Utrota vitskallarna! Del 2

En liten pjäs om den postkoloniala teoribildningen. Fortsättning från föregående.

Scen 4

PAULINA: Ja, alltså Gayatri Chakravorty Spivak är litteraturteoretiker. Hon är född och uppvuxen i Calcutta i indiska Västbengalen och åkte till USA på nittonhundrasextiotalet. Hon förklarar varför hon själv och andra, från det som utifrån ett eurocentriskt perspektiv kallas ”tredje världen”, migrerat. Eurocentriskt betyder alltså att det vita Europa, och så småningom det vita USA, anser att de är alltings mått. Så här säger hon: ”Vi har alla kommit med ett hopp om att hitta rättvisa eller välfärd i ett kapitalistiskt samhälle.” ”Vi har kommit för att undvika krig, för att undgå politiskt förtryck, för att fly undan fattigdom, för att skapa möjligheter för oss själva och, vilket är viktigare, för våra barn.” Och, säger hon också, för att upptäcka att den vita kulturen ser sig som överlägsen. Det var i USA hon tog sin doktorsgrad och det är på olika universitet i USA hon har undervisat. Hon påpekar ständigt hur viktigt det är för akademiker att också vara aktivister. Tänk på det när ni får jobb efter studierna: Var aktivister. Om ni så jobbar inom den offentliga sektorn eller den privata. Var aktivister. Själv har hon i många år verkat för att skolor ska inrättas för den allra mest marginaliserade befolkningen i Västbengalen. I Indien finns det uråldriga kastsystemet som ni kanske känner till. Man föds in i en mångtusenårig identitet som talar om var på den sociala stegen man befinner sig. Gayatri Chakravorty Spivak föddes in i den högsta kasten, brahminerna, som är prästerskapet, men hennes familj var oreligiös och vänsterliberal. Hon är marxist. Antikapitalist och antiimperialist. Marx är ständigt närvarande i allt hon skriver, liksom antikapitalismen och antiimperialismen. Och antirasismen förstås. Hon blev känd i akademiska kretsar i USA när hon nittonhundrasjuttiosex till engelska översatte en bok av den algeriskfödda franska filosofen Jacques Derrida och skrev ett långt förord. I slutet av åttiotalet skrev hon sin i akademiska kretsar mest kända essä Kan den subalterna tala? Ursäkta, jag måste snyta mig. Jag känner hur näsan rinner. Ursäkta.

(Tar upp ett paket pappersnäsdukar ur väskan vid skrivbordet, tar ut en och snyter sig och slänger den i papperskorgen)

Subaltern är inget begrepp hon myntade själv. Det myntades ursprungligen av den italienska kommunistledaren och marxistiska teoretikern Antonio Gramsci som kastades i fängelse av Mussolini. Jag har tyvärr ingen bild på honom här (sveper med handen över väggarna), alltså på den store Gramsci som inspirerat så många av oss. Gramsci är, liksom Marx, ständigt närvarande i Spivaks texter. Ja, i mina också förstås. Gramsci skrev flitigt i fängelset och utvecklade sin teori om kulturell hegemoni. Han ville bredda Marx teorier om kapitalismen och föra in hur den härskande ideologin förtrycker undersåtarna. Alltså betoning på ideologi som förtryckarinstrument, inte våld. Gramsci använde subaltern om det egendomslösa oorganiserade italienska lantarbetarproletariatet. Oftast analfabeter och utan möjlighet att göra sin röst hörd i början av nittonhundratalet i ett Italien som, förutom Mussolini, dominerades av romersk-katolska kyrkan. Gramsci dog nittonhundratrettiosju. Spivak är ju påverkad av sin uppväxt i Västbengalen, som också har sin beskärda del av analfabeter. Ursäkta, nu måste jag snyta mig igen. Oroa er inte. Jag är inte förkyld. Näsan bara rinner ohejdat ibland.

(Går bort till skrivbordet, snyter sig)

Spivak tillhörde visserligen den högsta kasten i sitt ursprungsland men när hon kom till USA så var hon ju utbölingen. Den marginaliserade. Som definierades av andra. Ungefär som vi, vi som inte är födda och uppvuxna i Sverige. Och det var i USA hon började skriva om de subalterna, om dem som de forna kolonialländerna, särskilt då Storbritannien i hennes fall, skrev om som ”de andra”, grupperna som inte är som ”vi, de överlägsna, de högt utvecklade”, grupperna som inte tilläts ha en egen röst utan representerades av röster i metropolen för att stärka den egna överlägsenheten. Ja, ni vet, antropologer som studerar ”infödingar” i ”underutvecklade” länder och så vidare. Och Europa som världshistoriens centrum. Det var det Spivak bestämde sig för att ändra på. Ungefär: Här kommer jag! Jag har en egen röst! Hon publicerade sig. Det ska ni tänka på om ni siktar på en akademisk karriär. Publicera. Publicera. Publicera. Publish or perish, som man säger på engelska. Publicera eller puts väck. Publicerar man sig inte finns man inte och får inga tjänster och inga forskningsbidrag. Det är det vi – vi i diasporan – har gjort. Publicerat oss. Markerat att vi har en egen röst. Och följt Spivaks uppmaning till alla i diasporan: Ifrågasätt och tillrättavisa härskarna. Med andra ord: Var aktivister.

(Går bort till skrivbordet och hämtar en bok) Den här antologin till exempel. Den kommer med på kurslistan nästa termin. Vi skriver mycket om ras här. Helt eftersatt i Sverige. Ras. Klass. Kön. Lär er det. Ras. Kultur har ersatt det biologiska rasbegreppet. Så fort någon säger kultur, kulturella skillnader, tänk ras. Och skrik rasism. Det gäller att göra sin röst hörd, att ifrågasätta och tillrättavisa härskarna. Ifrågasätta den dominerande hegemonin. Svenskheten som norm. Nu kom jag lite bort från Spivaks essä Kan den subalterna tala? (Lägger tillbaka boken på skrivbordet)

När Gayatri Spivak använder beteckningen subaltern avser hon människorna som är helt bortkopplade från alla möjligheter till social rörlighet, det som i Sverige brukade kallas ståndscirkulation, och numera klassresa. Spivak hänvisar till det Marx skrev om de franska småbönderna som inte hade möjlighet att representera sig själva: ”De är därför ur stånd att i sitt eget namn göra sitt klassintresse gällande.” Det var ju det Spivak bestämde sig för att dekonstruera, alltså hur andra, de vita, talar för människorna som inte har en röst, de långt borta från metropolen, som ju var England. Spivak utgår från britternas kolonisering av hennes hemland när hon använder begreppet subaltern. Vi bortser lite från Indiens urgamla kastsystem. När britterna koloniserade Indien fanns det enligt dem bara två grupper, britterna och indierna. De, britterna, där uppe. Och de subalterna där nere, de som inte ansågs ha en historia och inte kunde göra sin röst hörd. Och, den mest osynliga bland de subalterna som inte ansågs ha en historia var ju kvinnan. Och det var kvinnans historia britterna påstod sig beskriva när de kriminaliserade det som kallas änkebränningar. Alltså britterna konstruerade i sitt ”civilisationsarbete” de subalterna kvinnornas historia, kvinnorna som när maken dog steg upp på likbålet och brändes till aska tillsammans med honom. Spivak sammanfattar britternas ”civilisationsarbete” så här: ”Vita män räddar bruna kvinnor från bruna män.” Hon har en utförlig teoretisk beskrivning av narrativet som ledde fram till britternas kriminalisering av änke. . . (rösten tonar successivt bort medan mörkret sänker sig)

Scen 5

(PAULINA står vid sidan av scenen med en bunt papper i handen, tar ett steg mot scenens mitt, som om någon först har presenterat henne)

PAULINA: Tack. (Vänder sig mot publiken, brottstycken av hennes presentation markeras med ljus och mörker över scenen) Min rapport heter alltså ”Patriarkala enklaver eller ingenmansland. Våld, hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige”. . .

Moralpaniken som uppstod när de kurdiska döttrarna Pela Atroshi och Fadime Sahindal mördades av sina släktingar. . .

”Under loppet av några månader har begrepp som ’hedersmord’, ’utsatta flickor’ och ’patriarkala familjer’ etsat sig fast i det svenska kollektiva medvetandet. I media och i officiella rapporter förekommer dessa ord för att benämna vad som anses vara en särskild form av könsförtryck, inskrivet i en tolkningsram där ’invandrarnas kultur och traditioner’ står i fokus. . .”

”Jag har sammanställt och analyserat en enkätundersökning och kompletterat den med intervjuer av personal på kvinnojourer. För att analysera kvinnors erfarenheter av våld, hot och tvång måste man se på maktutövningen i ett etniskt segregerat samhälle och kulturiseringen av utlandsfödda personer och deras barn. En viktig dimension av problembilden är att både flickorna och deras föräldrar definieras som kulturellt, etniskt och religiöst avvikande i det svenska samhället. . .”

”Utifrån enkätsvaren kan två kvalitativt annorlunda problembilder skönjas. Den ena gäller unga kvinnor och flickor som utsätts för hot och misshandel av föräldrar och andra familjemedlemmar. Den andra avser vuxna kvinnor som misshandlas av sin partner. Det finns dock inga vattentäta skott mellan dessa grupper. Flickor som söker hjälp för att de misshandlats av sin far kan komma tillbaka några år senare när de blir misshandlade av sina män. Det finns fall där flera kvinnor i familjen misshandlas. . .”

”Enkäten tar upp frågan om vad som ligger bakom misshandeln. När kvinnor tillfrågades om skälet till att de blivit misshandlade och/eller hotade valde trettiotvå av nittiotre kvinnor att uppge ’heder’ som motiv. Eftersom enkäten hade givna svarsalternativ kan vi inte med säkerhet fastställa problembilden bakom misshandeln. Det är till exempel inte uteslutet att det finns fler orsaker till misshandel eller att begreppet ’heder’ har ett på förhand givet förklaringsvärde. ’Heder’ har knappast en entydig innebörd och även om enkäten översattes till nio språk kan man inte utesluta att ordet ’heder’ representerar olika saker för de olika kvinnor som svarade. Man kan heller inte utesluta att den pågående debatten om ’hedersmord’ har påverkat svaren. . .”

”Majoriteten av förövarna med utländsk bakgrund har bott i Sverige i över tio år. Gruppen som enligt offren har gjort sig skyldiga till misshandel av hedersskäl utmärker sig inte när det gäller boende, utbildning eller arbetssituation. Föreställningen att förövaren är en nyanländ invandrare som inte har kommit in i det svenska samhället bekräftas inte av enkätsvaren. . .”

”Debatten om hedersmord avslöjar att det finns många och viktiga kunskapsluckor men även betydande ideologiska skiljelinjer. Ointresset för etnicitet som maktrelation och kulturiseringen av utlandsfödda personer och deras barn kan ses som uttryck för en institutionell diskriminering som vidmakthåller föreställningar om de underordnade ’andra’. . .”

”I konstruktionen av den svenska självbilden har såväl den ’traditionstyngda invandrarkvinnan’ som den ’förtryckande invandrarmannen haft en central plats. . .”

”Kan den förtryckta tala? frågade Gayatri Spivak i en uppmärksammad artikel om änkebränning i Indien. Utan att för ett ögonblick relativisera vidrigheten i en sådan handling visar Spivak hur kolonisatörernas moraliska indignation genomsyrades av föreställningar om ’den vita rasens’ överlägsenhet och hur påkallandet av infödingarnas missgärningar gjordes till förevändning för koloniseringens brutalitet. Hon visar alltså hur det kan finnas flera bottnar i det filantropiska intresset för ’den andra kvinnan’, en kvinna som inte är som ’vi’. Spivak vill synliggöra hur fördömandet av detta (och andra) ohyggliga brott aldrig kan frikopplas från andra maktstrukturer i samhället. I den koloniala berättelsen legitimerar den mörke mannens barbari den vite mannens civilisatoriska projekt. Berättelsen om ’vita män som räddar mörka kvinnor från mörka män’ är en effektiv täckmantel för såväl könsförtryck (av alla kvinnor) som kolonial dominans (över en bekönad andra). I en sådan berättelse är offrens röster ohörda, deras erfarenheter nedtystade och deras framtid predestinerad. . .”

”Utifrån Spivaks resonemang kan man dra slutsatsen att förhållningssättet till könsmaktordningen aldrig är oberoende av andra strukturer av förtryck. När skilda kriterier tillämpas för olika individer på grundval av majoritetssamhällets normativitet skapas särartslösningar som är både kränkande för enskilda individer och en fara för integrationen. . .”

”I ett samhälle där strukturell diskriminering och vardagsrasism förekommer är såväl erfarenheter av könsförtryck som förhållningssättet till detta förtryck genomsyrade av rasistiska föreställningar och stereotypier. Det är med andra ord inte möjligt att förhålla sig till könsförtrycket utan att ta hänsyn till föreställningar om etnicitet/ras eller kultur som markörer för över- och underordning. . .”

”Avsaknaden av forskning som integrerar ett köns- och etnicitetsperspektiv har medfört att vi saknar viktig kunskap om hur den etniska diskrimineringen ökar kvinnors utsatthet. Inte heller har forskarsamhället intresserat sig för att skaffa kunskap om den utsatthet som härrör från den strukturella diskriminering som genomsyrar rättsväsendet, skolvärlden och välfärdsinstitutionerna. . .”

(Bild på Masoud Kamali) Sociologen Masoud Kamali är kritisk till socialtjänstens oförmåga att hantera den växande komplexiteten i ett klientel där etnisk diskriminering går hand i hand med social och ekonomisk marginalisering. . . (Mörker)

Scen 6

PAULINA (vänd mot publiken) Välkomna. Det är så roligt att ni blir fler och fler som vill lära er om den strukturella diskrimineringen i Sverige. I dag tänkte jag tala om Stokely Carmichael, grundaren av Black Power-rörelsen i USA och som beskrivit strukturell
diskri. . . Men först kanske jag ska säga att sociologen professor Masoud Kamali från Iran (bild på honom visas på nytt på filmduken) och jag ingår i den stora integrationspolitiska maktutredningens expertgrupp på tio personer. Förra socialdemokratiska integrationsministern Ulrica Messing beställde våren tjugohundra en utredning om hur fördelningen av makt och inflytande ser ut ur ett integrationspolitiskt perspektiv. Utredningen ska beskriva och analysera skillnader mellan invandrare och infödda i fråga om makt och inflytande i det svenska samhället. (Syrligt) Just det skillnader. Utredningsledare är statsvetaren docent Anders Westholm (bild på Westholm visas). Masoud och jag är alltså med i expertgruppen. Vi två. Med erfarenhet av att vara invandrare i Sverige. Av att leva i diasporan. (Lyssnar) Tack. Ni är så rara. Expertgruppen kom in ganska sent i utredningsarbetet så vi har inte haft så mycket att säga till om ännu om den strukturella diskrimineringen i Sverige. Tack. Tack. Men först lite om Black Power.

(Pekar på postern med Carmichael) Stokely Carmichael här myntade begreppet Black Power nittonhundrasextiosex. (Medan hon talar visas på filmduken Martin Luther King och det blodiga motståndet från polisen under de svartas marsch mellan städerna Selma och Montgomery i delstaten Alabama i USA)

Han engagerade sig tidigt i Martin Luther Kings medborgarrättsrörelse och arresterades otaliga gånger när han demonstrerade i Sydstaterna. Frihetskämparna möttes med brutalt våld men följde i Mahatma Gandhis fotspår och körde icke-våldsprincipen. Det var när Carmichael släpptes ur arresten nittonhundrasextiosex han sa de bevingade orden ”We been saying ’freedom’ for six years. What we are going to start saying is ’Black Power’.” Fritt översatt: ”Vi har skanderat frihet i sex år. Hädanefter tänker vi skandera Black Power.” Hans första Black Power-tal. Då var han tjugofem år och trött på att ständigt bli förnedrad och förödmjukad på grund av sin hudfärg. Han hade en lång meritlista. Demonstrant. Arrestant. Aktiv i en studentrörelse. Hjälpt mängder med svarta i Sydstaterna att registrera sig för att kunna delta i politiska val. I USA får man inte röstkortet i brevlådan som här utan man måste registrera sig för att få rösta och i Sydstaterna hittade de på alla möjliga skäl att hindra svarta från att registrera sig. USA består som ni vet av en massa stater med stor självständighet, men federala domstolar fattar beslut som rör USA:s konstitution. I allmänhet är det Högsta domstolen som fattar de besluten. Och nittonhundrasextioett deklarerade domstolen att offentligägda segregerade bussar som färdades mellan landets olika delstater stred mot konstitutionen. I Sydstaterna struntade man i domen. Det var ju i Sydstaterna de stora plantagerna fanns där de importerade svarta slavarna slet på bomullsfälten. Och det var Sydstaterna som var emot att slaveriet upphävdes. Ni vet, motsättningarna mellan Nord och Syd ledde till inbördeskriget i mitten på artonhundratalet som Nord vann och slaveriet till slut upphörde. På papperet. Det här domslutet sextioett blev upphov till det som kallas Freedom Rides. Stokely Carmichael var en av alla Freedom Riders som åkte med bussarna för att bryta segregeringen i bussarna, på bussterminalers restauranger och väntsalar. Ni vet, skyltar på restauranger och andra ställen som markerade Vita här och Färgade där. Och så gick han i demonstrationstågen för de färgades rättigheter. Så tröttnade han då på att bara demonstrera och skandera frihet och förnedras av poliserna som kom med sina vattenkanoner, batonger och gläfsande hundar. (Tystnar) Ursäkta. Jag måste dricka lite vatten.

(Tar upp en vattenflaska ur väskan vid skrivbordet, dricker, ser tyst ut genom fönstret, ställer ifrån sig flaskan)

Ja, ursäkta. Inte så att Stokely Carmichael förespråkade våld. Men han ville vara mer offensiv. Bli separatist. Ta avstånd från det vita USA och skapa ett samhälle enbart för svarta. Tre år efter sitt berömda tal tröttnade han på USA helt och hållet och bosatte sig i Afrika och uppmanade alla svarta amerikaner att följa efter. Nu förespråkade han pan-Africanism. Men det gick inte hem varken i USA eller Afrika. (Pekar på postern med Black Panther Party) Han fick hederstiteln Svarta Pantrarnas premiärminister. Svarta Pantrarna var en mer revolutionär rörelse som bildades i Kalifornien ungefär samma tid som Black Power. Men när Svarta Pantrarna ville att man skulle samarbeta med vita bröt han med dem. Ja, det här var en liten introduktion till ämnet strukturell diskriminering. Och förresten, det var under den här jäsande perioden som Gayatri Chakravorty Spivak började studera i USA.

(Går bort till skrivbordet och tar upp en bok) Den här boken Black Power. Befrielsepolitiken i Amerika skrev Carmichael tillsammans med Charles Hamilton. Kom nittonhundrasextiosju. Här beskriver de vad strukturell diskriminering innebär. Det som i anglosaxiska länder även kallas institutionell diskriminering. Så här skriver de i Förordet om att ta makten över sitt liv: ”Denna bok handlar om varför, var och hur de svarta i Amerika måste sluta sig samman. Den handlar om hur de svarta skall ta hand om affärerna – de svartas affärer. Det som står på spel är faktiskt mycket enkelt: om de inte lyckas, står de inför fortsatt underkastelse under ett vitt samhälle som inte har för avsikt att frivilligt avstå från sin företrädes- och maktställning. Om de lyckas kommer de att själva kontrollera sitt liv, politiskt, ekonomiskt och psykiskt.” Och så här skriver de om strukturell rasism: ”Vad är rasism? Det ordet har i århundraden representerat en daglig verklighet för miljoner svarta, och ändå har det knappast alls definierats – kanske just därför att denna verklighet har varit en så allmän företeelse. Med ’rasism’ menar vi att man fattar beslut och tillämpar en politik med hänsyn till ras i avsikt att underordna en rasgrupp och bibehålla kontrollen över denna grupp. Så har skett här i landet gentemot de svarta.” Carmichael och Hamilton skiljer på två slags rasism, individuell rasism, enskilda vita mot enskilda svarta, och institutionell rasism, ”handlingar av hela det vita samhället mot det svarta samhället”. De talar om ”den vita maktstrukturen”. Den känner ni igen, eller hur? Ni nickar leende.

Carmichael och Hamilton ger fler exempel på institutionell rasism i USA. I Nordstaterna fanns industrierna. I Sydstaterna fanns plantagerna och de flesta slavarna. Efter inbördeskriget förbjöds slaveriet och de svarta fick politisk rösträtt. Och här ska ni få höra vad som hände när Nordstaternas trupper drogs tillbaka från Sydstaterna artonhundrasjuttiosex. Tusentals svarta i Sydstaterna dödades under det här decenniet eftersom de vita sydstatarna inte var villiga att dela den politiska makten med de svarta. Men trots detta röstades svarta in i kongressen, ni vet, senaten och representanthuset i Washington DC, ända fram till artonhundranittiofem. Och fram till artonhundranittiosex fanns det svarta ledamöter i delstatsparlamenten i Sydstaterna. Så slår den strukturella diskrimineringen till med full kraft. Det som kallas Jim Crow-lagarna. I delstaten Mississippi antogs artonhundranittio en ny delstatsförfattning som berövade de svarta deras medborgerliga rättigheter. ”Det har förblivit så ända sedan dess”, skriver Carmichael och Hamilton, och visar med de här siffrorna den strukturella diskrimineringen (läser): ”År artonhundranittio fanns det sjuttioentusen fler registrerade svarta än vita. År nittonhundrasextiofyra hade de registrerade svarta reducerats till endast 6,7 procent av de fyrahundratusen svarta i röstberättigad ålder.” Ni kanske har hört Nina Simone (bild på Simone), född nittonhundratrettiotre, död tvåtusentre, sjunga om Strange fruit, de svarta lynchade kropparna som hänger i Sydstaternas träd. (Tystnar, ser ut i rymden ovanför publikens huvuden) Ursäkta. (Går bort till skrivbordet, lägger ifrån sig boken, dricker ur en vattenflaska, tar upp boken igen)

Ber om ursäkt. Och delstaten Alabama ändrade delstatslagarna nittonhundraett så att de i princip berövade de svarta rösträtt. Och som jag nämnt, Sydstaterna som inte ville att de svarta skulle rösta hade godtyckliga regler för vad som krävdes för att man skulle få registrera sig, som att man måste svara rätt på de mest befängda detaljfrågor om konstitutionen och amerikansk historia. Och de ändrade valkretsindelningen för att hindra svarta att bli valda. Det här var några exempel på den vita maktstrukturen. Den vita hegemonin. (Lägger ifrån sig boken på skrivbordet) Och sensmoralen. Carmichael och Hamilton säger att svarta ständigt fick höra att italienare, irländare, polacker, judar i USA vunnit erkännande för att de arbetade hårt och följde ”den protestantiska etiken för arbete och prestationer”. Det de svarta inte fick veta, säger de, var att de här grupperna byggde upp makt genom att sluta sig samman och operera utifrån en styrkeposition. De svarta borde göra samma sak. Det var vad Gayatri Chakravorty Spivak också insåg. Har ni några frågor? (Mörker)

Scen 7

(En termoskanna, två muggar och ett fat med wienerbröd står på soffbordet)

PAULINA (öppnar dörren) Välkommen Irene. (På filmduken bild på Irene Molina) Så bra att du kunde titta in. (Stänger dörren) Jag köpte några wienerbröd och gjorde i ordning en termos med kaffe. Lägg kappan där i soffan, det går bra. Det blir bara du och jag. (Sätter sig, häller upp kaffe och äter wienerbröd medan hon talar) Alltså den här integrationspolitiska maktutredningen Masoud och jag är med i sedan drygt ett år har ju helt fel fokus. Vi kommer ingen vart. Anders Westholm vill bara forska om skillnader mellan utlandsfödda och infödda när det gäller makt och inflytande i det svenska samhället. (Lyssnar) Vad det står i utredningsdirektiven? Att vi ska få en djupare insikt om varför det ser ut som det gör. Men det är ju Westholm som leder utredningen så någon djupare insikt kommer vi aldrig att få. Det går inte att tala med honom. Han är helt inriktad på empiri, på att kartlägga hit och kartlägga dit. När det finns teorier. Jag blev kallad till ett särskilt möte i december. De ville höra vad jag hade att säga. Och jag sa ju som det var. De har vänt sig till fel specialister. Kan du tänka dig. De gick ut med en inbjudan till alla som sysslar med internationell migration och etniska relationer, drygt trehundra forskare. När det bara är vi som svarar för den samlade kunskapen och den teoretiska utvecklingen inom fältet som borde vara de enda som är med i integrationsutredningen. Vi är ju bara en handfull som tar de internationella teorierna om rasism och strukturell diskriminering på allvar och utvecklar dem. Jag sa som det var. Det räcker med oss. Och så räknade jag upp namnen. Och det är klart att du fanns med. Men det var kalla handen. Ungefär åttio forskare är inblandade. Vi tio som är med i expertgruppen har hittills bara haft ett par endagarsmöten. Masoud blev så förbannad under det första mötet att han gick efter några timmar och har inte varit med sedan dess. (Lyssnar) Exakt. Det behövs ett perspektivskifte. Det är inte de utlandsfödda man ska fokusera på. Utan på den strukturella diskrimineringen. Den vita hegemonin. (Skrattar) Just det. Ifrågasätta och tillrättavisa härskarna. Tiden är förbi när en självutnämnd majoritet kan ta sig rätten att sätta upp villkoren för hur en föreställd minoritet ska kartläggas, definieras, tolereras, integreras. (Lyssnar, skrattar på nytt) Så rätt, så rätt. Det finns i dag nya röster i samtalet som inte väntar på överhetens erkännande för att föra sin egen talan. En postkolonial intervention är nödvändig. Hoppa av utredningen. Markera att de subalterna inte tiger längre. Markera att vi har en egen röst.

(Reser sig, hämtar ett ark papper på skrivbordet, går tillbaka till soffgruppen) Ja. På DN Debatt. Ville bara informera dig i förväg. Artikeln är inte riktigt färdig än. Vi prövar oss fram. Mona Sahlin är ju integrationsminister numera. Undrar om hon hade gjort som Ulrica Messing och valt Anders Westholm som särskild utredare. En statsvetare. Undra kan man ju. Mona går det i alla fall att tala med. (Skummar arket. Läser lite här och var) Vi börjar med att presentera vad utredningens syfte skulle vara. Sedan det här: ”Då en stor del av utredningsresurserna lades ner på att kartlägga skillnader mellan utlandsfödda och personer födda i Sverige efterlystes en principiell diskussion om integration, makt och inflytande av oss och andra medlemmar i expertgruppen.” (Lyssnar) Just det, makt är viktigt. Och stigmatisering. Vi skriver om hur tidigare akademisk forskning koncentrerat sig på att kartlägga ”olikhet” särskilt då ”kulturell olikhet” och hur det har bidragit till att stigmatisera utlandsfödda och deras barn. Och det här, det känner du ju igen: ”Vår egen forskning visar, i överensstämmelse med nationell”, ja, du och Diana Mulinari och Anders Neergaard och så, ”och internationell forskning, att föreställningar om kulturell och etnisk olikhet är viktiga komponenter i den strukturella diskriminering som finns i Sverige i dag.” (Lyssnar) Exakt. Vem behöver kartläggningar av de utlandsfödda? Vad säger du om det här: ”Det räcker inte med att kartlägga skillnader mellan grupper och att fastställa att det finns olikheter. Ett teoretiskt ställningstagande är nödvändigt. . .” (Lyssnar) Precis. Var aktivist. Ta ställning. Det här gillar du nog också: ”Flera forskningsresultat”, ja sträck på dig, ”pekar på den strukturella diskrimineringens centrala betydelse för integrations- och/eller segregationsprocessen.” Vi skriver om hur institutionella diskrimineringsformer sätter gränser för kunskapsproduktionen och att institutionell diskriminering bygger på regelverk och mål som definierats som ”objektiva”. (Lyssnar) Självklart skriver vi att det så kallade objektiva är ”svenskhetens primat”, ”den bekanta svenskheten”, ”svenskheten som norm” och att det är alldeles för få forskare med utländsk bakgrund. Lyssna på det här: ”Att osynliggöra forskning som har bedrivits under många år i akademisk motvind och att marginalisera dem som har drivit forskningen framåt är ingenting annat än ett uttryck för det normativa tänkande som kännetecknar institutionell diskriminering.” (Lyssnar) Mmm. Vi vägrar vara marginaliserade. Vi som drivit forskningen framåt. Nu slår vi bakut. (Skrattar) Tar hus i helvete? Tror du det? De där mjäkiga konsensuspräglade svenskarna är livrädda för konflikter. TV? Mmm, kanske kan Uppdrag granskning synliggöra diskrimineringen inom akademin. Lite mer kaffe? Ja, wienerbröden är jättegoda. (Mörker)

(På filmduken visas olika tidningsklipp om konflikten. I riksdagen ställer socialdemokraten Mariam Osman Sherifay en fråga till Mona Sahlin för skriftligt svar om en maktutredning utan invandrare, folkpartisten Ana Maria Narti lämnar in en interpellation om samma sak, klipp ur Uppdrag gransknings reportage om avhoppet, klipp ur Mediemagasinets kritik av Uppdrag gransknings reportage, tidningsklipp att Mona Sahlin lägger ner Anders Westholms utredning och att Masoud Kamali får i uppdrag att göra en helt ny utredning, klipp om forskare som protesterar mot politiseringen av utredningsväsendet)

Scen 8

PAULINA (vänd mot publiken, håller boken Debatten om hedersmord. Feminism eller rasism i handen) Välkomna. Välkomna. Å, vad det är roligt att ni är så många. Fortsätter det så här måste vi snart använda aulan. (Lyssnar) Ja, jag kommer att vara med i den nya integrationsutredningen. Men först måste vi vänta på regeringsbeslutet. (Lyssnar) En formalitet bara. Det har varit klart sedan länge att Mona Sahlin vill ha Masoud Kamali som särskild utredare i en helt ny utredning. Som ska handla om strukturell diskriminering. Alltså sökarljuset på Sverige. Tack. Tack. Och etablera ordet rasism inom akademin, och förstås kulturrasism. Vi planerar att börja med en volym som enbart handlar om teorier. Vi känner ju till de forskare här hemma som ligger i frontlinjen. Jag tänker skriva om det teoretiska perspektivet intersektionalitet, om vikten av att skapa subalterna positioner, rikta fokus på subalterna röster och berättelser som ifrågasätter och utmanar det privilegierade vita seendet. Vi kommer till intersektionalitet så småningom. (Håller upp boken) I dag ska vi tala om den här antologin. Den ska ni lära er utantill. Från pärm till pärm. Jag vet inte om ni hunnit bläddra i den ännu, men Masoud Kamali finns med. Lägg Masoud Kamalis namn på minnet. Han är vad man kallar en coming man. Sociolog. Nu är det definitivt slut med statsvetarnas monopol på maktutredningar i Sverige. Och gissa om de är sura. Skriver debattartiklar och brev till integrationsministern och Justitiedepartementet. Men Mona Sahlin backar inte. Hon vet vad det är för kunskap hon vill ha. Vi kan tacka två män för den här antologin. Kurdo Baksi och Stieg Larsson. (På filmduken visas bilder på de båda männen) Stieg Larssons tidskrift Expo går inte så bra ekonomiskt just nu så hans vän Kurdo Baksi har ställt upp med sitt Svartvitts förlag. Känner ni till Kurdo Baksi?

(Medan PAULINA småpratar med kursdeltagare som räckt upp handen visas bild på Mahmut Baksis bok Minnen i Exil, text: Kurdo Baksis och Nalin Pekguls farbror, barnboksförfattare, den första i klanen Baksi som fick politisk asyl i Sverige då Turkiet var en militärdiktatur och kurdiska språket förbjudet. ”Hade jag inte levt i Sverige de senaste tjugo åren hade jag aldrig fått möjligheten att skriva och ge ut fem böcker på kurdiska. De av mina böcker som översatts till olika europeiska språk hade inte heller publicerats. Sverige är det enda land i världen, där två officiella institutioner som Sveriges Invandrarverk och Socialstyrelsen, givit ut två böcker om kurder. Det är alltså inte vilket ’invandrarland’ som helst, som jag levt i sedan 1971, utan ett andra hemland för oss kurder, där vi känner oss säkra och i frihet från förtryck trots att vi är kurder. Vi behöver inte skämmas för vår identitet eller dölja den för det svenska samhället. Inte ens turkar i Turkiet har de rättigheter som alla människor har i Sverige vare sig de är svenska, kurder eller greker. Det är inget smicker. Det är så jag känt mig under hela min exil. Vi kurder, som sedan Turkiets bildande 1923 behandlats som andra klassens medborgare, kan andas fritt i Sverige.” Bilden på bokomslaget ligger kvar medan PAULINA talar)

För två år sedan när Fadime Sahindal mördades gjorde Kurdo Baksi allt han förmådde för att kurder inte skulle stämplas som hedersmördare bara för att Fadime var av kurdiskt ursprung. Kurdo Baksi kan ju kurdisk kultur. Han visste att problemet var att Fadimes pappa inte hade någon makt i Sverige, därför värnade pappan om makten inom familjen. Alltså att det var det globala patriarkatets och integrationspolitikens fel. Nu har Kurdo Baksi samlat ihop en grupp, och fått med sig professor Kamali från Iran, vår nya integrationsutredare, som i en bok får ge sin syn på Fadimedebatten. Några har kurdiskt ursprung. Cecilia Englund, det är hon och Stieg Larsson som är antologins redaktörer, hennes pappa är kurd. Stieg Larsson är den enda helsvenska författaren. Resten är subalterna röster kan man säga. Stieg Larsson, jag vet inte om ni känner till honom, men han är antirasist och antikapitalist och jagar nazister och andra högerextremister med blåslampa. Han kan allt om högerextremister. Och så är han feminist också. Jag kanske ska förklara titeln. Boken handlar om debatten efter det att Fadime Sahindal dödades av sin far. Alltså debatten, diskursen. Det är orden som är det viktiga. Vad man säger och vad man skriver. Det är därför teorier är oumbärliga. För att tolka det som sägs och skrivs. Några auktoriteter finns här på väggarna. Sedan finns det flera auktoriteter inom akademin, den anglosaxiska akademin, på ämnet rasism som de marxistiska sociologerna Robert Miles och Stuart Hall och sociologen Paul Gilroy. Robert Miles, en mycket viktig forskare, har skrivit om marxism och ras och hur ras konstrueras i det kapitalistiska samhället. Den här antologin bygger på den norska professorn i sociologi Eva Lundgrens tes om sexualiserat våld mot kvinnor och hennes doktorand i sociologi Åsa Eldén, som båda är influerade av Edward Saids bok Orientalism. I botten finns också vi, vi som tar avstånd från uppdelningen i vi och dom och som är motståndare till allt prat om skillnader, särskilt kulturella skillnader. Sociologen och genusvetaren Diana Mulinari har ett mycket bra avsnitt om moralpanik och banal nationalism. Jag kommer till henne strax. (Lyssnar, skrattar) Ja, jo, det är många sociologer. Det är förstås ingen slump.

(Öppnar boken) Så här inleder Stieg Larsson och Cecilia Englund (läser): ”För två år sedan mördades Fadime Sahindal av sin far, Rami Sahindal. Mordet skedde i kölvattnet av attacken mot World Trade Center och tre år efter mordet på Pela Atroshi, som redan skapat en debatt om ’utsatta flickor i patriarkala familjer’. Fadimemordet utlöste en av de största och mest oförsonliga – och mest emotionella – debatterna i svensk media på många år, den så kallade hedersmordsdebatten.” Ja, nog var debatten emotionell alltid. Så här fortsätter de: ”I centrum för debatten stod män från Mellanöstern i allmänhet och kurdiska män i synnerhet.” Och att motsatsen förstås var den jämställda svenska mannen. De skriver att även ansedda tidningar publicerade rasistiska påståenden (läser): ”Sålunda var det plötsligt politiskt och socialt acceptabelt att på svenska dagstidningars kultur-, nyhets- och ledarsidor framföra resonemang som vanligen endast återfinns bland öppet rasistiska eller främlingsfientliga partier på den extrema högerkanten.” Och den högerkanten har ju Stieg Larsson kunskap om. De skriver att de nio författarna i antologin har fått i uppgift att granska och kommentera de påståenden som framfördes. Debatten var polariserad. Då. Men de nio skribenterna är i princip eniga. Nu. Så här står det (läser): ”De konstaterar med närmast gemensam stämma att debatten präglades av kulturrasistiska och etnocentriska föreställningar om ’vi’ och ’dom’ – föreställningen att det finns en närmast andlig skillnad mellan jämställda nordbor och kulturellt opålitliga invandrare från Mellanöstern.” (Skrattar) Man skulle faktiskt kunna tro att både Cecilia Englund och Stieg Larsson har gått på kurs hos Masoud Kamali. Eller hos mig. Eller Irene Molina. Eller Diana Mulinari. Vi täcker in hela landet. Vi har ju Nationella sekretariatet för genusforskning vid Göteborgs universitet bakom oss. Visste ni det, förresten? Att både integrationsminister Mona Sahlin och jämställdhetsminister Margareta Winberg har publicerat sig på Sekretariatets hemsida om hur farligt nära rasism det är att tala om kultur som bakgrund till de så kallade hedersmorden?

(Medan PAULINA bläddrar i boken visas ny text av Mahmut Baksi: ”I tidningarna annonserade olika företag efter ungdomar, som ville bli skådespelare. Man skulle skicka in två foton, en summa pengar och sin adress till ett bolag. När svaret kom, skulle man ta tåget till Istanbul. Många flickor lurades till Istanbul på det sättet. Men de hamnade i nattklubbar och bordeller i stället. När föräldrar och bröder lyckats spåra dem, straffades de av familjen med döden. För att bevara familjens heder måste en bror skjuta sin syster. Sedan fängslades brodern.” ”I Mellanöstern är man mycket hatisk mot homosexuella. För föräldrarna är det en skam om ett barn är homosexuellt. Det barnet löper risken att bli mördat av sin familj.”)

PAULINA: På tal om kultur så har Masoud Kamali en fyndig kommentar. Han säger att om kulturen låg bakom mordet på Fadime så borde kulturen ställas inför rätta och inte fadern. Han tar självklart avstånd från mordet. Och skriver att hotet mot Fadime verkligen var reellt, vilket inte minst att hon dödades visar. Men han kritiserar journalisten Marianne Spanners intervju med Fadime i SVT-programmet Striptease fyra år innan fadern sköt henne i huvudet. Masoud anser att ”den kurdiska kulturen” ställs mot ”den svenska kulturen” i programmet och skriver så här: ”De blir till två varandra motsatta poler som utgör medialt sprängstoff.”

(På filmduken visas klipp ur programmet där Fadime berättar om hur hon hotas, att hon polisanmält hoten, hur verkligheten för flickor i hennes situation ser ut, att hon är rädd, hur modern och hela familjen, som hon inte träffat på ett år, tagit avstånd från henne och som hon nu ska möta inför rättegången, att brodern ser henne som den värsta fienden, att döda henne är enda sättet för familjen att återfå sin heder och sin stolthet. ”Jag försöker hålla fötterna på jorden och inte förlora mig själv i det här. Jag gör detta för att folk ska få veta att sådant här händer. Föräldrar som behandlar sina barn så här måste få veta vad det innebär. Jag vill att de ska få en tankeställare. Om bara en människa tänker på vad de gör med sitt barn är det okej.” Därefter klipp när brodern under rättegångens lunchrast skriker att han ska döda henne. Därefter klipp på eftersnacket med Kurdiska riksförbundets ordförande Keya Izol som säger: ”Flickan blir mer och mer brutal i sin attityd på grund av att hon är ensam. Man ska inte blåsa upp konflikten utan dämpa den.” Vidare klippet: ”Fadime är ung och förstår inte, men har blivit hård i attityden. När hon i programmet hörde hotet och hur det utvecklades blev hon hårdare i attityden. Samtidigt tror jag att hon längtar efter sin familj. Dödsfienden är hennes bror, men samtidigt är hon inte emot sin bror. Det är en känd bild, det vi såg. Innerst inne handlar det om andra saker, men de visar det på det viset.”)

PAULINA: Masoud Kamali skriver (läser): ”Programmet framställer Fadime som ’en av oss’, den ’konverterade’, som avslöjar ’de andras primitiva kultur’ och höjer ’vår fria kultur’ till gudomliga höjder. Kvinnoförtrycket lyfts plötsligt bort från dess svenska sammanhang till att enbart gälla ’de andra’ och deras kulturer. Med andra ord, den svenska kulturen frias från kvinnoförtryck, kvinnomord och kvinnomisshandel.” Masoud anser att det rör sig om en generationskonflikt (läser): ”Situationen förvärras när offentliga myndigheter som till exempel socialtjänsten och skolan blandas in.” Därför att de oftast tar parti för den ena parten, det vill säga barnet, ”och förstör därmed möjligheten att mildra konflikten eller åtminstone hantera den som en normal generationskonflikt. I stället uppstår en extrem situation som närmast kan jämföras med ett belägringstillstånd. Den nästan oundvikliga konsekvensen blir en separation där föräldrar förlorar kampen mot både barnen och myndigheterna.” Och så skriver han så här i slutet: ”Att mord och våld mot kvinnor förekommer är ingenting nytt men att gruppera dessa mord efter förövarens och offrets etnicitet och ’kulturella bakgrund’ är ett förödande misstag som förstärker utanförskapet, diskrimineringen och underminerar demokratin.”

(Bild på Diana Mulinari, bläddrar) Jag letar efter sociologen och genusvetaren Diana Mulinari. Här. Här är hon. Hon talar klarspråk. Hon skriver att hon har svårt att förstå vad som i grunden skiljer hedersmord från andra former av sexualiserat våld. Hon menar att debatten inte alls handlade om Fadime utan om över- underordning, ”vi” här uppe, ”ni” där nere. Så här skriver hon (läser): ”För att det verkligen ska stå klart ska jag säga det en gång till. Jag tror att diskursen kring mordet på Fadime syftar till att förstärka en viss typ av svensk identitet samt erbjuda en njutning som tillhörandet av en ’bättre kultur’ utgör.” Banal nationalism kallar Diana den njutningen. Ni känner igen Gayatri Chakravorty Spivaks kommentar om britternas ”civilisationsarbete”, att det egentligen handlade om att markera hur överlägsna britterna ansåg att deras civilisation var när de förbjöd änkebränningen i Indien, sammanfattat i ”Vita män räddar bruna kvinnor från bruna män”. Vilket kan översättas till ”svenskar räddar kurdiska kvinnor från kurdiska män”. Diana är som ni förstår motståndare till allt vad kolonialism heter. Hon har ju sett konsekvenserna. Hon skriver att hon kom till Sverige som politisk flykting från Argentina i slutet av sjuttiotalet (läser): ”Än i dag präglas Latinamerika av de fruktansvärda konsekvenserna av de europeiska ’upptäckarnas’ våldsamma civiliseringsprojekt.” (Bläddrar) Fadime dog ju för att hon själv valde sin pojkvän. Diana inleder sin artikel med att tanken på ”den fria kärleken” är en myt, att överallt i hela världen är kärleken omgärdad av gränser, att hon till och med själv har satt upp gränser för sina barn. Att hon, eftersom hon är politisk flykting från Argentina, metodiskt har socialiserat sina barn till att förälska sig ”rätt” (läser): ”Att mina barn skulle förälska sig i någon som själv deltagit eller som nu försvarar militärdiktaturerna i Latinamerika skulle vara outhärdligt plågsamt för mig. Med andra ord får inte heller mina barn älska vem de vill.” Hon skriver om gruppsammanhållning i en fientlig och exkluderande omvärld. Liksom Masoud Kamali skriver om Fadimes pappa att utlandsfödda skapar strategier för att stärka gruppsammanhållningen i Sverige exemplifierar Diana sina tankar om ”den fria kärleken” med de strategier Svarta Pantrarna i USA använde sig av (pekar på postern med Svarta Pantrarna, läser):”att grupper som stigmatiseras av omgivningen, hotas och exkluderas från samhällsgemenskapen ofta utvecklar strategier för att förstärka sammanhållningen inom gruppen som ett försvar mot rasism och andra typer av förtryck. Även om man kan tycka att kärleksförbud och gränser är synnerligen illavarslande måste man samtidigt försöka förstå varför de uppstår.” Och så fortsätter hon (läser): ”Följaktligen måste de Svarta Pantrarnas uppmaning att bara älska svarta systrar inte förstås som en ondskefull och exkluderande uppmaning, utan som ett politiskt beslut med syftet att skapa historisk balans, att bearbeta den historiska konflikten av att vita män ägde rätten till svarta kvinnor samtidigt som svarta män lynchades om de överhuvudtaget vågade möta en vit kvinnas blick. Detta politiska beslut togs självklart inom ramen för en patriarkal struktur, dock med ett aktivt deltagande och stöd från kvinnornas sida.”

Det var några ord om ”den fria kärleken”. Diana är naturligtvis noga med att påpeka vikten av att skilja på arrangerade äktenskap och tvångsäktenskap, att tvångsäktenskap självklart måste kriminaliseras i en demokrati. Så kommer hon då in på hedersmordsdebatten. Hon förklarar att en diskurs först och främst definierar vad man får och inte får prata om. Hon skriver att hedersmordsdebatten var strukturerad, att den hade tydligt definierade ramar och att den hade ett syfte (läser): ”Så här i efterhand kan jag konstatera att diskursens snäva ramar syftade till att genom en extrem moralpanik föra in begrepp som hedersmord i det allmänna medvetandet och därmed övertyga oss om förekomsten av farliga patriarkala kulturer ’där borta’, kulturer som nu kommit in mitt ibland ’oss’.” Och så säger hon att diskursen i viss utsträckning har lyckats (läser): ”Språket har förändrats. Betydelsen av begreppet hedersmord är klart för oss. Vi vet redan att det är något som kurdiska, muslimska och arabiska män använder huvuddelen av sin tid till, att det är något de gör mot sina döttrar, och att det ligger ’i deras kultur’”.

Hon säger att hon vill hålla isär själva mordet och debatten och att hon enbart tänker tala om debatten. Hon gör klart att hon inte tänker använda begreppet hedersmord (läser): ”ett – enligt en rad forskare, politiker och kvinnoorganisationer – kulturrelaterat fenomen som ligger till grund för hela händelsen.” Vilket hon inte ställer upp på. Hon är ju antirasistisk feminist. Hon poängterar att tystnaden var central för diskursens snäva ramar. Det som var tabu att prata om när man diskuterade att invandrarflickor for illa var enligt Diana (läser): ”den EU-anpassade flyktingpolitiken som tvingar många flickor lika vackra och modiga som Fadime att döda sjunka ner mot havsbottnarna utanför Medelhavskusterna. Inte heller ska vi prata om den svenska arbetsmarknads- och invandrarpolitiken som drivit en generation kvinnliga migranter till förtidspensionering efter att de förstört sina kroppar inom den svenska industrin. Inte heller det faktum att unga och ’normala’ svenska tjejer kommit att bli allt mer aktiva inom nazistiska kretsar skapar några stora rubriker. Men mest av allt ska vi inte prata om det sexualiserade våldet som ett globalt fenomen.” Och så sammanfattar hon vad diskursen gick ut på: ”att den svenska socialpolitiken snabbt ska åtgärda problemen genom punktinsatser”. Hon skriver att viljan att hjälpa är ”rotad i en medelklasseuropeisk historisk oförmåga att särskilja mellan att solidarisera sig med och att undervisa och underordna”. Det krävs, skriver hon, ingen större tankeverksamhet ”för att inse att en socialtjänst som är strukturellt rasistisk till sin karaktär samt en skola som systematiskt diskriminerar ’andra generationen’, inte lättvindigt kommer att hjälpa invandrartjejer”.

Hon säger att hela Fadimedebatten handlade om banal nationalism och kolonial feminism (läser): ”Jag skulle därför vilja gå ett steg längre och hävda att Fadimedebatten i ganska liten utsträckning handlade om utsatta unga kvinnor. Den handlade huvudsakligen om en osäker svensk identitet där en av strategierna handlar om att konstruera en kollektiv tillhörighet genom att kontrastera sig mot dem som upplevs som femtekolonnare, nämligen invandrarmän.” Ja, ni känner igen Gayatri Spivak. Diana pratar om konstruktionen av svenskhet och glorifieringen av den svenska jämställdhetsideologin, vilket hon menar tangerar gränsen till rasism (läser): ”En baksida med jämställdhetsideologin är att den osynliggör verkliga maktförhållanden mellan kvinnor och män i Sverige. På samma sätt är det med begreppet mångfald. Bakom all retorik döljer sig ett systematiskt exkluderande av människor som inte uppfattas tillhöra nationen. I grund och botten handlar Fadimedebatten således om hur vi uppfattar det som vi för enkelhets skull kommer att kalla ’vår kultur’ eller ’vårt könskontrakt’”. Här är ytterligare en blinkning till Gayatri Spivak när Diana skriver att det är viktigt att tänka på att Fadimedebatten om de ”annorlunda” kurderna ”ägde rum under samma period som USA ockuperade Afghanistan för att ’rädda’ kvinnorna som led under talibanregimen (som tidigare stötts av USA för att skydda samma kvinnor från kommunisterna)”. Ni ser hur viktigt det är med kunskap om teorier för att analysera och tolka en diskurs.

(Skrattar) Diana har en dråplig beskrivning av svenskarnas ”goda vilja”, som hon kallar det. Hör här (läser): ”Jag hade för inte så länge sedan äran att närvara vid en träff mellan en svensk delegation och en grupp flyktingar från Guatemala. Svenskarna bjöd på ett program kring demokrati och mänskliga rättigheter eftersom de på fullaste allvar menade att just demokrati och mänskliga rättigheter utgör centrala delar av det europeiska arvet, något de generöst ville dela med sig till guatemalanerna.” (Skrattar) Tala om kulturkollision! (läser): ”Flyktingarna å sin sida var minst sagt förundrade. För dem var hela tillställningen som hämtad från en berättelse av Franz Kafka. De var oförmögna att förstå hur bärarna av ett kolonialt arv plötsligt kunde läsa sin egen kultur på det sättet. Samtidigt ville de inte vara ohyfsade och klandra den svenska delegationen som uppenbarligen hade ett gott uppsåt – en god vilja– med sitt handlande.” Dråpligt, va?

Sedan kritiserar hon det hon kallar den höga dosen av kolonial feminism som präglar hennes eget fält, vilket är genusvetenskap. Hon berättar att en genusforskare på en konferens hon var med på hävdade att Fadime dog för att hon ville bli svensk. Vilket fick Diana att häpna. Så här skriver hon (läser): ”Från att först ha viftat bort hennes uttalande som ännu en i raden av ’expertutlåtande’ i nationens tjänst insåg jag snabbt att den åsikten var ganska spridd. För mig var det hela märkligt med tanke på alla de kvinnor som varje år mördas i Sverige trots att de redan är ’svenskar’.” Och kommenterar det så här (läser): ”Efter konferensen frågade jag mig själv hur det kunde komma sig att denna genusforskare, likt många andra, kan leva så ovetandes om den kamp som förs på arenor utanför deras omedelbara närhet. Postkoloniala och antirasistiska feminister har ju genom kvinnoorganisationer bekämpat ’invandrarmännens’ sexism i åratal.” Notera ”postkoloniala och antirasistiska feminister” har fört kampen. Diana talar om hur viktigt det är att öka kunskapen om det sexualiserade våldet och hur det tar sig olika uttryck i olika delar av världen. Hon avslutar med följande brasklapp: ”Vi behöver antirasistiska feministiska organisationer som kritiskt granskar specifika kulturella praktiker utan att stigmatisera hela befolkningsgrupper och idealisera den västerländska världsbilden.”

(Bild på Stieg Larsson, bläddrar) Jag hinner med en författare till. Och tar förstås antirasisten Stieg Larsson, experten på högerextremister. Han gör slarvsylta av dem som förespråkade det han kallar den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen och visar hur kopplad den modellen är till högerextremister som Sverigedemokraterna och Dansk Folkeparti i Danmark. Högerextremister är ju hans specialområde så det är högerextremister han skriver mest om i sin artikel. Han visar verkligen hur orimlig den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen är när han inleder med en lång beskrivning av mordet på en svensk ung kvinna som kunde vara ett tvillingfall till mordet på Fadime. Bortsett från att hon inte var släkt med mördaren, han var hennes pojkvän hon försökte bryta med, och bortsett från att han var kriminellt belastad och tillhörde ett kriminellt MC-gäng känt för att använda våld. Stieg Larsson visar hur diametralt olika medierna behandlade dessa två mord. När det gällde den svenska kvinnan så talades det inte om svensk kultur. Men när det gällde Fadime så var det kurdisk kultur som gällde. Trots de uppenbara parallellerna.

Den som fått ge namn åt den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen är kulturantropologen Mikael Kurkiala. Hans artikel i Dagens Nyheter ”Den stora skräcken för skillnader” (bild visas på Kurkiala och artikeln) fick Stieg att tända på alla cylindrar. (Skrattar) Slarvsylta som sagt. (Medan PAULINA bläddrar visas följande text: Mikael Kurkiala kritiserade att trots att ideologin mångkulturalism härskade i Sverige skulle man tiga om kulturspecifika normer, han kritiserade Mediemagasinet där Jan Guillou uttalade sig i egenskap av ’expert’, han kritiserade att Fadimes egna ord nonchalerades: ”Fadime var insocialiserad i en kulturmiljö som hon var fullt förmögen att klarsynt och kritiskt granska. Hade man tagit hennes egen analys av sin situation på större allvar hade hon kanske levt i dag. Torsdagens ’Mediemagasinet’ visade med all önskvärd tydlighet att de kurder, kvinnor i synnerhet, som haft modet att offentligt kritisera hedersmordens kulturella bevekelsegrunder i stort sett har talat för döva öron. Deras vittnesmål och tolkningar är alltför obekväma och svårbemästrade för den lilla elit som med orubbad tillförsikt idisslar sina politiska opportuna tolkningar av världen. Och som till yttermera visso har mage att se sig som spjutspetsar mot intolerans och som de utsattas och marginaliserades försvarare.”)

PAULINA: Stieg skriver att Kurkiala (läser): ”argumenterade att eftersom multikulturalism och mångfald är honnörsord i Sverige ter det sig märkligt att debattörerna i så stor utsträckning gav uttryck för ett förnekande, en ’nästan panisk skräck’ för skillnader. Med andra ord – de som hävdade att manssamhället låg till grund för mordet på Fadime var rädda för att upptäcka att det fanns kulturella olikheter mellan svenskar och kurder.” Och så skriver Stieg att samma åsikter i olika skepnader framförs av rasistiska partier utomlands som Dansk Folkeparti. Han är förstås noga med att säga att han inte påstår att Kurkiala är fascist eller skulle sympatisera med de politiska grupper han räknat upp med de här åsikterna. Stieg skriver mycket om Sverigedemokraterna och att ett avsnitt i Kurkialas artikel ”skulle ordagrant kunna vara hämtad ur vilken sverigedemokratisk propagandatext som helst”. Jag tar inte hela Kurkialas citat, som handlar om nedmonteringen av välfärden, existentiell ångest och permanent identitetskris, utan bara sista meningen (läser): ”Just därför är det viktigt att vi bevarar en analytisk klarsyn och kritiskt granskar de grundläggande värderingarna som vårt samhälle vilar på.” Stieg ger svar på tal: ”Sverigedemokraterna kan inte annat än jubla. Detta är exakt vad de hävdar i propagandan”, skriver han, och citerar vad Sverigedemokraterna skriver på sin hemsida om att hedersmord inte förekommer i svensk kultur och vad några Sverigedemokrater sagt om Fadimedebatten. Till och med Pia Kjaersgaard från Dansk Folkeparti gav sig in i debatten. Stieg citerar henne (läser): ”Sveriges mångkulturella experiment, som vi andra i åratal har beskådat med stor undran och skepsis, ser ut att ha fått sin allvarligaste grundstöt. Det är bra, men det är synd att en ung flicka skall mista livet, innan det sker. Hon blev offer för mångkulturalisternas utopi.” Stieg svarar vasst: ”I Kjaersgaards replik är kulturchauvinismen uttalad.” Naturligtvis är Stieg medveten om att de finns kulturella särdrag. Men att våld mot kvinnor inte är ett kulturspecifikt särdrag, det viktiga är att söka efter den gemensamma nämnaren mellan morden på den unga svenska kvinnan och Fadime. Och så ger han oss beröm. Det tackar vi för: ”De” [alltså motståndarna till den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen] ”hävdade en genom genusforskningen vedertagen slutsats – att kvinnor mördas därför att en patriarkal värdegrund dominerar världen.” Han säger att anhängarna av den ”kulturantropologiska” modellen i och för sig har rätt i att mänskliga handlingar påverkas av kulturen, men att det är för svepande att påstå att kulturen låg bakom mordet på Fadime och att en sådan förklaring inte förklarar någonting. ”Det är ungefär lika begåvat som att fastslå att trettioåriga kriget utkämpades av psykologiska skäl, jovisst, men. . .” Stieg vet hur man formulerar sig. Han skriver att inte en enda anhängare av den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellen kommit med konkreta förslag på hur man ska bekämpa våld mot kvinnor som skiljer sig från andra debattörers förslag och säger att skälet är enkelt, de slår fast att det är fel på den kurdiska kulturen och då innebär ju det att det är den kurdiska kulturen som ska bekämpas. Och så skriver han att det är exakt vad Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna och några fascistiska ideologer han räknar upp och andra rasbiologer hävdar. Och när rasister påstår att det finns skillnader så menar de att den europeiska kulturgemenskapen är överlägsen alla andra folk (läser): ”Våld mot muslimska kvinnor sker alltså därför att svartmuskiga araber är ett kulturellt underlägset folk.” Han tillägger att kurder faktiskt inte är araber, vilket vissa debattörer ska ha trott.

Stieg slår fast att problemet inte är kulturellt utan att problemet är att kvinnor mördas av män i manligt dominerade samhällen. Så här sammanfattar han debatten: ”Hedersmordsdebatten blev den debatt där sunt förnuft tog semester och alla begripliga resonemang ställdes på ända. I den kulturrelativistiska yrseln anklagades feminister för att vara rasister och antirasister för att förringa våld mot kvinnor. De som svärmade för kulturrelativistiska resonemang glömde dock den feministiska grundkursen och hamnade i en ohållbar teoretisk röra.” (Blickar leende ut över publiken) Den grundkursen glömmer inte ni? Det fanns ju debattörer som krävde ”körkort i svenska värderingar” och ”språktest” och skärpta straff för ”etniskt baserade brott” och Stieg hoppas att många aktörer nu är skamsna över sina befängda förslag. Och så hoppas han att feminismen och antirasismen kommer att gå hand i hand i framtiden. Ja, vad tror ni? Tror ni att någon kommer att våga andas ett ord om kultur efter det att specialisten på högerextremism visat på den ”kulturantropologiska” förklaringsmodellens nära koppling till Sverigedemokraterna och andra rasister och fascister? (Tittar på armbandsuret) Tiden rinner ut. Men vi hinner nog med en varm applåd till de två fantastiska männen Stieg Larsson och Kurdo Baksi (bilder visas på de två männen) som lagt ner tid och energi och pengar på att ställa samman den här antologin om den infekterade debatten om Fadimemordet och dragit den enda rätta slutsatsen. Den här handboken kommer att få tyst på allt prat om kulturella skillnader när det gäller våld mot kvinnor. Antirasisten Stieg Larsson har talat. Det sunda förnuftet har återvänt från semestern. (PAULINA klappar leende händer medan mörkret sänker sig)

Scen 9

PAULINA: Välkomna. Välkomna. Vilken tur att vi har lyckats få en större lokal till föreläsningarna om den postkoloniala teoribildningen. Å, vilka spännande tider vi lever i. (Håller upp mobilen) Ni ursäktar väl att jag har mobilen på. (Ler stort) Väntar på ett viktigt telefonsamtal. I dag presenterar Masoud Kamali vår utredning om den strukturella diskrimineringen i Sverige för Jens Orback som efterträdde Mona Sahlin som integrationsminister. Och snart är det val. Och Gudrun Schyman ställer upp med sitt parti Feministiskt initiativ. (Bild på Gudrun Schyman) Gudrun, Gudrun kan man alltid lita på. Hon gjorde Vänsterpartiet till ett antirasistiskt feministiskt parti när hon var partiledare. Vänsterpartiet kommer aldrig att acceptera rasistiska begrepp som hedersförtryck eller hedersmord. Och hon håller rent inom Feministiskt initiativ. Hon slår dövörat till fullständigt när sådana som Maria Hagberg (bild på Maria Hagberg) i partistyrelsen tjatar om att Feministiskt initiativ borde gå i spetsen för kampen mot det hon kallar ”normer och strukturer som ligger bakom det hedersrelaterade våldet” och mot ”religiös fundamentalism och konservativa traditioner”. Och strunta i teorier. Tänk er, strunta i teorierna. Gudrun vet att våld mot kvinnor bygger på samma patriarkala strukturer var i världen våldet än utspelar sig, i alla samhällsklasser och oavsett kulturell bakgrund. Gudrun vet verkligen vikten av teorier. Och hon kan sin Stieg Larsson. (Allvarlig) Det var fruktansvärt att han dog så plötsligt. Vi sörjer en stor feminist. Och antirasist. Så sorgligt att han inte fick uppleva framgångarna med sina böcker om Lisbeth Salander. Men böckerna finns kvar. Och med tanke på hur stor han är nu kommer ingen att ifrågasätta hans artikel i antologin Debatten om hedersmord. Gudrun gör det i alla fall inte. Journalisterna älskar henne. Hon behöver bara vifta med lillfingret så kommer de rusande. Ingen annan partiledare har fått den mediala uppmärksamhet som Gudrun fått. Jo, jag vet hon är en av två talespersoner. Men det är henne journalisterna älskar. Det kommer att bli en jordskredsseger för Feministiskt initiativ i riksdagsvalet. (Ler stort) Ni klappar händer. Som sagt. Maria Hagberg hade inte en chans. En grupp inom partiet hade redan bestämt vilken teori partiet skulle vila på. Gissa vilka kurser de gått på? (Skrattar) Ni klappar händer igen. (Rycker till när telefonen ringer, bild på Jens Orback, PAULINA ler stort mot publiken och låter några signaler gå fram) Vår rapport om den strukturella diskrimineringen. (Svarar glatt) Ja? (Tystnar, stirrar vilt på telefonen, stirrar lika vilt på publiken) Han underkänner den!

(Medan mörkret sänker sig över scenen visas bild på TT-notisen ”Orback kritiserar Kamalis förslag.” ”Jens Orback tycker att utredningen, kallad Integrationens svarta bok, saknar vissa uppgifter som regeringen önskar att den skulle innehålla. – Vi ville att den strukturella diskrimineringen skulle identifieras och beläggas för att se dess omfattning. På den punkten är vi inte tillfredsställda.”)

Fortsättning följer.

© Mona Lagerström 2020

Källor

Ahlbäck Öberg, Shirin, ”Fri forskning i kollision med regeringens ideologiproduktion”, Axess nr 4 maj 2004

Baksi, Kurdo, ”Familjen förlorar nu all respekt”, Aftonbladet Debatt 23/1 2002

Baksi, Kurdo, ”Manskulturens kurdifiering”, Expressen Kultur 30/1 2002

Baksi, Mahmut, Minnen i exil. 16 september 1944 – 19 december 2000, I urval, redigering, och svensk bearbetning Elin Clason, Elin C Förlag 2006

Borg, Henrik, Som man frågar får man svar. Masoud Kamali, Mona Sahlin och politiseringen av kommittéväsendet, Timbro 2006

Carmichael, Stokely & Hamilton, Charles V., Black Power. Befrielsepolitiken i Amerika, översättning Gull Brunius och Maj Frisch, Rabén & Sjögren 1967

Dagens Nyheter, ”Professor vill spola ’vi’ och ’dom’, signerad Ewa Stenberg 8/1 2004

de los Reyes, Paulina, ”Det problematiska systerskapet. Om svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk forskning”, Historisk tidskrift Nr 3/1998, publicerad i Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 29–46

de los Reyes, Paulina; Johansson, Susanne; Knocke, Wuokko; Molina, Irene & Mulinari, Diana, ”Våldet mot kvinnor är problemet”, Aftonbladet 15/3 2002

de los Reyes, Paulina, Patriarkala enklaver eller ingenmansland. Våld, hot och kontroll mot unga kvinnor i Sverige, Integrationsverkets skriftserie IV 2003

de los Reyes, Paulina & Kamali, Masoud, ”Vi hoppar av Sahlins utredning”, DN Debatt 6/4 2003

de los Reyes, Paulina & Kamali, Masoud, ”Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering”, Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, SOU 2005:41, s. 7–28

de los Reyes, Paulina, ”Intersektionalitet, makt och strukturell diskriminering”, Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, SOU 2005:41, s. 233–258

Fanon, Frantz, Svart hud. Vita masker (1952), översättning Stefan Jordebrandt med Förord av Michael Azar, Daidalos 2011

Hagberg, Maria, ”Schyman och så kallade feminister borde skämmas”, Expressen Debatt 26/3 2008

Hirdman, Yvonne, ”’Hon sviker det Fadime stod för’”, DN Debatt 30/1 2002

Kamali, Masoud, ”Media. experter och rasismen”, Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism (red.) Stieg Larsson & Cecilia Englund, Svartvitts Förlag/Expo 2004, s. 20–33

Kurkiala, Mikael, ”Den stora skräcken för skillnader”, DN Kultur 6/3 2002

Larsson, Stieg, ”Svenskt och osvenskt våld mot kvinnor”, Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism (red.) Stieg Larsson & Cecilia Englund, Svartvitts Förlag/Expo 2004, s. 98–119

Larsson, Stieg & Englund, Cecilia, Inledning, Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism (red.) Stieg Larsson & Cecilia Englund, Svartvitts Förlag/Expo 2004, s. 6–7

Lundgren, Eva & Eldén, Åsa, ”Våldsbrott mot kvinnor är inte något ’exotiskt’”, SvD Brännpunkt 21/1 1997

Molina, Irene, ”Rasifiering. Ett teoretiskt perspektiv i analysen av diskriminering i Sverige”, Bortom vi och dom. Teoretiska reflektioner om makt, integration och strukturell diskriminering, SOU 2005:41, s. 95–112

Mulinari, Diana, ”Om det behövs blir vi uppkäftiga”, Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige (2002) (red. Paulina de los Reyes, Irene Molina, Diana Mulinari, Atlas akademi 2006, s. 91–118

Mulinari, Diana, ”’Hon dog för att hon ville bli svensk’”, Debatten om hedersmord – Feminism eller rasism (red.) Stieg Larsson & Cecilia Englund, Svartvitts Förlag/Expo 2004, s. 72–91

Narti, Ana Maria, Integrationspolitiska maktutredningen, Interpellation 2002/03:359

Nationella sekretariatet för genusforskning, Göteborgs universitet, hemsidans intervju med Paulina de los Reyes om postkolonial feministisk forskning, besökt 6/5 2015

Osman Sherifay, Mariam, Maktutredning utan invandrare, Fråga 2002/03:812

Sahlin, Mona & Winberg, Margareta, ”Kulturen ingen ursäkt”, DN Debatt 8/12 2000

Said, Edward, Orientalism (1978), översättning Hans O. Sjöström, med Förord av Sigrid Kahle (1993), Ordfronts förlag 1995

Schyman, Gudrun, ”’Fadime offer för mäns förtryck’”, DN Debatt 26/1 2002

Schyman, Gudrun, ”Varför skulle svenskar vara mer jämställda?” Expressen Debatt 25/3 2008

Spivak, Gayatri Chakravorty, Subalternisering och den globala utopin, med Inledning av Mikela Lundahl, översättning Patricia Lorenzoni, Mikela Lundahl och Maria Åsard, Tankekraft förlag 2014

Sveriges kvinno- och genushistorikers förbund, ”Inbjudan till konferens om Genus och etnicitet”, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 3–4 1997, s. 69

SVT, Mediemagasinet 28/2 2002, programledare Dan Josefsson, om mordet på Fadime Sahindal med Jan Guillou

SVT, Mediemagasinet 26/2 2004, ”Att välja sida” om Uppdrag gransknings program 16/12 2003

SVT, Striptease 6/5 1998, Marianne Spanners dokumentär om Fadime Sahindal

SVT, Uppdrag granskning 16/12 2003 om Masoud Kamalis och Pauline de los Reyes avhopp från Anders Westholms maktutredning

TT ”Orback kritiserar Kamalis förslag” 17/8 2006

Westholm, Anders, ”’Tystnad hjälper inte mot diskriminering’”, DN Debatt 15/4 2003

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *