Yvonne Hirdman det? (Bild på professor Yvonne Hirdman och hennes debattartikel i DN) ”Hon sviker det Fadime stod för”, säger rubriken? Alltså, Gudrun är svikaren då? Diskussionerna går höga på Sekretariatet just nu? Jag har inte hängt med. Jag skriver på en artikel till Historisk tidskrift. Nej, nej. Självklart. Vi måste göra en postkolonial intervention och markera mot den svenska feminismen. Du har redan pratat med Aftonbladet? Vi får in artikeln där? Ni har redan börjar skriva på den? Vänta, jag måste bara spara min text innan jag knappar in er.

(Bild på artikeln i Aftonbladet med rubriken ”Våldet mot kvinnor är problemet”, PAULINA läser på datorn) Ja, kulturrasism måste vi ha med. Och självklart nämna Yvonne Hirdman. Att hennes utgångspunkt är att den svenska jämställdheten är överlägsen alla andra. Precis som om inte svenska kvinnor mördas av svenska män. Och att svenska kvinnor sliter inom låglöneyrkena. Ekonomi måste vi ha med. Det här är bra: ”Kultur används mycket godtyckligt för att förklara kvinnovåld.” Det här är också bra: ”Att leta efter förklaringen eller lösningen på Fadimes mord i ’andra kulturer’, på andra platser, är för att hänvisa till det gamla bibliska ordspråket ’Att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget’.” Jättebra!

(Scenen i mörker)

(Ljuset tänds. PAULINA vänd mot publiken.)

Välkomna. Varmt välkomna till kursen om postkolonial och antirasistisk feminism. Ni blir fler och fler studenter på den här kursen för varje år som går. Jag är så glad att ordet sprider sig som ringar på vattnet. Har ni följt med i debatten om mordet på Fadime Sahindal? Ett typexempel på den rasistiska svenska feminismen och den postkoloniala feministiska diskursen om våld mot kvinnor. Känner ni till debattören Kurdo Baksi? Ni nickar? Vän med antirasisten Stieg Larsson på Expo. Ja, Kurdo har ju verkligen legat i och med kraft förklarat att hedersmord inte alls ingår i den kurdiska kulturen. Han kände henne, skriver han i en artikel i Aftonbladet. (På filmduken visas artikeln ”Familjen förlorar nu all respekt”) Och säger att hans familj hade hjälpt till att försona Fadime med hennes familj. Ja, ni vet. Hon hittade en egen pojkvän i Uppsala och ville inte gifta sig med en kusin som familjen valt ut. Och det blev bråk. Kurdo skriver att både han och många andra kurder var glada att de hade avstyrt ett förestående meningslöst mord. Att Fadimes pappa hade gett framträdande kurdiska familjer ett löfte att inte röra Fadime. Att ett brutet löfte är det mest omanliga som finns i det kurdiska samhället. Att familjen har visat högsta tecknet på opålitlighet och förlorat all respekt i den kurdiska gemenskapen. Han skriver att Fadimes pappa saknade alla former av inflytande i det svenska samhället och att han ville ha makt någonstans. Ja, det blev familjen. Kurdo fruktar att liknande mord kan upprepas om Sverige inte med det snaraste genomför en klok integrationspolitik. Där invandrade män inte är maktlösa i samhället. Han är rädd för att kurder kommer att stämplas kollektivt. Och det är vi ju alla rädda för. Ni nickar instämmande.

(På filmduken visas artikeln ”Manskulturens kurdifiering”) Och i Expressen ger han verkligen svar på tal till dem som försöker göra mordet till en fråga om kurdisk kultur i stället för en fråga om kvinnoförtryck. Han svarar dräpande en kurdisk man som påstår att visst är mordet en grym del av det kurdiska manssamhället. Kurdo: ”I sak säger han inget som inte Sverigedemokraterna och andra rasistiska grupper redan sagt.” Och sedan det här, som visar att han gått på kurs i postkolonial teoribildning: ”Fadime mördades därför att kvinnor förtrycks, misshandlas och exploateras. Detta förtryck är inte specifikt för vare sig muslimska eller kurdiska män – det är ett förtryck som i olika former odlas av en kvinnoförnedrande manskultur i hela världen. Det är därför kvinnor bränns i Indien, misshandlas i Japan och tvingas fnaska åt en hallick i Helsingborg.” Kurdo har rätt när han säger: ”Att kurdifiera globalt kvinnoförtryck är att nonchalera förtrycket mot miljarder kvinnor som inte är kurdiskor.” Och så har han ju fattat att alltihop är Sveriges fel. ”Fadime fick betala ett högt pris”, skriver han, ”för att samhället i flera år ignorerat henne – och hennes medsystrars – utsatthet.”

(Filmduken visar klipp ur Mediemagasinet sänt i SVT)

Såg ni förresten Mediemagasinet på TV i veckan? Om debatten om mordet på Fadime Sahindal. Med Dan Josefsson som programledare. Och Publicistklubbens ordförande Jan Guillou? De sa att ungefär en kvinna var tredje vecka dödas av en närstående. Och att pressen spekulerade om kulturella orsaker bakom mordet på Fadime Sahindal. Just det. Spekulerade. Och att pressen inte bara hängde ut gärningsmannen utan hela hennes familj. Och Josefsson och Guillou frågar sig: Varför betedde sig journalisterna på det här sättet? Var verkligen mordet på Fadime så unikt? Nej. Självklart inte.

(På filmduken visas klipp där Jan Guillou säger att Fadime var en vacker kvinna, därför intressant, han tar upp ett läkarpar som friats från att ha mördat sitt barn för att det var missbildat, en far sköt ihjäl tre barn, de kristna dödar sina familjemedlemmar särskilt under helger ihop med alkohol. ”Beskriver man på det här sättet ser man hur absurd beskrivningen av kurderna blir”, han kritiserar Dagens Nyheters kartläggning av klanen Sahindals kusingifte, ”Överför man den här journalistiken på oss ser man hur orimlig den är”) Jan Guillou var klockren. Klockren.

(Pekar på ett av de inramade fotografierna) I dag tänkte jag tala lite om litteraturvetaren Gayatri Chakravorty Spivak, född i Indien, verksam i USA. Men först kanske jag ska nämna att jag i efterdyningarna av mordet på Fadime Sahindal har fått regeringens uppdrag att sammanställa en rapport om situationen för flickor och unga kvinnor med utländsk bakgrund som kontrolleras av sina familjer och släktingar genom våld och hot. Tack ska du ha för den komplimangen. Ja, det är verkligen ett hedersuppdrag. Nej, jag fick det inte direkt av regeringen utan via Integrationsverket. De vet ju vilka som är rasismforskare. Ni är så rara. Ja, alltså Gayatri. . .

Fortsättning följer.

© Mona Lagerström 2019

Källor:

Baksi, Kurdo, ”Familjen förlorar nu all respekt”, Aftonbladet Debatt 23/1 2002

Baksi, Kurdo, ”Manskulturens kurdifiering”, Expressen Kultur 30/1 2002

de los Reyes, Paulina, ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”, Historisk tidskrift Nr 3/1998, publicerad i Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 29–46

de los Reyes, Paulina; Johansson, Susanne; Knocke, Wuokko; Molina, Irene & Mulinari, Diana, ”Våldet mot kvinnor är problemet”, Aftonbladet 15/3 2002

Fanon, Frantz, Svart hud. Vita masker (1952), översättning Stefan Jordebrandt med Förord av Michael Azar, Daidalos 2011

Hirdman, Yvonne, ”’Hon sviker det Fadime stod för’”, DN Debatt 30/1 2002

Lundgren, Eva & Eldén, Åsa, ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”, SvD Brännpunkt 21/1 1997

Mulinari, Diana, ”Om det behövs blir vi uppkäftiga”, Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 91–118

Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, hemsidans intervju med Paulina de los Reyes om postkolonial feministisk forskning, besökt 6/5 2015

Sahlin, Mona & Winberg, Margareta, ”Kulturen ingen ursäkt”, DN Debatt 8/12 2000

Said, Edward, Orientalism (1978), översättning Hans O. Sjöström, med Förord av Sigrid Kahle (1993), Ordfronts förlag 1995

Schyman, Gudrun, ”’Fadime offer för mäns förtryck’”, DN Debatt 26/1 2002

Sveriges kvinno- och genushistorikers förbund, ”Inbjudan till konferens om Genus och etnicitet”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3–4 1997, s. 69

SVT, Mediemagasinet 28/2 2002