Burka Songs 2.0 och de tre islamofascistiska aktivisterna Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi

OBS. Detta inlägg handlar enbart om Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam och berör inte fromhetsislam.

Göteborgs-Postens kulturchef Björn Werner kritiserar 9 mars 2018 kommunstyrelsens ordförande Ann-Sofie Hermanssons (S) beslut att ställa in filmvisningen av Burka Songs 2.0 i vilken den flitiga aktivisten Fatima Doubakil medverkar. Den lika flitiga aktivisten Maimuna Abdullahi skulle vara samtalsledare. Vad filmen handlar om är i sammanhanget inte relevant. Det relevanta är att två ökända propagandister för Muslimska brödraskapets politiska tolkning av islam oemotsagda skulle framföra sin separatistiska ideologi under ett arrangemang finansierat av Göteborgs stad.

Den lika flitiga aktivisten Rashid Musa, ordförande i Muslimska brödraskapets ungdomsförbund Sveriges unga muslimer (SUM) drog i gång en protestkampanj med rubriken ”Göteborgs stad, återuppta filmvisningen och samtalet om Burka Songs 2.0!”

Rashid Musa är separatist. Han är hudfärgsrasist à la Malcolm X (d. 1965). Han gör ingen hemlighet av att han anser att ”den vite mannen” är fienden. Han uppträder som kolonialherre med uppdrag att sätta de ”vita” infödingarna på plats.

Björn Werners artikel är ett sällan skådat slag av ”infödingens” kryperi inför kolonialherren, förklätt till försvar för konstens frihet.

Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ingår i samma kretsar som Ebtisam Aldebe, den omtalade nämndemannen i Solna tingsrätt.

Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi medverkar återkommande i Muslimska familjedagarna och på Islamiska förbundets konferenser som har för vana att bjuda in hatpredikanter med en extremt judefientlig retorik, vilket forskaren Magnus Ranstorp, Försvarshögskolan, starkt kritiserat, bland annat här och här.

Frilansjournalisten Sofie Löwenmark har redogjort för Maimuna Abdullahis samarbete med Amanj Aziz och Sveriges förenade muslimer (SFM) och vilka demokratifientliga värderingar föreningen står för. Sofie Löwenmarks kritik bidrog till att Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) krävde tillbaka pengar de betalat ut.

Hanna Gadban har i boken Min Jihad. Jakten på liberal islam beskrivit Amanj Aziz kopplingar till extremister som förhärligar väpnad jihadism.

MUCF drog in organisationsbidraget till SUM bland annat med motiveringen att SUM har kopplingar till Muslimska brödraskapet.

Rashid Musa, Fatima Doubakil, Maimuna Abdullahi har tagit Afrikas klanstrider till Sverige. De bedriver ett ideologiskt inbördeskrig mot de demokratiska principer det svenska samhället vilar på. Rashid Musa skriver i protesten att Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi skulle representera ”minoriteters rättigheter”. Men han nämner inte att de representerar en ytterst liten islamofascistisk minoritet.

Alla tre säger sig representera Muslimska mänskliga rättighetskommittén (MMRK). Den enda övriga kända representanten är Doubakils make Kitimbwa Sabuni. MMRK är en papperskonstruktion. Sverige är bundet av Europakonventionen. Mänskliga rättigheter är inte kopplade till religion utan till individen.

När Bok & Biblioteksmässan lät Nya Tider ställa ut blev det ett liv utan like mot att tidningen fick ha en monter. Yttrandefriheten gäller inte vem som helst.

När islamister, vars judefientliga ideologi ligger till höger om den mest högerinriktade grupperingen i Sverige, kräver att få bedriva propaganda finansierad av Göteborgs stad är yttrandefriheten plötsligt helig.

Rashid Musa, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi ska behandlas på exakt samma sätt som nazistledare behandlas.

Jag uppmanar Ann-Sofie Hermansson att tillsätta en utredning som in i minsta detalj kartlägger Rashid Musas, Fatima Doubakils och Maimuna Abdullahis mångåriga demokratifientliga påverkansarbete i Göteborg och upprättar riktlinjer för hela Göteborgs förvaltning att förvaltningen ska behandla trion på samma sätt som förvaltningen behandlar representanter för nazistiska rörelser.

Enligt Rashid Musas protestskrivelse skulle samtalet på Blå Stället i Angered handla om postkolonialism och postkoloniala idéer. Här följer ett prov på dessa idéer och konsekvenserna för arbetet mot hedersförtryck.

Aktivisten Maimuna Abdullahi skrev tillsammans med miljöpartisten Manijeh Mehdiyar en debattartikel i Expressen 25 juni 2015, ”Hatkampanjen mot förorten är rasistisk” där de kraftigt tog avstånd från Amineh Kakabavehs kritik av hedersförtrycket i Sverige. I artikeln anklagar de Kakabaveh för att ”propagera om förekomsten av en särskild hederskultur i förorten”. De hävdar att Kakabaveh anspelar på rasistiska stereotyper, att hon ”offentligt sprider och främjar rasism och islamofobi” i stället för att debattera, ”allmängiltiga samhällsproblem som homofobi”.

Manijeh Mehdiyar medverkade i SVT Opinion Live 20 oktober 2016. Programledare var Belinda Olsson. Programmet annonserades under rubriken ”Vi måste sluta blunda för hedersförtrycket, säger den omstridda vänsterpartisten Amineh Kakabaveh”. Ändå väljer redaktionen att bjuda in personer som just blundar för omfattningen av hedersförtryck i Sverige.

Byt ut ordet hedersförtryck mot slaveri. SVT ska värna om demokratin, om allas lika värdighet och rättigheter. SVT anordnar en debatt för och emot slaveri.

Amineh Kakabaveh, ordförande i Varken hora eller kuvad, hade låtit göra en undersökning av hedersförtryck i Göteborg, en studie Manijeh Mehdiyar sågade. Tittarna fick ingen bakgrundsinformation om Manijeh Mehdiyar. Hon presenterades som doktorand i migration och hälsa.

Mehdiyar var när programmet sändes ledamot i regionfullmäktige, 1:e vice ordförande i Göteborg hälso- och sjukvård, ersättare i Hälso- och sjukvårdsstyrelsen. Hennes syn på hedersförtryck är postkolonialisternas syn.

Belinda Olsson säger att Amineh Kakabaveh målar en mörk bild av hedersförtrycket i Sverige och vänder sig till Manijeh Mehdiyar. ”Du delar inte Aminehs bild. Vad är du kritisk mot?” Mehdiyar svarar: ”Det är en generaliserande bild som stigmatiserar. Det finns inga belägg för en så grov generalisering utifrån några studier som inte gjorts av forskare eller etikprövning. Vi vet inte hur urvalet till studierna har gått till. Det finns en bias i studierna, alltså partiskhet inom forskningen. Den som driver en fråga kan inte själv göra studien.”

Mehdiyar säger att hedersförtryck existerar, men att den grova generaliseringen slår hårt ”mot dem som har det sämst och bor i utanförskap. Förtryckets utanförskap är vår tids största problem”.

Problemet är alltså inte invandrade klanvälden med rättssystem som strider mot svensk lag utan att invandrare är ”förtryckta”. Hon utgår också från att medlemmar i klanvälden är fattiga, trots att många har råd att mer än en gång ta med hela familjen på resor till ursprungslandet. Det finns stenrika klaner.

Belinda Olsson bryter in och säger att det finns forskning från Stockholms universitet. Manijeh Mehdiyar svarar: ”Vilken forskning? Jag har kollat lite.” Belinda Olsson nämner Ungdomsstyrelsens forskning som presenteras i Gift mot sin vilja (2009). Manijeh Mehdiyar: ”Det är på C-uppsatsnivå. Det finns ingen etikprövning.” Doktoranden och politikern Manijeh Mehdiyar avfärdar här docenten i rättssociologi Astrid Schlytter, som ansvarade för den enkäten och ytterligare en enkät samma år tillsammans med Devin Rexvid och flera andra forskare vid Institutionen för socialt arbete, Stockholms universitet. Hon avfärdar också Astrid Schlytters bok om hederskultur i Sverige, utgiven av Studentlitteratur 2004, Rätten att själv få välja. Arrangerade äktenskap, kön och socialt arbete. Dessutom fanns forskning från Nationella kompetensteamet mot hedersförtryck, Länsstyrelsen i Östergötland, som ju arbetar på regeringens uppdrag.

Manijeh Mehdiyar fortsätter: ”Jag och många som forskar om migration och utanförskap inser att invandrarkvinnors största problem är sexism och rasism.” Hon säger också: ”I feminismens namn och feminismens kamp ska vi kämpa för att skapa lika förutsättningar och möjligheter till jobb, bostad och tillgång till välfärdssystemet. Då kommer vi att komma långt från hedersförtrycket.” Detta är en omskrivning av kommunisternas ”I kommunismens namn och kommunismens kamp ska vi kämpa för det klasslösa samhället. När vi uppnått det kommer kvinnors frigörelse av sig självt”.

Manijeh Mehdiyar har en förutfattad mening om hedersförtryck och hur detta förtryck ska elimineras genom att fokusera på helt andra saker. Det är skrämmande att en så enögd person är politiker och sitter som bromskloss för det viktiga arbetet mot hedersförtryck i Göteborg. Manijeh Mehdiyar utgår inte från verkligheten. Hon utgår från postkolonialisternas skrivbordsformler.

Jag uppmanar Ann-Sofie Hermansson att kartlägga alla klaner i Göteborg, vilka normer som styr klanerna, om klanledaren också är religiös ledare, om klanerna är baserade på heder, om klanerna hånskrattar åt Sveriges lagar.

Jag uppmanar Ann-Sofie Hermanson att inom förvaltningen diskutera vad beslöjningen representerar. Beslöjningen av flickor och kvinnor kodifierades i en världslig lag på akkadiska i Mesopotamien på 1000-talet före vår tideräkning. Beslöjningen kan därför inte vara en gudomlig befallning på en arabisk dialekt på 600-talet vanlig tideräkning, klassisk arabiska fanns inte på profeten Muhammeds tid.

I mitt första blogginlägg beskriver jag vad beslöjningen representerar. Det är vad beslöjningen representerar diskussionen om Burka Songs 2.0 borde handla om. Det finns gott om kvinnor i Sverige som har egen erfarenhet av vad beslöjningen representerar. Deras röster är betydligt viktigare än ett kotteri islamisters propaganda och postkolonialisternas marxistiska skrivbordsformler.

11 mars 2018

Mona Lagerström fil dr

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *