Alexandra Pascalidou del 2 – bakåtsträvare av gigantiska mått

I det föregående blogginlägget skrev jag om hur Alexandra Pascalidou på Twitter upprört kallade representanten för shariapolitiska extremhögern Moosa Assal för en muslimsk kille som [av Sofie Löwenmark] dömts ut som salafist. Moosa Assal hade på Förortsgalan 2019 utnämnts till årets folkbildare, vilket upprörde Sofie Löwenmark. Pascalidou var prisutdelare. Pascalidou var upprörd över att Assal dömts ut som salafist med saudisk kvinnosyn utan att Löwenmark hänvisade till källor. Själv ringde Pascalidou upp honom. Vad hon frågade och vad hon fick till svar är oklart.

Moosa Assal har, liksom parhästen Abdul Wadud, studerat vid universitetet i Medina, Saudiarabien, som närmast kan beskrivas som ett prästseminarium för utländska män där de drillas i sharia och en vidrig kvinnosyn som de sedan förväntas sprida i sina hemländer. Det tar man för givet att en driven journalist har tagit reda på innan hon accepterar att ge en man utexaminerad från detta lärosäte pris som ”årets folkbildare”.

I det föregående inlägget länkar jag till en bakgrund till universitetet och att det står att indiern/pakistaniern Sayyid Abu al-Ala Mawdudi (1903–1979) var med och grundade universitetet 1961 och att åtskilliga medlemmar i Muslimska brödraskapet, som sedan 1940-talet i omgångar förbjöds i Egypten, fann ett andra hem i universitetet (sista stycket). I själva verket spelade Muslimska brödraskapets välutbildade flyktingar en viktig roll i utbyggnaden av hela det saudiska beduinsamhällets utbildningsväsende, liksom i Qatars.

I det här inlägget förklarar jag varför Alexandra Pascalidou är en bakåtsträvare av gigantiska mått genom att jämföra vad shariaideologen Mawdudi år 1939 säger om kvinnans inlåsning i hemmet med vad biskop, sedermera ärkebiskop, Johan Olof Wallin (1779–1839) från predikstolen i Storkyrkan i Stockholm på Marie bebådelsedag år 1827 säger om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse” och avslutar med några ord om ”kristna värderingar” och vad dessa ”kristna värderingar” har inneburit för kvinnor i Sverige.

Det ligger mer än hundra år mellan Mawdudi och Wallin. Mawdudi hänvisar till Koranen och Allah. Wallin hänvisar till Bibeln och kristenhetens gudom och jungfru Maria, som påstås vara förebilden för alla kvinnor.

Ingen av dem nämner Aristoteles (d. 347 fvt) eller den fransk/schweiziska filosofen Jean-Jacques Rousseau (d. 1778) och 1800-talets tyska romantiker, som gav industrialismens framväxande borgerskap med mannen på jobbet och kvinnan i hemmet en fix och färdig manlig och kvinnlig ”natur”, det vill säga mannen är hjärnan, kvinnan känslan, ”hemmets ängel”.

Shariaideologen Sayyid Abu al-Ala Mawdudi och purdah (kvinnans livegenskap, kvinnans inlåsning i hemmet) 1939
Mawdudi växte upp i det indiska furstendömet Hyderabad som styrdes av britterna. Han började sin yrkesbana som journalist. Han hatade väst och den västerländska kvinnans frigörelse. De två fotografierna ovan visar purdah i Hyderabad i början av 1900-talet. Fotot till höger visar en särskild kvinnovagn som dolde kvinnorna. Purdah var en statusfråga oberoende av religion. Det är denna kvinnosyn Mawdudi växte upp med och omfamnade och drygt trettio år gammal påstod var Allahs vilja.

Mawdudi grundade år 1941 Muslimska brödraskapets tvillingorganisation Jamaat-e-Islami. År 1947 blev Indien självständigt och delades. Samma år blev Pakistan en stat och det var där Mawdudi såg en framtid för en stat styrd enligt hans shariapolitiska tolkning av islam, alltså en teokrati. Mawdudi dog 1979, den iranska revolutionens år.

I mitt första blogginlägg ”Kriminalisera purdah!” skriver jag om Mawdudi. Jag gör en rekapitulation här. År 1939 publicerade han könsapartheidboken Purdah and the status of woman in Islam, baserad på en serie radioföreläsningar på urdu. Boken översattes till mängder med språk, inklusive engelska, och är spridd över hela världen. Mawdudi är, som jag nämnt åtskilliga gånger, talibanernas läromästare. Mawdudis bok ligger till grund för Muslimska brödraskapets Jamal Badawis könsapartheidskrift The status of woman in Islam (1971), även kallad Gender Equity in Islam. Basic principles (1995) (på svenska Kvinnan i Islam, översättning Mostafa Malaekah) om ”islams normativa lära”, också den spridd över hela världen. Ett häfte jag skrivit om i många blogginlägg.

Mawdudi hänvisar till Koranen och haditerna (muntligt traderade uttalanden om vad profeten Muhammed ska ha sagt och gjort) men är influerad av västerländska tänkare som Aristoteles dominansideologi (allt har ett ändamål, mannen är alltings mått, kvinnan är en defekt man, mannen är normen, kvinnan den avvikande, mannen är i fortplantningen aktiv, kvinnan passiv, biologiskt kön är lika med samhällskön, eftersom kvinnan spelar en passiv roll i fortplantningen är hon också intellektuellt underlägsen och som en följd härav socialt underordnad mannen som är bärare av ett högre förnuft) och Jean-Jacques Rousseau och romantikernas komplementaritetsideologi, se nedan.

Mawdudi hävdar att han med sitt försvar av purdah står för en ”balanserad medelväg” mellan de två extremerna hinduism, som förtrycker kvinnorna, och väst, där kvinnorna är alldeles för fria. Mawdudi skriver att ordet purdah är samlingsbeteckningen på ”de föreskrifter som utgör det islamiska samhällssystemets viktigaste del” och ger purdah och ansiktsslöja [veil] samlingsbeteckningen harem (2011, s. 18, 20).

Han hävdar att seden att täcka ansiktet kommer från Allahs befallning nedsänd i koranversen 33:59, även om där inte står direkt uttalat att det är just ansiktet kvinnan ska täcka så är det, enligt Mawdudi, andemeningen och en sedvänja som härstammar från profeten Muhammeds dagar (s. 194, 195). Att Mawdudi avser ansiktsslöja framgår av att han hävdar att koranversen om att täcka sina behag [det vill säga brösten] föreskriver att kvinnor ska dölja ansiktet [the covering of the face], vilket kan ske antingen genom att kvinnan håller en bit av ytterplagget över ansiktet eller genom en ansiktsslöja eller på annat sätt. Kvinnor som visar sig utomhus täckta på det här sättet kommer att betraktas som ärbara kvinnor och inte bli antastade (s. 191, 192). Detta skriver han i kapitlet han gett titeln ”Gudomliga lagar för kvinnors vistelse utomhus” [”Divine laws for the movements of women”].

Mawdudi säger sig beskriva ”naturlagarna” [laws of nature] för kvinnors och mäns verksamhet. För att mänskligheten på grund av människans ”djuriska natur” och begivenhet på sexuell tygellöshet inte ska utrotas är det nödvändigt att människor sluter sig samman i gemenskaper och att det allmänna bästa står över den enskilda individens frihet.

Han lägger ut texten om den aktiva mannen och den passiva kvinnan och använder uttryck som ”naturens vilja”, ”universums Mästeringenjör”, det vill säga Allah. Mawdudi stöder sin tes om mannen som aktiv och kvinnan som passiv på sura 51:49: ”All things We made in pairs.” I K.V. Zetterstéens översättning: ”Och av allting hava vi skapat tvänne slag.” Mohammed Knut Bernström gör en tolkning i sin version: ”Allt som Vi har skapat har Vi skapat i motsatspar” (min kursiv).

Enligt Mawdudi reglerar den här versen relationen mellan kvinnan och mannen. Versen säger att ”den ena parten i ett par ska vara aktiv och den andra mottagande och passiv, den ena snabb att öva inflytande, den andra redo att bli influerad, den ena beredd att agera, den andra villig att bli tillsagd” (s. 132). Mawdudi säger att det här är den grundläggande relationen som ger upphov till alla andra existerande relationer i världen. Han kopplar aktivism till det han kallar ”maskulina” drag och passivitet till ”feminina” drag. Bara de dåraktiga, det vill säga väst, kan komma på idén att jämna ut skillnaderna och låta kvinnor sköta manliga sysslor och låta män utföra kvinnosysslor. Han skriver att kvinnor känner sig stolta när de ägnar sig åt manliga verksamheter ”medan ingen man är hågad att fostra barn och ta hand om hushållsarbetet, som är helt och hållet kvinnogöra” (s. 157).

Purdah [inlåsningen av kvinnan] är till för att skydda det islamiska samhällssystemet och bygger på vetenskapliga fakta, naturlagar som människan inte kan ändra på utan att balansen rubbas, säger han (s. 213). Kvinnan måste ha makens tillstånd att få lämna hemmet, säger han också.

Mawdudi skriver att ”islam förbjuder” att kvinnor vistas utomhus ”enligt västerländsk sed” och koketterar och visar upp sig. Kvinnans rätta plats är hemmet. Hon har befriats från sysslor utomhus så att hon kan leda ett fridfullt och värdigt liv i hemmet och där sköta sina hushållssysslor på bästa sätt. Hon tillåts gå ut när det är absolut nödvändigt men då måste hon uppföra sig anständigt.

Hon får inte bära kläder som kan dra uppmärksamheten till sig, inte heller falla för frestelsen att visa sitt väna ansikte eller händerna eller gå på ett sätt som drar uppmärksamheten till sig. Hon får inte tala med folk utom när det är absolut nödvändigt och om hon talar ska hon inte tala med en behaglig och mjuk röst. ”Om kvinnan följer dessa lagar och begränsningar får hon lov att lämna hemmet när behovet är påkallat” (s. 201). Detta är vad Koranen säger, enligt Mawdudi.

Därefter övergår han till vad haditerna säger. Kvinnor får lämna hemmet när det är absolut nödvändigt. Kvinnan får lov att besöka moskén för bön men inte beblanda sig med männen av moraliska skäl och inte stå längst fram. Kvinnor får lov att göra pilgrimsfärden, hajj. Kvinnor ska helst inte besöka gravar. Under alla omständigheter ska kvinnor och män inte beblanda sig med varandra. Inget fritt umgänge mellan könen i skolor, i fabriker, på kontor, i parker, på teatern, på bio (s. 201–209).

Lagen om purdah ska inte mildras utan efterlevas till punkt och pricka. Det är det ”islamiska sättet”, en skyddsvall mot västerländsk sedeslöshet, i synnerhet som den gestaltade sig under Mawdudis samtid. Han avslutar med en uppmaning att man innan man ens börjar tänka på att mildra purdah först ser till att samla styrka nog att sticka ut ögonen som stirrar på en islamtroende kvinna i färd med att uträtta ett angeläget ärende utanför hemmet (s. 218).

Mawdudi har, tillsammans med Jamal Badawi, född i Egypten, en av Muslimska brödraskapets toppnamn i Nordamerika, med hjälp av saudiska oljepengar sedan andra halvan av 1900-talet och in på 2000-talet lyckats slå i praktiskt taget hela världen att beslöjningen av flickor/kvinnor är islamisk, det vill säga en gudomlig uppenbarelse på Arabiska halvön under 600-talet förmedlad till profeten Muhammed (570–632) av ärkeängeln Gabriel. Ängeln Gabriel åkallas även av Johan Olof Wallin (d. 1839), men i ett helt annat sammanhang.

Jean-Jacques Rousseau (1712–1778) och romantikernas komplementaritetsideologi
Rousseau och romantikerna blev det framväxande konservativa borgerskapets främsta ideologer. Familjen i bonde- och hantverkarsamhället var en produktionsenhet där den gifta kvinnan utgjorde en viktig länk i produktionskedjan. Med sitt arbete bidrog hon aktivt till familjens försörjning. I och med industrialiseringen uppstod en ny familjestruktur framför allt i städerna. Hemmet skildes från produktionen och blev en renodlad konsumtionsenhet, industrin övertog många av de tidsödande sysslor som kvinnan i hemmet hade ägnat sig åt (spånad, vävning, ölbryggning, brödbak etc.).

Som nämnts utgår Mawdudi och Wallin i sin könsideologi från samma källor, men källorna är inte av gudomligt ursprung. Jean-Jacques Rousseaus idéer i Emile eller om uppfostran (1762) om att kvinnan och mannen kompletterar varandra (Femte boken, ”Sophie eller Kvinnan”) anammades av 1800-talsromantikerna men som inte gjorde kvinnan underordnad, utan sidoordnad.

Jag ger några exempel på Rousseaus idéer ur Emile (översättning C.A. Fahlstedt) om hur flickor och pojkar ska uppfostras för att visa varifrån Mawdudi och Badawi/Malaekah hämtat sina idéer om kvinnans ”natur”, som det offentliga Sverige har lämnat bakom sig men ändå ger statliga bidrag till så att de kan fortsätta att inpräntas i unga kvinnor. Som jag nämnt i åtskilliga blogginlägg har Malaekahs könsapartheidskrift i åratal gått att ladda ner från Muslimska brödraskapets ungdomsförbunds SUM:s hemsida. Mängder med islamiska församlingar som predikar om ”Allahs” könsideologi får miljontals kronor av Myndigheten för stöd till trossamfund.

Hos Rousseau innebär komplementaritetsideologin att en utvecklingsbar individ (mannen) och en typ med statiska kollektiva egenskaper (kvinnan) kompletterar varandra. Centrala begrepp hos Rousseau är frihet och jämlikhet. Ingen ska behöva underkasta sig en annan individ. Med individ menar Rousseau man. Pojkar ska fostras till självständigt tänkande människor, fria från civilisationens fördärvande vanor och fördomar. Flickor däremot ska fostras i enlighet med ”den kvinnliga egenarten”, ett begrepp Rousseau ska ha myntat, ”att kvinnan särskilt är skapad för att behaga mannen” (1978, s. 148).

Pojkar ska aldrig behöva göra något mot sin vilja. Flickor däremot ”bör vara vakna och arbetsamma, och inte nog med det, de måste också tidigt lära sig att vara underkastade tvång. Denna olycka, om det nu är en sådan för dem, är oskiljaktig från deras kön [. . .]. De skall hela sitt liv vara underkastade det mest oavlåtliga och grymma tvång, som finns, nämligen konvenansens. Man måste därför tidigt vänja dem vid detta tvång, så att de lätt kan finna sig i det, lära sig att styra sitt lynne och foga sig i andras vilja” (s. 164).

”Andras vilja” är männens vilja. ”Därför bör man vid kvinnornas uppfostran helt och hållet ta hänsyn till männen. Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom” (s. 158).

Några förutsättningar att studera har inte kvinnan. Lika utbildning för flickor och pojkar hotar att förstöra ”den kvinnliga egenarten”. Kvinnans fostran ska därför inriktas på hemmets skötsel och den äkta mannens välbefinnande. ”Forskandet efter abstrakta och spekulativa sanningar, principer, vetenskapliga axiom, kort sagt, allt det, som tjänar till att generalisera begreppen, tillhör inte kvinnornas område. Deras studier skall avse det praktiska. [. . .] Snilleverk överstiger deras fattningsförmåga; likaså har de varken tillräcklig noggrannhet eller uppmärksamhet för att med framgång idka de exakta vetenskaperna” (s. 191). Snillrika kvinnor blir inte gifta, hävdade Rousseau, ”talangfulla damer imponerar aldrig på andra än narrar”. ”En kvinnas heder är att vara okänd, hennes ära ligger i hennes makes aktning, hennes nöjen består i familjens lycka” (s. 224).

Det här kunde ha varit skrivet av Mawdudi. Mawdudi drar den gamla vanliga visan att ingen kvinna, hur mycket hon än anstränger sig, kan tävla med Aristoteles, Kant, Hegel, Shakespeare, Alexander den store, Bismarck och andra liknande manliga storheter (Mawdudi Purdah 2011, s. 129).

Under 1800-talet pågick det i Sverige en debatt om flickornas eftersatta utbildning. Lagstiftarna som motsatte sig högre statligt understödd utbildning hävdade i Rousseaus anda att kvinnan ”av naturen” var ämnad åt andra uppgifter än studier och framhöll att högre utbildning inte bara fördärvade kvinnans ”egenart” utan också var bortkastad, då hennes bestämmelse var att vara maka och mor.

Rousseaus idéer om manligt, kvinnligt var starkt präglade av kyrkans syn på kvinnans underordnade ställning. Romantikerna gick emot upplysningstidens likhetstankar (att mäns och kvinnors intellektuella kapacitet inte skiljer sig från varandra) och såg i stället kvinnan och mannen som varandras motsatser, dock inte på ett nedvärderande sätt som tidigare epoker. Män och kvinnor kompletterar varandra, ansåg romantikerna, och nöjde sig inte med att enbart se mäns och kvinnors roll i fortplantningen utan tilldelade även könen olika karaktärsegenskaper. De tilldelade kvinnan ”medfödda” egenskaper som var rakt motsatta de lidelsefulla och ondskefulla egenskaper som tillskrivits den västerländska kvinnan ända sedan Bibelns Eva ansetts ha orsakat syndafallet. Kvinnans roll kopplades till personliga relationer inte som en viktig del i en produktionsenhet. De kriterier som enligt romantikerna utmärker kvinnan är mycket positiva, rent av madonnalika: känsla, mjukhet, fantasi, intuition och förmåga att skapa harmoni medan förnuft och förmågan till abstrakt tänkande karakteriserar mannen. Kvinnan ansågs också stå närmare naturen och Gud än mannen. Kvinnans högre moral och religiositet gjorde henne därför idealisk som familjens moraliska och religiösa fostrarinna. ”Geniet” intog en särställning och stod över såväl kvinnan som mannen.

Sveriges första professor i kvinnohistoria, Gunnar Qvist, skriver om Rousseaus och romantikernas opinionsbildande effekt i Konsten att blifva en god flicka. Kvinnohistoriska uppsatser (1978). Komplementaritetsideologin spreds över hela Europa via universiteten, predikstolarna och mängder med rådgivningsböcker, författade av präster, läkare och kvinnor! om hur man bäst fostrar döttrarna, och också via den borgerliga romanen och det borgerliga dramat.

År 1811 publicerades i Sverige den tyska teologen Johann Ludwig Ewalds (1747–1822) mastodontverk i tre band på över sex hundra sidor: Konsten att blifva en god flicka, en god maka, mor och matmor. En handbok för vuxna döttrar, makar och mödrar. Boken kom i nytryck år 1842. Sverige var då fortfarande ett jordbrukssamhälle. Så sent som 1870 var mer än 90 procent av kvinnorna över femton år sysselsatta inom det tungarbetade jordbruket eller anställda inom hushållssektorn. Utöver detta stora antal kroppsarbetande kvinnor fanns de fabriksanställda kvinnorna (Qvist 1978, s. 105).

I rådgivningsböckerna framgår det att det är moderns uppgift att övervaka barnens könssocialisering. Modern är den viktiga förmedlande länken i bevarandet av de könssegregerade sfärerna. Det framgår också att döttrarnas, de blivande könsideologiförmedlarnas, fostran är betydligt mer reglerad och övervakad än sönernas.

Att Rousseau sanktionerades av kyrkan, som ansvarade för undervisningen i folkskolan när den inrättades 1842, fick under avsevärd tid framöver negativa följder för kvinnors utbildningsmöjligheter i Sverige.

De av Rousseau och romantikerna konstruerade kvinnliga egenskaperna hade en bit in på 1800-talet blivit naturgivna, vilket framkommer inte minst i Johan Olof Wallins predikan 1827 där han upprepar nästan ord för ord vad Rousseau skriver i Emile om kvinnans plats.

Biskop Johan Olof Wallins predikan om kvinnans ädla och stilla kallelse 1827
Biskop Wallin, sedermera ärkebiskop, intog en nyckelposition i den svenska kyrkan, inte minst som predikant. Han var en ledande kraft bakom 1819 års psalmbok. Wallins predikan finns tryckt i Religions-Tal vid åtskilliga tillfällen, volym 3 (1831).

I Koranen betonas det gång på gång att Allah inte har några söner. Just vad gäller det påståendet skiljer sig Mawdudis och Wallins uppfattning, även om båda hävdade att dominansrelationen mellan kvinnan och mannen är gudomligt sanktionerad. Wallin säger i sin predikan i princip samma saker som Mawdudi men åkallar den Gud som har en son och inte minst modern till denna son, jungfru Maria, när han 1827 håller sin predikan om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse” i Storkyrkan i Stockholm på Marie bebådelsedag, det vill säga firandet av den dag (25 mars) då ängeln Gabriel enligt Lukasevangeliet 1:31–35 säger till Maria, som är trolovad med Josef:

Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son.” Maria undrar hur det ska gå till. ”Jag har ju aldrig haft någon man.” ”Helig ande skall komma över dig, och den Högstes kraft skall vila över dig. Därför skall barnet kallas heligt och Guds son”, säger ängeln Gabriel, samma ängel som ska ha varit den förmedlande länken mellan Allah och profeten Muhammed.

Trots att upplysningarna om jungfru Maria är knapphändiga i Nya testamentet lägger Wallin ut texten om hennes personlighet och låter henne stå modell för hur den ideala kvinnan bör uppträda. Kvinnan ska utplåna sig själv och bara leva för andra. Det är tiga-tåla-lida-bära han predikar. Det kan knappast vara fabriksarbeterskorna, bondmororna eller torpar-, statar- och hantverkarfruarna han vänder sig till utan det måste vara den egna ämbetsmannaklassen och borgerskapet som hade råd med en hemmafru, en kvinna ekonomiskt beroende av en man.

Wallin talar om kvinnornas ”trogna och ömma hjertan, som, när de rätt förstå sig sjelfva [min kursiv], hafva ett så lifligt, så klart sinne för det heliga, det himmelskt goda och sköna”. Han nämner Maria som under sitt hjärta bar världens frälsare som ”slöts i hennes famn, närdes vid hennes bröst” och gör sig likt Mawdudi och Badawi till språkrör för vad Gud vill. ”Alltsedan ville Gud att vårt slägte genom eder skulle med jordelifvets skänk få ett himmelskt barnaskap och med sjelfva modersmjölken emottaga det eviga lifvets Evangelium.” Därför bör kvinnorna betrakta sin ”egen ädla och stilla kallelse”. Wallin nämner ord som fromhet, oskuld, saktmod, att kvinnans prydnad inte sitter utanpå och låter som Mawdudi när han säger att den ”ej ligger i flärdens prål eller uppseendets fåfänga” (1831, s. l03).

Wallin säger att människorna i och för sig är olika både till kynnet och utseendet, dock: ”Likväl gifvas egenskaper, så utmärkande för qvinnan och så tillhöriga hennes väsende, att hon aldrig, utan misskännande af Skaparens afsigt och utan djup glömska af sitt åliggande, kan undvara dem” (s. 104, 105). Fromhet är viktigt. ”En qvinna utan tro är ett störande missljud i skapelsen.” Wallin liknar det vid att häda Guds namn och nämner ord som ”vederstygglig afvikelse från den gudomliga ordningen” (s. 106, 108).

Än en gång låter Wallin som Mawdudi när han beskriver Maria. Det är purdah, kvinnors kringskurna handlings- och rörelsefrihet, Wallin talar om, ”aldrig se vi Maria uppblåst i sitt sinne eller intagen af någon slags fåfänga, icke ens den moderliga. Hon visar sig ogerna och sällan utom den lugna, undangömda krets, der hon trifves och verkar i kärt och eget kall. Synes hon någon gång träda derur, sker det blott när högsta nödvändighet fordrar det, när hennes varma, lefvande pligtkänsla öfvervinner betänkligheterna. Men, likasom rädd att blifva bemärkt, drager hon sig tillbaka så fort hon kan, försvinnande undan verldens blickar, och lemnar åt sina efterföljerskor exemplet af hvad som alltid kläder dem bäst: en anspråkslös och oförställd blygsamhet. Det är emot qvinnans både natur och ändamål [min kursiv], att vara sedd, vara omtald, blifva ökänd” (s. 110, 111).

Kvinnans sätt att tänka och vara måste bestämmas med andra måttstockar än mannens, säger Wallin, och låter än en gång som Mawdudi: ”Blandar hon sig i de angelägenheter, som honom allena tillhöra, eller vill hon åt dem, som henne tillhöra, gifva en ton af högvigtighet, en prägel af offentlighet, som de aldrig behöfva och sällan tåla, så nedsätter hon sin värdighet, i stället för att höja den” (s. 112).

Den sanna kvinnan ska i allt hon gör vara lyhörd för andras behov och anpassa sig efter dem, hon ska vara tålig, foglig, ha en vänlig blick, varm hand, inte utmärka sig, inte ha några önskningar för egen del, inte brusa upp, vara mild och ljuv, lindra striden i mannens inre när hans ansvar tynger honom. Hon ska vara hemmets ängel, visa ”en allt försakande och allt uthärdande kärlek”, det är Guds vilja.

En kvinna som inte tror är en vederstygglig varelse. En man som inte är gudfruktig är däremot endast beklagansvärd. Denna brist kunde sannolikt förklaras med att han hade haft en gudlös mor som inte fostrat honom i den rätta tron och sedermera en hustru som inte förstått att leda honom på rätt väg. Mannen fråntogs allt ansvar. Skulden lades i stället på kvinnan. Den som kan sin Bibel vet att Eva får skulden medan Adam fråntas allt ansvar för att de åt av den förbjudna frukten från kunskapens träd.

Kvinnor som inte ville underordna sig dessa påhittade kollektiva egenskaper utan i liberalismens anda hävdade individens rätt hade i kyrkan en förkrossande stark opinion emot sig. Kyrkans företrädare intog under hela 1800-talet en emancipationsfientlig hållning. Marie bebådelsepredikan gav motståndare till en utvidgning av kvinnans verksamhetsfält stöd för sin hållning. En skribent säger att de ”hämtade ur denna arsenal sina kraftigaste vapen under den följande tiden”.

Strukturell könsdiskriminering i Sverige
Här är några viktiga årtal i den långa kampen för den svenska kvinnans likställande med mannen. Observera att det inte främst är någon jämlikhetstanke som ligger bakom förändringarna utan oftast krassa ekonomiska motiv: 1845 lika arvsrätt för kvinnor och män (det huvudsakliga syftet med lagreformen var att påskynda adelsjordens övergång i ofrälses ägo). 1846 partiell näringsfrihetsreform. 1858 ogift kvinna som fyllt 25 år kan begära hos domstol att få bli myndig. 1862 kommunal inkomstgraderad rösträtt för kvinnor och män som fyllt 25 år. 1863 ogift kvinna blir automatiskt myndig vid 25 års ålder, hon kan avsäga sig myndigheten om hon vill. 1864 total näringsfrihet införs. Den första statliga normalskolan för flickor inrättas. 1870 flickor får rätt att avlägga studentexamen, men bara som privatister. 1873 kvinnor får tillträde till universiteten och rätt att avlägga alla akademiska examina, förutom teologiska och högre juridiska examina. 1874 gift kvinna får själv råda över förtjänsten från eget arbete. Hon kan också genom äktenskapsförord själv förvalta sin enskilda egendom. 1884 ogift kvinna blir myndig vid samma ålder som mannen, det vill säga 21 år. 1910 preventivmedel förbjuds i lag. 1919 allmän politisk rösträtt för kvinnor som fyllt 23 år (männen fick allmän rösträtt 1909). 1921 ny giftermålsbalk, gift kvinna blir myndig när hon fyllt 21 år. Makarna likställs ekonomiskt och personligt. Mannen är fortfarande ensam barnens målsman. 1923 kvinnor får samma rätt som männen att inneha statlig tjänst, undantag är militär-, präst- och domarämbetena. 1927 statliga läroverk öppnas för flickor på samma villkor som för pojkar. 1937 förbudet mot preventivmedel upphävs. 1939 förbud att avskeda kvinnor på grund av äktenskap eller havandeskap. 1949 båda föräldrarna blir barnens målsmän. 1958 kvinnor får prästvigas. 1965 våldtäkt inom äktenskapet kriminaliseras. 1971 makars sambeskattning slopas. 1975 fria aborter.

Individen är det svenska samhällets grundenhet
Arbetskraftsbristen under 1960-talet, dramatikern och kvinnorättsaktvisten Eva Mobergs debattartikel 1961 om ”Kvinnans villkorliga frigivning”, där hon pläderade för att kvinnan måste vara ekonomiskt oberoende för att fritt kunna forma sitt liv, banade väg för den nya familjepolitiken och principen om den vuxna individens ekonomiska oberoende av anhöriga.

Under 1970-talet gick Sverige från familjebeskattning till individuell beskattning, från hemmafruidealet till utbyggnaden av daghem. Individen är det svenska samhällets grundenhet, inte familjen, inte klanen, i synnerhet inte klanen bosatt utomlands. Att individen är det svenska samhällets grundenhet innebär att Sverige är ett välfärdssamhälle med en individanpassad skatte- och familjerättslig lagstiftning som syftar till att göra individen ekonomiskt självständig i förhållande till övriga familjemedlemmar. Båda parter i en relation har försörjningsplikt. Föräldrarna har underhållsskyldighet tills barnen fyllt arton år. Studiebidrag och studielån för eftergymnasial utbildning är inte beroende av anhörigas inkomst. Barnen har inte försörjningsplikt gentemot föräldrarna.

En kvinna kan inte förvänta sig att hon från det att hon föds tills hon dör ska vara försörjd av en man (fadern, maken, sonen, manliga släktingar). Mannen är inte en försörjarmaskin enligt svensk lag.

Badawi/Malaekahs häfte Kvinnan i Islam är spridd över hela Sverige. Den är skriven som om svensk lag inte existerar: ”Ingen kan heller upphäva, förneka eller förvränga de entydiga lagliga rättigheter som kvinnor ges i islamisk shari’ah” (2007, s. 6 av 6), bland annat ”rättigheten” att från födseln till döden vara försörjd av en man.

Den svenska lagstiftningen handlar om att garantera familjemedlemmarnas möjligheter att själva kunna forma sina liv utifrån egna livsval och inte behöva underkasta sig andra familjemedlemmars vilja och tvång på grund av att de står i ett ojämlikt ekonomiskt beroendeförhållande till dem.

Det är inte detta Moosa Assal och Abdul Wadud fått lära sig vid universitetet i Saudiaraben. Rousseaus och romantikernas komplementaritetsideologi är tillbaka i Sverige, påbjuden av Mawdudi och shariapolitiska extremhögern. Att läsa vad Mawdudi i boken Purdah och vad Jamal Badawi/Mostafa Malaekah i Kvinnan i Islam hävdar är Allahs befallning är som att höra Johan Olof Wallin predika om ”Qvinnans ädla och stilla kallelse”.

Det är något Alexandra Pascalidou bör tänka på innan hon kallar Moosa Assal ”en muslimsk kille” och upprörs över att han kallas salafist, det vill säga bokstavstroende som i Sverige vill ”folkbilda” om hur det är att leva som på Muhammeds tid, trots att det inte finns några tillförlitliga källor om hur man levde på Muhammeds tid. Det Moosa Assal ”folkbildar” om Muhammeds tid är vad han lärt sig på prästseminariet i Saudiarabien.

En som lyssnade på Wallins predikan och som upprördes var författaren och kvinnorättsaktivisten Fredrika Bremer (d. 1865). Hon ansåg att Wallins predikan kunde tolkas som en ursäkt för mannen att behandla kvinnan illa och ändå kräva att hon skulle vara hans ödmjuka tjänarinna. Hon skickade därför ett anonymt brev till Wallin och bad om ett lika strängt offentligt religionstal till mannen om hur han borde uppföra sig i hemmet så att alla ”husfridens förstörares samveten kunde väckas” och för att mannen skulle få insikt om ”huru väsentligt hans uppförande bidrar till hemmets trefvnad”. Någon sådan predikan höll Wallin aldrig.

”Kristna värderingar”
För den som trodde något annat så upphörde ”kristna värderingar”, det vill säga den heliga familjen, att vara statsreligion i Sverige i och med p-pillret på 1960-talet och den fria aborten 1975. Kyrkan hade inte längre makt att bestämma över äktenskapet och kvinnans sexualitet.

Här följer några exempel på ”kristna värderingar” i Sverige införda i och med 1734 års familjerätt. Men först lite historia.

Enligt urgammal princip i svensk rätt tilldelades makten i familjen mannen, det som kallas ”husfaderlig makt” eller ”husbondevälde”, vilket gav honom bestämmanderätt över såväl alla medlemmar i hushållet, inklusive tjänstefolket (exvis drängar, pigor) som över mannens och hustruns alla gemensamma angelägenheter.

Hustruns husfrudöme fanns inte explicit utsagd i lagen men enligt äldre rätt, och även i landslagen, överlämnades bruden av giftomannen till brudgummen med orden att hon giftes till heders och husfrudöme, till lås och nycklar (över livsmedlen, smycken, sänglinnet med mera).

Tidigare sågs äktenskapet främst som en garant för ättens fortlevnad. Den kyrkliga vigseln var bara en bekräftelse i efterhand och barn födda utom äktenskapet innebar ingen social nedvärdering av kvinnan eller av barnet.

1734 års familjerätt däremot gjorde äktenskapet till en viktig samhällelig institution. Föräktenskaplig samlevnad förbjöds och bestraffades – av kyrkan.

Enligt 1734 års lag hade mannen rätt att skilja sig om det visade sig att bruden inte var oskuld på bröllopsnatten. Kvinnan hade inte motsvarande rättighet. Fram till 1864 kunde alla som inte var gifta men ägnade sig åt köttets fröjder beläggas med bötesstraff. Såväl domstol (då kallades det skriftermål) som kyrka (då kallades det kyrkoplikt) utdömde straffet. Den så förnedrande kyrkoplikten, ett skamstraff, en stigmatisering som innebar uteslutning ur församlingen, krav på ånger inför församlingen, avskaffades visserligen officiellt genom en kunglig förordning 1855 men kyrkan fortsatte i vissa landsdelar ända in på 1900-talet att med stränghet döma den otuktiga, framför allt ogifta kvinnor som ju när de blev gravida inte kunde dölja vad de haft för sig och fick stå och skämmas inför församlingen. Skriftningen var egentligen en syndaförlåtelse men användes av många präster som ett straff. Först 1918 avskaffades skriftningen i lag.

Vid 1800-talets början hade kyrkan, det vill säga den lutherska läran om över-underordning som kom till uttryck i bland annat hustavlan ett utomordentligt stort inflytande över svenskens dagliga liv. Enligt kyrkans förkunnelse tillhörde mannen den offentliga sfären, kvinnan den husliga sfären. Hennes kallelse och i princip enda väg till frälsning var att vara maka-mor-husmor. Barnafödandet (inom äktenskapet) var kvinnans största livsuppgift.

Under hela 1800-talet gällde för kyrkan det kvinnoideal som uttrycktes i hustavlans bibelspråk, (kvinnan tige i församlingen), kyrkohandböcker, psalmböcker, bönböcker, katekesen, andaktsböcker, predikningar, bröllopstryck och gravskrifter och som år 1827 fick sitt mest uppmärksammade uttryck i Johan Olof Wallins Marie bebådelsepredikan.

År 1842 inrättades den obligatoriska folkskolan. Under hela 1800-talet hade endast pojkar rätt att gå i statligt understödda läroverk och gymnasier. Den under första hälften av 1800-talet enda statligt understödda undervisning flickor hade rätt till var folkskolan där bibelstudier och kristendomskunskap var de viktigaste ämnena vid sidan av räkning och rättskrivning. Skolan styrdes i allmänhet av kyrkan, och prästen i församlingen var ofta en självskriven ordförande i skolrådet. Folkskolan kan betraktas som en fattigskola. Den hade två kursalternativ, normalkursen som i princip skulle gälla, samt minimikursen med lägre kunskapskrav. Det senare alternativet var till för de allra fattigaste som måste arbeta och bidra till familjens försörjning och för de klenast begåvade. Minimikursen kunde också generellt tillämpas på flickorna.

Den som med ett leende på läpparna vill få en inblick i hur det gick till i folkskolan på landsbygden under 1800-talet rekommenderar jag läkaren August Bondesons (d. 1906) roman Skollärare John Chronschoughs memoarer, en pärla bland Sveriges romaner om en blivande folkskollärare med en släng av storhetsvansinne. När romanfiguren började på folkskollärarseminariet i Göteborg är det första en adjunkt säger till klassen: ”Innan vi börja vårt arbete, så vill jag föreslå er en sak. [. . .] Jo, det finns nu som alltid i början av ett läsår så många Anderssöner och Petterssöner, Johanssöner och Personssöner o.s.v. i denna klassen, att en ständigt skall vara rädd för att förväxla den ene med den andre. Därför skulle jag vilja tillråda er ’på son’ att ta nya namn, så att det åtminstone ej blir mer än en med samma namn i klassen” (1992, s. 97). Huvudpersonen heter John Persson, kommer från Halland, och byter namn.

Böcker som handlar om medelklassen i storstäderna brukar i litteraturhistorieverk kallas romaner. Böcker som handlar om invånarna på landsbygden kallas folklivsskildringar. Bondessons pärla handlar om ”vanliga” människor i Halland och om prästens upphöjda ställning i ett litet samhälle. Rekommenderas varmt, i synnerhet till den som inte tar präster på särskilt stort allvar.

Flickor från välsituerade hem kunde under 1800-talet gå i privata flickpensioner där skolgången varierade från fem till åtta årsklasser. Undervisningen var inriktad på en viss salongsbildning och kunde inte jämföras med den pojkar fick. De män, det var män som var beslutsfattare, som kritiserade den ytliga salongsbildningen och ville ha en utvidgad undervisning för flickor fick så småningom stöd av riksdagsmän som ansåg att kvinnan borde ha såväl praktiska kunskaper som en viss teoretisk bildning för att kunna sköta ett hem och den viktiga uppgiften som fostrarinna. I fråga om den teoretiska bildningen betraktades kvinnan som förmedlare av kunskap. Något egenvärde ansågs kunskapen inte ha för hennes del.

År 1861 inrättades den första statligt understödd flickskolan, som var en övningsskola för eleverna på Högre lärarinneseminariet.

Sekulär rättsstat den enda vägen till kvinnors likabehandling
Svenskättade kvinnor har kommit långt från den svenska kyrkans och lagstiftningens strukturella diskriminering. Det har skett tack vare att kyrkan inte längre påverkar lagstiftningen.

Men vi har numera en shariapolitisk extremhöger som missionerar, ibland påstridigt, för att sharia ska gälla en del av landets utlandsättade flickor och kvinnor. Att kritisera shariapolitiska tolkningar av islam är i det närmaste tabu. Men det är orimligt att tillåta att utlandsättade flickor och kvinnor ska leva som på biskop Wallins tid bara för att en extremhöger predikar det.

Det har blivit inne att tala om ”värdegrund”. Varenda myndighet och kommun tycks numera ha en ”värdegrund”.

Den svenska ”värdegrunden” är svensk lag, inget annat. Och enligt svensk lag ska likabehandling gälla.

Därför bör Moosa Assals och Abdul Waduds ”folkbildning” inte bekostas med offentliga medel. I det förra blogginlägget rekommenderade jag regeringen Löfven att läsa journalisten Pontus Herins bok I Djursholm och Tensta kindpussar vi varandra där han intervjuar Abdul Wadud som mycket frikostigt delar med sig av vad han lärde sig på universitetet i Medina. Lärdomar som strider mot svensk lag. En bok som för övrigt varenda politiker i Sverige bör läsa. Men i synnerhet Stefan Löfven innan han tänker ta till storsläggan igen och inför EU-valet med darr på rösten hävda att Socialdemokraterna ska kämpa mot högerextremisterna.

Börja med högerextremisterna regeringen samarbetar med och öser skattemiljoner över.

Och vad gäller Alexandra Pascalidou bör alla som har för avsikt att anlita henne försäkra sig om att hon respekterar den svenska ”värdegrunden”, det vill säga svensk lag. Enligt hennes upprörda tweet om Moosa Assal framställer hon sig som en bakåtsträvare av gigantiska mått som hyllar att en del av landets utlandsättade flickor och kvinnor inte behöver lyda under likabehandlingsprincipen utan slaviskt ska följa biskop Johan Olof Wallins predikan om Qvinnans ädla och stilla kallelse. Det får håret att resa sig på mig.

Utan svenska kvinnors kamp ända sedan 1800-talet skulle Alexandra Pascalidou aldrig ha kunnat skaffa sig den plattform hon nu har. Svenska kvinnor har under spott och spe i över hundrafemtio år banat väg för Alexandra Pascalidou. Det har skett tack vare att svenskarna vänt ryggen åt den organiserade religion som statskyrkan stod för. I stället för att värdesätta detta och föra kampen vidare för utlandsättade kvinnor och den grundlagsskyddade likabehandlingen går Pascalidou shariapolitiska extremhögern och deras organiserade religion till mötes och blir upprörd över att mörkermannen hon delat ut pris till som ”årets folkbildare” kallas salafist.

Som sagt. Den som avser att anlita Alexandra Pascalidou bör förhöra sig grundligt om vad det är för ”värdegrund” Pascalidou bejakar.

3 april 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *