Politiker inför Almedalsveckan 2019. Tre tips för att skapa tillhörighet och minska segregationen: Tips 1) Publicera ny handbok om medborgarkunskap riktad till landets HELA befolkning

Det finns tre åtgärder landets politiker borde kunna enas om över partigränserna i syfte att skapa tillhörighet och minska segregationen: introducera ett allmänt kunskapslyft om medborgarkunskap, förvandla 6 juni till Barnens Dag, skrota Nationell plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott.

Alla tre tipsen finns i min bok Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Här följer en bearbetning av det jag skriver om medborgarkunskap, en handbok där ”allas lika värde” borde ersättas med ”alla är födda fria och lika i värdighet och rättigheter”. Betoningen i ett kunskapslyft om medborgarkunskap bör ligga på rättigheter och skyldigheter.

Jag inleder med två artiklar av två utlandsättade män som båda ger en bild av varför landet är i skriande behov av ett allmänt kunskapslyft om vad det innebär att vara medborgare i den sekulära rättsstaten Sverige.

Den första artikeln är författad av Zulmay Afzali, flykting från Afghanistan. I gästkrönikan ”Använd integrerade invandrare i integrationen”, Dagens samhälle 22 november 2017, skriver han att det är sju år sedan han kom till Sverige, att demokrati är ett abstrakt begrepp för många asylinvandrare, att om talet om integration ska ha någon mening bör man tydligt och klart lära ut vad som gäller i Sverige. Han skriver: ”Det bör också ställas krav, exempelvis på att anpassa sig till den värdegrund som alla svenskar så gärna talar om, men inte verkar tycka ska gälla för asylinvandrade från andra kulturer. Tvekar man att ställa sådana krav banar man väg för stora kulturkrockar. Jag träffar en hel del asylinvandrare som kom för 15, 20 år sedan och nu är svenska medborgare. När jag försöker prata om demokrati och åsiktsfrihet med dem ler de och säger: ’Men Zulmay, vi tror inte på sådana västerländska tankar’.”

Den andra artikeln är skriven av Hashim Salad Elmi, ordförande svensk-somalisk stödorganisation, ”Extremister styr livet för somalier i Sverige”, Aftonbladet 7 oktober 2015. Han skriver att han kom till Sverige i skarven 1980- 1990-talet och att livet för somalier i Sverige drastiskt förändrats sedan extremister tagit över hela stadsdelar.

”De religiösa företrädarna fungerar som en stat i staten, det är hit människor går med sina problem och det är här problemen åtgärdas. Uppstår det ett problem mellan två familjer är det fundamentalisterna som sköter samtalen, inte polisen. Svenska myndigheter lämnas utanför. Om en kvinna vill skilja sig är det den lokala imamen som utreder och sedan fattar beslutet. Det är också vanligt att imamen sedan utser en ny man till den nyskilda kvinnan, en man ’godkänd’ av församlingen. Om någon kommer i konflikt med fundamentalisterna, eller vänder sig mot deras tolkningar, smutskastas personen eller anklagas för att ha lierat sig med ’svenskarna’. Släktingar får höra att han eller hon inte är en riktig muslim eller har alkoholproblem, kvinnor utmålas som ’horor’.”

Vidare: ”Fundamentalisterna fungerar som moralpoliser ute på gatorna, om någon blivit sedd med fel kläder eller vid fel tidpunkt får föräldrarna reda på det och uppmanas att hålla efter sina ungdomar bättre. Tjejer blir tillsagda om de inte är rätt klädda. Ett annat problem är att fundamentalisternas ord väger tungt hos myndigheter som socialtjänsten och Försäkringskassan. Det finns exempel när myndigheter har ändrat sina beslut efter att ha blivit kontaktade av den lokala imamen.”

Värner Rydéns handbok Medborgarkunskap som publicerades i olika utgåvor mellan 1923 och 1959
För hundra år sedan var landets politiker medvetna om att demokrati bygger på kunniga och engagerade medborgare. Sverige var ett fattigt jordbrukarland som mängder med invånare i decennier valt att lämna för att söka lyckan i andra länder, inte minst USA. Sverige höll på att industrialiseras och demokratiseras. Bara en liten del av befolkningen hade högre utbildning. De flesta hade 6–7-årig folkskola. Politikerna insåg att det pågående demokratiska arbetet krävde upplysta medborgare. För att kunna delta i det demokratiska arbetet behövde befolkningen utbildning i hur landet styrs och vilka rättigheter och skyldigheter det innebär att vara medborgare. Kort sagt den kunskap som krävs av medborgarna för att landet ska vara en fungerande demokrati, som ju bygger på folkstyre.

Jag efterlyser en ny uppdaterad bok liknande Medborgarkunskap (1923) skriven av Värner Rydén (d.1930). Han var socialdemokratisk ecklesiastikminister 1917–1919 i ministären Edén (liberal-socialistisk koalitionsregering). Rydéns bok ersatte Martin Luthers Lilla katekes (1529) i skolundervisningen och kom i nya utgåvor ända fram till 1959.

Exemplaret jag köpt på antikvariat är tryckt 1932 och fullt av understrykningar och markeringar som visar att boken var en läxbok. I boken finns ett roligt avsnitt om det svenska folklynnet, även om det inte var avsett att vara roligt. Det finns matnyttiga avsnitt om kommunalt självstyre, om landstingen, om staten – regering, riksdag, statsförvaltningen, rättsväsendet, försvaret och om frihet och medborgaranda.

Värner Rydén definierar medborgaranda så här:

Ett samhälles välgång beror i hög grad på medborgarandan hos folket. En viktig förutsättning för att vara en god medborgare är att vara en fri och självständig personlighet. Samhället behöver sådana. Icke minst i våra dagar, då gammalt och nytt brytas mot vartannat som nästan aldrig förr, är det viktigt att den enskilde medborgaren med omsorg prövar tidens frågor och bildar sig en på ärligt sanningssökande grundad övertygelse. Därvid gäller det att hava för ögonen, att samhällsfrågorna bli rättvist lösta. Fullkomligt kan ett mänskligt samhälle aldrig bli, men det är varje god medborgares plikt att arbeta för borttagandet av samhällsorättvisor, som kunna avlägsnas (Rydéns kursiv, 1932, s. 157).

Insikten om att en fungerande demokrati kräver kunniga, engagerade och självständigt tänkande medborgare tycks ha gått förlorad i samma ögonblick som skolans medborgarkunskap bytte namn till samhällskunskap.

Den destruktiva gruppidentitetspolitiken
För hundra år sedan talade man om personlighet, inte om identitet. För hundra år sedan värnade politikerna om Sverige. Dagens gruppidentitetspolitik värnar om invandrade särintressen. Gruppidentitetspolitiken är motsatsen till en politik som inser att demokrati, alltså folkstyre, kräver kunniga och engagerade medborgare och medborgaranda. För hundra år sedan utgick politikerna från hur man bygger och stärker en demokrati. Dagens gruppidentitetspolitik går ut på att rasera det som byggts upp.

Besluten om invandring har skett över huvudet på befolkningen. Inga informationskampanjer har bedrivits riktade till rotsvenskarna, ingen medborgarkunskap har bedrivits varken riktad till rotsvenskarna eller de invandrade om vad som ska gälla i det nya brokiga Sverige.

Jämför hur politikerna skött informationen om invandringen med den massiva informationskampanjen inför högertrafikomläggningen 1967.

Enligt svensk lag är individen samhällets minsta enhet, inte familjen, inte klanen, i synnerhet inte klanen utomlands. Hela Sverige, inklusive landets politiker, förvaltningen, undervisningssystemet inklusive universiteten, landets rotsvenskar och utlandsättade medborgare är i stort behov av gemensam kunskap om vad det innebär att vara en fri och självständig samhällsmedborgare i Sverige.

Det var huvudlöst av Sveriges politiker när beslut fattades att ta emot mängder med invandrare från fjärran länder att skriva propositionen 1975:26 om att Sverige ska vara ett mångkulturellt samhälle där alla kulturer är jämbördiga, där invandrarna ges möjlighet att välja om de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller utveckla sin ursprungsidentitet och dessutom via invandrarorganisationer få offentliga bidrag för att kunna odla sin särart, etablera parallellsamhällen och ge religiösa ledare makt i stället för att ha en fullt utarbetad plan för hur invandrare med helt andra referensramar än den svenska individmodellen så smärtfritt som möjligt både för invandrarna och den befintliga befolkningen skulle kunna integreras i det svenska samhället. Då hade vi kanske sluppit bostadssegregeringen, ”särskilt utsatta områden”, utbredd gängkriminalitet kopplad till vissa bostadsområden, föraktet för polisen, föraktet för assimilering, föraktet för svenska kvinnor (horor), polariseringen och invektiven som haglar över oss som anser att det är skillnad på patriarkaliska klanvälden och den svenska individkulturen och som sätter solidariteten med de livegna individerna i klaner baserade på hedersnormer före hänsynen till en invandrargrupp. Och framför allt, vi kanske hade kunnat förhindra de klanfascistiska likvideringarna av unga människor.

Nu har vi i stället hamnat i det läget att den svenska individmodellen monteras ner. Ett viktigt styrmedel i nedmonteringen av den svenska individmodellen är identitetspolitiken där grupptillhörigheten betraktas som viktigare än individens självständighet, mångfacetterade personlighet och fria vilja.

Lars Trägårdh, professor i historia, om vikten av medborgaranda och ett övergripande ”vi”
Professor Lars Trägårdh borde vara självskriven som medförfattare av en ny handbok om medborgarkunskap. Han vet vad Värner Rydéns Medborgarkunskap innebar för medborgarandan i Sverige och devisen ”tillsammans bygger vi Sverige” (SOU 2015:65, s. 396, 397).

I artikeln ”’En ny form av samhällstjänst’”, Sydsvenskan 4 november 2013, framhåller Lars Trägårdh att känslan av att tillhöra en nation inte uppstår av sig själv, att det behövs handfasta institutioner som skapar möten och kontaktytor. Han talar om den allmänna skolplikten och värnplikten som de två viktigaste institutionerna för att integrera unga med skiftande ekonomisk och kulturell bakgrund. Han skriver: ”De segregerande effekterna av det fria skolvalet betonas ofta, men lika viktigt är förlusten av den nationaliserande och därför integrerande effekt som den gamla folkskolan hade. Aningslösheten är ännu mer påtaglig när det gäller värnplikten. Många tycks ha glömt dess historiska roll som ett instrument för såväl demokratisering som integration, och då speciellt av just de grupper som idag skapar sådan oro: de unga männen, inte minst de som tillhör arbetarklassen eller har invandrarbakgrund.”

Jag vill tillägga att Arbetarnas bildningsförbund, ABF, spelade en viktig roll i det demokratiska bygget. ABF skapades för att bilda arbetarklassen och ge kroppsarbetare en möjlighet att delta i det demokratiska arbetet. I dag ägnar sig ABF åt att rasera demokratin. ABF bedriver inte, i varje fall inte i Stockholm, studiecirklar om vad det innebär att vara samhällsmedborgare i Sverige. I stället satsar ABF på västfientliga postkoloniala ”teorier” om de förtryckta invandrarna och de ”vita” förtryckarna. Det är motsatsen till integration och ett Sverige som håller ihop.

Joakim Nergelius, professor i rättsvetenskap
Professor Joakim Nergelius borde vara självskriven som medförfattare av en handbok om medborgarkunskap.

Inga-Britt Ahlenius, före detta generaldirektör för Riksrevisionsverket
Inga-Britt Ahlenius borde vara självskriven som medförfattare av en handbok om medborgarkunskap och vad medborgarna har rätt att förvänta sig av ämbetsmän i staten.

Sakråd om vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap
Jag efterlyser att de sakråd regeringen Löfven bjudit in föreningar och myndigheter till under mandatperioden 2014–2018, där Sverigefientliga personer/föreningar bjudits in, ersätts av sakråd bestående av människor som värnar om den svenska demokratin och allas likhet inför lagen och kan bidra med synpunkter på innehållet i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd om religionsfrihet, om rätten att byta religion eller inte tro på övernaturliga väsen och vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd om judefientlighet och vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd om homofientlighet och vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap.

Jag efterlyser ett sakråd där män med invandrarbakgrund och erfarenhet av både utländsk och svensk kultur ger sin syn på vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap, exempelvis Zulmay Afzali, Bassam Al-Baghdady, Ardeshir Bibakabadi, Sameh Egyptson, Soleyman Ghasemiani, Anosh Ghasri, Eduardo Grutzky, Omar Makram, Mustafa Panshiri, Devin Rexvid, Hashim Salad Elmi, Hamid Zafar.

Jag efterlyser ett sakråd där kvinnor med invandrarbakgrund och erfarenhet av både utländsk och svensk kultur ger sin syn på vad som bör stå i en handbok om medborgarkunskap. Det finns många kompetenta kvinnor. Här nämner jag endast tre: Haideh Daragahi, Amineh Kakabaveh, Sara Mohammad.

20 juni 2019

Mona Lagerström fil dr, författare till boken Muslimska brödraskapets förtrupp i Sverige. Förtrycket av flickor, kvinnor och sexuella minoriteter Volym 1 (2018)

Innehåll

Register

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus

 

 

En reaktion på “Politiker inför Almedalsveckan 2019. Tre tips för att skapa tillhörighet och minska segregationen: Tips 1) Publicera ny handbok om medborgarkunskap riktad till landets HELA befolkning”

  1. Litet grötigt. Vill man ha en bok med medborgarkunskap borde man hålla sig till det. Individuella berättelser från invandrare ger ingen tydlig presentation av hur en tänkt medborgarskapsbok kunde se ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *