Marie Demker – charlatan och Muslimska brödraskapets nyttiga idiot

 

Humanistiska fakulteten, Göteborgs universitet, meddelar att professor Marie Demker har föreslagits till dekan för Humanistiska fakulteten 2017–2022. Marie Demker är missionär.

Se det föregående inlägget om Vetenskapsrådet, Ulf Bjereld och det den franska islamkännaren Gilles Kepel säger om islamovänstern, att de är charlataner och islamisternas nyttiga idioter.

Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, agerar, i likhet med sin make Ulf Bjereld, som missionär och inte som professor i statsvetenskap med kunskap om totalitära politiska ideologier när hon försvarar Omar Mustafas inval i Socialdemokraternas partistyrelse då han var Islamiska förbundets (IFiS) ordförande. Hon ger prov på sin missionärsverksamhet när hon jämför kritiken mot IFiS kvinnosyn med Dreyfusaffären i Frankrike och påstår att det finns många paralleller. Hon skriver att Omar Mustafa tvingades avgå som suppleant i Socialdemokraternas partistyrelse ”efter ett exempellöst mediedrev” och osynliggör den hårda kritiken från partiets egna medlemmar som vet vad IFiS står för, exempelvis Nalin Pekgul och Carina Hägg. Demker utnyttjar dessutom public service för att bedriva sin missionärsverksamhet. Sitt försvar för Omar Mustafa publicerar hon på SVT Opinion 15 april 2013, ”Mustafa-affären är en moralisk kollaps för S”, och undertecknar med sin professorstitel för att ge sin osakliga artikel vetenskaplig legitimitet. Forskaren Magnus Norell ger en helt annan bild av Omar Mustafa-affären.

Mustafa-affären varade en vecka, från 7 april då Omar Mustafa valdes in i partistyrelsen till 13 april 2013 då han tvingades avgå. Dreyfusaffären varade i tolv år, mellan 15 oktober 1894 och 12 juli 1906. Mustafaaffären handlar om att Omar Mustafa inte kunde vara ordförande i en fascistisk rörelse som opererar i islams namn och samtidigt sitta i Socialdemokraternas partistyrelse. Omar Mustafa tillhör en västfientlig, demokratifientlig, homofientlig, kvinnofientlig och judefientlig global rörelse uppbackad av oljemiljarder och är, mycket tack vare stödet från Socialdemokraternas religiösa sidoorganisation Tro och Solidaritet, i full färd med att inifrån montera ner den svenska demokratin enligt Muslimska brödraskapets steg-för-steg-infiltrering med det långsiktiga målet att skapa ett globalt kalifat styrt av Allah.

Dreyfusaffären handlar om ett justitiemord. Den franska kaptenen Alfred Dreyfus (1859–1935) av judisk börd var felaktigt anklagad och dömd av en militärdomstol till deportation på livstid för spioneri och högförräderi. I drygt fyra av de tolv åren satt han fängslad på Djävulsön utanför franska Guyana i Sydamerika. Nils-Olof Franzén har skrivit boken Dreyfusaffären (1983) om hela händelseförloppet. Det är därför enkelt att kontrollera Marie Demkers påstående om de många parallellerna mellan de två affärerna. Det finns faktiskt en parallell, men inte den Marie Demker låter påskina, utan parallellen om inflytelserika personers mörkläggning (läs: två svenska professorer i statsvetenskap) av verkligheten som får till följd att oskyldiga människor blir lidande (läs: flickor och kvinnor i reaktionära islamdominerade bostadskvarter), med andra ord en avhumanisering av de oskyldigt drabbade i ett högre syfte än demokratiska principer (läs: vördnaden för den osynliga, den allsmäktiga, den levande, den påstått eviga guden).

Alfred Dreyfus
Krigsministrar i olika franska ministärer och högdjur inom armén ville till varje pris inte att den felaktiga livstidsdomen 22 december 1894 skulle omprövas, både på grund av egna karriärmässiga skäl och för att förtroendet för det militära inte skulle solkas, eller annorlunda uttryckt, arméns ära stod på spel, ansåg de. Därför förhalades en omprövning och fabricerades förfalskade bevis om Dreyfus skuld. Två krigsrätter dömde Alfred Dreyfus 1894 och 1899. Två civilrätter, 1899 och 1906, förklarade de militära domarna ogiltiga. Franska medier gjorde affären till en gigantisk antisemitisk smutskampanj som delade landet i två läger, för och emot Dreyfus. Några få ärliga, rakryggade människor riskerade sin karriär för att ge Alfred Dreyfus upprättelse. Dreyfusaffären är en affär om en samling rötägg och några människor med rättskänsla och integritet.

En fransk städerska på den tyska beskickningen i Paris arbetade för det franska krigsdepartementets underrättelsetjänst. Hon tömde papperskorgarna och levererade skräpet, bland annat halvt förkolnade eller sönderrivna brev, i en påse till underrättelsetjänstens starke man, major Hubert-Joseph Henry, som gick igenom skräpet, klistrade ihop sönderrivna bitar, tolkade. Överlämnandet skedde vanligtvis i en kyrka eller en park. Henry var i princip underrättelsetjänstens chef eftersom högste chefen var sjuklig. Sommaren 1894 kontaktades den tyska militärattachén i Paris av en starkt skuldsatt fransk officer som ville sälja franska militärhemligheter till Tyskland. Militärattachén tackade nej och kontaktade sina chefer. Dagen därpå återkommer den franska officeren och erbjuder sig att regelbundet leverera information mot en fast månadsavgift. Militärattachén försöker förmå honom att sköta affärerna med beskickningens överordnade vilket fransmannen inte accepterar, för många inblandade. Militärattachén får direktiv av sina överordnade att värdera tjänsterna från fall till fall. Den första tjänsten innehöll vissa informationer om franska artilleriets mobiliseringsplan och den 1 september 1894 får den tyska militärattachén ett antal dokument samt en förteckning över dokumenten. Det är denna förteckning som i slutet av september hamnar hos Hubert-Joseph Henry och som gör att den välbärgade Alfred Dreyfus felaktigt pekas ut som den franska spionen eftersom hans handstil påstods vara lik förteckningens handstil.

Hubert-Joseph Henry visar förteckningen för tre andra män på underrättelsetjänsten, alla är överens om att en artilleriofficer måste ha skrivit den. Han kontaktar en överordnad inom krigsdepartementet. Fortfarande är man förvissade om att en artillerist skrivit förteckningen, vilket de inte borde ha varit, säger Nils-Olof Franzén, eftersom ordvändningar använts som ingen artillerist skulle ha godkänt (s. 13). Författaren till förteckningen hade dessutom skrivit att han skulle resa på manöver. En spion inom krigsdepartementets organisation innebar en katastrof, inte minst för krigsministern. Två män, varav en sägs ha varit antisemit, fick därför i uppdrag att gå igenom förteckningen över unga artillerister som under de senare åren gjort aspiranttjänstgöring på generalstabens alla avdelningar. Namnet föll på Alfred Dreyfus. Han skulle inte resa på manöver och här borde hans namn ha strukits, säger Franzén, men han arresteras (s. 15). De högsta cheferna tvekade. Bevisningen var usel. Dessutom visste man inte hur Tyskland skulle reagera, när allt kom omkring hade ju ett dokument stulits från den tyska beskickningen. En judefientlig tidning, som inte publicerar Dreyfus namn, har fått ett tips och kräver besked av militärmyndigheterna om det stämmer att en spion anhållits. Hubert-Joseph Henry anses vara läckan i syfte att få till stånd en rättegång, arméns ära stod ju på spel. En annan tidning nämner Dreyfus namn. ”Den antisemitiska kanonaden satte in så snart den anhållnes namn hade publicerats”, säger Nils-Olof Franzén (s. 33). Krigsministern måste visa handlingskraft, det fanns ingen återvändo. Regeringen beslutar att väcka åtal. Den tyska ambassadören dementerar i Le Figaro att de haft kontakt med Alfred Dreyfus.

Rättegången förs bakom stängda dörrar eftersom det rör sig om militärhemligheter. Domarna är alla officerare. Major Hubert-Joseph Henry pekar ut Dreyfus som skyldig, säger att han har fått höra av en hedervärd person att han är spion (s. 46). Livstidsdomen är enhällig. Dreyfus degraderas, ett förödmjukande skådespel inför de militära kollegerna då hans sabel bröts itu och banden, knapparna och guldgalonerna på hans uniform slets av. Nils-Olof Franzén skriver att Dreyfus öde avgjordes av en handfull män. Fängelsedirektören där Dreyfus suttit fängslad var dock övertygad om att han var oskyldig och hjälper Dreyfus bror i den mångåriga kampen att rentvå Dreyfus. Den 20 februari 1895 förs Dreyfus ombord på båten som ska föra honom till tropikerna. En appellationsdomstol hade fastslagit domen.

Dramats hjälte, som sätter rättvisan högre än kårandan, är en major, sedermera överstelöjtnant, vid namn Marie-Georges Piquart. Chefen för underrättelsetjänsten dog och Piquart efterträdde honom 1 juli 1895. Hubert-Joseph Henry var underställd Piquart, men över sig hade Piquart krigsministern och officerare i generalstaben. Piquart gör efterforskningar i Dreyfusärendet och kommer över en handling som visar att en major inom generalstaben vid namn Ferdinand Walsin-Esterházy är den verklige spionen. Han rapporterar för sina chefer att Dreyfus är oskyldig. Cheferna vill inte ha en omprövning av domen. Hubert-Joseph Henry, som begått mened under rättegången, går bakom ryggen på Piquart och ger felaktig informationer till de höga cheferna och förfalskar ”bevis” på Dreyfus skuld.

Den franska publicisten Bernard Lazare publicerade i november 1896 i Bryssel, för att undkomma den franska censuren, en skrift om att domen mot Dreyfus var ett juridiskt misstag. Via Dreyfus bror och fängelsedirektören som trodde på Dreyfus oskuld kunde Lazare publicera den tidigare opublicerade förteckningen och skrev bland annat att handstilsexperterna som uttalat sig om Dreyfus handstil varit oeniga och att det inte fanns något motiv för brottet (s. 99, 100). Skriften väckte inget större uppseende. Men Piquart ansågs utgöra en fara för de höga cheferna och stationeras i Tunisien så långt bort från Paris som möjligt. Man skickar förfalskade brev till honom i syfte att varna honom för fortsatta efterforskningar. Hubert-Joseph Henry är chef när Piquart är borta. Piquart råkar ut för en ridolycka i Tunisien och skriver ner vad han vet om Dreyfus och Esterházy i form av ett tillägg till sitt testamente. Han inser att Hubert-Joseph Henry är hans fiende.

Under en permission i Paris kontaktar Piquart en vän som är advokat och får rådet att revoltera mot cheferna men Piquart kan inte bryta mot officersreglerna, ger dock advokaten de förfalskade brev han fått som inte innehåller några militärhemligheter. Han vill få domen omprövad. Advokaten inser vilken prestigeförlust för armén en omprövning skulle innebära och kontaktar en senator. Hubert-Joseph Henry har låtit skugga både Piquart och advokaten. Krigsråd hålls och de höga cheferna försöker oskadliggöra Piquart. Dreyfus bror låter trycka upp förteckningen i faksimil tillsammans med brev skrivna av Dreyfus för att visa skillnaderna i handstil. En bankir råkar läsa faksimilen och känner igen Esterhazys handstil. Den 14 november 1897 skriver Le Figaro om fallet Esterházy utan att nämna hans namn. En judefientlig tidning skriver en svarsartikel, enligt Nils-Olof Franzén antagligen författad av Esterházy i samarbete med Hubert-Joseph Henry (s. 128). Mängder med brev skrivs, regeringen hamnar i korseld och försöker skuldbelägga Piquart. Författaren Emile Zola skriver artiklar, Le Figaro publicerar brev Esterházy skrivit till en tidigare älskarinna där han kritiserar franska armén. Krigsministern bestämmer att Esterházy ska ställas inför krigsrätt så att han kan rentvå sig. Krigsrätten hålls bakom stängda dörrar, den inleds 10 januari och den 11 januari 1898 frikänns Esterházy, som flyr till England. Piquart döms till 60 dagars arrest i avvaktan på rättegång, anklagad för att ha förfalskat brev.

Den 13 januari 1898 publiceras Emile Zolas berömda brev till Frankrikes president ”Jag anklagar” i tidningen L’Aurore. Zola anklagar den ena namngivna officeren efter den andra, kritiserar den falska kårandan, hemlighetsmakeriet, det hemliga bevismaterialet som skulle vara så förödande men visade sig vara en lögn, rättegången mot Esterházy med mera. Han är väl insatt i fallet. Zola döms för förtal till fängelse och att betala skadestånd. Han flyr till England. I och med processen mot Zola första halvåret 1898 blir fallet Dreyfus på allvar Dreyfusaffären, skriver Franzén (s. 193). Den 13 juni 1899 släpps Piquart, målet mot honom har lagts ner.

Dreyfus skriver från fängelseön själv mängder med brev till olika instanser, hans bror, hustru och vänner arbetar oförtröttlig på att rentvå honom. En kassationsdomstol beslutar att gå igenom domen 1894. En kassationsdomstols uppgift är att pröva om rättstillämpningen varit riktig. Den kan kassera en dom och återföra målet till lägre instanser och kan också i brottmål frikänna en dömd. Den 3 juni 1899 kommer den enhälliga domen. Krigsrättens dom 1894 förklaras ogiltig. Alfred Dreyfus hämtas hem från Djävulsön, kraftigt medtagen av åren i tropikerna.

Den 7 augusti 1899 ställs Dreyfus inför en ny krigsrätt i Rennes bestående av sju domare, alla juridiskt obevandrade officerare. Journalister från hela Europa och Amerika är samlade. Den 9 september faller domen. Fem av de sju domarna anser att Dreyfus är skyldig. Livstidsstraffet förvandlas till tio års fängelse. Nils-Olof Franzén skriver att den första domen var ett juridiskt misstag, att den berodde på en blandning av nonchalans, oskicklighet, rädsla och antisemitism men att domen i Rennes knappast kan betecknas som annat än en fullt medvetet brottslig handling, att fem män satte solidariteten med kåren och kollegerna högre än omsorgen om rättvisan (s. 246).

Dreyfus bror är övertygad om att Dreyfus bara överlever ett halvår om han är kvar i fängelset och förmår honom att skriva under en ansökan om nåd i stället för att överklaga domen. Den 19 september 1899 benådas Dreyfus av regeringen. Dreyfus har hela tiden bedyrat att han är oskyldig och vill ha upprättelse. En ny kassationsdomstol går igenom den andra militärrättegången och upphäver den 12 juli 1906 domen och förklarar degraderingen ogiltig. Dagen efter utses Dreyfus till skvadronchef. Samma dag utses Marie-Georges Piquart till brigadgeneral. Major Hubert-Joseph Henry har fängslats. Han tar livet av sig i fängelset.

Omar Mustafa och Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS
Denna för Alfred Dreyfus, hans hustru och två små barn och övriga familj så tragiska historia banaliserar professor Marie Demker när hon påstår att det finns många paralleller med hur Omar Mustafa behandlades av medierna, mannen som med hjälp av bland annat det statligt finansierade studieförbundet Ibn Rushd och anklagelser om ”islamofobi” och ”islamofobiska konspirationsteorier” målmedvetet arbetar på att upprätta ett världsomspännande kalifat. Liksom Ulf Bjereld bygger Marie Demkers slutsats enbart på lite googlande och på vad Omar Mustafa själv har bedyrat om sitt demokratiska sinnelag, inte på den totalitära ideologi rörelsen han tillhör vilar på.

Marie Demker skriver: ”Omar Mustafa påstås leda ett förbund vars stadga föreskriver olika legal status för män och kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. En ganska kort – om än intensiv – arbetsinsats i soffan i fredags kväll visade mig snabbt att den ’familjestadga’ som länkats upp på Islamiska förbundets hemsida var en av en stor mängd översatta artiklar om islams roll i världen och samhället.” Därefter följer några mästrande ord om en ”tafflig översättning” av det engelska ordet charter och hur pinsamt det är att ingen journalist uppmärksammade skillnaden mellan stadga och stadgar. Hon skriver att IFiS ingår i FIOE, men visar inte prov på tillstymmelse till källkritik när hon länkar till det fördrag FIOE vill att Europas ledare ska köpa, ett fördrag hon kallar ett ”visionsdokument” om islams roll i de europeiska samhällena, ”en roll som man uppfattar som inkluderande, integrerande och konstruktiv”. Läser man fördraget känner man genast igen Muslimska brödraskapets terminologi om ”islams autentiska källor” och att Brödraskapet utger sig för att tala för alla islams trosfränder i Europa och uttryck som islam kan, islam kräver, islam anser, islam respekterar, islam uppmanar, islam ålägger. Vem säger sig tala för alla kristenhetens trosfränder i Europa och använder uttryck som kristendomen kan, kristendomen kräver, kristendomen anser, kristendomen respekterar, kristendomen uppmanar, kristendomen ålägger?

Marie Demker skriver vidare: ”Veckan som gått har inneburit ett konstant misstänkliggörande av Omar Mustafa trots att ingen har kunnat ge ett enda belägg för att Mustafa själv skulle omfatta värderingar som går emot den politiska vision och ideologi som socialdemokratin förespråkar.”

Är lagverket sharia socialdemokratins politiska vision?

Vidare skriver Marie Demker: ”I den anti-semitiska hetsen mot kapten Alfred Dreyfus var förräderi en enkel arketyp att använda. Juden som inte var lojal mot nationen, juden som var dömd att leva på flykt, juden som tillhörde det folk som dödat Kristus – alla dessa klichéer kunde användas för att den som inte ’var som vi’. Den lättaste arketypen av alla att använda mot ’främlingen’ är den om förräderi. Han, den främmande, förråder oss och våra goda värden. Exakt den arketypen är det som våren 2013 även fått styra diskursen i den sorgliga affären Omar Mustafa.”

Vem förråder egentligen ”våra goda värden”? Nalin Pekgul? Carina Hägg? Omar Mustafa?

Likt Ulf Bjereld nämner inte heller Marie Demker Nalin Pekguls kritik att Omar Mustafa inte representerar Sveriges islamiska troskollektiv.

Vidare skriver Marie Demker: ”Tolerans innebär att leva med det man inte tycker om, att vänja sig vid att de egna grundvärderingarna inte i alla sammanhang är den självklara referensramen. Det kräver politisk mognad.”

Vilken politisk mognad ger Marie Demker själv prov på? Ska vi vänja oss vid tanken på kalifatet, styrt i enlighet med Muslimska brödraskapets tolkning av lagverket sharia? Marie Demker skriver att hon inte är särskilt rädd för att landets främlingsfientliga krafter ska hota demokratin, ”de är för få, fortfarande desorganiserade, ideologiskt splittrade och alltför moderata”. Muslimska brödraskapet är en global rörelse, otroligt väl finansierad i Europa via the Europe Trust, otroligt väl organiserad i Europa tack vare FIOE och FEMYSO, som har direktkontakt med Europaparlamentet, och styr via Europeiska fatwarådet tolkningen av islam i Europa. Rörelsen har ett uttalat långsiktigt mål och otroligt målmedvetna aktivister, som i Sverige är statligt finansierade. Marie Demker drar sig inte ens för att i sammanhanget citera den amerikanska medborgarrättsledaren Martin Luther King. ”Den verkliga tragedin består inte i onda människors handlingar, utan i goda människors likgiltighet. Om inte vi själva försvarar demokratin, vem skall då göra det?” Vidare: ”För det socialdemokratiska partiet är beslutet att tvinga Omar Mustafa att avgå en total moralisk kollaps”, skriver hon.

Det är inte demokratin Marie Demker försvarar med sitt inlägg. Och vem som står för den moraliska kollapsen är uppenbart.

Missionärerna Ulf Bjereld och Marie Demker
Ulf Bjereld och Marie Demker utnyttjar sin universitetstitel till att driva en privat agenda som står i strid med de grundläggande värderingar den svenska demokratin vilar på. När man försvarar en islamofascistisk rörelse med så hårda ord som att rörelsens kritiker drabbats av moralisk kollaps förutsätter det att man har omfattande kunskap om denna rörelses ideologi, mål och medel att nå målet. Muslimska brödraskapets ideologi är att religionen islam och politik är oupplösligt förenade, att gudomliga uppenbarelser (Koranen och haditerna) ska styra världen, att islam är detsamma som deras tolkning av lagverket sharia. Ulf Bjereld och Marie Demker är båda förespråkare av att religion och politik är oupplösligt förenade, Bjereld via sitt mångåriga engagemang i Socialdemokraternas Tro och Solidaritet. I deras programförklaring står det att en av orsakerna till att sidoorganisationen bildades var följande: ”Som kristen och socialdemokrat ville man inte behöva dela upp sitt tänkande i en del som hade med tron att göra och en som hade med politiken att göra. Samma sak gäller också idag, men gäller också personer med annan tro.”

Marie Demker demonstrerar sin inställning i bland annat artikeln ”Aldrig bara personligt” i antologin Tro – en politisk kraft (2014). Hon skriver: ”Ett sekulärt samhälle [min kursiv] är en omöjlighet så länge vi inte förbjuder medborgarna att ge uttryck för sin religion. Ingen seriös samhällsdebattör ser heller det sekulära samhället som någon realistisk vision” (s. 13).

Det är en avsevärd skillnad mellan stat och samhälle, mellan en sekulär rättsstat och samhälle, mellan en sekulär rättsstat och ett rättsväsende baserat på sharialagar som reglerar individens liv in i minsta detalj, inte minst relationen mellan könen. Sverige är en sekulär rättsstat. Det avser Muslimska brödraskapet att ändra på. De talar inte om samhälle, de talar om stat. Demker skriver vidare: ”Hätskheten mot den organiserade religionen när den tar plats i den politiska diskussionen är ofta häpnadsväckande stark” (ibid.).

Ska vi stillatigande acceptera att teokratiska diktaturer som Saudiarabien och Qatar exporterar sin ultrareaktionära tolkning av islam till Sverige? Att barn via koranskolor i Sverige indoktrineras och skräms med helvetet? Ska vi stillatigande acceptera att Muslimska brödraskapet, vars slutmål är kalifatet, tack vare missionärer som Ulf Bjereld och Marie Demker stärker sin makt i Sverige, en makt finansierad med svenska skattepengar? Demker skriver att en ny teologi för vår samtid behövs, hon förespråkar tolerans, ”att acceptera och lära sig leva med sådant man inte tycker om” och frågar samtidigt om det finns en gräns för toleransen och svarar ja och hänvisar till att vi i våra västerländska samhällen har ”en konsensus kring de mänskliga rättigheterna, rättigheter som är individuella och oförytterliga” (s. 16). Nu råder det inte konsensus i Sverige om vilka mänskliga rättigheter som ska gälla här. Det är bara att läsa Muslimska brödraskapets skrifter Att förstå Islam och Kvinnan i Islam samt ta del av vad shariajuristen Salahuddin Barakat skriver på Islamakademins hemsida.

Marie Demker skriver: ”På samma sätt som religionsfriheten och åsiktsfriheten är centrala delar av våra rättigheter så är också möjligheten att forma sitt eget liv i frihet en förutsättning för ett gott samhälle. Religiösa grupperingar och kyrkor måste därför acceptera att verka inom ramen för de mänskliga och individuella rättigheter som de europeiska samhällena kodifierat genom såväl FN-stadgan som Europakonventionen. På samma sätt förbinder sig därmed också staterna då att upprätthålla och skydda rätten till fritt religionsutövande inom dessa ramar. En sådan kompromiss vore i alla fall en tänkbar lösning mot vilken utvecklandet av en ny teologisk grund kunde ta spjärn” (s. 23, 24). Varför då kalla kritik av Muslimska brödraskapets svenska gren IFiS, som inte accepterar Europakonventionen, för moralisk kollaps? Svagheten med antologin Tro – en politisk kraft är att bidragen enbart är skrivna av kristna. Man kan undra varför inte representanter för politisk islam fick ge sin syn på tron som en politisk kraft, Salahuddin Barakat exempelvis.

Det var ett misstag att utse Ulf Bjereld till att leda översynen av det statliga stödet till trossamfund och i vilken grad trossamfunden bidrar till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som det svenska samhället vilar på. En sådan utredning måste ledas av en person som själv omfattar dessa demokratiska värderingar. Om Ulf Bjereld hade omfattat dem skulle han inte enbart ha lyssnat på vad Omar Mustafa försäkrat utan gått på djupet med de värderingar och den ideologi Muslimska brödraskapet och dess svenska gren IFiS omfattar. Materialet är lättillgängligt, för den som söker. Ulf Bjereld har med sitt kompromisslösa försvar av Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse visat att han inte heller är lämplig som ledamot i Vetenskapsrådet. Där bör källkritik vara ett honnörsord.

Marie Demker har med sitt kompromisslösa försvar av Omar Mustafas plats i Socialdemokraternas partistyrelse visat att hon inte är lämplig som Humanistiska fakultetens dekan. Även för en dekan bör källkritik vara ett honnörsord.

Mona Lagerström fil dr

 

3 reaktion på “Marie Demker – charlatan och Muslimska brödraskapets nyttiga idiot”

  1. І’m extremely imρressed along with yρur writingg talents as well as with the layout
    on your blog. Is that this a paid topic or did уou customize it youг self?
    Anyway stay up the nicᥱ qualiity writing, it is raree to looқ a great wеblog like this one tҺese days..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *