Stefan Löfven – inför Regeringsförklaringen 2017 Del 8 Antirasistiska akademin (ArA) och Malcolm X

Antirasistiska akademin borde döpas om till Hudfärgsrasistiska akademin. Deras främsta uppgift tycks vara att bekämpa ”vithetens hegemoni”. De är postkolonialister.

I det här avsnittet skriver jag om kotteriet som varit den främsta bromsklossen när det gäller forskning om hedersförtryck och våld i Sverige och som tillåtits dominera integrationsdebatten genom att påstå att Sverige är genomsyrat av ”strukturell rasism”, om kotteriet som sprängde den pågående integrationspolitiska utredningen och själva fick ta över den och som skrev brev till regeringen när Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, upprättades baserat på Toleransprojektet att tolerans var alldeles för mesigt, att det krävdes teorier om rasism formulerade av akademiker som de själva och att de av Vetenskapsrådet fick över 20 miljoner kronor. Jag skriver också om att de två professorerna Mattias Gardell och Irene Molina, som av Uppsala universitet utsågs till att kommentera MSB-rapporten om Muslimska brödraskapet i Sverige, författad av Magnus Norell, Aje Carlbom och Pierre Durrani, var jäviga och aldrig skulle ha tillåtits att kommentera den. Slutligen säger jag några ord om att kvinnor är både offer och bödlar och att sydamerikanskorna är bödlar och gör sig bättre som gerillakrigare i Sydamerika än som akademiker i Sverige.

Kotteriet hävdar att det är rasism att forska om hedersförtryck och våld.

Professorn i socialt arbete, Masoud Kamali (Iran), och ekonomiprofessorn Paulina de los Reyes (Chile) kritiserade den pågående integrationspolitiska utredningen, som de ingick i, och påstod att de utsatts för rasism varpå Mona Sahlin avpolletterade utredarna och tillsatte Masoud Kamali som huvudutredare 2004.

Den 22 april 2008 skrev frilansjournalisten Joakim Nilsson en kritisk artikel om ArA, att föreningen bildades av gruppen kring Masoud Kamali och att de hade en rå ton, att de bland annat använde ordet ”husneger”. Irene Molina intervjuas.

Frilansskribenten Sofie Löwenmark skriver i sin granskning våren 2017 av bidrag MUCF beviljat att Ara beviljats 728 000 kronor för två projekt.

År 2015 gav Ara ut boken Vardagens antirasism. Om rörelsens villkor och framväxt i Sverige, redaktörer Adrián Groglopo, Majsa Allelin, Diana Mulinari, Carlos Díaz.

Diana Mulinari (Argentina), professor i genusvetenskap, säger 13 maj 2005 följande då hon var docent: ”När Malcolm X stod och höll tal, kom hans barn inte fram och frågade ’Malcolm, vet du var mina strumpor är?’”

Irene Molina (Chile), professor i kulturgeografi, skriver i ArA:s bok om Vardagens antirasism: ”Rasen är den kategori som legitimerar överexploatering och den ingår, som Malcolm X konstaterade, i kapitalismens logik; utan rasism skulle kapitalismen inte ha kunnat existera, hävdade han liksom flera andra postkoloniala tänkare” (s. 37).

Malcolm X var ingen tänkare, han var präst i en sekt, helt fjärrstyrd av sektledaren. Först när sektledaren suspenderade honom i 90 dagar, vilket innebar att ingen sektmedlem fick ha kontakt med honom och han därmed kastats ut i kylan, bestämde han sig för att lämna sekten. Det var ingen antikapitalistisk sekt han tillhörde. Han träffade många socialistiska ledare. Det finns inget som säger att det han sa om kapitalismen var en produkt av hans eget tänkande utan bara en upprepning av vad andra sagt.

Det är märkligt att sydamerikanska akademiker, som Malcolm X sannolikt skulle ha klassat som ”vita djävlar”, lyfter fram Malcolm X i Sverige. Citaten ger en indikation på vem som var den stora förebilden i Masoud Kamalis integrationspolitiska utredning, som hamnade i papperskorgen, och vem som är ArA:s stora förebild.

Ordföranden Adrián Groglopo beskriver i ett inledande avsnitt i Vardagens antirasism hur ArA uppstod. Han beskriver ArA så här: ”En förening som å ena sidan står i akademins värld och å andra sidan identifierar sig med den antirasistiska idétraditionen och aktivismen” (s. 13).

Han beskriver hur det han kallar ”forskare med antirasism som forskningsfält” mobiliserade och ”började synas i kollektiva former och sammanhang” (s. 19). ”Frågan om strukturell diskriminering tog form här, kanaliserades till politiska partier och lyftes fram i det civila samhället. Frågan fick därefter eget liv och utmynnade i två statliga utredningar”, den ena ledd av Paul Lappalainen (se nästa inlägg), den andra startades av Masoud Kamali 2004 ”som utsågs av regeringen till särskild utredare” (s. 20).

Han skriver att Kamalis utredning hade en budget på 10 miljoner kronor (s. 20), som alltså kastades i sjön då Kamalis utredning inte gick att använda. Groglopo skriver att syftet var att ”ta fram ny forskning om strukturell diskriminering i Sverige”, att Paulina de los Reyes arbetade i utredningens ledning, att han själv anställdes som utredningssekreterare och lovordar resultatet (ibid.).

Han skriver att ArA grundades 2007 ”med avsikt att bekämpa rasism inom akademin och vara ett stödverktyg för andra antirasistiska och etniska organisationer”. De två första som hade ordförandeskapet var Anders Neergaard och Irene Molina (s. 22). Han fortsätter: ”Vi behövde bli ett kollektiv för att kunna överleva rasismen och vithetens hegemoni inom den svenska akademin och samhället i stort.” Han kallar det för ”en vetenskaplig antikonformism”. Vidare: ”Det har empiriskt bevisats att det går att ta över [min kursiv] hegemonin” (s. 23).

Masoud Kamali och Diana Mulinari medverkar i den vidriga antologin Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism (2004) utgiven av Expo och Kurdo Baksis Svartvitt förlag. Slutsatsen är att debatten efter mordet på Fadime Sahindal 2002 var rasistisk. Alla som lyfte fram kulturella förklaringar till mordet klassades som rasister. Diana Mulinari använder uttryck som ”banal nationalism” om debatten. Hon skriver att debatten i huvudsak inte handlade om utsatta kvinnor utan om en ”osäker svensk identitet”. Hon skriver: ”Denna banala nationalism tangerar gränsen till rasism när den förkroppsligas i glorifierandet av den svenska jämställdhetsideologin samtidigt som det som uppfattas som en annan kultur, den kurdiska, demoniseras” (s. 81).

Jag har i flera blogginlägg visat hur kotteriet inom ArA samarbetar med Muslimska brödraskapet. Mattias Gardell och Irene Molina har ett nära samarbete med dem.

Diana Mulinari och Irene Molina kritiserar i tidningen Mana 1 februari 2010 Aje Carlboms artikel ”Oförutsedda konsekvenser av dialog med självutnämnda muslimska ledare” publicerad i Socialvetenskaplig tidskrift 2009:3–4. De kallar hans forskning ”I islamofobins tjänst” och påstår att han inte är vetenskaplig. Han skriver om islamister. De inleder: ”Flera aktuella händelser gör det nödvändigt att inleda en debatt om de fall där den vetenskapliga produktionen, forskningsinsatsen och slutprodukten tydligt bidrar till en kulturrasistisk diskurs med islamofobiska undertoner.”

Irene Molina är därför inte rätt person att uttala sig om MSB-rapporten, se tidigare blogginlägg. Hon var liksom Mattias Gardell jävig.

Den 26 december kritiserar ArA Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) för att de inte beviljat Muslimska brödraskapets ungdomsförbund organisationsbidrag för 2017. Artikeln är undertecknad av Adrián Groglopo, Irene Molina, Majsa Allelin, Edda Manga, Maimuna Abdullahi, Lena Martinsson, Hanna Wikström, Leandro Schclarek Mulinari.

Centrum för mångvetenskaplig forskning om rasism (CEMFOR)
Jag efterlyser en utredning om CEMFOR:s exakta tillkomsthistoria. När Segerstedtinstitutet etablerades skrev aktivisterna i ArA 20 juni 2015 ett brev till regeringen och klagade. De skriver att det är uppenbart att regeringen saknar kunskap om vad rasism är.” Vidare: ”En institutionalisering av forskningen om rasism behövs.” Brevet är undertecknat av Adrián Groglopo, Majsa Allelin, Daphne Arbouz, Samson Beshir, Carlos Díaz, Tobias Hübinette, Edda Manga, Irene Molina, Juan Velasquez.

Jag har i ett tidigare blogginlägg kritiserat Ulf Bjereld och Vetenskapsrådet för att de beviljade postkolonialisterna mångmiljonbidrag. Jag vill gärna veta hur det kom sig att regeringen efter brevet från ArA bestämde sig för att satsa miljoner på arbetet mot rasism, hur det kom sig att ArA:s aktivister fick pengarna och hur CEMFOR strax efter det att Vetenskapsrådet beviljat bidragen uppstod och att det blev ArA:s aktivister som var de första att ingå.

Kvinnor är både offer och bödlar
De sydamerikanska aktivisterna inom ArA, Paulina de los Reyes, Edda Manga, Irene Molina, Diana Mulinari har producerat text efter text efter text där de demonstrerar att de är Sveriges främsta kvinnliga bödlar när det gäller flickor och kvinnor i hedersmiljöer i Sverige. FN, Amnesty International, länder som Pakistan och Jordanien tar upp frågan i sina parlament. Här i Sverige kallas den som lyfter frågan för kulturrasist.

Det är dags att göra upp med myten om den strukturella rasismen i Sverige (se nästa inlägg) och rikta blickarna mot de verkliga förtryckarna. De här fyra kvinnorna måste bort från Sverige. Så länge de är kvar och tilldelas miljoner kronor i anslag för sin förtryckarverksamhet kommer vi aldrig framåt i arbetet mot hedersförtryck och våld. De är mer gerillakrigare än vetenskapare.

Det är rent vanvett att regeringen samtidigt satsar pengar på arbetet mot hedersförtryck och på kotteriet som motarbetar detta arbete.

Malcolm X är inte rätt person att ha som förebild i Sverige.

10 september 2017

Mona Lagerström fil dr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *